I Sverige finns det en vänskapsförening för Australien/Nya Zeeland. Föreningen har 12 000 medlemmar och Lars Rubensson, chef för stab markjuridik, SCA Skog, är dess ordförande. Lars, som nyligen var på semester i Nya Zeeland, berättar här om Ursprungsbefolkningens kamp för att återfå sin rätt till mark. Lars Rubensson på kulturkväll med maorier i Waitangi, Nya Zeelands vagga. Foto: Margareta Rubensson Anden i sjön en kraft att räkna med Runt om i världen växer intresset för naturfolken och deras rätt till mark. I Sverige utreds nu förändringar i lagstiftningen gällande samernas rättigheter. I Australien har aboriginerna tillerkänts äganderätt till vissa områden med en speciell lagfart, Native Title, och i Nya Zeeland görs ansträngningar att stärka maoriernas rätt i den s k Waitangitribunalen. År 1991 var jag på resa i Nya Zeeland och i slutet av år 2002 gjorde jag åter en resa i landet. Båda gångerna hade jag goda tillfällen att studera maoriernas kultur och deras rätt till mark. Jag konstaterar att åtskilligt hänt de senaste elva åren. Maoriernas kultur och rätt till mark har lyfts fram och stärkts på ett påtagligt sätt. En artikel i tidningen The New Zealand Herald berättade att ett motorvägsbygge utanför Auckland fördröjts i två år eftersom passagen vid en sjö inte hade föregåtts av en tillräckligt omfattande utredning. En maorisk stam protesterade mot bygget vid sjön eftersom en av deras andar var förknippade med sjön. En annan artikel berättade om exploatering av ett 44 hektar stort område i staden Tauranga som var mycket väl lämpat för bostadsbebyggelse. Projektet hade stoppats eftersom utvecklingen gick emot de kulturella och spirituella värderingarna av stammen Piriraku hapu, en understam till stammen Ngati Ranginui. Platsens betydelse för stammen ur kulturell och spirituell synpunkt utgjorde alltså ett starkt vägande skäl för att hindra exploatering. Ur min synvinkel betraktas stammen som sakägare på grund av historiska anspråk till området. I en tredje artikel beskrivs hur de maoriska orden mer och mer infiltrerar det engelska språket. Egentligen är det inte de maoriska orden i sig som är viktiga utan skälet till att de används är de maoriska begreppen de står för. Ett exempel är det maoriska ordet whanau som används då en grupp rekryterare används vid en anställningsintervju. Med detta menas också att någon med maorisk bakgrund finns med för att bedöma de sökande. Ett annat exempel på förändring är att ritualen vid begravningar som mer och mer övergår från att vara korta och opersonliga till att

vara som de maoriska tangi, mer omfattande och personliga. En fjärde artikel i samma tidning uppmärksammar ett tal av invandrarministern vid United Nations Day for Cultural Heritage där han jämför de engelska kolonisatörerna hantering av landets ekosystem och ursprungsbefolkningens kultur med de talibanska vandalernas förstörelse av Buddhastatyerna i Afganistan. För att förstå vad som händer i samhället är det nödvändigt att känna till landets historia. Ett utmärkt ställe att fånga historien då man är landet är att bege sig till platsen för nationens födelse, Waitangi vid Bay of Islands på Nordön. En illustration från den 6 februari 1840, då 26 hövdingar skrev under fördraget Treaty of Waitangi för maoriernas räkning. Illustrationen är hämtad ur Waitangi national reserve, utgiven av Waitangi national trust. Bay of Island var ett viktigt område för de första bosättarna i landet. Maorierna kom till Nya Zeeland från Polynesien omkring år 800 e.kr. Det finns många legender kopplade till maoriernas ankomst t.ex. legenden om Kupe, som upptäckte det nya landet och döpte det till Aotearoa, Landet med det långa vita molnet innan han åkte tillbaka till Hawaiki, maoriernas mytologiska hemland. De första européerna som kom var holländare och på 1600-talet skedde en del sammandrabbningar med maorierna. Engelskmannen James Cook kom 1769 och seglade runt hela landet och lät kartlägga det. Kontakterna med omvärlden blev därmed mer regelbundna. Landet fick också nya innevånare då handelsmän från England anlände. Förutom England fanns det flera länder som visade intresse för landet, speciellt Frankrike. Flera sammandrabbningar ägde rum mellan kolonisatörerna och maorierna. De som maorierna främst fruktade var fransmännen. År 1831 skickade 13 maorihövdingar från Nordön en förfrågan till den engelske kungen William den fjärde, som ombads att bli deras vän och beskyddare. England skickade guvernören William Hobson med uppdrag att förhandla fram ett fördrag med maorierna Fördraget skulle uppfylla tre funktioner, en rättslig, en diplomatisk och en humanitär funktion. Den rättsliga funktionen bestod i att fördraget skulle ersätta

själständighetsdeklarationen som erkänts av England. Den diplomatiska bestod i att fördraget skulle möjliggöra fortsatta fredliga bosättningsmöjligheter för britterna. Den humanitära bestod i att maorierna skulle behandlas väl. Den 6 februari 1840 skrev 26 hövdingar av 46 under fördraget, Treaty of Waitangi, för maoriernas räkning. Hobson skrev under som representant för kronan. Fördraget skickades sedan runt och den maoriska versionen hade slutligen undertecknades av 500 hövdingar. Den 21 maj 1840 utropade Hobson brittisk överhöghet över landet. Treaty of Waitangi har sedan det upprättades blivit omdiskuterat eftersom fördraget upprättades i två versioner, en på engelska och en översättning till maori. Fördraget innehåller tre artiklar. I den första artikeln överlåter maorierna enligt den brittiska versionen självständigheten medan de i den maoriska texten gav britterna rätt till styret över landet. I den andra artikeln garanterar drottningen maorierna ostört innehav av sina egendomar, mark, skog, fiske och byggnader så länge de önskar. I den tredje lovar brittiska staten att maorierna ska erhålla kungligt beskydd och fullt medborgarskap. I Waitangi hade jag tillfälle att uppleva historien om Treaty of Waitangi vid den maoriska stammens mötesplats som kallas marae. Det var en helt nyuppsatt kulturföreställning som ägde rum i stammens vackert utsmyckade byggnad kallad wharekai. Föreställningen började med att vi samlades utanför marae och släpptes in först sedan ett inrop, en karanga gavs. Sedan lotsades vi av en maorisk kvinna långsamt till wharekai där vi beordrades stanna cirka 25 meter framför byggnaden. Där utmanades vi av tatuerade maorier klädda i stammens dräkt och försedda med vassa spjut. En av maorierna placerade ett föremål framför oss, dansade krigsdans, briljerade med sitt vassa vapen och gjorde skenbara utfall mot vår grupps ledare. För oss gällde det att inte släppa blicken på maorierna vilket var ett tecken på att vi var vänligt sinnade. Ceremonin är gammal och syftar till att ta reda på om besökarna vill ha fred eller krig. Den avslutas med att den maoriske ledaren plockar upp föremålet och kallar in oss i wharekai. Vi tar av oss skorna och placerar oss i byggnadens ena sida. En av maorierna hälsar oss välkommen och vi går fram och skakar hand och var och en pressar sin näsa mot hans, vilket kallas hongi. Kulturshowen fortsatte sedan med en sound and light show. En maorisk farfar berättade historien om maorierna för sitt barnbarn. Berättelsen illustrerades av en grupp maorier som uppträde med dans, sång och olika ritualer. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att få inblick i maoriernas historia än att delta i en sådan flerdimensionell kulturshow som denna. Den gav onekligen en kick för att fördjupa sig i historien. Upplevelserna i Waitangi gav anledning att lära sig mer om historien efter år 1840. I och med att Nya Zeeland blev en brittisk koloni började allt fler europeiska bosättare, så kallade pakeha, anlända till landet. Maoriernas ovilja att sälja sin mark ledde till allt fler motsättningar. Nya lagar stiftades vilka ledde till krig och att stora markområden konfiskerades. Dessutom slopades kronan den ensamrätt att köpa mark av maorierna som garanterats i Treaty of Waitangi. Krig, konfiskation och försäljningar innebar att maorierna år 1939 endast ägde 1,4 miljoner hektar av Nordöns totala areal om 12 miljoner hektar. Maorierna protesterade tidigt eftersom de ansåg att kronan bröt mot Treaty of Waitangi på olika sätt. Pakeha å andra sidan glömde snart bort fördraget då

strukturerna i det nya samhället började ta form. Efter andra världskriget blev dock förhållandena bättre och både maorier och pakeha levde relativt gott. Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet innebar dock sämre tider och maoriernas missnöje med förlusten av sin mark kom nu upp till ytan igen. Urbanisering och tillgång på bättre utbildning gjorde maorierna mer medvetna om sina rättigheter och de blev allt skickligare på att organisera sig. Att pakeha glömt bort fördraget förklarade de med att de såg Nya Zeeländarna som ett folk medan maoriernas förklarade att de alltid hållit fördraget levande därför att Nya Zeeland är ett land som består av två folk. Protester från maorierna resulterade år 1975 i att Waitangitribunalen tillsattes. Dess uppgift är att undersöka om kronans agerande överensstämde med Treaty of Waitangi. I de fall kronans agerande strider mot fördraget ska tribunalen ha möjlighet att utfärda en rekommendation om hur de drabbade borde kompenseras. Tribunalen har idag 17 ledamöter, varav ungefär hälften är maorier och hälften pakeha. Den har möjlighet att behandla anspråk som sträcker sig tillbaka till den 6 februari 1840, dagen då fördraget undertecknades. Anspråken kan gälla rätt till mark, fiske och vatten men även anspråk som berör miljöstörningar eller hot mot det maoriska språkets överlevnad. Grunden för anspråket måste vara att kronan agerat på ett sätt som strider mot Treaty of Waitangi. Det får inte riktas mot privatpersoner. Anspråk lämnas in genom att en enskild maori eller en grupp maorier skriver ett brev till tribunalen. I brevet beskrivs anspråket i korthet. En utförligare beskrivning lämnas senare. Tribunalen samlar sedan in information och om anspråket är väl underbyggt registreras det. Förhör ordnas oftast i anspråkshållarens egna marae. Den som lämnat in anspråket får där tillfälle att presentera på vilket sätt kronan brutit mot fördraget och hur anspråkshållaren drabbats. I dagsläget finns cirka 1000-tal anspråk registrerade. Tribunalen är ingen domstol. Den utfärdar endast rekommendationer och bara under förutsättning att kronan agerat på ett sätt som bryter mot fördraget. Rekommendationen innehåller ett förslag på hur anspråkshållaren bör kompenseras. Det vanligaste är ekonomisk kompensation. Bindande rekommendationer om tillbakalämnande av mark till maoriskt ägande kan ges bara under ett fåtal förutsättningar. Det ska då gälla antingen skogsmark som ägs av kronan och innefattas av Crown Forestry License (statlig skogsmark uthyrd till utländska bolag) eller minnesmärkt mark. Med minnesmärkt avses mark ägd eller tidigare ägd av statligt företag som sålt den vidare. Processen vid tribunalen är i jämförelse med domstolsförfarandet mer undersökande. Den kan till skillnad från domstolarna göra egna undersökningar för att nå fram till sanningen. Processen är flexibel och följer inga strikt uppsatta regler utan anpassning sker till de seder som råder på olika platser. Tribunalen har ingen möjlighet att tolka lagar dock har den exklusiv rätt att tolka fördraget. Tribunalen kommer inte med några slutgiltiga lösningar utan den förhandlas fram mellan anspråkshållaren och staten. Vid förhandling får anspråkshållaren hjälp av Office of Treaty Settlement. Anspråken från Maorierna grundar sig vanligen på en dröm att kunna bosätta sig på sina förfäders mark och kunna nyttja den på det sätt de en gång nyttjade den. I några enstaka fall har äganderätten återgått till maorier, men det allra vanligaste är att ekonomisk ersättning utgår. Drömmen stannar i de flesta fall vid en dröm, men

det är ändå viktigt att de fått möjligheten att presentera sina anspråk inför tribunalen. Det innebär trots allt att de olika stammarnas historiska nyttjande av olika markområden utreds, klarläggs och dokumenteras på ett sätt som har ett stort historiskt värde. Det bidrar också till att skapa respekt för stammens medlemmar och skapa positiva förutsättningar för framtiden. Min uppfattning är att Waitangitribunalens arbete är en starkt bidragande orsak till den förändring som pågår i samhället med en ökad respekt och hänsyn till den maoriska kulturen och deras anspråk i markägarfrågorna. Anden i sjön har blivit en kraft att räkna med! Lars Rubensson