Nytt från Europadomstolen 6/11

1 Nytt från Europadomstolen 6/11 Redaktör: F.d. kammarrättsrådet Margaretha Ericsson Kontaktperson på Sveriges domstolar: John S. Panofsky, Förvaltningsrätten i Göteborg INNEHÅLL Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 maj - den 14 juni 2011. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets startsida under Vägledande avgöranden som Du hittar under rubriken Genvägar på Sveriges domstolars webbsida, www.domstol.se. I månadens nummer har även medverkat Philip Mielnicki, doktorand i civilrätt vid Stockholms universitet. REGISTER På Sveriges domstolars webbsida finns också ett register över domar som har refererats i tidigare nyhetsblad, från och med nr 1/01. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består av sju olika kolumner. Registret kan sorteras efter bl.a. part, svarandestat eller avgörandedag. Sortering efter artikel har vissa brister men fungerar huvudsakligen bra. På samma sida finns vidare en lathund med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller söker i registret. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i registret till Nytt från Europadomstolen. UPPLYSNING Nyhetsbladet publiceras numera som en pdf-fil. Det innebär att det inte längre finns länkar från innehållsförteckningen direkt till de olika referaten. Ett enkelt sätt att hitta direkt till det referat man vill läsa är att markera namnet på den klagande i målet och sedan klicka på Redigera och vidare på Sök samt på Sök nästa. Man kan naturligtvis också via Redigera gå till Sök och skriva in hela eller del av namnet på den klagande och sedan klicka på Sök nästa.

2 FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER EUROPADOMSTOLENS DOMAR Domar mot andra länder Kücük mot Turkiet och Schweiz, 2011-05-17 Även om det inte gick lika snabbt som fadern önskat och inte heller alla åtgärder som han begärde vidtogs, skedde det inte någon kränkning av artikel 8, när hans bortförde son återfördes. När far och son vi återkomst till Turkiet kvarhölls frihetsberövade på flygplatsen saknades laglig grund och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. Bisir och Tulus mot Moldavien, 2011-05-11 Två män misstänkta för att vara delaktiga i organiserad brottslighet innefattande förfalskning och bedrägeri frihetsberövades och deras hem utsattes för husrannsakningar. En av männen skadades i häktet. Fråga enligt artikel 3 om bevisvärderingen av hur dessa skador uppstått samt om myndigheternas utredning av skadorna. Husrannsakningarna innebar en kränkning av artikel 8, eftersom de var oförenliga med inhemsk lag. Abou Amer mot Rumänien, 2011-05-24 En statslös palestinsk man och hans rumänska fru och dotter befinner sig numera i Sverige. Mannen erhöll först asyl i Rumänien, men han blev sedan utvisad därifrån. Makarna tvingades lämna Rumänien och därmed lämna kvar sina närmaste släktingar där. Intrånget i makarnas rätt till respekt för sitt familjeliv var inte förenligt med en lag som fyllde konventionens krav. Det skedde därför en kränkning av rätten till familjeliv enligt artikel 8. Elsner mot Österrike, 2011-05-24 En känd bankdirektör hölls häktad under 15 månader pga. flyktfara, bl.a. med hänsyn till sina omfattande ekonomiska tillgångar, sin tidigare utevaro från förhör samt misstankar om att han överdrivit sina hälsoproblem. Häktestidens längd ansågs dock inte ha varit oförenlig med artikel 5.3. Konstas mot Grekland, 2011-05-24 Uttalanden som gjorts efter en fällande dom i första instans var i och för sig tillräckligt tydliga för att personen skulle kunna identifieras men då uttalandet inte bedömdes föregripa kommande dom avseende överklagandet skedde inte någon kränkning av artikel 6.2. När uttalandena gick långt utöver en enkel hänvisning till den fällande domen i första instans och gjordes av högt uppsatt politiker skedde däremot en kränkning av artikel 6.2. R.R. mot Polen, 2011-05-26 Fostervattensprov togs inte i rätt tid på en gravid kvinna och hon försatt därför den frist inom vilken hon kunnat få en laglig abort. Hon fick under stor oro vänta i sex veckor på tillförlitliga provresultat och utsattes därmed för en förnedrande behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. Genom att inte ge henne rätt till tillgänglig undersökning, så att hon mot bakgrund av dess resultat kunde fatta ett informerat beslut om hon skulle ansöka om abort eller ej, hade de polska myndigheterna brustit i sina skyldigheter att garantera en effektiv respekt för kvinnans privatliv och det skedde därför en kränkning av artikel 8. Legrand mot Frankrike, 2011-05-26 Retroaktiv tillämpning av praxisändring i ett pågående mål innebar inte i sig ett intrång i rätten till en rättvis rättegång. Det skedde därför inte någon kräkning av artikel 6.1. Sabanovic mot Montenegro och Serbien, 2011-05-31 I ett första mål om yttrandefrihet mot Montenegro konstaterar domstolen att det inte varit berättigat att döma en chef för ett vattenförsörjningsbolag för uttalanden han gjort vid en presskonferens för att bemöta en artikel med påståenden om förorenat dricksvatten och särskilt inte att döma honom till fängelse, om än villkorligt. Det skedde därför en kränkning av artikel 10. Maggio m.fl. mot Italien, 2011-05-31 En ändring av beräkningen av pensioner för personer i Italien, som under lång tid arbetat i Schweiz, låg visserligen i samhällets intresse och var som sådan tillåten. När ändringen infördes under tiden som ett flertal processer pågick i de italienska domstolarna, innebar det att staten ingrep för att påverka ut-

gången i processer där den var part och till sin egen fördel. Intrånget i de enskildas rättigheter var inte berättigat och det skedde en kränkning av artikel 6.1. Khodorkovskiy mot Ryssland, 2011-05-31 Den kände ryske finansmannen Khodorkovskiy, som sedan 2005 avtjänar ett långt fängelsestraff i Sibirien, fick nu flera rättighetskränkningar enligt artiklarna 3 och 5 erkända av Europadomstolen avseende arresteringen och häktning av honom samt för flera processuella brister i samband med häktesförhandlingarna. S.T.S. mot Nederländerna, 2011-06-07 Prövningen av en frihetsberövad ungdoms överklagande med begäran om laglighetsprövning av beslut om frihetsberövande fördröjdes så länge att giltighetstiden för beslutet löpte ut, vilket medförde att överklagandet förklarades inadmissible. Den nationella domstolen bröt således mot skyndsamhetskravet och det skedde en kränkning av artikel 5.4. Eftersom den enskilde härigenom inte heller kunde få något skadestånd, var inte heller kravet på effektivitet uppfyllt och det skedde ytterligare en kränkning av artikel 5.4. R.U. mot Grekland, 2011-06-07 En turkisk man som suttit fängslad pga. politisk verksamhet flydde till Grekland och sökte asyl. Han frihetsberövades och placerades i undermåliga förhållanden samt kunde inte klaga över detta. Det skedde därför kränkning av artiklarna 3 och 13. Han löpte risk att bli utvisad utan att ha fått sin asylansökan prövad och det skedde därför en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3. När frihetsberövandet saknade lagligt stöd kränktes artikel 5.1 f) och när dess laglighet inte kunde prövas i grekisk domstol kränktes artikel 5.4. Schmitz mot Tyskland, 2011-06-09 Mork mot Tyskland, 2011-06-09 Domstolen bekräftar tidigare avgöranden och finner att förebyggande frihetsberövande som beslutas av den dömande domstolen i samband med att fängelsestraff döms ut inte i sig medför någon kränkning av artikel 5.1. Osman mot Danmark, 2011-06-14 Under tiden som en ung somalisk flicka, vars familj bodde i Danmark, mot sin vilja, hade skickats utomlands för att under två år ta hand om sin farmor, antogs en lagändring. Flickan vägrades därefter att få sitt uppehållstillstånd förnyat. Hänsyn togs till föräldrarnas men inte till hennes intressen och hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Det upprätthölls inte heller en rimlig jämvikt mellan flickans och statens intressen. Det skedde därför en kränkning av artikel 8. Revision Horvath m.fl. mot Ungern, 2011-05-17 Då ett klagande bolag upplösts redan innan ansökan gavs in till Europadomstolen förklarades ansökningen nu i den delen för inadmissible. När också en av de enskilda klagandena i målet hade avlidit reviderade domstolen domen i målet och tillerkände hennes två arvingar tillsammans det belopp som tidigare beslutats som ideellt skadestånd till den klagande. 3 ALLMÄNT Europadomstolen har den 24 maj 2011 dömt ut ett skadestånd om 4 000 000 EUR avseende byggnader som fanns på de s.k. Prinsöarna i Marmarasjön sydöst om Istanbul. Två kvinnor ärvde efter sin make resp. far fastigheter belägna på öarna. Fadern, som hade grekiskt medborgarskap, hade i sin tur ärvt fastigheterna efter sin far. Arvet godkändes först men upphävdes senare med motiveringen att eftersom turkiska medborgare inte kunde ärva fast egendom i Grekland så var det motsatta inte heller möjligt enligt lagen om ömsesidighet. Äganderätten till fastigheterna överfördes därför på staten. Europadomstolen fann i dom den 23 februari 2010 (noterad i nr 3/10 under Intrång i egendomsskyddet) att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, eftersom det inte hade visats att det vid det aktuella tillfället fanns en begränsning i grekisk lag som hindrade turkiska medborgare att förvärva en fastighet

genom arv. Domstolen tillerkände nu de två kvinnorna tillsammans, för alla typer av skada, ett skadestånd från den turkiska staten beräknat bl.a. på de aktuella byggnadernas marknadsvärde. Enligt domstolens statistik per den 31 maj 2011 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 29 850 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 24 % i förhållande till föregående års 24 150 klagomål för motsvarande period. 2 351 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en minskning med 44 %. 17 862 klagomål har avgjorts, 703 genom dom, en minskning med 7 %, och 17 159 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 5 400 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 31 maj till 151 250 mål vilket är en ökning med 8 % från den balans om 139 650 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 47 700 på avgörande i kammare med sju domare, 9 400 har lottats på kommitté med tre domare och 94 150 mål är lottade på ensamdomare. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 31 maj till 20 150, en minskning med 8 % från de 21 950 mål som förelåg vid årsskiftet. I beslut den 31 maj 2011 har Europadomstolen förklarat ett klagomål från en man, vars svårt sjuka hustru rest över 70 mil till Schweiz för att få hjälp att dö, för admissible. Målet är Koch mot Tyskland, nr 497/09. Mannen hade åberopat artikel 8 och klagat över att de nationella myndigheternas vägran att låta hans hustru få en dödlig dos pentobarbital sodium hade inskränkt hans egen rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, eftersom hustrun hindrats från att sluta sitt liv i hemmet och han i stället varit tvungen att köra henne till Schweiz för att hon skulle kunna ta sitt liv. Han åberopade också artikel 13 i förening med artikel 8 och klagade över att de tyska domstolarna hade kränkt hans rätt till ett effektivt rättsmedel genom att vägra honom rätten att ifrågasätta det federala institutets vägran att låta hustrun få det begärda tillståndet. Domstolens majoritet förklarade klagomålet för admissible och beslöt att frågorna om K verkligen hade den rättsliga ställningen för att klaga över en kränkning av sin avlidna hustrus rättigheter och om artikel 13 i förening med artikel 8 är tillämplig i målet skall prövas i samband med prövningen i sak. 4 LÄNKAR Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning. Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/ Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter: Engelska: Search the Case-Law - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen. DOMAR MOT ANDRA LÄNDER Kücük mot Turkiet och Schweiz (Ansökan nr 33362/04, dom den 17 maj 2011) Domen finns endast på franska. Även om det inte gick lika snabbt som fadern önskat och inte heller alla åtgärder som han begärde vidtogs, skedde det inte någon kränkning av artikel 8, när hans bortförde son återfördes. När far och son vi återkomst till Turkiet kvarhölls frihetsberövade på flygplatsen saknades laglig grund och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. K tillerkändes 2001 i samband med skilsmässa ensam vårdnaden om sonen N. I samband med ett umgängestillfälle reste modern, tillsammans med sin bror, bort med sonen under en månad. När perioden löpt till ända återlämnade hon inte sonen till K. Denne begärde den 2 augusti 2002 verkställighet av vårdnadsdomen och yrkade att sonen skulle återlämnas. Han upplystes senare om att hans f.d. hustru, dagen efter det att han gett in ansökan, hade gått över gränsen till Bulgarien med sonen med hjälp av förfalskade handlingar. K väckte en brottmålstalan mot hustrun och till följd därav inledde åklagarmyndigheten en förundersökning avseende den f.d. hustrun och hennes bror för användande av falska pass. De nationella domstolarna utfärdade beslut om att sonen N inte fick lämna turkiskt territorium och för att lämpliga tillsynsåtgärder skulle vidtas om N återvände till Turkiet. Åklagaren vid brottmålsdomstolen i Istanbul väckte åtal mot f.d. hustrun och hennes bror och de efterlystes. Interpol i Ankara lät cirkulera efterlysningen bland sina medlemsländer. I juni 2003 meddelade de schweiziska myndigheterna att flyktingarna hade siktats i Schweiz. De turkiska myndigheterna begärde omedelbart att alla nödvändiga åtgärder skulle vidtas förför att barnet skulle kunna återföras och de schweiziska myndigheterna vidtog alla tänkbara åtgärder för att finna barnet. Den 15 oktober 2004 fann de N som levde gömd tillsammans med sin mor och morbror. N placerades på ett barnhem. K kunde därefter hämta hem sonen och de återvände till Turkiet den 18 november 2004. När de anlände till Ankara stoppades de av polisen och hölls frihetsberövade på flygplatsen pga. de restriktioner som tidigare lagts på flyktingarna och för att klarlägga deras identiteter. K förklarade situationen och visade de relevanta handlingarna och begärde att bli ställd inför en domare. Följande morgon, efter flera timmars frihetsberövande, förhördes han av åklagaren och frigavs därefter tillsammans med sin son. I Europadomstolen åberopade K artikel 8 och klagade för egen och för sonens del. Han påstod att de turkiska och schweiziska myndigheterna hade brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter att vidta lämpliga åtgärder för att utan dröjsmål verkställa de beslut som gav honom vårdnaden om sonen. Han åberopade vidare artikel 5.1 och klagade över att de båda olagligen hade hållits frihetsberövade på flygplatsen under flera timmar. Europadomstolen erinrade om att artikel 8 innefattar en förälders rätt att få åtgärder vidtagna för att kunna återförenas med sitt barn och en skyldighet för de nationella myndigheterna att vidta sådana åtgärder. De positiva skyldigheter som innefattas i artikel 8 på detta område måste tolkas i ljuset av 1980 års Haagkonvention. Den avgörande faktorn i det aktuella fallet var således om de turkiska och schweiziska myndigheterna hade vidtagit alla åtgärder som rimligen kunde förväntas av dem för att underlätta för K att utnyttja sina rättigheter när det gällde vårdnad och föräldraansvar avseende sonen. Sedan samtliga vidtagna åtgärder granskats i detalj fann domstolen att myndigheterna hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder, inklusive en mängd utredande åtgärder. Även om K inte lyckats få andra åtgärder vidtagna, bl.a. telefonavlyssning, var det inte avgörande för att utredningen skulle bedömas 5

som otillräcklig. Det förhållandet att det schweiziska och turkiska rättsväsendet, polisen och diplomatiska myndigheter inte hade utfört alla åtgärder i enlighet med Ks önskemål och att han således inte fått det önskade resultatet snabbare innebar inte att myndigheterna i fråga hade varit passiva. Trots den tid som förflutit från det N fördes bort till hans återkomst till Turkiet, hade de turkiska och schweiziska myndigheterna, som följt det förfarande som krävdes enligt nationell rätt och internationella konventioner, uppnått det resultat som K önskade. De hade därför inte brustit när det gällde att uppfylla de positiva skyldigheter som situationen gav upphov till. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8. Domstolen hade också att ta ställning till om det frihetsberövande som K och N varit utsatta för på flygplatsen hade varit i enlighet med ett förfarande föreskrivet i lag i den mening som avses i artikel 5. Domstolen noterade särskilt att de efterlysningar som utfärdats avseende barnets mor och hennes bror inte utgjorde någon laglig grund för att under flera timmar hålla kvar K och N på flygplatsen för att kontrollera deras identiteter, särskilt som de omedelbart hade företett alla handlingar avseende sina identiteter och om vårdnadsbeslutet. Turkiet hade dessutom inte heller visat att frihetsberövandet svarade mot en sådan situation där ett frihetsberövande är tillåtet enligt artikel 5.1. Det hade således saknats laglig grund enligt turkisk rätt för att beröva K och N friheten. Domstolen fann därför enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 5.1. HÄNVISNINGAR Artikel 8 Tapia Gasca o. D../. Spanien, dom 2009-12-22 Maumousseau o. Washington./. Frankrike, dom 2007-12-06 (jfr nr 11/07) Artikel 5.1 Zervudacki./. Frankrike, dom 2006-07-27 Baranowski./. Polen, dom 2000-03-28 6 Bisir och Tulus mot Moldavien (Ansökan nr 42973/05, dom den 17 maj 2011) Domen finns endast på engelska. Två män misstänkta för att vara delaktiga i organiserad brottslighet innefattande förfalskning och bedrägeri frihetsberövades och deras hem utsattes för husrannsakningar. En av männen skadades i häktet. Fråga enligt artikel 3 om bevisvärderingen av hur dessa skador uppstått samt om myndigheternas utredning av skadorna. Husrannsakningarna innebar en kränkning av artikel 8 eftersom de var oförenliga med inhemsk lag. Två män, B och T, greps under en bröllopsfest i Moldavien av maskerade poliser misstänkta för förfalskning och bedrägeri. Därpå genomfördes under natten en husrannsakan i deras respektive hem. Deras makar anförde klagomål i domstol mot dessa husrannsakningar, dock utan framgång. Både B och T klagade över att de utsatts för omänsklig och förnedrande behandling under frihetsberövandena i häktet pga. förhållandena där. T hölls under 53 dagar i en isoleringscell med mycket litet ljus, vilket han påstod hade orsakat honom nedsatt syn. B klagade över att han inte erhållit tillräcklig vård, sedan han tagits in på vårdavdelningen i häktet pga. hungerstrejk och hälsoproblem. Till stöd för dessa påstådda missförhållanden hade de klagande inte framfört några bevis, varför klagomålen i denna del förklarades för inadmissible. B påstod vidare att han utsatts för allvarlig misshandel i häktet, sedan han ifrågasatt personalens husrannsakan av hans cell. Han påstod att han släpats längs marken och sparkats upprepade gånger tills han förlorade medvetandet, uppgifter som bekräftades av hans cellkamrat. Myndigheterna menade att hans skador var självförvållade eller hade orsakats av en olyckshändelse. B framförde klagomål om denna misshandel till åklagare. Två läkarundersökningar dokumenterade hans skador och konstaterade att de kunde ha åsamkats genom misshandel. En rättsmedicinsk myndighet

tillfrågades även av åklagaren om skadorna kunde ha varit självförvållade eller orsakats genom olyckshändelse. Svaret var att det var möjligt. Utredningen lades därefter ned i brist på bevis. I Europadomstolen klagade B och T över frihetsberövandena enligt artikel 5, förhållandena i häktet och behandlingen av dem där enligt artikel 3, rätten att presumeras som oskyldig enligt artikel 6.2 och avsaknaden av effektiva rättsmedel. Flera av dessa klagomål förklarades dock inadmissible av Europadomstolen. Endast Bs klagomål under artikel 3 angående misshandel i häktet samt klagomålen anförda av Bs och Ts hustrur avseende husrannsakningarna togs upp till prövning. Beträffande Bs klagomål om att han misshandlats i häktet, hänvisade Europadomstolen till sin etablerade praxis. När det gäller bevisningen av ett påstående om tortyr eller förnedrande och omänsklig behandling, tillämpar domstolen generellt beviskravet bortom rimligt tvivel. Men när den enskilde befinner sig i statens våld, föreligger en stark presumtion för att skador som han/hon åsamkas under frihetsberövandet har orsakats av företrädare för staten. I förevarande fall anförde domstolen att Bs berättelse om vad som skett var förenlig med den typ av skador som han lidit och att den stöddes av vittnesmålet från hans cellkamrat. Europadomstolen lade istället staten till last att myndigheterna inte utrett det inträffade närmare utan endast helt förlitat sig på polisernas berättelser. Statens påståenden om att skadorna varit självförvållade eller orsakats genom olyckshändelse gav inte en tillräcklig förklaring till skadorna. Endast en teoretiskt möjlig förklaring är inte tillräcklig för att genombryta den starka presumtionen till den klagandes fördel om hur skador uppstått under ett frihetsberövande. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 såväl pga. omänsklig och förnedrande behandling som pga. bristande utredning av det inträffade. När det gällde husrannsakningarnas förenlighet med artikel 8 och rätten till respekt för enskildas hem, kunde Europadomstolen i korthet konstatera att tillämplig moldavisk lag förbjöd polisen att genomföra husrannsakan nattetid, förutom i särskilt trängande fall. Några sådana särskilda skäl förelåg inte i detta fall, varför det redan brast i laglighetsrekvisitet enligt artikel 8. Europadomstolen fann således enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. HÄNVISNINGAR Artikel 3 Selmouni./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28 Assenov m.fl../. Bulgarien, dom 1998-10-28 Bursuc./. Rumänien, dom 2004-10-12 (jfr nr 9/04) Irland./. U K, dom 1978-01-18 Salman./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27 Labita./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Tanrikulu./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08 Gül./. Turkiet, dom 2000-12-14 Artikel 8 Silver m.fl../. U K, dom 1983-03-25 Campbell./. U K, dom 1992-03-25 Calogero Diana./. Italien, dom 1996-11-15 Petra./. Rumänien, dom 1998-09-23 Halford./. U K, dom 1997-06-25 Domenichini./. Italien, dom, 1996-11-15 7 Abou Amer mot Rumänien (Ansökan nr 14521/03, dom den 24 maj 2011) Domen finns endast på engelska. En statslös palestinsk man och hans rumänska fru och dotter befinner sig numera i Sverige. Mannen erhöll först asyl i Rumänien, men han blev sedan utvisad därifrån. Makarna tvingades

lämna Rumänien och därmed lämna kvar sina närmaste släktingar där. Intrånget i makarnas rätt till respekt för sitt familjeliv var inte förenligt med en lag som fyllde konventionens krav. Det skedde därför en kränkning av rätten till familjeliv enligt artikel 8. A, som är palestinier, erhöll asyl i Rumänien 1998 varefter han gifte sig med en rumänsk kvinna 2000, och han fick med henne en dotter. I mars 2003 besökte familjen Egypten och under tiden förklarades A som oönskad i landet av en åklagare efter information från säkerhetstjänsten, vilken klassat honom som en säkerhetsrisk. Åklagaren utfärdade ett beslut om utvisning samt ett förbud att återvända till landet under tio år. A försökte bli mottagen av flera länder utan framgång. När han återvände från Egypten till Rumänien placerades han i förvar på flygplatsen och sedan på ett migrationscenter i väntan på utvisning. Makarna A lyckades sedan bli mottagna i Sverige dit de flyttade tillsammans med sin dotter. I Europadomstolen klagade A och hans hustru bl.a. över att de tvingats lämna Rumänien för att kunna leva ett familjeliv och att de därmed varit tvungna att lämna kvar sina närstående, i strid med artikel 8 om rätten till respekt för familjelivet. Europadomstolen förklarade As klagomål enligt artiklarna 3 och 5 för inadmissible men beslöt pröva klagomålet enligt artikel 8. När det gällde klagomålet enligt artikel 8 uppkom fråga om det skett en kränkning av rätten till respekt för familjelivet. Europadomstolen fäste särskild vikt vid det förhållandet att A inte hade haft något annat val än att lämna Rumänien samt att Sverige var det enda land som ville ta emot honom. Detta i förening med att han efter tre år i Rumänien klassades som en säkerhetsrisk och utvisades innebar ett intrång i hans och hustruns rätt till familjeliv. När det gällde frågan om intrånget varit legitimt, erinrade Europadomstolen om att den tidigare prövat lagligheten av liknande intrång i flera mål och fann inte anledning att nu göra en annan bedömning. A hade inte fått de processuella minimigarantier som motverkade risken för en godtycklig prövning beträffande en person som klassats som en säkerhetsrisk vilket resulterar i en utvisning. Den nationella domstolen hade inte gjort någon materiell prövning av åklagarens påstående om att A utgjorde en säkerhetsrisk och hade också ålagt A att visa att han inte varit inblandad i aktiviteter som hotade den nationella säkerheten. Inskränkningen av As och hans hustrus rätt till familjeliv var därmed inte förenlig med en lag som uppfyllde konventionens krav och det var mot den bakgrunden inte nödvändigt att pröva om intrånget haft ett legitimt syfte och om det varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. HÄNVISNINGAR Artikel 8 Abdulaziz, Cabales o. Balkandali./. U K, dom 1985-05-28 Boujlifa./. Frankrike, dom 1997-10-21 Dalia./. Frankrike, dom 1998-02-19 Mehemi./. Frankrike, dom 1997-09-26 Boultif./. Schweiz, dom 2001-08-02 Üner./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06) Slivenko./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03) Lupsa./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06) Sadet./. Rumänien, beslut 2007-09-20 Al-Nashif./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02) Kaya./. Rumänien, dom 2006-10-12 (jfr nr 10/06) C.G. m.fl../. Bulgarien, dom 2008-04-24 (jfr nr 5/08) 8 Elsner mot Österrike (Ansökan nr 15710/07 m.fl., dom den 24 maj 2011) Domen finns endast på engelska.

9 En känd bankdirektör hölls häktad under 15 månader pga. flyktfara, bl.a. med hänsyn till sina omfattande ekonomiska tillgångar, sin tidigare utevaro från förhör samt misstankar om att han överdrivit sina hälsoproblem. Häktestidens längd ansågs dock inte ha varit oförenlig med artikel 5.3. E var under mitten av 1990-talet styrelseordförande i en österrikisk bank som huvudsakligen ägdes av den österrikiska fackföreningsorganisationen. Under hans ledning genomfördes en rad spekulationer i de karibiska öarna som resulterade i att företaget var nära konkurs år 2000 och sedermera såldes till ett amerikanskt företag 2007. Uppgifterna om spekulationsaffärerna blev offentliga först 2005. Året därpå inleddes en utredning mot E och andra ansvariga personer om trolöshet mot huvudman samt bedrägeri. En arresteringsorder utfärdades för gripandet av E. Han greps av fransk polis i södra Frankrike och utlämnades sedermera till Österrike i februari 2007, varpå han häktades. Han förblev i häktet under hela domstolsprocessen. E överklagade häktningsbesluten flera gånger utan framgång. Domstolarna konstaterade flyktfara vid samtliga omprövningar med hänvisning till hans ekonomiska möjligheter att fly till okänd ort och det långa fängelsestraff som han riskerade. Därtill kom att han tidigare sökt hålla sig undan från myndigheterna genom att utebli från ett förhör och att det fanns skäl att ifrågasätta hans påståenden om svag hälsa. Den totala häktestiden blev 15 månader och åtta dagar. E dömdes slutligen till 7,5 års fängelse. I Europadomstolen klagade E över att häktningen av honom stred mot lag enligt artikel 5.1, men detta förklarades inadmissible av Europadomstolen då häktningsbesluten prövats av domstolarna i enlighet med lag. Vidare anförde E klagomål enligt artikel 6.2, om att oskuldspresumtionen inte upprätthållits under processen pga. att flera politiker och tjänstemän uttalat sig om domstolsprocessen mot honom. Även detta klagomål förklarades inadmissible pga. att E inte uttömt inhemska rättsmedel. Europadomstolen kom endast att pröva hans klagomål om att häktestiden varit för lång, i strid med artikel 5.3. Europadomstolen konstaterade att den sammanlagda häktestiden var 15 månader och åtta dagar räknat från dagen då han häktades i Österrike till den dagen då den första domen mot honom föll. När det gällde de nationella domstolarnas behandling av häktesbesluten mot E, noterade Europadomstolen att det utan tvivel förelegat en skälig misstanke mot honom och att en noggrann bedömning skett av samtliga omständigheter samt att besluten att låta E förbli häktade angav flera skäl för att en kontinuerlig flyktfara förelåg. Europadomstolen noterade att de nationella domstolarna konstaterat en flyktfara med hänvisning till fyra omständigheter: att klaganden hade betydande tillgångar som inte var frysta, att han hade flyttat till Frankrike och därmed hade starka band till ett annat land, att han riskerat ett tämligen långt fängelsestraff vilket ökat flyktfaran, samt att han genom att överdriva sina hälsoproblem för att fördröja utlämning från Frankrike hade sökt undkomma lagföringen i Österrike. Av detta kunde Europadomstolen dra slutsatsen att flyktfaran kontinuerligt utvärderats av de nationella domstolarna med hänvisning till specifika omständigheter och inte endast en generell bedömning in abstracto. Det förhållandet att E genomgått en hjärtoperation efter utlämningen till Österrike hade inte minskat flyktfaran enligt domstolen. I enlighet med de nationella domstolarnas bedömning var den långa häktestiden befogad med hänsyn till fallets komplexitet, antalet inblandade personer, samt behovet av att inhämta flera expertutlåtanden. Därvid noterade domstolen att förundersökningen mot klaganden färdigställts redan innan E häktades samt att domstolsprövningen i första instans tog ungefär 10 månader med fler än 100 förhandlingstillfällen. Häktningstiden kunde därför anses skälig och motiveringarna hade varit relevanta och tillräckliga. Europadomstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.3. HÄNVISNINGAR Artikel 5.3 Wemhoff./. Tyskland, dom 1968-06-27 Labita./. Italien, dom (GC) 2000-04-06

10 McKay./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06) Jėčius./. Litauen, dom 2000-07-31 Lavents./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02) Letellier./. Frankrike, dom 1991-06-26 Smirnova./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03) Ilijkov./. Bulgarien, dom 2001-07-26 Panchenko./. Ryssland, dom 2005-02-08 Khudoyorov./. Ryssland, dom 2005-11-08 Konstas mot Grekland (Ansökan nr 53466/07, dom den 24 maj 2011) Domen finns endast på franska. Uttalanden som gjorts efter en fällande dom i första instans var i och för sig tillräckligt tydliga för att personen skulle kunna identifieras, men då uttalandet inte bedömdes föregripa kommande dom avseende överklagandet skedde inte någon kränkning av artikel 6.2. När uttalandena gick långt utöver en enkel hänvisning till den fällande domen i första instans och gjordes av högt uppsatt politiker skedde däremot en kränkning av artikel 6.2. K var från 1985 professor vid Panteion universitetet i Aten och han var dess president från 1990 till 1995. Under 1990 var han minister för pressministeriet och från 1997 till 1999 var han minister med oinskränkt fullmakt och representerade Grekland i Europarådet. Under 1998 väckte åklagaren vid Atens appellationsdomstol åtal mot 54 medlemmar av universitetets undervisningspersonal, inklusive K, som varit president eller vicepresident under perioden 1992 till 1998. K anklagades för medhjälp till förfalskning, för att ha lurat staten på mer än 146 000 EUR, för att ha gett en felaktig bild av och för förskingring av statens medel. K ställdes omedelbart inför rätta och den 7 september 2005 fann appellationsdomstolen att K spelat en stor roll i de begångna brotten. Brottmålsdomstolen i Aten dömde den 7 juni 2007 K till 14 års fängelse för förskingring av allmänna medel, bedrägeri mot staten och förvrängning av ekonomin. K överklagade omedelbart och verkställigheten inhiberades. Fem dagar senare under en debatt i parlamentet hänvisade vice finansministern till den aktuella rättegången och vände sig till det socialistiska partiets parlamentsledamöter med skarp kritik mot Panteions samling skojare och frågade utnämnde ni dem inte till ministrar för pressen och till befullmäktigade representanter i Europarådet när skandalen rörande Panteion kom fram i ljuset? Han tillade särskilt ni stjäl t o m från varandra. Den 2 juli 2007 hänvisade premiärministern, också under en debatt i parlamentet, till det aktuella målet som en exempellös skandal av uppsåtlig och planerad förskingring av 8 000 000 EUR till fördel för de inblandade och till nackdel för universitetet. Den 12 februari 2008 förklarade justitieministern i ett uttalande riktat till oppositionsledamöterna i parlamentet: Kom ihåg Panteionskandalen. De grekiska domstolarna dömde oförskräckt och resolut alla dem som ni alltid skyddat. I Europadomstolen åberopade K artikel 6.1 och klagade över de uttalanden som gjorts i parlamentet av premiärministern, vice finansministern och justitieministern i vilka han framställts som skyldig trots att rättegången i appellationsdomstolen ännu inte hade avslutats och hävdade att detta stred mot hans rätt att betraktas som oskyldig. Han åberopade vidare artikel 13 och klagade över att det inte funnits något effektivt rättsmedel tillgängligt för honom. Europadomstolen erinrade om att principen om oskuldspresumtion krävde att ingen företrädare för staten förklarar en person skyldig till ett brott innan han har funnits skyldig enligt lagen. Artikel 6.2 hindrar inte myndigheter från att hänvisa till en dom i första instans när förfarandet alltjämt pågår i andra instans men det krävs då att det sker med all nödvändig varsamhet och försiktighet så att oskuldspresumtionen respekteras. Om oskuldspresumtionen upphörde att gälla enbart på grund av att prövning i först instans lett till en fällande dom, så skulle det strida mot överklagandeprocessens roll, i

vilken domstolen kan pröva målet både när det gäller omständigheterna och rätten. Trots den fällande domen i första instans hade K därför kvar rätten till oskuldspresumtion. Domstolen prövade därmed i detalj de uttalanden som K klagade över för att fastslå om han kunde identifieras i de gjorda anmärkningarna. Sedan analyserades innehållet i uttalandena. De anmärkningar som gjorts av vice finansministern och särskilt frasen utnämnde ni dem inte till ministrar för pressen och till befullmäktigade representanter i Europarådet när skandalen rörande Panteion kom fram i ljuset? hade gjort det lätt att identifiera K. Premiärministern och justitieministern hade för sin del inte hänvisat till K som person men de hade trots det gjort tydliga hänvisningar till det aktuella målet och de inblandade personerna. Med hänsyn till Ks inblandning i det målet med dess vida täckning i media, och med beaktande av hans ställning och de poster han innehaft, fann domstolen att de gjorda uttalandena hänvisade till K på sådant sätt att det var tillräckligt för att identifiera honom. När det gällde innehållet i uttalandena noterade domstolen att uttrycket exempellös skandal, som använts av premiärministern, endast hade gjort en allmän hänvisning till frågan i det aktuella målet och att det inte kunde anses som ett försök att föregripa appellationsdomstolens avgörande. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del inte skett någon kränkning av artikel 6.2. När det sedan gällde vice finansministerns otvetydiga och lättvindiga ord var de däremot ägnade att få allmänheten att tro att K utan tvivel var skyldig och de framstod därför som om de föregrep appellationsdomstolens dom. När det gällde justitieministerns anmärkning att de grekiska domstolarna oförskräckt och resolut hade dömt de iblandade i målet kunde det ge intrycket av att ministern var nöjd med förstainstansens fällande dom och att han uppmuntrade appellationsdomstolen att fastställa den domen. Med hänsyn till ministerns särskilda uppgifter som företrädare för den politiska myndighet som ansvarar för att domstolarna sköter sin verksamhet på rätt sätt, fann domstolen att de ord som uttalats föreföll att föregripa appellationsdomstolens dom. Regeringens invändning om den tid som förflutit godtogs inte av domstolen, som menade att det skulle leda till en oskälig slutsats, nämligen att ju längre tid förfarandet pågick desto mer kunde man bortse från oskuldspresumtionen. Sammanfattningsvis fann domstolen att vice finansministerns uttalande hade gått långt utöver en enkel hänvisning till den fällande domen i första instans. Domstolen beaktade särskilt att uttalande gjorts av en högt rankad politiker som med hänsyn till sin ställning förväntades visa särskild återhållsamhet när det gällde rättsliga beslut. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del hade skett en kränkning av artikel 6.2 pga. vice finansministerns och justitieministern uttalanden. Den grekiska regeringen hade hävdat att K haft rättsmedel i den nationella rätt genom vilka han kunnat klaga över oskuldspresumtionen. Särskilt hänvisades till en skadeståndstalan. Domstolen konstaterade att principen om oskuldspresumtion huvudsakligen utgör ett skydd under förfarandet, som en del av kriterierna för en rättvis rättegång. En skadeståndstalan kunde inte ha gett K full gottgörelse för den påstådda kränkningen av rätten att anses som oskyldig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13. HÄNVISNINGAR Artikel 6.2 admissibility Kudla./. Polen, dom (GC) 2000-10-26 Hasan o. Chaush (Hassan et Tchaouch)./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26 Fressoz o. Roire./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21 Dalia./. Frankrike, dom 1998-02-19 Arrigo o.vella./. Malta, beslut 2005-05-10 Allenet de Ribemont./. Frankrike, dom 1995-02-10 Deweer./. Belgien, dom 1980-02-27 Artikel 6.2 i sak Allenet de Ribemont./. Frankrike, dom 1995-02-10 Daktaras./. Litauen, dom 2000-01-10 Lavents./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02) 11

12 Adolf./. Österrike, dom 1982-03-26 Papon./. Frankrike (nr 2), beslut 2001-11-15 Pesa./. Kroatien, dom 2010-04-08 Englert./. Tyskland, kommissionens rapport 1985-10-09 Nölkenbockhoff./. Tyskland, kommissionens rapport 1985-10-09 Artico./. Italien, dom 1980-05-13 Capeau./. Belgien, dom 2005-01-13 (jfr nr 1/05) Y.B. m.fl../. Turkiet, dom 2004-10-28 (jfr nr 10/04) Pandy./. Belgien, dom 2006-09-21 (jfr nr 9/06) Artikel 13 Sampanis m.fl../. Grekland, dom 2008-06-05 Hasan o. Chaush (Hassan et Tchaouch)./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26 Metropolitan Church of Bessarabia m.fl../. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02) R.R. mot Polen (Ansökan nr 27617/04, dom den 26 maj 2011) Domen finns endast på engelska. Fostervattensprov togs inte i rätt tid på en gravid kvinna och hon försatt därför den frist inom vilken hon kunnat få en laglig abort. Hon fick under stor oro vänta i sex veckor på tillförlitliga provresultat och utsattes därmed för en förnedrande behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. Genom att inte ge henne rätt till tillgänglig undersökning, så att hon mot bakgrund av dess resultat kunde fatta ett informerat beslut om hon skulle ansöka om abort eller ej, hade de polska myndigheterna brustit i sina skyldigheter att garantera en effektiv respekt för kvinnans privatliv och det skedde därför en kränkning av artikel 8. R var gravid i 18 veckan och fick efter en ultraljudsundersökning beskedet att läkaren, S, inte kunde utesluta möjligheten av att fostret var missformat. R uppgav då att hon vill få en abort om bedömningen visade sig vara riktig. R var gift och hade redan två barn. Två ytterligare undersökningar visade att fostret sannolikt var missbildat och hon rekommenderades att göra ett fostervattenprov. Hon sökte en specialist som rekommenderade henne att be S skriva en remiss för fostervattensprov. S vägrade. Första veckan i mars 2002 begärde R att S skulle utföra en abort men han vägrade. Den 11 mars 2002 togs R in på sjukhuset T där hon underrättades om att ett beslut om abort inte kunde fattas där och att ingreppet skulle medföra en fara för hennes liv. Omedelbart efter det att hon skrivits ut från T reste R till universitetssjukhuset i Krakow dit hon hänvisats av sjukhuset T. Läkaren som undersökte henne kritiserade henne för att vilja ha en abort och vägrade att utföra ett fostervattensprov. R upplystes också om att sjukhuset vägrade utföra aborter och att det inte gjorts något sådant ingrepp där de senaste 150 åren. R stannade på sjukhuset under tre dagar och hon hävdade att personalen gjorde nedsättande uttalanden om henne och att hon hölls kvar på sjukhuset utan förklaring. Av noteringarna i journalen om utskrivning angavs att fostret hade utvecklat missbildningar. Detta bekräftades vid en ny undersökning den 21 mars 2002. Den 26 mars togs fostervattenprov i 23:e graviditetsveckan. Det uppgavs att R måste vänta två veckor på provsvaret. Den 29 mars gav R in en skriftlig begäran om abort till sjukhuset T enligt 1993 års lag om familjeplanering. Där angavs att abort endast kunde utföras innan fostret kunde utveckla ett oberoende liv, i normalfallet i 24:e graviditetsveckan. Den 3 april återkom hon till T men fick beskedet att läkaren inte kunde ta emot henne, eftersom han var sjuk. Den 9 april fick hon resultatet av de genetiska proverna som visade att barnet hade Turners syndrom (kvinnlig kromosomrubbning med bl.a. fördröjd längd- och könsutveckling) och R förnyade sin begäran om abort men vägrades pga. att graviditeten gått för långt. Den 11 juli födde R en dotter med Turners syndrom. Sedan barnet fötts lämnades R av sin make. R försökte förgäves att få till stånd ett brottmål mot de läkare som förhalat fostervattensprovet. Domstolen fann att det inte begåtts något brott, eftersom läkarna inte var offentliganställda. I maj 2004 väckte R en skadeståndstalan och begärde ersättning från S som i en tidningsartikel avslöjat personlig uppgifter om hennes hälsa och där R och hennes make anklagades för att ha

varit oansvariga föräldrar. R tillerkändes 10 000 zloty från S men hennes talan avslogs i övriga delar som riktats mot de läkare och sjukhus som haft hand om hennes fall. Rs vidare överklagande avslogs. Härefter fann Högsta domstolen att R lidit av stress, oro och förnedring pga. av hur hennes ärende hade behandlats och målet återvisades. I appellationsdomstolen tillerkändes R i oktober 2008 20 000 zloty pga. av S inte i tid hade remitterat henne för ett fostervattensprov. S ålades vidare att betala R 30 000 zloty pga. av sina uttalanden i pressen. Slutligen tillerkändes R 5 000 zloty från sjukhuset T och 10 000 zloty från universitetssjukhuset i Krakow pga. av deras ansvar för sin personals brister och underlåtelser. I Europadomstolen klagade R över att hon inte fått tillgång till det fostervattensprov som hon var berättigad till när hon var gravid pga. läkarnas bristande rådgivning, förhalande och förvirring. Hon hade därför inte kunnat hålla tidsgränsen för en laglig abort och hade därför måst föda ett barn som led av Turners syndrom. R åberopade artiklarna 3, 8 och 13. Europadomstolen noterade att R hade fått en otillräcklig ersättning i de polska domstolarna och att hon därför inte förlorat sin ställning som offer. Vidare hade det inte varit nödvändigt för henne att väcka en talan i konstitutionsdomstolen och hon hade därför uttömt inhemska rättsmedel. Domstolen konstaterade att den ultraljudsundersökning som gjorts i den 18:e graviditetsveckan hade bekräftat sannolikheten av att fostret hade en oidentifierad missbildning. Sedda i ljuset av resultaten av senare ultraljudsundersökningar kunde Rs farhågor för genetiska störningar hos fostret inte anses ha varit grundlösa. Hon hade vid upprepade tillfällen förgäves försökt att få ett fostervattensprov taget, vilket hade kunnat bekräfta eller skingra hennes farhågor. Hon lurades under flera veckor att tro att ho skulle få genomgå nödvändig provtagning. Hon skickades flera gånger mellan olika läkare, kliniker och sjukhus långt från hemmet och hon var till och med inlagd på sjukhus under flera dagar utan någon klar motivering. Domstolen fann att beslutet om R skulle få lämna ett fostervattensprov eller ej, såsom läkarna rekommenderat, var fläckat av förhalningar, förvirring och avsaknad av riktigt rådgivning och information. I slutändan blev R intagen på ett sjukhus i Lodz under förevändning av ett akutfall och utan läkarremiss, som hon förgäves hade försökt få och det togs ett fostervattenprov när R befann sig i den 23:e graviditetsveckan. Domstolen konstaterade att enligt 1993 års familjeplaneringslag var staten skyldig att säkerställa en fri tillgång till upplysningar och provtagningar under graviditeten och särskilt när det fanns en möjlighet att fostret kunde ha en genetisk störning eller utvecklingsproblem. Det fanns flera otvetydiga bestämmelser som var gällande vid den aktuella tidpunkten om statens skyldigheter mot gravida kvinnor, när det gällde upplysningar om deras hälsa och om fostrets. Det fanns emellertid inget som tydde på att de personer och institutioner som behandlat Rs begäran om fostervattensprov hade beaktat statens och den medicinska personalens rättsliga skyldigheter, när det gällde Rs rättigheter som patient. Domstolen noterade att R hade befunnit sig i en mycket sårbar situation. Som varje annan gravid kvinna i samma situation hade hon varit djupt oroad av möjligheten att hennes foster kunde vara missbildat och det var därför helt naturligt att hon ville få så mycket information som möjligt innan hon beslöt vad som skulle göras. Till följd av den medicinska personalens förhalningstaktik fick hon uthärda flera veckors plågsam osäkerhet gällande fostrets hälsa, sin egen hälsa och om sin familjs framtid och utsikten att uppfostra ett barn som led av en obotlig sjukdom. Hennes oro togs inte på allvar och behandlades inte av de yrkespersoner som tog hand om hennes fall. Det gick sex veckor mellan den första ultraljudsundersökningen och resultatet av fostervattenprovet, som kom för sent för att R skulle kunna få en laglig abort. Hennes lidande, såväl innan provresultaten blev kända som efter den dagen, kunde sägas ha blivit förvärrade av det förhållandet att hon varit berättigad till den begärda undersökningen och att den tjänsten hel tiden fanns tillgänglig. Det var mycket beklagligt att R behandlats så tarvligt av de läkare som haft hand om henne. Domstolen instämde med den polska Högsta domstolens uppfattning att R hade blivit förnedrad. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3. 13

14 Domstolen noterade att medan staten hade ett stort utrymme för sina bedömningar, när det gällde under vilka förutsättningar en abort kan tillåtas, så måste det, när ett beslut väl fattats, finnas en därmed sammanhängande rättslig reglering, som tillät att lämplig hänsyn togs till alla olika legitima intressen som berördes i enlighet med konventionen. Domstolen erinrade om att förbudet att avsluta graviditeter på grund av hälso- och/eller välbefinnandeskäl innebar ett intrång i de berörda personerna rätt till respekt för sina privatliv. En gravid kvinna måste åtminstone få en möjlighet att höras personligen och att få sina synpunkter beaktade. Den behöriga institutionen eller personen skulle också lämna skriftliga skäl för sitt beslut. Vidare noterades att 1993 års lag angav de särskilda situationer där abort fick ske. En läkare som bröt mot dessa regler gjorde sig skyldig till brott som kunde medföra upp till tre års fängelse. Domstolen konstaterade att de rättsliga begränsningarna för abort och risken för att bli bestraffad väl kunde ha en avhållande effekt på läkare, när de skulle avgöra om förutsättningarna för abort var uppfyllda i det enskilda fallet. Bestämmelserna som reglerade när en abort var laglig skulle utformas så att de inte medförde någon avhållande effekt. I Rs fall var det fråga om att i tid få tillgång till sådan diagnostisk provtagning som i sin tur kunde göra det möjligt att avgöra om förutsättningarna för en laglig abort var uppfyllda eller ej. De svårigheter som R utsatts för tycktes ha orsakats delvis av vissa läkares förbehållsamhet när det gällde att utfärda en remiss men också av en viss organisatorisk och administrativ förvirring i det polska hälsosystemet. Domstolen betonade, att eftersom polsk rätt tillät abort av missbildade foster, så måste det finnas ett lämpligt rättsligt regelverk som också omfattade förfarandet och som säkerställde att relevant, fullständig och tillförlitlig information om fostrets hälsa gjordes tillgänglig för gravida kvinnor. I Rs fall hade det emellertid förekommit en sex veckor lång väntetid mellan den första undersökningen och svaret på fostervattenprovet. R hade därmed inte kunnat få en diagnos på fostrets hälsa som fastställts med erforderlig säkerhet inom den tidsram där hon kunde få en laglig abort. Domstolen konstaterade att det inte hade visats att polsk rätt innehöll någon effektiv mekanism som kunde ha gjort det möjligt för R att få tillgång till tillgänglig diagnostisk undersökning och att mot bakgrund av dess resultat fatta ett informerat beslut om hon skulle ansöka om abort eller ej. De polska myndigheterna hade brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter för att garantera en effektiv respekt för Rs privatliv. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 och enhälligt att det mot den bakgrunden inte uppkom någon fråga att pröva enligt artikel 13. Skiljaktig mening Den brittiske domaren Nicolas Bratza, ordförande i målet, var delvis skiljaktig i målet. I sin skiljaktiga mening anförde han kortfattat bl.a. följande. Han instämde i allt väsentligt med majoriteten när det gällde att det skett en kränkning av artikel 8. Han kunde också godta att de sex veckor som R fick vänta på en tillförlitlig diagnos av fostrets hälsa hade medfört att hon lidit av stark oro och att denna förstärkts av vad som måste framstå som läkarnas okänsliga och hindersamma attityd. Han kunde emellertid inte finna att R varit utsatt för förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Majoriteten försöker göra en jämförelse med fall som handlar om tvångsmässiga försvinnanden där de ansvariga myndigheterna systematiskt kommer med undanflykter eller lämnar falska upplysningar till personer om var deras saknade släktingar finns och deras öden. Domare Bratza var inte övertygad om att man kunde göra en jämförelse mellan det lidande som orsakas i sådana fall och den oro som uppkommit pga. sjukvårdspersonalens handlande i det nu aktuella fallet. Han ansåg således att det endast skett en kränkning av artikel 8 och inte någon kränkning av artikel 3. Även den maltesiske domaren Vincent A. de Gaetano lämnade en skiljaktig mening. Han ansåg att det endast skett en kränkning av artikel 3 men inte någon kränkning av artikel 8. HÄNVISNINGAR Artikel 3 Price./. U K, dom 2001-07-10

15 Kupczak./. Polen, dom 2011-01-25 (jfr nr 2/11) Jalloh./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06) Labita./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Iwańczuk./. Polen, dom 2001-11-15 Wiktorko./. Polen, dom 2009-03-31 (jfr nr 4/09) Kukayev./. Ryssland, dom 2007-11-15 Takhayeva m.fl../. Ryssland, dom 2008-09-18 Powell./. U K, beslut 2000-05-04 Artikel 8 - tillämplighet Bensaid./. U K, dom 2001-02-06 Pretty./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02) Dudgeon./. U K, dom 1981-10-22 Laskey, Jaggard o. Brown./. U K, dom 1997-02-19 Tysiac./. Polen, dom 2007-03-20 (jfr nr 4/07) Boso./. Italien, beslut 2002-09-05 Vo./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04) A, B o. C./. Irland, dom (GC) 2010-12-16 (jfr nr 1/11) Artikel 8 i sak Olsson./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24 X o. Y./. Nederländerna, dom 1985-03-26 Glass./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04) Sentges./. Nederländerna, beslut 2003-07-08 Pentiacova m.fl../. Moldavien, beslut 2005-01-04 Nitecki./. Polen, beslut 2002-03-21 Odièvre./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03) Airey./. Irland, dom 1979-10-09 McGinley o. Egan./. U K, dom 1998-06-09 Roche./. U K, dom (GC) 2005-10-19 (jfr nr 10/05) Tysiac./. Polen, dom 2007-03-20 (jfr nr 4/07) A, B o. C./. Irland, dom (GC) 2010-12-16 (jfr nr 1/11) E.B../. Frankrike, dom (GC) 2008-01-22 (jfr nr 2/08) Vo./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04) Keegan./. Irland, dom 1994-05-26 Guerra m.fl../. Italien, dom 1998-02-19 K.H. m.fl../. Slovakien, dom 2009-04-28 (jfr nr 5/09) Rozanski./. Polen, dom 2006-05-18 (jfr nr 6/06) Armoniene (Armonas)./. Litauen, dom 2008-11-25 (jfr nr 11/08) Zehnalová o. Zehnal./. Tjeckien, beslut 2002-05-14 Malone./. U K, dom 1984-08-02 Segerstedt-Wiberg m.fl../. Sverige, dom 2006-06-06 (jfr nr 6/06) W../. U K, dom 1987-07-08 Pichon o. Sajous./. Frankrike, beslut 2001-10-02 Christine Goodwin./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02) S.H. m.fl../. Österrike, dom 2010-04-01 (jfr nr 4/10) Legrand mot Frankrike (Ansökan nr 23228/08, dom den 26 maj 2011) Domen finns endast på franska. Retroaktiv tillämpning av praxisändring i ett pågående mål innebar inte i sig ett intrång i rätten till en rättvis rättegång. Det skedde därför inte någon kräkning av artikel 6.1. L genomgick 1989 en plastikkirurgi och fick till följd därav en allvarlig infektion som krävde 7 ytterligare operationer. Enligt en rapport som avlämnats av en av domstol förordnad expert hade den opererande läkaren inget ansvar, eftersom plastikkirurgin hade utförts i enlighet med gällande sjukvårdsoch säkerhetskrav. L förde först en talan i ett brottmål mot läkaren och han anklagades för icke uppsåtligt vållande till kroppsskada. Han frikändes i en dom i december 2000. L överklagade men återtog senare överklagandet varpå domen vann laga kraft. I juni 2002 väckte L och hennes make en ska-

deståndstalan mot läkaren. Denne hävdade, att eftersom ett slutligt beslut redan hade meddelats i saken, så innebar begäran om prövning ett brott mot principen om att en slutlig brottmålsdom tar över ett civilt yrkande. Domstolen avslog hans invändning med motiveringen att brottmålet endast gällt frågan om han varit vårdslös medan tvistemålet nu gällde hans kontraktuella ansvar. Domstolen avslog emellertid makarna Ls yrkanden i en dom den 21 november 2003. Efter överklagande bekräftade appellationsdomstolen att det kunde finnas ett giltigt skadeståndsyrkande, trots att läkaren frikänts och ändrade den lägre instansens dom och ålade läkaren att utge skadestånd till L. Läkaren överklagade och begärde laglighetsprövning och åberopade en dom som nyligen meddelats av kassationsdomstolen, där denna ändrade sin tidigare praxis. Kassationsdomstolen uttalade där, med ändring av vad som tidigare gällt, att alla grunder som kan berättiga ett yrkande måste åberopas när yrkandet först framställs. Särskilt framhölls att enbart att ändra den rättsliga grunden på vilken yrkandet grundades inte längre var tillräcklig grund för att kunna fastställa en skillnad i yrkandets natur. Makarna L hävdade att denna nya praxis inte kunde tillämpas i redan pågående mål, eftersom det skulle beröva dem rätten att få tillgång till domstolsprövning för att få ersättning. I dom den 25 oktober 2007 upphävde kassationsdomstolen appellationsdomstolens dom på grund av den ändrade praxisen. Därmed fråntogs L allt skadestånd. Kassationsdomstolen menade att L skulle ha åberopat alla grunder som de ansåg kunna berättiga deras yrkande redan i brottmålsdomstolen. Eftersom målet i appellationsdomstolen varit riktat mot samma person som i brottmålet och syftat till att få ersättning för de skador som L åsamkats under operationen, hade appellationsdomstolen inte haft behörighet att ompröva målet. I Europadomstolen åberopade makarna L artikel 6.1 och klagade över att det skett en kränkning av deras rätt till en rättvis rättegång på grund av den retroaktiva och oförutsebara tillämpningen av kassationsdomstolens dom i deras mål. Europadomstolen erinrade om att rättssäkerhetsprincipen är en av de grundläggande aspekterna av en rättsstat och därmed också av rätten till en rättvis rättegång. Den principen och behovet av att skydda det förtroende som allmänheten fäst vid domstolarna ger emellertid inte någon rätt till att praxis inte ändras. När det gällde makarna Ls mål noterade domstolen att de inte kunde stödja sig på en rätt till skadestånd som de slutligen fått genom appellationsdomstolens dom. Den domen hade överklagats av läkaren som också begärt en laglighetsprövning. Domstolen påpekade också att det inte var dess uppgift att ge synpunkter på lämpligheten av kassationsdomstolens beslut att avvika från tidigare praxis som relaterade till inhemsk lagstiftning. Ändringen av praxis, som beslutats av den högst rankade avdelningen i kassationsdomstolen hade blivit känd för parterna när läkaren överklagade och det hade således inte funnits någon osäkerhet om gällande rätt när kassationsdomstolen meddelade sin dom. Dessutom hade kassationsdomstolens dom inte haft effekten att frånta makarna L deras rätt att få tillgång till domstol ens retroaktivt. Den hade inte ifrågasatt deras ursprungliga talan i brottmålsdomstolen utan endast konstaterat att de där borde ha uppgivit alla grunder som kunde berättiga deras begäran om skadestånd. Beslutet att återta överklagandet i brottmålet och att i stället stämma läkaren i ett tvistemål hade varit deras personliga val och det var i första hand upp till de nationella domstolarna att bedöma konsekvenserna av det valet. Det hade därför inte skett något intrång i makarna Ls rätt till en rättvis rättegång och särskilt inte till deras rätt att få tillgång till domstol. Domstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. HÄNVISNINGAR Brumarescu./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28 De Geouffre de la Pradelle./. Frankrike, dom 1992-12-16 Bellet./. Frankrike, dom 1995-12-04 Marckx./. Belgien, dom 1979-06-13 Unédic./. Frankrike, dom 2008-12-18 Atanasovski./. Makedonien, dom 2010-01-14 16

17 Sabanovic mot Montenegro och Serbien (Ansökan nr 5995/06, dom den 31 maj 2011) Domen finns endast på engelska. I ett första mål om yttrandefrihet mot Montenegro konstaterar domstolen att det inte varit berättigat att döma en chef för ett vattenförsörjningsbolag för uttalanden han gjort vid en presskonferens för att bemöta en artikel med påståenden om förorenat dricksvatten och särskilt inte att döma honom till fängelse, om än villkorligt. Det skedde därför en kränkning av artikel 10. S är medborgare och bosatt i Montenegro. Den 6 februari 2003 publicerade en daglig nyhetstidning en artikel vari påstods att vatten i Herczeg Novi-regionen var fullt av bakterier. Påståendet grundades på en rapport som upprättats på begäran av den statlige vatteninspektören. S, som då var direktör för ett vattenförsörjningsbolag och medlem i det politiska oppositionspartiet, höll omedelbart en presskonferens, där han förnekade påståendena och hävdade att allt vatten var filtrerat och säkert för konsumtion. Han uppgav vidare att vatteninspektören favoriserade två privat vattenföretag och att han tog order av det dåvarande socialdemokratiska partiet som var det största partiet i den styrande koalitionen. Till följd härav väckte vatteningenjören talan mot S som i dom den 4 september 2003 befanns vara skyldig till förtal. Uttalandena bedömdes vara osanna och skadliga för inspektörens heder och rykte. S dömdes till tre månaders fängelse villkorligt. De nationella domstolarna avslog Ss begäran om att artikeln om det förorenade vattnet skulle läsas upp med motiveringen att den inte var relevant och att det skulle fördröja målet. Denna dom fastställdes i november 2005. I Europadomstolen åberopade S artikel 10 och klagade över den fällande domen avseende de uttalanden han gjort på presskonferensen i februari 2003. Europadomstolen konstaterade att Ss mål prövats endast av de montenegrinska domstolarna och förklarade därför klagomålet till den del det riktades mot Serbien för inadmissible. Domstolen slog vidare fast att intrånget i Ss yttrandefrihet hade haft stöd i lag och det legitima målet att skydda andras rykte. Det var emellertid fullt förståeligt att S i sin egenskap av direktör för ett offentligt vattenförsörjningsbolag hade tyckt att det var hans uppgift att svara på pressens påståenden om att vattnet i Herczeg Novi-regionen var förorenat. Det huvudsakliga syftet med att hålla en presskonferens hade varit att informera allmänheten om att deras dricksvatten var filtrerat och därför säkert. Hans uttalanden hade varit ett kraftfullt klarläggande av en fråga av allmänt intresse och var inte ett oberättigat angrepp på vatteninspektörens privatliv utan kritik mot honom i hans offentliga ställning. Domstolarna hade förvisso intagit en ganska restriktiv hållning till frågan och hade inte placerat Ss uttalanden i det vidare sammanhanget av en allmän debatt i pressen om kvaliteten på dricksvatten i området. Domstolen fann att det fanns endast ett litet utrymme för att begränsa en debatt av allmänt intresse och att intrånget i Ss yttrandefrihet inte hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen noterade vidare med oro att S hade dömts till fängelse för förtal, ett straff som, även om det inte faktiskt kom till stånd och verkställdes, Europarådet hade uppmanat sina medlemsstater att överge utan dröjsmål. Domstolen fann således enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10. HÄNVISNINGAR Artikel 10 i sak Castells./. Spanien, dom 1992-04-23 Vogt./. Tyskland, dom 1995-09-26 Bladet Tromsø o. Stensaas./. Norge, dom (GC) 1999-05-20 Dalban./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28 Thoma./. Luxemburg, dom 2001-03-29 Pedersen o. Baadsgaard./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05) Mamère./. Frankrike, dom 2006-11-07 (jfr nr 10/06) Dyundin./. Ryssland, dom 2008-10-14 Steel o. Morris./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)

18 Cumpana o. Mazare./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05) Zana./. Turkiet, dom 1997-11-25 Nilsen o. Johnsen./. Norge, dom (GC) 1999-11-25 Artikel 10 oproportionerligt straff Radio France m.fl../. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04) Lindon, Otchakovsky-Laurens o. July./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr 10/07) Dlugoleki./. Polen, dom 2009-02-24 Saaristo m.fl../. Finland, 2010-10-12 (jfr nr 9/10) Maggio m.fl. mot Italien (Ansökningar 462867/098 m.fl., dom den 31 maj 2011) Domen finns endast på engelska. En ändring av beräkningen av pensioner för personer i Italien, som under lång tid arbetat i Schweiz, låg visserligen i samhällets intresse och var som sådan tillåten. När ändringen infördes under tiden som ett flertal processer pågick i de italienska domstolarna, innebar det att staten ingrep för att påverka utgången i processer där den var part och till sin egen fördel. Intrånget i de enskildas rättigheter var inte berättigat och det skedde en kränkning av artikel 6.1. Klagande i målet, M, är fem italienska medborgare som bodde och arbetade i Schweiz under mer än 30 år innan de pensionerades i Italien. När de återvände till i Italien beslöt den behöriga institutionen, INPS, att räkna om deras pensionsrätter med hänsyn till de låga avgifter de betalat under sin tid i Schweiz, nämligen 8 % mot de 32,7% som det skulle varit om de arbetat i Italien. M väckte talan och klagade över beräkningen av pensionen och hävdade bl.a. att hänsyn skulle tas även till den del av pensionsavgiften som erlagts i Schweiz. Talan avslogs efter överklagande år 2003 och slutligen av kassationsdomstolen i december 2008. Under tiden hade en ny lag antagits, lag nr 296/2006 som godkände INPSs beräkningssätt. M började få sin pension under 1996 med 873 EUR per månad. Hade hans talan varit framgångsrik skulle han ha fått 1 372 EUR i månaden. Regeringen hävdade att lagändringen och nedsättningen av de klagandes pensioner hade skett i det allmännas intresse, särskilt behovet av att skydda den ekonomiska och finansiella stabiliteten i det italienska välfärdssystemet. I själva verket gjorde lagen det möjligt att tillämpa samma värde på anställningsperioder som fullgjorts i Italien eller utomlands och därigenom harmonisera pensionsberäkningen och skapa ett balanserat och hållbart välfärdssystem. Det finns för närvarande ca 400 liknande mål anhängiggjorda i Europadomstolen. I Europadomstolen åberopade de klagande framför allt artikel 6.1 och klagade över att den nya lagen, som modifierade beräkningen av deras pensioner retroaktivt, hade antagits medan målen om deras pensionsyrkanden fortfarande pågick i de nationella domstolarna. (De övriga klagomålen som inte ledde till någon framgång förbigås här.) Europadomstolen erinrade om att den upprepat har funnit, att även om lagstiftaren inte är förhindrad att genom retroaktiv lagstiftning reglera rättigheter som härrör från gällande lagar, så utesluter rättssäkerhetsprincipen och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6, utom när det gäller ett trängande allmänintresse, att lagstiftaren ingriper i rättskipningen för att påverka det rättsliga avgörandet av en tvist. Domstolen noterade att lag nr 296/2006 uttryckligen undantog lagakraftvunna domstolsbeslut från sitt tillämpningsområde och att den en gång för alla fastställde villkoren för tvister i vanliga domstolar retroaktivt. Antagandet av lagen medan de aktuella processerna pågick bestämde tvisternas sakliga innehåll och domstolarnas tillämpning av lagen gjorde det meningslöst för de enskilda att fortsätta att driva tvisterna. Lagen fick således den effekten att den definitivt ändrade utgången av de pågående tvisterna i vilka staten var part och förstärkte statens position till de enskildas nackdel. Domstolen var inte heller övertygad om att återupprättandet av en jämvikt i pensionssystemet, vilket regeringen häv-

dat var nödvändigt för att undanröja de fördelar, som personer som arbetat i Schweiz hade haft, genom att de betalat lägre avgifter, var ett argument som tog över farorna med att använda en retroaktiv lagstiftning. Genom att på ett avgörande sätt ingripa för att säkerställa att utgången i de pågående processerna, där den var part, var till dess egen fördel, hade staten gjort ett oberättigat intrång i de klagandes rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6. HÄNVISNINGAR Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis./. Grekland, dom 1994-12-09 National & Provincial Building, Leeds Permanent Building o Yorkshire Building../. U K, dom 1997-10-23 Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl../. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28 Sukhobokov./. Ryssland, dom 2006-04-13 Bulgakova./. Ryssland, dom 2007-01-18 Scordino./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06) Cabourdin./. Frankrike, dom 2006-04-11 19 Khodorkovskiy mot Ryssland (Ansökan nr 5829/04, dom den 31 maj 2011) Domen finns endast på engelska. Den kände ryske finansmannen Khodorkovskiy som sedan 2005 avtjänar ett långt fängelsestraff i Sibirien, fick nu flera rättighetskränkningar enligt artiklarna 3 och 5 erkända av Europadomstolen avseende arresteringen och häktning av honom samt förr flera processuella brister i samband med häktesförhandlingarna. Khodorkovskiy, K, (sv. Chodorkovskij) var en av Rysslands rikaste män och majoritetsägare i det under 1990-talet privatiserade oljebolaget Yukos. Sedan han i oktober 2003 inte infunnit sig som vittne i en rättegång mot en annan person, arresterades han av en tungt beväpnad polisstyrka och fördes till Moskva. Han förhördes av polisen först som vittne, men presenterades sedan med flera anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han häktades i samband med detta av en domstol på obestämd tid. Två månader senare yrkade åklagaren förlängd häktning utan att Ks försvare underrättades om grunderna för detta. Mellan december 2003 och mars 2005 kom K att omhäktas sju gånger. Häktesförhandlingar hölls med högst varierande intervall och var ibland inte offentliga samt hölls ibland utan att K eller hans försvare var närvarande. Grunderna för fortsatt häktning var kontinuerligt desamma att fråga var om grova brottsanklagelser och ibland gavs inga skäl alls av domstolen. Det framgick inte att domstolen övervägt några alternativa åtgärder. Ks ansökningar om att bli frisläppt prövades inte. En av Ks försvarare kroppsvisiterades efter ett besök hos sin klient i häktet och försvarens anteckningar beslagtogs och användes sedermera som bevis mot K i rättegången. Den 31 maj 2003 dömdes K till ett åttaårigt fängelsestraff. I Europadomstolen klagade K över förhållandena i de olika häkten där han hållits inför och under rättegången mot honom, enligt artikel 3. Han klagade även över att häktningstiden varit för lång och i strid med lag enligt artikel 5, liksom att anklagelserna mot honom varit politiskt motiverade i strid med artikel 18. Europadomstolen fann att förhållandena i häktena under de två första åren inte varit så undermåliga att de utgjorde förnedrande och omänsklig behandling enligt artikel 3. Sedan han överförts till ett annat häkte för tiden augusti till oktober 2005, hölls han i en endast fyra kvadratmeter stor cell med undermåliga sanitära förhållanden, vilket konstituerade omänsklig och förnedrande behandling. Vidare konstaterade Europadomstolen att förhållandena i rättegångssalen var av förnedrande art. Trots att han var åtalad för brott som inte hade något samband med våld, hölls han under hela rättegången i en bur. Enligt domstolen måste detta ha inneburit en förnedring för K genom att han offentligen exponerades på

detta sätt, vilket orsakade honom känslor av underlägsenhet. Europadomstolen fann enhälligt att det skett två separata kränkningar av artikel 3. Europadomstolen tog sedan ställning till frågan om frihetsberövandet varit lagligt i enlighet med artikel 5.1 b). K blev hämtad av en tungt beväpnad polisstyrka i östra Ryssland och fördes direkt till Moskva sedan han underlåtit att infinna sig som vittne. Detta utgjorde inte ett rimligt skäl för att frihetsberöva K på det sätt som skedde enligt Europadomstolen. Direkt efter det att K förhörts som vittne, framställdes omfattande brottsanklagelser mot honom. Enligt Europadomstolen visade detta på att han inte frihetsberövats på de grunder som först angivits. Europadomstolen fann således enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 b). Trots det förhållandet att två av häktesförhandlingarna hållits bakom stängda dörrar samt att häktestiden inte angivits i två häktesbeslut, fann Europadomstolen att det inte skett någon kränkning. K hade kvalificerade juridiska ombud som lätt kunde ha fastställt den gällande häktestiden enligt rysk lag. Europadomstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1 c). Beträffande den omfattande tiden som K hölls häktad, fann Europadomstolen att det inledningsvis förelegat skäl att häkta honom pga. flyktfara med beaktande av hans omfattande finansiella tillgångar och inflytande. Däremot hade K vid två tillfällen blivit omhäktad utan att han erhållit någon motivering av domstolen. Vidare hade domstolarna inte prövat om andra tvångsmedel än häktning kunde ha aktualiserats. Slutligen riktad Europadomstolen kritik mot att beslagtagandet av Ks försvarares anteckningar skett utan stöd i lag samt att detta använts som bevisning i rättegången mot K. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3. Vidare fann Europadomstolen fyra processuella brister avseende häktesförhandlingarna. Inför en av häktesförhandlingarna erhöll Ks försvare ett omfattande material, 300 sidor, av åklagaren strax innan förhandlingen, utan att fritt kunna kommunicera med sin klient. Vid en annan häktesförhandling då häktestiden förlängdes med sex månader var varken K eller hans försvarare närvarande. Dessutom prövades överhuvudtaget inte ett av Ks överklaganden om att bli släppt från häktet. Ett av Ks överklaganden av ett häktesbeslut prövades först efter en månad och nio dagar, vilket inte var tillräckligt skyndsamt. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. När det gällde Ks klagomål över att anklagelserna mot honom och den efterföljande häktningen varit politiskt motiverade, anförde Europadomstolen att det visserligen kunde finnas anledning att ifrågasätta vilka de verkliga motiven bakom anklagelserna mot honom varit. Men för ett sådant klagomål enligt artikel 18 tillämpas ett mycket högt beviskrav, vilket K inte kunnat nå upp till. Även om hans ekonomiska och politiska motståndare hade tjänat på att han frihetsberövats, hindrade inte detta att han åtalades för allvarliga brott om det fanns en skälig misstanke därom. En politisk ställning medförde ingen immunitet. Europadomstolen fann att det förelåg en sådan skälig misstanke i detta fall. Europadomstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 18 i förening med artikel 5. HÄNVISNINGAR Artikel 3 förhållanden i häkte Dougoz./. Grekland, dom 2001-03-06 Valašinas./. Litauen, dom 2001-07-24 Kantyrev./. Ryssland, dom 2007-06-21 Vlasov./. Ryssland, dom 2008-06-12 Andrey Frolov./. Ryssland, dom 2007-03-29 Mayzit./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr2/05) Labzov./. Ryssland, dom 2005-06-16 Slyusarev./. Ryssland, dom 2010-04-20 (jfr nr 5/10) Babushkin./. Ryssland, dom 2007-10-18 Peers./. Grekland, dom 2001-04-19 20