Rapport 2006:28 R Arbetsmarknad och högskoleutbildning 2006
Högskoleverket Luntmakargatan 13 Box 7851, 103 99 Stockholm tfn 08-563 085 00 fax 08-563 085 50 e-post hsv@hsv.se www.hsv.se Rapportnamn Utgiven av Högskoleverket 2006 Högskoleverkets rapportserie 2006:28 R ISSN 1400-948X Innehåll: Högskoleverket; utredningsavdelningen, avdelningen för statistik och analys och utvärderingsavdelningen Redaktörer: Jean-Pierre Zune och Thomas Furusten Formgivning: Högskoleverkets informationsavdelning Tryck: Tryckeri, Ort, månad 2006 Tryckt på miljömärkt papper
Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 7 Bakgrund 7 Uppdraget 7 Uppläggning och genomförande av arbetet 8 Arbetsmarknadens behov av högskoleutbildning 11 Hur högskoleutbildning dimensioneras 11 Dimensionering av utbildningar i en expanderande högskola 13 Ett nytt planeringsunderlag 17 Högskolornas samverkan med arbetslivet 19 Högskoleverkets utvärdering av samverkansuppgiften 19 Högskoleverkets fördjupade studier om förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad 23 Samverkan med arbetsmarknadens aktörer 26 Uppföljning av tidigare studenter 27 Könsuppdelad utbildning och arbetsmarknad 29 Det börjar i gymnasieskolan 29 Det fortsätter i högskolan 30 Dagens könssegregerade arbetsmarknad 31 Könsfördelningen på arbetsmarknaden 2020 32 Mångfald 35 Social bakgrund 35 Utländsk bakgrund 38 Utvecklingen för olika utbildningsgrupper 41 Civilingenjörer 45 Högskoleingenjörer 55 Naturvetare 65 Ekonomer 73 Jurister 83 Informations- och kommunikationsteknik 91 Socionomer 97 Social omsorg 103 Psykologer och psykoterapeuter 107
Läkare 111 Sjuksköterskor 117 Tandläkare och tandhygienister 127 Sjukgymnaster 133 Arbetsterapeuter 137 Apotekare 141 Receptarier 145 Veterinärer 149 Lärare 153 Konstnärligt utbildade 173 Journalister 181 Högskoleverkets sammanfattande bedömningar 187
Sammanfattning Med denna rapport redovisar Högskoleverket sitt arbete med regeringsuppdraget att lämna underlag för lärosätenas och regeringens planering av den grundläggande utbildningens dimensionering i relation till arbetsmarknadens behov. Verket utvecklar inledningsvis sin syn på förutsättningarna för dimensionering av högskolans utbildningar. Bl.a. pekas på betydelsen av att resurstilldelningssystemet främjar önskvärda prioriteringar. Högskoleverket förordar ett fördjupat samarbete mellan universitet och högskolor å ena sidan och olika företrädare för näringslivet och den offentliga sektorn å den andra. Kunskaperna i arbetslivet om högskolans utbildningar bör fördjupas, liksom lärosätenas insikter om utvecklingen på arbetsmarknaden. Universitet och högskolor bör vidare ägna ökad uppmärksamhet åt att följa upp sina tidigare studenter. Också informationen till studenter och blivande studenter om arbetsmarknadsutsikterna behöver förbättras. Högskoleverket behandlar 20 utbildningar eller utbildningsområden i denna rapport. För vart och ett av dessa redovisas basfakta om utbildningen, arbetsmarknadsstatistik och prognoser för utvecklingen fram till år 2020. Delar av detta underlag har Högskoleverket även publicerat i rapporten Högskoleutbildningarnas dimensionering (Högskoleverkets rapportserie 2006:6 R). Slutligen redovisas verkets egen analys av utvecklingen inom respektive utbildningsområde. Högskoleverket kan konstatera att det råder brist på utbildade inom ett antal områden och att denna brist kommer att bestå under överblickbar tid. Det gäller främst läkare, tandläkare, förskollärare, fritidspedagoger och yrkeslärare. Inom kort väntas även en brist på högskoleingenjörer uppstå. Inom andra områden råder nu ett överskott på utbildade. I första hand gäller det journalister och andra med utbildning inom medieområdet, konstnärligt utbildade särskilt inom nya sådana utbildningar samt ekonomer. Grundskollärare, senare år, och gymnasielärare hör också till de grupper där det råder ett stort överskott av utbildade, vilket dessutom väntas bestå och förvärras under perioden fram till år 2020. Denna inriktning är 5
en del av samma utbildningsprogram som de ovan nämnda bristområdena, förskollärare, fritidspedagoger och yrkeslärare. Den nya lärarutbildningen erbjuder därigenom speciella och komplicerade förutsättningar för dimensioneringsbeslut. 6
Inledning Bakgrund Regeringen gav genom beslut den 16 juni 2005 Högskoleverket i uppdrag att lämna underlag för lärosätenas och regeringens planering av den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering i relation till arbetsmarknadens behov av utbildade. Verket hade under 2004 motsvarande uppdrag. Detta redovisades i en särskild rapport, Arbetsmarknad och högskoleutbildning 2004, som överlämnades till regeringen den 15 december 2004. Uppdraget Till regeringens beslut om uppdraget har bifogats en promemoria med anvisningar för Högskoleverkets arbete med uppdraget. Dessa överensstämmer i huvudsak med motsvarande anvisningar för 2004 års uppdrag. Sammanfattningsvis ska Högskoleverket lämna underlag för lärosätenas och regeringens planering av utbildningsutbudet i relation till arbetsmarknadens behov av utbildade. I detta uppdrag ingår att verket utifrån tillgängligt material ska beskriva förändringar och trender på arbetsmarknaden som bör beaktas vid planeringen av utbildningsutbudet vid universitet och högskolor, och i förekommande fall redovisa internationella trender som kan förväntas påverka svenska förhållanden, analysera hur väl antalet examinerade med yrkesexamina eller med generella examina med tydlig arbetsmarknadsinriktning stämmer överens med arbetsmarknadens behov samt analysera motsvarande förhållande mellan antalet nybörjare i högskolan och framtida behov på arbetsmarknaden; utgångspunkten för analysen ska vara utvecklingen nationellt, men om det finns betydande regionala skillnader i balansen mellan utbud och efterfrågan ska dessa redovisas, beskriva hur högskoleutbildade med olika utbildningar etableras på arbetsmarknaden, och särskilt relatera de examinerade till uppgifter om yrke,. Högskoleverkets rapportserie 2004:36 R. 7
ange utbildningar, som behöver koncentreras till färre lärosäten, t.ex. på grund av en begränsad efterfrågan på arbetsmarknaden eller av studenterna med hänsyn tagen till behovet av en bred tillgänglighet för de studerande, när så bedöms angeläget från arbetsmarknadssynpunkt föreslå att regeringens mål för antalet examina justeras, utgår eller fastställs för ytterligare utbildningar, i arbetet samverka med Statistiska centralbyrån samt med myndigheter och organisationer med anknytning till arbetsmarknaden såsom Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens skolverk för lärarutbildningar och Socialstyrelsen för utbildningar inom vårdområdet och det medicinska området, samt i de fall delade meningar råder mellan myndigheterna klargöra skillnaderna, samt skapa forum för dialog mellan högskolesektorn och berörda avnämare och intressenter inom specifika områden. De förslag Högskoleverket lämnar förutsätts rymmas inom ramen för anvisade och planerade resurser enligt senast tillgängliga budgetproposition. Uppdraget ska utföras inom ramen för anvisade medel för Högskoleverkets verksamhet. Högskoleverket ska redovisa uppdraget senast den 15 maj 2006 i en särskild rapport till regeringen och lärosätena. I regleringsbrevet för budgetåret 2006 avseende Högskoleverket anges att uppdraget kvarstår för kommande år. Verket ska senast den 15 maj 2007 redovisa i form av en rapport till regeringen och lärosätena. Uppläggning och genomförande av arbetet Denna rapport är den andra med anledning av detta regeringsuppdrag. Den första rapporten, Arbetsmarknad och högskoleutbildning 2004, avlämnades i december 2004. Till grund för de följande beskrivningarna och analyserna ligger den högskolestatistik som Statistiska centralbyrån (SCB) producerar på Högskoleverkets uppdrag, annan statistik från SCB, rapporter och annat underlag från Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens skolverk och andra myndigheter samt från olika bransch-, intresseoch fackliga organisationer. Slutligen ingår i underlaget för denna rapport studier och andra underlag som tagits fram inom Högskoleverket. 8
I direkt anslutning till föreliggande uppdrag har Högskoleverket genomfört ett antal projekt som redovisats i rapporter i Högskoleverkets rapportserie, enligt följande: Klassicism och bungyjump. Upplevelseindustrin och behovet av konstnärligt utbildade (2005:40 R) Etableringen på arbetsmarknaden (2005:42 R) Sverige behöver fler naturvetare eller? (2005:46 R) Jurister utbildning och arbetsmarknad (2006:4 R) Ekonomer utbildning och arbetsmarknad (2006:11 R) Högskoleutbildningarnas dimensionering (2006:6 R) Samordnare av arbetet med regeringsuppdraget har varit Jean-Pierre Zune. I den särskilda projektgrupp som utfört arbetet med denna rapport har vidare ingått Thomas Furusten, Carolina Johansson, Torbjörn Lindqvist, Maria Lönn, Joakim Palestro, Aleksandra Sjöstrand och Anders Wiberg. Underlag för rapporten har även tagits fram av Gunnar Enequist, Jan-Åke Engström, Karin Holmvall, Ingeborg Landgren, Michael Rogefelt, Maria Södling och Lena Weijmar. 9
Arbetsmarknadens behov av högskoleutbildning Hur högskoleutbildning dimensioneras Ansvaret för dimensionering av högskoleutbildning är starkt decentraliserat. Statsmakterna lägger fast generella ramar i form av anslag till respektive lärosäte, takbelopp (ram) för grundutbildning, ersättningsbelopp per helårsstudent respektive helårsprestation samt mål för antalet avlagda examina inom vissa utbildningsområden. Inom dessa ramar beslutar varje universitet eller högskola vilka utbildningar som ska ges och hur många utbildningsplatser som ska finnas på varje program eller kurs. Denna ordning har gällt sedan år 1993. Kort historisk tillbakablick I tidigare perioder har beslut om dimensionering av högskoleutbildningar varit väsentligt mer centraliserade. Före 1977 års högskolereform var högskolan i princip tudelad i detta avseende. Då fanns å ena sidan ett antal kvalificerade professionsutbildningar, varav flertalet var förlagda till fristående fackhögskolor såsom tekniska högskolor, handelshögskolor, socialhögskolor, lärarhögskolor och journalisthögskolor. Sådana starkt yrkesinriktade utbildningar, till läkare, tandläkare m.m., fanns även inom universiteten. Dimensioneringen av sådana utbildningar beslutades på central nivå, formellt av riksdagen. Till grund för besluten låg inte minst bedömningar av arbetsmarknadens behov. Tillträdet till utbildningarna var begränsat, och konkurrensen om utbildningsplatserna var ofta hård. Å andra sidan fanns utbildningen vid universitetens filosofiska fakulteter de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga respektive humanistiska fakulteterna. Dessa utbildningar utgjorde den dominerande delen av utbildningen vid universiteten, och till dem var tillträdet fritt. Antalet utbildningsplatser bestämdes helt av studenttillströmningen. Genom högskolereformen som genomfördes den 1 juli 1977 sammanfördes all högskoleutbildning i ett enhetligt system. Utbildningar som tidigare legat utanför högskolan t.ex. sjuksköterskeutbildningen och andra medellånga vårdutbildningar blev en del av den nya sammanhållna högskolan. Utbildningen organiserades i utbildningslinjer och enstaka kurser. 11
De allmänna utbildningslinjerna fördes samman i fem yrkesutbildningssektorer. Högskolan blev totaldimensionerad, dvs. det fanns tillträdesbegränsningar till alla linjer och kurser.2 Antalet utbildningsplatser på allmänna utbildningslinjer beslutades av riksdagen. För vissa linjer angavs i riksdagsbeslutet antalet utbildningsplatser per lärosäte, medan besluten i andra fall avsåg det sammanlagda antalet platser per högskola på en grupp av linjer inom respektive sektor. Utgångspunkterna för dimensioneringsbesluten var arbetsmarknadens behov, studenternas efterfrågan och tillgängliga resurser. Beslut om dimensionering av och resurstilldelning till lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser 3 fattades fr.o.m. den 1 juli 1977 av de sex regionstyrelser som då inrättades. Regionstyrelserna avskaffades den 1 juli 1988, och medlen för fristående kurser m.m. anvisades därefter direkt till universitet och högskolor. Det nuvarande systemet för resurstilldelning och dimensionering infördes den 1 juli 1993, och det har därefter gällt i stort sett oförändrat. Under år 2004 tillsatte regeringen en särskild utredare för att se över systemet. Utredaren, som antagit namnet resursutredningen, har lämnat ett delbetänkande Ett utvecklat resurstilldelningssystem för högskolans grundutbildning (SOU 2005:48). Högskoleverkets syn på det nuvarande resurstilldelningssystemet Målen för resurstilldelningssystemet är att det ska möjliggöra ett efterfrågat utbildningsutbud med hög kvalitet, tillgodose lärosätenas behov av långsiktighet i planeringen, ge incitament för att verksamheten ska bedrivas effektivt samt främja utbildningssamverkan mellan lärosäten. En slutsats av Högskoleverkets snart sexåriga utvärderingsverksamhet av kvaliteten i högskolans utbildningar är att det behövs en högre grad av profilering, samverkan och koncentration. En bättre anpassning efter arbetsmarknadens behov behövs också. Dagens resurstilldelningssystem stimulerar inte i riktning mot sådana förändringar. År 2005 presenterade resursutredningen sitt delbetänkande Ett utvecklat resurstilldelningssystem för högskolans grundutbildning 4, med föreslagna förändringar av resurstilldelningssystemet. Högskoleverket har yttrat sig 2. Under åren 1977 79 var tillträdet fritt till tre allmänna utbildningslinjer av vilka ekonomlinjen var en. 3. Senare benämnda fristående kurser. 4. SOU 2005:48. 12
över betänkandet. 5 Verket delar utredningens uppfattning om behovet av förstärkta budgetdialoger och att det bör ställas krav på att universitet och högskolor ska utarbeta utbildnings- och forskningsstrategier. Enligt verkets mening behövs dock mer genomgripande förändringar av styr- och resurstilldelningssystemet än vad utredningen föreslagit, för att bevara och främja kvaliteten i högskolans utbildning. Högskoleverket förordar ett dialogbaserat styr- och resurstilldelningssystem. Ett sådant skulle skapa förutsättningar för lärosätena att profilera sig, att samverka sinsemellan och att koncentrera sin verksamhet. Det bör också kunna ge större möjligheter för lärosätena att ta egna initiativ och utveckla verksamheten enligt egna prioriteringar. Vidare föreslår verket att dialogerna mellan lärosätena och Utbildnings- och kulturdepartementet utvecklas. Ett utbildningsuppdrag bör utformas för varje lärosäte, där resurser kopplas till uppställda mål och där särskilda profilområden kan införas. Dimensionering av utbildningar i en expanderande högskola Som långsiktigt mål för regeringens högskolepolitik gäller att hälften av en årskull ska ha påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder. En hög utbildningsnivå i befolkningen anses vara en viktig tillgång för ett samhälle. För individen innebär en hög kompetens goda kunskaper och färdigheter att han eller hon får en starkare ställning i arbetslivet och i samhällslivet i stort. Högskolepolitiken har under 1990-talet varit inriktad på expansion, med sikte på detta mål. Läsåret 2003/04 var antalet högskolenybörjare drygt 83 000. Det innebär att de var mer än dubbelt så många jämfört med slutet av 1980-talet. Läsåret 1986/87 var antalet högskolenybörjare drygt 41 000. Expansionen var starkast dels läsåren 1987/88 1993/94, dels läsåren 1997/98 2002/03 6. Under de närmaste åren kommer antalet ungdomar som avslutar sin gymnasieutbildning att öka. De som är födda på 1990-talet kommer att utgöra en ny ungdomspuckel. För att dessa generationer ska ges samma chans till högskoleutbildning som de föregående krävs en ökning av utbild- 5. Reg.nr. 3766-05. 6. Från 42 300 nybörjare till 61 600 mellan 1987/88 och 1993/94, dvs. på sex år, och från 64 300 till 83 300 mellan 1997/98 och 2002/03, dvs. på fyra år. 13
ningsplatserna vid universitet och högskolor. Detta perspektiv har betonats från regeringens sida under senare tid. Som beskrivits i föregående avsnitt är beslut om dimensionering av högskoleutbildningar i hög grad decentraliserade. Inom de generella ramar som statsmakterna lägger fast beslutar varje universitet eller högskola vilka utbildningar som ska ges och hur många utbildningsplatser som ska finnas på varje program eller kurs. För att universitet och högskolor ska kunna dimensionera olika utbildningar på ett ändamålsenligt sätt måste de därför ha god kunskap om hur behoven av personer med olika slag av utbildning i arbetslivet ser ut och om utvecklingen av ungdomskullarnas storlek. Det uppdrag som redovisas genom denna rapport syftar till att förse lärosätena med beslutsunderlag i detta avseende. Matchningsproblemet Förutsättningarna för dimensioneringsbeslut är mycket olikartade för olika utbildningar. Matchningen mellan högskoleutbildning och yrke sker med mycket varierande förutsättningar och kan därför inte behandlas eller betraktas enhetligt. En del högskoleutbildningar är befattningsspecifika. Tydligast är detta för legitimationsyrken som läkare och tandläkare. En tandläkare måste ha tandläkarutbildning för att få legitimation. De allra flesta som går igenom tandläkarutbildningen kan svårligen tänka sig något annat yrke än tandläkarens. Prognoser över behov och tillgång blir här viktiga beslutsunderlag, eftersom matchningen mellan utbildningens dimensionering och arbetsmarknadens behov för sådana utbildningar och yrken i princip ska vara 1:1. I realiteten kan dock den perfekta matchningen aldrig uppnås ens för detta slag av utbildning, bl.a. med hänsyn till arbetsmarknadens internationella karaktär samt studenternas och de examinerades rörlighet. Andra utbildningar leder till yrken för vilka det finns behörighetskrav, exempelvis lärarutbildningen. I princip ska strävan även här vara att behov och tillgång ska matcha varandra. Emellertid är matchningen inte alls perfekt i verkligheten. För det första finns ett stort antal personer med lärarexamen ungefär en av fem som inte arbetar som lärare. Utbildningen är användbar och meriterande även utanför skolan. För det andra är ett stort antal lärartjänster drygt en av fem besatta av personer utan föreskriven utbildning, med stöd av de undantagsbestämmelser som finns i skollagen. Härtill kommer att lärarprognoser blivit allt svårare att göra och därmed mera osäkra. De måste därför kompletteras med mera allmänna 14
bedömningar av bl.a. utvecklingen i skolan samt lärarstudenters och lärares värderingar och prioriteringar. I vissa akademiska yrken där det ställs krav på viss utbildning är det bara en mindre del av de utbildade som kommer i fråga. Ett exempel är yrkesverksamhet som domare, åklagare och advokat för vilken det krävs tingsmeritering. De juristutbildade som inte kommer ifråga för tingsmeriteringen konkurrerar på en mera allmän akademisk arbetsmarknad. För ytterligare andra kategorier av högskoleutbildade finns ingen tydlig anknytning till något yrke eller någon bestämd del av arbetslivet. Det gäller humanister, samhällsvetare och naturvetare med mera allmän inriktning. Dessa starkt varierande förutsättningar mellan olika akademiska yrken måste beaktas när man diskuterar matchningen mellan högskoleutbildning och yrke. Arbetslöshet Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet förde upp arbetslöshetstalen till för Sverige ovanligt höga nivåer. Värst drabbades grupperna med lägre utbildning 7, men också högskoleutbildades arbetslöshet låg på ca 4 procent 1993 97. 8 Fr.o.m. år 1998 minskade arbetslösheten för alla tre grupperna. 12 10 8 6 4 2 0 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 Grundskola Gymnasieskola Högskola 7. Både för grundskole- och gymnasieutbildade låg arbetslösheten 1993 strax under 10 procent För dem med enbart grundskola var den som högst år 1997 (11 procent). 8. Enligt SCB:s AKU-undersökningar. 15
Som framgår av diagrammet låg arbetslösheten som lägst år 2001 drygt 2 procent för högskoleutbildade, ca 4 procent för gymnasieutbildade och ca 6 procent för dem med enbart grundskola. Därefter har de tre kurvorna vänt uppåt igen och då löpt i stort sett parallellt, med 2 procentenheters differens. År 2004 låg arbetslöshetstalen på 3,8, 5,8 respektive 7,9 procent för de tre grupperna. Risken för arbetslöshet har således ett starkt samband med utbildningsnivå. Oavsett om den totala arbetslösheten är hög eller låg klarar sig de högskoleutbildade bäst och de med enbart grundskola sämst. Överutbildning? En närliggande fråga är om arbetslivets utbildningskrav förändrats i takt med att den allmänna utbildningsnivån höjts. En indikator på detta ger en fråga som ställdes i levnadsnivåundersökningarna 9. Jämförelsen mellan individens utbildning och arbetets utbildningskrav gav följande andelar överkvalificerade 1974 2000 10 : År 1974 1981 1991 2000 13,5 % 20,7 % 28,5 % 32,9 % Analysen 11 indikerar således en växande överutbildning av löntagarna i relation till de kvalifikationer som arbetsgivarna efterfrågar. Senare forskning 12 har visat att denna utveckling har avstannat efter millennieskiftet, trots att det totala antalet högskoleutbildade samtidigt har ökat kraftigt. Antalet personer som med givna definitioner är överutbildade ökar nu med ca 10 000 per år. Andelen överutbildade ligger dock relativt stabilt på ca en tredjedel. En mångdimensionell fråga Dimensionering av högskolans grundutbildningar innehåller således en rad olika aspekter. Var och en av dessa måste beaktas för att en rimlig ba- 9. Frågan löd Ungefär hur många års (skol- eller yrkes-) utbildning utöver folkeller grundskola behöver man i din befattning? 10. Dessa andelar gäller samtliga anställda. Mönstret är likartat för offentlig respektive privat sektor, men mera markerat för den senare. Särskilt under 1990- talet har överkvalificerade ökat i den privata sektorn. 11. Analysen genomförd av professor Rune Åberg, Umeå universitet, 2001. 12. Muntliga uppgifter av professor Michael Tåhlin, Institutet för social forskning. 16
lans mellan arbetsmarknadens behov av högskoleutbildade och tillgången på utbildade ska kunna upprätthållas. Den kanske största frågan rör helheten. Det är en alltmer komplicerad uppgift att fördela det totala antalet utbildningsplatser i en högskola som nästan omfattar hälften av varje årskull. En stor del av dessa utbildningar saknar tydlig anknytning till någon specifik del av arbetsmarknaden. Likväl är det viktigt att arbetsmarknadsutsikterna beaktas även för dem som examineras från sådana utbildningar. Att få matchningen att stämma så väl som möjligt för befattningsspecifika och andra starkt yrkesinriktade utbildningar är inget stort principiellt problem. I sådana fall krävs främst prognoser med relevanta antaganden och noggranna beräkningar. För utbildningar med mindre tydlig arbetsmarknadsanknytning måste prognoser och statistiskt underlag kompletteras med bedömningar av annat slag. Ett ytterligare samband som måste beaktas är arbetsmarknadens kvalitativa krav på högskoleutbildade. En viktig fråga att ställa är t.ex. vilket arbetsinnehåll en nyutbildad akademiker har anledning att förvänta sig när han eller hon får en anställning. Också begrepp som överkvalificering och överutbildning behöver definieras och diskuteras. Ett nytt planeringsunderlag Det finns som berörts ovan en rad svårigheter i samband med dimensionering av högskoleutbildningar. För att underlätta sådana bedömningar, främst för dimensioneringsansvariga vid universitet och högskolor och för blivande studenter, har Högskoleverket tagit fram ett nytt slag av planeringsunderlag i form av rapporten Högskoleutbildningarnas dimensionering Ett planeringsunderlag inför 2006/07 13. Det är första gången som Högskoleverket ger ut en rapport av detta slag. Rapporten är en specialbearbetning av SCB:s Trender och prognoser 2005 14, och den har utformats i ett samarbete mellan Högskoleverket och SCB. Det statistiska underlaget för vad som redovisas i föreliggande rapport är detsamma som i Högskoleutbildningarnas dimensionering. En stor del av statistiken redovisas där i diagramform. Med hänsyn till detta inne- 13. Högskoleverkets rapportserie 2006:6 R. 14. Trender och prognoser 2005 befolkningen, utbildningen och arbetsmarknaden med sikte på år 2020, Statistiska centralbyrån (Prognosinstitutet), 2005. 17
håller föreliggande rapport inga diagram. Syftet med de båda rapporterna är således att de ska komplettera varandra. I rapporten redovisar Högskoleverket beräkningar av vilka konsekvenser som nuvarande dimensionering av högskoleutbildningar får i relation till arbetsmarknadens behov. Till grund för beräkningarna ligger specialbearbetningar av de prognoser som Prognosinstitutet vid SCB genomför vart tredje år. Diskussionen om hur olika utbildningar ska dimensioneras och vad som är bäst för studenterna att välja utgår ofta från det aktuella läget på arbetsmarknaden, trots att det väsentliga är hur situationen kommer att bli från och med när studenterna är klara med sin utbildning. Det är därför viktigt att både utbildningsplanerare och studenter har en relativt tydlig bild av hur arbetsmarknaden väntas se ut under ett antal år framåt i tiden. Resultaten i rapporten visar hur arbetsmarknaden kommer att se ut för olika utbildningsgrupper om fyra till fem år eller längre fram i tiden. Det är då de studenter som börjar på högskolan hösten 2006 kommer att vara klara med sina utbildningar. För drygt 30 utbildningsgrupper, som tillsammans omfattar majoriteten av de högskoleutbildade, redovisas balansläget på arbetsmarknaden, med fokus på det första år som påverkas av hur många som påbörjar utbildningen läsåret 2006/07. Uppgifter om vanligaste yrken, arbetets kvalifikationskrav samt arbetsinkomster finns också för respektive utbildningsgrupp. Hur beräkningarna har gjorts Beräkningarna av den framtida tillgången på utbildningskategorier av olika slag utgår från uppgifter från SCB:s register över befolkningens utbildning år 2004. Till dessa uppgifter läggs en prognos över antalet avgångna/examinerade i olika former av utbildning och en prognos över invandringen. Tillgången minskar genom utvandring och dödsfall. Tillgången för arbetsmarknaden beräknas genom att den totala tillgången multipliceras med så kallade arbetskraftstal, dvs. andelen av respektive utbildningsgrupp (fördelad på kön och ålder) som tillhör arbetskraften. Den på så vis beräknade tillgången för arbetsmarknaden jämförs med en beräknad efterfrågan på olika utbildningskategorier. Efterfrågeberäkningarna grundas på en befolknings- och arbetskraftsprognos, som tillsammans med en ekonomisk framtidsbedömning ger efterfrågan på arbetskraft i olika näringsgrenar. Slutligen görs antaganden om hur utbildningskraven i olika näringsgrenar kommer att förändras. 18
Högskolornas samverkan med arbetslivet Högskolor och universitet ska enligt högskolelagen samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Att arbeta utåtriktat med samverkan i olika former är nödvändigt för att anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov, både avseende utbildningarnas volym och innehåll. Detta kapitel är avsett att närmare beskriva hur denna samverkan fungerar. Högskoleverkets utvärdering av samverkansuppgiften Högskoleverket genomförde 2004 en utvärdering av hur samtliga universitet och högskolor samverkar med arbetslivet kring bl.a. utbildningsfrågor. Undersökningen redovisades i rapporten Högskolan samverkar. 15 Under år 2005 gjordes en fördjupning med en studie av hur några lärosäten konkret för dialoger med arbetslivet, samt hur denna samverkan uppfattas av samverkansparterna. Som en del av fördjupningen genomfördes också ett seminarium med representanter från arbetsmarknadens parter och även Sveriges förenade studentkårer (SFS). Avsikten med denna kompletterande studie var att gå mer på djupet i fråga om vilka syften för samverkan som finns för såväl arbetsliv som högskolorna, och vilka problem och utvecklingsmöjligheter som finns. Den sammanlagda bedömningen i utvärderingen är att lärosätena visserligen gör mycket, men att det ändå finns flera områden där de behöver bli mer aktiva för att utbildningarnas innehåll och dimensionering ska motsvara det behov som finns på arbetsmarknaden. Högskoleverket konstaterar också att det bitvis råder brist på fungerande forum där arbetsmarknadens parter kan möta högskolan 16. Den bild som utvärderingen ger är att högskolorna arbetar på flera olika sätt för att utbildningsutbudet ska passa med arbetsmarknadens behov. Nästan alla lärosäten lyssnar till externa aktörer i arbetet med att pla- 15. Högskoleverkets rapportserie 2004:38 R. 16. Denna brist konstaterades också i Utbildning anpassad efter arbetsmarknadens behov. Så arbetar Högskolan. Högskoleverkets rapportserie 2002:7 R. 19
nera, följa upp och revidera utbildningar i riktning mot behoven. Många av högskolorna behöver emellertid utveckla strategier för hur omvärldens synpunkter ska tas tillvara och hur informationen ska användas för utbildningsplaneringen. En sådan strategi kan vara en högre grad av formaliserad samverkan. En annan brist är att forskarutbildningen ofta glöms bort när utbildningsfrågor diskuteras med arbetslivet. Slutligen uppmärksammades i utvärderingen brister när det gäller högskolornas uppföljning av tidigare studenter. Få lärosäten följer upp hur alumnerna anser att utbildningen passar de kunskaper och kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden. Olika former av samverkan I utvärderingen lyfter några lärosäten särskilt fram dialoger med externa ledamöter i styrelsen, institutions- och utbildningsstyrelser som viktiga för att säkerställa att utbildningarna svarar mot behoven. Ungefär hälften av alla universitet och högskolor arbetar med bransch- eller programråd som stöd för att utveckla utbildningarna. Flera universitet och högskolor är engagerande i lokala och regionala organ där dialoger förs om framtida behov. På den regionala nivån dominerar medverkan i de regionala kompetensråden organ som drivs av länsarbetsnämnderna för att bl.a. motverka bristyrken. Råden har ofta en bred representation från näringsliv, offentlig sektor, fackliga organisationer, med flera. Diskussioner om en väl fungerande regional arbetsmarknad förs även i arbetet med de regionala tillväxtprogrammen. Det är inte enbart via formaliserade organ som högskolan ges möjlighet att få omvärldens syn på utbildningarna. De flesta högskolor använder också mer informella kontakter såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn för att utveckla nya utbildningsprogram och revidera befintliga. Det finns också andra former av extern samverkan. Flera lärosäten använder exempelvis gästlärare och praktik för att den vägen få feedback på utbildningen, särskilt i fråga om kursutveckling. Många anser också att efterfrågan på uppdragsutbildning ger goda kunskaper om arbetslivets behov. Att arbeta med uppdragsutbildning är dessutom ett sätt att möta arbetsgivarnas mer kortsiktiga efterfrågan på kunskap och kompetens. Andra tillvägagångssätt är att anordna hearingar med olika branschföreträdare, eller att planera och genomföra utbildningar i nära samverkan med externa intressenter i samband med verksamhetsförlagd utbildning. 20
Mer samverkansdialog om innehåll än dimensionering Det som samverkansdialogerna konkret resulterar i rör huvudsakligen innehållet i utbildningarna. Det som kommit till uttryck bland de deltagande i studien är kanske inte att dimensioneringen i utbildningen blir bättre avvägd genom samverkan, däremot förbättras definitivt innehållet. Bransch- och programråd På institutionsnivå eller i bransch- och programråd är de externa ledamöterna mycket praktiskt inriktade i sina synpunkter på utbildningen. Exempelvis har dialogerna gett upphov till att andelen praktik och verksamhetsförlagd utbildning har ökat, uppdragsutbildningar har permanentats inom det ordinarie utbildningsutbudet och nya utbildningsprogram har utvecklats utifrån ett konkret behov på arbetsmarknaden. När det gäller utveckling av nya utbildningsprogram är det inte enbart på idéstadiet som externa parter medverkat, utan även i utformning av enskilda kurser inom ett program. Diskussioner om dimensionering förekommer i undantagsfall. Exempelvis kan frågor om vilka områden som har brist på utbildade diskuteras. Sedan görs en bedömning från högskolans sida om de identifierade bristområdena ska påverka beslut om dimensionering av utbildningarna. Detta är en process som ofta är långsammare än arbetslivet skulle önska. För högskolan finns samtidigt en poäng med en långsam förändringstakt eftersom omprioriteringar av utbildningsuppdrag inom en högskola får konsekvenser för sammansättningen av lärarkåren. Regionala kompetensråd De regionala kompetensråden har ett mer oprecist uppdrag. De uppfattas främst som ett diskussionsforum med resultat som bildande av nätverk samt informations- och kunskapsutbyte. Kompetensrådet arbetar också med analyser och driver enskilda sakfrågor gemensamt. I något fall har diskussioner medverkat till beslut om uppdragsutbildningar. Mindre vanligt är att de regionala kompetensråden har synpunkter på högskolans dimensionering. Förutsättningar för dialog Det är till stor del miljön utanför högskolan som påverkar förutsättningarna för dialog. Ett starkt lokalt näringsliv samt en regional samsyn kring och fokusering på arbetsmarknadens behov ger goda möjligheter för 21
ett engagerat samverkansarbete. Men det handlar också om hur högskolan själv arbetar med att få externa aktörer delaktiga i utbildningsfrågor. Goda förutsättningar för samverkan med såväl näringsliv som offentlig sektor kan skapas genom väl utbyggda kontaktnät och mötesplatser på alla nivåer inom högskolan på institutioner, inom program, på fakulteterna och i ledningen. Det måste samtidigt finnas strukturer inom högskolan för att erfarenhetsutbytet ska komma alla utbildningar till godo, och konkreta projekt och aktiviteter att samverka kring. Det framhålls som viktigt att det finns en kontinuitet i fråga om vilka externa personer som ingår i högskolans olika samverkansorgan. Externa personer som medverkar under en längre tid skaffar sig ofta en förståelse för målen med högskolans verksamhet. Det gör att samarbetet blir mer konstruktivt och att en samsyn kan uppstå om den långsiktiga utvecklingen av en utbildning. Högskolorna menar att det saknas incitament för en utökad dialog En svårighet som framhålls från de högskolor som ingick i studien är att det saknas ekonomiska incitament för högskolan att utöka dialogen med arbetslivet. Därför påverkas inte verksamheten i någon större utsträckning av slutsatser från de regionala kompetensrådens analyser. Exempelvis kan kompetensrådet påvisa kommande problem inom något yrke till följd av pensionsavgångar. Högskolorna menar att de ändå i realiteten saknar möjligheter att styra om sitt utbildningsutbud om studenternas efterfrågan som finansierar verksamheten inte överensstämmer med det påtalade bristområdet. På samma sätt är det svårt att implementera nationellt uttalade mål, som att utbilda fler inom naturvetenskap och teknik. Det är inte dessa utbildningar studenterna i första hand efterfrågar. Samtidigt upplevs det som oerhört svårt att anpassa utbildningarna efter en framtid som ligger minst tre år framåt i tiden, och att ha en uppfattning om vilka utbildningar som kommer att bli gångbara på arbetsmarknaden. Dessutom upplever några av de anställda vid högskolorna den egna organisationen som tungrodd, och att det kan vara svårt att orka driva nödvändigt förändringsarbete. För att formalisera samverkan är det angeläget att alla verkligen känner att samtliga inblandade har en upplevelse av att de får ut något av det. 22
och arbetslivet pekar på brister i högskolornas arbetssätt och organisation Externa aktörer upplever brister i högskolornas organisation och sätt att arbeta. Högskolan upplevs ha krångliga beslutsvägar och brister i beslutsoch diskussionsunderlag. Det som också känns främmande är att förankring och diskussioner med representanter för en högskola inte självklart innebär att frågan är förankrad i resten av högskolan. Ibland saknas tid för de övergripande, strategiska diskussionerna då de författningsstyrda uppgifter organet har tar alltför lång tid. I fråga om organisation och arbetssätt anser de externa aktörerna att de kan bidra med att förbättra arbetsordningen och påskynda genomförandet av beslut. De externa ledamöterna i högskolornas olika forum ser en rad utvecklingsområden för samverkan kring utbildningen. Bättre och tydligare branschdialog är ett exempel. Ett annat är mer av formaliserad samverkan, till exempel genom avtal eller intentionsdokument mellan högskolan och de externa ledamöterna. Det är tydligt att dagens samverkan ofta är för personberoende. Lärosätena anses också behöva lära av varandra i större utsträckning, utbyta erfarenheter och goda exempel som har bäring på samverkan med arbetslivet. Det är stor skillnad på förutsättningarna att få gehör för ett förslag på olika lärosäten. Vid ett större lärosäte är frågor om förändringar av dimensionering enklare att hantera eftersom konsekvenserna inte blir så stora. Vid en mindre högskola blir dimensioneringsfrågor svårare att diskutera. Där kan förändring i dimensioneringen få direkta konsekvenser för enskilda institutioner, t.o.m. enskilda lärares tjänster. Högskoleverkets fördjupade studier om förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad Inom ramen för samma regeringsuppdrag som föranleder den här rapporten ger Högskoleverket ut delrapporter, som mer på djupet behandlar arbetsmarknadsanknytningen inom enskilda utbildningsområden. Under det senaste verksamhetsåret har sådana fördjupade rapporter presenterats för ekonom- och juristutbildningar, naturvetenskapliga utbildningar samt ett brett spektrum av konstnärligt inriktade utbildningar. Året dessförinnan gjordes fördjupade delrapporter för högskoleingenjörs- och läkarutbildningar. Den återkommande slutsatsen från i princip samtliga dessa delrapporter är att samverkan mellan utbildningarna och arbetsmarknaden behöver 23
utvecklas. Det är entydigt att en god arbetsmarknadsanpassning kräver en god samverkan med arbetsmarknaden. Till vilka former eller i vilka delar samverkan behöver utvecklas är inte alltid lika klart. Några gemensamma konkreta punkter tas upp i flera av de olika delrapporterna, om än med varierande tyngd för de olika utbildningsområdena. Lärosätena gör sällan eller aldrig någon mer ingående bedömning av arbetsmarknadens behov inom olika områden. Det är istället ofta tidigare års tilldelning av antal platser, och sökandetrycket till olika utbildningar, som avgör även kommande års tilldelning. Alla, eller de flesta, lärosäten anordnar regelbundet arbetsmarknadsdagar eller liknande forum för direktkontakt mellan studenter och arbetsgivare. På många yrkesutbildningar har praktikinslagen minskat eller försvunnit. Detta har inneburit en klar försämring för arbetsgivarnas möjligheter att påverka utbildningarna. Studentuppföljningen brister. Väldigt få lärosäten gör uppföljningar av hur det går för studenterna efter att de lämnat utbildningarna. Än färre låter resultatet av sådana uppföljningar styra planeringen för de kommande åren. Från några av de fördjupade studierna ska i övrigt följande iakttagelser framhållas: Juristutbildningarna Det juridiska området är relativt stabilt, och det är mindre nödvändigt med kontinuerliga justeringar av utbildningens innehåll för att den ska matcha arbetsmarknadens behov jämfört med mer dynamiska områden. Vissa former av kontakt och samarbete med avnämarna för juristutbildningen förekommer. Det som lärosätena själva emellertid framhåller som de viktigaste faktorerna i att ge en utbildning som svarar mot arbetsmarknadens behov är den akademiska miljöns bredd och djup. Genom närhet till en forskande miljö anser man sig kunna skapa en genuin förståelse för ämnet i sin helhet, vilket gör utbildningen anpassad till vad som krävs av studenterna i arbetslivet. Högskoleverket sympatiserar med åsikten om betydelsen av både bredd och djup i utbildningarna, och anser dessutom att det är viktigt att lärosätena också har en löpande dialog med avnämarna. I studien framkommer att studenterna efterlyser fler praktiska moment i utbildningen. Vissa före- 24
slår mentorer och nätverk som andra konkreta exempel för att underlätta övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ekonomutbildningarna Ekonomutbildningen är den enskilt största inom högskolan. Den fördjupade undersökning som gjorts för detta utbildningsområde har visat att det finns exempel på direkt medverkan från arbetslivet i ekonomutbildningen, men att sådana kontakter totalt sett är begränsade. De studenter som undersökningen kommit i kontakt med ger också uttryck för att de skulle vilja ha betydligt fler sådana kontakter. Studenterna nämner gästföreläsare, studiebesök och kortare praktik som önskvärda inslag i studierna. Liknande önskemål framförs av studenternas intresseorganisation, Sveriges ekonomföreningars riksorganisation (SERO). Det finns också tecken på att de kontakter som ändå finns inte tas tillvara på bästa sätt. Eftersom kontakterna huvudsakligen sker via enskilda lärare finns en risk att informationen blir mer av enskildheter än något som används på ett effektivt sätt i arbetet med att utveckla utbildningen. En annan iakttagelse är att det saknas en arena för nationell diskussion om ekonomutbildningen, både när det gäller antalet utbildningsplatser totalt och utbildningens innehåll. Ingenjörsutbildningarna I de enkätundersökningar till före detta ingenjörsstudenter som Högskoleverket genomförde 2003 framkom att samverkan mellan näringslivet och lärosätena är ett uppenbart och viktigt utvecklingsområde för ingenjörsutbildningarna. I de respektive urval som gjordes ansåg endast 29 procent av högskoleingenjörerna och 38 procent av civilingenjörerna att kontakterna med arbetsmarknaden under utbildningen var goda. Denna bild av bristande näringslivsanknytning bekräftas i Högskoleverkets utvärderingar av högskoleingenjörsutbildningarna (2003) respektive civilingenjörsutbildningarna (2006). Näringslivet behöver delta betydligt mer aktivt i ingenjörsutbildningarnas utvecklingsarbete och dagliga undervisning. Problemet är att få företag prioriterar sådan verksamhet, och att samverkan kostar pengar för lärosätena. Naturvetenskapliga utbildningar I framför allt Högskoleverkets utvärderingar av de generella naturvetenskapliga utbildningarna konstateras att det finns brister när det gäller lä- 25
rosätenas hantering av arbetslivsanknytningen. I allmänhet är naturvetenskapliga utbildningar starkt inriktade mot forskaryrket. Samtidigt har konkurrensen om de tillgängliga doktorandtjänsterna skärpts de senaste åren, och flertalet naturvetare har fått söka sig till ett yrkesliv utanför den akademiska världen. Därför är det mycket viktigt att naturvetare får en klarare yrkesidentitet än vad som sker i dag. I flera av Högskoleverkets utvärderingsrapporter uppmanas därför utbildningsanordnarna att anpassa utbildningarna till ett arbetsliv utanför högskolan. Utbildningsanordnarna skulle kunna öka sin kunskap om arbetsmarknadens behov genom att bl.a. anlita externa lärare, utveckla kontakter med näringslivet, och genom att följa upp sina studenter. Samverkan med arbetsmarknadens aktörer Samverkan mellan näringsliv och lärosäten är viktigt för att åstadkomma bättre överensstämmelse mellan tillgång och behov. Men när studenterna lämnat högskolan är nästa utmaning att få chansen att tillämpa och utveckla sina kunskaper på arbetsmarknaden. Företag inom tjänstesektorn har ett starkt intresse av att kunna erbjuda akademiker en god introduktion i arbetslivet. Fackförbund och arbetsgivare har nyligen slutit ett avtal om en ny anställningsform som väntas leda till arbete för cirka 4 000 unga akademiker. Det är Saco-förbunden Civilingenjörsförbundet (CF), Jusek och Civilekonomerna som kommit överens med Almega om att ge nyexaminerade och arbetslösa unga akademiker möjlighet att på det här sättet få in en fot på arbetsmarknaden. Avtalet innebär att den unga akademikern får en prova-på -anställning under ett års tid i företag. Under denna tid ska akademikern bland annat få prova olika arbetsuppgifter, ha en kontaktperson på företaget, följa ett individuellt utarbetat program och få delta i kurser och studiebesök. Förhoppningen är att många unga arbetslösa akademiker genom skapandet av denna nya anställningsform ska kunna få fotfäste på arbetsmarknaden. Arbetslivserfarenhet är en allt viktigare förutsättning för att unga akademiker ska få relevant arbete. Introduktionen ska skapa intresse för den verksamhet som bedrivs i företaget och därigenom hjälpa företag med ett framtida behov av kompetens. Samtidigt bidrar de unga akademikerna till företagens utveckling, genom att de höjer kunskapsnivån i företaget. Syftet med anställningen är däremot inte att ta över arbetsuppgifter från ordinarie anställda. 26
Uppföljning av tidigare studenter Högskoleverkets uppfattning är att lärosätena bör få i uppdrag att arbeta med uppföljningar av tidigare studenter betydligt mer systematiskt än vad som är fallet i dag. Högskoleverkets styrelse har därför i en skrivelse föreslagit att regeringen ger lärosätena i uppdrag att följa upp sina tidigare studenter vid vissa tidpunkter. 17 I åtskilliga rapporter har Högskoleverket uppmärksammat såväl lärosätena som regeringen på att sådana uppföljningar inte görs i tillräcklig utsträckning. Inte minst har kvalitetsutvärderingar av olika ämnes- och yrkesutbildningar visat på denna brist, även om det finns flera goda exempel på fakultets- och institutionsnivå. Högskoleverkets uppfattning är att systematiska uppföljningar på lärosätesnivå av tidigare studenter är ett viktigt verktyg för utvecklingen av utbildningarna i förhållande till olika kompetensbehov i samhället. För det första är sådana uppföljningar ett bra sätt för lärosätena att få en uppfattning om i vilken grad en utbildning är anpassad till arbetsmarknadens behov. För det andra kan informationen ge underlag för att skapa nya utbildningar eller vidareutveckla innehåll och kvalitet i existerande utbildningar. För det tredje kan resultat från uppföljningar användas för att ge studenter och sökande mer information om utbildningarna och vad de leder till. Dessutom kan resultaten nyttjas av lärosätena för att marknadsföra utbildningen. Om en nationell sammanställning görs kan resultaten också bli en viktig källa till övergripande information om utbildningarnas arbetslivsrelevans. 17. Högskoleverket, Reg.nr. 69-570-06. 27
Könsuppdelad utbildning och arbetsmarknad I föreliggande rapport diskuteras förändringar av volymen på olika utbildningar i relation till arbetsmarknadens behov. I det sammanhanget är det väsentligt att också fundera över hur könsfördelningen ser ut inom olika utbildningar, eftersom det i sin tur påverkar könsfördelningen på arbetsmarknaden. 18 Skillnaderna mellan kvinnors och mäns val av utbildning är betydande, och dessa val förebådar ett framtida arbetsliv som i många stycken kommer att bli lika könsuppdelat som dagens, om inget görs. Både män och kvinnor fortsätter nu i stor utsträckning till utbildningar vid universitet och högskolor. I 25-årsåldern har nästan 40 procent av männen och drygt 50 procent av kvinnorna börjat på en högskoleutbildning. Men män och kvinnor går olika vägar i högskolan. Litet förenklat kan man säga att männen väljer teknisk utbildning och kvinnorna väljer utbildningar som leder till yrken inom skola, vård eller omsorg. Bara en fjärdedel av de nära 340 000 studenterna vid landets universitet och högskolor går på kurser som har en jämn könsfördelning. Många utbildningsmiljöer är påtagligt enkönade. Det är vanligare att den procentuella fördelningen mellan könen är snedare än 80 20 än att den är jämnare än 60 40. Könssegregeringen i den högre utbildningen är ett tecken på att traditioner och könsroller i många fall fortfarande lägger hinder i vägen för ett fritt val av utbildning. Det mest negativa med den sneda könsfördelningen i utbildningarna är att den förebådar ett framtida arbetsliv som i många stycken kommer att bli minst lika könsuppdelat som dagens. Det börjar i gymnasieskolan Uppdelningen i skilda karriärvägar för män och kvinnor märks tydligt redan i gymnasieskolan. Bara 4 av de 17 nationella programmen i gymnasieskolan har en någorlunda jämn könsfördelning, det vill säga en fördelning som ligger inom intervallet 40 60 procent av vartdera könet. De fyra 18. Detta avsnitt bygger delvis på uppgifter ur Högskoleverkets Statistik- & analys- PM 2005 07 12. 29
är programmen med inriktning mot handel och administration respektive hotell- och restaurang, medieprogrammet samt det naturvetenskapliga programmet. På dessa program går knappt en tredjedel av eleverna i gymnasieskolan. Övriga 13 nationella program, med två tredjedelar av eleverna, har ojämn eller mycket ojämn könsfördelning. Bland dem med den ojämnaste könsfördelningen finns bygg-, el-, energi-, fordons-, industri-, omvårdnads- och teknikprogrammen. På alla dessa program tillhör cirka 90 procent eller fler det överrepresenterade könet. Könsfördelningen på programmen i gymnasieskolan speglar i stor utsträckning könsfördelningen inom de yrken de är inriktade mot och sambandet är tydligast för de utbildningar som har den tydligaste yrkesinriktningen. I allmänhet är det liten skillnad i könsfördelning mellan de nytillträdande i yrket och de som redan är verksamma på arbetsmarknaden. Utbildningsväsendet bidrar med andra ord inte i någon högre grad till att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden. För män och kvinnor som väljer den mest teoretiskt inriktade utbildningen i gymnasieskolan är könsskillnaderna i programval mindre. Det naturvetenskapliga programmet, från vilket cirka 80 procent fortsätter till universitet och högskolor, har bara en svag övervikt av män och på det program som har den näst högsta övergången till högre studier, det samhällsvetenskapliga programmet, är relationen mellan kvinnor och män 2:1. Flertalet av de program som har en tydlig yrkesinriktning har ju, som vi sett, en betydligt snedare fördelning mellan könen än så. Det fortsätter i högskolan Bland alla som börjar vid universitet och högskolor är ungefär 60 procent kvinnor och 40 procent män. En viss snedhet i könsfördelningen i den högre utbildningen är således redan från början garanterad, men huvudförklaringen till att en så liten del som en fjärdedel av kurserna har en könsfördelning inom intervallet 40 60 procent är att män och kvinnor i så hög grad väljer olika utbildningar. Bland de 29 000 kvinnor som började på utbildningar inriktade mot en yrkesexamen läsåret 2003/04 valde 80 procent utbildningar med inriktning mot skola, vård eller omsorg. Bland de 17 000 män som började på utbildningsprogram inriktade mot en yrkesexamen samma år valde över hälften en utbildning med teknisk inriktning, vanligen en högskoleingenjörs- eller civilingenjörsutbildning. Och skillnaderna mellan könen 30