KUSTKONTROLLPROGRAM ÅRSRAPPORT 1995

LANDSKRONA KUSTKONTROLLPROGRAM ÅRSRAPPORT 1995 LANDSKRONA FEBRUARI 1996

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING... 3 INLEDNING... 4 VÄXTPLANKTON - NÄRSALTER... 5 Inledning... 5 Material och metoder... 6 Resultat och diskussion... 8 Temperatur och salthalt...8 Närsalter...10 Jämförelser 1989-1995...12 Växtplankton...16 SYRGASMÄTNINGAR... 18 Inledning... 18 Material och metoder... 20 Resultat och diskussion... 21 REFERENSER... 24 Bilagor Hydrografi Plankton Syrgasmätningar Fotot på framsidan föreställer dinoflagellaten Dinophysis norvegica.

3 SAMMANFATTNING Närsalthalterna varierade kraftigt under undersökningsperioden juli-december på de tre stationerna Aris (utanför reningsverket), Saxån och Kallbadhuset. Vid Aris har halterna varit betydligt högre än vid Saxån och Kallbadhuset, förmodligen beroende på utsläppen från reningsverket. Vid en jämförelse av fosfat-, nitrat/nitrit- och ammoniumhalterna under åren 1989-95 utanför reningsverket, kan det konstateras att nitrat- och ammoniumhalterna har minskat betydligt under perioden. Vid Saxån och Kallbadhuset minskade nitrat/nitrit- och ammoniumhalterna under 1989-95. Fosfathalterna har minskat under 1989-1995 på samtliga stationer, vilket överenstämmer med undersökningar från öppna Öresund. Planktonsamhället genomgick stora förändringar under perioden maj-oktober. Vissa förändringar har berott på en normal årstidsberoende utveckling, medan andra har berott på perioder med stort vattenutbyte med öppna Öresund och perioder med lugnt stagnant vatten med kraftig vattenuppvärming. Potentiellt giftiga växtplanktonarter har förekommit, framförallt vid Aris, men ej i så höga koncentrationer att det ingett oro för badlivet eller för konsumtion av fisk och skaldjur. Syrgashalten i bottenvattnet mellan Landskrona och Ven studerades under perioden juli-oktober. Syresituationen har tidvis varit ansträngd med trolig fiskflykt från de mest utsatta områdena. Syrenivåerna har sannolikt inte nått så låga nivåer under mätperioden att en utslagning av bottenorganismerna har skett. Mönstret är i stort sett samma som vid föregående års mätningar.

4 INLEDNING Landskrona kommuns miljöförvaltning tog under 1991 fram ett kontrollprogram för havsmiljön (Weich & Johansson 1991), vilket reviderades 1992 (Weich, Olsson & Johansson 1992). Programmet avsåg att: q q q studera allmäntillståndet i den marina miljön inom kommungränsen identifiera problemområden skapa underlag till fortsatta undersökningar och åtgärdsbeslut Ett kontinuerligt kontrollprogram ansågs utgöra en förutsättning för att uppfylla programmets målsättningar. En del av programmet har utförts årligen, vilket är en nödvändighet för att kunna detektera eventuella utvecklingstrender. Undersökningar av växtplankton och närsalter i närheten av reningsverket och Saxån har pågått sedan 1989, och utfördes även 1995. Avsikten med undersökningarna var att studera biologiska effekter av minskad närsaltstillförsel före och efter åtgärder i reningsverket respektive Saxåns vattendragssystem. Vattendragsåtgärder började utföras i Saxån under 1993-94, medan åtgärder i reningsverket (kvävereduktion) sannolikt utförs inom den närmaste framtiden. Dessa undersökningar bör utföras i ytterligare minst fem år, för att förändringar ska kunna påvisas. Under 1994 var programmet omfattande, med fokusering på studiet av miljögifter, framför allt kvicksilver i fisk. Resultaten redovisades i årsrapporten för 1994. Fisk provfiskades även under 1995 för miljögiftsanalys och provfiske kommer att fortsätta under 1996. Resultaten från dessa tre år kommer att sammanställas efter avslutat provfiske och analysarbete, och redovisas separat i en senare rapport. Mätningar av bottenvattnets syrgashalt mellan Landskrona och Ven utfördes 1994 under den mest kritiska perioden, augusti-oktober. Dessa mätningar forsatte under 1995 (juli-oktober). Föreliggande rapport redovisar resultat från 1995-års undersökningar, med undantag för fiskdelen, samt jämförelser med eventuellt föreliggande äldre data och data från närliggande områden. Rapporten har utformats av Toxicon AB. Närsaltsanalyserna har utförts av Scandiaconsult Miljöteknik AB, Malmö. Alla övriga analyser och rapportdelar är utförda av personal från Toxicon.

5 VÄXTPLANKTON - NÄRSALTER Inledning Övergödningen (eutrofieringen) av våra kustvatten gett upphov till ökade planktonblomningar, en minskad biologisk mångfald och lokalt syrefattiga bottnar. Sverige har därför, inom ramen för arbetet i Helsingsforskonventionen (HELCOM), Pariskonventionen, Nordsjökonferensen och Nordiska Ministerrådet, åtagit sig att minska de landbaserade utsläppen av kväve och fosfor med 50% under perioden 1985 till 1995. Genom miljöpropositionerna 1987/88:85 och 90/91:90 och efterföljande riksdagsbeslut tillämpas numera krav på högre kvävereduktion (75%) för utsläpp till känsliga kustområden, till vilket Öresund räknas. Riksdagsbeslutet avser vattenburna kväveutsläpp från mänskliga aktiviteter, medan t ex HELCOM och förslag till regionala mål i Malmöhus län, avser totala vattenburna utsläpp. Åtgärder för att minska kväveutsläppen inom Landskrona kommun har inletts med vattendragsåtgärder i Saxån och i framtiden, kommer Landskrona reningsverk att vara utrustat med biologisk kvävereduktion. I Landskrona har undersökningar av närsalter och växtplankton i kustområdet utförts sedan 1989. Avsikten har varit att studera förekomsten av giftiga eller potentiellt giftiga växtplankton i områden i anslutning till stora närsaltkällor (reningsverk, Saxån). Hamnbassänger med stort närsaltstillskott kan eventuellt fungera som odlingskammare för växtplankton, som sedan kan spridas till angränsande områden. Genom att studierna inleddes innan kvävereduktion införts vid Landskrona reningsverk och våtmarksåtgärder i Saxåns vattendragssystem, kan fortsatta studier efter insatta åtgärder utnyttjas för att studera om åtgärder får önskade effekter på näringsnivåer och planktonmängder i närområdet.

6 Material och metoder Provtagning utfördes vid Aris (Lundåkrabassängen, utanför reningsverket), Kallbadhuset och utanför Saxån, vid sju (7) tillfällen med ca tre veckors mellanrum under perioden juli-december 1995 (se karta 1). Provtagning skedde från båt mitt i segelrännorna vid respektive station och provtagningsdjupet var 0,5 m. Vattenprover togs med 3 liters Ruttnerhämtare och överfördes till sköljda polyetenflaskor. Vattentemperaturen avlästes direkt på vattenhämtartermometern (kalibrerad mot en referenstermometer) vid provtagningen. Salthalt bestämdes genom konduktivitetsmätning (ledningsförmåga) på laboratoriet med en laboratoriekonduktivimeter (Kemotron). Kalibrering av instrumentet utfördes genom att en standardkurva upprättades med kända saltlösningar varefter uppmätta fältvärden omräknades till PSU (Practical Salinity Units, samma storleksordning som o /oo, promille). Kallbadhuset Aris Saxån Karta 1. Positioner för provtagning av närsalter och växtplankton på 0,5 m djup under 1995. Prover för kemisk analys förvarades efter provtagning mörkt och kallt och levererades till analyslaboratorium inom 2 timmar. ScandiaConsult Miljöteknik, Malmö, svarade för samtliga närsaltanalyser. Kemisk analys utfördes inom 24

7 timmar och följande metoder användes: PO 4 -P SS 02 81 26-2 Total-P SS 02 81 27-2 NO 3 +NO 2 -N SA 9106-NO3 NH 4 -N SS 02 81 34 Total-N SS 02 81 31/SA 9106-NO3 Värdena har rapporterats månadsvis och redovisas i bilaga 1, tillsammans med temperatur- och salinitetsdata. I resultatdelen kommer endast µm att användas eftersom mol är den förhärskande enheten inom marinbiologin. För omräkning av mol till gram multipliceras molvärdet med respektive molvikt för fosfor och kväve (31 respektive 14). Vattenprover för klorofyllanalys (ett mått på växtplanktonbiomassa) förvarades efter provtagning mörkt och svalt och togs till laboratoriet inom 1 timme. Klorofyll a analyserades spektrofotometriskt (monokromatiskt vid en våglängd, 664 nm) i enligt en modifierad metod av Edler (Baltic Marine Biologists no. 5, 1979) och SS 028170. Modifieringen innebar att 95% etanol användes som extraktionsmedel istället för aceton eller metanol. Extraktion skedde i mörker under 20 timmar. Klorofyllvärden redovisas tillsammans med närsalter i bilaga 1. Vattenprover för växtplanktonanalys fixerades med surgjord Lugols lösning inom 1 timme efter provtagning. Analyser utfördes enligt Utermöhl (1958) med ett omvänt faskontrastmikroskop (Olympus CK2). Dominerande arter identifierades och kvantifierades. Enstaka förekommande arter noterades med X i artlistor. Arter mindre än 15 µm kunde ofta inte identifieras till art eller släkte, utan indelades istället i grupper, t ex 3-6 µm eller 6-12 µm. Viktiga och dominerande arter fotodokumenterades vid behov. Vidare noterades totala antalet ciliater (encelliga djurplankton) och individer artbestämdes om möjligt. I artlistorna (i bilaga 2) anges celltal i celler per liter.

8 Resultat och diskussion Temperatur och salthalt Temperaturen i ytvattnet har varierat mellan ca 1 och 23 under perioden julidecember (Fig. 1). Den högsta temperaturen uppmättes i slutet av augusti och den lägsta i början av december. Temperaturutvecklingen har varit mycket likartad på de tre stationerna. Sommartemperaturerna var, liksom under 1994, mycket höga. Saxån Aris Kallbadhuset Temperatur, C 24 22 20 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0 950702 950724 950823 950913 951008 951030 951207 Fig. 1. Temperaturutvecklingen på 0,5 m djup på de tre provpunkterna.

9 Salthalten har varierat kraftigt ( 7-16 PSU). Även för salthalten är utvecklingen mycket likartad på alla tre stationerna (Fig. 2), vilket också var fallet under 1994. De stora förändringarna kan i huvudsak förklaras med ändringar i ytströmriktning i Öresund och speciella perioder med kraftigt inflöde av salt ytvatten från Kattegatt och sötare vatten från Östersjön. Salthalten var i regel 8 till 11 PSU förutom den 24 juli då salthalten var 16-16.5 PSU på alla stationerna, alltså även ända inne vid reningsverket. Detta berodde på den hydrografiska situation som då rådde i Öresund. Genom dessa vattenförändringar har även plankton- och närsaltsförhållandena påverkats i hela området. Saxån Aris Kallbadhuset 17 16 15 Salinitet, PSU 14 13 12 11 10 9 8 7 950702 950724 950823 950913 951008 951030 951207 Fig. 2. Saliniteten i PSU (= o /oo) på 0,5 m djup på de tre provpunkterna.

10 Närsalter Halterna av totalfosfor har generellt sett genomgående varit högre vid Aris än vid övriga stationer, vilket också var fallet 1994. Variationer i halter på stationerna beror framförallt på variationer i vattenutbytet med öppna Öresund. Haltökningen den 24 juli vid Aris, kan förklaras med att intrånget av saltvatten har stängt in avloppsvatten i bassängen. Ökningen i december kan delvis förklaras med att denna provtagning skedde från kaj och ej från båt. (Fig. 3). Saxån Aris Kallbadhuset 3.5 3.0 Totalfosfor, µm 2.5 2.0 1.5 1.0 0.5 0.0 950702 950724 950823 950913 951008 951030 951207 Fig. 3. Halter av totalfosfor (µm) på de tre provpunkterna. För kvävefraktionerna nitrat, ammonium och totalkväve var utvecklingsmönstret mycket likartat. En viss skillnad fanns gentemot fosfor genom att kvävehalterna var genomgående mycket högre vid Aris jämfört med de två övriga stationerna (2-9 ggr högre), vilket även överensstämmer med 1994-års resultat. Liksom för fosfor, kan ökningen i totalkväve den 24 juli förklaras med att avloppsvattnet inte omblandades helt utan delvis stängdes in vid saltvattenintrånget. Vid provtagningen i december togs proverna från kaj och inte från båt, vilket kan vara en orsak till de onormalt höga halterna som erhölls på samtliga stationer (Fig. 4). Halten av totalkväve förändrades i övrigt mycket lite under säsongen på station Saxån och Kallbadhuset.

11 Saxån Aris Kallbadhuset 240 200 Totalkväve, µm 160 120 80 40 0 950702 950724 950823 950913 951008 951030 951207 Fig. 4. Halter av totalkväve (µm) på de tre provpunkterna. Klorofyllhalterna var likartade vid Kallbadhuset och Saxån och var i nivå med halter från centrala Öresund. Vid Aris var halterna generellt högre eller betydligt högre p g a kraftiga planktonblomningar i Lundåkrabassängen. Från slutet av juli till och med början av oktober var halterna, med ett undantag, 4-10 ggr högre jämfört med de övriga två stationerna. En extremt hög klorofyllhalt noterades i mitten av sommaren (24/7) då 37 µg/l uppmättes (Fig. 5). Som nämnts för fosfor och kväve, kan saltvattenintrånget ha orsakat högre näringsnivåer inne i bassängen vid Aris. Tillsammans med höga vattentemperaturer och hög solinstråling, har förhållandena varit gynnsamma för en kraftig planktontillväxt.

12 Saxån Aris Kallbadhuset 40 35 30 Klorofyll a, µg/l 25 20 15 10 5 0 950702 950724 950823 950913 951008 951030 951207 Fig. 5. Halter av klorofyll a (µg/l) på de tre provpunkterna. Jämförelser av närsalter 1989-95 Under åren 1989-93, analyserades endast nitrit+nitrat, ammonium och fosfat, medan även totalkväve och totalfosfor analyserades under 1994-95. Jämförelser för ett par års tid kan därför endast göras för de tre förstnämnda parametrarna. I figurerna 6-8 är medelvärden för nitrit+nitrat, ammonium och fosfat sammanställda för respektive år. Det ska påpekas att värden från Saxån ej medtagits för år 1989, då provtagning detta år utförts i åmynningen. Under 1990-93 togs prover på ett grundområde utanför Saxån och 1994-1995 togs de längre från land, i Saxåns gamla åränna. Vid Aris och Kallbadhuset togs prover 1989-92 från land vid kajkanterna, medan det 1993-95 togs från båt mitt i segelrännorna. Värdena från decemberprovtagningen 1995 har ej tagits med vid beräkningen av årsmedelvärden. Anledningen var att provtagningen vid detta tillfälle skedde från kaj (isproblem med båt) och att värdena var betydligt högre jämfört med värdena från tidigare provtagningar under 1995. Dessa skillnader i provtagningssätt kan medverka till de skillnader som ses i figurer 6-8. Vissa trender tycks dock vara klara och kan ej förklaras av skillnader i provtagningssätt.

13 Saxån Aris Kallbadhuset Nitrat+nitrit, µm 120 110 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 Fig. 6. Utvecklingen av nitrat+nitrit (i µm) på de tre provtagningsstationerna 1989-95. Nitrat+nitrit-halterna har minskat betydligt vid Aris under perioden 1989-1995 (Fig. 6). Anledningen kan vara förbättringar i reningsverkets effektivitet. De senaste två årens mätningar är de hittills lägsta och ligger på ca 20 µm. För Kallbadhuset ser det ut att vara en trend till minskade halter under perioden 1989-95. Det lägsta värdet hittills registrerades vid senaste provtagningen 1995. Vid Saxån var halterna betydligt lägre 1994-1995 (ca 10 ggr) jämfört med tidigare år. Skillnaderna kan förklaras med ändring av provtagningsposition. Under perioden 1990-93 kan ingen minskning i halten av nitrat+nitrit skönjas. Ammoniumhalten vid Aris har under perioden 1991-95 pendlat mellan 20-46 µm, vilket är en rejäl minskning gentemot tidigare års halter (Fig. 7), vilket även detta sannolikt beror på förbättringar i reningsverkets effektivitet. Vid Saxån har halterna minskat successivt (totalt ungefär 10 ggr) från 1990. Minskningen är konsekvent och är sannolikt inte en effekt av provtagningsskillnader. Halterna var i stort sett lika låga under 1994-1995. Vid Kallbadhuset kan inga tendenser skönjas. Årsmedelvärdet 1995 för Kallbadhuset och Saxån överensstämmer väl.

14 Saxån Aris Kallbadhuset 200 180 160 Ammonium, µm 140 120 100 80 60 40 20 0 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 Fig. 7. Utvecklingen av ammonium (i µm) på de tre provtagningsstationerna 1989-95.

15 För fosfat har halterna minskat kraftigt sedan 1994 vid Aris (Fig. 8). Vid Saxån och Kallbadhuset tycks halterna, med något undantag, ha sjunkit successivt 1989-95. Inom Öresunds Vattenvårdsförbund har en generell minskning i fosfathalter visats för sommarytvatten med ursprung från både Kattegatt och Östersjön för åren 1985-92 (ÖVF 1993:1), vilket tyder på att även Landskrona-värdena följer detta mönster. Saxån Aris Kallbadhuset 2.5 2.0 Fosfat, µm 1.5 1.0 0.5 0.0 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 Fig. 8. Utvecklingen av fosfat (i µm) på de tre provtagningsstationerna 1989-95.

16 Växtplankton Generellt sett var planktonsamhällena vid Saxån och Kallbadhuset påverkade av Öresundsfloran och hade stora likheter med den. Floran vid Aris var artfattigare, individrikare och dominerades generellt sett av arter som gynnas av höga närsalthalter och liten vattenomrörning (bilaga 2). I början av juli dominerades planktonsamhället av oidentifierade monader och flagellater, 3-20 µm (ca 4-6 milj. celler/l), ciliaten Mesodinium rubrum (6 000-154 000 celler/l) diverse kiselalger och dinoflagellater (150-300 000 celler/l), samt av euglenoiden (ögondjuret) Eutreptiella sp. (15 000-150 000 celler/liter)(fig. 9). Fig. 9. Euglenoiden Eutreptiella. Foto: Per Olsson, 200x förstoring. Bland kiselagerna dominerade den vanliga Skeletonema costatum (Fig. 10), och bland dinoflagellaterna den ovanliga Glenodinium foliaceum (Fig. 11). I slutet av juli var biomassorna högre eller mycket högre, med fortsatt dominans av monader/flagellater, Eutreptiella, Mesodinium, och stora mängder av små kiselalger. De ökade planktonmängderna observerades framför allt vid Aris (se klorofyll, fig. 5).

17 Fig. 10. Den kedjebildande kiselalgen Skeletonema costatum. Foto: Per Olsson, 200x förstoring. Fig. 11. Dinoflagellaten Glenodinium foliaceum. På bilden syns endast det tomma skalet. Foto: Per Olsson, 200x förstoring. I slutet av augusti hade mängden plankton minskat och artsammansättningen var betydligt fattigare än i slutet av juli. Monader/flagellater dominerade tillsammans med den potentiellt giftiga dinoflagellaten Prorocentrum minimum (Fig. 12). Fig. 12. Dinoflagellaterna Prorocentrum minimum (nederst till höger) och P. micans (uppe till vänster), samt kiselalgen Entomoneis paludosa (mitten). Foto: Per Olsson, 200 x förstoring.

18 Under september och början av oktober minskade antalet arter ytterligare med en fortsatt dominans av monader/flagellater. I slutet av oktober sjönk planktonbiomassan men artantalet ökade. I början av december var artantalet återigen lågt med dominans av monader/flagellater. Planktonsamhället genomgick sålunda stora förändringar under perioden julidecember. Vissa förändringar har berott på en normal årstidsberoende utveckling, medan andra har berott på perioder med stort vattenutbyte med Öresund och perioder med lugnt stagnant vatten med kraftig vattenuppvärming. Potentiellt giftiga växtplanktonarter förekom, framförallt vid Aris, men ej i så höga koncentrationer att det ingav oro för badlivet eller för konsumtion av fisk och skaldjur. Konsumtionen av skaldjur från Landskrona-området är också sannolikt av en så ringa omfattning att några risker knappast föreligger. Potentiellt giftiga blågröna alger förekom i öppna Öresund och ansamlades i mindre hamnar. Förekomsterna gav dock inte upphov till större ansamlingar vid badstränder tack vare gynnsamma vindar och strömmar. SYRGASMÄTNINGAR Inledning Stora bottenområden i Västerhavet har sedan början av 1980-talet drabbats av syrebrist. Orsaken antas vara övergödning med ökad växtplankton- och makroalgproduktion som följd. När överproduktionen av alger sjunker till botten ökar syreförbrukningen genom den bakteriella nedbrytningen och syrebrist kan uppstå. Syrebristen kan resultera i allt från en temporär fiskflykt från området till en total utslagning av bottenfaunan. I Öresund har syrebrist rapporterats vid ett flertal tillfällen under 1980- och början av 1990-talet. I Öresund orsakas syrebristen indirekt av höga närsaltutsläpp i sundet, men också genom tillförsel av näringsämnen från Östersjön och Kattegatt. Den direkta orsaken till syrebristen är överproduktionen i Sundet och angränsande områden, men inflödet av syrefattigt bottenvatten från Kattegatt. I Öresund är skillnaden i salthalt stor mellan ytan och botten. Salthalten ökar kraftigt i ett tunt vattenskikt som kallas salthaltsprångskiktet (haloklinen), vars läge varierar mellan 10 och 20 m. Tjockleken på det övre och undre vattenpaketet beror på utflöde av lågsalint Östersjövatten och inflöde av högsalint yt- och

19 bottenvatten från Kattegatt. Omblandningen mellan de två vattenpaketen är normalt mycket låg, vilket begränsar tillförseln av syre från ytskiktet till bottenskiktet. Vid bottnar som ligger strax under språngskiktet (ca 15-25 m), finns det en relativt liten volym vatten med syrgas mellan bottnen och språngskiktet (Fig. 13). vattenmassa med lšgre salthalt SprŒngskikt (haloklin) vattenmassa med hšgre salthalt Fig. 13. Vattencirkulation och vattenvolymer vid bottnar med språngskiktet (haloklinen) liggande nära bottnen = liten vattenvolym och syrgasmängd mellan språngskikt och botten. För bottnar med vattendjupet 25-40 m är vattenvolymen sålunda betydligt större (Fig. 14). När organiskt material ska brytas ned, är alltså bara syrgasmängden mellan bottnen och språngskiktet tillgänglig. Vid bottnar med liten volym vatten mellan botten och språngskikt, och därmed en mindre total mängd syrgas, kan syrgasbrist därför uppträda tidigare och oftare än på djupare liggande bottnar. Studier av syresituationen vid havsbottnar är alltså kopplade till näringsnivån i vattnet, planktonmängden, fisktillgången och tillståndet för bottenorganismerna.

20 vattenmassa med lšgre salthalt SprŒngskikt (haloklin) vattenmassa med hšgre salthalt Fig. 14. Vattencirkulation och vattenvolymer vid bottnar med språngskiktet (haloklinen) liggande längre från bottnen = stor vattenvolym och syrgasmängd mellan språngskikt och botten. Undersökningar av syresituationen har av dessa skäl utförts i Landskronas kustområden under perioden juli-oktober, dvs den period då problem med syrebrist framförallt uppstår. Material och metoder Mätning av halten löst syrgas har utförts vid fem tillfällen under perioden julioktober. Vid varje mättillfälle har undersökningar gjorts längs tre gradienter med undantag för vid ett tillfälle (951030). Den sydliga gradienten utgick norr om Pilhakens fyr och sträckte sig till söder om Staffans bank (Karta 2). Syrgashalten mättes på fyra stationer längs gradienten med vattendjupen 12, 23, 29 och 44 m. Den mellersta gradienten utgick från Rustningshamnen (strax söder om Sundsvik) och sträckte sig till Hakens fyr på Ven. Mätning gjordes på tre stationer med vattendjupen 15, 24 och 39 m. Slutligen, den norra gradienten utgick från

21 Karta 2. Kustområdet mellan Landskrona och Ven med provtagningsstationer för syrgas i bottenvattnet. Ålabodarna och sträckte sig till norr om Ven. Mätning utfördes på tre stationer med vattendjupen 18, 24 och 37 m. Mätningarna har utförts med en syrgaselektrod (Handy Oxyguard Mark III med 50 m kabel) med temperaturtermistor och kompensation för temperatur och salthalt. Vid varje mätpunkt har halten löst syrgas (mg/l), syremättnad (%) och temperatur registrerats. Mätvärden i mg/l har omräknats till ml/l. Vidare har språngskiktets läge lokaliserats med en konduktivitetsmätare och med syrgaselektrodens termistor. Provtagningsstationernas läge har bestämts med satellitnavigering (GPS) och ekolod. Samtliga mätdata redovisas i bilaga 3. I resultatdelen redovisas enbart figurer med mätvärden i ml/l. Resultat och diskussion Vid mätningen i början av juli var syrgasvärdena tillfredställande på de grundare stationerna, 12-18 m, medan de djupare stationerna, >23 m, hade syrehalter på 3.5-4 ml/l (Fig. 15). Vid den följande provtagningen i början av augusti var syreförhållandena på de tre grundare stationerna fortfarande bra (samtliga över 5 ml/l) och mönstret var därmed detsamma som vid juliprovtagningen. På stationer med vattendjup 23 m hade däremot syrehalten minskat betydligt och var nu 2.5 ml/l. Den 23 augusti registrerades ungefär detsamma förhållanden på de

22 djupare stationerna, men halterna hade sjunkit något ytterligare. Även på de grundare stationerna (12-18 m) hade syrehalten börjat sjunka och var som lägst omkring 3.5 ml/l. Vid den tidiga oktober provtagningen var mönstret fortfarande detsamma som i slutet av augusti. Först vid provtagningen i slutet av oktober hade syrehalterna ökat något. Vid denna tidpunkt låg syrehalten på drygt 3 ml/l på de djupare stationerna ( 23 m). Löst syrgas, ml/l 10 15 20 2 2.5 3 3.5 4 4.5 5 5.5 6 6.5 950702 950803 Djup, m 25 30 35 40 45 950823 951001 951030 Fig. 15. Halter av löst syrgas (ml/l) vid de fem mättillfällena plottat mot vattendjupet. Den ansträngda syresituationen under augusti t o m slutet av oktober berodde sannolikt på den mycket varma sommaren och den därpå följande milda hösten. Omblandning av vattenmassorna förekom troligen sparsamt under denna period. En ökning av syrehalterna kunde ej skönjas förrän slutet av oktober då vädret blev kallare och blåsigare. De sjunkande vattentemperaturerna ökade syrets löslighet i vattnet (Fig. 16), och vindinducerad vattenomblandningar förde ned syrerikare vatten mot bottnarna.

23 Temperatur bottenvatten, C 5 10 15 20 25 10 Djup, m 15 20 25 30 35 950702 950803 950823 951001 951030 40 45 Fig. 16. Temperaturen i bottenvattnet, C, vid de fem mättillfällena plottat mot vattendjupet. Sammanfattningsvis har syresituationen varit likartad föregående år då fiskflykt och fiskdöd i bottengarn observerades. Även under 1995 inkom rapporter om fiskdöd i garn i begränsade områden. 1995-års värden låg t o m något lägre än 1994-års värden. Syrenivåerna har sannolikt inte nått så låga nivåer under mätperioden att en utslagning av bottenorganismerna har skett.

24 REFERENSER Toxicon. 1994. Landskrona Kustkontrollprogram. Årsrapport 1994. Rapport 166/94. 49 s U t e r m ö h l, H. 1958. Z u r v e r v o l l k o m m n u n g d e r q u a n t i t a t i v e n phytoplanktonmethodik. Verh. Int. Ver. Limnol. 9: 1-38. Weich, R. & Johansson, A. 1992. Förslag till kontrollprogram för havsmiljön i Landskrona kommun. Bioserve/Toxicon. Weich, R. Olsson, P. & Johansson, A. 1992. Kontrollprogram för havsmiljön i Landskrona kommun. Bioserve/Toxicon.