2/2009 årgång 31. Två New Orleans-legender: nyligen bortgångne Grav-Olle t v (se sid 22) och en fortfarande ung och oförstörd Anders Linde t h

1 JazzblaDet 2/2009 årgång 31 Två New Orleans-legender: nyligen bortgångne Grav-Olle t v (se sid 22) och en fortfarande ung och oförstörd Anders Linde t h

2 Ö a 5 juni Gubbar på ljugarbänken Pax- den okrönte dragspelskungen Vad tittar Jan på- My Blue Heaven?

3 Redaktörens spalt Värmen söker, som det heter. Som tur är har jag ett kontor på stan med utmärkt luftkonditionering att fly till - hemma var det 32 grader inomhus redan vid 10-tiden. Sommaren har ju börjat med besked, och med den Classic Jazz Göteborgs sommaraktiviteter. Många frågar om Långedrag; till vår egen och många andras besvikelse ser det inte ut som om det blir något i år. Tyvärr!! Bristande finansiering från Älvsborgs och Tynnereds stadsdelsnämnder och ett påfallande ointresse från den nye krögaren på Seglarkrogen (GKSS-huset) har satt käppar i hjulet den här gången. Trevligare då att konstatera att våra samararrangemang med Kulturförvaltningen på Slottsskogsteatern (vid Björngårdsvillan) har börjat bra - Öckerö Storband hade storpublik i tisdags. En underbar kväll med go musik och ett fantastiskt sommarväder. Vi hoppas på en god fortsättning. Det kan noteras att det i år går alldeles utmärkt att få en öl, ett glas vin och smårätter på serveringen. JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås tel 0708-881623 e-post: jazzbladet@classicjazzgoteborg.se Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 090915 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:- Junior (under 30 år) 30:- Pg 91 60 23-5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, epost och om du spelar något instrument! Tryckt hos: Boab Tryckeri AB Box 58, 471 21 Skärhamn Jazzbladet ber att få önska en Swinging Summer! Bosse Alftenius

4 Återblicken Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan Min morbror lyssna jämt på jazz längs sjövägar vi for, / hans tändkulemaskin höll takt med Lester Youngs tenor. / Vi gick längs Sveriges östra kust i styva fyra knop / och jazzsynkoper blandades med sillgrisslornas rop. (Radiomannen m m Anders Wällheds 10-strofiga dikt Min morbror han var skutkapten, publicerad med författarens vänliga tillstånd ) 10 år sedan Man måste spela trummor, inte slå. Är man lyhörd så kommer feelingen automatiskt. Många tycker att trummor bara skramlar och för ett jävla oväsen. Det behöver inte vara så. En trumslagare har ett mycket stort ansvar i bandet och får inte undantas. Att spela jazzmusik utan trummor är inte bara tomt utan saknar den så viktiga pulsen som jazzmusik ska ha. (Trumslagaren Hasse Skoog i en artikel under rubriken Mitt instrument ) Vi tände upp, ställde upp mikrofoner och högtalare och beredde oss på att vänta som det ju brukar vara när man spelar efter en bra middag. Tiden gick och våra historier började sina. Till slut hittade den nu inte längre så yrvakne vaktmästaren en bokningsliggare på fester. Jodå, nog skulle det bli fest här, men inte lördagen den 15 februari utan lördagen den 15 mars. Vi enades om att inte åka hem direkt utan låtsas som om kvällen förflutit enligt programmet. (Pianisten Bo Löfgren under rubriken Stunder att minnas ) 20 år sedan Tja, jag minns en gång när Lu Watters blev utless på allt det där snacket om kornettens mer själfulla ton gentemot den hårda trumpeten. Han gick in i ett annat rum och spelade både kornett och trumpet för en samling romantiker. Och ingen kunde höra skillnaden! (Citat från trombonisten Turk Murphy) 15 år sedan Jag tror det var lördagen den 15 februari. Vi kom dit i god tid. Vi gick runt det jättelika huset och hittade till slut en öppen dörr.

5 25 år sedan Solröd pelargonia i motljus i mitt sommarfönster. Kvällssol efter dagens regn. Högsommarns dofter tränger in genom den öppna rutan. Wild Bill Davisons kornett hörs ur kassettspelaren. Ett glas Valpolicella halvfullt vid min sida. If I had you spelar kornetten och kontrabasen kan det va Jack Lesberg? Måsarna över huset faller in i ensemblen. Visdomsord från Vrångö av Ordförande Mysto Bäste jazzdiggare. Det har blivit sommar och ute blåser sommarvind och inne spelar William Lind. Eller rättare sagt-det gör han inte alls. Alla dom gamla gudarna är snart borta. Snart måste vi som spelar försöka bära jazztraditionen vidare på våra egna händer. (Utdrag ur dikten Sommarbild av saxofonisten och konstnären Becke Hinnerson) 30 år sedan Genom ett oursäktligt misstag kom Carnegie Jazzband inte med i förra numrets statistik över medelåldern i de olika orkestrarna. Rättelse följer: Medelåldern i Carnegie är 35 år, dvs den ligger precis på medelåldern för samtliga orkestermedlemmar i föreningen. Mer statistik. Bland föreningens orkestermedlemmar finns 13 trumpetare, 14 rörblåsare, 12 trombonister, 8 pianister, 14 banjoister/gitarrister, 12 basister, 3 tubaister och 12 trumslagare. (Ur rörblåsaren Johnny Korners spalt Johnnys Korner ) Ni som lyssnar och inte (slipper) spelar kan ju egentligen bara lyssna på era gamla söndergnagda skivor eller gå med i föreningen Classic jazz i Göteborg. Då kan man ju faktiskt råka ut för något bra att lyssna på utan att man i förväg vet vad det är fråga om. Personligen skall jag när denna tidning kommer i tryck redan ha spelat med en sjungande tjej som jag inte vet ett dj-a dugg om. Hon heter Madeleine Frey och är någonstans från Onsala. Redan per telefon förstår man att hon kan mer om musik än jag själv trots att hon är yngre än ens egna barn! Skall bli kul att se verkligheten i vitögat.

6 I övrigt torkar jag pannan och håller mig i skuggan. I hamnen där jag bor kommeri båtflyktingar i hundratal för att uppleva den vackra naturen här på ör. Och jag förstår dem. I min trädgård har jag näktergalar, måsar, starar och någon dj-a typ som låter som Sony/Eriksson mobiltelefon. I Göteborg konkurrerar vi med allt som går att konkurrera med. Vad sägs om Madonna samtidigt som Göteborgs Jazzfestival. Det förefaller som att Göteborg helt klart har fallit offer för en slags hysterisk överexploatering av events. Här är det någon slags bygdegårdstävling mellan Stockholm och Göteborg om allsång. Detta leder till att de ynka få musikjournalister som finns i stan (och som inte vet att jazz existerar) skriver om detta och då är det ju Lotta som gäller. Så mitt tips inför året som kommer säg upp prenumerationen av GP. Tidningen är numera ett hysteriskt och krampaktigt försök att få ungdomar som fortfarande bor hos sina föräldrar (som betalar prenumerationen) att läsa det som står mellan annonserna. Vill ni i stället veta vad som är på G i nöjesvärlden - gå med i Classic jazz i Göteborg och skit i vad som händer i världen. Årsavgiften i Classic Jazz i Göteborg är ungefär en tiondel av Göteborgspostens men innehåller det vi egentligen är intresserade av nämligen siskejazzens utbredning i Göteborgsområdet. Förtjänst 1.800 om året. Det ni! I nådens år 2009-06-25 Mysto Jag försökte i höstas ge information till GP om att en av jazzmusikens största musiker skulle gästa stan och fick då besked om att det fanns en lista för journalisterna över vilka events de skulle bevaka.tro inte att Bob Wilber och Lars Erstrand fanns bland dessa!

7 Förhandsbokning Tradjazzen i Göteborg!! Mozart är död, och Beethoven är död, och själv känner jag mig ganska krasslig. Ja, det är ju så att vi som blir lite mer motvilligt äldre än de som ännu bara är unga, men ändå motvilligt blir precis lika mycket äldre för varje år som går, börjar samla ihop våra pressklipp, foton, inspelningar, videos och allt annat vi har i gömmorna för att på något sätt dokumentera det lilla vi i vårt hörn av världen har bidragit med till jazzmusiken. Ett berömvärt arbete i detta avseende har utförts och slutförs i detta nu av vår käre vän pianisten och tradjazzhistorikern Ingemar Wågerman som på ett beundransvärt sätt lyckat samla ihop det mesta som hänt i den klassiska jazzen i Göteborg under de senaste ca fem decennierna. Vilket jobb, vilken noggrann research, vilket lysande arbete! Man bugar och bockar! Tyvärr har ingen förläggare visat sig intresserad. Helt klart blir det nödvändigt att teckna (bindande) förhandsbeställningar, och man får nog räkna med ett pris på 350 kr. Jag vill därför uppmana ALLA ( period! ) att redan nu kontakta Ingemar och boka ett förhandsexemplar av hans kommande bok om tradjazzen i Göteborg, så att den kan publiceras under värdiga former och författaren själv kan få ett skäligt arvode för allt det briljanta arbete han lagt ner. Dessutom tycker jag att Ingemar vore en värdig kandidat vid Classic Jazz Göteborgs nästa stipendieutdelning. Hugade köpare kan (helst) skicka mail till jazzhistoria@gmail.om eller kontakta Ingemar på adress Prästgårdsängen 17, 412 71 GÖTEBORG, eller ringa 031-404798 (sommar 031-965338). Johnny Korner Ett smakprov från boken finns på nästa och följande sidor.

8 Ingemar Wågerman: Vad är traditionell/klassisk jazz? Vad menas med traditionell jazz eller tradjazz? Den frågan har ställts otaliga gånger och är inte enkel att besvara - det finns olika tolkningar. Ofta begränsar man traditionell jazz till "revivaljazzen" omkring 1940 och framåt, då man försökte återskapa jazzen från 1920-30-talet. I allmänhet räknas inte swing och storbandsjazz till traditionell jazz. (Det kan nämnas att tidskriften Jazzbladet från början hade undertiteln "Tidskrift för swing och tradjazz"). En viktig ingrediens i jazzmusik i allmänhet och traditionell jazz i synnerhet är betoningen på vissa taktslag. Det är ett känt faktum att västerlänningar tenderar att betona första och tredje taktslaget; de flesta jazzmusiker har väl upplevt hur en entusiastisk publik sitter och klappar i vad vi betraktar som baktakt Den franske, tämligen kontroversielle jazzkritikern och författaren Hugues Panassié beskriver detta fenomen i ett tänkt samtal mellan en expert och en lekman: Experten: Du vet att jazzen är en musik som grundar sig på fyrtakten. I den musik som du är van vid, är det de tunga taktslagen som betonas, d.v.s. det första och tredje slaget i takten. När vi fransmän lyssnar till något av vår egen musik, markerar vi instinktivt första och tredje taktslaget genom en rörelse med huvudet eller med foten eller handen. Hör själv. (Experten visslar "Valentine" och lekmannen markerar alldeles omedvetet första och tredje taktslaget.) Där ser du! I jazzmusiken är det precis tvärtom: det är de lätta taktslagen som betonas, andra och fjärde taktslaget i varje takt. (Hugues Panassié: Jazzmusik och Swing, s. 19ff) Därefter försöker experten få lekmannen att klappa i rätt takt, dock utan att lyckas. Den amerikanske jazzskribenten Dave Robinson (Traditional Jazz Educators Network) gav 1996 en fyllig definition av "Traditional Jazz" i "A Traditional Jazz Style Guide" (http://www.prjc.org/tjen/ styleguide.htm ).

9 Han ställer upp följande kriterier: 1.Blåsinstrumenten spelar polyfoniskt 2.Lätt igenkännbara ackordmönster, harmonik och frasering: "Pre-bop", d.v.s. före bebop-revolutionen. 3.2/4 eller 4/4 takt. (Här skiljer sig min uppfattning från Robinsons! Valser var ofta förekommande i New Orleans-jazz!) 4.Besättningen: I allmänhet trumpet/kornett, klarinett/sopransax, trombon, ev. annan sax, banjo/ gitarr och/eller piano, tuba/ strängbas/bassax, trummor/washboard. Robinson ger också exempel på olika genrer inom den traditionella jazzen, något som många jazzkritiker numera förkastar som förlegat och oviktigt eller t.o.m. skadligt. Han menar dock att ju bättre man kan förstå hur en jazzstil är uppbyggd och fungerar, desto större möjligheter har man att uppskatta den. Det finns därför anledning att nämna dessa genrer (Robinson ger detaljerade beskrivningar av särdragen och ytterligare exempel på utövare och inspelningar). Uppställningen kan naturligtvis diskuteras - det finns andra skribenter som ställer upp andra kriterier. 1.New Orleans Brass band style: Tidiga brassband med marscher, dirges och spirituals på repertoaren. Inspelningar från revivalperioden med Bunk's Brass Band, Eureka Brass Band m.fl 2.Classic New Orleans style (Downtown style): King Oliver, Armstrongs Hot Five, Jelly Roll Morton m.fl. 3.New Orleans Revival style (Uptown style): Bunk Johnson, George Lewis, Kid Ory, senare Kid Thomas, Preservation Hall Jazz Band m.fl. Denna "återuppväckta" stil speglar en närmast bortglömd stil från 1920-30-talet med Louis Dumaines Jazzola Eight och Sam Morgans band från 1927 som exempel. 4.Early Dixieland style: Original Dixieland Jazz Band, Louisiana Five m.fl. Ofta arrangerad musik med många breaks och mest ensemblespel. 5.New York style: Bix Beiderbecke, Red Nichols, Miff Mole... "Polerad" musik, ofta med intrikata arrangemang. 6.Early Chicago style: McKenzie, Wingy Manone

10 7.Chicago style: Eddie Condon, Muggsy Spanier, Bobby Hackett m.fl. Ursprunget till "Dixieland" med ensemblechorus + flera solon. 8.Swing style: Bob Crosby, Fats Waller 9.Mainstream style: Red Allen, Ruby Braff Europe och flera andra gjorde ännu tidigare inspelningar, men de har inte betraktats som jazz. Göran Nylöf, som nämner den första jazzskivan med Original Dixieland Jazz Band, hävdar i Kampen om jazzen att beteckningen "Dixieland" ända fram till mitten av 1930-talet bara var en geografisk bestämning: 10.San Francisco style: Lu Watters, Turk Murphy Försök att återskapa Morton- Oliver- Armstrong-stilen. Ibland dubbelkornett, mestadels tuba. 11.European "Trad" style: Dutch Swing College, Chris Barber En mer "polerad" variant av New Orleans Revival-jazzen. Robinson nämner också den "kommersiella" traditionella jazzen där han bl.a. tar Louis Armstrongs All Stars som exempel. Exempel på "perifera" stilar är också skiffle, jug bands, ragtime, blues och boogie-woogie. Den dominerande populärmusiken under sent 20-tal och tidigt 30-tal kallas ofta för Hot Dance Music. Den kan sägas vara en föregångare till storbandsswingen under senare delen av 30-talet. Om denna musik skall kallas jazz är en tvistefråga. Samma problem gäller de inspelningar som föregick den första jazzinspelningen med Original Dixieland Jazz Band 1917: Wilbur Sweatman, Jim "Jazz" står där för en musikalisk genrebestämning, medan "Dixieland" på den tiden betecknade orkesterns regionala ursprung. Senare blev dixieland också en genrebeteckning för vit traditionell jazz. Men termen dixieland har också haft en annan betydelse. Bland många svenskar har den likställts med traditionell jazz i allmänhet och således även betecknat den svarta New Orleansjazzen. Just skillnaden mellan New Orleansjazz och dixieland har ofta diskuterats. Generellt kan sägas att den svarta New Orleansjazzen ofta (men långtifrån alltid) har mer ensemblespel, färre soloinsatser och arrangemang. Trumslagaren spelar ofta virvlar och har ingen hi-hat-cymbal.

11 Numera är det faktiskt mest vita (européer) som spelar New Orleans Revival. Den vita dixielandjazzen förknippas ibland med speciella scenkläder som halmhattar och randiga västar. Belackarna hävdar att dixieland är mer kommersiell och utåtriktad än New Orleansjazzen, o.s.v. Det är svårt att dra skarpa gränser mellan stilarterna. Faktum är dock att i det i Amerika finns ett mycket begränsat intresse för just New Orleans Revivaljazz! De mest entusiastiska New Orleansmusikerna och -kännarna betonar mer sambandet med root music, inte nödvändigtvis jazz utan mer folkmusik i allmänhet. Ola Pålsson inleder sin genomgång av den svenska traditionella jazzen så här i Orkesterjournalen 2009:1: Först vill jag säga att vi spelar inte dixieland, och så spelar vår klarinettist Anders Hässler på en Albert-klarinett Det var magiska ord, en stolt programförklaring av sousafonisten Bengt Bim Ingelstam i en orkestertävling 1959. (---) Året därpå var den traditionella klassen vid läroverkens tävlingar uppdelade i dixieland och New Orleans. (---) Om klarinettisten imiterade George Lewis och kornettisten försökte spela lika själfullt som Bunk Johnson (vilket var svårt) fick det ju inte heta dixieland. Det lirade man ju på Östermalm. Sådant ältas ännu. (---) Några säger tradjazz, andra gladjazz eller klassisk jazz. I Amerika bryr man sig inte. Dixieland är heltäckande. Termen "tradjazz" förklaras av Jens Lindgren i When the Saints, boken om tradjazzen i Stockholm: En allt vanligare term är "trad". Ordet användes i USA under femtiotalet för att markera skillnaden mellan den moderna och den traditionella jazzen, "mods" och "trads". Den längre formen "traditional jazz" myntades f.ö. av Turk Murphy, och är väl idag det vanligaste samlingsbegreppet och den term som musikerna själva mest använder. I mitten av femtiotalet fick ordet trad en speciell betydelse som en beteckning på en särskilt kommersiell och förenklad form av "revivaljazz" i Storbritannien. I Chris Barbers och Acker Bilks kölvatten följde många band som använde sig av samma formula: man jazzade upp populärmelodier och marknadsförde musiken på samma sätt som samtidens popmusik.

12 Under en kort period, den s.k. "tradvågen", kunde jazzband till och med ta sig in på topplistor i konkurrens med andra tonårsidoler. Fenomenet ebbade ut efter några år. Enligt Nationalencyklopedins ordbok finns termen tradjazz första gången belagd i Sverige 1964. Det bör påpekas att "Swing style" i Robinsons uppställning inte är liktydigt med den swingmusik som har Benny Goodman som främsta exponent. Den musiken var den gängse dansmusiken efter 1935 och en bit in på 40-talet. Så här beskrivs swing av Bruér-Nyquist i texthäftet till Svensk Jazzhistoria vol 3, s.1: Från början var ordet "swing" de amerikanska jazzmusikernas sätt att beskriva en musikalisk känsla, när det "svängde" om musiken, en egentligen ganska subtil och mångtydig musikterm. Men under andra hälften av 1930-talet blev ordet alltmer en kommersiell klyscha för att beskriva en driven, ibland virtuos musik i mediumtempo eller ofta snabbare. Leif Anderson ger ett exakt datum för swingens födelse i Jazzrevy s.56: Den 21 augusti 1935 hade Benny Goodman sin bejublade premiär på Palomar Ballroom i Los Angeles och upplevde där den stora vändpunkt som gjorde honom till mannen som symboliserade SWING i det allmänna publikmedvetandet. -------------------------------------- Denna artikel kommer att ingå som ett av inledningskapitlen i min planerade bok om den traditionella jazzen i Göteborg! Ingemar Wågerman jazzhistoria@gmail.com 031-404798

13 Lars Erstrand död Vibrafonisten och swingmästaren Lars Erstrand har avlidit efter en längre tids sjukdom. Lars har sedan slutet av 60-talet hört till de stora profilerna inom svensk jazz. Han hann också med att bli etablerad och berömd på den internationella jazzscenen. Vi göteborgare fick ju chansen att höra en av sjukdom märkt Lars tillsammans med Bob Wilber och Swing Brothers i höstas vid en bejublad swingkonsert. Av sjukdomen märktes dock ingenting i Erstrands spel han t o m överglänste den mer namnkunnige Wilber. Så sent som i början av februari gjorde han framträdanden med Swedish Swing Society, gruppen som startades i slutet av 1980- talet som Swedish Swing Quartet med klarinettisten och Lars mångårige spelpartner Ove Lind. När Ove gick bort 1991 ersattes han av Antti Sarpila och gruppnamnet blev istället Swedish Swing Society. Den Benny Goodmaninspirerade musiken bevarades dock under alla år. Lars höll också igång den egna kvartetten Lars Erstrand Four och frilansade i många olika sammanhang, bland annat med pianisten Kjell Öhman. Lars gjorde sin skivdebut 1965 och han kom därefter att göra massor av inspelningar. Mycket uppmärksammad i Sverige och utomlands är utgivningarna Jazz at the Pawnshop, där han hörs tillsammans med bland andra Arne Domnérus och Bengt Hallberg under några lyckade kvällar på Stampen i Stockholm. I början på nittiotalet gavs han tillfälle att göra en inspelnig tillsammans med Lionel Hampton. Många ansåg att Lars där visade att han kommit ikapp läromästare! Lars Erstrand avled 11 mars 2009. Han blev 72 år. Bosse Alftenius

14 Aktuella föreningsaktiviteter Jazzkryssningar Frederikshavn (i samarbete med Stena) 9/9 ir Bourbon Dixieland band 14/10 Happy Jazzband 11/11 Gothenburg Swing Society 9 /12 Second Line Jazzband Slottsskogsteatern (i samarbete med Kulturförvaltningen) 7/7 Corona traditional Jazz band 14/7 Tant Bertas Jazzkapell 21/7 County House Jazzband 28/7 Dizzypline 4 /8 Dixieland Rednecks Jazzkryssningar Kiel (i samarbete med Stena) 24-25/9 The Novelty Band 29-30/10 Gothenburg Swing Society 26-27/11 Jazzfestival: Swing Brothers + Tubasextetten + The Board band 10-11/12 Carnegie med Anna My Restaurang Kapellet 16/9 Höstpremiär Aktuell info hittar du på http://www.classicjazzgoteborg.se/nyheter.html

15 Fräsch New Orleans-jazz av välkänt familjeföretag! Happy Jazz Band har slagit till igen med en CD S il Vous Plait - uppkallad efter en kreolsk låt som ingår i standardrepertoaren för många band som bekänner sig till New Orleans - idiomet. Jag har alltid haft ett gott öga (eller snarare öra!) till Happy Jazz Band och deras fräscha och svängiga NO-musik, så fjärran från den trötta pensionärslunk som är blott alltför vanlig i dessa sammanhang. Repertoaren är en välavvägd blandning av gamla NO-käpphästar som Yes Lord I m Crippled och High Society, 20-talslåtar som Clarinet Marmalade och Gatemouth Stomp och nyare material som sentida Willie Nelson-balladen Crazy, suveränt tolkad av bandets chefscrooner Niklas Carlsson. Niklas, ja. Han är som i så många andra sammanhang en klart lysande stjärna även här. Hans trombonespel här erinrar om såväl Kid Ory som J C Higginbotham liksom också om Big Jim Robinson (om man nu kan tänka sig en Big Jim som spelar rent!). Den senast tillkomne medlemmen i bandet, den allestädes närvarande Peter Hallgren, visar sig vara ett fint tillskott - inte minst hans vassa altsax med influenser från den legendariske Captain John Handy bidrar till att lyfta blåsartrion. Bosse Ericssons precisa och sparsmakade trumpetlead ger en fingervisning om hur Bunk Johnson lät när han var i sin krafts dagar. Motor i det härligt tung-gungiga kompet är pappa Lennart C, vars trumspel är både stilriktigt och hårdsvängande på samma gång - inte särskilt vanligt bland NOtrumslagare, som ju kan vara påfrestande stelbenta!! Med andra ord, en synnerligen hörvärd CD. Ring snarast Roger Malmstedt (0304-661972) och beställ en - du blir inte besviken!! Bosse Alftenius

16 Halvfransk gästtyckare kommer igen... Ulf Albrektsson replikerade i JB 1/2009 en liten del av min artikel i JB 4/2008 gällande festivalupplägget i Göteborg. Att planka in på konserter fick jag lära mig redan på femtiotalet då min framlidne äldre bror och namne hyvade in mig genom fönstret på Katrinelunds ungdomsgård en kväll när Landala Red Hot Stompers spelade. Men denna min första plankning berodde endast på min mycket ringa ålder vilken gjorde att jag helt enkelt ej skulle blivit insläppt. Men brorsan som spelade kornett och diggade Jörgen ville absolut att jag, som just hade fått en trombon i julklapp, skulle få se och höra denna goda orkester. Vid ett senarte tillfälle bjöd oss vår pappa alias Tarzan (som betalade) på en fin konsert i Stenhammarsalen med denna orkester. Något senare, när min ungdomskamrat Klas Börjesson som just börjat spela banjo skutsade mig på styret på sin trimmade moppe (pakethållaren var borta) ner till Louis Armstrongkonserten vid tennishallarna där Svenska Mässan nu ligger, plankade vi båda in på området. Vi gick då in genom tennisspelinargången, med instrumenten som tennisracketar på axeln! (Trombonetuiet använder jag sällan numera då jag oftast går med den avsågade fältluren direkt i näven.) Denna entré gjorde att vi kom förbi ett fönster i källarplanet där vi fick se självaste Louis som satt i bara kalsongerna och samlade sig före konserten! Vidare kom vi in bakom scenen varifrån genom en dörr i plankväggen och nerför en trappa Louis och de andra blåsarna kom allteftersom solonumren utfördes av deras medmusikanter, samt Wilma naturligtvis. Vi fick därmed höra denna underbara musik från komphållet så att säga. Vi fick även deras autografer på både papper och banjoskinn! Louis brydde sig inte om intäkterna, det viktiga för honom var att publiken var där. Dessa episoder m fl kunde med fördel användas till manuset för den roliga kortfilm Ulf föreslår. Men; Ulfs författarförmåga (som han tidigare visat prov på) använder han i mer än 85 % av artikelutrymmet till att tendentiöst kritisera en gammal kompis rent personligen. Hans relatering om Det är vad som hände är felaktig! Därför att: hade Ulf erbjudit mig en fribiljett till festivalen utan motprestation att köpa den andra, så skulle jag naturligtvis tagit den och inte vänt på klacken!

17 Vad Ulf såg i mina ögon var helt enkelt att jag inte gillade hans deal; du får en om du köper en. Men detta uppenbarliga och hastiga missförstånd oss emellan får vi säkert tillfälle att klara upp i sommar. Betr det rent konstruktiva så var jag nyligen i Prag där enormt mycket gratisjazz spelas av gatuband. På den gamla bron Charles Bridge (det heter väl för f-n Karlsbron/red anm)har man i samarbete med myndigheterna organiserat permanent tre till fyra spelpass/dag om två timmar vardera, (d v s 6 à 8 timmars musik per dag!) som delas mellan ett antal band. Dessa lägger ut banjofodralet el likn för kollekt samt säljer sina CD-plattor. Del av dessa pengar betalas till staden som licens för spelplatsen! Dessa spelningar pågår nästintill hela året och begränsas alltså inte till några få festivaldagar/ år! Kanske något att ta efter på Kungsportsbron eller annan lämpligare plats? Efter min debattartikel väntade jag mig kanske en mera konstruktiv fortsättning till effektivare Classic Jazz Promotion istället för personkritik inom vår kamratkrets. När känslorna blossar blir det normalt positiva resultat, precis som när vi spelar, förhoppningsvis... Klaës Arne Reinhold Ja, grabbar! Kanske dags att gräva ner stridsyxorna och enas över ett glas rött av god årgång nästa gång ni träffas! (Klaës- Arne får bjuda eftersom det var han som började!) Pragkonceptet vore något att ta efter - jag har själv varit på ort och ställe och njutit av den högklassiga musiken. Låt oss vara lite kreativa på det här området - ju mer vår musik exponeras för en bredare (och gärna lite yngre) publik, desto bättre! Bosse A

18 St James Infirmary Graveyard Diggers Goes Gospel igen - utan tyrckfel denna gång (hoppas jag..) I förr(förr)förra numret fick vi veta hur bandet upptäckt ett nytt forum: kyrkorna! Vi är nu äntligen framme vid 25:e söndagen efter trefaldighet. Samling i god tid vid kyrkan, många av musikerna med färdtjänst. Församlingsbladet har informerat om att "gladjazz ska utföras av jazziga giganter med mycket "groove". När gubbarna samlas ser dom kanske inte så glada ut men grooven finns säkert där. Vi anpassar oss nu i framställningen till dagens musikspalter där klädseln är minst lika viktig att recensera som musiken - vem vill vara gammaldags? Alla gubbarna har sina traditionella, outslitliga nylonskjortor från femtiotalet, även om färgen har avancerat via naturlig oxidation till off-white. Översta knappen uppknäppt, vilket ger ett sportigt och ledigt intryck. Utanpå dom obligatoriska stage-pullovrarna i grå ribbstickning som tyvärr döljer dom roliga hängslena med noter på. Dagen till ära har alla sin begravningskostym med 70-talets vida byxben. Flera har rollator i matchande pärlgrå lack med fräckt modernistiskt gröna handtag. Kort sagt - en orgie i betagande retromode! Och Heinz har troget sitt löfte gömt asatrosmycket under skjortan. Menigheten börjar nu samlas, stammisarna sätter sig längst fram. När damerna ser hur "Åskan" bygger upp sina trummor ser man tydligt hur de drar ner hörapparaterna på lägsta nivå. Heinz träffar sin vana trogen en kvinnlig bekant som för dagen sköter orgeln, och de båda för-

19 svinner upp på orgelläktaren för att se på inredningen. Efter en stund hörs konstiga ljud från orgelns fotpedaler. Heinz kallas omedelbart ner till sin kontrabas. "Prov på basakustiken" räddar kapellmästaren situationen. Nu börjar kyrkan fyllas på av utsocknes ansikten i mängd. Det är orkesterns fanklubb från Sjöhemmet och Näst Sista Hvilanhemmet. Det blir trafikstockning utanför av all färdtjänst, och en och annan nyfiken dräller in för att se vad pågår, och blir kvar. Prästen hälsar alla välkomna, "även vilsekomna får" och meddelar att hur mycket man än gillar musiken så är applåder förbjudna i hans kyrka. Damerna från Sjöhemmet som klarat av både två och tre karlar i sitt liv ser inte riktigt ut som om de tänker låta någon som kunde vara deras barnbarn bestämma över sig. Vi får väl se! Bandet kommer så sakta på plats, och "Lillfingret", "Fingers" pensionerade son har tagit plats som hjälptrummis där "Åskan" inte når fram. När det är bandets tur spelar dom sin signatur: St. James Infirmary, men i F-dur istället för moll, för att litet mildra textens feel-bad karaktär. Under nattvarden kan hedningen Heinz inte hålla tyst utan viskar:" Om vi inte får mer att äta och dricka än det där i pausen så skulle jag köpt en korv... " Han tystas ner med löfte om kyrksmörgåsar efter spelningen med ost och skinka och kanske en paprikaskiva på. När det är bandets tur mottas både "Just a Closer Walk" och "When the Saints" med entusiasm även om ingen vågar trotsa applådförbudet. Men det är ju inte förbjudet att sjunga med, vilket damerna från Sjöhemmet gjort förr. Dom ekar så fint efter "Fingers" försång med betydligt större engagemang än i psalmsången. "Fingers" har vid det här laget dragit av sig både kavaj och stage-pullover (och blottat dom roliga hängslena med noter på) och leder sången med hela kroppen som vore det ett Maranatamöte. Den riktiga fullträffen kommer när han i inspirationen fyrar av två korus scatsång i Louis-anda. Det går som en våg genom de främsta raderna. Alla skruvar upp sina hörapparater, och man hör kommentarer som "han talar i tungor", "en tungomålstalare", nästan som i ungdomens frikyrka, det var i alla fall fart då"... Efter detta kraftprov trotsar damerna från Sjöhemmet applådförbudet och stampar och tjoar på det mest okristliga sätt. De får också med sig de lokala församlings borna i detta auktoritetstrots.

20 Trumpetaren Erik får framträda i sin egen översättning av "Rocking Chair" som han härmed generöst erbjuder våra kära läsare att framföra utan STIM-ersättning: Tack för min rollator då går jag trygg på hårda gator den stöder min rygg Förr satt jag mest stilla och kom ingenstans jag gick ju så illa och hade ju så dålig balans Nu rullar jag stadigt varthän jag än vill och blir det för tradigt folk hjälper om jag säger till ja, rollatorn är toppen med den mår jag bra och trivs med livet varje dag. Fan-klubben kan texten och mimar med. Ska man framföra litet kritik, så kanske "Fingers" är litet väl generös med sitt "Halleluja". Som det nu är kunde prästen och de andra officianterna knappt hämta andan innan han var där med sitt "Halleluja" Som tur var skar det sig sällan riktigt illa. (Det är väl bara prästen och Fingers som vet vad det betyder) En roande episod var när kollekthåven passerade banjoisten "Laggen", som ser dåligt och trodde att det var kyrkans eleganta och diskreta sätt att betala gaget. Ingen hade dock hjärta att kräva tillbaka den lilla sedelbunt han stoppade på sig. När det är dags för att avsluta dagens ritual har publiken inte fått nog. Dom som kan stå gör det, de andra bankar med sina rollatorer. Fanklubben vrålar "Diggers, diggers, diggers, och det blir förstås ett extranummer med "Jesus, That's my Baby". Nu går "Åskan" vid trummorna loss i ett bejublat trumsolo som främst utförs på två träsnidade medeltida martyrer så att maskmjölet står som ett moln omkring. Kyrkvaktmästaren ser orolig ut, men dom har sett värre plågor och överlever. Överlever gör också musikerna som verkligen gjort skäl för "gladjazz". Så roligt har dom inte haft på länge. Särskilt åt Heinz besök på orgelläktaren. Det kommer han att få äta upp vid den årliga repetitionen. Innan gubbarna skiljs åt kommer frågan om "groove" upp. Tre anser att det blev det och tre är emot- så: vem vet? Kanske återkommer vi till dessa perenna gubbar som hellre dör än slutar spela sin musik.tradjazzen är odödlig, så länge det finns strängar på banjon!

21 Leifs skivtips 2/09 Detta skivtips blir liksom det föregående en blandning av LP:n som dykt upp i samband med flytten samt gamla och nyanskaffade CDskivor. Den första rekommendationen gäller en dubbel-cd med Julian Cannonball Adderley (1928-75) från 1956-58 där bl a hans bror Nat och Junior Mance medverkar. Skivorna heter båda Cannonball Adderley, Sophisticared Swing: the EmArcy small-group sessions. Märket är Verve och båda skivorna har beteckningen 528 408-2. Red Garland (1923-84) har alltid tillhört mina favoritpianister. Denna samlings -CD från 1957-61 heter Red Garland Quintets featuring John Coltrane där även trumpetaren Donald Byrd medverkar i flera nummer. Finns på Prestige PRCD-5702-2, Lionel Hampton (1908-2003) har för många varit en naturlig komponent och på något sätt satt en standard när det gäller utförande av Goodman-swing. Därför är roligt att höra honom i ett lite modernare sammanhang, nämligen dubbel-lp:n The Lionel Hampton Quintet från 1954. Medverkande är Oscar Peterson, Buddy DeFranco, Ray Brown och Buddy Rich förutom Hampton själv. Skivmärketär Clef Records och numren MG C-628 och MG C-642. En intressant LP med Dave Brubeck (1920-) dök upp vid flytten nämligen Blues Roots, The Dave Brubeck Trio Featuring Gerry Mulligan CBS S 6517. Jag fann också två LP med Dutch Swing College Band, en från 1972 med gästartisten Teddy Wilson på EMI/Parlophone PCS 7164 och digital dutch från 1982 på Philips 6423 545. En i mitt tycke från den tiden, 1951/52, lite annorlunda CD med Duke Ellington (1899-1974) är Ellington Uptown innehållande bl a The Mooche och Perdido. Skivmärke CBS 460830 2. Lyckligtvis hittade jag fyra (nästan fem) LP med Åke Stan Hasselgård (1922-48) vid flytten. Tre skivor är på märket Dragon nämligen Swedish Pastry, Stan Hasselgård & Wardell Gray with Benny Goodman Septet 1948 DRLP 16, The Jazz Clarinet of Åke Stan Hasselgård, Stockholm/New York 1945-48 DRLP 25 och Stan Hasselgård Jammin at Jubilee DRLP 29. Den fjärde rena Hasselgårds- LP:n är på märket Cupol och heter Åke Stan Hasselgård, Svensk Jazzmusiker Av Internationell Klass CLPN 343. Den femte LP:n är en svensk samlingsskiva där Hasselgård medverkar i tre nummer, bl a med Simon Brehms sextett och kvintett. Denna LP innehåller även nummer med

22 Carl-Henrik Norins kvartett och sextett. LP:n heter Golden Era Of Swedish Jazz Telestar TR 11009. Nu tycker jag att det varit väl många LP. 1993 Gav Concord ut en CD med Woody Herman (1913-87) The Best OF Woody Herman And His Big Band, The Concord Years. Det intressanta med denna CD är hur Herman behandlade flera av sina hits på äldre dar. CCD-4557. En CD som jag blev väldigt glad att hitta (jag har haft den på LP) var Once Upon A Time med Earl Hines (1903-83) från 1966. Skivan är Hines återkomst till jazzen efter en tids frånvaro. Hines omger sig med ett storband bestående huvudsakligen av Ellington-musiker plus bl a Pee Wee Russell. Skivmärke Impulse 654 492-2. För att tillfredsställa gamlingarna hittade jag av en tillfällighet en CD med inspelningar från 1924-29 med bl a Bennie Moten och Andy Kirk. CD:n heter Kamsas City Jazz, 20s ABM ABMMCD 1104. Som avslutning rena rama motsatsen, Diana Krall (1964-) från 2008. CD:n heter Diana Krall Quiet Nights. med hennes vanliga trio plus för mycket stråkar. Verve. Leif Wockatz Jazzlegenden Grav-Olle död Olof Grafström, eller Grav- Olle som han kallades, har avlidit 82 år gammal. Olles medfödda musikaliska talang hade sitt ursprung i föräldrarna och de många musikutövande nära släktingarna. Tidigt fick han sitt första instrument, en cittra. Så följde den svarta guldbronserade bleckflöjten där de små fingrarna knappt nådde hålen. Efter detta följde en rad blåsinstrument. Under farfaders överinseende utvecklade Olle också sitt pianospel och som sexåring exekverade han inför publik på en hantverksmässa Ungersk rapsodi nr 2 och schlagern Den gamla spinnrocken. Klarinetten var i tonåren det bärande instrumentet och det var med denna han tillsammans med några andra Ulricehamnsungdomar bildade The Three Swingers. Andra världskriget pågick men på olika sätt nådde NO- jazztonerna Ulricehamn via radio, filmer, jazztidningarna Orkesterjournalen och Estrad samt de beställda Stenkakor från USA. Olle blev frälst. The Three Swingers repertoar var allt för swingbetonad och när han kom över Ory s Creole trombone fanns det ingen återvändo. När Olle

23 hörde Nils Hellströms kåseri om King Oliver så blev han en King Oliver bland Louis Armstrong och många av de andra stora. Det blev en kornett, inköpt på avbetalning. Med sin medfödda talang följde också ett arv av outtröttlig energi där alla toner och fraseringar skulle vara precis som på grammofonskivorna som snurrade på skivtallriken timme efter timme. Hela tiden med siktet att bilda en grupp med en renodlad New Orleans repertoar. Olle bestämde sig för att resa till Stockholm - där fanns de likasinnade musikerna. I bagaget hade han en okuvlig vilja, stort självförtroende och en mängd låtar som funkade till max. Det fysiska bagaget bestod i princip enbart av kornettväskan. Ödet eller en tillfällighet gjorde att han kom till Bromma Läroverk en kväll med skoldans. Det är den här kvällen Olle kommer att gå till historien då han blåste ut Nisse Näs och därefter med eget band blir det mest eftertraktade skoldansbandet. Det finns två versioner av Olles inhopp den kvällen men alla närvarande intygar att ingen hade i den lokalen blåst hårdare än Olle. Några vittnen säger att Olle stod längst bak i lokalen och först dolde sitt instrument, men tog fram det och från sin plats i lokalen tog kommandot. Nisse lät Olle sitta in och etableringen i Stockholms jazzelit var ett faktum. Om denna kväll kan man läsa Grav-Olles entré i Stockholms dixielandliv var sensationell. Han dök upp ur tomma intet oklippt och i rallarskjorta och blåste ut idolen Nisse Näs. En riktig liten Oliver! Olle och Nisse hade samma intuitiva känsla för revival-jazzen och det finns jazzskribenter som vill framhålla att det var dessa herrar som renodlat och var de första som förde in denna i Sverige. Redan efter en vecka hade Olle bildat ett band, Olle Grafström and his New Orleans Band. Spelningstillfällena strömmade till och nästan vid varje tillfälle fanns det nya grabbar med. Olle kände sig säker och ville ha de bästa. Lasse Mattsson (Black Bottom Stompers) kan vittna om detta hur Olle tog för sig. Om Olles musikaliska upplevelser i Stockholm under senare delen av fyrtiotalet har Albrekt von Konow återgivit i OJ. Bland de grabbar som spelade med inledningsvis var nämnda Konow och Stubben Kallin dr, och Mattsson pi, Jan Bark, tb, O Person och Björn Ragne banjo, m.fl. Populariteten ledde till engagemang på Nalen där orkestern anmält sig för kvalificeringen till OJ:s och Nationals orkestertävling 1947. Grabbarna gav järnet från början med I m going away to wear you off my mind och That s when I ll come back to you vann och gick vidare. Vid finalen i Konserthuset placerade sig orkestern som tvåa med de två låtarna Chattanooga stomp och Franklin Street Blues. Recensionerna var översvallande och bl.a kunde man läsa:

24 Största överraskningen utgjorde nog Olle Grafströms dixielandband, som presterade en mycket njutbar genuin jazz Vid samma tillfälle fick Olle också ta emot ett solistpris. Olle fick ett engagemang på Nalen med reklamen: Grav-Olles dixielandband är inga negrer i vanlig bemärkelse. Dom är vita. Men har färg i alla fall. I samband med detta träffade Olle Rex Stewart. Av Stewart fick Olle på dagtid lektioner av Rex i andningsteknik och att hantera den kromatiska skalan, som Olle säkert hört talats om men inte klarade. Med en veckas intensiv träning gick Olle från höga C till höga G utan vidare. Vilken känsla för en 21 åring när Olles store idol även tog plats i Olles orkester. Mötet med Rex resulterade i en ny kornett av märket Reynolds. Olle spelade mycket med Bunta Horns band Bunta Horns New Orleans Band bl.a. på Storyville Club i Stocksund och det var här han bestämde sig för att resa till Paris. Före resan gjordes några privatinspelningar som tyvärr var för dåliga för att ges ut. På Sv. Visarkiv, jazzavd, finns njutbara bandupptagningar med Olle i olika konstellationer av band. Låtarna Call Of The Freaks och Kansas City Man Blues är från dessa band och utgivna med Grav-Olles Storyville Four återfinns på en dubbel-cd Albrekts Swingband 1949-1994. Den enda officiella skivan, (skivmärke Gazell) är med orkestern Grav-Olles Hot Five med låten Revolutionary Blues. Olle hade också en teknisk förmåga utöver det vanliga. Redan som fjortonåring hade han konstruerat en evighetsmaskin som skickats till Kungl. Patentverket. Verket fann ritningarna intressanta och rekommenderade Olle till fortsatt utveckling. Krut tillverkades i föräldrarnas kök ibland med allvarliga konsekvenser och andra för föräldrarna olyckliga incidenter. Teknik för musik konstruerade han själv. Grammofon, förstärkare, radio och eget gravyrverk. På det senare spelades mycke av Olles repertoar in, tyvärr omöjliga att överföra, men flera finns på band. Det har också spårats en av dessa lövtunna skivor av märket Dual som användes. På ena sidan gör Olle, trots den dåliga ljudkvaliteten, ett väl godkänt soloparti i Texas Moaner Blues. Som vokalist fanns genomgående Britta Lindahl vid Olles spelningar. Om Britta skriver Konow En viktig gestalt i denna 1940-talsjazz var bluessångerskan Brita Lindahl, som fångat Bessie Smiths stil med förbluffande inlevelse. I Stockholm lever namnet Grav-Olle fortfarande kvar och en bandledare i Stockholm refererar ofta till Vi spelar som på Grav- Olles tid. Olle var ju också en sällsynt begåvad konstnär och konstnärskapet sköttes parallellt med musiken. Det fanns alltså två goda skäl för att dra till Paris. Det gick snabbt att finna likasinnade musiker och raden av namn är lång. Bill Coleman, Willie The Lion Smith, Arthur Briggs, Dizzy Gillespie men kanske

25 framför allt mötet med The King, Louis Armstrong. Det var i samband med dennes konsert i Paris Olle fick komma bakom scenen och hälsa på LA och övriga orkestermedlemmar. På Vieux Colombier spelade Claude Luters band med Sidney Bechet. Bechet kände igen Olle och kallade upp honom. Träffen resulterade senare i att Olle fick ett kort Rendez - Vous i orkestern. Upplevelsen att få sitta intill Sidney var en av de största upplevelserna berättar Olle. På en kort visit i Sverige 1950 gjordes ett allvarligt försök att rekonstruera någon av Olles orkestrar och ett försök att göra comeback. I all hast bildas ett band Grav-Olles Gazell All Stars 1950 Det görs en inspelning på Olles gravyrverk med mindre lyckat resultat. I de Parisiska studentkvarteren träffade han flera unga grabbar och det bildades även en orkester, Ollie Jaxson Band kallades det. I viss mån var livet i Paris ett vagabonderande liv men Olle har alltid varit en stor bohem och anpassade sig väl. Men det var också ett hektiskt liv och fyllt av dåliga miljöer. I Paris träffade Olle en afrikansk kvinna och tillsamman återvände de till Sverige. Möjligheterna att etablera sig som musiker var få. Kamraterna var splittrade och det blev bara enstaka spelningar och en ny tillvaro tillsamman med sin fru. Skisserna från Paris blev oljemålningar och med lite ströjobb och hustruns modellarvode levde han samma bohemiska liv som han alltid gjort, nu under takåsarna i Gamla Stan. Vändningen i Olles och Suzannes liv kom när Olle av en tillfällighet fann Mariska. Vid ett tillfällighetsarbete fick han för en spottstyver köpa vraket av denna enormt stora båt (vägde 20 ton och var 22 m lång). Tillsammans fick makarna båten på rätt köl och många Rossöbor minns hur arbetet fortgick under 6 år när paret samtidigt bodde i båten året runt. Musiken fanns med hela tiden tillsammans med tecknandet. Inhoppet i Arnes kapell i Strömstad är väl dokumenterat och Olle trakterade både kornett och piano. Sjöduglig seglade man till Holland och efter ett haveri på hemvägen landade man i Helsingborg. Det finns inte en plats där Olle hamnar utan att han likt en jakthund nosar upp musiker som lirar hans musik. I Helsingborg går ryktet att Grav-Olle förtöjt i norra hamnen. Olle erbjuds övningslokal av de mycket yngre grabbarna i Hot six Syncopaters, och också att medverka i en kommande konsert. Grabbarna har berättat att Olle med sin maniska läggning arbetade med att få upp sin ambis i timmar kompande sig själv på sjömans-kyrkans piano. Entusiasmen var stor hos grabbarna någon uttrycker det så att Det var som om Jesus kommit till stan. En annan grabb säger det var som ett lyckorus. Trombonisten i gänget ( som längre fram i livet blev professor i sitt instrument) säger om Olle: Olle var musikaliskt fullständig

26 och helt fri från skolning. Han hade ett naturligt flöde. Detta går inte att förklara, lika lite som en humla som inte kan flyga men flyger ändå. Det blev en konsert, som också får betraktas som Olles sista publika framträdande. Ett par år efter succén i Helsingborg rör sig Olle på Västkusten och i Göteborg lägger han till vid Drömmarnas kaj vid Gasklockan. Även nu når ryktet jazzspelande yngre grabbar att idolen finns där. Omkring ett dussin grabbar har omvittnat att de gästat Olle i Mariska och lyssnat på skivor och jammat. Nu liksom i Helsingborg har Olle inte givit upp tanken att grabbarna skall ingå i hans drömorkester som skall bli Sveriges nya band med genuin New Orleansjazz på repertoaren. Det är i Göteborg Mariska förses med ett piano och vittnena är många som hört Olle i ett frenetiskt tempo timme efter timme spela Boogie-Woogie och inte så sällan imiterande Erroll Garner och Fats Waller. Åren går och livet förflyter i med och motgångar. Olle tecknar, samlar sig för utställningar av sin konst bl.a. teckningar av hans specialitet, fiskar. Har förflyttat sig till Danmark och bor hela tiden i sin älskade Mariska. Finner en ny livskamrat och drömmer fortfarande om att kunna segla till varma och sköna länder. Jobbar energiskt och mödosamt med att mjuka sin läppar och drömmen finns kvar att komma tillbaka och han låter sig intervjuas om sitt brokiga liv. Det har gått trettio år när Olle säljer Mariska. Livet i en stuga i Grenaa kan aldrig ersätta livet i en båt och Olle blir deprimerad. Han sörjer sin livskamrat som gått bort och Olle återvänder till Sverige och Ulricehamn 1987. Ett vegeterande liv följer med god omsorg och Olle återkommer till livet. Drömmarna lever kvar och får ett innehåll där Olle lever sig in i tanken att vara född i jazzens Mecka där mamman och pappan spelade på flodbåtarna. Vid våra möten har jag identifierats som en god vän, i regel från de olika genrer Olle själv befunnit sig i: hamnarbetare från Göteborg, fiskare, trummis i någon orkester, konstnär etc. En alltid öppen famn har mött besökarna och ett framträdande vid pianot, kaffet och rökningen på uteplatsen har hört till rutinerna. Många av Olles musikkamrater har lämnat denna värld, andra befinner sig i sin egen inre värld och kan inte nås. Att Olle blåste starkt är omvittnat, det gjorde också idolen Buddy Bolden. Kanske de möts för att pröva sina lungor i en duell och för att återigen få uppleva den levnadsglada, suggestibla och rytmiska musik som var deras glädje. Lars Olson

27

28 Trevlig sommar!!