15 år 1993-2008 EN MINNESTIDNING FRÅN FÖRENINGEN VI SOM FÖRLORAT BARN

15 år 1993-2008 EN MINNESTIDNING FRÅN FÖRENINGEN VI SOM FÖRLORAT BARN

Några ord från VSFBs ordförande Kjell Westerlund ordförande i föreningen Vi Som Förlorat Barn. Innehåll Några ord från VSFBs ordförande 3 Föreningens historik 4 VSFBs styrelser 1993-2008 6 Kort om föreningen 7 Fyra frågor till styrelsen 8 Ljuständning i Bollnäs kyrka 9 En liten historia om VSFBs logo 10 Föreläsningar och möten genom åren 11 Pappa- och mamma-grupper 12 Dikter 12 SAMS 13 Minnesstund i Kastalakyrkan 13 Ensam-kvar-träffar 14 Dikt 14 Anhöriggruppen, Målarcirkeln, Minneskort 14 En eftertanke 15 VSFB och Nordiskt Forum 16 Kärleken är starkare än döden 17 VSFB en tröst i mörkret 18 Samverkansgruppen i Göteborg 21 Sorgen, kärlekens baksida 22 Äldre syskongruppen 23 Sagt om VSFB 24 Dikter 24 Sorgen är kärlekens pris 25 Det är påfallande mycket liv... 26 Vårens ljusfest 27 Min tid med VSFB 28 Minnestidningen ges ut av Föreningen Vi Som Förlorat Barn December 2008 Adress: Skiljemyntsgatan 12, 414 80 Göteborg Tel. 031-82 82 80. Postgiro: 496 86 15-7 E-post: info@vsfb.se Hemsida: www.vsfb.se VSFBs Styrelse Kjell Westerlund, ordf. Kerstin Törnvall, sekr. Jonas Gustafsson Maria Swensån Inga-Lill Johansson Kansli Susanne Hedrén, samordnare VSFBs Redaktionsgrupp Susanne Hedrén, Kjell Westerlund, Gunnar Arndt, Kjell-Eric Stolt Gunnar Arndt, vice ordf. Ulla Hultin, kassör Kjell-Eric Stolt Christèl Åberg Martin Björk Bildmaterial Omslagsbild moln: Jessica Svensson, Indecta HB Omslagets övriga bilder: Maria Swensån Insidesbilder: Maria Swensån, Göran Nyqvist, Kjell Westerlund, Christel Åberg, Susanne Hedrén, Kjell-Eric Stolt, Gunilla Linderstam Stolt När jag ser denna rubrik far en massa tankar genom mitt huvud. Jag ska försöka skriva några ord om dessa tankar. TACKSAMHET Jag känner stor tacksamhet för att jag har fått förtroendet att leda den här föreningen. Det ger mig möjligheten att få ge tillbaka lite av allt det stöd jag och min familj fick den där gången för mer än sju år sedan, när det ofattbara inträffade. Att få chansen att arbeta för att personer, som drabbats av sorg, ska få det stöd de be höver, fyller mig med stor tacksamhet. SAMARBETE Jag har fått chansen att vara med och forma det samarbete med andra föreningar som vi idag kan se i SAMS SamArbete för Männi skor i Sorg. Detta tror jag kommer att vara av stor betydelse för framtiden. Här får VSFB vara med och driva våra hjärtefrågor t ex långsiktigheten i stödarbete och bättre villkor för den som behöver vara hemma från sitt arbete under sorgearbetet. UTVECKLING Det känns fantastiskt att få vara med och vara en del av VSFBs utveckling. För mig är det självklart att det är här mitt största engage mang ligger. Att få ta vara på tankar och idéer från VÄNSKAP Tänk en sådan ynnest det är att ha fått så många nya vänner. Att denna stora tragedi som det är att förlora barn ändå har kunnat föra med sig möjligheten att knyta nya vänskapsband, det känns förunderligt. Ibland tänker jag på denna vänskap som en gåva från vår son Anders. ÖDMJUKHET Känslan av ödmjukhet är kanske ändå den största och viktigaste. Att få arbeta vidare med den förening, som under 15 år betytt så mycket för så många, det är för mig något att närma mig med största ödmjukhet. Så många timmar av ideellt arbete som så många lagt ner på föreningen under åren, det ställer krav på den som vill föra detta arbete vidare. Jag hoppas att jag ska kunna leva upp till de förväntningar som ställs på mig, men jag vill samtidigt säga att det inte går att leda före ningen vidare utan hjälp från alla och envar. Jag hoppas att det framöver ska fortsätta att komma personer till föreningen, som vill vara med och hjälpa till med stort och smått. Alla insatser behövs för vi vet ju att VSFB kommer att behövas även om vi önskar att så inte vore fallet. Jag vill också passa på att tacka alla, ingen nämnd och ingen glömd, för de arbets insatser som gjorts för VSFB under åren. Min förhoppning är att föreningen ska fort sätta att utvecklas och jag hoppas att jag ska få vara VSFB i Sjuhärad 29 medlemmarna och försöka genomföra dem så en del av den utvecklingen ytterligare en tid Kort om VSFBs hemsida 30 Layout och original att VSFB blir till det stöd som man som drabbad framöver. VSFB i Sverige, kontakt 32 Gunilla Linderstam Stolt E-post: gu.li.st@hotmail.com person behöver, det är driv kraften i arbetet. Kjell Westerlund 3

Föreningens historik...att få träffa andra föräldrar som också förlorat sitt barn är otroligt viktigt och känslomässigt betydelsefullt. Bara att få se att det går att överleva... Dessa ord har vi som stöttat nydrabbade föräldrar fått höra många gånger och det var förmodligen dessa tankar som gjorde att föreningen VSFB kom till. Hos många av oss som förlorat ett älskat barn, hade tanken på att starta en förening, till stöd och tröst för andra i samma situation, ganska naturligt uppstått. Inte minst bland dem som kom i kontakt med Östra sjukhusets syster Jutta Kjaerbeck. Det var Jutta, Lill Molén och Elisabeth Magnusson som kallade till det första mötet, en marskväll 1993. Det var 10-12 föräldrar som denna kväll fick möjlighet att träffas. Det har sedan berättats om den värme och trygghet de upplevde tillsammans känslor som vi alla hoppas skall vara det grundläggande för vår förening. I korthet gick utvecklingen sedan vidare i rask takt. Den 6 april 1993 träffades dessa familjer och bildade en interimstyrelse med syster Jutta som ordförande. Det bestämdes att en av kvinnorna skulle ställa upp för en intervju i GP (Göteborgs-Posten), där hon för Margareta William-Olsson berättade om sin egen sorg och om den nybildade föreningen. Denna artikel gav ett oerhört gensvar och var anledningen till att det utlysta mötet på Östra sjukhuset den 29/4 kom att samla drygt 70 deltagare! Det bestämdes att föreningens namn skulle vara Vi Som Förlorat Barn. I början på juni arrangerades en träff i Slottskogen (Göteborg) där medlemmarna på ett avspänt och trivsamt sätt fick möjligheten att bekanta sig med varandra. Den 24/10 1993 kallades det så till det första årsmötet. Det var närmre 50 deltagare på mötet. Stadgar antogs och den första styrelsen bildades, med Mona Rundlöf-Palmeborn som ordförande. På våra nästkommande möten togs det fram en logotype med texten VSFB och en fjäril. Vi skapade mindre samtalsgrupper och det första numret av vår medlemstidning Fjärilen kom ut i december 1994. Därefter har tidningen utgivits fyra gånger per år med Susanne Hedrén som redaktör. Under 1994 fick vi även vår första lokal med hjälp av Lars Nilsson i Borås, där vi kunde träffas i mindre grupper och ha våra styrelsemöten. Genom åren har vi haft många bra föreläsare som hjälpt oss att förstå sorgen och dess vindlande väg. Vi har även gjort en del kortare resor tillsammans, vilka ger en oerhörd gemenskap mellan våra medlemmar. Våren 2000 visades filmen Vi ses i Nangijala på TV. Filmen handlade om två medlemsfamiljer i VSFB och deras möte med syster Jutta. Genom telefonslussen som var i direkt anslutning till filmen kom vi i kontakt med många människor i vårt avlånga land. Det kom många frågor och önskemål om samtalsgrupper ute i landet. Vi gjorde listor på alla intresserade och letade även på vår enkla hemsida och i medlemsförteckningen för att se vad vi kunde göra för att hjälpa våra medlemmar att starta samtalsgrupper. Sedan sommaren 2000 har vi fått igång många samtalsgrupper och en del sektioner ute i landet. Fler kommer igång efterhand då efterfrågan är stor! Den 1 maj 2001 bytte vi upp oss till en större lokal. Med gemensamma krafter inredde och renoverade vi den. Eftersom denna lokal var större behövde vi inte längre hyra in oss i dyra lokaler lika ofta till våra föreläsarkvällar. Vårt öppet hus kväll som alltid varit första tisdagen i månaden ändrade skepnad 2005 och blev en välbesökt och mycket omtyckt anhörigkväll. Hösten 2001 och cirka två år framåt hyrde även Spädbarnsfonden och föräldraföreningen Små Änglar in sig i vår lokal för sina möten. Det har känts bra att ha denna gemenskap med andra liknande föreningar så att ALLA som förlorat barn kan finna det stöd som passar dem bäst. I Göteborg med omnejd samarbetade vi även med BOA Brand Offrens Anhöriga och VIMIL Vi som mist någon mitt i livet. Sedan våren 2001 har vi även kontakt med liknande föreningar i våra grannländer. Vi träffas minst en gång per år för en Nordisk konferens. 2006 bytte gruppens träffar namn till Nordiskt Forum. Värd landet varierar från år till år mellan Norge, Danmark, Finland och Sverige. 2005 hade Island representanter med för första gången och 2008 var Island värdland. Maj 2004 öppnade VSFB en egen hemsida. Sedan dess har många människor via sin dator och Internet funnit en vän i sorgen eller fått hjälp att starta en samtalsgrupp på sin hemort. Vi insåg det stora behovet av hemsidan och efter en kraftig uppfräschning släppte vi vår nya sida i juli 2007 med en mängd nyheter. Som medlem har du bl.a. separata samtalsrum där du kan tala med föräldrar som förlorat barn på ungefär samma sätt som du. Här finns även en aktivitetskalender, ett bildgalleri, en diger litteraturlista, möjlighet att tända ljus samt mycket, mycket mer att läsa. Syskonen, som oftast är mellan 13~45 år, har en egen föräldrafri sida, där de stöttar varandra. Man kan som ett syskon i sorg få access till rummet utan att den resterande familjen är medlemmar. Även övriga anhöriga fick en egen samtalssida hösten 2007. Tidig vår 2005 (efter tsunamikatastrofen) fick VSFB en inbjudan av Göteborgs stad att medverka i en samverkansgrupp för långvarigt stöd vid kriser. Denna grupp består av Göteborgs stad, Rädda Barnen, Röda Korset, BRIS, Svenska kyrkan i Göteborg, Självhjälpshuset Solkatten och stödföreningarna i form av SAMS SamArbete för Människor i Sorg. VSFB har tillsammans med SPES, Spädbarnsfonden och VIMIL ordnat en årlig ljusmanifestation sedan februari 2006. 2007 samlade vi våra krafter och bildade SAMS Samarbete för människor i sorg. SAMS kommer bl.a. att agera som en påtryckningsgrupp för att göra samhället drägligare för människor i sorg. SAMS arbetar dessutom med att sprida information och kunskap i sorg-, och krisreaktioner genom seminarier och utbildningsdagar. Föreningen VSFB vill finnas till för att stödja föräldrar, syskon och övriga anhöriga som förlorat barn genom dödsfall. Vi har ingen åldersbegränsning på barnet då vi anser att barn är barn så länge det finns en förälder som sörjer. Vi välkomnar alla, oavsett dödsorsak. Vi har heller inga restriktioner vad det gäller medlemmarnas ålder, kön, religion, nationalitet eller socialgrupp. I sorgen är vi alla lika. Det är inte bara i SAMSgruppen som vi arbetar med informationsspridning utan även i egen regi och genom andra gemensamma forum. Vi vill vara med och förändra, förbättra och upplysa om hur man på bästa sätt kan bemöta en människa i sorg. Detta gör vi bl.a. genom föreläsningar på vårdskolor, högskolor, via kyrka och församlingshem, arbetsplatser och på gemensamhetsdagar för skolpersonal, sjukvårds-/ bårhus personal, begravningsbyråer m.fl. Vår önskan för framtiden är att alla drabbade ska få vårt informationsmaterial i sin hand och själva ta ställning om föreningen är något för dem. Ingen ska behöva gå ensam i sin stora sorg efter ett älskat barn! 4 5

Kort om föreningen 1993 VSFB bildas. Det finns 76 medlemsfamiljer. VSFBs styrelser 1993-2008 1993 Interimstyrelse Ordförande Jutta Kjaerbeck Sekreterare Mona Rundlöf Palmeborn Kassörer Laila Lindqvist och Hans Hellberg Ledamöter Lena Thörnvall, Berit o Lennart Skottek, Ann-Christin Hellberg, Jan Lindqvist, Christina Järnberg Första året hade vi adress: Box 85, 440 06 Gråbo Möteslokal: Ingenjörsgatan 5 VSFBs medlemmar träffades mest på restaurang Ring-inn som var Televerkets personalmatsal, för större träffar och föreläsningar. 1994 Ordförande Mona Rundlöf Palmeborn Sekreterare Marie-Louise Hansen Kassör John Olsson Ledamöter Elisabeth Larsson, Jutta Kjaerbeck, Ninni Svartström, Elisabeth Svahn, Inga Olsson 1995 Ordförande Margareta Demegård Vice ordförande Bengt Liedholm Sekreterare Gull-Britt Svensson Kassör Bengt Svensson Ledamöter Mona Rundlöf-Palmeborn, Lars Nilsson, Eva Wimmer, Karin Görgensen, Anna Engman, Christina Järnberg 1996 Ordförande Ulla Hultin Vice ordförande Bengt Liedholm Sekreterare Åsa Karlsson (första syskonet!) Kassör Anita Elg Ledamöter John Olsson, Elisabeth Svahn, Ralf Svartström Box 460, 401 27 Göteborg Möteslokal: Markmyntsgatan 9, 414 80 Göteborg 1997 Ordförande Ulla Hultin Vice ordförande John Olsson Sekreterare Elisabeth Svahn Kassör Anita Elg Ledamöter Marianne Edmark, Marie-Louise Hansen, Inge-Marie Kjellström, Sven Larsson 1998 Ordförande John Olsson Vice ordförande Jeanette Johansson Sekreterare Marie-Louise Hansen Kassör Anita Elg Ledamöter Marianne Edmark, Ulla Hultin, Inge-Marie Kjellström, Sven Larsson 1999 Ordförande John Olsson Vice ordförande Joan Burge Sekreterare Inge-Marie Kjellström Kassörer Ulla Hultin och Anita Elg Ledamöter Carin Ringblom von Bahr, Marianne Edmark, Carina Frank-Mattsson, Sven Larsson 2000 Ordförande Susanne Hedrén Vice ordförande Joan Burge Sekreterare Maria Johnsson/Reine Hallner (ett par månader, tills Reine Hallner tog över) Kassör Carin Ringblom von Bahr Ledamöter John Olsson, Marianne Edmark, Reine Hallner, Veronica Ström, Elene Hjorth, Wivie Lundin Möteslokal: Skiljemyntsgatan 12, 414 80 Göteborg 2001 Ordförande Susanne Hedrén Vice ordförande John Olsson Sekreterare Reine Hallner Kassör Carin Ringblom von Bahr Ledamöter Marianne Edmark, Elene Hjorth, Bodil Eklund, Marie-Louise Hansen, Clary Johansson 2002 Ordförande Marie-Louise Hansen /Susanne Hedrén Vice ordförande John Olsson Sekreterare Reine Hallner Kassör Carin Ringblom von Bahr Ledamöter Bodil Eklund, Susanne H, Elene Hjorth, Anne Randmaa, Veronica Ström, Inger Hultin-Forsberg, Clary Johansson 2003 Ordförande, v.ordf, sekr och kassör samma som 2002 Ledamöter Elene Hjorth, Anne Randmaa, Mona Rundlöf Palmeborn, Kjell Westerlund, Bodil Eklund, Anne-Marie Wallenthin 2004 Ordförande Kjell Westerlund Vice ordförande Susanne Hedrén Sekreterare Reine Hallner Kassör Carin Ringblom von Bahr Ledamöter Bodil Eklund, Elene Hjorth, Anne Randmaa, Mona Rundlöf Palmeborn, Anne-Marie Wallenthin, Gunnar Arndt, Björn Törnwall 2005 Ordförande, v ordf, sekr och kassör som ovan Ledamöter Gunnar Arndt, Bodil Eklund, Susanne Lind, Björn Törnwall, Anne-Marie Wallenthin, Kerstin Nyberg, Christèl Åberg 2006 Ordförande, v.ordf, sekr som ovan Kassör Ulla Hultin Ledamöter Gunnar Arndt, Susanne Lind, Jan Nilsson, Björn Törnwall, Anne-Marie Wallenthin, Kerstin Nyberg, Anne-Britt Söderberg 2007 Ordförande, v.ordf, sekr och kassör som ovan Ledamöter Gunnar Arndt, Jonas Gustafson (syskon), Kjell-Eric Stolt, Anne-britt Söderberg, Anne-Marie Wallenthin, Kerstin Nyberg, Inga-lill Johansson 2008 Ordförande Kjell Westerlund Vice ordförande Gunnar Arndt Sekreterare Reine Hallner Kassör Ulla Hultin Ledamöter Jonas Gustafson, Kjell-Eric Stolt, Anne-britt Söderberg, Christèl Åberg, Inga-lill Johansson, Maria Swensån, Martin Björk 1994 Föreningens logotype tas fram. Samtalsgrupper i Göteborg kommer igång. Första numret av Fjärilen kommer ut och det första informationsbladet tas fram. 1995 VSFB har nu en egen lokal. Ett litet bibliotek skapas. 1996 genomför föreningen en bondgårdshelg för de yngre syskonen med familjer 1997 startar Pappagruppen. Bildas en samtalsgrupp i Kungsbacka 1999 tas informationstidningen fram. VSFB har 196 medlemsfamiljer. 2000 startar nya grupper på Gotland, i Karlskoga/ Degerfors och i Borås. 2001 får VSFB en ny lokal. Föreningen deltar för första gången i Nordiskt Forum. 2002 startar mammagruppen och äldre syskongruppen. VSFB har 362 medlemsfamiljer. VSFB har nu samtalsgrupp i Markaryd, Lysekil och Laholm. 2003 Sektioner bildas på Gotland och i Lysekil. 2004 släpps en ny hemsida på www.vsfb.se Borås bildar en egen sektion. 2005 genomför VSFB den första utvecklingshelgen för stödpersoner. Samtalsgruppen i Bollnäs startar. Föreningen har 536 medlemsfamiljer. Första anställda på 17 tim/veckan. 2006 startar anhöriggruppen. Samarbetet med andra föreningar intensifieras. VSFB är med och arrangerar en ljusmanifestation i Stockholm. Samtalsgrupper i Östersund och Värnamo startas. 2007 Bildar VSFB tillsammans med Spädbarnsfonden, SPES och VIMIL paraplyorganisationen SAMS SamArbete för Människor i Sorg. Det kommer igång samtalsgrupper i Uppsala och Malmö. VSFB har nu en anställd på 80%. 2008 har VSFB funnits till i 15 år! Vi har strax över 600 medlemsfamiljer. En samtalsgrupp i Linköping startades och Malmö bildade en egen sektion. 6 7

Fyra frågor till några av VSFBs styrelsemedlemmar 2008: 1. Hur länge har du varit med i föreningen/styrelsen? 2. Vad har VSFB betytt för dig? Vad betyder VSFB för dig nu? 3. Varför har du engagerat dig i styrelsen? 4. Hur ser VSFB ut om 15 år? 1. Har varit med i VSFB i snart 3 år, sedan december 2005. I styrelsen i 1,5 år. 2.VSFB har betytt mycket för mig, har känts som en stark lättnad att träffa andra människor med liknande erfarenheter. Har också varit en överlevnad. Föreningen betyder fortfarande mycket för mig, vill också kunna vara ett stöd för andra. 3. Har engagerat mig i styrelsen för att det känns viktigt att vara med. Att driva föreningen framåt, att föreningen skall bli mer känd för allmänheten och att den är mycket viktig. Stöd VSFBs verksamhet Som alla ideella föreningar är vi helt beroende av ekonomiskt stöd i form av bidrag och gåvor. För att utvecklas och verka ute i samhället är vi tacksamma för just ditt ekonomiska bidrag! Litet som stort, allt är varmt välkommet! Vårt Plusgironummer är: 496 86 15-7 } Maria Swensån 1. Jag blev medlem hösten 2005 och blev invald som suppleant i styrelsen 2008. 2. VSFB har betytt mycket för mig och min man då vi förlorade vår son. Vi mejlade till föreningen dagen efter hans död och på kvällen ringde Christél som blev vår kontakt och stora stöd genom den svåra tiden. Det var och är en stor trygghet att ha före ningen. Man känner sig inte så ensam och det finns många som förstår. 3. Det är en möjlighet för mig att få ge tillbaka av allt stöd jag fått och att kunna dela med mig av mina erfarenheter. 4. Om 15 år är det en stark förening som naturligt finns närvarande med stöd när någons barn dör. Föreningen finns representerad i alla Sveriges kommuner. Maria Swensån } Kjell-Eric Stolt Jonas Gustafsson Gunnar Arndt 1. Fick kontakt med VSFB under hösten 2003, ett knappt halvår efter vår sons olycka. Har varit med i styrelsen sedan 2007. 2. Kontakten med människor som gått igenom likartade händelser som man själv gjort har varit oerhört viktig för mig. Fått mig att långsamt inse att det går att fortsätta leva även efteråt. Eftersom våra liv och värderingar förändras i grunden känner man sig ibland vilsen i tillvaron. Att träffa och samtala med andra människor i vår förening känns fortfarande som ett stöd i livet. 3. Känner att jag vill försöka hjälpa andra som drabbats. Arbetar i styrelsen bl a med att ta fram och sprida informationsmateriel om föreningen så att fler ska veta om att vi finns. 4. Hoppas att alla som råkar ut för det otänkbara ska veta om att VSFB finns och att vår förening ska kunna stötta dem som behöver vårt stöd. Att VSFB ska vara en organisation som verkar över hela landet. Att fler personer arbetar både avlönat och ideellt. VSFB och SAMS, där vi ingår, är en viktig pådrivande kraft, som man lyssnar på i vårt samhälle, t ex när det gäller bemötande och omhändertagande av drabbade. Kjell-Eric Stolt 4. Om 15 år hoppas jag att VSFB är väl känd för allmänheten och att det görs reklam för föreningen på olika sätt genom t.ex tv och radio. Att självhjälpsgrupperna är ännu större och att fler engagerar sig. Jonas Gustafsson : 1. Jag och Anne Sofie har varit medlemmar sedan 2002. Vi fick tips av några vänner att föreningen fanns och tog kontakt. I styrelsen har jag varit medlem i 5 år. 2. VSFB har betytt mycket för oss, framför allt för mig. Att träffa andra föräldrar i samma situation som oss och få lov att prata om vår tragedi har känts bra och hjälpt oss att försöka finna vårt nya liv. 3. När jag fick frågan om jag var intresserad att delta i styrelsen var jag mycket tveksam, då jag hade förutfattade meningar om vad det innebar och jag själv inte var någon föreningsmänniska. Men jag accepterade att pröva på som suppleant och sedan rullade det bara på. Jag tyckte att jag ville ge tillbaka lite av den hjälp jag/vi hade fått den första tiden. 4. Svårt att svara på men det är mycket upp till oss själva och vår ekonomi. Ska vi och vill vi växa till att bli en rikstäckande förening så krävs det många engagerade människor och vi måste ha fler avlöna de krafter. Gunnar Arndt Bollnäsgruppen Lördagen den 2 februari 2008 arrangerade VSFB i Bollnäs en minneshögtid med ljuständning i Bollnäs kyrka, samtidigt som den stora ljusmanifestationen hölls i Göteborg. Ett 40-tal personer fick lyssna till mycket sång och musik. Vi lyssnade även till anföranden där vi särskilt betonade syskons sorg och fick uppläst en dikt som ett syskon skrivit om sin sorg och saknad. Ljuständning i Bollnäs kyrka. En fin och stilla stund i kyrkan, en lördagskväll när vintern kändes och hördes utanför. Det känns som en mycket vacker tanke, att göra en gemensam ljusmanifestation trots de långa avstånden vi har i vårt avlånga land. Britt-Marie Säll i Bollnäs 8 9

Ett axplock av de föreläsningar och möten som samlat våra medlemmar genom åren Sammanställt av John Olsson En liten historia om hur vår föreningslogo Fjärilen kom till Jag sitter och skissar vid familjens köksbord en dag 1994 då vår 8-åriga dotter kommer in Detta var en vanlig syn då jag arbetade med reklam innan sonen dog i en olycka april 1992. - Vad gör du, mamma? - Mmm, jag sitter och funderar skissar lite - På vad då? - Jo, jag tänkte se om jag kan komma på en logga, du vet ett sådant där firmamärke som barn känner igen utan att kunna läsa. Jodå, logga det visste hon var det var. Hon rabblade snabbt upp flera stycken. Arla, Coca-Cola, ICA, Alcro osv - Jag ska försöka hitta på ett sådant märke till den här föreningen vi är med i. Du vet den för alla döda barn och deras familjer. - Jaha, svarade hon och sprang iväg och lekte. Det gick en stund och så kom hon inspringande igen. - Mamma! Jag vet! Jag vet vad du ska rita! - Jaha? Vad då? svarade jag nyfiket. - En fjäril, sa hon bestämt. En fjäril. - En fjäril? Ja, det var ju fint... Men hur kom du att tänka på det? - Jo, för att den är så vacker och så lever den ett så kort liv. Visst ska man lyssna på barnen. De känner. De är inte låsta i sina tankar och de ser sådant som vi vuxna inte ser utan att bli påminda. Utav flera förslag blev det Fjärilen som blev vald till VSFBs förenings logga, vid vårt nästa möte. En fin symbol för alla våra vackra barn som fick vara här på jorden, en alldeles för kort tid. Susanne Hedrén Att sörja ett barn Lena Nilsson Sorg och kris Psykoterapeuten Fay Holming Nära döden-upplevelser Diakonissan Agneta Hellekant Människan i kris Lennart Björklund En personlig sorgupplevelse Eva Kärnefeldt Friskvård o mental inställning Anette Göteling Vad är sorg? Lennart Backlund Omvärderande parsamtal Anne-Maj Olsson Människan i centrum Lennart Backlund Andningsterapi Anna Engman Omhändertagandet av en familj vid ett barns död Jutta Kjaerbeck Hur kan man hjälpa en människa som sörjer? Lennart Björklund Vad är självkänsla? Börge Elg Att sörja en död och sörja en levande prästen Kenneth Kjellberg Att hjälpa i ett tidigt skede Jutta Kjaerbeck Psykosyntes, vad är det? Lisbeth Johander Tillbaka till livet Brandmannen Lars Gustavsson Barn i sorg Atle Dyregrov Diktafton Atle Burman Familjerådgivning Eva Järvung och Kaj Rosenberg När ett barn dör, vad händer med familjen? Sandra Johansson Omhändertagandet vid ett barns död Jutta Kjaerbeck Min familjs liv med handikappade barn Tomas Sjödin Självhjälpsgrupper Piet de Boer Mäns och kvinnors sorg Lennart Björklund Hur överlever man ett barns död? Lars Rönnmark Symbolterapi Anna Kjellberg Meditation Anna Engman Positiv Mental Visualisering, att hitta tillbaka till sin kraft Barbro Backner Ahlström Juttas begravningshjälp Kertsin Törnwall och Jutta Kjaerbeck Traditionell Kinesisk medicin Mona Rundlöf-Palmeborn Om att förstå sorgen Lars Wikander Att fästa sig vid och mista Björn Olsson Vad betyder den 30 okt 1998 för dig? Föräldrar berättar om diskoteksbranden i Göteborg Viktig hälsa personal från HälsoQliniken Sorgens outgrundliga vägar Tatjana Sivik, Hultafors Möte med räddningstjänsten Per Hassling, Gårda brandstation Praktisk krishantering Regina Birkehorn Boktips Partille Bokhandel Får man skriva vad som helst? Möte med journalister G-P Barns sorg Göran Gyllenswärd och Lars Björklund Att leva i nuet Eva Areskog Sorgen är kärlekens pris Gillis Edman Eftervärme Tomas Sjödin Också sorgen har ett slut, eller? Lennart Björklund Tsunamin En personlig sorgupplevelse Göran och Catarina Zellin Sjukhuskyrkan, en resurs i sorgbearbetningen John och Birgitta Johansson Sörjer kvinnor och män olika? Lennart Björklund En bro över mörka vatten Stig Jonsson Möte med polisen Representanter från Göteborgspolisen Syskons sorg Göran Gyllenswärd Well-being kväll Anne-Britt Söderberg Det är som det är Tomas Sjödin Det första bemötandet Jutta Kjaerbeck Samtal med Försäkringskassan Pernilla Keinestam Drömmarnas landskap Veronica Sonesson Kris- och traumahantering Lars Lilled 10 11

VSFBs pappaoch mammagrupper I maj 1997 hade VSFBs pappagrupp sitt allra första möte. Det var Bengt Liedholm och Börge Elg som tagit initiativ till att samla enbart pappor till en samtalsgrupp. Under årens lopp är det många pappor som känt stödet hos varandra genom att utbyta tankar kring detta ofattbara att förlora ett barn. Några pappor har funnits med hela tiden, andra har kommit och gått. John Olsson, som fanns med från början, finns fortfarande med och håller ihop gruppen. I augusti 2002 var det så dags att bilda en mammagrupp. Initiativet till denna grupp togs av Lena Jansson och Berit Westerlund. Även till denna grupp har många mammor sökt sig genom åren för att stötta varandra. Fortfarande är det Berit, som håller i trådarna när det gäller mammagruppen. Båda dessa grupper bygger på samtal och utbyte av tankar bland dem som är där. Blandningen av nydrabbade och de som har ett längre perspektiv på sin förlust är styrkan i dessa grupper. Den som är nydrabbad kan se och höra att det faktiskt går att överleva och den som har kommit lite längre i sin sorgeprocess kan få syn på just detta och att det även om det inte känns bra så har tiden ändå gjort att det går lättare att hantera sin sorg. Ingen person i VSFBs olika samtalsgrupper är direkt utbildad för att leda samtal. Alla deltagare är själva drabbade och träffas som medmänniskor för att stötta varandra. För att ändå få lite struktur i samtalsgrupperna har några enkla punkter tagits fram. Dessa punkter är viktiga att tänka på för den som deltar i någon form av samtalsgrupp. Vi litar på varandra och att det som sagts i gruppen stannar inom gruppen Vi ger oss själva och andra frihet att tala eller lyssna Vi talar om våra egna erfarenheter, inte om andras Vi försöker vara ärliga Vi ger inga råd om det inte speciellt efterfrågas Vi avbryter inte varandra Vi tänker på att alla ska få tid att tala Vi försöker tala i jagform, inte man eller vi Vi gör så gott vi kan Berit och Kjell Westerlund Tänk att få vakna Tänk att få vakna tidigt en morgon få höra rösten så välkänd och kär Tänk att få glädjas tidigt en morgon över all kärlek som vi har här Tänk att få vakna tidigt en morgon att då få tänka på flyende dar Tänk att få låtsas tidigt en morgon låtsas att livet är som det var... Marianne de Valladolid, Stockholm ` Landet längre bort Landet längre bort Det sägs att där är bra Att bara glädje råder Att allt är som det ska Landet längre bort Är det just dit du for Att lämna dina syskon Att lämna far och mor Landet längre bort Det sägs att där är skönt Att solen alltid värmer Att ängar blomstrar grönt Landet längre bort Är det just där du är Att skratta och att njuta Att glömma saknad här Landet längre bort Det sägs vi kommer sen Att möta dig för alltid Att känna frid igen Marianne de Valladolid, Stockholm SAMS SamArbete för Människor i Sorg Den 2 februari 2007 bildades SAMS. Då formaliserades det samarbete, som under en tid pågått och intensifierats mellan några föreningar och organisationer till stöd för människor i sorg. Dessa föreningar är SPES - SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, Spädbarnsfonden, VIMIL - Vi som Mist någon Mitt i Livet samt VSFB - Vi Som För lorat Barn. I SAMS stadgar står det bl a SAMS är en samordnande organisation för föreningar som organiserar människor, som drabbats av dödsfall i familjen. Dessa föreningar ska bedriva stödjande verksamhet i de drabbades sorge process. Föreningarna ska också bedriva preventiv- och informationsverksamhet riktat till såväl drabbade som till personer som på olika sätt kommer i kontakt med dem. Detta arbete tar sig naturligtvis olika uttryck. Det kan handla om samtalsgrupper och informationsverksamhet. Det kan handla om föreläsningar och utbildningar. All verksamhet syftar till att människor som drabbats av en nära anhörigs död, lättare ska kunna ta sig vidare i livet, väl medveten om att det inte blir samma liv som tidigare, men ett liv värt att levas. En stor fråga för SAMS att arbeta med är att försöka påverka det statliga regelverk, som styr bidragsgivningen till ideella organisationer. Här behövs verkligen våra förenade krafter för att försöka få till en mer rättvis fördelning av statliga bidrag. I detta arbete försöker SAMS visa på den stora betydelse som medlemsorganisationerna har när det gäller stöd för människor i sorg. Här behöver vi visa att vi finns och att det är många som behöver vårt stöd. Detta gör SAMS bl a genom att en gång om året arran gera en stor ljusmanifestation. Den första manifestationen i SAMS regi ägde rum den 3 februari 2007 och blev också det tillfälle då SAMS för första gången presenterade sig. Medlemsorganisationerna gav sin bild av varför man vill vara med i SAMS och den bild som gavs pekar på att eftersom vi alla vill samma sak så är det samarbete som gäller. Det innebär inte att vi ska bli en enda stor organisation. Varje medlemsförening kommer att utvecklas efter sina förutsättningar. Vad SAMS vill är där emot att samarbeta kring gemensamma frågor. Kjell Westerlund Minnesstund i Kastalakyrkan Nästan lika länge som VSFB har funnits har föreningen varje år i all helgonatid, anordnat en minnesstund i Kastalakyrkan i Kungälv. Här samlas medlemmar i VSFB för att dela en stund av gemenskap. Vacker sång och musik från Vasakören och tröstande ord av Stig Jarlby har blivit till en tradition, som för många är en viktig del i bearbetandet av sorgen och saknaden efter våra älskade barn. Att se de flämtande ljuslågorna, ett för varje barn, väcker många känslor. Här finns känslan av vanmakt över att barn ska behöva dö, men också känslan av att finnas i en gemenskap, både för barnen och för oss föräldrar som sörjer. 12 13

Ensam-kvar-träffar i Göteborg Förlusten av barn tar tag i de djupaste känslorna av sorg, smärta och saknad. Detta delar vi med alla som har förlorat barn, känslor och upp levelser som vi i VSFBs samtalsgrupper kan sätta ord på. Ensam-kvar-träffarna startade våren 2007 och är en samtalsgrupp där vi föräldrar, som har förlorat sitt enda barn eller alla sina barn kan mötas. I samtalen delar vi det gemensamma i just denna livssituation att vi inte har några barn kvar i livet. Genom det vi delar blir det genom träffarna och samtalen ett ökat igenkännande och bekräftande av det vi känner. Träffarna är tänkta att fortgå så länge det finns behov. Kerstin Nyberg, Göteborg d Kärleken till Dig Jag vill att Ditt namn ska vara en del av min vardag Relationen till Dig är densamma som förut Varför skulle jag sluta tala om Dig bara för att jag inte kan se dig Varför skulle jag sluta tänka på Dig bara för att jag inte kan nå Dig Livet kan försvinna men inte relationen Ditt liv kan ta slut men aldrig min kärlek till Dig Vi kommer att mötas Birgitta Engvall, Askersund Anhöriggruppen 1 januari 2006 startade vi Anhöriggruppen, då det kändes som om det saknades en grupp för övriga sörjande. Det fanns redan grupper för mammor och pappor. I anhöriggruppen skulle alla andra, som syskon, mor- och farföräldrar, andra släktingar, kamrater, ja alla som kände att de behövde prata om sorgen, vara välkomna. Vi träffades i lokalen på Skiljemyntsgatan den första tisdagen varje månad förutom i juli då vi hade sommaruppehåll. Till träffarna kom det oftast föräldrar men även syskon, far- och morföräldrar och väninnor till mammorna. En del kom varje gång och andra kom kanske bara en enda gång. Vi hade hand om gruppen under 2006 2007. Ansvaret för gruppen togs över av Björn och Kerstin Törnvall 2008. Målarcirkeln Sorg kan bearbetas på många sätt och för mig har målandet betytt oerhört mycket. Detta ville jag förmedla till andra så i oktober 2003 startades målarcirkeln i VSFBs lokal i Göteborg. Här kan vi utan krav och bara för vår egen skull få lov att uttrycka våra känslor i färg och form. I fem år har målarcirkeln funnits. Under dessa år har Bibbi Ekvall och Eva Petterson funnits som stort stöd och hjälp under olika perioder. Många känslor har under åren bearbetats genom alla målningar och alla samtal oss emellan. De senaste åren har målarcirkeln vidareutvecklats genom EQ-painting. Jag har gått en lärarutbildning och en coach-utbildning och deltagarna har prövat på den metoden och dess övningar. Minneskort I januari 2005 började vi att skicka ut minneskort till årsdagen av barnens dödsdag. Många av vännerna har försvunnit och kvar är ensamheten och känslan av övergivenhet. Genom att skicka ut detta kort ville vi i föreningen skänka en liten strimma av hopp och en påminnelse om att vi inte är så ensamma som det känns. Från 2008 sköts utskick av minneskorten av föreningens webansvariga. Anne-Marie och Håkan Wallenthin n eftertanke November månad 1995. Som vanligt någon eller några gånger per månad kom Kungälvs-posten (en gratistidning) hem i brevlådan i Kärra. Jag bläddrar igenom tidningen som jag brukar göra. Finner ett reportage om en minnesgudstjänst som hade ägt rum i Kastalakykan i Kungälv. Det var en förening som heter Vi som förlorat barn som hade haft denna minnesstund på söndagen. Tänk vad bra att det finns en sådan förening för dem som har mist sitt eller sina barn, tänkte jag och läste nog artikeln två gånger. Berättade det för min sambo och han tyckte som jag. Inte kunde jag då i min vildaste fantasi föreställa mig att jag endast en eller två dagar senare skulle drabbas av detta fruktansvärda, att mista min dotter Anna i en bilolycka. Året därpå satt jag själv i kyrkan och lyssnade på Stig Jarlby, som höll i gudstjänsten. Det har blivit många minnesstunder därefter även om jag inte deltager varje år numera. Jag säger fortfarande att jag är mycket tacksam att denna förening finns för oss som har drabbats av detta ofattbara att mista sina barn. Här kan man träffas och prata, gråta, skratta eller bara vara. Alla förstår varandra utan att man behöver förklara sig. Inger Oscarsson 14 15

Kärleken är starkare än döden Deltagarna samlade i solen, under Nordiskt Forum i Finland 2007. VSFB och Nordiskt Forum Sedan våren 2001 deltar VSFB i ett nordiskt nätverk, där anhörigföre ningar från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige deltar. En gång om året träffas dessa föreningar för två dagar av föreläsningar och erfarenhetsutbyte. Det är mycket spännande att få höra hur lika vi tänker kring de frågor, som vi ofta diskuterar här hemma. Det är också intressant, och med en viss avund, vi kan se att vissa av föreningarna från sina hemländer får ett betydligt större stöd än vad vi i Sverige fått hittills. Dessa statliga stöd har gjort att man både i Danmark och Norge har kunnat bygga upp kanslier, där anställda personer kan stödja den ideella verksamheten. Vid varje träff i det nordiska nätverket har vi försökt att ha ett tema. Det har bland annat handlat om syskons sorg, mäns sorg och om organisationsutveckling. Det arrangerande landet har försökt att erbjuda intressanta föreläsningar på temat, men den mesta tiden används för det viktiga erfarenhetsut bytet. De nordiska föreningarna har kommit överens om följande punkter för det fortsatta sam arbetet: Nordiskt Forum ska genomföras en gång om året Varje förening skickar en eller två deltagare till Nordiskt Forum Arrangerande land kan ha fler deltagare Vi ska dela erfarenheter med varandra Varje förenings hemsida ska ha information om Nordiskt Forum där länkar till övriga länders föreningar ska finnas Följande föreningar deltar eller har deltagit i Nordiskt Forum: Danmark Landsföreningen till stötte ved spädbarnsdöd Danmark Vi har mistet ett barn Finland Käpy Finland Stödföreningen för de som förlorat barn i en trafikolycka Island Barni of litid Norge Landsföreningen uventet barnedöd Norge Vi som har ett barn for lite Sverige Små änglar Sverige Spädbarnsfonden Sverige VSFB - Vi Som Förlorat Barn Marcus Birros text är hämtad ur boken "Svarta vykort". Döden är inte bara stilla sömn. Döden är också en vredgad hållning in i det slutgiltiga mörkret. Varför gå medlidsam och tyst in i den där natten? Döden har små, skrynkliga fötter som aldrig fick chansen att lära sig gå. Jag försöker vara ett stöd för kvinnan jag älskar eftersom min sorg ändå står hennes efter. Jag blir tröstad genom att ge tröst. Jag har en utsträckt arm in i ett angränsande rum jag inte ser. Jag är lite död jag också. Jag har ofta undrat vilket som kom först. Min melankoli eller det faktum att jag älskar att ta mina promenader på kyrkogårdar. Men när jag tänker efter är jag nästan säker på att melankolin kom först. Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss leva. Som om livet bara är en skuld vi har. Om döden talar man inte gärna i detta land. Men döden är inget skamfyllt. Döden är en hastig rörelse i ögonvrån. Man bör tala om den. Man bör bjuda in den, göra den hemmastadd. Så futtigt allting blir i dess väldiga närhet! Nu för tiden har jag ärenden till kyrkogården. Jag brukar sitta vid minneslunden och tända två ljus och undra vilka liv som aldrig fick bli, på de stigar som nu för alltid kommer förbli oupptäckta. Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns som i förlängningen tar livet av en. Jag har ofta undrat varför sorgen känns så tabubelagd i Sverige, på varför vi räds sörjande människor. Är det för att vi innerst inne, dit vi sällan går, sörjer själva? Barnen är ändå dödens fiende. Glömskan alltid dess allierade. Jag vägrar att glömma. Kommer alltid minnas ignoransen, arrogansen, okunskapen, rädslan. Men jag klandrar ingen, beklagar bara. Världens mest upplysta land och vi vet inte hur vi ska hantera människor i sorg Jag kan gå rakryggad genom regnet. Jag är lite död men fortfarande en av de levande. Jag går igenom mörkret, till kyrkogården, jag räds ingen, och jag tänder två ljus där. Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller till. Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt, och att kärleken är starkare än döden. Marcus Birro, poet och författare 16 17

VSFB en tröst i mörkret Några medlemmar berättar om sin relation till föreningen Tankar från en VSFB-medlem Tyvärr så är jag medlem i föreningen. Anledningen till att jag och min man är med är att vi också har förlorat en dotter. Det är nu snart fyra år sedan yngsta dottern dog. Nästyngsta dottern hittade föreningen och gick med i den och jag och min man anmälde oss till VSFB en tid efter. Första åren jag var medlem läste jag endast medlemstidningen och den läste jag ivrigt. Jag såg i medlemsförteckningen namnen på alla andra stackars människor som också var drabbade och förstod att de troligen överlevt trots sorgen. Jag läste om aktiviteter som skedde på framsidan av Sverige och önskade att vara med där jag också, men 44 mil är långt att åka. En dag i början på hösten 2007 så kände jag att jag ville göra något mer. Jag undrade via mejl om jag kunde vara kontaktperson. Det kom ett snabbt svar från Susanne att det var en utvecklingshelg för presumtiva stödpersoner den stundande helgen! Jag åkte till Göteborg tillsammans med Inga-Britt från Uppsala, som åkte dit i samma syfte som jag. Jag stannade första natten i Alingsås för att umgås med mina äldsta barnbarn och få träffa livet. På darrande ben gick jag in på hotellet i Göteborg på lördagsmorgonen för att delta i utbildningen. Med öppna armar mötte Susanne och ordförande Kjell mig och det var en fantastisk känsla att medverka de här dagarna. Det var fint med samhörigheten. Här visste alla hur det är att leva med sorgen efter ett förlorat barn. Vi fick kunskap om hur föreningen arbetar och hur vi som kontaktpersoner bör möta nydrabbade. Det var en fin helg, det var ett fint och ödmjukt ledarskap från Kjells sida och fina kloka människor som deltog i utbildningsdagarna. På vägen hem från Göteborg så bestämde Inga- Britt och jag att vi skulle starta en samtalsgrupp i Uppsala. Detta gjorde vi i november 2007. Kjell kom med sin fru Berit och hjälpte oss igång. Under året som gått har vi varit några stycken som träffats en söndag i månaden och talat om det som berör oss. Om det finns fler drabbade föräldrar eller syskon i Uppland så hör gärna av Er till vår grupp i Uppsala. För många känns det bra att vara i en grupp som vet hur det känns att ha förlorat ett barn eller syskon. Alla varma tankar från Uppsala-gruppen Genom Ingrid Levander Hofving Kontaktas enklast på: uppsala@vsfb.se d Min kontakt med föreningen VSFB Hade inte jag kommit i kontakt med föreningen Vi Som Förlorat Barn och fått gå och prata med sjukhusprästen i Mölndal, Claes Hermansson, hade inte jag varit den människa jag är idag. Den 18 maj 1994 förlorade jag mitt enda barn Viktoria plötsligt. Tre månader tidigare hade min man Karl-Ivar hastigt gått bort. Jag stod helt ensam. Jag kom i kontakt med föreningen ganska omgående efter Viktorias död och har varit delaktig på olika sätt sedan dess. Det började med att jag var med och packade tidningen för utskick till medlemmarna. Där lärde jag känna några stycken och ganska snart kom jag att sitta med i styrelsen. Jag har arrangerat en mängd bussresor och tagit emot anmälningar via telefon till VSFBs aktiviteter och sedan många år haft föreningens telefon hemkopplad till min bostad så att det alltid ska finnas någon att prata med när en drabbad ringer. Det har varit gott att få prata och att få lyssna. Genom föreningen har jag fått så många fina vänner! Vänner bosatta över hela Sveriges långa land. Detta ha gett mig kraft att leva vidare. Marianne Edmark - Mölndal Lite om vårt medlemskap i föreningen VSFB För femton år sedan såg min fru annonsen i Göteborgs-Posten om att samlas för att bilda en förening för dem som mist barn. Hon blev helt förvånad över att det fanns så många och visste med en gång att där hörde hon hemma. Själv var jag inte mogen för någon hjälp trots att vi, i olycksfall på barnens arbetsplatser med fjorton års mellanrum, mist två av våra barn. Aldrig hade vi kunnat tro att detta kunde hända oss. Min fru kom med i styrelsen men själv behövde jag ett år till innan jag tog steget. Även jag blev styrelse medlem. Träffarna var tuffa och det var i tidigt skede man började diskutera att ordna med stödpersoner. Viktigt var att snarast möjligt med sin erfarenhet av sorgarbete ställa upp som hjälp för andra. Alla ville så mycket men en del klarade inte av det utan att själv förstärka sin sorg. Sammanhållningen var bra och små grupper bildades med träffar hemma hos varandra. Ibland gav man sig även ut på mindre utflykter. Vi har så mycket gott att säga om alla som på olika sätt ställt upp efter förmåga och fått föreningen att bli vad den är idag. Det sparas inte med att med alla tillbuds stående medel göra det lättare för oss sörjande. Vi har fått vänner för livet. Många gamla vänner svek när de behövdes som bäst. Ibland ställer man sig frågande till hur man själv hade varit om man ideligen fått höra pratet om vännernas sorg innan man själv blev drabbad. Vår dotter Anne får man ej heller glömma som först mist sin bror och senare sin syster, som dessutom var bästa vännen, samt systerns ofödde son som hon bar på vid olyckshändelsen. Själv hade hon sin ettårige pojke som plötsligt inte förstod när mamman gick så in i sorgen. Marie var den mest älskade för barnen som alltid ställde upp för dem. Har i flera omgångar ställt upp för medlemmarna med gitarr och sång, med egna komponerade melodier, där ibland även vännerna i föreningen skrivit texterna till det jag framfört. Tack alla ni! Även föreningssången är mitt verk. Numera är jag inte lika aktiv men besöker gärna pappagruppen ibland. Mest för att jag hoppas att någon skall ha förståelse över att sorgen har sin tid och att man på sikt kommer in i mera normala förhållanden och mår bättre. Hoppas ingen missförstår mig. Det går inte en dag utan att man tänker på det som varit. Vi pratar om allt det fina vi gjort tillsammans med våra barn. Vi är fortfarande trebarns föräldrar. Vi ser med glädje tillbaka på våra 16 år tillsammans med Mats och 33 år med Marie. Idag har vårt kära barn Anne gett oss tre barnbarn och fyra barnbarnsbarn, till vår stora glädje. Varma hälsningar - Ralf och Ninni Svartström å Så fick vi kontakt med VSFB: Jag hörde förannonsering, flera gånger, om ett radioprogram (Frihamnen) där man skulle prata om hur det är att förlora sitt/sina barn. Det sändes ganska sent på kvällen. Jag lyssnade på Susanne Hedrén och Jutta Kjaerbeck som blev intervjuade om hur det är att förlora barn. Och deras ord var ju precis våra tankar om hur det är! Jag ropade, snarare skrek till min man Rolf att komma och lyssna på dem. Äntligen hade vi fått reda på att det fanns en förening för oss som mist! Ringde dagen efter till Sveriges Radio för att få veta mera om VSFB och hur vi skulle få kontakt med föreningen. Fick telefonnummer dels till Marianne Edmark och dels till Susanne Hedrén. Vet inte vem jag pratade med, tror att jag ringde till båda. Och medlemmar blev vi, och medlemmar är vi i VSFB. Det bästa som hänt oss i vår sorg efter vår älskade Anna, som dog den 1 december 1998. Gunilla och Rolf Lindblom (f.d. Gävlebor som numera bor i Mellbystrand) 18 19

fortsättning VSFB en tröst i mörkret Mina insatser i föreningen VSFB Så fick jag sista tidningen i min hand och som vanligt läste jag den från pärm till pärm. Även om jag inte är aktiv längre, så vill jag veta vad som händer i föreningen. Mitt liv förändrades för 15 år sedan, samma år som VSFB startades, så det är två orsaker till att mina tankar går tillbaka i tiden. Föreningen kom jag i kontakt med när den var ca 5 år gammal. Det var Laila Lindqvist som var mina levande barns dagmamma, som fick mig att följa med på en träff, hösten 1998. Dem jag minns mest från denna söndag är Susanne Hedrén, Marianne Edmark, Sven Larsson och familjerna Ström och Wernhamn. Vet att jag köpte lotter, där jag vann en hårfön som vi fortfarande har kvar och som fortfarande funge rar jättebra. Nästa steg var att jag blir invald i styrelsen, detta låg också Laila bakom (ler), om de var våren 1999 eller 2000 (minnet sviktar) Mitt liv var i totalt kaos efter ett försenat sorgearbete efter min älskade Julia som dog i maj 1993. (Vilket år jag kom med i styrelsen vet nog Susanne bättre). Satt med i styrelsen i 4 år och under denna tid startade jag gruppen i Borås som nu heter Sjuhärad och som lever och frodas utan mig, vilket jag är jätteglad för. Mina tankar går ofta till dem och jag tänker att jag måste hälsa på dem, men mitt liv är inne i nya faser med arbete och tonårsbarn, som har fotboll och hästar som sina intressen, så min tid räcker inte till. Men nu ska jag berätta om hur VSFB Sjuhärad blev till. Sommaren 2000 flyttade jag till Borås, för en ny start av mitt liv. Jag kände starkt att jag ville träffa likasinnade där. Först tog jag kontakt med en medlem som heter Elisabeth. Hon och jag träffades ett par gånger och hon kände precis som jag. Sedan hörde jag mig för lite hur jag skulle göra och till slut tog jag kontakt med en person på kommunen, som jobbade med sociala frågor och som fältare (kommer inte ihåg hans namn). Vi fick in en annons i Borås tidning om att VSFB skulle hålla en träff, där kommunen står för lokal och fika. Innan första träffen så blev Elisabeth och jag intervjuade och det sändes i Radio Sjuhärad. Innan första träffen hade jag nog pratat med alla dem som kom i telefon, så de visste vem jag var och jag visste vem de var. Det var många nervösa och oroliga personer i denna lokal. Kan säga att det kom ca 30 personer denna kväll. Vilken känsla de var för mig! Jag tänkte; här står lilla jag, mitt i mitt eget kaos, på väg upp för denna nya guppiga väg, som många nog känner igen. I rummet finns det föräldrar som mist sina barn av olika orsaker. Vi är här därför vi är föräldrar till våra barn som inte syns, men som finns i våra hjärtan. Jag började berätta hur vi hade fått möjlighet att träffas här denna kväll och jag berättade även om min Julia och vad som hade hänt henne. De som ville fick berätta vad som hade hänt deras barn. Denna kväll var en kväll som kändes både varm och kall, men den har gett mig många nya vänner för livet. Människor som jag är så tacksam över att jag fått lära känna. Vi fortsatte sedan att träffas ca en gång i månaden på Spinnaren i Borås, där kommunen stod för lokalen. Vi träffades annandag pingst på Almenäs badplats för att spela brännboll med hela familjen, innan sommaruppehållet. Vi var en trogen grupp som träffades under ca 1 år. Det tillkom nya och vissa lämnade, precis som det ska vara. Under 2002 bildade Borås en egen sektion som numera heter VSFB Sjuhärad. Jag ler och blir varm i hjärtat, när jag känner igen vissa namn av dem som håller i trådarna. Det är några av dem jag träffade hösten 2000 och fram till min flytt från Borås till Tjörn sommaren 2004. Elene Hjorth, Tjörn Samverkansgruppen i Göteborg Efter den stora brandkata stro fen i Göteborg 1998 bildades en Samverkansgrupp för kris- och stödarbete. Där försökte företrädare för Göteborgs stad att hitta företrädare från olika ideella föreningar att sam arbeta med i stödinsatserna till de drabbade. När så tsunamin inträffade under julhelgen 2004 så var det dags för den gruppen att återuppta sitt arbete. Samtidigt hade flera medlemmar hört av sig till VSFB och undrat om inte vi skulle göra något för de som drabbats av katastrofen. Vid ett möte i januari 2005 hade många människor samlats i VSFBs lokal och engagemanget och viljan att hjälpa till var stor inte bara från VSFBs medlemmar utan också från medlemmar från andra anhörigföreningar. Detta ledde till att vi sökte upp samverkansgruppen, som då leddes av Michael Ivarsson, och bad att få vara med i arbetet. Efter diverse turer samt en hel del påtryckningar från drabbade personer, hälsades vi välkomna och från den stunden så har an hörigföreningarna i SAMS två platser i Samverkansgruppen. För närvarande innehas dessa platser av Henrik Ahlstrand från Spädbarnsfonden och Kjell Westerlund från VSFB. En fråga som ständigt varit på agendan i Samverkansgruppen har varit hur krisstödet ska se ut inte bara vid de stora katastroferna utan också vid de enskilda dödsfallen. För de närmaste är ju förlusten av en kär anhörig lika stor oavsett när det sker och under vilka omständig heter. Här har anhörigföreningarna varit drivande i den frågan och också fått gehör. Det känns mycket bra. Gruppen träffas nu regelbundet och i oktober 2008 arrangerades en stor konferens under temat En dag om att orka leva vidare när det värsta har hänt Konferensen blev snabbt fulltecknad och många uppskattande ord sades om innehållet. De som ingår i Samverkans gruppen förutom Göteborgs stad är Röda Korset, Rädda Barnen, BRIS, Svenska kyrkan, Självhjälpshuset Solkatten och SAMS dvs Spädbarnsfonden, VIMIL, SPES och VSFB. 20 21

Under de gångna åren har jag haft S Sorgen Kärlekens baksida orgen kan sägas vara kärlekens baksida. Den som betytt så mycket för oss försvinner ut ur våra liv och med den förlusten ibland även meningen med livet. Allt kan kännas så ensamt, tomt och omöjligt. Det är just här som en anhörigförening kan vara så oerhört betydelsefull för den drabbade, för den som mist någon som inte fick mistas. Det är här, i föreningen, som det kan gå att förstå och dela det man varit - och är - med om. Det är här som det kan gå att få relationer till andra som vet, till andra som gått - och går - igenom samma sak. I en livssituation där allt kan kännas hopplöst är det just detta som kan bidra till att hoppet återföds. Man är inte ensam. Det finns andra som förstår och som det går att prata med utan att bli missförstådd. Sorg är visserligen många gånger privat, för det är en alldeles privat och unik relation som brutits genom dödsfallet. Men det går inte att bära alla dessa privata tankar och känslor som förlusten för med sig för sig själv. De måste ut och de måste tas emot av någon Göran Gyllenswärd, leg. psykolog, leg. psykoterapeut eller några som förstår dem. Några som kan bekräfta känslorna, säga till oss att vi får känna dem. Några som kan säga att tankar och känslorna är ok. Säga att de känner igen dem. Och om de inte känner igen dem kan de i alla fall förstå dem och ta emot dem. För det är en alldeles speciell och viktig del i bearbetningen av förlusten att just någon tar emot oss i vår förtvivlan och bekräftar den förlust vi gjort. På så sätt blir förlusten verklig. Men den blir i dessa ögonblick också delad av andra. Vi bär den inte längre ensamma. Alltför många sörjande vittnar om att människor i omgivningen inte förstår dem. Att andra runt omkring dem missförstår dem eller förringar deras sorg. Att det inte går att dela det man varit med om. Och då blir känslan av ensamhet och övergivenhet än mer omfattande. På så sätt har en anhörigförening en alldeles unik uppgift i samhället. Den finns där för dem som behöver den i sin sorg och för sin bearbetning av förlusten. Nästan alltid är föreningen från början skapad av sörjande som behövt den då den inte fanns. Den bygger på frivilliga krafter, den bygger på människor som vet vad det handlar om. Särskilt när det handlar om att mista ett barn. Något som är mycket spe ciellt och som naturligtvis för med sig extra starka känslor, både hos dem som drabbas och hos omgivningen. Själv miste jag en syster i en trafik olycka när jag var 11 år gammal. Min syster Agneta var 16, skulle fylla 17. Hon dog, jag överlevde. Mina föräldrar miste en dotter, jag miste en älskad syster. Men man pratade inte om det. Ingen pratade om det som hänt över huvud taget. Det blev tyst och kvar fanns bara oförlöst sorg och saknad. Jag tror i och för sig inte att mina föräldrar hade vänt sig till någon anhörigförening. Man gjorde inte sånt. Men gudskelov ändras tiderna och numera finns det en annan förståelse för vad svåra förluster kan föra med sig för de drabbade. Dock återstår mycket att göra. förmånen att få delta i några av syskongruppens möten. Om det kan bli ganska så tyst efter en förlust av ett barn så kan det bli fullständigt tyst efter förlusten av ett syskon. Därför är en syskongrupp så viktigt för det är där de finns som kan förstå hur det är. Förstå allt det där som inte behöver sägas men som kan förstås ändå. Sedan kan man berätta det som måste berättas. Det har varit otroligt givande för mig att få vara med och höra alla berättelser om syskon som dött och om efterlevande syskon som kämpar för att kunna fortsätta sina liv efter den svåra förlusten de varit med om. Det har även varit ett sätt för mig att få min egen sorg bekräftad. Och ett tillfälle att få dela med mig av alla de erfarenheter jag fått dels genom min egen sorg, dels från alla sörjande jag mött i mitt dagliga arbete. Sorgen är den gåva vi fått för att vi ska kunna skiljas från det som är omistligt, har någon sagt. Och för att inom oss kunna bevara, brukar jag tillägga. Men för att det ska bli sant behöver sorgen uttryckas, tas emot, delas och förstås. Det är där en anhörigförning har en given plats. Äldre syskongruppen Historik Äldre syskongruppen bildades under 2005 av Karin Stolt och Hanna Antelid, då man såg ett stort behov av detta. Under våren 2006 tog Jonas Gustafson tillsammans med Hanna Antelid över gruppen. Det fanns dock en grupp ett par år tidigare som tyvärr lades ned på grund av för dålig uppslutning. Sedan syskongruppens start 2005 så har det varit regelbundna träffar ungefär en gång i månaden. De som kommer till träffarna är i åldrarna från 18 år och uppåt, både tjejer och killar. I genomsnitt brukar vi vara 6-8 personer på träffarna, en ganska lagom stor grupp. Gemensamt för alla i gruppen är att alla på ett eller annat sätt mist ett syskon. Det som är syftet med träffarna är att träffa andra syskon i liknande situation, känna att man inte är ensam och att orka gå vidare. Vissa gånger kan träffarna vara jobbiga, men oftast så känner vi oss stärkta efteråt och det är det som är meningen. Vi har även haft besök av Göran Gyllenswärd som är psykolog, författare samt psykoterapeut. Göran har dessutom själv mist ett syskon. Framöver planerar vi att ha någon form av föreläsning och att göra en gemensam aktivitet. Detta är ett forum som inte passar alla, det respekterar vi. För många är det dock mycket bra och givande att komma och träffa andra syskon. Vi syskon har också kontakt på VSFBs syskonsida som funnits i några år, där stöttar vi varandra på bästa sätt. Jonas Gustafson 22 23

Sagt om VSFB: VSFBs största ekonomiska stöd kommer från Göteborg stad, närmare bestämt från Social resursförvaltning. Genom resursförvaltningen kan vi dessutom få stöd i föreningsarbetet och diverse utbildningar. VSFBs kontaktperson och hand läggare i resursförvaltningen är Ulrika Lantz sedan några år tillbaka. En mycket trevlig och kunnig person som dessutom är väldigt intresserad av vårt arbete. Här är resursnämndens utlåtande om VSFB, skrivet till de ekonomiska beslutsfattarna inför bidragsansökan 2007 Föreningen Vi Som Förlorat Barn arbetar med ett område som är mycket viktigt men också mycket svårt. Att förlora ett barn är något av det absolut värsta som kan hända oss människor. Den sorg som drabbar är svår inte bara för föräldrar/syskon och anhöriga den kräver stor beredskap från oss andra som kommer i kontakt med dem som drabbats. Genom sin genomtänkta och välutvecklade verksamhet fyller VSFB en stor funktion för såväl de drabbade som för samhället i stort. Föreningen utvecklas hela tiden och har många ideellt arbetande krafter knutna till sin verksamhet. Satsningen att anställa en person på deltid har visat sig vara otillräcklig varför vi föreslår ytterligare medel till föreningen. Vi anser att föreningen bedriver ett mycket viktigt och bra arbete och därför bör stödjas i sin fortsatta utveckling. Inför ansökan 2008 beskrevs vi så här: Föreningen VSFB vänder sig till föräldrar och anhöriga som har förlorat ett barn och erbjuder stöd i form av samtalsgrupper och stödpersoner. Föreningen är aktiv i många sammanhang och samverkar bland annat med Göteborgs stad som en resurs i katastrofsammanhang. Föreningens medlemsantal har ökat och man har fått flera aktiva frivilliga krafter som deltar i stödverksamheterna. Vi bedömer att föreningen bedriver ett mycket gott och seriöst arbete i att göra det möjligt för målgruppen att gå vidare i livet trots en svår förlust. Vi vill fortsätta att stödja föreningens positiva utveckling och föreslår att föreningen beviljas ett kraftigt ökat bidrag för 2008. Jag anar Tänk vilket litet oansenligt ord, ordet anar. Men ändå är det kanske det viktigaste ordet. Det ger ett litet stycke tröst åt en sökande. Det finns något mer. Något vi inte kan se eller höra. Något som vetenskapen inte kan bevisa eller motbevisa. Något vi inte kan veta. Vi anar att en annan verklighet finns där, någonstans. Bortom teorier, förnuft och tankar. Våra frågor har inga svar, Inte nu, inte här. Men vi anar Kjell-Eric Stolt Livet efter dig Livet efter Dig hur ska det bli? Vad är det som är viktigt? Vad ska jag låta bli? Frågorna är många svaren de är få Tiden jag måste fånga ett steg i taget jag måste gå Ditt liv har lärt mig - ta vara på vart ögonblick - ta ingenting för givet Jag vet inget om min morgondag Det jag har är detta Nu Birgitta Engvall, Askersund U tan att ha haft förutsättningen att vara medlem i VSFB kan jag ändå som deltagare se tillbaka på det tillfälle då föreningen kom till. Detta skedde, om jag minns rätt, vid ett möte på nuvarande Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Jag var inbjuden för att bemöta frågor kring mitt yrke och min yrkeskår. I denna samling av anhöriga som mist barn och ungdomar låg en djup förväntan och förhoppning på att något gemensamt nu skulle ske. Många vittnade om den utsatthet som upplevts och den utsatta situationen i att mista ett barn gav i allt för många fall upphov till valhänthet och missförstånd i kontakter med begravningsbyrån, med kyrkan och andra myndigheter eller sammanhang. Samtidigt kändes den starka kraft som växte fram mellan de som nyligen mist och dem som på djupet förstod hur det kunde kännas, den erfarenhetsbaserade empatin. Obeskrivligt dyrköpt men ofattbart värdefull! Att det ur den djupaste smärtan de bästa karaktärerna kan formas och i de djupaste hålrummen, de friskaste vattenkällorna kan finnas, blev så tydligt. Efter att ha arbetat i trettiotvå år som begravningsentreprenör känner jag tydligare och tydligare hur mycket riterna, ceremonierna och mötena betyder för och kring dem som i sina liv får bära sin kärleks pris sorgen. Tyngre tidvis, men efter förlusten av ett barn, blir säkerligen livets fortsatta väg aldrig sorgens börda förutan. Jag har sett tydligt som i en välskriven handbok, även om sådana Sorgen är kärlekens pris inte finns i detta obegripliga ämne, hur människans inre styrka kommer henne till mötes som en okänd inneboende hyresgäst när hon tror att allt är förbi. Att milt stryka sitt barns hår, att ge barnet sin sista kärleksfulla omsorg i tvättande och klädande, att omge sitt barns begravning med de skönaste toner, ord och blommor ger oss insikten att riten hjärtats handlande genom mina händer på ett ofattbart sätt bär oss utmed avgrundens djup. Men den goda riten hindrar oss samtidigt att falla över dess kant. I lyhördhet och respekt får därför vars och ens riter och ceremonier växa fram till en avskedsbild som visserligen är mörk i sina toner men som i bästa fall kan gå ut i sina ljusare stråk. Något av det vackraste vi människor kan få uppleva är våra goda möten. Dessa möten når sin bästa blomning då de får ske i ögonhöjd. Som jag då tänker råder inget över eller under utan man bara är. Är i ett ögonblick och i en ögonhöjd där var och en just då vågar eller orkar vara. Erfarenhet, insikt och empati växer fram och inget läkemedel, teoretisk kunskap om psykets vindlingar eller ett allmänt lyssnande öra kan ersätta mötet med den som bär den upplevda erfarenheten. Därför måste gemenskaper som VSFB få finnas, styrkas och ges sammanhang i en framtid där det enda förutsägbara är, att det oförutsägbara kommer att ske. Gillis Edman, begravningsentreprenör och föreläsare, verksam i Göteborg 24 25

ANNA MANNHEIMER I GPs VÄRLDENS GÅNG 4 OKTOBER 2008 Det är påfallande mycket liv runt en människas död DET ÄR I det skarpa ljuset på bokmässan som det verkligen går upp för mig. Jag blir stoppad av en lång blond kille. Han säger att han heter Anders och att han har jobbat ihop med min bror. Han berättar att han och brorsan umgicks mycket för tio år sen men nu har dom tappat kontakten, som man så ofta gör. Vad gör han nu för tiden? undrar han och räcker fram sitt visitkort. Du kan väl be honom ringa någon gång? Och då, mitt på nålfiltsmattan i det högljudda myllret, när jag säger det för säkert tvåhundrade gången, inser jag att det faktiskt är sant, Joakim är död! Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framförallt långdragen döden är. Jag har hela tiden tänkt att han dyker nog upp så småningom. Jag har inte förrän nu insett att detta verkar vara för alltid. ATT DET HAR tagit så lång tid att förstå beror förmodligen på att det är så väldigt mycket liv runt en människas död. Faktiskt mer än vanligt. När min storebror levde så kunde det gå veckor utan att vi hördes av och när han bodde i Berlin och jag i Stockholm sågs vi inte på ett helt år. När han levde och var frisk så ägnade jag faktiskt honom inte särskilt många tankar. I samma ögonblick han dog började jag tänka på honom hela tiden. Min bror dog och blev nästan mer levande än när han fanns. Arkivbild:BODIL BERGQVIST SAKNAD. I samma ögonblick han dog började jag tänka på honom hela tiden. Vilken dag åkte han in på sjukhuset? Hade han inte klagat på huvudvärk redan i oktober? När var det vi smugglade in en halv special och valnöts milkshake på hematologen? När var sista gången vi såg honom frisk? Och alla hans saker. En gammal nalle och två leksaksbilar fick mina lillasysterminnen att dundra ner över mig. Saker som jag inte visste att jag kom ihåg. Vi tittade i fotoalbum och hittade en lila dagbok ifrån första klass. Pappa och jag talade länge i telefon varje kväll. Både om det fina och det sorgliga. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit. En sån aktiv tid det var. Annons i tidningen och nästan hundra människor som skrattade och snyftade och drack vin på minnesstunden. SEN UTAN ATT jag egentligen har märkt det har det vanliga livet tagit över. Huvudet kan inte bara vara fyllt av en storebror. Där måste dagishämtningar och svampplockning och storstädningar också få plats. Och den totala sorgupptagenheten har övergått i en vardaglig tråkig och alltid närvarande saknad. Och det är först nu, två år senare, det har gått upp för mig; Min storebror är död. För en lång tid framöver. Vårens Ljusfest I VSFB försöker vi alltid i möjligaste mån tillgodose våra medlemmars önskemål om aktiviteter och grupper. Vi har haft minnesstund vid Allhelgona-helgen i Kastala kyrka i Kungälv sedan många år tillbaka men det är många som också önskat en minnesstund på våren eller sommaren där hela familjen och vänner kan vara med. Maj 2006 hade vi vår första minnesstund på våren. Vi träffades till en Ljusfest i en vitsippsbacke på Gunnebo Slott och Trädgårdar. Detta är en av Sveriges främsta 1700-talsanläggningar och ligger vackert beläget mellan Stensjön och Rådasjön i Mölndals kommun. Bodil Eklund och jag, Christèl Åberg, försökte skapa en fin och naturlig atmosfär med en bricka där vi samlade saker från naturen som skulle symbolisera vårt saknade barn och tände ett gemensamt ljus. Vi spelade musik och läste dikter Även 2007 var vi på Gunnebo slott men den 11 maj 2008 åkte vi ut till Kalvsund, vår ö i Göteborgs norra skärgård, där jag och min familj hälsade alla välkomna. Vi vandrade upp längs de små vägarna mellan de vackra skärgårdshusen och förbi Bremerska villan med sina torn. Det var den första varma helgen och denna söndag var en riktigt härlig högsommardag. Väl uppe vid utkikstornet Valen, som är den högsta toppen på ön, hittade vi en fin plats att sitta på. Utsikten där är vidunderlig! Solen stekte och havet glittrade. En finare dag hade vi inte kunnat få. Syskonen som varit med vid dessa tillfällen är mycket engagerade och hjälper gärna till att hitta fina saker i naturen till brickan och för sina saknade syskon. Vi har vid alla tre tillfällena avslutat med att alla blåser såpbubblor till himlen. Detta gör givetvis både barn och vuxna vilket ger en ännu större gemenskap i sorgen. Till sist äter vi vår medhavda picknick och kanske tar en promenad tillsammans. Vårens ljusfest har blivit en vacker minnesstund i det fria. Ett sätt att minnas våra saknade barn, se saknaden men också glädjen i egna eller andras barn som leker i naturen. Detta är en dag att släppa in ljuset en ljus fest. MAMMA OCH JAG pratade om och om igen om hur allt hade gått till. Vi gick igenom hela sjukdomsförloppet in i minsta detalj. DET ÄR SÅ påfallande mycket liv runt en människas död. Alla som ringde och var snälla och som berättade sina egna minnen. Man får reda på så mycket om någon som dött som man inte skulle fått veta annars. Personliga minnen som folk har av resor och fester och dråpliga situationer. Själv funderade jag mycket på min brors liv och försökte lägga något sorts pussel om hur han levt och hur det blev. Christèl Åberg 26 27

J ag hittade VSFB via en artikel i Göteborgs Posten, sensommaren 1993. Läste att en stor grupp människor hade träffats och nu ville skapa en förening för alla som mist barn. Jag slog telefonnumret till GP med darrande fingrar. Blev kopplad än hit och än dit. Var nära ett flertal gånger att bara lägga på luren, då min pirrande känsla av nervositet höll på att ta över. Visste ju aldrig om rösten skulle hålla och tårarna skulle kun na hållas tillbaka en längre stund. Fick till slut tala med en människa som lämnade mitt telefonnummer vida re till en kontaktperson i den nystartade föreningen. Knappt 16 månader tidigare, den 14 april 1992, förlorade vi vår älskade Simon 1,5 år i en tragisk olycka på vår garagenedfart och vår familjeidyll slogs fullständigt i spillror. Vi hade inte träffat en enda människa under dessa månader som själva hade förlorat barn. Vi hade bara hört talas om någon bekants bekant eller arbetskamrats vän som förlorat barn. Jag hade tusen tankar som jag ville bolla med någon som visste hur det var att leva i dessa kapsejsade dagar som nu kallades liv. Det fanns ett skriande samtalsbehov hos mig. Jag ville verkligen leva vidare, inte så mycket för min egen skull men för min mans och för vår dotters skull Familjen hade nu dessutom utökats med en baby. Jag ville så gärna veta hur andra hade klarat sig genom en så här fruktansvärd tragedi, ville se dem med egna ögon för att bli övertygad om att det verkligen gick. Två dagar efter mitt samtal med GP blev jag uppringd av kontaktpersonen, Mona Rundlöf-Palmeborn. Vi pratade i timmar! Jag gick på det första årsmötet med föreningen, oktober 1993. Vilken känsla! Vi var ca 50 personer i samma rum, som alla mist barn och som alla ville skapa en gemensam förening. Jag bara sög i mig. Det här ville jag vara med i! Min tid med VSFB Susanne Hedrén bladet om föreningen. Förslaget om en fjäril som symbol, kom min sjuåriga dotter med och bladet textade jag för hand på ett medlemsmöte på restaurang Ring- Inn, en lokal som Elisabeth Svahn ordnat genom sitt arbete på Telia. December 1994 gjordes det första numret av vår medlemstidning. Många hade önskat en samlad plats där de kunde få dela dikter och andras berättelser samt få information, dels om föreläsare vi skulle ha och dels lite om vad som hände rent utvecklingsmässigt med föreningen. Har gjort Fjärilen sedan dess. 1995 fick vi en baby till. Jag stod i lokalen, med en 2-åring runt benen och en baby på armen och kopierade vår medlemstidning. Den veks och häftades för att sedan läggas i kuvert som skulle klistras igen och skrivas adresser på. Kanske inte så konstigt att man hade de första 150 medlemmarnas adresser i huvudet? Det var vid dessa kopierings tillfällen lekhörnan för syskon kom till. Ler lite grann när jag tänker på hur utvecklingen gått framåt Föreningen blev till att börja med min föräldratid med Simon. Jag startade den första julfesten som vi hade i lokalen på Markmyntsgatan, med alla fina lotterivinster och allt det goda hembakta våra medlemmar åstadkom. Tror inte det finns någon från den tiden som inte minns Inge-Mari Kjellströms bakelser?! Startade en samtalsgrupp för oss som mist barn mellan 0-12 år. Vi träffades en söndag i månaden under många år. Vi samlade även familjer med barn och lät barnen se att det fanns andra barn som mist syskon, vilket öppnade för bra samtal om sorg och saknad med våra barn. Vi skänkte privata böcker för att skapa ett bibliotek i lokalen. Ulla Hultin och jag startade Öppet hus där man kunde komma och ta en kopp kaffe, prata och nosa lite på vår verksamhet innan man tog steget att bli medlem. Ann-Christin Birgersson samlade medlem- Eftersom jag arbetade med reklam innan Simons olycka, blev jag tillfrågad om jag ville göra ett förslag på logga till VSFB samt göra det första informationsmarna som ville vara stöd åt andra. Vi pratade bl.a. om viljan och om fallgroparna i att stötta nydrabbade. Vi ville ju så mycket men orken gjorde att det inte alltid räckte ända fram. 1999 gjorde jag den första informationstidningen. Det var väldigt roligt att den dåvarande styrelsen tyckte så mycket om den att de tryckte upp den i 4,000 exemplar! Den fyllde ett stort behov och vi hjälptes åt att dela ut den. Medlemsantalet ökade stadigt. Min bror Mårten gjorde en gratis hemsida för VSFBs räkning och föräldrar ute i landet började hitta till oss. Mars 2000 blev jag vald till ordförande. Kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig men det blev en mycket spännande tid. Tur att jag hade kvar några gamla och vana styrelsemedlemmar i styrelsen som kunde tala om för mig hur ett styrelsearbete gick till. 2000 var de flesta nya i styrelsen, så det var nog inte bara jag som var grön. Dokumentären Vi ses i Nangijala gjorde VSFB vida känt i Sverige. Tolv medlemmar hade telefonjour efter filmen och tog emot drygt 250 samtal! Flera samtalsgrupper kom sedan igång tack vare ett digert arbete med att pussla ihop människor från samma orter ute i landet och skicka ut information om föreningen. Via hemsidan fick jag kontakt med föreningen Små Änglar. De tipsade om en Nordisk träff som skulle hållas våren 2001. Marie-Louise Hansen och jag reste till Köpenhamn mycket förväntansfulla och reste hem fulla av idéer och ny energi! Av denna energi kom tankarna på den nya hemsidan till, en ny informationstidning togs fram, fler samtalsgrupper kom igång och VSFB fick flytta till större lokal på Skiljemyntsgatan 12. Det var skönt när Kjell Westerlund kom och tog över ordförandeklubban. Med facit i hand inser jag att jag var lite för ivrig som ordförande - men det var så mycket som kom i vår väg och som jag ville att vi skulle nappa på Alla områden var ny mark som skulle utforskas. När jag sitter här och tittar tillbaka känner jag att det verkligen har varit många givande och utvecklande år med föreningen. Det som värmer mig allra mest är kontakten med alla fina människor. Att som redaktör få ta del av det ni skriver ur er själs djup, att få tala med människor när de är som skörast och att få den stora äran att lära känna barn som finns men inte syns. Det är något att vara rädd om det är stort! Susanne Hedrén VSFB Sjuhärad VSFB Sjuhärad etablerade sin verksamhet våren 2004. Under ett par år innan dess förekom det träffar av mer spontan karaktär. Träffarna har ägt rum i Borås eller strax utanför. Tyvärr har sektionen aldrig haft tillgång till någon egen lokal utan vi har varit tvungna att alternera i olika lokaler vid våra träffar. Främst har vi dock varit på Spinnaren och Sparrehus. Sedan i höstas har vi fått tillgång till Röda korsets lokaler, vilket kommer att skapa större möjligheter för Öppet hus mm. Upptagningsområdet är Borås med omnejd, dvs. Sjuhäradsbygden. Men det råder inte en strikt fördelning utan medlemmarna får välja tillhörighet. Och om man valt VSFB Sjuhärad så har man även tillgång till aktiviteterna t.ex. i Göteborg. Vi försöker ordna minst en föreläsning på våren och en på hösten. Utöver detta har vi träffar av mer social karaktär, t.ex. brännboll, bowling, bio mm. Föreläsningarna syftar till att skapa kunskap om hur sorg påverkar oss och vilka konsekvenser som följer i dess spår. De sociala träffarna är till för att knyta kontakter och skapa förutsättningar för att vi även ska kunna stödja varandra. På senare tid har vi också haft samtalsgrupper för mammor, främst för nydrabbade. Man träffas ca 5 gånger för att i lugn och ro kunna prata om förlusten av barn samt dela av sina erfarenheter. Vi har även bedrivit pappa-träffar, dock i lite mindre omfattning. Varför egen sektion för medlemmar inom Sjuhärad? Vid våra lokala träffar skapas det möjlighet för våra medlemmar att kunna ta kontakt med varandra för att träffas även utanför VSFBs regi. Detta tror vi underlättas om det geografiska området inte är för stort. För övrigt följer vårt arbete inom VSFB Sjuhärad de intentioner och riktlinjer som huvudföreningen har. Vår ambition framöver är att fortsätta på ungefär samma sätt, men förhoppningsvis utökat med Öppet Hus några gånger per år i våra nya lokaler. VSFB Sjuhärad har för närvarande ca 40 familjer som medlemmar. Vi ser vår förening som ett stöd till de människor som har behov av samtal utav någon som upplevt samma sak. Behövs hjälp av mer fördjupad karaktär får detta ske av professionella aktörer. Styrelsen VSFB Sjuhärad 28 29

A Kort om VSFBs hemsida En lördag på senhösten 2002 fick vi besök av Marie- Louise Hansen och Susanne Hedrén från VSFB. De kom körandes till oss här mitt i skogen utan för Klippan i Skåne, utan att ha en aning om vad och vilket arbete som låg framför dem och vad det skulle leda till nledningen till besöket var att VSFB sedan en tid tillbaka haft problem med sin hemsida. Den var inte riktigt som de ville ha den och gästboken fungerade till och från, samt var full av inlägg och reklam som inte skulle vara där. Leifs f.d. sambo, Lisbeth Mårtensson (Gullberg) förlorade sin son Rodney i en bilolycka augusti 2000 och i samband med det tog hon kontakt med föreningen. Lisbeth hörde talas om, och upplevde själv, problemen med hemsidan. Hon insåg vikten av att det måste fungera bättre och kontaktade i sin tur oss och frågade om vi kunde tänka oss att hjälpa till med att reda ut problemen. Kanske i ett nästa steg även skapa en för ändamålet mer funktionsduglig hemsida. VSFB hade inte ekonomiska resurser för att anlita någon till detta och kunskaperna saknades internt i föreningen, men det fanns en hel del visioner, bra idéer och mycket god vilja. Varför inte, tänkte vi. Det är ju för ett gott ändamål. Vi hade heller ingen aning om vad vi gav oss in på Så kom det sig alltså att Marie-Louise och Susanne kom hit till oss hösten 2002 med idéer, visioner och en massa nerklott rade tankar. Vi satte oss ner alla fyra runt vårt köksbord och pratade och pratade, skissade upp idéer och diskuterade till långt in på natten. För oss var det som att slungas in i en helt ny verklighet. Den verkligheten bestod av barn som dör och rycks bort från sina familjer alldeles för tidigt. Mitt i sorgen uppstår ett enormt behov av stöd och information till alla drabbade. av Indecta Jessica Svensson och Leif Blåfors Så här såg VSFBs första hemsida ut 1999. Skapad av Mårten Göransson. Vi fick en första liten inblick i föreningens verksamhet, vad det innebär att förlora ett barn och vilka djupa sår som följer i sorgens fotspår. När de åkt var vi smått chockerade, skakade och gripna av deras egna berättelser och av vad VSFB gör. Lite av det greppet sitter fort farande kvar och kommer aldrig att släppa helt. Det är en stor anledning till att vi tog på oss arbetet och fortfarande har det kvar. VSFB har påverkat oss långt mer än vi inser Jag kan tänka mig att Marie-Louise och Susanne också fick upp ögonen för en ny verklighet, men den verkligheten var nog lite lättare att ta till sig efter som den endast bestod av ettor och nollor som tillsammans med diverse kod och teknik skulle utgöra ramen för ett nytt sätt att sprida föreningens verksamhet och information. Sakta, efter mycket och lång eftertanke med skapandet av nya, tunga texter, tog hemsidan form. Denna nya hemsida togs i bruk maj 2004. Så här såg VSFBs hemsida ut 2004. Det har hänt mycket inom IT-tekniken och ute på internet de senaste sju åren och endast ett drygt år senare växte föreningen ur hemsidan. Den började kännas sliten och omodern. Sommaren 2005 påbörjades så arbetet med att skapa en ny och förbättrad hemsida, där vi ville ta tillvara på den interaktiva tekniken för att återigen tillgodose det ökande behovet av information och stöd. Susanne visste nu vad tekniken kunde klara av och kom med många önske mål och vi visste mer om VSFBs verksamhet och de behov hemsidan skulle tillgodose. Denna kombinerade kunskap gjorde att arbetet flöt på smidigare denna gång. Mycket högre krav ställdes från båda håll. December 2005 släpptes så en ny sida och efter ytterligare en layoutförändring är resultatet den hemsida med medlems inloggning och Tänd ett ljus som finns idag och som släpptes i juli 2007. Det finns fortfarande många visioner och idéer kvar att förverk liga gällande hem sidan och en del av dem är på gång inom de närmaste månaderna. Genom åren har VSFB blivit en del av vår vardag. Vi arbetade med hemsidan i stort sett dag ligen i över fem års tid på ideell basis. I år, 2008, har föreningen fått ökade ekonomiska resurser och ersätter oss för det dagliga arbetet. Det är ständiga uppdateringar för att hålla hemsidan dynamisk och mycket arbete med teknik bakom kulisserna så att allt ska flyta på smidigt för de som besöker sidan. Hemsidan når ut till alla i Sverige och har det senaste året haft ca 80.000 unika besökare som tillsammans klickat upp 725.000 sidor. Det är via hemsidan de flesta nya medlemmarna kommer i kontakt med VSFB för första gången, eftersom internet faktiskt är den största informationskällan vi har i vårt moderna datorsamhälle. VSFBs verksamhet och det stöd det ger till människor som i sin sorg är så utsatta och många gånger lite bortstötta, är en viktig del i samhället och vi vill gärna vara med och göra vårt bästa för att sprida den informationen. Vi kan inte tänka oss att släppa samarbetet med VSFB, lika lite som VSFB släpper taget om oss inte minst emotionellt. I alla fall inte under överskådlig framtid, även om livet sällan blir som man tänkt. Jessica och Leif Hemsidan som den ser ut idag, november 2008. Adressen till hemsidan är www.vsfb.se 30 31

VSFB i Sverige Här är en lista på var det idag finns lokala kontaktpersoner. Vår förhoppning är att listan stadigt kommer att växa och omfatta nya delar av Sverige. Är det någonting ni undrar över går det bra att skicka e-post direkt till de olika adresserna här nedan. Skulle ni mot förmodan inte få kontakt från nedanstående lokala e-postadresser ber vi er att vända er till huvudsektionen i Göteborg. Huvudsektion: Göteborg E-post: info@vsfb.se Askersund E-post: askersund@vsfb.se Kiruna E-post: kiruna@vsfb.se Stenungsund E-post: stenungsund@vsfb.se Bollnäs E-post: bollnas@vsfb.se Kungsbacka E-post: kungsbacka@vsfb.se Uppsala E-post: uppsala@vsfb.se Gotland E-post: gotland@vsfb.se Lysekil E-post: lysekil@vsfb.se Värnamo E-post: varnamo@vsfb.se Halmstad E-post: halmstad@vsfb.se Linköping E-post: linkoping@vsfb.se Öckerö E-post: ockero@vsfb.se Hjo E-post: hjo@vsfb.se Malmö E-post: malmo@vsfb.se Östersund (Jämtland) E-post: jamtland@vsfb.se Jönköping E-post: jonkoping@vsfb.se Markaryd E-post: markaryd@vsfb.se Karlskoga E-post: karlskoga@vsfb.se Sjuhärad (Borås) E-post: sjuharad@vsfb.se Förklaring till aktiviteter: = Kontaktperson = Mammagrupp = Barn igen-grupp = Samtalsgrupp = Pappagrupp = Anhöriggrupp = Egen sektion = Syskongrupp Skiljemyntsgatan 12, 414 80 Göteborg, tel. 031-82 82 80. www.vsfb.se info@vsfb.se Pg 496 86 15-7