7 OM RELIGIONENS BETYDELSE OCH FÖRHÅLLANDE TILL PHILOSOPHIEN. Akademisk Afhandling, som med vidtberömda Philosophiska Fakultetens sam tycke till offentlig granskning framställes a f AXEL NYBLÆUS, Ph. M. H oc. i P h il:s H ist, och NILS GUSTAF HELÉN, a f Söderm anlands och N erikes L an d sk a p ä Gustavianska Lärosalen den 30 April 1853. p. V. t: G: m. IV. UPSALA, C. A. L e f f l e n. 1853.
HÖGVÄLBORNA FRU GREFVINNAN MARGARETHA BEATA ADLERCREUTZ född v o n E N G E S T R Ö M ined djupaste vörduad egnadt a f G U S T A F H E L É N.
À f.r'rii u /;von *y'?:nisi in m w m M h a t a m m m im
harmoni och i förening med hviika hon endast kan ega sin sanna sjelfständighet, sam t fixering i sitt punktuella Jag och hem fallenhet under m akter, som äro främmande för hennes sanna väsende, kort sagdt: bundenhet af det sinnliga, hvilket hon dock borde beherrska och använda såsom medel för det förnuftiga. Deraf den inre motsägelse, hvarmed synden städse arbetar: deraf den känsla af disharmoni och andelig désorganisation, som ovilkorligen åtföljer densamma och hvilken endast utgör dess eget subjektiva uttryck i medvetandet. I detta m edvetande ligger syndens straff; och något annat straff för det onda, än det onda sjelft, kan omöjligen antagas, så framt man icke vill fatta det förra i analogi med hämnden af en oförrätt; ett föreställningssätt, som vore Gudomligheten fullkomligen ovärdigt. Med m edvetandet om synden, såsom en sjelfförvållad osalighet, förenar sig nödvändigt behofvet af en befrielse d e r- ifrån och en försoning med Gud och sitt sanna väsende. Och då ingen ibland dödlige är fullkomligt fri från sinnlighetens herravälde, så behöfver ock enhvar att derifrån förlossas genom a tt ingå i helgelsens ordning. Också är hela verldshistorien i sin djupaste betydelse fattad icke något annat, än m ensklighetens successiva ingående i denna ordning; eller, ifrån en annan synpunkt betraktadt, Gudomlighetens verksamhet att höja m enniskan från sitt falska lif till det högre och sanna lifvet, om ock denna G uds försoning med menniskan först i och genom Christendomen aktuellt har inträdt i sinneverlden. % Det är klart, att, för att menniskan skall kunna helgas eller med beprieseri från sinnlighetens viilde blifva delaktig af det gudomliga, rigtningspunkten för hennes lif och således i första hand \iljan måste förändras, så att det med rätta heter, att vägen till försoning går genom omvändelse och bättring. Likväl gäller det här, att vägen redan på samma gång är målet, eller, som är detsamma, att försoningen ej går före eller efter förbättringen, utan är dermed väsendtligen 4
identisk. Ty i hvarje andelig utveckling är vilkoret äfven följden. Det goda är icke blott en dviumg, såsom ibland andra Hegel synes förm ena1), utan verkar just sig sjelft, är sm egen följd; och bättringen innehåller icke blott ett negativt mom ent, ett lösslitande från det sinnliga, utan äfven ett posi tivt, d. v. s. ett nytt lif och nya krafter. Den kan derföre ock sägas vara för menniskan gifven så snart hon resolverar sig till att upptaga det gudomliga till princip för sin verksam h et, eller, oaktadt bättringen i tiden m åste fram träda i en mångfald af särskilda viljanden och sträfvanden, är den dock i grunden blott e n enda handling, på samma sätt som det ena och samma beslut, hvarigenom en person bestäm m er sig för en viss sam hällsverksam het, blifver afgörande för hela hans lif, men det oaktadt m åste utföras i en mångfald af beslut och handlingar. Frågan om menniskan af sig sjelf allena eger tillräcklig kraft till förbättring, eller om hon m åste hämta den utifrån, h ar, såsom bekant, utgjort föremålet för häftiga theologiska strider, isynnerhet emellan kyrkofadern A ugustinus och munken Pelagius, hvilka i detta afseende repræ sentera thes och antithes. Man kan säga a tt båda i sina påståenden hade lika rätt och lika orätt. Emot Augustinus måste man fasthålla, att om menniskan eger frihet, så m åste hon ock ega m akten alt bättra sig; ty friheten betyder i negativt afseende förmågan att slita sig lös ifrån det sinnliga, och i positivt afseende kraften att bestäm m a sig för det högre, förnuftiga. Kunde denna kraft från menniskan afsöndras eller totalt gå förlorad derigenom att hon försjunkit i synd, så hade hon derm ed ock förlorat sitt eget väsende, vore absolut förintad. Factiskt vederlägges dessutöm Augustini påstående deraf, att hos menniskan finnes ett pligtbud att bättra sig och tydligt nog ljuder det budet i hennes inre : detta bud skulle sakna all betydelse, såfram t hon icke egde förmågan att efterkom ma det. Och denna maning till bättring upphörer äfven hos den m est förderfvade
aldrig fullkomligt. Han skulle i annat fall icke ens ega m edvetande om, alt det goda vore godt, och det onda ondt. Men oaktadt menniskan måste ega kraften att bättra sig, och bör göra d et, så vore' det dock falskt att, såsom Pelagius, föreställa sig, att hon genom egna krafter allena kan, vinna detta mål. Oen kraft, hvilken hon till sin förbättring använder, m åste dock, ifrån en annan synpunkt betraktad, kallas G udom lighetens kraft. Det är nemligen ej genom d et, hvilket skiljer menniskan ifrån Gud, som hon eger m akten till bättring, utan genom det hos henne, som på engång är hennes (tillhör henne) och Gudomlighetens (tillhör honom). En kraft, som saknade delaktighet i det absolut goda, vore i och med detsam m a icke något godt. Eller med andra ord: det är genom sin högre natur som menniskan förmår att besegra den lägre; men denna högre natur är hennes verksam het uti och genom G udom ligheten, hvilken lefver i hvarje mensklig ande. Skulle man finna någon motsägelse i det sagda eller någon svårighet i a tt tänka sig, att tvänne väsenden kunna sam verka till sam ma resultat, men ändock bevara deras sjelfständighet, så må vi hänvisa till det dagliga lifvet, som härpå lem nar talrika exempel. Så lefver och verkar menniskan i sam hället, under det att detta i henne är verksam t; och hon vinner såsom samhällsmedlem ett resultat, hvilket hon dessförutan aldrig skulle kunna ernå. Sammaledes äfven h är, ehuru i en högre spher: utan att upptaga det gudomliga till princip för sin verksam het' kan menniskan icke blifva höjd öfver det sinnliga lifvet. Detta gudomliga är dock hvilket emot Augustinus måste fasthållas lika så litet som sam hället något y ttre, utan m åste hos tnenniskah finnas potentiellt och ev ig t, emedan det eljest aldrig skulle kunna uti henne inträda. I allm änhet m åste man derföre ur begreppet om den gudomliga ekonomien, eller Guds ledning af de förnuftiga väsendenas u t veckling, aflägsna all föreställning om ett yttre ingripande: Gud blandar sig ej såsom en enskild medhandlande person utifrån med sporadiska viljebeslut i verldshändelsernas gång eller i den
enskildes lif, utan det är inifrån u r menniskoandens innersta djup som han leder det regerade. Likaledes måste man vid fråga om G udom lighetens verksam het bortlägga tanken på något arbete eller någon förändring hos honom sjelf eller å hans sida: ehuru evigt sig sjelf lik, blifver han dock hos menniskan principen för en mångfald af förändringar, deri genom a tt han hos henne uppträder såsom en styrande vilja, hvilken aldrig kan förintas ungefär såsom solens ljus, ehuru det um form t utflödar, dock blifver orsaken till en mångfald af förändringar genom jordens olika ställning och förhållande till detsam m a. Betraktelsen af m enniskans närvarande tillstånd i förhållande till hennes idée har ytterligare stadfästat det resu ltat, till hvilket vi i det föregående blifvit ledde: vi hafve funnit, a tt religionen m åste på e tt visst sätt förändra och bestäm m a alla menniskans krafter, eller att menniskan under ett lefvände m edvetande af Gud och sitt förhållande till honom m åste besluta sig a tt handla enligt detta m edvetande och det m ål, det för henne uppställer; sam t att det endast är genom denna frivilliga subordination under det gudom liga, som menniskan kan förlossas ifrån sinnlighetens herravälde, vinna sin sanna sjelfständighet, och derm ed äfven frid och harmoni i hela sitt väsende. Efter a tt sålunda hafva fastställt religionens praktiska betydelse, eller hafva uppvisat densam m a såsom en viss bestäm dhet hos viljan, m åste vi här äfven betrakta sedligheten och rätten, hvilka utgöra de tvänne andra praktiska idéerne, som af menniskan böra förverkligas, sam t bestämm a religionens förhållande till dem. H vad sålunda först sedligheten angår, så består denna i det menskliga förnuftets fullkomliga genom trängning och b e - herrskning af det sinnliga, så att det sednare, utan att d e r- före upphöra a tt vara e tt sinnligt, likväl ifrån en annan s y n -
punkt kan kallas ett förnuftigt, emedan förnuftet visar sig såisom deri närvarande och verksamt. Denna definition öfverensstäm m er äfven med det vanliga språkbruket; ty enligt detta får den menniska nam net af sedlig, hvilken så gjort sig till herre öfver sina sinnliga krafter, sina drifter och begär, a tt dessa tjena hennes högre natur till medel eller i denna äro upptagne såsom ett organiskt moment. Schleiermacher bestäm de ock derföre ganska rigtigt sedligheten såsom die absolute Ineinsbildung von Vernunft und Sinnlichkeit ; ty det är klart, a tt om menniskan icke skall utgöra blott ett sjelflöst medel för en främ m ande makt, så kan hon i allmänhet icke hafva något annat mål sig föresatt, än att för sig sjelf förverkliga sitt eget väsende eller sin idée; och denna utgör, såsom vi från det föregående erinre oss f), just enheten af det sinnliga och det förnuftiga. Men menniskan är icke blott enheten af sinnlighet och förnuft in abstracto, utan såsom fullt konkret är hvarje individ en sådan enhet på ett för honom egendomligt och ifrån andra skiljaktigt sätt. Den sedliga uppgiften för individen kan derföre, närm are bestäm d, sägas bestå deri, att han skall fylla sin egendomliga mission såsom sinnligt förnuftig varelse eller på ett speciellt sätt realisera det förnuftiga i det sinnliga. A tt såsom Stoikerne, Neoplatonikerne och andra p h i- losophiska skolor, hvilka hyllat en blott negativ moralprincip, sätta den sedliga uppgiften i sinnlighetens successiva dödande och förintande, är att förvandla den till ett olösligt problem, emedan sinnligheten, såsom ett i den menskliga naturen nödvändigt m om ent, aldrig kan fullkomligen utrotas; och är dessutom a tt nedsätta sedligheten sjelf till någonting relativt eller a tt göra den beroende af den fiende, hvilken man föresätter sig att besegra. Ty vore denna sednare verkligen tillintetgjord, så är det k lart, a tt sedligheten sjelf då den skall bestå i en dylik mortificationsprocess derm ed också vore förbi. Den sedliga verksam heten kan följaktligen icke hafva till mål att annihilera det sinnliga, utan fastmera att, såsom vi yrkat, gcira
sig till herre deröfver genom a tt upptaga det i del förnuftiga och låta det deraf genom trängas, på samma sätt som m aterialet i e tt konstverk är genom trängdt af den æsthetiska idéen. E ndast härigenom är äfven en sedlig skönhet möjlig; då d e r- em ot den negativa moralen eller askesen nödvändigt kläder allt i en abstrakt enformighets drägt. Då nu vidare sinnligheten och förnuftet i deras enhet uttöm m a innehållet af det menskliga väsendet och menniskan i hvarje handling bör vara förnuftigt sinnlig och sinnligt förnuftig, sam t endast under denna form kan besitta hvad hon besitter; så följer deraf om edelbart, att sedligheten m åste omfatta hela det menskliga lifvet och gå ut på att gestalta det till ett organiskt helt. Den kan då icke erkänna några funktioner såsom liggande utom sig, eller inskränka sig till några vissa handlingar, hvilka företrädesvis vore att betrakta såsom i sedligt afseende förtjenstfulla. A tt antaga en dylik inskränkning hvilket blifver oundgängligt då man fattar de sedliga buden såsom utifrån af Gudomlighen pålagda och följaktligen såsom främmande för det menskliga väsendets eget innehåll, hvilket då träder i motsats dertill leder till en, hvad man kan k alla, exclusiv eller bornerad sedlighet; hvilken nödvändigt medför ett negativt förhållande till verlden, en fiendtlighet icke blott mot det sinnliga, utan äfven mot den hum ana bildningen öfverhufvud, sam t öfvergår antingen till ett sjukligt gräfvande i sig sjelf och sin egen syndighet, eller, när den rigtar sig u tåt, till en ensidig sysselsättning med den desorganiserade menskligheten det menskliga eländet. Den sanna sedligheten fordrar derem ot ett hela den sinnliga verldens genom trängande af idéen, såvidt dess bestäm m ande tillhör den menskliga friheten, och den rigtar sig icke blott på det ondas häfvande, utan framför allt på det godas positiva förverkligande eller är hufvudsakligen organiserande. Ehuruväl på sitt sä tt respektabel, kan fördenskull den bornerade sedligheten endast utgöra en öfvergångslänk till den högre sjelfstandiga sedlighet, hvilken icke betraktar någon enda handling såsom blott
verldslig, utan vill tillegna sig och till ett sedligt ombilda hela lifvet. Det sedliga ändam ålet, hvilket vi sålunda bestäm t, förverkligas emellertid icke blott af den enskilda m enniskan, utan äfven af de sam hällen, hvilka vi till åtskilnad ifrån staten, statssystem et och m enskligheten, såsom de offentliga eller rättssam hällena, kunne lkalla de privata eller de ethiska; emedan alla dessa hafva till sin omedelbara uppgift att enligt förnuftet fullfölja något särskildt menskligt intresse eller att inom en viss krets genomtränga det sinnliga elem entet med det förnuftiga. Dess;a samhällen äro familjen, kommunen och den privata korporationen eller ståndet. Den förstnämda hvilar på den sinnliga könsmotsatsen och har till sin bestämmelse att adla och höj» alla dermed sam m anhängande förhållanden till någonting förmuftigt; och verkar sålunda directe för ett ethiskt mål. Detsamima gäller, ehuru i en annan spher, om komm unen; hvilken grundar sig på local enhet och åsyftar att till ett förnuftigt helt förena mångfalden af alla dithörande intressen. Hvaid slutligen angår korporationen eller ståndet, så är det lätt a rt visa, a tt detta, det må nu genom råäm nens produktkon, förädling eller om sättning arbeta för sinnligt välstånd, eller directe verka för andlig k ultur, städse har sig ålagdt a tt i det sinnliga införa det förnuftiga. Sedlighetens organer äro siålunda icke blott den enskilda m enniskan, utan äfven de a rte r af sam hällen, hvilka vi här angifvit. Hvad åter rätten beträffar, så förstå vi derm ed statens eller det offentliga sam hällets förnuftiga verksam het, d. v. s. staten sjelf såsom verksam att fullfölja sitt eget förnuftiga ändam ål, hvilk«et icke är något inskränkt eller visst partikulärt menskligt intresse, såsorn hos de privata individerne och sam hällena, utan fastmera om fattar alla dessa ändamål uti och under sig såsom sina organiska momenter, sam t följaktligen är universellt menskligt elle*r går ut på -det universellt menskliga förnuftets forverkligai.de. Väl har det ibland den sednaste itidens tänkare
i allm änhet blifvit vanligt att behandla rätten blott såsomi ett kapitel af ethiken ; men detta är dock blott så till vida rigttigt, som man ställer sig på sedlighetens ståndpunkt; ty ifrån deenna b etyder, såsom vi i det följande skole visa, rättsligheten (detsam m a som den sedliga patriotismen eller m enniskans u p p fy l lande af sina ethiska pligter emot staten. Men rätten miåste äfven betraktas u r sin egen synpunkt; i hviikel fall den vfisar sig vara något specifikt och ifrån sedligheten särskildt-. Dett är nemligen k lart, att da de sedliga ändam ålen, enligt hvadl vi nyss visat, redan äro upptagne af individen och af de priw ata sam hällena, så kan det icke tillhöra staten att om edelbart och directe verka för något af dessa ändamål särskildt eller ens för blotta sum m an af dem alla; ty hvarje form af förnufttig het m åste hafva ett specifiskt eget förnuftigt ändamål och lkan aldrig vara blotta sum man eller sam manfattningen af sina (underordnade organer. A tt antaga motsatsen vore i sjelfva verrket detsamma som att göra staten öfverflödig, emedan det fhela alltid är gifvet om edelbart genom delarne och alltid måste sjjelft vara af sam ma art som dessa. Staten idkar ock derförre i verkligheten icke jordbruk, drifver icke handel och n ä rin g a r, sysselsätter sig icke med konsten eller vetenskapen eller sjäilavården, kort sagdt: utöfvar icke för sin del någon af : alla de verksam hetssätt, hvilka om edelbart tillhöra individen ochi de privata samhällena. Det som om edelbart tillkommer honcom, kan således ej vara något an n at, än det som ännu åteerstår, sedan m an tänkt sig alla de sedliga ändamålen såssom redan gifna och af andra upptagna, nemligen att upptaga <och förena dem alla uti sig till ett harm oniskt helt, eller åt de3ras totalitet gifva den form, som bör finnas hos allt förnufttigt. D et specifiskt egna i statsändam ålet är m. a. o. det formait förnuftiga, d. v. s. rätten eller det i menskliga verksamhehen rätta såsom blott sådant; och utan att så fatta och bestärmma detsam m a skall man förgäfves bemöda sig att angifva nåagra naturliga gränsor för statsm aktens verksam het, och åt R ä tttseller Statsläran anvisa någon sjelfständig plats inom vetenskkapen. Men förnuftets form och derm ed formen af allt förniuf-
tigt är, såsom den theoretiska philosophien lärer, 1:o sjelf- ständig het såväl hos det hela, som hos alla dess deri och i hvarandra närvarande m om enler, hvilken sjelfständighet, när den hos ändliga väsenden och i tiden fram träder, ä r frihet eller f r i verksamhet, sam t i förhållande till andra och såsom emot dem förnuftig kallas rätt eller rättighet; och 2:o enhet i mångfald eller harmoni och samstämmighet, så a tt de sjelfständiga väsendena icke blott icke af hvarandra förhindras a tt vara och verka för sina ändam ål, utan tvärtom äfven ömsesidigt sammanverka och understödja hvarandra till deras uppnående. Skall alltså staten kunna gifva sig och sina organer förnuftets form, så vill detta m. a. o. säga, a tt hanr med bevarande af sin egen sjelfständighet både mot andra stater och em ot sina egna medlemmar, skall bereda åt alla de sednare fri och oförkränkt verksam het eller, som är detsam m a, bestämma och skydda deras rättigheter, sam t tillika tillse att alla de särskilda verksam heterna såväl fullföljas harm oniskt inom sig eller i enlighet med deras eget ändam ål, som tillika verka i harmoni med hvarandra och med det hela. Begge dessa mom enter i deras enhet utgöra rättens begrepp i detta ords strängare eller formala bem ärkelse, och endast med förverkligandet af rätten i denna mening har staten sjelf a tt omedelbart befatta sig 1). För öfrigt finner man lä tt, att hvad vi här sagt om staten äfven gäller om de öfriga offentliga sam hällena, eller om statssystem et och om menskligheten såsom praktiskt väsende betraktad. Återvände vi nu till religionen, såsom den tredje praktiska idéen, så erinre vi oss ifrån det föregående2) att denna såsom sådan icke är något annat, än Gudomligheten sjelf, fattad såsom den personliga styrande principen eller den högste ledaren af alla de ändliga väsendernes utveckling; d. v. s. G udomligheten 1) En speciell y Urin k af d en n a sta ten s a llm ä n n a rä ttsv erk sa m h et u t g ö r, en lig t livad vi i en föregående afh and ü n g visat, rättigheten att straffa. Jm fr. O m Straffrätten. Lund 1852. 2) Se ofvan sidd. 35 o. f. 50 o. f.
sjelf såsom i dem verksam för att höja dem till sig och till det sanna harmoniska lifvet eller saligheten. H varje menniska känner ock derföre ovilkorligen en ledning till någonting högre. Visserligen är det vanligt ehuruväl icke i den christna reli gionsläran *), att religionen tänkes blott såsom en viss verksam het eller bestämning hos m enniskan; men man finner dock utan svårighet, att denna verksam het, den må nu fattas huru som helst, endast kan utgöra menniskans religion; äfvensom att man, för att verkligen kunna bestäm m a hvad religionen är under de inskränkningar, hvarm ed den fram träder hos henne, först måste hafva gjort sig redo för dess absoluta betydelse eller hvad den är i och för sjelf. U tan ett sådant förfarande skall man ej kunna undgå a tt vid förklaringen af religionens begrepp beljena sig af relativa bestämningar, hvilka dock, såsom bekant, icke få inflyta i en giltig definition. Skulle man t. ex. vilja säga att religionen såsom sådan utgör m enniskans sträfvande till enhet med Gud, så skulle deraf följa, att då allt sträfvande förutsätter ett hinder religionen skulle förminskas i den mån som detta hinder undanröjdes och efter dess fullkomliga besegrande äfven sjelf upphäfvas. Det haltlösa i denna sednare och alla dylika förklaringar faller lätt i ögonen och man åteiföres sålunda till den af oss gjorda bestäm ningen såsom den enda rigtiga. Det återstår oss nu a tt närm are bestämma det inbördes förhållande, som eger rum emellan dessa trenne idéer: hvarvid det skall visa sig, att de ömsesidigt ingå såsom bestäm ningar hos hvarandra, så att enhvar af dem kan sägas utgöra den organiska enheten af alla. Enligt hvad vi ofvanföre funno, består den enskilda m enniskans sedliga uppgift deri, att hon skall motsvara sitt begrepp såsom sinnligt förnuftig varelse, eller, som är detsam m a, realisera sin egen menskliga idée. Men, för att verkligen kunna detta, måste hon äfven vara rättslig eller såsom verksam i sig
upptaga statens ändamål såsom en bestämning af sitt eget. Då nemligen den ofversinnliga verlden, i hvilken menniskan har sin grund och sitt sanna väsende är organisk, och då i en organism hvarje moment är hvad det är blott i sin förbindelse med alla do öfriga och lösryckt derifrån förlorar sin sjelfständig- het i stället för att vinna den, så följer deraf, a tt menniskan blott under det vjlkor kan realisera sin egen idée eller vara sedlig, att hon aktande och erkännande andras sjelfständighet fattar sig och dem såsom momenter af en högre förnuftig enhet eller moralisk personlighet. Häri ligger nemligen den allmänna betydelsen och förklaringen af allt samhälle, att det utgör en ursprunglig organisk enhet af förnuftiga väsenden; deri ock dess skillnad ifrån bolaget och hvarje endast yttre och i den sinnliga viljan grundad mensklig förening. Men af alla samhällen, hvilka i menniskans verld framträda, är enligt hvad vi ofvanlöre visat staten det första, som i sig upptager totali teten af de menskliga intressena och har till uppgift a tt gifva dem sjelfständighet och begränsning emot hvarandra, sam t åt det hela formen af harmoni och samstämmighet, d. v. s. förnuftets eller rättens form. Detta samhälle och derm ed äfven de öfriga rättssam hällena med de ändamål, som af dem fullföljas, kan och får således den sedliga menniskan icke betrakta såsom någonting lör henne likgiltigt eller främmande. Tvärtom måste hon finna dem vara för sig och sitt ändamåls uppnående fullkomligt väsendtliga och nödvändiga, då hon finner sig vara ett organiskt mom ent i dem och deras organism, och derföre ej kan utveckla och förverkliga sig sjelf utan i förening med dem och m edelst deras förverkligande. Den sannt sedliga menniskan m åste följaktligen icke blott betrakta och fullfölja sitt eget privata ändamål såsom ett oiganiskt moment af det offentliga rättsändam ålet, utan äfven betrakta och fullfölja det sednare såsom en väsendtlig beståndsdel och bestäm ning af det förra, och det är detta vi mene, när vi säge a tt sedligheten äfven bör vara rättslig, eller att den sedliga menniskan, betraktad såsom blott sådan, äfven bör verka för rättens förverkligande.
Men det är icke nog att den sedliga menniskan är tillika rättslig eller har rätten såsom en bestämning af sin sedlighet: hon måste, för att i ordets sanna och fulla mening vara sedlig, äfven vara religiös, eller såsom ett moment af sitt eget ändamål upptaga det gudomliga, hvilket Religionen tenderar att hos henne förverkliga. Så vidt nemligen menniskan, enligt hvad vi från det föregående erinre oss, till sitt yttersta väsende är en idée i det absoluta förnuftet eller, som religionen säger, en medlem af det himmelska riket, så är derm ed ock gifvet, i enlighet med hvad vi nyss sett om staten, att Gudomlighetens eller religionens förverkligande hos henne måste ingå såsom en bestäm ning i hennes eget ändamål, sam t att hon följaktligen icke kan vinna det sednare fullständigt, utan att fatta det ur denna dess högsta synpunkt och derefter bestämma hela sin verksam het. D et är ock klart, att den theoretiska fattningen härvid blott utgör den nödvändiga förutsättningen för religiositeten (dess conditio sine qua non), men att denna sjelf väsendtligen ligger i viljans beslut a tt göra denna fattning till sin bestäm m ande princip, äfvensom i det trogna fasthållandet och genomförandet af detta beslut. Ty förutsatt att menniskan väl theoretiskt erkände sin kallelse såsom ytterst varande en idée och ett organ för religionen, men icke handlade i enlighet derm ed, så kunde hon väl icke sägas vara religiös. Men då detta viljans beslut för den sedliga menniskan är en moralisk pligt eller en fordran af hennes egen idée och hennes eget förnuft, så utvisar detta det berättigade i vårt påstående, att den äkta och fulländade sedligheten icke kan erkänna några funktioner såsom liggande utom sig, och att i följe deraf det religiösa lifvet menniskans bättring och helgelse så vidt den nemligen betraktas såsom ett verk af henne sjelf och ifrån hennes egen vilja utgången, änskönt det i och för sig utgör den högsta lifsformen, likväl m åste fattas och erkännas såsom ett moment i och af hennes sedlighet. Emellertid bör detta icke förstås så, som hade menniskan att inom kretsen af sin sedliga verksam het upptaga vissa h an d -
C! lingar, hvilka vore att betrakta såsom religiösa ungefär såsom man i en större cirkel uppritar en m indre : vår mening är fastmera den, att menniskan just derföre, att hon ytterst har sitt lif i Gud och Gud lefver i henne, icke rätt kan vara hvad hon bör vara eller uppnå sitt eget ändamål, såframt hon icke på hvarje punkt af sin verksam het eller i hvarje handling fullföljer det sednare så, att hon i och med detsamm a äfven fullföljer Gudomlighetens ändamål i henne och gör sig till en organ för honom. Först derigenom kan den sedliga verksam heten, på sam m a gång som den är harmonisk i sig, träda i harmoni med tingens totala ordning eller det förnuftiga i alla dess form er1). Först derigenom kan den undgå att hårdna i sjel frättfärd ighet och ega kraften att besegra egoismen och underlägga sig det sinnliga, hvilket eljest står såsom en oöfver- vinnelig m akt emot henne. Kort sagdt: först derigenom kan sedligheten blifva verkligen absolut; hvarem ot den sedlighet, som icke kastat sitt ankare i religionen, utan lösryckt derifrån utgår ifrån det tomma men ej ifrån det af det gudomliga fyllda och genomträngda sjelfm edvetandet, icke kommer utöfver en blott subjektiv och ändlig moral, såsom vi ofvan i fråga om K ant hafve visat2). I verkligheten måste således m enniskans religion och hennes sedlighet vara oupplösligen förenade och den ena sträcka sig så långt som den andra eller till sin spher hafva hela det menskliga väsendet, men i b e greppet m åste de likväl särskiljas, så vidt som det mål, hvilket sedligheten för menniskan uppställer, nemligen a tt vara sinnligt-förnuftig, first derigenom kan vinna sitt fulla och absoluta innehåll, att det m edelst upptagande af det religiösa mom entet utvidgas till den universalitet, att menniskan just såsom sedligt förnuflig varelse äfven skall vara en medborgare af Guds rike. m nu den sedliga menniskan ovilkorligen äfven m åste vara religiös, så uppkom m er för henne icke blott ett behof, 1) Ttnfr ofv a n sid. 17. 2) S e ofvan sidd. 7 o. f.
utan äfven en pligt att genom vissa funktioner hos sig höja, lifva och stärka det religiösa m edvetandet och att i allm änhet ' rigta sin vilja pä det gudomliga. Dessa funktioner innefattas i den s. k. religiösa kulten, hvilken på en gång åsyftar en menniskans elevati on till G ud och hennes submission under honom, och derföre skulle kunna inom ethiken kallas för hennes speciella pligter emot Gud eller de speciellt religiösa pligterne. Det resultat, hvilket vi ofvanföre anticiperade, nemligen a tt de trenne praktiska idéerne ömsesidigt ingå i hvarandra, har sålunda bekräftat sig med afseende på sedligheten: vi hafve verkligen funnit att den sedliga menniskan i hvarje handling m åste fullfölja sitt eget ändamål s å, att hon tillika fullföljer rättens och religionens ändamål i henne. Tilläfventyrs skall dock detta resultat till en viss grad synas motsäga hvad vi såväl i det föregående som nu i fråga om sedligheten yrk at: att menniskan måste betrakta sig sjelf såsom deras organ. Ty torde man säga huru är det för henne möjligt a tt fatta dem begge såsom organiska bestäm ningar hos sig och likväl sig sjelf såsom ett organ för dem? En dylik invändning beror emellertid endast derpå, att man icke fattar det sanna begreppet af ett verkligen organiskt förhållande. I ett sådant är hvarje organ tillika m edelpunkt och använder det hela och alla de öfriga organerne för sig och sitt enskilda ändamål på samma gång som det, sedt från det helas synpunkt, måste förklaras vara utan halt, om det icke utgör en speciell funktion deraf. Så för att taga ett exempel ur den sinnliga verlden är väl ögat ett särskildt organ i menniskokroppen och följaktligen äfven en bestäm ning hos densam m a, men det oaktadt kan det, om man tager ögat till utgångspunkt, om vändt ock sägas, att hela organismen med alla dess krafter enär denna i ögat måste vara närvarande eller verksam för att ett seende skall kunna ega rum utgör en bestäm ning hos ögat eller i detta ingår såsom moment. På grund af det här nämnda organiska förhållandet m åste äfven rättens eller det offentliga sam hällets idée, ur sin egen
synpunkt betraktad, såsom m om enter i sig innefatta sedligheten och religionen, på samma gång som den är något i och för sig varande eller sjelfständigt. Ty det är klart, att då staten till ett harm oniskt helt skall förena alla de sedliga ändamålen, så m åste han äfven upptaga dem alla i sig och genom sin rättsverksam het befordra dem ; hvilket vill säga, a tt han för a tt verkligen varp rättslig, äfven måste vara sedlig. Och på sam m a sätt gäller om staten, att han icke kan vara hvad han bör vara, utan att äfven vara religiös. Ty skall han verkligen fullfölja det universellt menskliga intresset, så m åste han, så fram t han rä tt förstår sig sjelf, erkänna, att det y tterst är det gudomligas förverkligande i menskligheten, för hvilket han bör utgöra ett organ, eller att han m åste hafva religionen till sin högsta lag och sitt yttersta ändamål. U r denna synpunkt fattad m åste då staten, lika såväl som familjen, kommunen och korporationen, kallas e tt Tem plum D ei eller utgöra en kyrka; hvarföre ock allt samhälle af ålder blifvit betraktadt såsom heligt. A tt anse kyrkan såsom en särskildt stat i staten och m otsätta den ena mot den andra såsom det verldsliga och det religiösa sam hället, m otsvarar i fråga om staten det föreställningssätt, hvilket ligger till grund för den åsigt af sedligheten, hvilken vi ofvan betecknade såsom den exclusiva eller bornerade. Den sannt religiösa betraktelsen sam m anbinder allt med Gud och erkänner, att liksom han är den allt upplysande, så m åste han ock vara den allt besjälande. Men om sålunda intet sam hälle är hvad det bör vara, så fram t det icke ur sin högsta synpunkt betraktadt är en kyrka och erkänner sig för en sådan, liksom ingen enskild menniska är sann menniska utan att vara religiös, så följer deraf, a tt staten icke blott i denna anda måste füüfölja hela sin verksam het, utan, på samma sätt som individen genom vissa funktioner hade a tt höja och stärka sitt religiösa m edvetande och böja sin vilja under det gudomliga, så m åste äfven staten genom vissa funktionärer verka för det religiösa m edvetandets utveckling inom sig och för att detta m edvetande må beherrska och genom tränga hela sam hället. Eller med andra ord, han m åste hos sig ega, utveckla och
C i iulliinda en viss läronorm såsom den religiösa öfvertygelsensi u t tryck, och tillika vårda den religiösa kulten, hvilken såliunda uti och genom honom blir offentlig. Emellertid har han icke att göra detta omedelbart eller så att regenten skulle vara den högste öfverstepresten eller själasörjaren, utan genom vissai för detta ändamål företrädesvis verkande organer; ty, såsom vi sett, har staten icke a tt utöfva någon annan rättighet, än den enda, i hvilken alla hans omedelbara rättigheter innefaittas, nemligen den, att på hvarje punkt styra och reglera det hela, d. v. s. deruti förverkliga den formella rätten, fflä r- med är då svaret på frågan om statens förhållande till kyirkan korteligen antvdt, så vidt det för v årt närvarande ändamål kan anses behöfligt. Slutligen följer af allt hvad vi hitintills anfört, a tt Rleli gionen såsom sådan uti och under sig innefattar både sed llig - heten och rätten såsom sina organiska m om enter; ty då (G u domlighetens idée i sig innehåller alla andra idéer och då IHan, såsom i dem yttrande sin verksam het, måste hafva dem i till sina lefvande organer, så är det klart, att Han såväl uti och genom de offentliga som de privata samhällena och individrerne uppenbarar och förverkligar sin vilja på ett speciellt ssätt, ungefär såsom Monarchen i staten uppenbarar och förverklligar sin vilja genom sina underordnade organer. Em ellertid är Gudomligheten såsom verksam betraktad eller religionen odock tillika öfver dem upphöjd och i förhållande till dem sjelfstämdig, på sam ma sätt som menniskoanden är sjelfständig i forhållamde till "de särskilda krafter, hvilkas organiska enhet den utgör.. U r det sålunda bestämda förhållandet emellan de treenne praktiska idéem e kunne vi ock lätleligen finna huruledes sjedfva den praktiska philosophiens system m åste gestalta sig. Om de ifrågavarande idéerne m åste lika så många m otsvarainde praktiska vetenskaper kunna uppställas; så a tt den praktiiska philosophiens system nödvändigt artikulerar sig i trenne h u fvru d - delar, nemligen Religionslära, Sedelära och Rätts- relier
Statslära '). Det är vidare ock klart, att enhvar af dessa vetenskaper måste komma att på visst sätt omfatta och behandla d et hela, eller a tt de liksom deras objekter m åste ingå i hvarandra; men att likväl enhvar af dem, då den behandlas såsom m om ent af någon bland de öfrige, ses ur en och annan och olika synpunkt, än när den betraktas inom sig sjelf och ifrån sin egen ståndpunkt. Väl skulle det vid första påseende kunna synas som den praktiska philosophiens tredje hufvuddel hellre borde få namn af Samhällslära i allmänhet, än af R ä ttseller Statslära, på grund deraf, att de för menniskan bekanta formerna af förnuft äro Gudomligheten sjelf, den enskilda och den samfälda menniskan eller samhället; men då sedlighetens omedelbara organer, enligt hvad vi ofvanföre visat, icke blott utgöras af individerne, utan äfven af de privata samhällena, så m åste dessa sednare hänföras under Ethiken, och den praktiska philosophiens tredje hufvuddel, hvilken om edelbart endast har a tt utveckla det offentliga samhällets idée, kallas Rätts- eller Statslära. Hvad åter Religionsläran angår, så kunne vi bifoga den anmärkningen, att denna, så snart den icke behandlas såsom m om ent af Ethiken, utan såsom sjelfständig vetenskap, blott har den gudomliga ekonomien till sitt föremål eller eger att framställa hvad Gudomligheten sjelf genom sin ledning af de ändliga väsendernes utveckling verkar för det religiösa ändam ålets uppnående, men icke hvad de menskliga väsenderne sjelfve å sin sida böra vilja eller göra. Till sitt innehåll skulle alltså denna vetenskap närm ast komma a tt m otsvara den sednare delen af den positiva religionsläran från och med Soteriologien. Innan vi sätte en gräns för våra betraktelser, hafva vi endast att till besvaräfldé upptaga den ännu återstående frågan om philosophiens förhållande till religionen; hvarvid vi dock icke behöfve vara vidlyftige, utan kunne, efter hvad hitintills förekommit, fatta oss tem meligen kort. Grunden till de tvister, som denna fråga varit underkastad, och till de många i) Jm fr. C. J. B oström, G rundlin ier till P h ilo s. S tatsläran s P ropæ d evtik. U psala 1851. sidd. 13 o. f.
fåfänga försöken att på ett tillfredsställande sätt lösa den, är utan tvifvel att söka deruti, att man endast har fattat religionen såsom någonting theoretiskt eller såsom ett visst vetande och icke betraktat den såsom hufvudsakligen en viss bestäm dhet hos viljan. Vi hoppas a tt genom hela vår föregående undersökning hafva tillräckligt vederlagt denna villfarelse och visat a tt religiositeten, ehuru den visserligen har ett theoretiskt mom ent till sin förutsättning, dock lika så litet deraf konstitueras som sedligheten består i det blotta begreppet om den sedliga verksam heten. Det theoretiska m om entet behöfver till m ensklighetens lycka icke ovilkorligen ega hela klarheten af en fulländad vetenskaplig insigt ; ja, detta är så litet en nödvändighet, att, såsom historien bevittnar, icke ens de religiösa heroerne sjelfve varit några philosopher. Att vilja substituera philosophien i religionens ställe vore följaktligen en orimlighet. Ser man på philosophien såsom sådan, så är den onekligen en sjelfständig verksam het, som icke tjenar endast till medel för någonting annat, utan har sitt ändamål i sig sjelf. Liksom konsten om edelbart går ut på att framställa det sköna, utan all vidare afsigt, så har ock vetenskapen till sin omedebara uppgift att fullfölja vetandet i och för dess egen skull eller a tt förskaffa menniskan klarhet öfver sig sjelf och sin verld genom att till dess absoluta princip återföra allt det gifna och visa det i denna princips ljus. Inom vetenskapen kan det följaktligen blott vara fråga om att upptäcka sanningen, icke att realisera den i lifvet; så snart det blifver fråga om det sednare har man redan öfverträdt den rena vetenskapens gräns och är inne på ett annat gebiet. Det är häraf klart, att philosophien såsom sådan icke kan sägas stå i något annat förhållande till religionen, än det, i hvilket den står till sedligheten och rätten eller hvilket annat objekt soin helst för dess undersökning. Den har att begripa religionen, att förstå hvad den i sitt innersta väsende är, och att för philosophien vilja uppställa något annat om edelbart mål, än detta, vore detsamma som att upphäfva dess eget begrepp. Men ehuru den philosophiska verksam heten i sitt eget begrepp har sitt närm aste ändamål och detta äfven m åste gälla
varit tffterfrågadt 2i)* men redan Vestgötalagen lägger vigt vid hennes bifall, enär det liwåtes att upplösa en äktenskapsförbindelse, till hvars ingående hon blifvit tvungen 2S). Fästningavilkoren kallades i äldre tider festa-m äldage 26) eller jestakaupm dle-2'3). Det mest rnaktpåliggande af hela aflalets innehall, utom bestämmandet af MakarncS egendomsförhållanden under äktenskapet, hvartill vi här nedan skola återkomm a, var den gäfva (m undr) 28), som brudgummen för brudens erhållande horde utgifva. Emedan friaren vid ifrågavarande aftal framstod likasom en köpare, erbjudande ett visst belopp af penningar eller gods, och giftomannen åter såsom en säljare, utfästande brudens öfverlctnnande, jemte en viss henne åtföljande hemgift, lick hela aftalet utseende af ett köpaftal. Det är derfore som man ej mindre i Sagorna, än ock i Grågås och de äldre Norska lagarne finner, med afscende å äktenskap, uttryck sådana som ktiup 29), kaupa kono mun- 24) II ärom leinna Nidis Saga: c. 10. {p. 17), Vgils Saga: c. 7. (p. 24) vittnesbörd. Jfr ock Thorlacius: Boreal. \>et. JU atrim. p. 22-25. Schlegel: Commentatio hist. et crit.: p. C X V III. F in s en: p. a. st. s. 2 0 7 o. f. 23) V.G.L.: l ï : ïik.b. 52. V.L.: Æ.B. 1: 4. innehåller, att qvinnan kunde motsäga en fästning, som tillkommit henne ohördan. fvm.l. : II: Æ.B. I: 4. jfr il.l.: Æ.B. I: 4. 26) Nidls Saga: cap. 2 (p. 4). Grdgds: Festa- )}. 0 (I* p. 512). h. LandsL.: A.B. (V) i (II. p. 74) o. s. v. Mkldagi conditio, stipulatio, conventio, se Glossar, tili Grågås. 7) Jfr T h o r l a c i u s : 1. c. p. 57. 28) Uti Grågås: Arfa-/). 5 (I. p. 17 5 ), Fesla-/), 5 0 (Ï. p. 57 0 ) m. fl. Uti ä. Gul.L.: 25, 2 7 (I. p. IG), 51 (p. 27), 5 8 (p. 51), G4 (p. 5 5 ), 105, 104 (p. 48), 124 (p. 5 4). Vrôstath.L. : III. 15 (I. p. 152), XI. 14 (p. 252). «. Bj. Bet.: G8 (T. p. 517), 152 (p. 527). ii. Borg.Chr.B. : 10 (I. p. 550). Sv.Chr.R. ; 0 4 (I. p» 4 2 7 ), 07 (p. 428).' y. B orgc hr.r.: 2 0 (II. p. 505). Järnsida: Ii v.g. 5 (p. 04). Uti 'V.G.L.: II. G. 1. Uti Grågås förekommer likaledes kvånarmundr, Festa-/>. 2 (I. p. 1 7 2 74) m. fl. illu n dr, kvånarmundr, konarmundr återgifves i Glossar, till Grågås med in unus spons alitium, arrha, qua sponsus uxorem sibi quasi emeret; jfr Glossar, till Nidls Saga: S v ei n 1* j ö r ii s s o u : anm. vid Jårnsida (p. 58) "Mundr simpliciter positum ambigua? est significationis, nce magis donum matutinum, quod sæpissime dicitur giof\ quam largitionem sponsalilinm et antipherna, quibus Uxor quasi emitur, denotat." Ilan antager äfven att mundr i Jårnsida: Ii v. 5. har betydelse af "dos proprie sic dicta" = heimanfylgia; men delta förefaller oss mindre sannolikt. 89) Niåls Saga: cap. 0 (p. 17). "Sidan tala j^eir um haupit Egils Saga: c. 7 (p. 42), "Björgölfr keypti hana med evri gull*."
i sjelfva verket icke befinna sig på sam ma linea och att man på grund deraf icke rätteligen kan tala om ett förhållande dem emellan i sam ma mening som emellan religionen, sedligheten och rätten, hvilka samteligen äro belägna på det praktiska området. Strängt taget borde man derföre i stället för a tt fråga huru philosophien förhåller sig till religionen blott fråga huru religionsphilosophien förhåller sig till den positiva religionsvetenskapen; ty dessa befinna sig, då de begge äro vetenskaper, verkeligen inom samma gem ensam m a enhet och måste således kunna betraktas i förhållande till hvarandra. H vad åter detta förhållande särskildt beträffar, så synes det icke kunna blifva m ycken tvist underkastadt huru det bör bestäm m as. Den förra utgår ifrån religionens i förnuftet om edelbart gifna idée och söker att med inre nödvändighet eller i strängt system atiskt sam m anhang utveckla denna idées innehåll i alla dess särskilda m om enter; hvarem ot den sednare alltid utgår ifrån det uttryck, som det religiösa m edvetandet redan de facto gifvit sig i verkligheten, och sträfvar a tt genom abstraktion och reflektion bringa delta till formen af begrepp sam t ordna det till ett vetenskapligt helt. Man kunde på grund deraf jemföra deras förhållande till hvarandra med den philosophiska rättslärans förhållande till den positiva; hvilken sednare likaledes icke om edelbart har sitt fundam ent i det rena begreppet, utan i någonting historiskt förefunnet. I följd af denna sin empiriska utgångspunkt måste den positiva religionsvetenskapen komma att innehålla m ycket sannt, men också ett och annat otillfredsställande, nemligen sinnliga och oväsendtliga elem enler, hvilka sam m anbindas med rena begreppsbestäm ningar; hvarföre ock det hela kommer att m er eller mindre sakna inre enhet och följdrigtigt sam manhang. Och då resultatet redan på, förhand är gifvet, så blifver den vetenskapliga bevisningen ofta blott formell och ofta rörande sig i en cirkel, em edan den egentliga grunden [ratio] för allt som skall strängt bevisas dock y tterst ligger i idéen eller förnuftet. Den positiva religionsvetenskapen är derföre en halfgången vetenskap, i hvilken man väl spårar ansatsen till e tt philoso-
pherande, men likväl förgäfves söker den andeliga sjelfständighet, som bortkastar all annan auktoritet än sanningens egen och icke hyllar det sanna, emedan det är e tt utifrån gifvet, utan emedan det har sin giltighet uti och genom sig sjelft. Det oaktadt utgör den alltid den historiska förutsättningen för den praktiska spekulationen, förutan hvilken denna ej skulle kunna bana sig väg till sin princip. Men är denna en gång verkligen funnen, så är derm ed den osjelfständighet, hvilken egde rum så länge det gifna stod såsom ett blott gifvet, öfver- vunnen, och religionsphilosophiens system hvilar då lika sjelfständigt på sig sjelft som det Copernikanska system et hvilar i sin egen grundidée, utan stöd af de förarbeten, hvaraf dess upptäckande betingades. För öfrigt bör man äfven erkänna, att religionsphilosophen äfven sedan behöfver den positiva religionsläran, dels för att lättare få ett medvetande och en öfversigt af sin vetenskaps speciellare momenter eller innehåll, dels för att kunna genom henne kontrollera sina satser och blifva uppm ärksam på de misstag, hvilka han under sin spekulation kan hafva begått. Men klart är, att när religions philosophien en gång är vunnen och dess innehåll nått sin tillräckliga evidens, så m åste den ock vara berättigad att u t göra den m åttstock, efter hvilken den positiva religionslärans sanning och fullkomlighet rätteligen skall bedömas.
Rättelser, h v ilk a före g e n o m lä s n in g e n böra ia k tta g a s: Sid. 5 r. 5 uppifr. står: cvdom onism läs : evdæ m onism» 8» 2 nedifr.» K. W. sid. 57» K. W. T h. V III sid. 57» 10» 3»» stellt sich» s tellt er sich» 2 0» 13»» öfveraskning» öfverraskning )> 2 9» 15»» fatta d en» fatta d en förra i) 3 2» 5 uppifr.» der Idée» die Idée»»» 2 n edifr.» dyrkar o ch k n ä» dyrkar sig sje lf och k n ä - böjer för sig sjelf böjer för sig )) 3 8» 2»» v ä sen d es in n eh å ll» väsen des in n eh å ll,» 4 6» 4 u ppifr.» ty d en är fri» ty d en är icke fri