Polismans rätt till nödvärn - vem har rätt? My Axelsson

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Polismans rätt till nödvärn - vem har rätt? My Axelsson Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Annika Norée Stockholm, Höstterminen 2016

Abstract Through all times the police has had a duty to provide the community and its citizens with a sense of security. To fulfill this duty the police has been granted with the right to use force in certain situations. In Swedish legislation there are especially the police-code 10 that provides the police with the right to use force which is justifiable when it is considered legitimate according to the principles of proportionality and necessity in the police-code 8. To assist the use of force every single policeman is equipped with a firearm that can be used as a last resort in difficult situations. Swedish police also have the right to use force in self-defense according to the Swedish penal code 24th chapter 1. This legislation and the regulations in the police-code overlap each other and form the legal basis for the use of force carried out by the police. The civilians also have the right to self-defense according to the penal code 24th chapter 1. These two groups will be examined according to the same principles since in cases under the penal code 24th chapter 1 involving policemen the police officer is considered as a civilian and not in his/her official role. The doctrine has however spoken for that more demands can be imposed on a police officer acting in self-defense because he/she has undergone training in issues relating to managing use of force. Despite the fact that the assessment should be the same for the two groups, a difference is seen as giving police a broader right to use force in self-defense situations. Despite the fact that the assessment should be the same for the two groups, a difference is seen as giving police officers a broader right to use force in self-defense situations. This has especially been found in the lower court that has not followed the Supreme Court's legal practice regarding self-defense. Unfortunately the Supreme Court has not tried cases of police self-defense and therefore precedents are lacking in this matter. This does not conform with the general principles of equality before the law and the principle of predictability. Policemen undergoes further training in their professional capacity regarding the use of force. However, there are tendencies in this education which are not consistent with the law on selfdefense. This is worrying as it could lead to an individual police officer may be tried and sentenced for his actions that he learned at the training that has been governed by the Police Authority and thereby the Swedish state. Therefore it is suggested in this essay that the police self-defense should be distinguished from the public self-defense. 1

Sammanfattning Polisens uppgift har i alla tider varit att ge samhället och dess medborgare en trygghet. För att kunna uppfylla detta arbete finns regler kring våldsanvändning i bland annat PL där framförallt PL 10 ger polisen en rätt att använda våld som är försvarligt när det anses vara legitimt enligt proportionalitets- och behovsprincipen i PL 8. Till sin hjälp i våldsanvändningen har varje enskild polis även utrustats med ett tjänstevapen som kan användas vid svåra situationer som en yttersta utväg för att lösa tjänsteuppgiften. I Sverige har polisen även en rätt att använda våld enligt nödvärnsrätten i BrB 24 kap. 1, dessa två regelverk överlappar varandra vid polisiär våldsanvändning. Rätten till nödvärn tillkommer även allmänheten. Dessa två grupper skall granskas enligt samma principer då även en polisman i dessa frågor handlar som privatperson och inte i sin myndighetsroll. I doktrinen har det dock uttalats att större krav kan ställas på en polisman som handlar i nödvärn då denna genomgått utbildning i frågor kring våldsanvändning. Åberopas nödvärn görs en försvarlighetsbedömning där det använda våldet inte får anses vara uppenbart oförsvarligt. Trots att bedömningen skall vara densamma för de två grupperna kan en skillnad ses som ger polismän en vidare rätt att använda sig av våld i nödvärnssituationer. Detta har framförallt visat sig i underrätter som inte följt HD:s praxis kring nödvärn, dessvärre har inte heller polisiära nödvärnsfall prövats i HD varpå prejudicerande domar saknas i denna fråga. Detta överensstämmer inte med de allmänna principerna om allas likhet inför lagen och förutsebarhetsprincipen. En polisman fortbildas kontinuerligt i sin yrkesroll kring våldsanvändning. Det finns dock tendenser i denna utbildning vilka inte överensstämmer med lagtexten kring nödvärn. Detta är mycket bekymmersamt då det kan leda till att en enskild polisman kan komma att dömas för sitt handlande som han lärt sig vid utbildning som styrts av Polismyndigheten och därmed den svenska staten. Därför föreslås det i denna uppsats att den polisiära nödvärnsrätten ska urskiljas från nödvärnsrätten som tillkommer allmänheten. 2

Innehåll Abstract... 1 Sammanfattning... 2 Innehåll... 3 Förkortningar... 7 1 Inledning... 8 1.1 Bakgrund... 8 1.2 Syfte och frågeställningar... 8 1.3 Avgränsningar... 9 1.4 Metod och material... 10 1.5 Disposition... 10 2 Polisen och våldsanvändning... 12 2.1 Historiken kring polisen... 12 2.1.1 Polisens uppgift... 12 2.1.2 Polisens organisation... 12 2.2 Polislagen... 13 2.2.1 Historiken bakom Polislagen... 13 2.2.2 Polislagen 2... 14 2.2.3 Polislagen 8... 15 2.2.3.1 Paragrafens utformning... 15 2.2.3.2 Proportionalitetsprincipen... 15 2.2.3.3 Behovsprincipen... 15 2.2.4 Polislagen 10... 16 2.2.4.1 Paragrafens utformning... 16 2.2.4.2 Laga befogenhet... 16 2.3 Europakonventionen... 17 2.3.1 EKMR i svensk rätt... 17 2.3.2 Artikel 2 rätten till liv... 18 2.3.3 Artikel 3 förbud mot tortyr... 18 2.4 Polisen och skjutvapen... 19 2.4.1 Polisens tjänstevapen... 19 3

2.4.2 Skjutkungörelsen... 19 2.4.2.1 Användningsområden... 19 2.4.2.2 Kommentarer kring Skjutkungörelsen... 20 3 Nödvärnsrätten... 22 3.1 Brottsbegreppet... 22 3.1.1 Vad är ett brott?... 22 3.1.2 Gärningsrekvisit... 22 3.1.3 Ansvarsrekvisit... 22 3.2 Nödvärn BrB 24 kap. 1... 23 3.2.1 Historiken bakom nödvärnsrätten... 23 3.2.2 Dagens reglering av nödvärnsrätten... 24 3.2.3 Påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp... 25 3.2.3.1 Fysiskt brottsligt angrepp... 25 3.2.3.2 Påbörjat eller överhängande angrepp... 26 3.2.3.3 Uppenbart oförsvarligt... 27 3.3 Putativsituationer... 28 3.3.1 Historiken bakom putativsituationer... 28 3.3.2 Dagens reglering av putativsituationer... 28 3.4 Excess... 30 3.4.1 Historiken bakom excess... 30 3.4.2 Dagens reglering av excess... 30 3.4.3 Excess i putativsituationer... 31 3.5 Nödvärnets förhållande till EKMR... 32 3.6 Polisen och nödvärnsrätt... 32 3.6.1 Historiken bakom polisens nödvärnsrätt... 32 3.6.2 Dagens reglering av polisens nödvärnsrätt... 33 3.6.3 Polisen och putativsituationer... 35 3.6.4 Polisen och excess... 35 4 Polislagen eller Brottsbalken... 36 4.1 Tillåtet våld... 36 4.1.1 Laga befogenhet försvarligt våld... 36 4.1.2 Nödvärn icke uppenbart oförsvarligt våld... 36 4.2 Vilket våld får användas?... 36 4.2.1 Exempel på gränsdragningsproblematik... 36 4.2.2 Gränsdragning... 37 4

5 Rättsfall... 39 5.1 Polisen och nödvärn... 39 5.1.1 Om en polis blir misstänkt för brott.... 39 5.1.2 Dödande polisskott... 39 5.1.3 Polisen och nödvärn med tjänstevapen... 39 5.1.3.1 HD:s beslut nr SÖ 119/94... 39 5.1.3.2 Varbergs TR B 2304-13... 41 5.1.3.3 Jönköpings TR B 458-01... 42 5.1.3.4 HovR Skåne och Blekinge B 1158-92... 43 5.1.3.5 Stockholms TR B 4018-12 samt Svea HovR B 2042-13... 44 5.1.4 Polisen och nödvärn - rätten att kvarstanna... 45 5.1.4.1 Svea HovR B 116-80... 45 5.1.5 Polisen och putativsituationer... 45 5.1.5.1 Svea HovR B 2380-14... 45 5.2 Allmänheten och nödvärn... 46 5.2.1 Livsfarligt nödvärn... 46 5.2.1.1 NJA 1977 s. 655... 46 5.2.1.2 NJA 1990 s. 370... 46 5.2.1.3 NJA 1995 s. 661... 47 5.2.1.4 NJA 2005 s. 237... 47 5.2.1.5 NJA 2009 s. 234... 48 5.3 Skillnader i försvarlighetsbedömningen... 49 5.3.1 Stresspåverkan... 49 5.3.2 Vapenanvändning... 50 5.3.3 Rätten att kvarstanna... 50 5.3.4 Putativsituationer... 51 5.3.5 Brister från Polismyndigheten... 51 5.3.6 Olika bedömningar... 52 6 Utbildning för polismän... 53 6.1 Efterfrågan av utbildning... 53 6.2 Polisens utbildning... 53 6.2.1 Juridisk grundutbildning... 53 6.2.2 Praktisk fortbildning... 54 6.2.2.1 Polkon... 54 6.2.2.2 Fortbildning inom Region Öst... 54 6.2.2.3 Nödvärnssituationer... 57 6.2.2.4 Kula i loppet... 57 5

6.3 Varbergsfallet och utbildning... 58 7 Analys... 59 7.1 Kritik mot lagen... 59 7.1.1 Polislagens förhållande till Brottsbalken... 59 7.1.2 Skjutkungörelsen... 59 7.2 Skillnad i försvarlighetsbedömning... 60 7.2.1 Har poliser större tillgång till nödvärn?... 60 7.2.2 Vad beror skillnaden på?... 60 7.2.2.1 Inte handlat i egenintresse... 60 7.2.2.2 Sakkunnigutlåtande... 60 7.3 Skiljer sig polisutbildningen från lagen?... 61 7.3.1 Fortbildningen överensstämmer med underrätterna... 61 7.3.2 Polismyndighetens ansvar för bristfällig utbildning... 62 7.4 Polisiärt nödvärn - en framtida lösning... 63 7.4.1 Förslag på ny lagstiftning... 63 7.4.2 Försvarlighetsbedömningen... 64 7.4.3 Ökad förutsägbarhet... 65 Käll och litteraturförteckning... 66 Offentligt tryck... 66 Litteratur och artiklar... 66 Elektroniska källor... 67 Otryckt källmaterial... 68 Rättsfallsförteckning... 69 Högsta domstolen... 69 Hovrätterna... 69 Svea hovrätt... 69 Hovrätten över Skåne och Blekinge... 70 Göta hovrätt... 70 Tingsrätterna... 70 Arbetsdomstolen... 70 Myndighetspraxis... 70 Åklagarmyndigheten... 70 6

Förkortningar A.a. Anfört arbete AD Arbetsdomstolen B Brottmål BrB Brottsbalken Cit. Citat EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet Ff. Följande sidor GTF Grundläggande taktiskt förhållningssätt HD Högsta domstolen HovR Hovrätten HR Human resources, personalfrågor IT Informationsteknik Jfr Jämför JO Justitieombudsmannen JT Juridisk Tidskrift Kap. Kapitel Kungl. Maj:ts Kunglig Majestäts MB Missgärningsbalk i 1734 års lag M.fl. Med flera M.m. Med mera NJA Nytt juridiskt arkiv Nr. Nummer OC-spray Oleoresin Capsicum-spray, pepparspray P.g.a. På grund av PL Polislag (1984:387) PMFS Polismyndighetens författningssamling Polkon Polisiär konflikthantering Prop. Regeringens proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen S. Sida SFS Svensk författningssamling SKunG Kungörelsen (1969:84) om använde av skjutvapen i polistjänsten SL Strafflag av den 16 februari 1864 SOU Statens offentliga utredningar St. Stycke SÖ Särskilt överklagande T.ex. Till exempel TR Tingsrätten 7

1 Inledning 1.1 Bakgrund Sedan 2010 har jag arbetat som polis och jag har alltid haft ett stort intresse i frågor som rör straffrätt. Under våren 2016 studerade jag specialkursen Straffrättens allmänna del på Stockholms Universitet och kom då att granska rättsfallet NJA 1995 s. 661 lite närmare. Händelsen bakom rättsfallet var att en guldbutik blev utsatt för ett rån av gärningsman M som under pistolhot klev in i butiken och tilltvingade sig kontanter medan gärningsman T väntade i flyktfordonet utanför butiken. B som var medhjälpare till butiksägaren övermannade M och tog hans pistol och sköt sedan två skott mot T som satt i fordonet utanför. T träffades av skotten och fick skador som dock inte var att anse som livshotande. B anförde sedan i rättsprocessen att han sett T göra en handrörelse mellan bilsätena som han uppfattade som att T höll på att ta fram ett skjutvapen som han skulle använda mot B. Frågan i HD blev därför att utreda om B handlat i nödvärn, vilket konstaterades att han inte gjort. Under tiden jag läste rättsfallet tänkte jag mig in i hur jag hade handlat som polis med tanke på den utbildning och de erfarenheter jag fått under åren. Det slog mig att jag liksom B i en sådan stressfylld situation hade haft nära till tanken att tro att även T var beväpnad, framförallt om han sökte sig mot något i bilen. Om jag då i den situationen hade skjutit mot T i tron att jag annars själv hade blivit skjuten hade utfallet blivit ett annat för att jag innehar titeln polis? Att poliser hamnar i våldsamma situationer mer än vad allmänheten gör ligger i yrket. Men vad har en polisman för möjlighet att använda våld då denne utsätts för våld och skiljer den rätten sig från allmänhetens rätt att använda våld då någon ur denna grupp utsätts för våld? Med detta som bakgrund tycker jag det här är ett oerhört intressant frågeområde som jag därför vill utforska vidare. 1.2 Syfte och frågeställningar På varje polisman ligger ett stort ansvar för att trygga samhället, vilket är polisens främsta uppgift. Den svenska polisen har därför givits ett våldsmonopol som inte tillkommer allmänheten. Detta våldsmonopol regleras av förvaltningsrättsliga regler som bland annat återfinns i PL. För att den enskilde polismannen ska kunna utföra sin uppgift har denne tilldelats hjälpmedel vid våldsanvändningen, däribland tjänstevapen som är ett livsfarligt verktyg som kan behöva användas mot en annan människa. Utöver de förvaltningsrättsliga reglerna kan det även finnas en rätt att använda våld i nödvärnssituationer, en rätt som även tillkommer all- 8

mänheten. Att det finns två regelverk för polisen kring våldsanvändning innebär ibland att gränsdragningen mellan dessa två inte är glasklar för den enskilde polismannen i en specifik situation. Med detta arbete vill jag därför belysa denna fråga och den oerhörda påfrestning som det kan innebära för den enskilde polismannen som brukat våld med sitt tjänstevapen mot en annan människa. Utöver att, i värsta fall, behöva leva med att man kan ha haft ihjäl en människa för att trygga samhället ställs även polismannen inför en rättsligprövning där utfallet är oklart samtidigt som allmänhetens förtroende för den enskilde polismannen kan svikta då denna i många fall anser att polismannen handlat fel trots att denna anser sig handlat utifrån den utbildning som erhållits. Till hjälp för att uppfylla detta syfte har dessa frågeställningar framställts: 1. Hur förhåller sig polisens rätt att använda våld enligt polislagen till nödvärnsrätten? 2. Är det samma försvarlighetsbedömning för poliser som handlat i nödvärn som för en ur allmänheten som handlat i nödvärn? 3. Hur förhåller sig utbildningen för poliser till tillämpningen av lagstiftningen? 1.3 Avgränsningar Detta arbete kommer framförallt fokusera på polisens laga befogenhet i PL 10 och nödvärnsbestämmelsen i BrB 24 kap. 1. Arbetet ger därför inte utrymme till någon fördjupning kring den laga befogenhet som regleras i BrB 24 kap. 2 1 stycket. Andra ansvarsfrihetsgrunder så som nöd eller förmans befallning kommer inte heller att behandlas inom ramen för detta arbete. En polisman kan enligt BrB 20 kap. 1 begå tjänstefel genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätta vad som gäller för uppgiften, denna lagstiftning kommer inte beröras vidare i detta arbete. Frågan kring om polisen skulle utrustas med alternativa vapen såsom elpistol eller liknande är i alla högsta grad aktuell, detta kommer dock inte behandlas i detta arbete. Arbetet kommer endast att undersöka nationell rätt och någon komparativ metod ges det inte utrymme för. 9

JO har vid åtskilliga fall kommenterat polisens våldsanvändning vid specifika situationer. JOutlåtanden kommer dock inte presenteras i detta arbete då dessa inte är att betrakta som en av de traditionella rättskällorna. 1.4 Metod och material För att klargöra den gällande rätten på området kring polisiär våldsanvändning kommer jag att använda mig av den rättsdogmatiska metoden med rättskälleläran som grund i avsnitt 2, 3 samt 4. Avsnitt 2 och 3 kommer även innehålla inslag av en historisk metod. Jag kommer sedan i avsnitt 5 presentera avgöranden från domstolarna genom en kvalitativ studie. Då det saknas vägledande prejudikat kring nödvärnsrätt för polismän kommer arbetet få ett mer rättsanalytiskt perspektiv i denna fråga då det är opublicerade domar från underrätterna som presenteras. För att beskriva polisens utbildning kommer jag behöva använda mig av andra källor vid sidan av de traditionella. Avsnitt 6 kommer därför bestå av en empirisk metod då jag genom en intervju med Peter Björk fått uppgifter kring polisens fortbildning i Region Öst. Jag har även intervjuat Håkan Westin för att få lite närmare kunskap kring den juridiska grundutbildningen på Polishögskolan. Avslutningsvis kommer jag i avsnitt 7 göra en analys där stora delar kommer att bestå av en rättspolitisk argumentation. Som utgångspunkt för detta arbete kommer även mina egna erfarenheter efter sju år som verksam polis att beaktas. 1.5 Disposition I avsnitt 2 kommer polisens uppgifter att presenteras som en utgångspunkt i detta arbete. Därefter kommer nödvärnsrätten presenteras i avsnitt 3. Sedermera kommer avsnitt 4 behandla när en polisman handlar i laga befogenhet och när bestämmelserna kring nödvärnsrätt görs gällande. Avsnitt 5 kommer presentera en rad rättsfall i nödvärnsrätt där en del består av polismål och en del av mål som behandlar allmänhet som handlat i nödvärn. Därefter kommer jag vidare i avsnittet att dra några egna slutsatser där en vidare analys utifrån dessa sedan 10

kommer göras i avsnitt 7. Avsnitt 6 kommer behandla en polismans utbildning där fokus läggs på den fortbildning som bedrivs i Polismyndighetens regi. Avslutningsvis kommer avsnitt 7 utgöra en analys som avslutas med ett förslag på att särskilja den polisära nödvärnsrätten från nödvärnsrätten som gäller även för allmänheten. 11

2 Polisen och våldsanvändning 2.1 Historiken kring polisen 2.1.1 Polisens uppgift Polis är ett ord som härstammar från de grekiska orden polis (stat, stad) samt politeia (latin politia, förvaltning) och sedan 1500-talet används det som ett begrepp för den förvaltning som har till uppgift att garantera landets invånare trygghet. Under äldre tid i Sverige såg man det dock som en privat angelägenhet att skydda sin person och egendom. Att säkerheten och ordningen upprätthölls i landet ansågs dock vara riksstyrelsen ansvar. 1925 såg det moderna polisväsendet sitt första ljus men under den tiden var polisens rättigheter, skyldigheter och befogenheter sparsamt reglerat. 1948 infördes en generalklausul i den allmänna polisinstruktionen som gav polisen till uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. 1 Idag kan man på Polismyndighetens hemsida läsa att polisens uppdrag är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Människor ska känna sig trygga där de bor och vistas. 2 Sammantaget kan alltså utläsas att polisens uppdrag under alla tider utgjorts av att tillse samhället och dess medborgare en trygghet. 2.1.2 Polisens organisation Hur polisens organisation sett ut har varit högst varierande under tid. Ordningshållningen var länge ett lokalt ansvar och först i början av 1800-talet började särskilda yrkespoliskårer att organiseras, framförallt i landets städer. Det fanns dock även polispersonal anställd i mindre omfattning även på landsbygden. Som ovan förklarats fick polisen sin första moderna tappning 1925 vilket innebar att Kungl. Maj:t var högsta polismyndighet i riket, trots detta var polisväsendet till stora delar fortfarande ett kommunalt uppdrag. 1 januari 1965 förstatligades polisen, 3 den största anledningen bakom det beslutet var att indelningarna i mindre polisdistrikt inte ansågs vara rationellt och ändamålsenligt då varken materiella eller personella resurser utnyttjades efter bästa förmåga. Detta innebar att polisdistrikten minskades från ett antal av 554 till 119. Under åren som följde skedde ständiga förändringar inom polisen vilket 1 Se vidare Berggren och Munck, s. 15-17. 2 Polisen.se uppdrag och mål. 3 Prop. 1964:100. 12

innebar bland annat att medborgarinflytandet ökade samt att ändringar i frågor kring utbildning och rekrytering genomfördes. På 1990-talet infördes stora besparingskrav vilket ledde till att de olika polisdistrikten inom varje län slogs ihop. 4 1998 lagstadgades att polisen i Sverige skulle bestå utav ett polisdistrikt i varje län, totalt 21 stycken och därutöver skulle Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium finnas. 5 2012 kom dock Polisorganisationskommittén med ett nytt lagförslag, 6 förslaget innebar att de 21 distrikten skulle slåss samman till Polismyndigheten med en rikspolischef som utsågs av regeringen. Sedan 1 januari 2015 är detta lagförslag verklighet och idag är Polismyndigheten en enrådsmyndighet. Polismyndigheten består numera av sammanlagt sju regioner; Nord, Mitt, Bergslagen, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Dessa regioner är uppbyggda av totalt 27 polisområden som i sin tur består av totalt 85-90 lokalpolisområden. Utöver de sju regionerna finns en nationell operativ avdelning, ett nationellt forensiskt centrum, sex gemensamma avdelningar (HR-avdelning, ITavdelning, Ekonomiavdelning, Kommunikationsavdelning, Rättsavdelning, Utvecklingsavdelning), Rikspolischefens kansli samt avdelningen för särskilda utredningar (som har till uppgift att utreda anmälningar mot polisanställda, polisstuderande, åklagare, domare och riksdagsledamöter). 7 2.2 Polislagen 2.2.1 Historiken bakom Polislagen Fram till 1984 fanns det ingen specifik lag kring polisens våldsanvändning utan poliser som använt våld fick falla tillbaka på lagstiftningen i BrB 24 kap. 2 som grundade sig på den tidigare lagstiftningen i SL 5 kap. 10. 8 Frågan om en rättslig reglering av polisverksamheten väcktes 1975 genom en statlig utredning som förespråkade att regler kring polisorganisationen, polisens uppgifter och styrning i övrigt samt polisens befogenheter skulle sammanföras i en särskild polislag. 9 Utifrån detta gavs polisberedningen 1981 uppgiften att avge ett förslag för en polislag. 10 Detta ledde sedermera till proposition 1983/84:111 som godtogs av riksdagen och 1 oktober 1984 trädde Polislag (SFS 1984:387) i kraft. Denna kom till att innehålla 4 Se vidare Berggren och Munck, s. 15-24. 5 Utredningen bakom detta beslut var SOU 1998:74. 6 Se SOU 2012:13. 7 Polisen.se organisation. 8 Prop. 1983/84:111, s. 85-86. Se vidare avsnitt 3.6.1. 9 Se SOU 1979:6. 10 Se SOU 1982:63. 13

grundläggande regler om polisens uppgifter och organisation samt vissa bestämmelser om polisens befogenheter att vidta tvångsåtgärder. 11 Innan PL trädde i kraft var regleringen av polisens tvångsbefogenheter klart bristfällig. RB gav befogenheter vid brottsutredningsverksamhet men vilka förebyggande brottsåtgärder en polisman fick vidta rådde det osäkerhet kring. Detta ansågs strida mot legalitetsprincipen och gav en osäkerhet i rättssäkerheten för medborgarna då lagstiftning kring likformighet och förutsägbarhet saknades. Även den enskilde polismannen kunde utsättas för misstankar kring maktmissbruk och annan oriktighet i sin myndighetsutövning. Detta ansågs även strida mot RF:s grundläggande fri- och rättigheter, däribland RF 2 kap. 6 om skydd mot det allmänna för bland annat påtvingat kroppsligt ingrepp och RF 2 kap. 8 om skydd mot det allmänna för frihetsberövande. Dessa fri- och rättigheter kunde dock begränsas genom lag beslutad av riksdagen, numera återfinns denna reglering i RF 2 kap. 20. Innan PL infördes ansågs alltså en del ingripanden från polisens sida som tvivelaktiga och polisen ansågs istället falla tillbaka på sedvanerättsligt grundade ingripanden. Det förelåg alltså starka skäl för en kodifiering i lag. 12 2.2.2 Polislagen 2 Paragrafen lyder som följer: 2 Till Polismyndighetens uppgifter hör att 1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, 2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat, 3. utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal, 4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, 5. fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser. Som framgår av förarbetena är detta inte en absolut uppräkning av uppgifter, det finns utöver dessa uppgifter som av ålder anses ankomma på polisen men som inte uttryckligen kan inordnas i de särskilt angivna kategorierna. 13 Det är alltså ett relativt brett uppdrag som polisen har att förhålla sig till och en del av uppgifterna kräver vissa maktbefogenheter. För att dessa befogenheter skall träda i kraft krävs dock att vissa allmänna principer uppfylls vilket en redovisning av följer i avsnittet 2.2.3. 11 Prop. 1983/84:111, s. 1. 12 Prop. 1983/84:111, s. 80-86 samt se vidare Berggren och Munck, s. 24-26. 13 Prop. 1983/84:111, s. 55. 14

2.2.3 Polislagen 8 2.2.3.1 Paragrafens utformning 8 En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Principerna som fastslås i denna paragraf är proportionalitet- och behovsprincipen. Utöver dessa principer ger paragrafen ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dessa uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid med någon specialreglering. 14 2.2.3.2 Proportionalitetsprincipen PL 8 1 st. 1 meningen är ett uttryck för proportionalitetsprincipen vilken innebär att det måste vara en skälig proportion mellan mål och medel. Åtgärder skall därmed inte gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Enligt denna princip vägs olika intressen mot varandra, till exempel samhällets krav på säkerhet mot individens rätt till integritet. Detta innebär att ett polisiärt ingripande ska ske inom lagens ram vilket medför att i den mån en speciell reglering gäller för vissa former av polisingripanden är polismannen skyldig att följa dessa oavsett om denne skulle anse det försvarligt att handla på annat sätt. Vidare innebär denna princip att det inte är försvarligt att en polisman begår en lagöverträdelse för att fullgöra en tjänsteuppgift, som exempelvis vid brottsspaning. 15 2.2.3.3 Behovsprincipen PL 8 1 st. 2 meningen är i sin tur ett uttryck för behovsprincipen vilken innebär att tvång mot enskilda bara får användas när det verkligen finns behov av en sådan åtgärd och att man i första hand bör välja frivilliga medel. Vidare skall polismannen välja det minst ingripande alternativet för att lösa uppgiften. Ett ingripande som orsakar den enskilde större skada, lidande 14 Prop. 1983/84:111, s. 78. 15 Prop. 1983/84:111, s. 79. Se vidare resonemang Norée 2000, s. 76-78. 15

eller intrång än vad som är nödvändigt för att uppnå det aktuella syftet är därmed inte tillåtet. 16 2.2.4 Polislagen 10 2.2.4.1 Paragrafens utformning 10 En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om 1. han möts med våld eller hot om våld, 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller skall kontrollera ett fordon eller ett fordons last, 6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken. 2.2.4.2 Laga befogenhet Paragrafen reglerar, vilket kan utläsas enligt ovan, polisens laga befogenhet och anger i vilka situationer som poliser får tillgripa våld för genomförandet av en tjänsteåtgärd. Generellt kan sägas att den laga befogenheten tar vid där befallningar eller tillsägelser inte räcker för att utföra tjänsteåtgärder, vilket följer av paragrafens första mening. Vidare följer av första stycket att det våld som polismannen använder ska vara försvarligt. Paragrafen avser att tillgodose kraven i RF på lagstöd för de begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som po- 16 Prop. 1983/84:111, s. 79. Se vidare resonemang i Norée 2000, s. 74-75. 16

lisens rätt och skyldighet att använda våld innebär. 17 Som följer av PL 8 gäller även vid laga befogenheten behovs- och proportionalitetsprincipen. Är det exempelvis tillräckligt att föra eller fösa undan den som vägrar polisen tillträde vid en husrannsakan, är det därmed otillåtet att använda så kallade smärtsamma grepp eller utdela slag. 18 Av lagtexten framgår att våldet som får användas ska vara försvarligt. Vad som är försvarligt varierar från fall till fall, det är en individuellbedömning med tanke på situationen. Vid försvarlighetsbedömningen beaktas det våld eller hot som polismannen möts av, tjänsteåtgärdens vikt och omständigheterna i övrigt. 19 Inom omständigheter i övrigt vägs bland annat polismannens utbildning och erfarenheter in. Laga befogenhet ger därmed en rätt till våldsanvändning då förutsättningarna för detta är uppfyllda, dock uttrycks ingen skyldighet att använda våld för den enskilde polismannen. Det är istället vid vissa situationer, exempelvis livsfarliga, ursäktligt att avvakta ett ingripande och oavsett hur situationen utfaller riskerar inte polismannen att klandras för det. En polisman kan dock bli tvungen att använda våld för att fullgöra en tjänsteåtgärd, detta innebär dock ingen självständig plikt att använda våld. Den enskilde polismannen får istället som Norée uttrycker det prioritera i de principer som bär upp reglerna i polislagen och använda sitt sunda förnuft. 20 Detta är dock något som Westerlund inte instämmer i utan istället menar han att polisen har en skyldighet att i vissa situationer använda våld. 21 Men som Norée påpekar har polisen möjlighet men ingen skyldighet att använda våld. Lagtexten talar emot Westerlunds påstående och det saknas helt enkelt lagstöd för att en polis är tvungen att rent fysiskt ingripa i situationer där denne ser personer begå brott eller uppträder störande. 22 2.3 Europakonventionen 2.3.1 EKMR i svensk rätt Sedan den 1 januari 1995 gäller EKMR som svensk lag. Det är alltså inte bara reglerna kring grundläggande fri- och rättigheter i RF som polisen har att ta hänsyn till. Bryter svensk polis mot EKMR har nämligen den utsatte möjlighet att vända sig till Europadomstolen för upprättelse, under förutsättning att de inhemska rättsmedlen uttömts vilket framgår av EKMR artikel 35:1. Det är inte den enskilde polismannen som i detta läge ställs till svars inför domstolen, 17 Se Berggren och Munck, s. 83. 18 Prop. 1983/84:111, s. 93. 19 Norée 2000, s. 200. 20 Detta utrycks i Norée 2000, s. 68-71, Norée 2004, s. 23 samt Norée 2008, s. 18-19. 21 Se vidare Westerlund, s. 19. 22 Norée 2000, s. 69 samt Norée 2008, s. 19. 17

istället ställs den anslutna staten inför domstolen då det kan ifrågasättas om staten brutit mot de villkor som ingåtts enligt konventionen. Artiklar som särskilt är värda att uppmärksamma vad det gäller polisens rätt att använda våld enligt laga befogenhet är artikel 2 om rätten till liv samt artikel 3 om förbud mot tortyr. Tillsammans anses de två artiklarna ge uttryck för de mest fundamentala värdena i de demokratiska stater som tillsammans bildar Europarådet. 23 2.3.2 Artikel 2 rätten till liv Enligt artikel 2:1 framgår att rätten till liv skall skyddas genom lag. Sverige uppfyller detta villkor genom bestämmelserna i BrB 3 kap. om straff för brott mot liv och hälsa samt RF 2 kap. 4 om förbud mot dödsstraff. 24 Förutom att staten lagstiftar i frågan förutsätter rätten till liv även en plikt till positivt handlande från statens sida. Staten har därmed en skyldighet att inte bara avhålla poliser från att döda enskilda utan även att genom polis, åklagare och domstol utreda och beivra när sådana händelser har ägt rum. Särskilt stränga krav ställs på utredningarna där en polis har bragt någon om livet. 25 Enligt artikel 2:2 framgår dock att rätten till liv inte är absolut utan att det finns situationer när till och med uppsåtligt dödande kan vara tillåtet. Döden är i dessa fall en följd av våldet som varit absolut nödvändigt för att försvara någon mot olaglig våldsgärning, för att verkställa laglig arrestering eller förhindra någon som lagligen är berövad friheten att undkomma eller som sista punkt för att i laglig ordning stävja upplopp eller uppror. 26 2.3.3 Artikel 3 förbud mot tortyr Artikeln anger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt artikel 15 framgår att detta är en absolut regel och att avsteg från denna inte ens får göras under extra ordinära förhållanden. Polisens användning av våld kan dock anses vara relativ då nivån för det tillåtna våldet anses öka i förhållande till det motvärn personen ger. I två likartade situationer kan bedömningen mot polismannen alltså falla olika ut beroende på om polismannen mötts av motstånd, samt hur kraftigt detta motstånd varit, eller inte varit. 27 Även enligt denna artikel har staten en skyldighet att vidta positiva åtgärder för att skydda alla som befinner sig under dess jurisdiktion från att utsättas från tortyr, omänsklig 23 Se Boucht, s. 131. 24 SOU 1993:40, s. 199. 25 Norée 2000, s. 110 samt Norée 2004, s. 19. 26 Se för vidare diskussion kring detta i Boucht, s. 114-130, Norée 2000, s. 110-113 samt Norée 2004, s. 20-21. 27 Se vidare angående detta resonemang Boucht, s. 136. 18

eller förnedrande behandling, även när denna behandling sker från enskilda. 28 Staten kan alltså även i dessa fall ställas till ansvar om man inte har ett regelverk som ger detta adekvata skydd eller om myndigheterna underlåter att vidta rimliga åtgärder. 29 2.4 Polisen och skjutvapen 2.4.1 Polisens tjänstevapen I Sverige är polisen utrustad med skjutvapen och har dessutom en skyldighet att bära skjutvapen i tjänsten. 30 Skjutvapen är ett hjälpmedel som innebär en synnerligen kraftig våldsanvändning och som i princip är avsett för situationer där sådant våld måste användas som en yttersta utväg för att lösa tjänsteuppgiften. 31 En polisman tilldelas ett skjutvapen efter godkänd grundutbildning och därefter sker återkommande kompetensprov för kontroll att polismännen uppfyller de krav som ställs i utbildningsplanen. Dessa kompetensprov ska genomföras minst var tolfte månad. Genomförs inte dessa kompetensprov eller underkänns polismannen kan denne bli av med sitt skjutvapen om det förflutit mer än 18 månader sedan senast godkänt resultat vid ett kompetensprov. 32 2.4.2 Skjutkungörelsen 2.4.2.1 Användningsområden Polisens användning av skjutvapen regleras i SKunG från 1969. Det finns två grunder för att en polisman ska kunna använda sitt skjutvapen, antingen då denne handlar i nödvärn, SKunG 1, eller i laga befogenhet, SKunG 2. Enligt 1 får polismannen i en nödvärnssituation använda skjutvapen för att avvärja svårare våld mot polismannen själv eller annan eller hot som innebär trängande fara för sådant våld. Enligt 2 ges polismannen rätt att skjuta i laga befogenhet om ett omedelbart ingripande är nödvändigt för att: 1. gripa den som på sannolika skäl är misstänkt för något av de särskilt angivna brotten som anges i aktuell paragraf. 2. hindra någon från att rymma eller för att gripa någon som rymt, om han eller hon har berövats ett sådant brott. 28 Se vidare Boucht, s. 132. 29 Se vidare a.a., s. 131-137 samt Norée 2000, s. 113-121. 30 PMFS 2016:5 (FAP 104-2) 13. 31 PMFS 2016:5 (FAP 104-2) 19. 32 PMFS 2016:5 (FAP 104-2) 11, 33 samt 34. 19

3. omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning, innehav av vapen eller annan anledning uppenbarligen är farlig för annans liv eller hälsa. De grova brott som anges i punkt 1 är uttömmande och bland dessa återfinns bland annat mord, grov misshandel, våldtäkt, mordbrand, högförräderi, grovt narkotikabrott samt försök eller straffbar förberedelse till de nämnda brotten. Att annat vapen än pistol får användas framgår av 4. När poliser uppträder i grupp eller avdelning gäller dock att skjutvapen endast får användas på order av förman. Detta framgår av 6, dock gäller inte detta om manskapet eller någon annan utsätts för ett så allvarligt angrepp eller hot om angrepp att vapen måste användas omedelbart. Innan skjutvapen används av en polisman skall denne särskilt beakta risken att utomstående skadas, skottlossning inom områden där många personer bor eller vistats skall i det längsta undvikas. Polismannen ska även ge ett tydligt varningsrop om sådan varning inte är otjänlig innan skott avlossas. Polismannen ska först avlossa ett varningsskott om skjutvapen måste användas, om omständigheterna inte tvingar till annat. Vidare skall polismannen vid skott mot person eftersträva att endast för tillfället oskadliggöra personen. Allt detta framgår av 7. Har en polisman avlossat ett skott skall denne skyndsamt underrätta förman om detta samt lämna en rapport om händelsen enligt 8. 2.4.2.2 Kommentarer kring Skjutkungörelsen SKunG har inte passerat obemärkt förbi i vare sig förarbeten, rättsfall eller doktrin utan dess inverkan och betydelse har ifrågasatts främst då bestämmelserna framgår i form av förordning och inte i lag. Kungörelsen har i förarbeten betraktas som anvisningar till ledning för polismannen om hur denne skall handla för att vara säker på att hålla sig inom gränserna för den våldsanvändning som är tillåten. 33 Hovrätten har funnit att ordalydelsen i SKunG möjligen kan inskränka en polismans rätt till nödvärn mer än andras, men har samtidigt fastslagit att den i lag givna rätten till nödvärn inte kan inskränkas genom en kungörelse. 34 Westerlund menar att en polisman bör beakta SKunG och om denne följer denna kan polismannens handling troligen aldrig beaktas som uppenbart oförsvarlig i nödvärnssituationer. 35 Även Boucht har gjort uttalanden i linje med detta. Han menar att SKunG till och med kan utvidga nödvärnsrättens omfattning då det är fråga om hot om våld. 36 Boucht framhåller dock att SKunG skulle kunna anses vara en offentligrättslig föreskrift och att dessa bör hållas åtskilda från 33 SOU 1979:6, s. 85. 34 Se vidare Göta HovR B 1281-00. 35 Se Westerlund, s. 52. 36 Se Boucht, s. 350. 20

straffrättsliga normer. Han menar vidare att nödvärnsrätten huvudsakligen är avsedd för enskilda och därmed inte bör utgöra en grund för offentligrättslig användning av potentiellt dödligt våld mot enskilda. Därmed anser han att SKunG i första hand bör reglera en offentligrättslig användning av skjutvapen. 37 Berggren och Munck menar i sin tur att SKunG säkerställer att skjutvapen används med utomordentlig restriktivitet. 38 Någon som varit oerhört kritisk mot SKunG är Norée. Hon menar att reglerna i SKunG vid nödvärnssituationer är både överflödiga och missvisande då lag gäller vid brottmål och domstolarna därmed inte blir bundna av vad som gäller i SKunG. 39 Hon menar därför att det varit lämpligare att i SKunG enbart reglerat användningen av skjutvapen i fall av laga befogenhet. Detta eftersom nödvärnsrätten är en reglering som inte bara gäller polismän utan även envar. 40 Vidare påpekar hon att reglerna i SKunG är både svårläst och ogenomtänkta. Som exempel nämns att en person som begått ett allvarligt brott inte behöver vara farlig då polisen ingriper mot denne och likaså omvänt kan någon vara mycket farlig trots att denna bara begått ett brott av enkel beskaffenhet. Hennes åsikt är vidare att flertalet brott saknas i uppräkningen som ligger till grund för när skjutvapen får användas, däribland terroristbrott, grov stöld och våldsamt upplopp. 41 Avslutningsvis har hon påpekat att SKunG har många år på nacken och att det kan övervägas om den överhuvudtaget skall existera och hon har uttalat att papperskorgen är en mer adekvat placering. 42 Även poliser som är verksamma på fältet har vittnat om att lagstiftningen kring SKunG är snårig och att det i trängda situationer är svårt att på någon sekund sortera i huvudet om brottet som gärningsmannen begått hör in under SKunG:s uppräkning. Dessutom framhålls att många situationer där vapenanvändning krävs inte har föregåtts av en situation av så pass allvarliga brott som den laga befogenheten enligt SKunG kräver. 43 37 Se Boucht, s. 353. 38 Se Berggren och Munck, s. 84. 39 Se Norée 2004, s. 52. 40 Se a.a., s. 45. 41 Se a.a., s. 47-48. 42 Se a.a., s. 45. 43 Intervju med Björk, den 13 oktober 2016. 21

3 Nödvärnsrätten 3.1 Brottsbegreppet 3.1.1 Vad är ett brott? I BrB 1 kap. 1 stadgas att brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff är föreskrivet. Det är här alltså fråga om att en person utför något som är kriminaliserat exempelvis en misshandel, en stöld eller ett bedrägeri. Det räcker dock inte med att gärningen är belagd med ett straffbud för att det ska betraktas som ett brott. Det finns nämligen ett flertal andra brottsrekvisit av mer allmängiltig karaktär som också måste vara uppfyllda för att handlingen ska vara att anse som ett brott. Straffrätten har delat in dessa i två olika grupper: gärningsrekvisit (rekvisit för otillåten gärning) samt ansvarsrekvisit (rekvisit för personligt ansvar). 3.1.2 Gärningsrekvisit Inom gärningsrekvisitet talar man om brottsbeskrivningsenlighet med vilket menas en gärning som består av en konkret handling eller underlåtenhet som uppfyller de säregna rekvisiten som anges för de enskilda straffbestämmelserna i BrB och annan lagstiftning därtill det finns en knuten straffskala. För att rekvisiten för otillåten gärning ska vara uppfyllda krävs även en frånvaro av rättfärdigande omständigheter. Med det menas att det inte finns någon omständighet som gör gärningen tillåten trots att den är brottsbeskrivningsenlig. Detta innebär alltså att det finns undantagsregler som gör den otillåtna gärningen rättfärdigad. Dessa undantagsregler återfinns bland annat i BrB 24 kap. 1-5 samt 7-8 samt även av åtskilliga regler av offentligrättslig karaktär exempelvis PL 10. 44 3.1.3 Ansvarsrekvisit Vad det gäller ansvarsrekvisitet talas det om det allmänna skuldkravet. Det är under denna del man inom straffrätten talar om uppsåt och oaktsamhet. Vidare talar man om den så kallade täckningsprincipen vilken innebär att huvudsaklig enighet råder mellan uppsåt/oaktsamhet och den otillåtna gärningen. För att rekvisiten för personligt ansvar ska vara uppfyllt krävs 44 Se vidare Asp m.fl., s. 58-68. 22

även en frånvaro av ursäktande omständigheter. Med det menas att gärningen inte är helt ursäktad på grund av någon undantagsregel som tar sikte på gärningsmannens ansvarsförmåga så som bland annat excess i BrB 24 kap. 6 samt straffvillfarelse i BrB 24 kap. 9. Till dessa undantagsregler hör även reglerna om frivilligt tillbakaträdande som finns stadgat i BrB 23 kap. 3. 45 3.2 Nödvärn BrB 24 kap. 1 3.2.1 Historiken bakom nödvärnsrätten I svensk rätt kan man återfinna de första reglerna om nödvärn i Missgärningsbalken, vilken var en av de nio balkarna i 1734 års lag. Reglerna i MB föreskrev en snäv nödvärnsrätt där den som gjorde gällande grunden även hade bevisbördan. 46 Nödvärnsbestämmelserna vandrade sedan vidare genom Kungliga förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel 55-60 in i Strafflagen av den 16 februari 1864. Vid den tiden gjordes det en skillnad mellan absolut nödvärn/större nödvärnet i SL 5 kap. 7 och relativ nödvärn/mindre nödvärnet i SL 5 kap. 8. Det större nödvärnet gällde vid överfallssituationer med våld eller hot om våld eller inbrott eller annars olovligt inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller mot den som satte sig till motvärn oberoende av natt eller dag. Vid det större nödvärnet ansågs det tillåtet att använda allt våld som situationen krävde för att avvärja faran. Det mindre nödvärnet gällde för att avvärja ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp på person eller egendom, eller för den som utövat våld mot någon som genom inbrott eller annars olovligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg eller mot den som vägrat att efter tillsägelse bege sig från annans hemvist. För att gå fri från straff krävdes att det våld som använts inte var större än nöden krävde och inte heller stod i uppenbart missförhållande till den skada som var att befara från angreppet. Denna uppdelning av nödvärnsrätten i större och mindre nödvärn blev utsatt för kritik när Straffrättskommittén fick till uppdrag att genom en utredning göra en totalrevidering av SL till förmån för en helt ny lag eller balk. Straffrättskommittén anförde bland annat att denna uppdelning resulterade i att frågan om vilka skador som kunde förhindras ifall nödvärnsrätten trädde in tidigare eller hur den 45 Se vidare Asp m.fl., s. 58-68. 46 T.ex. MB 26:4 Warder man så öwerfallen, at han lif sitt ej frälsa kan, utan at han dräper then honom å lif tränger, och gitter han then nöd med fulla skäl wisa; ware tå för alt straff fri, och then han drap, ligge ogild. 23

angripne upplevt hur situationen bäst kunde avvärjas ofta hamnade i skuggan av när den kritiska tidpunkten för angreppets påbörjande inträdde. 47 Brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965 och de större och mindre nödvärnet som funnits i SL sammanfogades i och med det till en heltäckande nödvärnsbestämmelse. Den nya nödvärnsbestämmelsen var en regel av relativ karaktär vilket enligt förarbetena innebar en avsevärd förenkling, vilket även underlättade då gemene man skulle tillägna sig lagens innehåll. Fokus riktades på försvarhandlingens proportionalitet och hänsyn skulle därmed tas till den angripnes egenskaper och angreppets beskaffenhet. 48 3.2.2 Dagens reglering av nödvärnsrätten 1994 ändrades lagen och fick den utformning som idag är gällande. Nödvärnsbestämmelsens materiella innehåll förändrades inte däremot redigerades paragrafen så att nödvärnsrättens innebörd kom till klarare uttryck. Vidare ansåg lagstiftaren att en uppdatering även var att förespråka av legalitetshänsyn, bland annat för att praxis hade ändrats genom att HD hade åberopat omständigheter i övrigt vilket inte framgick i lagtexten. 49 Lagstiftaren ansåg att dessa brister kunde avhjälpas genom att de numera fyra utmärkande typfallen av nödvärn infördes. Vidare ansåg lagstiftaren att omständigheter i övrigt skulle intas som bedömningsgrund. Förändringen menades markera att försvarlighetsbedömningen skulle göras genom en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter. 50 Nödvärn är som ovan beskrivits en rättfärdigande omständighet och återfinns i BrB 24 kap. 1 som har följande lydelse: 1 En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheter i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätten till nödvärn föreligger mot 1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, 3. den som olovligen trängt in eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg eller 4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. Som lagtexten uttrycker ska hänsyn tas till angreppets beskaffenhet. Detta innebär att angriparens egenskaper (kroppskrafter, psykiska tillstånd, berusning, ålder och annat som påverkar 47 Prop. 1962:10, s. B 320-322. 48 Prop. 1962:10, s. B 321-328. 49 I NJA 1970 s. 58 yttrade HD att gärningsmannens handling [kan] med hänsyn till angreppets beskaffenhet och omständigheter i övrigt icke anses ha varit uppenbart oförsvarliga. 50 Prop. 1993/94:130, s. 30-32. 24

angriparens farlighet) ska beaktas. Vidare skall hänsyn tas till de yttre omständigheterna som exempelvis att angreppet sker på en plats där ingen kan tänkas ingripa till hjälp eller att angreppet sker i mörker. Även den angripnes egenskaper och dennes möjlighet att klara upp situationen måste anses kunna ge angreppet en viss beskaffenhet. Lagtexten framhäver även det angripnas betydelse. Detta framhåller att hänsyn ska tas till det angripnas intresse, angrepp mot liv och hälsa har större betydelse än angrepp mot egendom. Som kan utläsas enligt ovan ingår numera även övriga omständigheter i försvarlighetsbedömningen. Lagstiftaren har därmed lämnat över till domstolen att göra en helhetsbedömning och bestämma över vilka omständigheter som är att innefatta som relevanta. 51 Nödvärnsrätten är än idag en regel av relativ karaktär, vilket innebär att försvarlighetsbedömningen skall göras i varje enskilt fall. Det som är ett otillåtet försvar i en situation kan utgöra tillåtet försvar i en annan. Så som Claes Lernstedt uttryckte det vid ett seminarium i Straffrättens allmänna del m.m. det är skillnad på ett barn och hulken. Åberopar den tilltalade nödvärnsbestämmelsen är det åklagaren som har att förebringa så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad. 52 3.2.3 Påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp För att rätten att använda våld i nödvärn ska vara berättigat ställs tre villkor upp: 1. det skall vara fråga om ett fysiskt brottsligt angrepp, 2. detta skall vara påbörjat eller överhängande och 3. nödvärnsgärningen får inte vara uppenbart oförsvarlig. 53 3.2.3.1 Fysiskt brottsligt angrepp Eftersom det talas om ett fysiskt brottsligt angrepp ger inte alla brott rätt till nödvärn. Ett exempel på brott som inte ger denna rätt är ärekränkning då smädliga tillmälen inte är att betrakta som fysiska angrepp, utom i de fall då ärekränkningen har karaktären av angrepp på person i form av kroppslig förnärmelse. 54 Däremot kan den som genom förolämpande ord provocerat någon annan till angrepp äga nödvärnsrätt mot detta angrepp. 51 Se vidare Asp m.fl., s. 217-218. 52 NJA 1990 s. 210. Detta bekräftades även i prop. 1993/94:130, s. 30. 53 Norée 2004, s. 27 samt Norée 2008, s. 111. 54 Jfr NJA 1915 s. 511 och NJA 1990 s. 210. 25