DÖDLIGA SKÖNHETER Obehagliga och otäcka eller imponerande, spännande och kanske till och med gulliga? Alla tycker olika om ormar, ödlor och spindlar. I Dödliga skönheter finns arter som inte finns att se i någon annan djurpark i världen. Här kan du komma nära (ö)kända arter som inlandstaipan, svartsvansad grön mamba och östlig diamantskallerorm och några giftiga leddjur. 1
GIFTET I MÄNNISKANS TJÄNST Det finns giftiga djur och växter även i de andra avdelningarna på Universeum. I Vattnets väg finns exempelvis paddor och hugg-ormar. I Akvariehallen återfinns fjärsing, stingrockor och koralldjur. I Regnskogen finns sötvattensstingrockor, paddor och pilgiftgrodor. Här finns även giftiga växter, till exempel pipranka och prickblad. Giftiga arter är mycket sällsynta bland dägg-djur och fåglar, men hos de flesta andra djurgrupper är de ganska vanliga. Läran om gifters egenskaper och verkningar kallas toxikolologi. Endast en liten droppe gift från vissa arter är nog för att döda en vuxen människa. Men gifter kan vara bra också! Gifter av olika slag har varit till hjälp vid forskningen. De har bidragit till förståelsen av komplexa biologiska mekanismer inom flera forskningsfält, bland annat inom neurobiologi, cirkulationsfysiologi, muskelfysiologi och farmakologi. Ormar har alltid setts som något mystiskt. De stirrande ögonen har gjort att man trott att de kan hypnotisera. Och hur kan ormarna egentligen röra sig så snabbt utan ben? De blixtsnabba rörelserna möjliggörs av de starka musklerna och ryggradens höga rörlighet. Ryggraden är så rörlig tack vare det stora antalet ryggkotor över 400 stycken hos vissa arter. Att jämföra med människor som har 33-34 ryggkotor! Ormar är växelvarma. Det innebär att de inte alstrar sin egen kroppsvärme utan är beroende av yttre värmekällor. Idealtemperaturen för de flesta ormar är 30 o C. Det betyder att ormar i svala områden måste flytta sig ganska ofta för att hålla värmen. Är det kallt blir ormen trög och kroppsfunktionerna saktas ner eller upphör. Är det för varmt blir ormen utmattad och kan dö. Vissa gifter används vid medicinsk behandling. En lång rad medicinska preparat har sitt ursprung i ormar, fiskar, spindlar och andra giftiga djur och växter. Ett intressant exempel är giftet från bin. I flera hundra år har man vetat att biodlare mycket sällan får reumatism och det beror förmodligen på de många bistick som de har fått under årens lopp. Användandet av bigift i medicinsk behandling är mycket vanlig. Ormar Skrämmande eller fascinerande? Åsikterna kring ormar är många. I Dödliga skönheter vill vända rädslan till fascination genom att påvisa deras fantastiska anpassningar till de mest skiftande levnadssätt. Noshornshuggorm. 2
Här lever ormarna Det finns ungefär 2 500 kända ormarter i världen. De finns överallt på vår jord utom Arktis och Antarktis där det är för kallt. Irland, Island, Grönland och Nya Zeeland saknar också ormar i sin fauna. Australien är unikt i ormhänseende. Det är den enda kontinent som har fler giftiga än ogiftiga arter och där finns inga huggormar. Det finns ormar på marken, i träden, i haven och ormar som gräver i jorden. Det finns till och med flygande ormar paradissnokar som kan glidflyga korta sträckor. Här i Sverige har vi huggorm, hasselsnok och vanlig snok. Ormarnas gift Av de cirka 2 500 kända arterna är ungefär 450 arter starkt giftiga. Giftet har ormarna för att skaffa föda och för att försvara sig med när de känner sig trängda eller hotade. Gifterna är ofta artspecifika och riktade mot de byten som ormen har specialiserat sig på. Ormbett orsakar cirka 30 000 dödsfall varje år, de flesta i Sydostasien. I Dödliga skönheter har vi några av de värsta arterna bakom dessa siffror, däribland Östlig diamantskallerom som orsakar många dödsfall varje år. Hur farlig en orm är beror på flera saker, däribland mängden gift och ormens temperament, alltså ormens benägenhet att bita. Serum Det serum som används vid ormbett framställs vanligtvis genom att hästar eller får injiceras med svaga doser ormgift och på så sätt utvecklar antikroppar. Vid ormbett är det viktigt att veta vilken orm som har bitit. Serumet i sig är nämligen inte helt ofarligt och dessutom oftast väldigt dyrt. En full serumdos kan kosta 80 000 kr. I Sverige används vanligtvis inflammationshämmare som kortison eller antihistamin och under vissa omständigheter adrenalin. Sex system av giftiga bett hos reptiler Huggormar Huggormar (Viperidae) har stora giftkörtlar i överkäken som huvudsakligen producerar blodgifter (haematoxiner). Dessa injiceras genom långa rörliga gifttänder i överkäken. Tänderna är konstruerade som kanyler med en inre kanal där giftet passerar. Gruppen innehåller ca 230 kända arter. Gabonhuggormen är den art som har längst gifttänder. De kan bli upp till fem centimeter långa! Giftsnokar Giftsnokar (Elapidae) har stora giftkörtlar i överkäken (och ibland bakåt i framkroppen) som huvudsakligen producerar nervgifter (neurotoxiner). Dessa injiceras genom korta fasta gifttänder längst fram i överkäken och leder ofta till kvävning genom att andningsmuskulaturen förlamas. Tänderna är framtill försedda med en oftast sluten giftfåra. Gruppen innehåller ca 300 arter. Jordhuggormar Jordhuggormar eller stilettormar (Atractaspididae) har långa giftkörtlar i överkäken och framkroppen som producerar gifter (huvudsakligen sarafotoxiner) som påverkar hjärtat och kärlsystemet. Giftet injiceras genom rörliga, långa gifttänder som viks ut i sidled genom mungiporna. Gruppen innehåller 17 arter. 3
Bakgifttandade snokar Bakgifttandade snokar (vissa Colubridae) har giftkörtlar i överkäken som huvudsakligen producerar nervgifter (neurotoxiner). Gifterna injiceras genom de bakersta tänderna i överkäken. Dessa tänder är förstorade och försedda med en giftfåra på framsidan. Gruppen innehåller 26 arter som kan vara farliga för människan. Vattensnokar Vattensnokar (vissa Colubrinae och Natricinae) har giftkörtlar i överkäken och producerar nervgifter (neurotoxiner). Många arter har förstorade tänder baktill som dock saknar giftkanal. Giftet tuggas in i bytet. Gruppen innehåller bland annat 19 arter som är farliga för människan. Vår svenska snok har giftig saliv men brukar sällan bitas, tänderna kan gå igenom huden på oss människor men saliven kommer inte in i huden. Kamouflage Med hjälp av kroppsformen och skyddsteckningen blir en del ormar näst intill osynliga. Färgerna är ofta anpassade till det underlag som ormen lever på.hos en art som finns i ett större område där underlaget varierar, skiftar vanligen också ormarnas färg. Det gör att olika populationer inom samma art kan ha variation i färgerna. Ett exempel på detta är vår svenska huggorm. Starka varningsfärger Andra arter har en helt annan strategi; starka varningsfärger som fungerar som skydd. Färgen signalerar att de är giftiga. Vissa ogiftiga ormar härmar de giftiga ormarna och har också en stark färg, för att skrämmas. Detta kallas mimicry. Giftödlor Giftödlor (Helodermatidae) har giftkörtlar i underkäken och som huvudsakligen producerar nervgifter (neurotoxiner). Giftet injiceras med hjälp av fårade gifttänder i underkäken. Gruppen innehåller två arter varav den ena är skorpiongiftödlan. Andra försvarsmetoder Ormar har även många andra sätt att försvara sig, både aktiva och passiva. De kan försvara sig passivt genom sin skyddsteckning och sina varningsfärger, eller aktivt genom att slingra ihop sig, spela död, hota, varna eller spotta. Grön mamba. Slingra ihop sig eller spela död En del ormar slingrar ihop sig och gömmer huvudet bland kroppsslingorna, eller lägger svansen över huvudet. Det minskar risken för livshotande skador i huvudet. 4
Vår svenska snok är en av de ormarter som kan spela död. Ormen lägger sig på rygg med munnen öppen och tungan hängande ut och ett illaluktande sekret kan utsöndras. Att försöka hota sin angripare är vanligt bland ormar. Vissa blåser upp sig. Detta kombineras ofta med ett väsande. De kan också göra låtsasangrepp och slungar då fram huvudet utan att vidröra. Endast om detta inte heller skrämmer angriparen gör de ett verkligt angrepp. Även ogiftiga ormar kan ge smärtsamma bett. Spottkobrorna i Afrika och Asien försvarar sig genom att spotta gift. Hos dessa arter har kanalen i gifttanden en skarp krök nära spetsen. Öppningen på tandens framsida är så liten att giftet sprutas ut under högt tryck och strålen kan nå mer än en meter! Snok spelar död. Varningssignaler Ett exempel på varningssignaler är skallerormarnas rasslande. Skallran består av hudsegment som rasslar när ormen skakar sin stjärt. Även ökenhuggormen i Afrika och Mellanöstern varnar hörbart. Hornhuggormen och sandrasselhuggormen har tandade fjäll på sidorna. Fjällen kan gnidas mot varandra och låter då ungefär som grovt sandpapper. Skallran på en canebrake/svenskt artnamn? Sinnen Ormar har alla sinnen som människan har, plus flera till. Men deras sinnesorgan är annorlunda uppbyggda och fungerar på helt andra sätt. Syn Ser gör ormen med ögon precis som vi. Men ögonens form och placering har anpassats efter hur de lever. Många ormar som lever under markytan har ögon som tillbakabildats till den grad att de endast kan skilja på ljus och mörker. Alla ormar är väldigt närsynta. I allmänhet tycks ormögon fungera som en slags rörelsedetektorer över ett stort område, snarare än som leverantörer av detaljerade synbilder. Lukt Luktar gör ormen inte enbart med näsan. Den luktar även med hjälp av sin tunga. Ormens tunga är lång, smal och kluven i spetsen. Ormen skickar ut tungan och fångar upp luktämnen som den sedan för upp mot det jacobsonska organet som sitter uppe 5
i gommen. Tack vare att tungan är kluven kan ormen känna från vilket håll lukten kommer. Ormens stora näsborrar står också i förbindelse med hjärnans luktcentra. Hörsel Hörseln skiljer sig mycket från vår. Ormar har inga öronöppningar, men de har rudiment av innerörat kvar i form av små ben. Benen överför vibrationer till innerörat. Ormar kan bland annat uppfatta fienders fotsteg och trippandet av bytesdjur men de kan inte höra luftburet ljud. Känsel Känsel har ormen över hela kroppen och de kan känna vibrationer genom kroppsytan. Värmekänslighet Värmekänsligheten är speciell hos familjerna boaormar, pytonormar och grophuggormar. Alla dessa arter har ett sinnesorgan som kallas värmegropar. I dessa finns celler som kan uppfatta mycket små temperaturhöjningar. Med hjälp av värmegroparna kan ormar uppfatta temperaturskillnader på mindre än 0,001 o! Med värmen som ledhjälp kan ormarna beräkna bytesdjurens läge och avståndet till dem, även i totalt mörker Kroppsbyggnad Ormar har likadana inre organ som andra ryggradsdjur. Problemet är bara att ormen måste få plats med dessa organ i en mycket lång och smal kroppshålighet. Magsäck och tarmar I ett avseende är ormens form idealisk. Till skillnad från andra ryggradsdjur behöver den inte ha en lång slingrande tarm i en kort och bred buk. Tarmarna måste vara långa för att djuren ska få en stor yta där det kan smälta och absorbera födan. Hos en orm går matsmältningskanalen raka vägen från munnen till analöppningen utan ringlar med undantag av tunntarmen. Magsäcken ligger inte på tvären över kroppshålan som hos de flesta djur utan är en enkel utbuktning. Lungor, njurar och lever Ormkroppens form gör det möjligt att enkelt och effektivt ordna tarmarna, men det är svårt att få rum med t ex lungor och njurar, som hos alla ryggradsdjur sitter parvis, ett på varje sida av kroppen. Hos ormarna är dessa par antingen ordnade efter varandra eller den ena halvan reducerad. Njurarna sitter efter varandra, den högra efter den vänstra och samma sak gäller för testiklarna respektive äggstockarna. Vanligtvis är det högra organet större än det vänstra och båda är långsträckta. Levern är långt utdragen med mindre vänsterlob än högerlob. Gallblåsan är liten och sitter bakom levern. Därefter kommer bukspottkörteln och mjälten. Samma utveckling har också skett med lungorna. De flesta ormar har bara en funktionsduglig lunga, den högra. Hos dem som har två lungor är vänsterlungan dåligt utvecklad. Normalt sträcker sig lungan över mer än halva kroppslängden. Bakre delen av lungan fungerar som någon slags luftreservoar, medan syreintaget sköts av framdelen och ett specialiserat luftrör. Blodomlopp Blodomloppet har inte undergått några större förändringar. Hjärtat ser ut som hos andra kräldjur. Kammaren har en längsgående skiljevägg, som dock inte delar den i helt skilda rum. 6
Blodomloppet är dubbelt och ofullständigt men ormarna har utvecklat en del extra blodkärl p g a sin avlånga kroppsform. Aortan utgår från de båda aortarötterna. Den högra aortaroten utgår från kammarens vänstra del och för med sig arteriellt blod. Den vänstra aortaroten börjar i den högra kammarhalvan och transporterar venöst blod. I aortan blandas båda blodtyperna men med dominans för det arteriella, medan huvudparten av det venösa blodet strömmar till lungorna. Ormarnas venösa system påminner mycket om amfibiernas. De har ytliga hudkärl som kan vidgas eller sammandras och samtidigt spelar en viktig roll vid temperaturregleringen. Lymfatiska systemen är väl utvecklade hos ormar. Pariga lymfhjärtan i bäckenregionen pumpar lymfan in i vensystemet. Skelett Även när det gäller ormarnas skelett finner man en del intressanta anpassningar. Skallen har modifierats för att passa ormens matvanor, men också rygggraden har en del ovanliga drag. Eftersom ormen saknar både extremiteter och extremitetsgördlar, behöver den därför inte ha några modifierade ryggkotor. Alla kotor i ryggraden är mycket lika varandra. Alla utom en eller två längst fram har revben och i stjärtregionen är revbenen sammansmälta med kotorna. Antalet kotor varierar mellan 185 hos korta huggormar och 400 eller ännu fler hos en del pytonormar och giftlösa snokar. Kotorna är mycket rörliga mot varandra eftersom de är förenade med leder och inte som hos däggdjur med broskskivor. Det stora antalet ger en starkare ryggrad och skyddar ryggmärgen bättre. Samarbete mellan kotor, leder och muskler ger ormarna deras smidighet. Skinn Ormarnas skinn måste uppfylla mycket höga krav. Det måste vara så slätt och jämnt att det ger minsta möjliga friktionsmotstånd vid rörelse framåt, men samtidigt vara tillräcklig grovt för att kunna ta spjärn mot olika hinder. Östlig diamantskallerorm. Ormfjällen är inte separata hudstycken, utan bildas av veckad hud. De består av tjocka stycken ytterhud, epidermis. Dessa yttre lager fortsätter också mellan fjällen, men är där tunnare och veckade. Vecken mellan bukfjällen är enkla, men på ryggen är fjällen inte ordnade i en enkel rät linje. System med fjäll och hudveck ger en god smidighet åt ormens skinn och också god tänjbarhet; en absolut nödvändighet om ormen ska kunna svälja större byten. 7
i utställningen Ormar Svartsvansad (grön) mamba Det här är en orm som gillar att klättra i träd. Den svartsvansade mamban (Dendroaspis jamesoni kaimosae) jagar till och med fåglar! För att klara det måste ormen vara oerhört snabb, rörlig och ha ett starkt gift. Svartsvansad mamba förekommer i västra och centrala Afrika. Ormen är trädlevande men kan söka föda på marken. Den lever i fuktig skog och längs stränder men den förekommer också i odlingslandskap och i parker. Det är en skygg orm som smiter iväg bland träden när den blir störd. Den genomsnittliga längden är 200 cm för en vuxen orm, men den kan bli dryga 300 cm. Den vuxna ormen är gräsgrön med citrongul udersida. Svansen är mörk, nästan svart. Ögonen är stora och gröna med rund pupill. Mambaormen är lång, slank och en snabb jägare. Den har ett starkt nervgift och är bland Afrikas farligaste ormar! Den äter fåglar och små däggdjur och den lägger ägg precis som alla mambor. Hanarna har rivaliserande kamper som påminner om danser med syftet att pressa ner motparten på marken. Dessa sammandrabbningar kan ta flera timmar. Ormarna parar sig hängandes i ett träd och detta kan ta upp till 17 timmar. Östlig diamantskallerorm Den östliga diamantskallerormen (Crotalus adamanteus) är Nordamerikas farligaste orm och en av de farligaste i världen! Dessutom är detta den största arten av alla skallerormar. Den lever framförallt i träskmarkerna och i öppen lövskog i sydöstra USA. Den blir upp till 230 centimeter och har ett konturupplösande, rombiskt färgmönster längs ryggen. Den har ett stort och brett huvud och på svansspetsen har den en skallra. Den nyfödda ormens svansspets avslutas som en rund, päronformad knapp. Ormen ömsar sedan minst en gång Östlig diamantskallerorm. 8
per år och varje gång den ömsar, uppkommer ett till hudsegment vid svansspetsen, dessa hudsegment bildar själva skallran. Idag är ormen ovanlig beroende på en växande befolkning och ett intensivare utnyttjande av mark för odling. Den äter möss och råttor som ung och som vuxen även kaniner, ekorrar, kalkoner med mera. Skallerormarna lever i torra och sandiga områden med tallar och en liten palm, Saw Palmetto, som undervegetation. Saw Palmetto, Serenoa repens, är en medicinalväxt med effekt mot bl a urinvägsproblem och prostatabesvär, traditionellt har den även använts mot bröstsmärtor och ryggont. Inlandstaipan Inlandstaipanen (Oxyuranus microlepidotus) är världens giftigaste landorm. Den har ett extremt neurotoxiskt gift. Giftet innehåller både pre- och postsynaptiska neurotoxiner plus muskelgifter och blodkoagulerande ämnen. Döden orsakas ofta av andningsförlamning. Den är skygg vid normala temperaturer och lever endast i ökenområden i västra Queensland och därmed rapporteras få dödsfall, de flesta dödsfall som rapporterats är herpetologer som försökt fånga eller hålla inlandstaipaner i fångenskap. Inlandstaipanen livnär sig på små gnagare, i huvudsak råttor, och dödar sitt byte genom snabba hugg då den samtidigt injicerar sitt mycket toxiska gift i offret. Ormen är mycket snabb, har relativt långa gifttänder och ett mycket starkt gift vilket gör den mycket farlig. Dess färger skiftar med årstiderna och är ljusare på sommaren och mörkare på vintern. Den mörkare färgen på vintern gör att ormen kan absorbera mer ljus, och därmed värme, under de kallare månaderna. Boomslang Boomslang (Dispholidus typus) är en bakgifttandad snok och den enda kända arten i sitt släkte. Namnet betyder trädorm på afrikaans och uttalas [bå:mslaŋ:]. Den lever i Afrika söder om Sahara och trivs bland buskar och träd. Ormen lägger ägg, upp till 24 stycken. Boomslang kan ha många färgvarianter och kan blåsa upp sig om den blir hotad. Det är ovanligt att människor blir bitna i det vilda. Den har ett långsamt verkande gift med upp till 24 timmar innan man märker av symptomen. Giftet är ett blodgift som förhindrar att blodet levrar sig och offren dör av inre blödningar. Den äter i huvudsak kameleonter men även fåglar. Etiopisk bergshuggorm Etiopisk bergshuggorm, Bitis parviocula Arten är ytterst ovanlig och lever högt uppe i de etiopiska bergen. Universeum är i dagsläget den enda anläggningen i Sverige som innehar två individer att kika närmare på! Inlandstaipaner. 9
Östafrikansk gabonhuggorm Gabonhuggormen, Bitis gabonica, har ormvärdens längsta gifttänder upp till 5 cm långa! Den kan också injicera den största giftmängden av alla ormar. Med en vikt på upp till 11 kg är den även den tyngsta av alla giftormar. Till skillnad från andra giftormar håller den oftast fast sitt byte tills giftet verkat. Ormen förflyttar sig långsamt men kan hugga blixtsnabbt. På matsedeln står fåglar och däggdjur bl a apor, små antiloper och piggsvin. Arten är en utpräglad lurpassare (ambushing) och ligger mera still i det dolda och väntar på lämpligt byte än jagar aktivt. Den är långsam i sina rörelser, men kan hugga blixtsnabbt åt alla håll. Oftast är individerna ganska lugna och försöker undvika upptäckt genom att ligga helt still. Gabonhuggormen är en regnskogsart som lever i fuktiga och regniga miljöer i centrala, östra och södra Afrika. Flodstränder och träskmarker, liksom deltaland och sjöstränder utgör lämpliga biotoper. Tack vare sin komplicerade kroppsteckning har arten ett utomordentligt kamouflage i regnskogsmiljön där den lever. När de får ungar kan den föda upp till 43 levande ungar i en kull. Mexikansk rödknäad fågelspindel Den rödknäade fågelspindeln, Brachypelma smithi, lever i Mexikos busk- och ökenlandskap. Terrängen består av sten och klippformationer och växtligheten utgörs mest av kaktusar och buskar. Den är marklevande och gömmer sig gärna i hålor och sprickor i marken. Denna fågelspindel har ett mycket lugnt och stabilt temperament, men blir den attackerad försvarar den sig genom att kasta mycket irriterande nässelhår på angriparen. Den kan också bitas men är bara svagt giftig för människor. Den allergiska reaktionen ökar dock med varje bett. På grund av sitt smått skräckinjagande utseende har den varit med i en hel del filmer, t ex Indiana Jonesfilmen Jakten på den försvunna skatten och i en del James Bondfilmer. Den är också känd som en av de vackraste och mest långlivade spindlarna. Honor av denna art kan bli 20-30 år gamla. Matsedeln består av diverse insekter, men också gärna små möss och ödlor. Ett vuxet exemplar kan uppnå en storlek av 12-15 cm. Den växer dock ganska långsamt. Östafrikans gabonhuggorm som snart skall ömsa. 10