SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE

SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 3/2013 Kallelse till årsmötet

Atlanticas båtförsäkring i Europa! Förutom det som ingår i vår båtförsäkring får du genom Europatillägget: En försäkring som täcker hela EU/EES området och Tunisien Valfri hemmahamn inom EU/EES Svensk kundtjänst och skadereglering Transport av båt ingår både på land och via båt Detta är en bra försäkring för dig som vill ta båten utanför Sverige och dessutom till en rimlig premie Din båt vårt gemensamma intresse! Läs mer på vår hemsida www.atlantica.se Kundtjänst 0200-27 27 27, utanför Sverige ringer du +46 8 56 206 780

INNEHÅLL nr 3/2013 4 Ledare 3 Tema: Fyrar Gibraltar 4 Ståtliga vägledare 8 Liten fyrhistoria 12 Yannis berättar 15 Fyrar jag minns 16 Cabo de São Vicente 18 12 8 Övriga artiklar Motorvägen 20 Fasta rubriker Signalstället 24 Skeppsbiblioteket 24 Klubbnytt 25 Sjöboden 30 18 16 20 Omslagsbild Fyren på Gibraltarklippan. Foto: Ulf Sveningson Nästa nummer december 2013 Nummer 4/13 Jubileumsnummer (manusstopp 20/10) Nummer 1/14 Ännu inget tema (manusstopp 20/1) Nummer 2/14 Ännu inget tema (manusstopp 17/3) Nummer 3/13 Ännu inget tema (manusstopp 25/8) Läs anvisningarna i den vänstra spalten på sidan 3 innan du skickar in dina bidrag! www.medelhav.se Odyssé Nr 3 Oktober 2013 1

FÖRSTKLASSIG FÖRSÄKRING FÖR MEDELHAVET I SAMARBETE MED SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE I ÖVER 20 ÅR VI VET VAD SOM KRÄVS 2 Odyssé Nr 3 Oktober 2013 Mariehamn +358 (0)18 29 000 fritidsbat@alandia.com Stockholm +46 (0)8 630 02 45 viggby@alandia.se Göteborg +46 (0)31 49 20 60 goteborg@alandia.se HELSINGFORS +358 (0)20 52 52 52 helsinki@alandia.fi www.alandia.com

odyssé Ansvarig utgivare Hugo Tiberg, tel: 08-754 15 04 Redaktör Björn Hansson, odysse@medelhav.se, tel: 0515-404 31, 0730-83 11 04 Layout Jonas Arvidsson, skidbladner@mac.com, tel: 0300-298 38 Övriga i redaktionen Arne Nilsson, Siv Ehnberg, Eva-Britt Östlund, Nina Brodd, Ingegerd Alvbring och Elisabeth Gröndahl Annonser Jan Burström, tel: 0910-77 84 73 Repro, tryck och bokbinderi IKEKO AB, Göteborg Certifierade enligt ISO 14001, ISO 9001, Nordisk miljömärkning (Svanen), FSC samt certifierad grafisk produktion. REDAKTIONELLT MATERIAL Tidningen Odyssé är en medlemstidning. Åsikter i signerade artiklar är författarens och delas inte nödvändigtvis av redaktion eller styrelse. Upphovsrätten till insänt material är författarens. Insändandet innebär i sig ett tillstånd för redaktionen att publicera i såväl den tryckta som den digitala versionen av Odyssé samt på föreningens webbplats. Vi vill helst ha material som inte tidigare publicerats där eller i andra media. Texter skickas till odysse@medelhav.se Texter skickas i formatet Microsoft Word med e-post eller som cd-skivor till redaktören, Järnvägsgatan 6, 521 51 Floby. Signatur accepteras men insänt material skall vara försett med för- och efternamn, telefon och adress. Bildtext skall skrivas för varje bild med referens till respektive bildfil och med angivande av fotografens för- och efternamn. Bilder skickas till odyssebilder@medelhav.se De bör ha formatet jpg eller tif och vara så lite komprimerade som möjligt. Färgläge RGB med tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Detta innebär ungefär: Helsida = 3700 x 2460 pixlar Halvsida = 2592 x 1944 pixlar Kvartssida = 1600 x 1200 pixlar Glöm inte bildtexter. Helst ser vi att bilderna är digitala. I andra hand klarar vi också diapositiv, svartvit film och negativ färgfilm i formatet 24x36 mm. Papperskopior och inskannade bilder ger oftast för dålig kvalitet, men går att använda i nödfall. Bilder på cd-skivor, negativ, dia eller papperskopior sändes till: Jonas Arvidsson, Orsnäsvägen 27, 439 33 Onsala. UTGIVNINGSPLAN FÖR ODYSSÉ v10, v18, v 40, v49 Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning. PRENUMERATION Icke medlemmar inom Sverige 248 kr/år, utomlands 300 kr/år. prenumeration@medelhav.se ANNONSER Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Havens ledljus Blänket från fyren syns över havet och vi vet att vi är på rätt väg! Hur många gånger har vi inte känt en trygghet över att se siluetten eller ljuset från en fyr. På dagens båtar har vi oftast utrustningar som gjort att fyrarna mist en del av sin ursprungliga betydelse men för de flesta av oss betyder de ändå fortfarande något mycket speciellt. Det var därför som vi i redaktionen bad er medlemmar att skriva om fyrar längs er väg till eller under era seglatser i Medelhavet. Artiklar har strömmat in och i detta nummer av Odyssé kan du läsa om ett antal fyrar. Vi tror att du kommer att känna igen flera av dem. Inspirerande ledljus till Medelhavet har Ebbe Gustafssons böcker varit för många av oss. I förra numret av Odyssé insmög sig ett litet fel Ebbes hustru Gunnel kallades i denna spalt av misstag för Gunilla. Tyvärr upptäcktes inte felet förrän efter tryckningen och jag ringde därför genast upp Gunnel för att be om ursäkt. Vilket positivt samtal jag fick tack vare denna felskrivning! Under samtalets gång berättade Gunnel Gustafsson att hon med glädje läser varje nummer av Odyssé och med stor värme tänker tillbaks på alla fina seglatser som hon och Ebbe upplevde i Medelhavet. När vi avslutade samtalet så bad hon mig hälsa till er alla, vilket jag härmed nu har gjort. I april nåddes vi av beskedet att Mange Olsson plötsligt gått bort. För många av oss seglare var Mange en alldeles speciell ledstjärna. En fantastisk person som alltid spred vänlighet och glädje omkring sig. Första gången jag träffade Mange var under ett besök i Marstrand för många år sedan tillsammans med en skolklass från småländska Tranås. Jag bad Mange berätta för barnen om segling. Efter hans beskrivning tror jag att alla i gruppen insåg att segling ja det är livet! Sista långa samtalet med honom hade jag i Kroatien förra året. Mange var engagerad av Salona-båtarna för en seglingsvecka utanför Split. Han berättade då att han fått uppdraget att coacha den kvinnliga besättningen inför Volvo Ocean Race, ett uppdrag som han såg fram emot. Sedan ville han gärna komma till oss Medelhavsseglare och hålla föredrag. Nu blir det tyvärr inget sedan. Ledljus och fyrar Internationella fyrdagen firas varje år den söndag som infaller under tredje hela helgen i augusti. Information kan du länka till hos Svenska Fyrsällskapet www.fyr.org eller direkt på www.worldlighthouses.org Är du intresserad av att bo över natten på en fyr, kan du göra detta på många håll världen över. I nya EU-medlemslandet Kroatien kan du till exempel finna fyrar att hyra på www.lighthouses-crotia.com Omslaget sista sidan (210-250 mm + 5 mm utfall) 4 000:- halvsida (105x295 mm + 5 mm utfall) 2 500:- insida (210x295 mm + 5 mm utfall) 3 500:- Inlagan hel sida 2 000:- halv sida 1 500:- kvarts sida (90x135 mm) 1 000:- ordforande@medelhav.se Medlemmars privata annonser införs gratis en gång. Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Kansli för medlemsärenden: SXK-Med, Box 1189, 131 27 Nacka Maria Fasth, 08-448 28 82, maria.fasth@sxk.se Odyssé Nr 3 Oktober 2013 3

GIBRALTAR Där världen är upp och ner Jag har aldrig anlöpt Gibraltar på egen köl, ja inte på köl över huvud taget. TEXT: GERT MALMBERG BILD: ULF SVENINGSON Jag har kommit flygande till någon av de spanska orterna i norr och sedan kört bil förbi de sura spanska gränspoliserna (för att inte tala om tullarna när man är på väg ut) och sedan kört rakt över landningsbanan på det konstgjorda flygfältet. Det är det smala näs som förbinder den berömda klippan med fastlandet som med åtskilliga mängder sand och grus byggts ut till ett användbart flygfält. Trafiken är inte obetydlig och ibland får man vänta vid bommarna tills någon maskin har lyft eller landat. Korsa fältet och du är inne i staden. Ulf Sveningson, tecknaren på Göteborgs-Posten, och jag kom en gång till Gibraltar för att besöka fyren Europa Point. Den skulle då publiceras i februari 2005 som den 200:e i GP:s serie av Månadens fyr (I juli detta år publicerades den 300:e ) och vi tyckte Europa Point var ett lämpligt objekt i tider av ett alltmer enat Europa. Tariks berg Den som står vid fyren Europa Point en klar dag, kan i söder se den spanska enklaven Ceuta nedanför Atlasbergen på Afrikas norra kust. Det var därifrån, år 711, som Tarik ibn Ziyad startade den moriska invasionen av iberiska halvön, det som i dag är Spanien och Portugal. Tarik gick i land vid en hög klippa som sedan länge hade varit ett känt sjömärke och klippan fick namn efter honom, Djebel Tarik på arabiska vilket betyder Tariks berg. Ur dessa två arabiska ord bildades så småningom namnet Gibraltar. Under tusen år kämpade sedan araber och kristna om klippan tills engelsmännen 1704 invaderade och sedan dess behärskat den. Så kommer det alltid att vara, sade Terry Jesty som var tillsyningsman på fyren Europa Point och mycket brittisk. Den synpunkten delar han med ungefär 30 000 andra invånare på Gibraltar, vilket är ungefär alla och alla är mycket brittiska. Var 4 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

man än går på Gibraltar och vem man än talar med finns alltid frågan om klippans nationella tillhörighet med på dagordningen. Det är kanske inte så konstigt eftersom engelsmännen i trehundra år lyckats hålla borta spanjorerna under mer eller mindre blodiga sammanstötningar och förhandlingar pågår än idag. 426 meter hög Men för Terry Jesty är det ingen tvekan om framtiden. Han har i över tjugo år varit stationerad på fyren och är alltså ingen äkta gibraltarian även om han nog aldrig flyttar tillbaka till England. Han kunde inte klaga på sin boende- och arbetsmiljö. Fyren står på en 30 meter hög klippa och Mr Jesty bor i ett av de vitmålade husen alldeles bakom. Detta är sydspetsen på Gibraltar, men inte sydspetsen av Iberiska halvön. Den ligger några kilometer söderut och man kan ana den när man spanar mot väster och Atlanten. Omkring hundra meter norrut, alldeles vid foten av den 426 meter höga Gibraltar-klippan, ligger en moské med sin minaret. Men Mr Jesty tittade inte åt det hållet, han spanade ut över havet. Ibland går han spiraltrappan upp i fyrtornet som är 19 meter högt, vitmålat med ett rött band, och putsar och fejar med lampor och linser, men han gör det inte för utsiktens skull. Han kunde lika gärna stå där nere vid fyrens fot och titta på båtar. Mr Jesty har ett fanatiskt intresse för båtar. Det var mycket därför jag flyttade hit. Nu behöver jag inte åka och leta, nu kommer fartygen till mig. Jestys järnkoll Det är ett av världens mest trafikerade vatten som glittrar därute. En uppgift säger att Gibraltar sund årligen passeras av 70 000 fartyg och jag tror att Mr Jesty har sett dem alla. I alla fall har han järnkoll på de ankarliggare, ständigt ett trettiotal, som samlas runt klippan. Mr Jesty står där med sin nya elektroniska kamera med 500 mm optik och fotograferar alla fartyg han ser, och han pekade ut några för oss: Där går en bulgar, och hon där går med gas, och hon kommer alltid den här vägen... Och så vidare. Vad gör du med alla bilderna, undrade jag. Jag har dom, sade Mr Jesty. Mr Jesty var i femtioårsåldern, en ganska bestämd karl, som ägnade sin tid åt att sköta byggnaderna på fyrområdet. Ibland måste han ut på balustraden runt lanterninen med långa borsten och tvätta rutorna rena från salt, ibland måste han byta en lampa. Han hade ständig passning på sin personsökare, men det var sällan någon larmade. Fyren är helt automatiserad sedan 1994 och om en lampa går, vrids en ny upp automatiskt eller om strömmen skulle fallera startar diesel-aggregatet. Någon gång varje månad provkörde Mr Jesty detta. Militären byggde Huvudmyndigheten med ansvar för fyrar och utprickning i England heter Trinity House. Det finns uppgifter om att organisationen har rötter ända tillbaka till 1100-talet och en ärkebiskop som hette Stephen Langton. Dokumenterat i ett brev från Henry VIII år 1514 finns i alla fall ett brödraskap kallat "Guild of the Holy Trinity". Trinity House har inte uppgifter lika omfattande som svenska Sjöfartsverket, men förutom fyrar och utprickning är det en organisation för sjösäkerhet och djuphavslotsning. Trinity House är arbetsgivare för Mr Jesty. Men det var inte Trinity House som byggde den här fyren, sade han. Det gjorde militären, Trinity House tog över den först i slutet på 1800-talet. Den engelska invasionen av Gibraltar ägde rum 1704 som en del i det som kallas Spanska tronföljdskriget. Spaniens tid som Odyssé Nr 3 Oktober 2013 5

stormakt var över, men nu gällde det för de kvarvarande stormakterna, Frankrike och England, att bereda plats för en vänligt sinnad tronföljare. Därför steg en engelsk flottenhet i land på Gibraltar och fick utan större besvär överta klippan. Kronkoloni I det avtal som skrevs i Utrecht 1713 när kriget var över fastslogs det att Gibraltar tillhörde England. Så småningom blev Gibraltar en brittisk kronkoloni, men spanjorerna har aldrig givit upp tanken på att få tillbaka The Rock som Gibraltar kallas av de engelsktalande invånarna, och det är inte alla. Men trots långa belägringar och andra sorters påtryckningar har engelsmännen aldrig gett upp klippan som ända in i modern tid haft ett utomordentligt viktigt strategiskt läge. Det finns ett uttryck, omhuldat av spanjorerna, som säger att när aporna lämnar Gibraltar, så försvinner också britterna. Nu är det inte bara spanjorer som tar detta på allvar, och under andra världskriget, när stammen ansågs hotad på klippan, gav självaste Churchill order om en räddningsaktion. Nya apor hämtades från Nordafrika. Sedan dess hålls stammen på ungefär 300 djur, till glädje för i första hand turisterna. Det har funnits flera myter om hur aporna kom till Gibraltar, men den riktiga förklaringen var att brittiska soldater efter 1704 hade med sig berberapor som husdjur efter militära kampanjer i Afrika. Prio 1: Militärbasen Långt in i det kalla krigets dagar har Gibraltar i första hand varit en militärbas. Därför var det naturligt att det var militären som 1838 började bygga fyren Europa Point. 1841 var den klar och den sprider en vit stråle ut över Medelhavet, sånär som på en smal röd sektor vilken varnar för några rev invid spanska kusten. Fyrar kommer alltid att finnas, sade Mr Jesty trosvisst. Han knäppte med sin elektroniska kamera, men var skeptisk till nutidens påfund med satellit och radar och annat som kan slås ut på sekunden. Men det mänskliga ögat fungerar alltid. Den som vill se kanoner och befästningar skall resa till Gibraltar. Den stora klippan är egentligen bara ett skal, urholkat av ett antal naturliga grottor och omkring trettio mil av gångar som soldater under århundraden sprängt in i berget. Grottorna har varit tillflyktsort för människor långt innan morerna kom dit. Man tror att fenicier som beseglade Medelhavet och till och med ner längs Afrikas kust hundratals år före vår tideräknings början, använde grottorna som kultplatser innan de gav sig ut i det stora okända. Torrlagd insjö Men långt före dess var klippan befolkad. Under 1800-talet hittades två skallar av Neandertal-människor och de dog ut för omkring 20 000 år sedan. GERT MALMBERG och ULF SVENINGSON, är ett legendariskt radarpar från Göteborgs-Posten där de i decennier tillsammans bevakat allt från fotbollsderbyn till månadens fyrar, omkring 300 sedan starten 1988. Gert har seglat sedan barnsben som gast i GKSS-eka och Stjärnbåt och så småningom i egen Snipe. Numer seglar han omkring i en HR 34, ofta med siktet inställt på Danmark och Tyskland och vid ett tillfälle på Skottland. Ulf är född i Uddevalla och följde i ur och skur med i pappans egenbyggda träbåt i skärgården. Båda intressena, Bohuslän och träbåtar underhåller han med besök på Bassholmen då och då. 6 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

I klippan har man också funnit fossil av afrikanska djur som elefant, noshörning, hyena med mera. Enligt geologerna kolliderade Afrika och Europa i den stora kontinentvandringen för 55 miljoner år sedan. Då blev Medelhavet en insjö som så småningom torkade ut, tills Atlanten för fem miljoner år sedan bröt igenom vallen och sundet vid Gibraltar bildades. I dag klättrar staden längs i huvudsak den västra sluttningen av berget. Det militära strategiska läget är av mindre betydelse och soldaterna har till stor del åkt hem till England. Gibraltar håller på att anpassa sig och bli ett vanligt civilt samhälle. Varje morgon korsar tusentals spanjorer gränsen för att arbeta i Gibraltar, nästan ingen pendlar åt andra hållet. Den lilla kolonin har blivit rik på förmånliga skatteregler och finansbolag, men nu har EU sagt att Gibraltar inte kan ha andra regler än England. Detta uppfattas som ett stort hot mot kolonins överlevnad. Gibraltars dilemma är att man vill vara engelskt, mycket engelskt, och absolut inte spanskt men samtidigt inte riktigt engelskt heller. Himmelskt spökskepp När Terry Jesty gick där vid fyren och betraktade fartygen som kom, ankrade upp något dygn, och seglade igen så var det i huvudsak fartyg som kom till Gibraltar för att bunkra olja, det vill säga drivmedel. Trots att Gibraltar själv importerar all olja är det billigare för fartygen att bunkra där. Dessutom är läget strategiskt mitt emellan Atlanten och Medelhavet. Men fartygen som ligger öster om klippan väntar bara på frakter, sade Mr Jesty. På den sidan är det fri ankring. Ett av världens mest kända fartyg kom två veckor före jul år 1872 in till hamnen i Gibraltar. Någon dag innan hade fartyget Dei Gratia landat och därför hade stora människoskaror samlats på kajen för att se brigantinen Mary Celeste anlöpa. De båda skeppen hade mötts på Atlanten mellan Azorerna och Portugal den 4 december. Folket på Dei Gratia hade under några timmar betraktat Mary Celeste som uppförde sig mycket underligt i sjön. Hon lovade och föll av, lovade och föll av och ingen kontakt gick att få med fartyget. Dei Gratia satte då ut en båt och några män äntrade skeppet. Det visade sig då att hon var helt övergiven, troligtvis i all hast och utan spår av kaptenen, dennes fru och dotter, eller den sju man starka besättningen. Ingen vet än i dag vad som fått dessa att lämna fartyget som var fullt segeldugligt och lastat med amerikansk alkohol till Italien. Mysterium Sir Arthur Conan Doyle skrev så småningom en novell med händelsen som grund, vilket bland annat gav upphov till mängder av teorier och mystifikationer kring Mary Celeste. Bland annat har det påståtts att tekannan kokade, frukostar var halvätna och skeppskatten låg och solade. Detta är dock inte sant. Allting ombord var genomblött, livbåtar fanns inga och Mary Celeste hade liksom Dei Gratia varit utsatt för hårt väder på Atlanten i en veckas tid. Ett mysterium var det dock och någon lösning tycks det aldrig få. Mr Jesty sa att det kan blåsa ganska hårt vid Europa Point. Värst är den ostliga vinden som bygger upp sjö som i kaskader når ända upp till fyren ibland. Så blickade han ut över ett glittrande hav där Medelhavets skymning nu föll. Ljusen tändes hos ankarliggarna därute och från Algeciras, den spanska staden på andra sidan bukten, började tusentals lyktor att lysa. En upplyst färja lämnade just Algeciras för att segla mot Ceuta vars lampor syntes på den afrikanska sidan. Där stod vi i England på Spaniens sydkust, och kikade mot Spanien på Afrikas nordkust. Världen är upp och ner. ] Odyssé Nr 3 Oktober 2013 7

Ståtliga vägledare i riskfyllda passager! TEXT OCH BILD: ELISABETH GRÖNDAHL OCH HANS JOHANSSON Skulle vi klara av tidvattenberäkningarna och strömmarna utefter Bretagnes kust? Vi hade läst Tovås berättelse En rysare vid Raz de Sein (Handbok för långseglare). Vad hade vi gett oss in i? Le Palais. I år skulle vi ändra taktik. Vi hade lagt till i Royan efter att vi kom ut ur floden la Gironde. Vi planerade att bara göra dagsetapper hem till Sverige och hinna uppleva och se så mycket som möjligt av Bretagne, Normandie och franska kanalkusten. Med åren hade vi fått svårare och svårare att hålla oss vakna på natten. Nyttiga häften Vi hade legat i Loctudy några dagar och förberett oss inför nästa etapp. Till vår hjälp hade vi Reeds Nautical Almanac för tidvattenberäkningar och Courants de Marée. Ett förnämligt häfte som innehöll detaljrika bilder för varje timme över strömmarnas riktning där vi skulle gå. Dessa häften över olika områden utefter Frankrikes kust gav oss värdefull hjälp och underlättade vår planering. Tidigt på morgonen gav vi oss i väg ut från hamnen med ett högt varvtal på motorn eftersom strömmen inne i hamnen tog tag i båten. Vi styrde västerut och kunde snart sätta segel i den svaga NV vinden. Solen lyste och allt kändes bra. Allt gick som planerat. Ett par timmar senare styrde vi norrut med hjälp av SV vindar på 4-5 m/s. Med hjälp av den norrgående strömmen gjorde vi bra fart över grund. Så småningom såg vi fyren La Vieille ( The Old Lady ) och hoppades att vi inte skulle komma fram för tidigt. Det pirrade lite i magen. Gumman La Vieille skulle visa oss vägen genom sundet i Raz de Sein. Fyren är byggd på en klippa omgiven av nästan permanent starka strömmar. Den tillhör en grupp fyrar som bär smeknamnet helvetet på grund av sin avlägsna plats i grov sjö. Det tog fem år att bygga fyren, eftersom det var stora svårigheter att förtöja vid klippan där de östliga och västliga strömmarna var allt från sex till 15 knop. Det gick bara att närma sig från den norra sidan om havet var hel lugnt. Man lyckades göra cirka 30 landningar per år. År 1887 lyste fyren för första gången. Fyren är 33 meter hög och ljuset har en räck- 8 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

vidd på 18 nautiska mil. År 1995 var det den näst sista franska fyr som blev automatiserad. Nu når man fyren med helikopter. Byggd som skönhet La Vieilles arkitektur var avsedd att vara estetiskt tilltalande. Tornet är kvadratiskt. På övervåningen finns kök, vardagsrum och sovrum. Det är svårt att förstå hur det i drygt hundra år bodde folk och djur här. När vi passerade fyren var det inte värre än att vi kunde fotografera i den strida strömmen. Men det var inte lätt att hålla kameran still när båten for lite hit och dit. Men vi tog oss igenom och kunde fortsätta seglatsen i strålande sol under flera timmar. Mastiga bekymmer Masten som legat surrad på däck efter att vi tagit ner den i Seté för färd genom Canal du Midi hade vi planerat att sätta på i Bordeaux. När vi i kvällningen närmade oss Bordeaux visade det sig att förutsättningarna var helt annorlunda än vi hade föreställt oss. På grund av ett stort bro- och vägbygge kunde vi inte lägga till på något annat ställe än vid en flytbrygga utan möjlighet att komma i land. Nästa dag la vi till i Pauillac som är en liten trivsam stad. Här omkring finns stora vinodlingar och det finns möjlighet att smaka och köpa av det rika utbudet av Bordeauxviner. Inne i hamnen märktes tydligt skillnaden på hög- och lågvatten. Vi skulle masta på vid en liten brygga där det två gånger per dygn inte finns något vatten. Vid ett bestämt klockslag skulle vi lägga till vid kranen och då anlände tre karlar som snabbt och lätt hjälpte oss och satte masten på plats. Vi hade vatten under kölen i ungefär en timme och Mastkranen i Pauillac. sedan måste det vara klart. När allt var färdigt fick vi en kupong för att hämta en flaska vin i turistbyrån. Nyttig gyttja? Det kraftiga tidvattnet som strömmade i hamnen rörde upp lerbottnen. I floden som liknade ett gyttjebad kom en dag en kvinna simmande till båten. Hon försökte simma varje dag, då hon ansåg det vara mycket nyttigt för hälsan. Det visade sig att hon hade varit med sin lilla segelbåt i slussarna i Trollhättan och blivit nyfiken på vår båt eftersom det står Trollhättan i aktern. Det var med spänd förväntan och respekt vi närmade oss La Rochelle. Hade vi kommit hit i mörkret så hade vi fått följa enslinjen 059 grader från två fyrar, varav den La Chaine och Saint Nicholas. sista står längst in i gamla hamnen. Vid lågvatten var det bara en liten djupränna kvar att ta sig in i med som lägst 0.5 m djupt. Vi hade räknat noga och skulle kunna ligga vid flytbryggorna i Vieux Port. Historisk hamn I strålande solsken närmade vi oss den trånga passagen som kantades av två ståtliga torn, La Chaine och Saint-Nicholas från 1300- och 1400-talet. Här var det mycket båtar som gick in och ut. Det var en speciell känsla att komma in i en så gammal hamn kantad av historiska byggnader. Inne i hamnen stod den ena ensfyren och lyste stolt i röd och vit färg. En VM-tävling för segelbåtar, 5o5, pågick samtidigt i La Rochelle och när vi lagt till kom hundratals båtar inseglande i procession i den trånga hamnen och vände ut igen. Det var ett skådespel att se alla dessa skickliga rorsmän från hela världen manövrera sina båtar utan att krocka. La Rochelle bjöd på mängder av mysiga restauranger, uppträdande, sång, musik och folkliv. Hela staden sjöd av atmosfär. Vi åt ostron men tyckte att de nygrillade sardinerna var godare. Vi trivdes alldeles förträffligt. Det mest spektakulära var att följa vattenytans rörelse upp och ner. Det blev många meter längst in i hamnen. Inomskärs Vi seglade kustnära och hade kostat på oss kort i skala 1:50 000 och tyckte att det gav oss stora möjligheter att segla fritt innanför öarna. Det var ofta NV vindar. Landtungorna i norr och öarna utanför gjorde att vi nästan inte hade några vågor utan kunde Odyssé Nr 3 Oktober 2013 9

Ankarvik Belle-Ile. uppleva många fina seglingar. Vi utnyttjade strömmarna och kom långt under varje etapp. I hamnarna fanns tillgång till bra väderrapporter, lokala tidvatten- och koefficienttabeller. Vi lärde oss att använda koefficienterna på strömmens styrka och hade stor nytta av dem när vi gick i de svårare passagerna. Vi stannade på Ile d Ýeu som har en skyddad hamn och var trevlig att upptäcka med cykel. Belle-Île en höjdare Vi låg utanför Le Palais på Belle-Île och väntade på klartecken för att få gå in i hamnen. Färjorna gick fram och tillbaka och det svallade rejält. De som skulle ligga i yttre hamnen kunde gå in, men där var man tvungen att tidvattenförtöja och använda dingen för att komma i land. Vi väntade på att få slussa in i den inre hamnen i Le Palais. Alla båtarna tryckte på. Det kändes som kapplöpning för att få plats. Det visade sig vara bra att inte ha för bråttom, eftersom de började packa båtarna inifrån. Vi blev anvisade en plats utanför en katamaran där ingen var ombord och vi kunde lätt komma i land. Le Palais var en mycket trevlig stad med hus i fina färger och trevliga gator att gå på upptäcktsfärd på. Nästa dag hyrde vi en minibil. Vi fick öppna en lucka som gick upp i taket för att komma in i bilen. Med denna bil utforskade vi ön med dess fantastiska västkust, där många båtar hittat fina ankarvikar. Här kunde vi också ta vårt första och enda bad i Atlanten. Det var högst 15 grader i vattnet, men det var uppfriskande och gav nya krafter inför vandringen ut till ankarvikarna. Kortaste vägen Vi lämnade Camaret-sur-Mer på morgonen och fick bra hjälp av strömmen. Vi hade tur som kunde passa in våra planerade etapper, så att tidvattnet och dagsljuset sammanföll. Med andra ord kunde vi segla på dagen och njuta av allt vad naturen bjöd på. Nästa fyr som skulle vara vår ledstjärna genom Chenal du Four var Grande Vinotére. Vi hade SV vindar med 4-8 m/s och gjorde god fart över grund. Vi mötte en regatta med uppåt hundra mindre segelbåtar som seglade mot strömmen. Det såg ut som att de gick fort, men det var svårt att bedöma eftersom vi loggade åtta knop. Det strömmade rejält åt olika håll i vattnet när vi passerade Grande Vinotére i en smal passage. Chenal du Four är den kortaste vägen mellan Engelska kanalen och Biscayas hamnar. Du slipper den hårda sjön och tunga trafiken. Navigationen är inte svår, men strömmar och atlantdyningen ger brant sjö. Kanalen är djup och vid. Västligaste punkten När vi gått igenom kanalen visade navigatorn en positionsangivelse på nästan fem grader väst. Så långt västerut hade vi inte varit med egen båt tidigare. Kvällarna var ljusa och påminde om sommarkvällarna hemma. Vi befann oss nu på Frankrikes västligaste punkt och seglade vidare ut i Engelska kanalen. Plötsligt drabbades vi av mörka, hotfulla fronter från olika håll på himlen. Från att ha haft en härlig segling med fulla segel lyckades vi snabbt reva innan hårda vindar kastade sig över Hera. Regnet hängde i luften. Dyningar, vågor och motström gav oss nu en mycket obehaglig sjö. Men så fort vi närmade oss kusten vände strömmen och allt blev mycket bättre. Vi gick in i L Aberwrac h som planerat och här var lugnt och stilla och det smakade gott med en öl på bykrogen. Tidvattenhamnar Några av de hamnar vi nu tänkte anlöpa hade en nivåskillnad på drygt åtta meter som mest vid hög och lågvatten. Det gällde att hålla reda på tiden, då en del uppgifter var baserade på Dover och andra på Brest som standardhamn. Skillnaden i tid var en timme och det kunde ibland vara betydelsefullt. Vi skulle nu ta oss in till Trébeurden där det inte finns något vatten utanför hamnen 10 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

vid lågvatten. Det var en lite trixig infart och svårt att hitta rätt. Hamnen var öppen tre timmar före och tre timmar efter högvatten. Väl inne fick vi plats vid en flytbrygga där vi bekvämt kunde följa med vattnet upp och ner. Det var fascinerande att från sittbrunnen sitta och se hur vattnet sakta sjönk och till slut var det helt torrlagt på stora områden utanför sillen. Inget vatten utanför hamnen. Torrlagt Människorna strömmade ut på havsbotten och plockade musslor och annat gott. Det var lätt att gå omkring i vanliga skor och det blev snabbt torrt att gå på. Det fanns en vandringsled ut till en mindre ö som var populär att hinna med. Tider som man kunde gå på var ordentligt anslagna. Märkliga klippformationer visade sig där det tidigare hade seglat båtar. På väg till Guernsey i en härlig segling såg vi stora havsfåglar som cirkulerade runt båten. Det var troligtvis havssulor som är den största fågeln i norra Atlanten och förekommer i dessa vatten. Den kan ha upp till två meter mellan vingspetsarna och de gled graciöst omkring. Vi närmade oss Guernsey från SV och hade nu övergått till sjökort i skala 1:150 000. Efter att ha passerat fyren vid Saint Martin s Point gick vi norrut mot St Peter Port. Där visade nästa ståtliga fyr var vi skulle svänga in i hamnområdet. Här fick vi vänta vid en väntebrygga tills det var tillräckligt med vatten över sillen. Rött och grönt ljus visade när det var öppet. Hamnkapten hade noggrann ordning över anländande båtar. Eftersom vi bara sticker 1.35 m fick vi gå in bland de första båtarna när det fortfarande lyste rött. Platt fall Så var vi då i England med dess valuta. Här växlade vi till Guernsey pund och prövade på en lyxvariant av fish and chips. Vi glömde ställa om klockan och kom upp en timme för tidigt då det ännu inte var öppet i staden. Sista sträckan, som vi hade hört talas mycket om, gick genom Alderney Race. Strömmarna här kunde vara upp till tio knop på vissa ställen. Vi hade återigen god hjälp av häftet Courants de Marée vid vårt val av var och när vi skulle gå. Det var stora skillnader på en liten sträcka hur strömmarna uppträdde. Det var soligt och varmt med lätta segelvindar. Det kändes som att forsa fram i ett platt vattenfall och det gav en kittlande känsla. Vi fick manövrera båten och samtidigt följa med i strömvirvlarna. Det var lättare i dagsljus eftersom det syntes tydligt vilken väg vi skulle välja. Vi rundade Cap de la Hague där en hög fyr på 23 meter visade oss vägen. Vi gjorde 11,5 knop över grund och hade fem knop medströms. Så småningom släppte strömmen och vi kunde följa kusten och segla in i Cherbourg. Stående mast Vi lyckades med vår förutsättning att bara göra dagsetapper. Arton hamnar efter Royan nådde vi Brunsbüttel. Många sträckor var runt 50 nm. Den längsta sträckan var 80 nm från Cherbourg till Fecamp. Denna gång lämnade vi hamnen innan det blivit ljust. Vi valde att gå The Standing Mast Route genom Holland. Vi gick in i Vlissingen och kom ut i Lauwerzoog. Det var en trevlig och omväxlande sträcka med sjöar, kanaler, floder och charmiga städer. Ibland fick vi lägga till hos privata båtklubbar och ibland vid en stadskaj. Några sträckor gick det bra att segla på. Genom att gå igenom Haarlem slapp vi att gå igenom Amsterdam på natten. Andra hamnar vi besökte var Dieppe, Boulogne och Dunkerque. I Boulogne fanns en stor fiskmarknad där vi kunde inhandla en stor levande hummer billigt. Vi fick den delad på mitten och knäckte klorna själva. Hummern tillagades i ugnen på hög värme några minuter med vitlök och smör. Med denna måltid i minnet längtar vi tillbaka till denna fantastiska segling. ] ELISABETH GRÖNDAHL och HANS JOHANSSON har seglat i Medelhavet med sin S/Y Hera II, en Bavaria 34, mellan 2007 och2012. De tog kanalerna via Holland, Belgien och Frankrike ner och seglade i franska och italienska vatten. Hemvägen gick via Canal du Midi, Biscaya och Engelska kanalen. Odyssé Nr 3 Oktober 2013 11

Härskarnas fyrbyggen gav klirr i kassakistan TEXT: ARNE NILSSON ILLUSTRATIONER: WIKIMEDIA OCH JONAS ARVIDSSON Före GPS kunde en överhavssegling innebära många oönskade moment av osäkerhet, särskilt om man var hänvisad till död räkning och inte var så haj på astronomisk navigation. Fyren på ön Faros utanför Alexandria enligt en sentida okänd konstnär. Forna tiders sjömän hade förutom de normala sjökorten till sin hjälp skisser över hur kustsiluetten såg ut på den tilltänkta angöringspunkten. De så kallade förtoningarna betecknades med ft i våra gamla sjökort. Men det kändes oftast säkrast att närma sig en okänd kust på natten när man kunde identifiera angöringsfyrarna på långt håll. Nattlig lättnad Jag minns så väl den lättnad jag kände då vi min besättning bestod av arbetskamraterna Helena och Jan Wennebrink mitt i mörka natten förmådde identifiera angöringsfyren på Cap Corse ungefär 20 M bort. Därmed kunde vi korrigera kursen för att som planerat komma in i Calvi i soluppgången. Vi hade haft turen på vår sida och lyckats passera detta ökända blåshål under en tämligen vindstilla natt med fullmåne och frustande delfiner som sällskap. Vi hade gått ut från Monaco sent på eftermiddagen för att klara av de hundra sjömilen. Det var i mitten på 80-talet. Amigo 27- ans navigationsutrustning utgjordes av det nödvändigaste: förutom sjökort, kompass och logg samt en transistorradio som man till nöds kunde pejla radiofyrarna med. Andra finesser rymdes inte i budgeten. Vårt absolut säkraste navigationshjälpmedel var alltså att identifiera och pejla fyrarna. Fyrarnas betydelse för navigationen förlorar sig långt tillbaka i historien när man tände eldar på höjderna och byggde torn för att eldskenet skulle lysa så långt ut till havs som möjligt. Ett enkelt fyrljus kunde utgöras av en talgdank i ett fönster. Vippfyren var en anordning med vars hjälp man kunde hissa upp en eldkorg tämligen högt och som inte krävde så stor bemanning. Självfinansierande Det var praktiskt taget alltid landets härskare som lät bygga fyrarna. Orsaken var naturligtvis, att om handelsmännen någorlunda säkert kunde hitta användbar hamn, så drogs de dit för att göra affärer. Dessa kunde i sin tur enkelt beskattas av de alltid lika penningslukande hoven. Fyrarna skulle alltså visa vägen in till säker hamn. Detta utnyttjades av skumma element längs kusterna, som företrädesvis under ovädersnätter tände falska fyrbåkar. Dessa lockade fartyg i nöd att styra på lämpliga grund varifrån vrakplundrarna kunde Cordouan visar inloppet till den mäktiga Garonnefloden på franska Atlantkusten. 12 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

Fortfarande i bruk Herkulestornet (Torre de Hércules) utanför La Coruña anses som den äldsta fyr som fortfarande är i bruk. Tornet är 55 meter högt och står på en 51 meter hög klippa. Man vet inte exakt när tornet byggdes, men den arkitekt som nämns i en inskription vid foten av tornet var verksam i Spanien åren 98-117 e.kr. Tornet restaurerades i slutet av 1700-talet och fick då den åttkantiga övre delen. Källa: Wikipedia och http://www.galicianflag.com/county/corunna.htm#timeline ARNE NILSSON har med familj tillbringat två sejourer till, från och på Medelhavet. Den första ombord på Amigo 27:an Amanda Bom II 1983-92 och den andra på Maxi 84:an Amanda Bom III 2002-08. Det är mestadels Frankrikes, Italiens, Maltas och Kroatiens farvatten som varit aktuella samt förstås Europas inre farleder. hämta sin vinst sedan de slagit ihjäl olämpliga vittnen. Men låt oss ta en fyr som exempel på deras historia. Jag väljer då inte vilken fyr som helst utan Cordouan, som visar inloppet till den mäktiga Garonnefloden i Gironde på franska Atlantkusten. Uppåt floden ligger den gamla och livliga hamnen i Bordeaux. Fyren kallas Le roi des phares, le phares de rois (Fyrarnas konung, konungarnas fyr) och är Frankrikes äldsta. Kanske kan någon av våra medlemmar berätta något om sitt möte med denna världsberömda fyr på sin färd från eller till Medelhavet. Tredje gången gillt Redan Karl den store lär i början av 800-talet ha gett order om att en fyrbåk skulle uppföras nära platsen för den nuvarande fyren. Då var platsen en låg halvö, men alla spår av någon så gammal fyrbyggnad har i dag spolats bort. Säkert är emellertid att ett stentorn med en fyrbåk uppfördes här 1360. År 1584 gav Henrik III ingenjör Louis de Foix i uppdrag att bygga ett nytt fyrtorn. Arbetet försvårades av att halvön blivit en ö. Det vackra tornet med sin spektakulära arkitektur stod därför inte färdigt förrän 1611. Då hade även ön försvunnit och bara själva fyren återstod. Det är verkligen fråga om en kunglig fyr, eftersom bottenvåningen hyser en magnifik hall, andra våningen en lägenhet med ett kungligt sovrum och tredje våningen ett kapell med målade fönster. Ovanför dessa tre våningar tronade ett kupolformat tak över en fyrbåk. Den öppna elden ersattes 1782 av oljelampor och en reflektorspegel. Fyren ansågs dock inte tillräckligt hög, så under en renovering 1786-1790 byggde man på ett kägelformat torn så att fyren blev hela 68 meter hög. I dag är dess räckvidd hela 23 M. 1854 försågs Cordouanfyren med världens första lins som konstruerats av den av den genialiske franske fysikern och forskaren Augustin-Jean Fresnel. Den är av den största, så kallade första ordningen, och det går faktiskt att stå inne i den. För att denna tunga glaspjäs skall kunna rotera lätt, flyter den i kvicksilver. Före elektrifieringen drevs den runt av ett urverk som drogs upp med några timmars mellanrum. Två underverk Redan under antiken träffar vi på berättelser om ett antal berömda fyrar. I den vanligaste katalogen över världens sju underverk är faktiskt två stycken fyrar. Den ena stod på ön Faros utanför Alexandria. Den byggdes på order av Ptolemaios Filadelfos redan 280 f v t av en arkitekt som hette Sostratos. Det var ett 70 meter högt torn i vit marmor som syntes mer än 16 M ut till havs. En väldig eld brann på dess topp alla nätter. Det berättas att Sostratos i hemlighet lät hugga in sitt namn på ett marmorblock i muren och sedan putsade över det med murbruk. I detta ristade han sedan in en förgylld inskription som gav kung Ptolemaios äran av bygget. Efter några århundraden hade murbruket vittrat bort och arkitektens namn trädde i dagen i stället! Fyrtornet på Faros stod kvar ända in på 1300-talet då det raserades av en jordbävning. Det var så berömt att både det franska phare och det italienska faro har blivit sina respektive länders beteckning för fyr. Skrotvärde Nummer två av de antika underverk som utgjordes av fyrar kallas normalt för Kolossen på Rhodos och byggdes ungefär vid samma tid. Det var i själva verket en jättelik Apol- Odyssé Nr 3 Oktober 2013 13

Fyrljuset befinner sig 117 meter över havet och syns på 27 M avstånd. Dock står La Lanterna på en 40 m hög klippa, så själva fyrbyggnaden är bara 77 m. Sveriges äldsta fyr påstås ibland vara den i Falsterbo som byggdes 1202-23, men eftersom Skåne inte blev svenskt förrän 1658, tycker jag nog att man får nöja sig med att betrakta den i Landsort som Sveriges äldsta. Den byggdes 1669. Äldre är förstås Kullen från 1561 och Nidingen från 1624, men även här är danska kungar byggherrar. ] Kolossen på Rhodos. lostaty som höll i en fackla den fyr som visade vägen in i Rhodos säkra hamn. Detta fantastiska byggnadsverk blev bara 50 år gammalt. En jordbävning raserade även detta. Det blev aldrig reparerat, trots att stora penningsummor insamlades för ändamålet. De sluga rhodierna påstod att oraklet i Delfi förbjöd återuppbyggnaden och fördelade i stället insamlingsresultatet mellan sig. Emellertid stod ruinen kvar under hela antiken tills en företagsam judisk köpman på 600-talet fick korn på den. Han köpte den billigt av de lokala myndigheterna, skeppade över spillrorna till fastlandet och kunde sedan frakta kopparskrot på niohundra kameler hem till sin firma i Edessa och där sälja med god vinst. Priset på koppar måste ha fluktuerat gynnsamt även då! De övriga fem antika underverken var ju: Drottning Semiramis hängande trädgårdar i Babylon, pyramiderna vid Gizeh, Maussollos gravmonument i Halikarnassos nuvarande Bodrum, Fidias kolossalstaty av Zeus i Olympia samt Artemis-templet i Efesos. (Obs! Det finns andra underverkskataloger.) Viktigaste bjässen Dessa fyrtorn var dock inte de enda fyrtorn som omtalas i antiken. Det fanns andra längs Egyptens kuster och vid Sigeion nära Troja skall ha funnits en fyr redan 660 f v t. Det sista och kanske mest betydelsefulla av de antika fyrtornen, som jag tänkte ta upp, var också en bjässe till torn som vägledde de viktiga spannmålsskeppen in till den sexkantiga hamnen vid Fiumicino. När den av kejsar Claudius byggda hamnen i Ostia började sanda igen, byggde kejsar Trajanus en ny mynning för Tibern där man kunde ta in spannmålen. (Det är alltså i denna 2000 år gamla kanal som vännen Fulvio håller till med sitt TreEffeElle.) Fundamentet till fyren, som kanske var romarrikets viktigaste, ligger idag dold under ett skrotupplag, men man har beräknat att det kan ha varit så högt som 110 meter! Den hexagonala hamnens sidor var 357,77 m långa och omgavs av lagerhus, dammar, tempel, bad och till och med en teater. Trajanus påbörjade hamnbyggandet 106 e v t och det stod färdigt redan sex år senare, ett faktum som jag tycker väl illustrerar de väldiga resurser romarna förfogade över och deras imponerande ingenjörskonst. Denna hamn, Porto Trajano. lär ha blivit utgrävd i samband med att flygplatsen byggdes på 50-talet, men när jag försökt få se det har jag fått uppgiften att det är privat område. I flera århundraden hade denna väldiga fyr en oerhörd betydelse för att försörja miljonstaden Rom med den ena halvan av det bröd och skådespel som sägs ha hållit befolkningen lugn. Strålar än Världens högsta stenfyr La Lanterna byggdes i mitten av 1500-talet för att vägleda de sjöfarande in i Genuas jättelika hamn och är en av de äldsta kvarvarande fyrbyggnaderna. Världens högsta stenfyr La Lanterna i Genua. 14 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

Fyrmästare Yannis berättar Vilken man! Vilken auktoritet! Han visste på tio stegs avstånd vad besökaren ville och hade svaret klart. Suverän i alla relationer lät han älskarinnorna komma och gå. Så även Maria, superkändis för er ute i världen. TEXT: HUGO TIBERG Så berättade Yannis Theodorakis, fyrmästaren, om skeppsredaren och miljonären Aristoteles Onassis och hans skamliga behandling av Maria Callas, världens främsta operasångerska. Som skeppare på Onassis superyacht Christina kände Yannis väl sin redare. Hans beundran var oreserverad: Sån är medelhavsmannen. Jag träffade Yannis på fyren längst söderut på halvön Prassonisi dit jag kom med några studenter i en sjörättskurs jag höll på Rhodos. Vi hade hyrt bil i Rhodos stad och forcerade nu i jämn fart den smala sandreveln till halvön minskar man gasen blir det helstopp men den gropiga vägen fram till fyren var för mycket för den bilen. Det blev till att traska halvannan kilometer fram till tornet och den vita stationsbyggnaden vid dess fot. Skolad i Göteborg På vår knackning öppnade Yannis, som efter skeppsredarens försäljning av Christina blivit fyrmästare med uppgift att hålla landets fyrar igång. Prassonisis fyr var i optiskt och mekaniskt toppskick sen Yannis varit där ett par månader. Det gamla fina gasmaskineriet stod oanvänt; vid vårt besök är det halogen som gäller med elström alstrad av solpaneler på komplexets tak. Medan ljusslingan roterande kastar sitt periodiska ljus över gästerna berättar Yannis. Han fick omskola sig genom ett halvårs studium av fyrteknik i Göteborg. I dag far han runt till Greklands fyrar och rustar dem, alltid ensam. Här på Rhodos går det ju an, och man kommer alltid härifrån om det behövs. Fiske för livet Annat var det på Strongili invid Kastellorizo där det saknades både hamn och landningsplats för helikopter. När Yannis var där i storm fastnade en båt med sjuttio kurdiska flyktingar. Barnen började skrika och måste ju hållas vid liv på nåt sätt, så Yannis fick fiska! Och det klarade livhanken på dem hela veckan, tills hjälp hann anlända. Vi fick lifta tillbaka med Yannis i hans fyrhjulsdrivna jeep, som klarar de halvmeterdjupa fårorna från vinterregnet. I de här vikarna på ostsidan ligger ni bra med båt, särskilt den yttre nedanför betongvärnet på kullen, som Hitler aldrig fick färdigt. Det syns inte på sjökortet och hade varit bra att veta för mej som hade Estia tillgänglig för utflykter under hela kursen. Nåja, det blev tid för sådana också. Släkt? Jovisst Vi skildes på fastlandssidan, efter en öl på tavernan, som också kalllar sig Prassonisi. Jovisst är han släkt med Mikis Theodorakis. Så låt oss hålla kontakt! ] Odyssé Nr 3 Oktober 2013 15

Raz du Sein och La Plate. CLAES WESSBERG är urgöteborgare med rötter i mellersta Bohuslän. Har alltid sysslat med båtar och segling och med hustrun och seglingskamraten Britta under 40 år ägt ett tiotal båtar. Somrarna har ägnats åt Nord- och Östersjöns kuster med Göteborg och senare Malmö som bas. Sen 2005 har april till september ägnats åt Europas atlantkust och Medelhavet. Fyrar jag minns Få sjömärken är så laddade som våra stora angöringsfyrar. Jag har tillbringat min barndoms somrar med blänket från Väderöbods gamla Heidenstamfyr vid horisonten. TEXT OCH BILD: CLAES WESSBERG Suget efter det stora havet därbortom har en speciell förkärlek för dessa platser. Även om vi i dag har GPS och andra säkra navigationshjälpmedel är fyren fortfarande oslagbar för kontroll av besticket, dag som natt. Under tidigare seglingar över Skagerrak och Kattegatt har fyrar som Vinga, Skagen och Lindesnes blinkat vänligt vid angöring av kusten, under senare år i södra Östersjön, Skanör, Möns Klint och Arcona. Se själv! Med senare års seglatser längs Europas kust och i Medelhavet har det tillkommit nya fyrplatser som kittlat fantasin. Att få passera Raz du Sein med La Plate och La Vielle utanför Normandies kust med medström och lätta vindar är naturligtvis inte det mest upphetsande, men för den som sett filmen från samma farvatten när det verkligen blåser så räcker dramatiken till. Se själv på www.youtube.com/watch?v=m7rsryujawe Bland andra fantasieggande fyrplatser vi haft lyckan att få besöka under våra seglingar måste nämnas Torre de Hercules som står på udden utanför La Coruña i Spaniens nordvästra hörn. Fyren är Europas högsta, uppförd på samma plats där det en gång i tiden stod ett romerskt vakttorn. Man har dessutom hittat feniciska lämningar på samma plats. Här har sjöfarare i alla tider angjort kusten utanför en av de få hamnar i Galicien som kan anlöpas i alla väder. Ljus över svart hav Men nu till ett av våra senare intressanta fyrbesök. Turkiska svarta havskusten är helt öppen och det finns nästan inga öar eller naturliga hamnar. En av de få är hamnen Şile (uttalas chile), tjugo sjömil öster om Bosporens mynning. Den lilla staden som ligger på en höjd över den ursprungliga naturhamnen har varit befolkad sedan 1000-talet f Kr. 16 Odyssé Nr 3 Oktober 2013

Numera skyddar mäktiga pirar mot Svarta havets våldsamma dyningar. I samband med Krimkriget lät sultan Mehmed bygga en serie fyrar längs den turkiska kusten. Fyren i Şile (Şile Feneri) byggdes 1859 och Türkeli Feneri i fiskeläget Rumeli Feneri norr om inloppet till Bosporen, 1863. Fantastisk utsikt Vi kom inseglande till Şile en stilla eftermiddag i augusti. Den stora hamnbassängen var nästan tom och inloppet rätt igensandat. Med tanke på att vi drar två meter fick vi leta en stund efter inseglingsrännan. Vädertjänsten hade utlovat mycket vind de kommande dagarna så vi hoppades att de långa pirarna skulle ge gott skydd mot Svarta havets fruktade sjö. Vi badade i kristallklart friskt vatten som spolar in i resterna av den antika hamnen under ett gammalt medeltida vakttorn. Vi vandrade upp i den lilla trevna staden på borgklippan och åt middag på branten ut mot havet. Utsikten över hav och land var fantastisk. Senare på kvällen när vi satt med ett sista glas vin i brunnen på Gefion svepte fyrens ljuskägla över våra huvuden. Jo, det blev kuling Mycket riktigt, nästa dag ven kulingen, sjön slog över pirarna. Vi promenerade i omgivningarna. Först gick vi upp till fortet på borgklippans krön och sedan till stadens landmärke, fyren, som ligger 60 meter över havet enligt fyrlistan. Vi nådde den via en smal gränd mellan de gamla husen i backen. Fyrtornet är vitt med breda svarta ränder och omges av en liten trädgård med stora fikonträd. Utsikten från terrassen var hänförande. Långt ut åt väster låg stora fartyg i väntan på att segla i konvoj genom Bosporen. I ost kunde vi se ända till vår förra destination, den lilla fiskehamnen Kefken och ön Kefken Adasi. Glödstrumpor I fyrens bottenvåning och i trädgården har man ordnat ett litet fyrmuseum som sköts av fyrvaktaren en livs levande, ett i Sverige numera utdött yrke. I museet visas äldre rariteter som den ursprungliga franska fotogenlampan och en senare installerad Aga acetylenbrännare med glödstrumpor. Acetylen (C 2 H 2 ) tillverkades i ett litet uthus där karbid släpptes ner i ett vattenbad och sedan leddes upp till lanterninen. För att få reflektorn att rotera och ge fyren dess unika karaktär används i Şile än i dag ett lod som fyrvaktaren måste hissa upp Şile Feneri. för hand var annan timma. Samma metod har används i alla äldre angöringsfyrar före elektrifieringen. Det är väl bara Turkiet som har råd att ha kvar manuell drift; i Sverige lägger Transportstyrelsen ner eller privatiserar fyrar på löpande band för att spara pengar. Hjärtklappning Jag har arbetat inom Aga och det var inte utan att mitt hjärta klappade fortare när vi gick igenom fyrmuseets trädgård där gamla Dalénfyrar med den briljanta klippapparaten och solventilen stod uppställda. Solventilen startade fyren automatiskt vid mörkrets inbrott, klippapparaten gav den förinställda fyrkaraktären allt byggt på fysikaliska principer, utan elström och elektronik. Alla fyrar drevs med acetylen från gasflaskor där den instabila gasen lösts i aceton som i sin tur bundits i en silikatmassa för att göra hanteringen säker. Gustav Dalén fick Nobelpriset i fysik 1912 för sitt arbete med fyrar och acetylen. Vi sjöfarare har honom att tacka för mycket då det gäller sjösäkerheten. Lugnare vatten Så småningom bedarrade kulingen. Svarta Havets dyning började gå ner. Det blev tid för oss att sätta segel igen och fortsätta mot Bosporens och Marmarasjöns mera skyddade farvatten. När vi med saknad lämnade Şile, var en ljusreflex i Şile Feneri s lanternin det sista vi såg. ] Odyssé Nr 3 Oktober 2013 17

Cabo de São Vicente Europas sydvästligaste punkt TEXT OCH BILD: LISBETH OCH HANS FRIDÉN Det är något visst med fyrar. De ligger ofta på utsatta platser med bilden av ett stormpiskat hav som slår mot klippor eller stränder. Fyrens ljussken skapar trygghet för skepp som söker sig mot land för att finna skydd. Vi har rundat Cabo Sao Vicente och styr mot Lagos. När solen skiner och havet ligger blankt kan man njuta av den storslagna naturen. Vi har alltid fascinerats av fyrar och fyrplatser och besökt flera avlägsna som exempelvis Noup Head, längst i nordväst på ön Westray i Orkney. Vi tog oss dit med färja från Kirkwall och sedan med cykel på smala och grusiga vägar. Väl där belönades vi med en fantastisk utsikt över fågelberg och ett skummande Atlanten. På väg till Medelhavet passerade vi många kända och okända fyrplatser. Två omtalade finns på Iberiska halvöns västra kust. I nordväst ligger Kap Finisterre och i sydväst Cabo de São Vicente, på höga klippor. Höstnafs På väg söderut efter Portugals atlantkust siktade vi en skön eftermiddag klippan och udden där fyren Cabo de São Vicente står. Det gjorde gott långt in i hjärteroten efter alla sjömil hemifrån. Vi hade startat sent på säsongen och haft vädret emot oss nästan hela tiden till La Coruña i Spanien. Den 16 september hade vi korsat Biscaya; hösten nafsade oss i hälarna. Fortsättningen blev dock underbar segling, med sköna nordliga sommarvindar. När vi rundade Cabo de São Vicente med fyren högt däruppe, kändes det som vi och Prima Donna kommit fram till det efterlängtade Medelhavet trots att vi hade åtskilliga sjömil kvar innan vi, via Hercules Port, kunde styra in i Medelhavet på riktigt. Vi funderade över hur alla historiska sjöhjältar kände det när de på däck kunde se klippan försvinna eller dyka upp vid horisonten. De kanske var på väg att upptäcka världen och inte få återse klippan på många år. För en del var det kanske sista gången de såg den gamla världen. För vår del skulle vi bara svänga runt udden och ta oss 15 sjömil österut för att lägga Prima Donna i vinteride i Lagos trygga hamn. Lite om uddens historia Udden var känd redan under antiken som den yttersta gränsen av världen som dåtidens människor kände till. Fenicierna rundade klippan många århundraden före Kristi födelse för att köpa tenn i England. De tog sig ända upp till östersjöländerna där bärnsten lockade. Udden med sina branta klippor och raukar var en källa till myter och legender. Området kallades för Ormlandet. Det berättas om ett folk som levde här och dyrkade ormar som heliga. En del forskare tror 18 Odyssé Nr 3 Oktober 2013