Den usla sommaren 2012 är redan glömd. Ett sådant väder vi haft i år! Efter välbehövlig semester är man fylld av energi och känner genast att det är dags att slänga sig över juridiska nyheter på entreprenadrättens område! Varsågoda. Rätta Byggfelen snabbt! Det är rubriken på den utredning som Byggkravsutredningen utfört på uppdrag av regeringen. Utredningen presenterade sina förslag i maj månad. I denna del av utredningen har Byggkravsutredningen bl a tittat närmare på den ständigt aktuella, omdiskuterade och kritiserade byggfelsförsäkringen. Vidare har utredningen kommit med förslag om delat byggansvar i plan- och bygglagen. Vi börjar med byggfelsförsäkringen. Utredningens förslag är att byggfelsförsäkringen tas bort och istället införs en åtgärdsförsäkring. Byggkravsutredningen konstaterar att försäkringen varit utsatt för massiv kritik, som enligt utredningen varit befogad. Lagen om byggfelsförsäkring har varit administrativt betungande och konsumenterna har inte fått det förväntade ekonomiska skyddet. Däremot skulle slopandet av försäkringen enligt utredningen kunna få betydande konsekvenser för de konsumenter som drabbas av allvarliga byggfel. Den bedömningen stämmer jag in i. Utgångspunkten med försäkringen är god. (Jag skulle själv även med dagens krångliga och svårtolkade villkor teckna en byggfelsförsäkring om jag skulle bygga ett nytt hus.) Utöver att försäkringen ska byta namn föreslår Byggkravsutredningen att försäkringen ska vara primär hela ansvarstiden. Det innebär att det ska vara möjligt att ta försäkringen i anspråk även under garantitiden, man skulle då inte behöva kontakta entreprenören först. Vidare föreslår utredningen att undantaget om s k utvecklingsfel slopas. Ett typexempel på ett utvecklingsfel är de s k enstegstätade fasaderna. Ett sådant fel är som utgångspunkt undantagna enligt nuvarande villkor. Det är bra om det villkoret inte
tillåts. Byggfelsförsäkringens ursprungliga tanke och syfte måste ha varit att utvecklingsfel och följdskador skulle fångas upp och täckas fullt ut av försäkringen. Även om premien på försäkringen höjs så är det en bra förändring. Vi får hoppas att förslaget går igenom. Ytterligare en fråga som Byggkravsutredningen tittat på är delat byggansvar. Skulle utredningens förslag gå igenom skulle det i korthet innebära följande. Det skulle införas ett begrepp ansvarig entreprenör. Den ansvarige entreprenören skulle kunna av byggnadsnämnden föreläggas att rätta allvarliga byggfel. Den typ av allvarliga byggfel som byggnadsnämnden skulle kunna förelägga ansvarig entreprenör att avhjälpa är t ex konstruktioner som avviker från Boverkets föreskrifter, brandskydd, tillgänglighet m m (tekniska egenskapskrav). Med dagens regler är det den enskilda byggherren som föreläggs att avhjälpa dessa fel. Byggkravsutredningen konstaterar att många privatpersoner som låter uppföra hus är direkt okunniga och har svårt att förstå dagens system och eventuella förelägganden om rättelser; dagens system är därmed inte effektivt. Byggkravsutredningen föreslår ett frivilligt system som innebär att vid sidan av byggherren skulle en entreprenör, eller t ex husleverantören, kunna vara ansvarig entreprenör. Det skulle innebära att ett föreläggande skulle kunna riktas mot den ansvarige entreprenören istället. Därmed skulle enligt utredningen allvarliga byggfel kunna rättas snabbare. Enligt utredningen ska inte underentreprenörer komma ifråga att vara ansvarig entreprenör. Förslaget bygger på frivillighet, d v s entreprenören godkänner att denne är ansvarig entreprenör. Idén om ansvarig entreprenör är god. Vad som återstår att se är hur väl ett frivilligt system faller ut. Säkerligen kommer ansvarig entreprenör vilja lägga på en slant på kontraktssumman för att vilja ta risken att stå med ansvar gentemot byggnadsnämnden, därutöver kommer administrationen för entreprenören att öka. Det är vidare t ex inte säkert att ansvarig entreprenörs
kontrakt med beställaren omfattar den typ av fel som byggnadsnämnden kan komma att förelägga att rättelse ska ske av. Å andra sidan tror jag att seriösa entreprenörer inte kommer tveka ta ansvaret, men mot en skälig risk/administrationspeng. Högsta Domstolens dom 2013-04-17 i mål T 2394-11 Högsta Domstolen meddelade i april en dom gällande tolkningen av en central bestämmelse i AB 04/ABT 06 nämligen 5 kap 1 (5 kap 4 i tidigare utgåvor av AB/ABT). I korthet var det så att en kommun hade handlat upp Peab för att genomföra en maskinentreprenad vid uppförandet av vattenverk. Peab å sin sida handlade upp underentreprenörer för att kunna genomföra åtagandet. Inför drifttagandet av vattenverket skulle funktionsprover genomföras. Vid funktionsproven drabbades vattenverket av omfattande vattenskador. Av någon anledning hade en pump slagits på (efter det att Peab hade lämnat arbetsplatsen för dagen). Vatten pumpades in i redan fyllda bassänger, vilket medförde stora skador. Skadorna uppstod på en av Peabs underentreprenader. Aktuell underentreprenad var försäkrad hos försäkringsbolaget Zürich. Något tekniskt fel kunde inte påvisas. 18 personer hade tillgång och möjlighet att manövrera den aktuella pumpen (varav 14 var knutna till Peabs beställare; kommunen, och resterande 4 personer tillhörde olika entreprenadföretag verksamma på entreprenaden). Det kunde dock inte klarläggas vem som eller varför pumpen slogs på annat än att vattenmassorna var orsak till skadorna och att i förhållande till Zürichs försäkringstagare så ansvarade Peab för de som hade möjlighet att slå på pumpen. Underentreprenörens försäkringsbolag, Zürich ersatte skadan. Zürich riktade sedan ett regresskrav gentemot Peab. Peab var i förhållande till underentreprenören att betrakta
som beställare. Zürich påstod att skadan berodde på beställaren eller någon som beställaren ansvarade för (d v s Peab, Peabs underentreprenörer eller Peabs beställare; kommunen). Dessutom menade Zürich att ansvaret, i första hand, var strikt. Peab å sin sida invände att Peab inte kunde vara ansvariga med mindre än att det kunde visas att Peab (eller någon som Peab ansvarade för) varit oaktsamma. I andra hand förde Zürich talan om att Peab varit vårdslösa (och i tredje rummet att Zürich försäkringstagare ägt rätt till ÄTA ersättning för åtgärdandet av skadan). AB 92 var avtalat. Peab menade att kap 5 4 AB 92 (vilket motsvarar kap 5 1 i AB 04) var en bestämmelse som måste läsas i ljuset av andra bestämmelser i AB 92. Andra bestämmelser i AB 92 slog fast att beställaren måste vara oaktsam för att ansvara för skador. Den aktuella och omstridda bestämmelsen lyder (första och andra stycket): Entreprenören ansvarar under entreprenadtiden för skada på ej avlämnad del av entreprenaden. Entreprenören ansvarar dock inte för skada på entreprenaden som beror på beställaren. I Uppsala tingsrätt vann Zürich framgång. Enligt Uppsala tingsrätt var det så att beställaren, Peab, ansvarade oavsett om Peab varit oaktsamma. Kort sagt menade Uppsala tingsrätt att det förelåg en övervikt bland de juridiska författarna som ansåg att ansvaret var strikt. Peab överklagade till Svea hovrätt. Svea hovrätt menade dock att meningarna bland de juridiska författarna var delade gällande tolkningen av den aktuella bestämmelsen. Vidare menade Svea hovrätt att AB 92 skulle innehålla motstridigheter för det fall att beställarens ansvar skulle vara strikt. Svea hovrätt exemplifierade med att kap 5 13 innebär att part som utför arbete och
skadar motpartens arbete ska ha varit vårdslös för att vara svara för skadan. Svea hovrätt fäste särskilt avseende vid att Peab (beställaren) hade utfört arbete på entreprenaden och menade att även den omstridda bestämmelsen måste därför innebära att beställaren ska ha varit vårdslös, i annat fall skulle AB och ABT innehålla motstridigheter. Svea hovrätt kunde dock inte finna att Peab varit vårdslösa eller att någon rätt till ÄTA ersättning förelåg. Svea hovrätt ändrade därför Uppsala tingsrätts dom. Målet överklagades till Högsta Domstolen som meddelade prövningstillstånd. Högsta Domstolen lämnade dock bara prövningstillstånd gällande frågan om 5 kap 4 AB 92 innebär att Peab (beställaren) är skadeståndsskyldig oberoende av vållande. Som framgår av rubriken avgjorde Högsta Domstolen nyligen domen. Högsta Domstolen inledde sina domskäl med att peka bl a på att det är naturligt att tolka byggbranschens standardavtal i ljuset av den dispositiva rätt som vid avsaknad av åberopat standardavtal i annat fall skulle ha tillämpats, t ex köplagen. Kan inte någon gemensam partsavsikt anses föreligga och går det inte heller av några omständigheter i övrigt uttolka hur parterna tolkat ett omtvistat standardvillkor bör tolkningen inriktas på avtalets ordalydelse. Högsta Domstolen menade att när villkorets innebörd ska tolkas kan ledning hämtas från systematiken och övriga villkor i AB 92. Högsta Domstolen underströk att byggbranschens standardavtalsbestämmelser är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. Vid tolkningen av vissa villkor kan det enligt Högsta Domstolen finnas skäl att särskilt beakta entreprenadavtalets särskilda drag; entreprenadavtalet avser ett komplext, omfattande och långsiktigt åtagande med många parter inblandande. En annan reflektion är att här kan det således löna sig att anlita advokat som har stor
erfarenhet av byggbranschen när de aktuella standardavtalen ska tolkas. Uppenbarligen kunde inte Högsta Domstolen utröna att någon särskild partsavsikt förelåg gällande aktuell bestämmelse eller att några omständigheter i övrigt vid t ex avtalsförhandlingarna gjorde att aktuell bestämmelse skulle tolkas på något särskilt sätt. För Högsta Domstolen gick omedelbart därefter över till att tolka innebörden av 5 kap 4 AB 92 genom jämförelser med framförallt köplagen (12 och 13 ). Högsta Domstolen menade att uttrycket beror på beställaren i 5 kap 4 enligt gängse juridiskt språkbruk avser ett faktiskt orsakssamband utan något krav på klandervärt handlande. Mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer talade ordalydelsen i bestämmelsen för att paragrafen enbart är avsedd fördela ansvaret för att risken för att en viss händelse har skadat entreprenaden så att den inte kan avlämnas i avtalat skick. Bestämmelsen har därmed enligt Högsta Domstolen främst betydelse för frågan om ett kontraktsenligt fel (eller dröjsmål) ska anses föreligga. Däremot följer det inte av bestämmelsen, i likhet med motsvarande reglering i köplagen, någon rätt till påföljd. Högsta Domstolen menade att såväl sammanhanget som övriga bestämmelser i AB 92 gav stöd för tolkningen att Peab inte ansvarade oberoende av vållande. Högsta Domstolen pekade på bl a att om beställaren varit vållande till skadan kan beställaren enligt 2 kap 4 beställa ett Äta arbete av entreprenören. Enligt Högsta Domstolen är således aktuell bestämmelse en hänvisningsbestämmelse som i övrigt saknade påföljd. Eventuella påföljder återfinns i övriga delar av AB 92 (t ex 5 kap 13 som talar om att part svarar vid vårdslöshet för skada på motparts arbete). Sammanfattningsvis prövade Högsta Domstolen bara om aktuell bestämmelse, 5 kap 4, stipulerade om beställaren svarade oberoende av vållande och svaret på den frågan var nej.
Två justitieråd (Lambertz och Herre) hade särskilda yttranden. Justitierådet Herres var utförligt och gick igenom ett stort antal av bestämmelserna i 5 kap AB 92 med utgångspunkt i felansvaret med omfattande jämförelser med köplagen och konsumenttjänstlagen. Avslutningsvis är det min uppfattning att Högsta Domstolens slut var riktigt. Det ska dock påpekas att den aktuella tolkningen att beställaren skulle svara oberoende av vållande förtjänar respekt och inte alls är apart. Det kan tyckas vara märkligt att aktuell bestämmelse inte varit föremål för behandling vid revidering av AB/ABT, mot bakgrund av ordalydelsen föranleder tolkningsproblem. Nu är bestämmelsen tolkad av Högsta Domstolen och oklarheten får väl då sägas vara undanröjd. Men då ska man hålla i minnet att byggbranschens standardavtal används och tolkas i väldigt stor utsträckning av praktiker på området. Det vill säga tekniker, beställare och entreprenörer. Hur stort genomslag Högsta Domstolens dom har i denna yrkesgrupp är kanske mer osäkert. Mot den bakgrunden borde en klargörande revidering av bestämmelsen alltjämt vara på sin plats genom t ex en hänvisning till 5 kap 13.