Rapport Bara naturlig försurning Bara naturlig försurning Bilaga 5 Konsekvensanalys av förslag till nytt delmål för skogsbrukets försurning Hillevi Eriksson och Stefan Karlsson, Skogsstyrelsen 1
Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 2 Problemanalys delmål och möjliga åtgärder... 2 Lägesbeskrivning... 3 Referensalternativ och åtgärdsbehov... 5 Pågående insatser som kan bidra till delmålet nås... 6 Behov av ytterligare styrning för att delmålet ska nås... 6 Uppskattade kostnader för åtgärder... 7 Företagsekonomiska kostnader... 7 Kostnader för staten... 8 Uppföljning av delmålet - uppskattade ökade kostnader... 8 Risker och nytta med åtgärderna... 8 Osäkra faktorer... 9 Slutsats... 9 Referenser... 10 Problemanalys delmål och möjliga åtgärder För att nå delmålet År 2015 skall skogsbrukets försurningspåverkan i försurade områden inte överstiga det som kompenseras via naturliga processer behöver ytterligare åtgärder vidtas jämfört med vad som sker idag. Delmålet syftar främst till att motverka att skogsbruket försenar återhämtningen från den försurning som sur deposition åstadkommit i den mer försurade delen av landet. Såsom beskrivs i den fördjupade utvärderingen bidrar skogsbruket främst genom skörd som överskrider vad vittringen kan kompensera och som inte kompenseras någon gång under omloppstiden genom askåterföring. Andra skogsbruksåtgärder påverkar också försurningsläget. Val av lövskog inom skogsbruket i stället för granskog ger t.ex mindre sura ytliga marklager. Kvarlämnande av skärmställning efter hyggen och skyddszoner längs sjöar, vattendrag och våtmarker kan minska utläckaget av försurande nitrat och organiskt material. Även om försurningen delvis orsakas av utläckage av nitrat från upplagrat depositionskväve så kan skogsbruket påverka utläckaget mer eller mindre beroende på vilka åtgärder som vidtas. Kvävegödsling kan potentiellt ge en försurande effekt om den skulle bidra till sådan kväveupplagring som ökar kväveutlakningen under hyggesfasen. I större delen av den försurade regionen avråder emellertid Skogsstyrelsen starkt ifrån kvävegödsling, men i den försurade delen av Svealand tillåts dock kvävegödsling. Försurningseffekten av den ökade tillväxten motverkas genom den kalkmängd som normalt ges tillsammans med kvävet vid gödslingen (kalk-ammonsalpeter). Den kan potentiellt också motverkas genom askåterföring. Till följd av de två storskaliga stormfällningar som varit i denna region under de senaste åren bedöms det emellertid som tveksamt att rekommendera skärmställning i granskog som åtgärd för att minska nitratbildningen på hygget, eftersom sådana skärmar lätt blåser ner och då kan öka nitrifikationen mer än om de inte lämnats alls. För andra trädslag är dock förutsättningarna för skärm- eller frötträdsställning något bättre och används också redan i stor utsträckning. För närvarande bedöms denna åtgärd därför inte ha någon stor potential att ytterligare minska försurningen, men ny forskning borde kunna ge vägledning till på vilka marker den har en praktisk och ekonomiskt fungerande potential. Skyddszoner minskar nitratutlakningen ibland men inte alltid (Lindegren 2006). Den har dock för det mesta många fördelar för den biolo- 2
giska mångfalden i och nära vattendragen. Om skyddszoner lämnas körningsfria minskas uttransporten av sediment och organiskt material till vattnen påtagligt. I arbetet med att få skogsbruket att oftare lämna skyddszoner vid vattendrag är nyttan när det gäller motverkad utlakning invägd. Ett förslag om ett delmål kring en körningsfri kantzon längs naturliga vattendrag föreslås under miljökvalitetsmålet Levande skogar och konsekvensanalyseras där. Potentiellt skulle även en mildare markberedning i samband med föryngring kunna motverka kväveutlakning, men en sådan effekt har ännu inte kunnat påvisas i fältförsök. Studier visar att minskningen i kväveförråd i marken tycks vara av samma storleksordning som ökningen i biomassan efter ett antal år i många fall (Eva Ring, Skogforsk, muntl ref). Möjligheten att minska försurningspåverkan genom att minska GROT-uttagen eller annan skörd från skogsbruket bedöms inte som vare sig önskvärd eller realistisk. Uttag av GROT miljökonsekvensanalyserades i slutet på 90-talet (Egnell m fl 1998) och utformningen av regler och rekommendationer kring GROT-uttag anpassades efter slutsatserna i analysen (SKS medd. 2001:2). En uppdaterad kunskapssammanställning har medfört förslag på några revideringar i rekommendationerna, men dessa är ännu inte antagna. GROT-uttag från skogen hamnar idag på en väl fungerande marknad som ökar i omfattning i takt med att efterfrågan på icke-fossilt bränsle ökar på energimarknaden. GROT-uttag är även en allt viktigare och kompletterande inkomstkälla vid sidan av sågtimmer och massaved för skogsägare vilket möjliggör ett ekonomiskt hållbart skogsbruk även i framtiden där skogsägare fortsätter att investera och vidta åtgärder så att de skogspolitiska målen kan nås. Slutligen har GROT från skogen lyfts fram, både politiskt och bland experter, som ett viktigt alternativ till fossila bränslen och som därmed bidrar till att sänka kostnaderna för verksamma klimatåtgärder. För att GROTuttagen ska minska krävs en helomvändning i skogs- och energipolitisk mening. Motsvarande resonemang gäller även möjligheten att använda lövodling i syfte att minska försurningseffekten genom sänkta skördeuttag. Ökad lövandel är emellertid önskvärt för att bevara den biologiska mångfalden, även den som styrs av syra/basstatusen i markytan, och ingår därför som i ett delmål under Levande skogar (se FU Levande skogar). Sammanfattningsvis, den åtgärd som har en realistisk potential att motverka skogsbrukets försurningseffekt är ökad askåterföring jämfört med idag. Eftersom även GROT-uttagen kan förväntas öka bör sannolikt även askåterföringen öka ytterligare. Askåterföring innebär att aska som produceras vid förbränning av trädbränslen återförs till skogen (väl spridd och i en dos som inte påtagligt överskrider vad som förs bort via skörd under en rotationsperiod). Askan innehåller baskatjoner och kalkverkan och kan därmed kompensera för biomassaskördens försurande effekt. Lägesbeskrivning GROT är konkurrenskraftigt relativt många andra biobränslen samt även gentemot övriga fossila bränslen. Lönsamheten är starkt kopplad till transportavstånd och till ihopsamlingsbar mängd per hektar. Ju större efterfrågan desto längre kan man åka och desto mindre mängder är värda att samla ihop 1. Riktigt långa avstånd mellan skog och panna förutsätter omlastning till tåg eller båt. Sådana system utvecklas därför successivt och ökar därmed arealen där uttag är lönsamma. Fortfarande sker en utbyggnad av efterfrågan i form av konvertering av värmeverkspannor från fossilbränsle- till trädbränsleeldning och i form av installation av pelletspannor i villor. Även inom industrin ökar användningen av trädbränslen 1 Observera att Skogsstyrelsen rekommenderar att minst en femtedel av GROTen lämnas på den avverkade ytan för den biologiska mångfaldens skull. 3
Skogsstyrelsen rekommenderar askåterföring i alla områden där substantiella mängder GROT tas ut utan att barren lämnas väl spridda, vilket sällan är fallet idag. Detta gäller för hela Sverige men är speciellt viktigt i områden som redan är försurade. Vidare finns ett sektorsmål att arealen som får aska senast år 2010 ska vara lika stor som den där GROT tas ut i slutavverkning (Skogsstyrelsen 2005). Naturskyddsföreningen har också drivit att det ska vara ett villkor med askåterföring för att el från trädbränsleeldade kraftvärmeverk ska få räknas som grön el. Vidare har många forskare talat om behovet av askåterföring i olika media, speciellt i och för södra Sverige. 35000 30000 25000 ha 20000 15000 10000 5000 0 Grotuttag - glid. treårsmedel Askåterföring 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 år Figur 1. Årlig areal GROT-uttag (glidande treårsmedelvärden) respektive askåterföring i svensk skogsmark. Källa: Skogsstyrelsen (GROT- uttag enligt polytax och askåterföring enligt enkät till alla kända spridarentreprenörer). Sedan ett par år återförs trädbränsleaskan från ett flertal värmeverk runt om i landet, och intresset verkar öka i viss mån. En avgörande faktor är, förutom nämnda rekommendationer, sannolikt även den avfallsskatt som infördes från år 2000. Skatten innebar en fördyring av deponering av aska samtidigt som metodutveckling för själva spridningen sänkt kostnaden för återföring. Det är därför ofta billigare för värmeverken att återföra aska till skogsmark än att deponera den. Det finns emellertid på många håll ännu billigare sätt att bli kvitt askan: återbruksföretag använder aska till att sluttäcka sopdeponier eller bygga hårdgjorda ytor eller vägar med träaskor och dessa tar ut en avgift som endast är runt hälften av återföringskostnaden för att ta hand om askan. Att vissa värmeverk ändå väljer askåterföring, trots att sådana alternativ står till buds, beror ofta på att man är informerade om behovet av att motverka försurningseffekt och näringsbortförsel och tar det på allvar. Gentemot Naturskyddsföreningens önskemål har dock andra kraftvärmeverk i många fall hänvisat till att utförare av askåterföring saknats i närområdet, och i sådana fall har föreningen inte framhärdat med detta villkor. För de industrier som eldar trädbränsle är situationen ibland så att man har tillgång till egna deponier. Det gäller de i stort sett alla pappersmassaindustrier, men inte alla sågverk. Där sådan tillgång finns betalar man inte någon deponiskatt. Det är således svårare att få tillgång till industrins askor, som till stor del består av barkaska och s.k. mesaaska (restprodukt från massaindustri som delvis är aska delvis kalk från processen). Industrins askor kommer därför ännu så länge i lägre grad från GROT-skörd. Å andra sidan sameldas en del GROT med 4
bränslen som ger för höga halter av tungmetaller i askan (jfr SKS medd 2001:2 eller kommande revision) för att kunna återföras. Det vore därför önskvärt att även en del av industrins askor ställdes till förfogande för återföring. Huvuddelen av den askåterföring som sker idag görs av ca fem entreprenörsföretag. Aska återfördes under 2004-2006 till 5 6 tusen hektar per år medan uttag av grenar och toppar (GROT) gjordes på ca 25-30 tusen hektar per år (jfr Figur 1). Uttagen av GROT i förhållande till avverkad areal är för närvarande större i södra Sverige, men den ökar nu snabbt även i norr. Ökningen i GROT-uttag kommer sannolikt att fortsätta till följd av klimatpolitiska styrmedel och fortsatt utveckling av teknik och logistik. Referensalternativ och åtgärdsbehov Som indikator för delmålet om skogsbrukets försurning har valts: Procentuell andel areal skogsmark i försurade områden där nettouttaget av baskatjoner inom skogsbruket överskrider vittringen ned till 50 cm djup med en mängd som minst motsvarar en tredjedel av det utbytbara förrådet till samma djup under en omloppstid. I tabell 7.8 skattas den areal där baskatjonbortförseln via GROT-uttag+ stamveduttag tillsammans gör att den skattade vittringen till 50 cm djup överskrids enligt ovanstående definition. Vid denna nivå på överuttag bedöms kompensation via askåterföring som angelägen. Marker där GROT-uttaget bara innebär ett överuttag som motsvarar en fjärdedel eller en femtedel av det utbytbara förrådet under en omloppstid ingår således inte. Observera att detta ger en lägre ambition än det skogliga sektorsmål som har motsvarande syfte och det exkluderar också marker där enbart stamvedsuttag ger ett stort överuttag. Det utgår inte ifrån någon bedömning av minimibehov av baskatjoner i avrinnande vatten. Å andra sidan är heller inte baskatjondepositionen inräknad. Ovanstående lägesbeskrivning indikerar att GROT-uttagen med stor sannolikhet kommer att öka, medan det inte alls är säkert att askåterföringen gör det. Den skulle rentav kunna minska om de värmeverk som idag återför sin aska glömmer dagens insikter om behovet och väljer billigaste sätt att bli av med askan istället. Med denna bakgrund används som referensalternativ att nuvarande nivå på askåterföring i den försurade regionen bibehålls såvida inte utan ytterligare åtgärder vidtas, samtidigt som arealen med uttag av biomassa med tydlig försurande effekt ökar med 30 %. Åtgärdsbehovet i form av ökad askåterföring redovisas länsvis i Tabell 1, för ett referensalternativ, ett alternativ där uttagen inte ökar (A) och ett där de dubbleras jämfört med idag (B). Askåterföringsarealen är från endast ett år (2006) eftersom det var det första år då uppgifter samlades in med länsvis upplösning. Eftersom askspridning kan ske samlat på ena sidan en länsgräns ena året och på den andra året därpå bör även askåterföring redovisas som ett medeltal för exempelvis tre år i en fortsatt uppföljning. Enligt denna indikator uppnås delmålet i referensalternativet, där GROT-uttagen ökar med 30 % till år 2015, utan ytterligare åtgärder i Örebro län, Kronobergs län och Skåne län, medan störst ökning av askåterföring behövs i Västra Götalands län, Värmlands län och södra Kalmar län (norra delen bedöms inte höra till den försurade regionen, se avsnitt 6) (Tabell 1). Även Västmanlands län, Östergötlands län och Jönköpings län behöver relativt stora ökningar. Sammanlagt behövs askåterföring på ytterligare drygt 8 tusen ha per år, vilket innebär en 5
sammanlagd spridning på ca 15 tusen ha per år i den aktuella regionen. Om arealen där överuttag görs enligt nämnda definition istället fördubblas blir det totala behovet av askåterföring ca 21 tusen ha om målet ska nås i den försurade regionen. En kvalitativ undersökning ska också kunna visa att askan i hög grad sprids på sådana marker där tillväxt och skörd kan medföra försurning. Pågående insatser som kan bidra till delmålet nås Skogsstyrelsen arbetar i projektform med att ta fram informations- och utbildningsmaterial till rådgivning om askåterföring till värmeverk, markägare och andra aktörer i projektform (tidigare RecAsh/MOVIB, nu MOVIB/Landsbygdsprogrammet). Eftersom dessa insatser är av projektkaraktär kan man inte utgå ifrån att de får bestående inverkan på askåterföringsaktiviteten så länge nuvarande ekonomiska förutsättningar bibehålls. För att uppnå en sådan bestående inverkan måste emellertid antingen informationsinsatser göras till en återkommande rutin eller de ekonomiska förutsättningarna ändras. Tabell 1. Tabell baserad på tabell 7.8 där behov av ytterligare askåterföring redovisas. Län i försurat område Areal slutavverkad skogsmark (medel 2001-2005) Areal GROTuttag (medel 2004-2006) Skattad areal där GROT-uttag påtagl. överskrider vittringen (PåtÖv) 12 Areal med askåterföring (år 2006) A. Behov av ytterligare askåterföring idag för "balans" Referens Behov av ytterligare askåterföring om areal med PåtÖv + 30 % B. Behov av ytterligare askåterföring om areal med PåtÖv +100 % Hallands län 1921 589 302 175 127 218 429 Värmlands län 10297 2759 1476 115 1361 1804 2837 Jönköpings län 7624 2274 1237 1061 176 547 1413 Gävleborgs län 16235 495 210 0 210 273 420 Södermanlands län 5079 1601 221 0 221 287 442 Örebro län 4690 1193 560 1175 0 0 0 Östergötlands län 5657 2196 819 210 609 855 1428 södra Kalmar län 6028 2691 1216 291 925 1290 2141 Kronobergs län 5694 2060 925 1509 0 0 341 Skåne län 5897 695 320 747 0 0 0 Blekinge län 1620 358 242 0 242 315 484 Västmanlands län 4523 1790 614 20 594 778 1208 södra Dalarnas län 15713 630 410 450 83 370 V Götalands län 10697 4251 2047 801 1246 1860 3293 Summa 101675 23582 10599 6554 5711 8309 14806 Behov av ytterligare styrning för att delmålet ska nås För att målet ska nås behövs sannolikt ytterligare åtgärder som kan bidra till att öka arealen askåterföring. Tänkbara åtgärder är: 1. ökad och rutinmässigt återkommande information till värmeverk, markägare och andra aktörer om behovet av kompensation och att det krävs enligt Skogsstyrelsens nuvarande 2 Med påtagligt överskrider (PåtÖv) menas att överuttaget motsvarar minst en tredjedel av det utbytbara förrådet i marken under en rotationsperiod. 6
tolkning av en föreskrift till 30 i Skogsvårdslagen 3, exempelvis i form av informationsmaterial framtaget i projekten som nämns i avsnittet ovan (utförare Skogsstyrelsen), 2. en bättre uppföljning av hur olika regioner och markägarkategorier var för sig uppfyller målet som tydligare och rutinmässigt kommuniceras till omvärlden (utförare IVL, Skogsstyrelsen), 3. att Naturskyddsföreningen ökar tyngden i kravet på askåterföring när de godkänner Grön el- och värme-klassning nu då entreprenörerna som utför askåterföring har blivit något fler och fått ökad geografisk räckvidd (utförare Naturskyddsföreningen), 4. att åtgärder vidtas som motverkar sameldning mellan rena trädbränslen och bränslen med högre halter av tungmetaller som gör askan icke återförbar (utförare Energimyndigheten, Naturvårdsverket, länsstyrelse, kommun), 5. att man i minskande utsträckning ger tillstånd till deponering eller annan användning av återförbar aska än just återföring (utförare Miljödepartmentet, Naturvårdsverket, länsstyrelse, kommun), 6. att även skogsindustrins askor beläggs med någon form av deponiskatt (Miljödepartementet, riksdag). Uppskattade kostnader för åtgärder Företagsekonomiska kostnader Kostnaden för återföring av aska är idag runt 550 kr per ton för askproducenten. Den inkluderar åtgärder för att uppnå härdning, lagring, transporter, spridning och planering. Där askåterföring idag utförs står markägaren på vissa håll för planeringskostnaden på ca 50 kr/ton. I någon mån kan kostnaderna öka då askan i genomsnitt ska spridas längre från askproducenten men det kan sannolikt vägas upp genom att hanteringen kan rationaliseras ytterligare när skalan ökar. Kan man utveckla system som utnyttjar de tomma timmerbilarna för transport av askan ut i skogen kan man kanske reducera kostnaden jämfört med idag. Kostnaden för askproducenten för att deponera aska på kommunal deponi kan variera mellan 700 och 1100 kr per ton. Att låta askan gå till annan användning (exempelvis täckning av deponier eller vägbyggen) kan emellertid kosta askproducenten endast ca 200 kr per ton idag. Om de ekonomiska förutsättningarna kvarstår kommer den ökade askåterföringen i referensalternativet att kosta, 1) för värmeverk/industrier (utan egen deponi) med alternativ avsättning ca 300 kr/ton, 2) för värmeverk med deponi som enda alternativ ca -300 kr/ton, 3) för industrin med egen deponi ca 500 kr/ton. Idag uppskattas runt 15 % av all återförbar aska återföras till skogsmark, runt 35 % deponeras och resten användas till annat. Omfattningen av alternativ avsättning begränsas antagligen av tillgången på sådana alternativ men också på den vilja till askåterföring som faktiskt finns på sina håll. Man kan anta att det mesta av askan som deponeras görs så på egna deponier hos industrier. Sannolikt kommer huvuddelen av den ökade återföringen i referensalternativet att behöva tas från annan användning, d v s till en företagsekonomisk kostnad på ca 350 kr /ton (550 minus 200 kr/ton). Åtgärder för att motverka den påtagliga försurningseffekt som beräknas för referensalternativet kommer således att kosta ca 8300 ha gånger 2-3 ton aska/ha gånger ca 350 kr extra/ton = ca 6-9 miljoner kronor per år - för askproducenter som grupp. Om arealen med påtagligt försurande skördeuttag ökar till det dubbla skattas den extra kostnaden 3 SVL 30 föreskrift: När träddelar utöver stamvirket tas ut ur skogen skall, när så erfordras, åtgärder vidtas före, i samband med, eller efter uttaget så att skador inte uppstår på skogsmarkens långsiktiga näringsbalans. 7
för askproducenterna till ca 10-16 miljoner kronor, medan kostnaden för staten blir densamma. Åtgärd 3 skulle kunna ge något ökade ärendehanteringskostnad för Naturskyddsföreningen. I så fall kommer man sannolikt att öka anslutningsavgifterna som då blir en företagsekonomisk kostnad för askproducenterna. Många värmeverk ägs av kommuner, men oavsett ägare kommer eventuella ökade kostnader att fördelas på energikonsumenterna. För dessa handlar den ökade kostnaden för askåterföring om ett par tiondelar av ett öre per kwh. Effekten av denna åtgärd beror av energikonsumenternas vilja att betala lite extra för den miljömärkta energin och hur det sedan avspeglar sig i energiproducenternas vilja att låta miljömärka sig.. Kostnader för staten Om den ökade askspridning främst sker på bekostnad av alternativ avsättning minskar inte skatteinkomsterna från deponiskatten nämnvärt. Antalet arbetstillfällen kan öka på marginalen om askan återförs eftersom den aktivitet som utnyttjade askan i den alternativa avsättningen kan antas ske ändå i de flesta fall, fast med annat material. Om åtgärderna tillkommer tack vare ökad och rutinmässig information (enligt åtgärdsförslag 1 och kanske 2), främst från Skogsstyrelsens sida, kan kostnaden skattas till ca ett årsarbete plus resor, ca 700 000 kr per år. Om istället den alternativa avsättningen stryps till följd av åtgärder enligt förslag 5 kan kostnaden för informations- och utbildningsinsatser från Skogsstyrelsen sida sannolikt minskas till en tredjedel, ca 230 000 kr per år eftersom det då finns ett ekonomiskt incitament för värmeverkets ledning att hålla sig informerad av egen kraft. Om arealen med överuttag snarare ökas till det dubbla än bara med 30% (kanske delvis p.g.a. stubbrytning i viss omfattning godkänns och får stor spridning) krävs eventuellt också tillgång till mer aska. Då kan åtgärderna 4 och 6 också bli aktuella. Eventuellt finns redan en trend mot minskad sameldning tack vare nya regler som tydligare skiljer på avfallseldning och eldning med rena trädbränslen, och som ställer högre krav på rening m.m. för avfallseldning. Uppföljning av delmålet - uppskattade ökade kostnader För att kunna följa upp delmålet krävs att den årliga uppföljningen av askåterföring läggs in som en fast rutin i insamlingen av skogsstatistik, istället att för som idag utföras av handläggare med utrednings- och utvecklingsansvar. Det är också lämpligt att Skogsstyrelsens polytaxundersökning får en tydlig prioritering på distriktsnivå och att det fortsättningsvis inte är möjligt att som idag prioritera ner den vissa år. Det beräknas kosta Skogsstyrelsen ca ett årsarbete + utökade resekostnader (ca 700 000 kr/år) men ger då förbättrad kvalitet i uppföljningen även av andra parametrar och miljö- och sektorsmål. Man kan på sikt även tänka sig möjligheten att man kunde lägga in exakt vilka ytor man skördar GROT (grenar och toppar) respektive lägger aska. Detta är dock ett önskemål som förutsätter en speciellt hög ambitionsnivå för just detta mål. Det beräknas i så fall kosta ca tre årsarbeten (ca 1 800 000 kr/år) för Skogsstyrelsen. En anledning att följa upp åtminstone askåterföringen mer exakt kan dock vara att man vill undvika att samma område får upprepade givor under en och samma omloppstid under vilken marken hinner skifta ägare många gånger. Risker och nytta med åtgärderna Om askåterföringen utförs på ett felaktigt sätt kan man orsaka olika skador på miljön. Om askan är för reaktiv eller tillförs i för hög dos kan den exempelvis ge brännskador på bladytor eller alltför stor temporär ph-höjning i marken. Skogsstyrelsens nuvarande rekommendatio- 8
ner kring skogsbränsleuttag och askåterföring är dock utformade för att minimera sådana risker. De är baserade på en MKB (Egnell m fl 1998) och flera års praktiska erfarenheter av askåterföring i fält. Nu finns också förslag framme på en reviderad version som också tar hänsyn till kunskap som utvecklats under senare år. Man har befarat att aska som sprids på hyggen eller på kväverik mark i sydvästra Sverige ska bidra till ökad nitratutlakning men dessa farhågor har hittills inte besannats i de studier som gjorts (jfr t ex Arvidsson 2001, Westling m fl 2004, Ulf Sikström, Skogforsk, muntl ref). Om så mycket aska återförs att delmålet uppfylls motverkas skogsbrukets försurning i hög grad inom den försurade regionen. Det kommer att ta tid innan det är samma marker som både skördats på GROT och som fått aska men det kan mycket väl vara samma avrinningsområden och vattendrag som berörs även på kort sikt. Åtgärderna bidrar då till att medge en återhämtning av (alternativt upprätthålla) alkalinitet och baskatjonhalter i avrinnande vatten och även i marken som helhet och därmed till att återskapa (alt. bibehålla) ekosystemkvaliteter som många skogs- och skogsvattenlevande arter är beroende av. Dessutom minskar behovet av att successivt ta ny mark i anspråk för askdeponier. Osäkra faktorer I stort sett alla faktorer i både problemanalys och konsekvensanalys innehåller osäkerheter, vilket förhoppningsvis framgår av texterna. Att det finns en försurningseffekt vid en viss nivå på biomassaskörd är väl känt inom jordbruket där man återkommande kalkar marken för att motverka den. Det är emellertid svårare att fastställa var den gränsen går i olika typer av skogsmark där omloppstiderna är så långa. Bedömningarna grundar sig dock på bästa tillgängliga kunskap som utvecklats under många år (jfr Olsson m fl 1993, Sverdrup och Rosén 1998, Akselsson 2005) och resultaten stöds av fältobservationer av olika slag (jfr Egnell m fl 1998, Dahlberg m fl 2006). Osäker är också bedömningen att askåterföringen kommer att förbli på nuvarande nivå utan ytterligare åtgärder, liksom att GROT-uttagen kommer att öka med 30 % i den aktuella regionen. Kostnadsskattningarna i sig har en osäkerhet på flera tiotals procent. De syftar främst till att placera kostnaderna på rätt tiotalsnivå. Slutsats I dagsläget ser vi inga andra realistiska och miljömässigt motiverade möjligheter att minska skogsbrukets del i försurningen än att öka återföringen av aska. Mot bakgrund av redan tagna klimatpolitiska beslut på nationell och europeisk nivå bedöms att arealen med påtagligt försurande skördeuttag i skog ökar med ca 30 % fram till år 2015. Utan ytterligare åtgärder finns en stor risk att den försurningsmotverkande askåterföringen minskar eller stagnerar ungefär på nuvarande nivå. Kostnaderna för att öka informations-, rådgivnings- och uppföljningsinsatserna (enl åtgärder 1 o 2) så mycket att en tillräcklig askåterföring kommer igång i de regioner där den är otillräcklig beräknas till 0,25-0,7 miljoner kronor per år. Den ökade kostnaden för askproducenterna jämfört med att skicka askan till alternativ avsättning skattas till ca 6-9 miljoner kronor per år. Om arealen med påtagligt försurande skördeuttag ökar till det dubbla skattas den extra kostnaden för askproducenterna till ca 10-16 miljoner kronor, medan kostnaden för staten blir densamma. Följdkostnaden för energikonsumenterna handlar om tiondelar av ett öre per kwh. Kostnaden för en godtagbar uppföljning av delmålet beräknas till minst 0,7 miljoner kronor per år. Vår slutsats är att den försurningsbalanserande nytta som kan åstadkommas med hjälp av föreslagna åtgärder väl motiverar de kostnader de medför för olika berörda parter och ligger väl i linje med miljökvalitetsmålets syfte. Ett uppfyllande av delmålet är dock sannolikt inte till- 9
räckligt för att balansera hela skogsbrukets försurande effekt, framförallt inte i regionen utanför den mest försurade. Referenser Akselsson C. 2005 Regional nutrient budgets in forest soils in a policy perspective. Doctoral thesis. Reports in Ecology and Environmental Engineering 2005:3, Lunds universitet. ISSN 1104-2877. Akselsson C., Westling O. och Örlander G. 2004 Regional mapping of nitrogen leaching from clearcuts in southern Sweden. Forest Ecology and Management 202:235-243. Arvidsson H. 2001. Wood ash application in spruce stands. AUAS Silvestria 221. SLU, Uppsala. ISSN 1401-6230. Dahlberg A., Egnell G., Bergh J., Rytter L. och Westling O. 006 Miljöeffekter av skogsbränsleuttag och askåterföring i Sverige. ER 2206:44. Energimyndigheten. ISSN 1403-1892. Egnell G., Nohrstedt H-Ö., Weslien J., Westling O., Örlander G. 1998. Miljökonsekvensbeskrivning (MKB) av skogsbränsleuttag, asktillförsel och övrig näringskompensation. Skogsstyrelsen, Rapport 1998:1. ISSN 1100-0295. Lindegren C. 2006. Kantzonens ekologiska roll En litteraturöversikt. Skogsstyrelsen, Rapport 2006:19 ISSN 1100-0295. Löfgren, S. 2006. Åtgärder i skogen försumbara för Östersjön. I: Formas fokuserar 9. Östersjön hot och hopp (red. Birgitta Johansson). Formas (www.formasfokuserar.se) Naturvårdsverket 2003. Bara naturlig försurning. Underlagsrapport till fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet. Naturvårdsverket Rapport 5317. ISSN 0282-7298. Olsson M., Rosén K och Melkerud P-A. 1993. Regional modelling of base cation losses from Swedish forest soils due to whole-tree harvesting. Applied Geochemistry Suppl. Issue 2:189-194. Skogsstyrelsen 2001. Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling. Meddelande 2-2001. Skogsstyrelsen, Jönköping. ISSN 1100-0295. Skogsstyrelsen 2005. Nationella skogliga sektorsmål. Skogsstyrelsen. (se www.skogsstyrelsen.se under Projekt ) Sverdrup H. och Rosén K. 1998. Long-term base cation mass balances for Swedish forests and the concept of sustainability. Forest Ecology and Management 110:221-236. Westling O, Andersson I och Öhrlander G. 2004. Effekter av askåterföring till granplanteringar med ristäkt. IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Rapport B1552. 10