en gaddare till sjöman oviss framtid för sjömanskyrkan i MaLMö inger förverkligade barndomsdrömmen ove allansson öser beröm över havens KoCKar

I hamn en tidning från stiftelsen sjömanskyrkan i stockholm-sjömansinstitutet // nr 4 2009 MeD sjömän oviss framtid för sjömanskyrkan i MaLMö inger förverkligade barndomsdrömmen ove allansson öser beröm över havens KoCKar en gaddare till sjöman ove skoog, Matrosen som blev DoC forest i hela VÄrLDen med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 1

Ledaren Att följa en stjärna Att smycka sitt hem med en julgran är en gammal tradition, som inte visar några som helst tecken på att dö ut. I toppen av julgranen placerar vi gärna en stjärna. Den ska påminna om stjärnan som ledde de tre vise männen från Österlandet, ända fram till Betlehem och Barnets krubba. Om denna stjärna sjunger vi: Barnen och herdarna följa dig gärna, strålande stjärna. Dagen då stjärnan uppenbarar sig är en av de sällsammaste dagar som kyrkoåret bjuder oss. Dess budskap och uppgift är häpnadsväckande: att leda oss människor fram på sökarvandring efter svar på våra livsfrågor. d e t r e v i s e m ä n n e n hade länge längtat efter ljus över livets många stora gåtor som de brottats med. Frågan, hur de skulle finna Gud och hans vilja, tillsammans med ständig längtan, levde i deras inre. De var ju vetenskapsmän, men vetenskapen hade inte givit dem de svar som de mest av allt ville ha och som var mest livsavgörande. Då hände det allra egendomligaste. De lämnade alla jordiska vedermödor bakom sig och började helt enkelt vänta på ett tecken från Gud. Kunde de inte finna Honom, kanske Han kunde finna dem. I nattens stillhet väntade de efter tecken. Ett under som skulle ge svaret på deras gåtor. Och se en ny stjärnas ljus faller över dem. Och de förnimmer i detta ljus en hälsning från Gud. Gud hälsade dem. Dagen då stjärnan uppenbarar sig är en av de sällsammaste dagar som kyrkoåret bjuder oss. Han levde och ville dem något. Detta sparsamma ljus i natten var värdefullare för dem än all annan upplysning. Det förändrade allt i deras liv. Och de böjde knä i natten och stillheten och prisade Herren som uppenbarat sig för dem. Att uppleva Gud är att uppleva det stora mysteriet i tillvaron, ett nådefullt mysterium. Ibland skakande, men också fyllt av stilla glädje. De tre vise männen var inte de enda som såg den nya stjärnan, det nya strålande ljuset. Tusentals andra såg det, men till dem bar stjärnan inget bud. Men för de vise männen blev den till frigörelse och frälsning. g u d t a l a r t i l l oss och kommer oss till mötes också i dag, genom händelser och under. Utifrån verkar det ofta vara vanliga, vardagliga ting utan strålglans. Det kan vara ett ord ur Bibeln, en händelse inom familjekretsen, i vår närhet, eller en förändring i vårt liv. Ett ord, eller en blick från en medmänniska, kan vara tillräckligt. En hälsning från Gud kräver av oss lyssnande och lyhördhet. I den stund Han uppenbarar sig för oss på detta sätt, vet vi att Hans rike inte är endast teorier eller läror, utan en nådefull verklighet som vi får ta del av. Vid julhelgen leder Gud i skenet av julstjärnans ljus, oss alla in i grottan, in i stallet, in i tryggheten. Han kallar oss att samlas kring Jesusbarnet, vara i tryggheten, möta Honom i stämningen, vara som barn och njuta av julens gåvor. Tack Gud för juleljusens sken, omsorgen och tryggheten, kärlekens och vilans stunder. Och för den själens ro som kallas julefrid. En välsignad jul önskar jag Er alla. Ullamaija Nordström Direktor, Sjömanskyrkan i Stockholm 2 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

I hamn tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av Stiftelsen Sjömans kyrkan i Stockholm-Sjömansinstitutet. Innehåll Nummer 4 2009 Årgång 67 23 16 MeD sjömän ANSVARIG UTGIVARE ullamaija nordström, 08-556 943 30 ullamaija.nordstrom@sjomans kyrkan.nu ADRESS Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HuS n, frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm. TELEFON 08-556 943 30 FAX 08-556 943 39 E-POST info@sjomanskyrkan.nu HEMSIDA www.sjomanskyrkan.nu PLUSGIRO 55493-1 BANKGIRO 5256-3087 REDAKTÖR Sten windén, 08-545 120 08, s.winden@tidningsmakarna.se FORM OCH LAYOUT Camilla Lindahl, c.lindahl@tidningsmakarna.se OMSLAGSFOTO ulf Lodin REPRO turbin TRYCK ab Danagårds grafiska, Ödeshög tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196 nästa nummer kommer i mars. inger sjöholm, fruntimmersmaskinist. Ove a llansson bugar sig för havens kockar. stiftelsen sjömans - KYrKan i stockholmsjömansinstitutet STYRELSE torbjörn Cruth, ordförande nils göran wetterberg, inga-lena arvidsson, Chang Strömberg, Lennart Jonsson, arne wikström, roger Lindgren PERSONAL ullamaija nordström, direktor gunilla Sävström, kamrer Kicki wetterberg, fartygs assistent roderica Perez, receptionist sjömans institutet GUDSTJÄNSLIV gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan. FARTYGSBESÖK Sjömanskyrkans personal besöker ankommande fartyg i Stockholms hamnar. DIAKONI Sjömanskyrkans diakonala arbete består av socialkurativa och själavårdande insatser, bland annat genom hem- och sjukbesök. LÄSRUM vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. vi har servering, tidningar och tidskrifter, biljard och tillgång till telefon och internet. GRUPPER OCH FÖRENINGAR På Sjömanskyrkan samlas ett flertal grupper såsom pensionärs - och syföreningen. Osäkert för sjömanskyrkan i Malmö och sjömansprästen Jan Bergendorf. 12 4 profilen: matrosen Ove Skoog, alias tatuerarmästaren Doc forest 10 Hänt i Sjömanskyrkan 11 enastående bok om sjölivets berättare 12 Sjömanskyrka nedläggningshotad 15 marthafeber i Helsingborg 16 Ove allansson prisar sjökockarna 20 Mötet: Jörn Hammarstrand, sjökapten och bokanjär 23 Sanndrömmen om egna bogserbåten 26 Kustkonst Spårö båk 27 S/S Sankt erik Sveriges första havsisbrytare 28 hökarns hörna 30 noterat 32 Julhälsning foto: ulf LODin (inger) maja modén (illustration) OLa torkelsson (Jan) med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 3

4 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

Profilen Ove tog tatueringen in i finrummet 1968 mönstrade Ove Skoog av sin sista båt. Några år senare var han Sveriges förste erkände tatuerare. Som Doc Forest skulle han ta tatueringskonsten till nya svindlande höjder i sin ateljé i Aspudden. TEXT ste n wi ndé n FOTO ULF LODI N Isin nya ateljé, på Blommensbergsvägen i Örnsberg, kan han se tillbaka på precis ett halvsekel i den urgamla tatueringskonstens fängslande famngrepp. En konst som han utvecklade redan under sina år till sjöss på 1960-talet. Sin kreativitet hade han med sig ända från barnsben. Tecknade, målade och skulpterade flitigt redan i treårsåldern, uppmuntrad av föräldrarna som målade en del, och senare i skolan. Det var en härlig stämning med doften av färg och terpentin, minns Ove. 1958 började han teckna symbolik, klubbmärken av olika slag. Det där påminner ju om tatueringar, kommenterade någon. Här såddes fröet till ett livslångt intresse. Farsan som hade varit med i Skeppsgossekåren hade en del snygga handstuckna grejer. Men det var svårt att få tag på tatueringsmotiv. Det var ju näst intill förbjudet och ingen höll på. Och utbudet var begränsat till hjärtan, blommor och ankare, knappast mer. Skolgrabben prövade på sig själv och på sina kompisar. Med hjälp av två knappnålar på en pensel och en flaska tusch gjorde han sin första tatuering, ett hjärta i tumvecket det kanske allra första motivet för västerländsk tatuering. Det blev ett helsikes liv i skolan. Man var märkt. Skulle inte få jobb. För det visste man ju att det bara var horor och kåkfarare som var tatuerade. De hårt arbetande sjömännen åkte med av bara farten, helt oförtjänt. d o c k m e d e n väsentlig skillnad. Sjömännen hade en viss status bland de unga killarna. De hade rest vida i världen, deras tatueringar var ofta mera avancerade, inte bara enkla stjärnor, blommor och ankare. Det gjorde ont att tatuera sig. Tatueringar var med andra ord något för hårda män. Tyckte smågrabbarna. Alla snackade om 20-åringen i Midsommarkransen som varit till sjöss och kommit hem med en stor tatuering på bröstet, som måste ha gjort rejält ont. En riktig hårding som ingav respekt och som man inte vässade mot, skrattar Ove. När han slutade skolan 1960 började han jobba på varv. Och här träffade han killar som varit till sjöss och kunde berätta om häftiga ställen i Rotterdam, Antwerpen, Liverpool, London etcetera. Det lät så spännande. Det måste man ju ut och pröva. När Ove gick till sjöss på våren 1961, tog han sin hobby med sig. Han var 16 år, jungman, och undrade vad f-n han gett sig in på. Det var på en Nordsjöfartare. Marin hette hon, och det var stenhård disciplin från allra första början. Några tatuerare kom han inte i kontakt med på sin första resa. Däremot träffade han massvis med tatuerade sjömän på barerna. Samma höst kom han i en Sveabåt, också den i Nordsjöfart, men gick mer reguljärt på Amsterdam och Rotterdam. Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 5

Doc Forest har mer än 2 000 motiv att erbjuda kunderna. Hjärtat i tumvecket är hans första egna tatuering. När Ove kom hem från Japan låg han hästlängder före sina konkurrenter. Och här fanns de alla, de berömda, Tatoo Peter i Amsterdam, Tatoo Andy i Antwerpen, Tatoo Dick i Rotterdam. Med flera. Jag kom in i ateljéerna, fick se maskinerna. Och jag la vartenda öre på tatueringar. Efter lumpen i Flottan på Gustav V på Berga örlogsskolor gick han till sjöss igen. Jag gick på en Transare, en bananjagare som hette Coolgardie. Vi gick mellan Svarta Havet, Indien och Siri Lanka i ett halvt år, lastade potatis och lök i Rumänien och passerade genom Suezkanalen var fjortonde dag. På Siri Lanka stötte Ove på en tatuerare som tatuerade hos en frisör. Han hade en väldigt fin maskin. Jag visade honom mina bilder. Han blev förtjust. När jag sa att jag behövde en bra maskin gav han mig adressen till en kille i Roquefort, Illinois, i USA som sålde tatueringsmaskiner. Ove skrev till amerikanen så snart han mönstrat av hemma i Sverige. Åkte iväg på en kortare törn med Nordsjöfartaren Grim, en Sveabåt. När han mönstrade på T/T Esso Stockholm, som skulle bli hans sista båt, hade han maskinen och grejerna med sig ombord. Ove tatuerade halva besättningen och blev mycket populär. Motiven var fullriggare, ankare, örnar och sjömansgravar. Och det kändes helt rätt, försäkrar Ove. Sjömanstatueringarna var en slags tillhörighetsgrej. Det var inget annat man kunde tänka sig. Esso Stockholm gick på Venezuela och amerikanska östkusten. I Aruba utanför Venezuela, som är den stora oljehamnen i Nederländska Antillerna, satt Ove och tecknade folk i land. Aruba var ju holländskt och holländarna blev som tokiga i den unge svensken och hans tatueringar. Varför stannar du inte här och öppnar en tatuerarateljé? Här är hur mycket jobb som helst, föreslog de. Doc Forest håller regelbundna seminarier på Karolinska sjukhuset för hudläkare, då han berättar om tatueringarnas utförande och pigment. Jag kunde skördat guld med alla båtarna som radade upp sig, säger Ove. Men i stället vände matrosen hemåt med Esso Stockholm och gick i land för gott sommaren 1968. Redan då hade kopplingen mellan tatueringar och sjöfolket blivit svagare. 1972 slog han, med hjälp av en kompis, upp portarna för Sveriges första professionella tatueringsateljé på Hägerstensvägen i Aspudden. Välkommen till Doc Forest. För så hette han nu. Varför inte Tatoo Ove, som Tatoo Jack och de andra? Jag ville inte blandas ihop med de andra. Hittade en gammal tatuerare i USA som hette Doc. Så översatte jag mitt efternamn, och Dock Forest var född. Ryktet om att en tatueringsverkstad hade öppnat i Aspudden spred sig som en präriebrand. Kommentarerna från finfolket var i början de spydigt förväntade. Ja det kunde man förstå, just rätt plats. Aspudden hade dåligt rykte vid denna tid. Det var nerkört socialt, befolkat bara av fyllhundar och langare, sa man. Högst gapade de som aldrig varit där. Men Doc Forest visade snart att här handlade det om seriöst hantverk och konstutövning, och inget gement skumraskgeschäft med suspekta kunder. Det första han gjorde var att kalla Hälsooch miljöskyddet till ateljén för godkännande. Det skedde den 5 maj 1972, och det var en ny företeelse med en verksamhet som bad och bönade myndigheterna att komma och inspektera lokalerna. Responsen uteblev inte. Han fick mycket uppmärksamhet i medierna. Redan dessförinnan mötte skylten på ateljéfönstret med texten: Endast en vekling tatuerar sig på fyllan. Doc Forest dök upp på arenan när sjöfartsmotiven hade börjat tappa sin publik. Man hade börjat snacka om japansk tatuering, utan att någon i väst hade sett något på riktigt. Ove var avantgarde, också på detta område. 1973 efter bara ett år i branschen blev han inbjuden till en stor utställning i Japan. Han var, skulle det visa sig, den ende västerlänning som nappat och insett det exklusiva i denna gest. Att jag var så tidig berodde säkert på att jag varit på sjön. Man tog fan i hågen och bara åkte. Man visste ju aldrig var man skulle landa. I Japan fascinerades han av Irezumi, de mycket speciella tatueringarna som hade sin storhetstid på 1700- och 1800-talet och utfördes av kända konstnärer, med motiv och färgstarka bilder hämtade från japansk mytologi. Han såg fantastiska pioner och krysantemer, oändligt mycket mer avancerade än de 6 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

Japanen Kazuro Uguri tatuerade Ove 1976. S amurajen överraskas i drömmen av en drake som han måste döda för att komma över ett budskap som draken har på en pergamentrulle. Budskapet säger: D u ska hjälpa människan. Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 7

Tillhörighetssymboliken från sjöfartstatueringarna har ersatts av andra. I dag har fotbollsfan sina egna, olika musikstilar har sina symboler, mycket dödskallar bland bikers och hårdrockare, liksom tribaltatueringar, som väcktes till liv av en filippinare verksam i San Francisco, sedan de länge legat i glömska. På 80-talet trängde mytologiska motiv, i Sverige, bland annat Tors hammare och vikingasymboler, ut det japanska, som emellertid nu är på väg tillbaka. På sin sista båt, T /T Esso S tockholm, stod kompisarna i kö för att bli gaddade. Ove tatuerade halva besättningen. rosor och ringblommor som han var van vid. De professionella tatuerarna i Europa och USA sneglade på varandra. De gjorde alla likadant. Här gick utvecklingen långsamt, stagnerade närmast. När Ove kom hem med snygga japanska drakar och ormar som inte bara var symboliska och antydda låg han hästlängder före sina konkurrenter i väst. Jag gjorde visserligen fortfarande mycket örnar och en och annan sjöfartstatuering, men nu kunde jag lägga till det japanska, berättar han. Nu skulle allt plötsligt vara japanskt. Titta vad häftigt med geishan! Vilka skuggningar! Doc Forests rykte exploderade i tatuerarkretsar i Europa och USA. Kollegerna skrev berömmande. Hans grejer hamnade i böcker och spreds över klotet. Han blev Europamästare och vann massor av priser i olika motivtävlingar. Stod i centrum vid stora tatuerarkonvent i Europa och USA och vid konferenser i Stilla havet och Japan. Tatueringsmässorna utvecklade konsten och det konstnärliga värdet steg raskt. Hemma i Sverige bjöd finkulturen in honom. 1978 hade han en utställning på Kulturhuset då han under en månad visade internationell tatuering, den urgamla kulturyttringen, sjömanstatueringar, japanskt och sin egen konst. Utställningen blev mycket väl mottagen. Bland den intresserade publiken var åtskilliga riksdagsmän och kvinnor, som huserade tillfälligt i Kulturhuset vid denna tid medan Riksdagshuset renoverades. d o c f o r e s t b j ö d s in till Grafiska Sällskapet och deras jubileumsutställning på Liljevalchs, man tyckte vi låg så nära grafisk konst. Han hade en separatutställning på Nationalgalleriet i Gamla stan, och han bjöds in till många kulturhus och bibliotek för att visa och tala om sin konst. En utställning på Nordiska Museet 1998 drog 5 200 besökare på två dagar. Alla med en tatuering gick in gratis. Jag har till och med visat upp mig på NK intill parfymeriavdelningen, skrattar Ove. Sen han etablerade sig som Doc Forest för 37 år sedan har han fått uppleva hur tatueringar utvecklats till en bred konstform. Då var han ensam. I dag finns det ett 1 000-tal registrerade utövare i Sverige, de flesta självlärda. Ett hundratal av dem är riktigt duktiga, menar Ove. d e t ä r i n t e längre fult att tatuera sig. Tatueringar exponeras överallt. Kändisar, artister och folk ur alla samhällsklasser visar stolt upp sina gaddningar. Till och med poliser, en omöjlighet förr, då tatueringar bara förknippades med horor, tjyvar och banditer. Tjejerna tatuerar sig som killar. De vill ha fullriggare och pinuppor, inte att tänka på när vi växte upp. Mogna kvinnor strömmade till tatueringsateljeerna sedan de sett Mona Malm med sin skarabé (skalbagge) på rumpan i Lars Molins film Den tatuerade änkan. I dag, säger Ove, är det väldigt många som spar ihop pengar till en stor tatuering. Det är väldigt genomtänkt. Tatueringspubliken har breddats, möter nu också finsmakarna och besökarna i de finaste gallerierna världen över. Konsten i dag är så genomsyrad av tatueringskonst så det är inte sant, säger Ove. Som bestämt hävdar att de skickligaste illustratörerna i världen är de fulländade tatuerarna med sitt tränade öga och sin fina motorik. Rester av fördomar finns kvar, framför allt från äldre som inte själv är gaddade. Men det var länge sen Ove drog sig för att säga att han var tatuerare. Länge sen han sa att han var konstnär liksom. I dag är det ju jättehäftigt. Nu är man ju nästan rockstjärna, en otrolig skillnad. Vad krävs av en framgångsrik tatuerare utöver konstnärlighet och kreativitet? Man blir lite salongspsykolog. Man måste kunna förstå människor som kommer in och vill bli tatuerade. Då är det bra med annan erfarenhet. Den man inte har direkt från skolbänken. Själv har jag haft en oerhörd nytta av min tid till sjöss. tatueringshistoria Tatueringskonsten är en av världens äldsta konstformer. Ismannen Ötzi, som hittades djupfryst i Alperna av tyska turister i september 1991, och levde omkring 3 300 f Kr är den första kända tatuerade människan. Han bar tatueringar som föreställde streck och kors på smärtkänsliga ställen, vader och knäveck. Troligen hade tecknen en magisk innebörd. Tatueringar förekom i de antika civilisationerna i Egypten, Grekland och Romarriket. Greker och romare använde tatueringar för att märka slavar men också brottslingar. Det latinska ordet för tatuering är stigma. Översatt betyder det märkning av slav, eller skamlig märkning. Den romerske kejsaren Konstantin den store som införde kristendomen som statsreligion 324 bannlyste tatueringskonsten. Det skulle dröja ända till slutet av 1700-talet innan tatueringskonsten återkom till Eu- 8 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

sjöfartstatueringar Här är några av de vanligaste tatueringarna med anknytning till havet och sjömanslivet: Ankaret, den kanske mest välkända symbolen för sjöfarten. Den vanligaste betydelsen av ett ankare är att sjömannen i fråga har seglat över Atlanten. Sjömansgraven, kan innehålla olika symboler. Men huvudmotivet är ett sjunkande skepp, inramat av en livboj samt orden Sailor s Grave. Tatueringen bärs för att hedra de fartyg och sjömän som gått under till sjöss. Tatueringen är också en skyddsamulett mot skeppsbrott. Ett fullriggat clipperfartyg, symboliserar att en sjöman har överlevt passagen runt Kap Horn vid Sydamerikas södra spets. Vanligtvis tillsammans med en banderoll med orden Homeward Bound, vilket poängterar att besättningen har visat prov på gott sjömanskap, och att resans svåraste fas är över. Nautiska stjärna, en femudding i relief, symboliserar Polstjärnan. Den härstammar från sjöfartens tidiga dagar då man navigerade med hjälp av stjärnorna. Kompassrosen har samma innebörd, och avbildas ofta i form av en stjärna. Som tatuering fungerar de båda tatueringarna som amulett för att hitta vägen och komma välbehållna hem. Svalor och andra fåglar, kända framför allt för sina långa resor och för sin förmåga att alltid hitta hem. Efter att ha seglat 5 000 sjömil, kan en sjöman tatuera en svala på vänstra bröstet, efter ytterligare femtusen en svala på andra bröstet. Man s ruin, står för alla de laster som kan leda en man i fördärvet. Kan innehålla olika föremål, alkohol, spelkort och framför allt kvinnor. Ett annat kärt sjömansmotiv var dolken genom rosen. Tillsammans med ett kvinnonamn var det symbolen för ett samlag. Under andra världskriget var det många sjömän som seglade i konvojerna som lät tatuera en gris på ena foten, en tupp på den andra. Det var en besvärjelse man skulle inte drunkna. ropa, vilket var sjöfararnas förtjänst helt och hållet. James Cook hade landstigit på de Polynesiska öarna 1769 och mött infödingar som var rikligt tatuerade med religiösa symboler och geometriska mönster. När Cook återvände till Europa 1774 hade han med sig prins Omai från Tahiti. Med denne följde också ordet tatoo, ett ord som betyder hacka eller sticka in, och härmar ljudet när tatueringen slås in i huden. Till skillnad från det latinska stigma, har de tahitiska ta-taw eller tatoo en positiv klang. En betydelse är helig symbol. Precis som för polynes- och maorikrigare blev tatueringen en självklar symbol för en ung sjömans manlighet. Det gör ont att sticka den. Och du bär den livet ut. En annan form av tatueringar är ärrtatueringarna, som framför allt förekommer i Afrika. Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 9

Hänt i Sjömanskyrkan Svängigt på sista pensionärsträffen Det gungade ordentligt i Sjömanskyrkan när pensionärsföreningen höll sin sista sammankomst för året. Jazzorkestern fred Hot Peppers, under ledning av ulf Lekberg, såg till att de 35 församlade höll ångan på topp. Som vanligt var det full fart på diskussionerna kring borden. ett lotteri bidrog till spänningen och smaklökarna fick sitt via kaffe med dopp. Det blev med andra ord en riktigt fin avslutning på ett livligt verksamhetsår. Varmt tack! ett stort tack till alla er som genom era gåvor bidragit till vår verksamhet för sjöfolkets väl. vi önskar er och våra läsare runt om i landet en välsignad juletid och ett riktigt gott nytt år. Styrelse och personal på Sjömanskyrkan s:t nikolaus lyser i vintermörkret S:t Nikolaus är ett av den kristna världens mest älskade helgon. Skälen är flera. Han är bland annat sjöfararnas, pilgrimernas, många hamnstäders och fiskarnas speciella skyddshelgon. Han är rysslands och greklands skyddshelgon. Och på julen dyker han upp i anglosachsiska länder som S:t Claus eller Santa Claus, efter holländska Sinte Clas eller Sante Klass. Hos oss förknippas han med jultomten. nikolaus föddes på 200-talet i Patara i dagens turkiet. föräldrarna var rika. arvet efter dem använde sonen till att hjälpa de fattiga. när biskopen i myra dog år 280 hade ryktet om nikolaus godhet och givmildhet spridit sig, och han valdes till den avlidne biskopens efterträdare. De finns många legender om S:t nikolaus. en berättar om en pilgrimsresa till Jerusalem. ute på havet blåste det upp till en våldsam storm. Sjömännen bönföll honom att be för deras räddning. nikolaus bad en bön till gud och stormen bedarrade. Havet blev alldeles lugnt. Det var så han blev sjömännens och hamnstädernas skyddshelgon. Helgonet s:t Nikolaus. i nord- och mellaneuropa ses han också som barnens skyddshelgon. På olika håll i världen brukade barnen en dag om året få välja en egen biskop. Det gav upphov till S:t nikolausdagen, som firades som barnens dag då festdeltagarna fick en nikolausgåva, en present eller ett mynt. Det är följaktligen lätt att tänka på S:t nikolaus som den som ger gåvor. inte minst nu i juletider. De många legenderna och ryktena om underverk vid hans grav lockade många till myra. alla hade dock inte ädla avsikter. Som de italienska sjörövare som 1087 plundrade hans grav och förde med sig hans kvarlevor till Bari i södra italien, där de deponerades i en kyrka som döptes till Basilica di San nicola. I många städer och på många platser runt den svenska kusten står en kyrka eller ett kapell som fått namn efter S:t nikolaus. i vår svenska almanacka firas helgonet den sjätte december. Och på julafton är han efterlängtad, av stora som små. massor av klappar till tacksamma sjömän Sjömanskyrkans medlemmar har som vanligt visat prov på stor omtanke och generositet mot de sjömän som måste fira jul ombord i främmande hamn, långt från sina nära och kära. Strömmen av besökare till Djurgårdskyrkan den första advent var strid. Kyrkan fylldes till varje tum och många gudstjänstbesökare kom med julpaket. Julkapparna, med sockor, vantar, halsdukar, mössor och mycket annat, vittnar om stor omsorg om sjöfolket. Sjömanskyrkans personal ser till att klapparna når sjömännen ombord. Och gåvorna gör fartygsbesöken extra uppskattade och bidrar till att skapa julstämning ombord. Sjömännen är oerhört tacksamma, försäkrar fartygsassistent Kicki westerberg. sten windén 10 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009 foto: wikipedia (S:t nikolaus) ullamaija nordström (KLaPPar/PenSiOnÄrStrÄff)

1982 i samband med Sjöfolksförbundets 50-års jubileum, planterades fröet till boken. imponerande Sjölivets berättare ett enastående bokprojekt Med praktverket Sjölivets berättare har Sverige fått en alldeles egen litterär kanon med författare, poeter, målare och illustratörer, som ägnat sin kreativitet, passion och begåvning åt att berätta om livet till sjöss. Boken är, utan överord, ett fullständigt unikt arbete. fröet till boken planterades för mer än 25 år sedan, 1982, i samband med Sjöfolksförbundets 50-års jubileum. Ove allansson, ivrigt påhejad av utkiks redaktör torbjörn Dalnäs, arbetade då fram en utställning om sjölivsskildrare tillsammans med marianne thomas på Sjömansbiblioteket. initiativet till utställningen, och en bok, kom från Sjöfolksförbundets anders Lindström som då var nybliven ordförande. Hösten 2005 väcktes tanken på en bok till liv igen. men inte förrän Ove allansson sa okej till att ta på sig huvudansvaret för projektet materialiserades bokidén. Ove allansson, som själv åstadkommit långt över 30 böcker, av vilka mer än hälften handlar om sjölivet, var självskriven vid rodret. Hans betydelse för sjöfolkslitteraturen kan inte överskattas, skriver anders Lindström i förordet. till sin hjälp har Ove allansson haft en arbetsgrupp bestående av Berit Blomqvist, torbjörn Dalnäs, göran engdal, Lennart Johnsson, anders wällhed och anders Lindström. Ove allansson har gjort ett hästjobb. Sedan hösten 2007, till juli i år, slet han på halvtid för att boken skulle bli klar till Bokmässan i göteborg i september. Han har haft sjutton medarbetare. men lejonparten av texterna på de nästan 400 sidorna kommer från Oves penna. Han har dessutom redigerat materialet. Vad är det då som gör att Sjölivets berättare förtjänar epitetet unik? Kanske framför allt ambitionen att lyfta fram mångfalden i de svenskspråkiga berättelserna från sjön. att visa bredden. att presentera också sådana berättelser och berättare som inte fallit kritikerna i smaken. Boken är sjöfartshistoria sedd med de ombordanställdas ögon. Sjölivets berättare är en vänbok till sjölivets författare, till böckerna och läsenärerna, skriver Ove allansson i sitt förord Loss för och akter. Boken är också en hyllning till de tidningar och tidskrifter, Sjömannen, rallarros, utkik, eldaren med flera, vilka agerat stridsskrifter och kulturbärare för sjöfolk. Och givetvis lovordas välförtjänt Svenska Sjömansbiblioteket. för läsenären är böcker fyrar och fyrskepp som lyser upp tillvaron. Boken innehåller ett trettiotal avdelningar, av stort intresse varenda en. De sjutton medarbetarna i Sjölivets berättare presenteras och samtliga sjölivsskildrare vars verk tas upp i boken finns med i en förteckning. Liksom sjölivsskildrare vars böcker inte omnämns. Bildregistret innehåller nästan fyrtio namn. fyra namn förekommer flitigast i den rikt och briljant illustrerade boken. inte oväntat är de torsten Billman, Lars mellis melander, acke Jansson och John e Persson. SJÖLivetS BerÄttare är utgiven av tre böcker förlag ab, göteborg sten windén t rampa däck på bokanjärvis Nästan på dagen tre år efter det att ett tjugotal före detta sjömän och andra sjösinnade bildade Kultursällskapet Bokanjärerna, presenterade de sin första gemensamma produktion på Katarina Sjöfartsklubb på Katarinavägen, platsen där vaggan stod den sjunde november 2006. trampa DÄCK. Berättelser från de sju haven, är namnet på antologin med bidrag från 19 författare, som berör tiden från andra världskriget och framåt. De två redaktörerna Lena S Karlsson och gunder andersson hade ett styvt och grannlaga arbete med att välja bland flera hundra bidrag som antogs under anonyma författarnamn för bedömning hösten 2008. Kanske är sjöfolket en ovanligt skrivglad yrkeskategori, åtminstone kännetecknas dessa berättelser av stor stilistisk förmåga och en ibland rent frustande berättarglädje, skriver redaktörerna i sitt förord. Bland författarna finns inte bara självklara bokanjärkändisar som Ove allansson, reidar Jönsson, torbjörn Dalnäs, men också pålitliga namn i familjen som skildrat sjölivet, Sten Bexell, Stig Centervall, göran C-O Claesson, Stig elenius, Jörn Hammarstrand, ordföranden i Bokanjärerna sen maj 2009, georg i Hindersson, Bengt Hubendick, Kaj Karrento, anders Lennvi, Helge Olsson, John e Persson, Birger Sjöberg, Boris Söderberg, niclas Yllner och rolf Öström. Inleder antologin gör enda kvinnliga skribenten, matrosen elin Dahllöv, som känsligt och med skarp iakttagelseförmåga berättar om sitt liv till sjöss för sin lilla älskade dotter alice. Boken innehåller en presentation av författarna. Och novellerna har kompletterats med en välbehövlig ordlista för landkrabbor. sten windén foto: ulf LODin med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 11

I 81 år har Malmö haft en sjömanspräst. Men mörka moln hänger över Sjömanskyrkan och verksamheten bedrivs under knapphetens kalla stjärna. Ska Jan Bergendorf bli den som tvingas sätta punkt för en lång och stolt epok i stadens maritima historia? TEXT ste n wi ndé n FOTO ola t or kelss on Är han den siste sjömansprästen i Malmö? Vi hänger ekonomiskt och bokstavligt på gärdsgården. Om det inte vore för det bidrag vi får från Sjömanskyrkan i Stockholm satt vi inte här nu, säger Jan Bergendorf, sjömanspräst i Malmö sedan 1993. Platsen där vi sitter är Sjömansgården på Fiskehamnsgatan. Rummet, där Jan för enskilda samtal med besökare, är inrett med möblerna från ångfartyget Drottning Victoria, som trafikerade sträckan Trelleborg/Sassnitz, tillsammans med systerfartyget Konung Gustav V i 60 år. På drottningens skrivbord står ett foto på sjömanskyrkan i Liverpool, där Jan var sjömanspräst innan han kom till Malmö. Han har också tjänstgjort i sjömanskyrkan i Rotterdam. Om Jan lutar sig ut genom fönstret kan han, om han skärper blicken ordentligt, se statyn över Frans Suell, skaparen av Malmö hamn, som levde mellan 1744 1817. Suell hade pöst av stolthet om han sett utvecklingen för sin hamn. Vad det gäller handelsfartygen så är Malmö Sveriges andra hamn. Vi har drygt 2 000 anlöp om året, exklusive färjorna, berättar Jan Bergendorf. Så nog behövs det en sjömanspräst alltid. Men snålblåsten har vint kring Sjömanskyr- SJÖMANSKYRKAN I MALMÖ 1928. Sjömanskyrkan startar i Malmö. 1945, den 13/12, avtäcks monumentet över krigsseglarna från Malmö som offrat sina liv för landets försörjning 1939 1945. Sen dess firas Krigsseglardagen på Allhelgonadagen. 1963. Stiftelsen Sjömanskyrkan i Malmö bildas. Initiativtagare är dåvarande sjömansprästen Kjell Lundqvist. 1969, den 6/9. Sjömansgården med S:t Nicolai kapell invigs av biskop Martin Lindström. Juli 1992. Fastigheten Sjömansgården säljs till Malmö kyrkliga samfällighet och heter kan i flera år. Och i februari 2008 skärptes allvaret ytterligare. Jan blev uppsagd med en uppsägningstid om tolv månader. Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm blev en räddande ängel då man gav bidrag så att Jans anställning tryggades 2009 ut. Om det finns ett liv efter nyår är fortfarande ovisst. Stiftelsen i Stockholm sammanträder den 14 januari 2010, då stödet till andra sjömanskyrkor, inklusive Malmö, ska diskuteras. därefter Kyrkans hus Sjömansgården. T ill och med 1999 står stiftelsen under överinseende av Lunds Domkapitel. 2000. I och med skiljandet mellan kyrkan och staten övergår tillsynen till Länsstyrelsen i Skåne län. m a l m ö h a r h a f t en sjömanspräst sen 1928. Stiftelsen Sjömanskyrkan i Malmö bildades 1963 och två år senare skänkte staden en tomt med två befintliga byggnader på Fiskhamnsgatan. Vi sitter i den så kallade Väktarlängan, byggd i mitten på 1850-talet, och var tjänstebostäder för hamnens tio väktare. Dessa blev Malmös första poliser när polisväsendet organiserades. Den andra längan byggdes i början på 1909 och var ursprungligen fiskhall. Stiftelsen samlade in pengar för upprustning och fick ihop åtta miljoner kronor. De två byggnaderna förbands via ett kapell efter ritningar av arkitekten Claes Anselm. Och den första advent 1969 invigde biskop Martin Lindström S:t Nicolaikapellet. Då stod allt på sin topp. Men det var samtidigt början på en ny epok för sjöfarten. Containertrafiken inleddes, och den tekniska utvecklingen sköt fart ombord, vilket med åren skulle resultera i kortare liggtider och färre sjömän ombord. Men man försökte hålla liv i huset, bland annat med en restaurang, med två heltidsanställda kockar, som var öppen för allmänheten. Och man hyrde ut lokaler. Det var en enorm ruljangs. Men till slut fick man det inte att gå runt, berättar Jan. 1992 sålde stiftelsen fastigheten till Malmö kyrkliga samfällighet. I säljkontraktet skrevs in att Sjömanskyrkan får vara kvar och disponera sina lokaler hyresfritt, plus att man efter bokning har tillgång till lokaler i huset. Stiftelsen fick sex miljoner vid försäljningen. Med avkastningen från de sex miljonerna har Sjömanskyrkan nu drivit verksamheten i drygt 15 år. Jan är heltidsanställd, en dam är anställd på timmar. Verksamheten kostar en dryg miljon om året, vilket man lyckades få ihop länge. Men ska man i de tider som råder nu få ihop en miljon, så räcker inte sex miljoner på långa vägar. De sex miljonerna från försäljningen betraktas dessutom som bundet kapital av Kammarkollegiet. Hade inte stiftelsen i Stockholm gripit in så hade vår verksamhet upphört för ett år sedan. För 2010 har vi äskat inemot en halv miljon. Vi har nästan 300 000 som kommer av det egna kapitalet, vi får 100 000 från Lunds stift och av samfälligheten lokalt 150 000 kronor. Jan, som började 1993, har haft ett vanligt anställningskontrakt med 12 månaders uppsägningstid. Uppsägningstiden gick ut den 7 februari i år, men jag fick förlängt till den 7 maj. Innan dess fick vi besked från Stockolm att de tryggade min anställning året ut. Där är vi i dag. 12 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

Gudstjänsterna i S :t Nicolaikapellet är välbesökta, berättar Jan Bergendorf, sjömanspräst i Malmö sen 1993. Votivskeppet är en modell av briggen Gerda från Gävle. Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 13

SJÖMANSKYRKAN I SVERIGE 1987 i Helsingborg. Sjömanskyrkorna i Malmö, Helsingborg, Halmstad, Gävle, Norrköping, Göteborg Bohuslän och Stockholm, bildar Sjömanskyrkan i Sverige. Nuvarande ordförande är Jan Bergendorf. Sjömanskyrkan i Sverige är medlem i ICMA, International Christian Maritime Association, som samlar världens kristna sjömanskyrkor. behövs. Men korta liggtider är en regel med många undantag, säger Jan. Och förresten korta liggtider det är just därför det är väsentligt att vi är på plats när fartygen kommer. Under finanskrisen har det varit mindre bråttom i hamnen med lastning och lossning. Fartygen har legat ett eller två dygn extra, många bilbåtar betydligt längre än så. En del bulklaster som lastas med kran kan ta upp till fyra dygn, stora oljelaster likaså. Containerbåtarna är undantagen med bara fyra, fem timmar. Hamnen och fartygen är hans arbetsfält. Det är här jag har min viktigaste arbetsuppgift, säger Jan Bergendorf. Under sina 16 år som sjömanspräst har Jan sett utvecklingen för hamnen gå spikrakt uppåt. Två avgörande faktorer ligger bakom lyftet för Malmö hamn under senare år, menar han. Den första är Toyota, som beslöt att använda hamnen för sin bilimport. Som Toyota gör, gör andra. Det blev en otrolig släpvagnseffekt. Öresundsbron har också haft en positiv inverkan på hamnen. Sett till handelssjöfart är Malmö rikets andra stad efter Göteborg, utifrån ett sjömanskyrkligt perspektiv där vi räknar besättningar och sjömän som anlöper, förklarar Jan. Och Malmö har en ytterligare potential. Det bolag som driver Malmö hamn heter Copenhagen Malmö Port AB och driver båda hamnarna. Det betyder att för Sjömanskyrkan i Malmö ligger Köpenhamns hamn öppen för verksamhet. Utöver att vara en stor hamn för handelsfartyg, har Köpenhamn lika stor kryssningstrafik som Stockholm. Men i dag är det så många båtar här att jag ensam inte hinner med Köpenhamn. Vi skulle lätt kunna var två sjömanspräster. t i l l m a l m ö s f ö g d e r i hörde tidigare hela Skånes sydkust och vidare upp till Åhus, hamnar som svårligen hinns med i dag. På morgonen har Jan varit ombord på Hällevik. Han har också tagit en sväng till Sunnanvik i Limhamn. Tankfartyget Bro Sincero hanns inte med. Mötet med I hamn kom emellan. Ofta anförs de korta liggtiderna för fartygen som argument för att en sjömanspräst inte f a r t y g s b e s ö k e n ä r e n stor del av jobbet liksom självklart gudstjänster och förrättningar i S:t Nicolaikapellet. Och kontakterna med enskilda är viktiga, med ensamma sjömän och änkor. Många far illa ute på gator och torg. Ofta har de en tid till sjöss bakom sig då de har fått kontakt med sjömanskyrkan. Hit kommer de och vill prata. Det känns viktigt att finnas till för dem. Liksom att sköta kontakten med alla de föreningar som har med sjöfart att göra, den mycket aktiva pensionärsföreningen, Sjöfartsföreningen och Rydbergsgastarna. Varför är det så viktigt med en sjömanskyrka i Malmö, utöver att hamnen är Sveriges andra i storlek? Sjöfarten är internationell. Sjömanskyrkan i Sverige vänder sig till besättningarna. Genom ICMA har vi en skyldighet att ställa upp för alla nationaliteter. Och Svenska kyrkan är skyldig att följa sin egen kyrkoordning. Genom vistelsebegreppet har Svenska kyrkan ett ansvar för alla dem som vistas i hamnen och man borde stötta Sjömanskyrkan i Sverige mer, anser Jan. Kan man inte hitta vägande argument för att det inte ska finnas någon sjömanskyrka i Malmö, då ska det inte finnas någon sjömanskyrka i övriga Sverige heller. Efter skilsmässan från staten har Sverige i princip en kyrka där varje lokal församling är självbestämmande. Malmö kyrkliga samfällighet har därmed en förpliktelse mot Sjömanskyrkan, slår Jan Bergendorf fast. 14 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

Hon kom. Hon sågs. Hon segrade. S/S Martha har anlöpt Helsingborg under stort jubel. På kort tid har det nystartade sjöfartskulturella Marthasällskapet vuxit till drygt 100 medlemmar. Och Marthafebern sprider sig i den gamla fina sjöfartstaden. Smittspridaren är Guy Rosvall, den för många välkände före detta båsen och hängivne kulturspridaren bland sjöfolk. Guy var med och startade och förestod Katarina Sjöfartsklubb på Katarinavägen i Stockholm. Här, i Café Båtsman, arrangerade han Martaaftnar en gång om året. När Guy gick i pension 2002 och flyttade med hustrun till Helsingborg tog han så att säga Martha med sig. När han föreslog en Marthaafton för sjömansprästen Sven Andersson blev denne eld och lågor. Liksom sjöfolket i staden. Alla sjömän vet vad Martha är och det blev jätterespons, berättar Guy, när vi turar mellan Helsingborg och Helsingör med krisdrabbade ACELinks stora båt. När Sven Andersson slutade tog hans efterträdare, sjömansprästen Markus von Martens, entusiastiskt över stafettpinnen. Under Marthaaftnarna rymdes vi inte i den lilla lokalen på Drottninggatan 46, som i dag är sjömanskyrkan. Men Markus ordnade så att vi fick vara i Maria församlingshem. Suget efter Martha växte och därmed också trycket på Guy. Du Rosvall det får inte stanna vid bara en Marthakväll kväll om året. Så vi var några stycken som kallade Guy R osvall har skapat Marthafeber i Helsingborg Filmaffischen från 1967. till möte för att pejla intresset för ett Marthasällskap. Den 23 september 2008 träffades ett 20-tal entusiaster på Sjömansgården. De beslöt att starta ett sällskap som ska värna om sjöfolkets och sjöfartens unika kultur. Helsingborg, denna stolta sjöfartsstad med långa fina traditioner, har inget sjöfartsmuseum, vilket är en nagel i ögat på sjöfolk och många med dem. Här fanns med andra ord ett slumrande behov. Vi gick ut bland sjöfolk och värvade medlemmar. I dag är vi cirka hundra. På vårt senaste möte, då vi bestämde att kalla våra sammankomster för Café Martha, kom 110 personer, berättar Guy som är samordnare i en ledningsgrupp med sju personer. Vi ska inte bli någon förening. Vi ska vara ett sällskap. Sen starten har det hänt åtskilligt. Bokanjären och redaktören för Sjöfartsverkets tidning Utkik, Torbjörn Dalnäs, har berättat om Skrönor och skrock från haven. Och John E Persson, bokanjär och fena på ångtrafik, har berättat om sin bok Ångfartygen och deras epok. Ångfartsepoken från sekelskiftet fram till åren efter andra världskriget lade grunden för Helsingborgs storhet som handelsstad. Det fanns mängder med rederier som köpte in gamla ångfartyg från England. På senaste mötet besöktes Café Martha av en överstyrman med erfarenheter från världens största kryssningsfartyg, som berättade om hur det var att arbeta där. Och man har rest. Vi var 36 personer som gjorde en tredagarsresa till Danmark, till Svendborg, Marthakulturens Mecka. Här finns en före detta maskinist som driver krogen Börsen. En trappa upp har han inrett ett Martharum med alla interiörer från mässen i S/S Martha och med ett talrör ned till baren. En gång om året har han en grej då man anlitar stadens största biograf för att visa filmen S/S Martha. Firandet brukar locka flera hundra sjömän, berättar Guy. Historien kring det danska folklustspelet S/S Martha och den växande Marthakulten är fascinerande. En gammal repig film, inspelad 1967 men aldrig visad på biograferna, hittades ombord i en båt som skulle säljas. Enligt senaste utsagor har Sjöfartsverket via Seamen s service sålt över 5 000 kopior av S/S Martha på dvd och video. Bland dem som fann filmen var Torbjörn Dalnäs. Han förstod att det var ett guldkorn. Filmen har vuxit i sjöfolkets hjärtan och i dag är den en kultfilm. Filmen har verkligen lyckats träffa mitt i prick. Min generation känner igen sig. Här finns alla profilerna från maskinsidan, kökssidan, däckssidan, alla kategorier. Livet till sjöss var ju annat på vår tid. Dagens sjöfolk kan bygga en helt annan och mer välordnad tillvaro. Vi gamla stötar brukar säga att sjöfolket i dag är ombord för att kunna vara hemma, säger Guy. sten windén FOTO: sten windén Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 15

Ove Allansson är född 1932. Han har ett förflutet som mekaniker, industriarbetare och sjöman. Hans litterära produktion är omfattande, liksom hans engagemang i antologiböcker och olika tidningar och tidskrifter. Han har fått en rad prestigeladdade utmärkelser, bland annat Ivar Lo-Johanssons personliga pris och i fjol tilldelades han Stig Sjödin-priset. Ove Allansson sjunger kockarnas lov. Han minns hur julen blåste bort i Irländska sjön. Hur han och hans skeppskamrater överlevde stormen. Samtidigt som elva sjömän omkom i samma vatten. illustration ma ja modé n Havens kockar jag bockar! Med Svenska Lloyds tanker Titania hade vi kursen satt mot jul och julbordets läckerheter, i skyddad hamn trodde vi. Det var i sluttampen av en resa Mena al Ahmadi, Kuwait Barrow, Englands västkust. Vi hade några dagars gång till julefröjden. Den proviant som innehöll den blivande julmaten väntade i Barrow. Vi var redan försenade av oväder utanför Portugal och i Biscaya. I Irländska Sjön blev det än värre. Sjöar växte ur ovädrets orkanstyrka, vi var hårt ansatta. Det var bara att ligga och hålla emot. Lotsarna kunde inte gå ut. För övrigt skulle det ha varit omöjligt att komma ombord, eller att förtöja vid den utsatta oljepiren. Vrålande orkanstötar, vågmonster, högg mot Titanias däckshus, livbåtar och kobrygga. Vi människokryp hade svårt att via kobryggan ta oss från akterhuset till midskeppsbyggnaden, eller tvärtom. På full last ligger tankfartyg lågt som ubåtar i övervattensläge. Titanias tankdäck förvandlades till ett slagfält, där överbrytande sjöar slogs med varandra och kreverade i rasande skumexplosioner, redo att slunga oss överbord. Julafton ransonerades färskvattnet, men ransoneringen på öl släpptes tillfälligt. All proviant var på upphällningen, när vi fyra dygn senare kunde förtöja. I ovädret hade kockarna gjort så gott det kunde det blev förstås kall mat. Det är ett julminne dominerat av hur trött man blir efter veckor av hårt väder, toppat av en orkan, och hur små vi människor är inför elementens raseri. Julen blåste bort. Men vi levde. Längre söderut i Irländska Sjön bröts en Onassis-tanker sönder, elva sjömän omkom. Jag har alltid beundrat kockarnas slit och förmåga att även under svåra förhållanden trolla fram god mat. Inte bara julmaten, men också de vanliga sjödagarnas mat är av största betydelse ombord. Det var något jag snart insåg under min sjötid som svarvare eller reparatör. I reparationerna ombord ingick el- och gassvetsning, svarvning, slipning, fräsning, rörmockeri. Jag var även toalettdykare, byssereparatör och fastighetsskötare på den flytande fastighet, eller fabrik, som producerade så och så många knops fart. Vi bodde inom fabriksområdet, kom aldrig ifrån skakningar och buller, och som dagman hade jag jour dygnet runt. Nå, ett fartyg är ett fartyg och kockarnas spisar var sällan stilla. Inte alltid hjälpte slingerställ. Grytor och kastrul- 16 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

ler for vid hårt väder i durken och i värsta fall skållades kockarna. Gom och mage har en önskan som jag gärna uppfyller. Vi tre vill framföra vår stora tacksamhet till havskockarna för deras slit och matlagningskonst! Måltiderna, den goda maten, är inte enbart av lekamlig betydelse. Nej måltiderna förgyller tillvaron på annat sätt. Till exempel när jag drog förbi byssan med verktygslådan och sniffade in doftormar, som osynliga snodde sig ut från matlagningens tempel. Aha, currystuvning och ris till lunch. Toppen. Kocken skapar en fantastisk hönscurry. I transaren Boolongena, där spisarna var oljefyrade, tyckte jag synd om kockarna. Emellanåt purrades jag ut på morgonen, vid halvsextiden, av en förtvivlad andre- eller förstekock som inte kunde få fyr på spisens brännare. Oljan som bunkrades var av eländig kvalité och pumpades upp med en handpump som satt vid dagtanken i byssan. Från tanken leddes oljan i klena rör till spisens brännare, munstycken. Eftersom oljan var för tjock blev det ofta stopp i rören. Kockarna fick inte fyr och morgon och dag väntade med en alltid matfrisk besättning. Jag purrades förstås ut i ottan, hade att göra rent brännarna, koppla isär rören, rensa dem och montera ihop systemet. Gissa om det blev grisigt i byssan. Något radikalt måste göras. Tjata på chiefen om bättre olja hjälpte inte. Fotogen! Varje dag blandade jag ett visst mått fotogen i dagtanken. Noga förklarade jag för kockarna att de efter att ha lyft av spiselringarna, öppnat munstyckets kran och släppt tändstickan för påfyrning, måste ta ett steg tillbaka det kom alltid ett litet poffande. Även om det inte var efter allra högsta säkerhetskrav fungerade det i ett år till kockarnas belåtenhet. Vi gick jorden runt i trampfart, Panamakanalen ut och Suezkanalen hem. Vid min födelsedag bakade vår danske andrekock en jättetårta till Spis-Jesus, det var jag det. Dessutom blev det två plåtar wienerbröd, att fördelas i mässarna. Liksom andra yrkesmän ombord var de kockar och hökare jag for ihop med mycket yrkesstolta, utom i ett fartyg. Vilket kan göra detsamma. Vi låg uppe i Persiska viken, Bushire, Iran, och lastade bomull. Maten var bedrövlig, dåligt tillagad. Kockarna och hökarn söp. Råvaran var det inget fel på, men som sagt... Vi lastade på redden och jag hade smitt hajkrokar. Jag Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 17

lyckades få kött till bete och när vi satt i hettan för att agna de stora krokarna började snålvattnet rinna. Herregud så fint kött. Vi lånade en stekpanna i byssan och stekte biff på mässens elplatta. Det blev inget hajfiske. För att återgå till det positiva. I den tidigare nämnda tankern Titania for jag ihop med en oerhört yrkesstolt förstekock från Västervik. Maten var toppen och självklart hade jag lust att glädja kocken och tacka för prima krubb. Men kocken från Västervik ville inte ha beröm. Jag minns när jag prisade hans portugisiska kycklinggryta. Vad hände? Jo, kocken såg strängt på mej och sa: Hur är min mat när du inte kommer hit och berömmer? Underförstått, är den inte bra då? Säkert menade han att det är en yrkesmans plikt att göra ett gott jobb. Att maten skall vara vällagad är en självklarhet. Jag är förtjust i goda rätter och vågar påstå att mitt egoistiska intresse för kockar och mat speglas i flera av mina böcker om sjölivet, i romaner och novellsamlingar. Men även i dikter, visor. Fram till femtiotalets slut fanns i vissa fartyg en hökarhalva, stewardsbiträde, eller en tredjekock byssans grytdiskare, potätekung och ögonläkare. De sistnämnda betydde samma sak: potatisskalare som också opererade bort ögonen eller busarna från jordpäronen. I romanen Värmen har jag en historia hörd i någon båt: Snacka om att hålla maten varm när vi däckare eller maskingubbs tvingas jobba över och inte kan hålla mattiderna. I en gammal styckegodsare hade vi en tredjekock som alltid höll pannkakorna lagom varma. En kväll kom vi på att han satt på pannkakshögen. Ja, han vände högen då och då. Trettiåtta grader, sa han en gång, jag har lite feber. Inga fisar, jag garanterar. I Här seglar Manfred Nilsson har vartannat kapitel du-form: Du Manfred var ung och ny ombord, men hade redan vunnit viss respekt. Var alltid ivrig att visa styrkan, musklerna. Det stod klart för dej Manfred att en stark sjöman måste tycka om stark currystuvning. Med låtsad glädje hukade du över bordet och currytallriken, slevade in. Du tyckte det smakade fruktansvärt illa. Den stuvning du fick ned i magen fattade eld, branden spred sig från hals och svalg. Under lugg tittade du runt bordet. Satt de där alla och ljög, sa att det smakade gott för att hålla masken? Nej, det hade du svårt att tro. Det hörde till yrket att äta ris och curry. Du måste lära curryätandets konst, annars var du ingen sjöman. Du var tvungen bevisa att du var sjöman genom att sleva i dej stuvningen, alltsammans. Och du var tvungen att skrika efter påbackning som de andra och sen sleva in ännu mera. Du svettades, svalde, höll med möda masken. Du kunde inte vara sämre än kamraterna, du tyckte ju att bland dem fanns veklingar. Där satt en tunn matros utan muskler och såg inte mycket ut för världen, men åt currystuvning så att det stänkte om det, skrek efter mera. Du var mycket större och starkare än matrosen och måste äta minst lika mycket som honom. Ja, tiden gick och Manfred blev en stor curryälskare. Lagade på pensionens ankarplats egna curryrättar. Jag kan intyga att de var utmärkta. Ur romanen En sjöman åker vasaloppet har jag hämtat följande: Men andrestyrmans sinnelag mildrades av den läckra musselsmörgåsen och sedan av den ypperliga Biff Stroganoffen. Skönt att sjunka in i bordets glädje, se mässman Abdullah glida omkring och hålla ordning på allt. Borden i befälsmässen saknade aldrig välfyllda skålar eller kannor med isvatten eller kaffe. De som tog öl till maten fick den immigt kall. 18 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009

Andrestyret stönade av vällust över Stroganoffen, bad Emirens Utsände, fartygets förrådsföreståndare, att förhala den rostfria karotten inom räckhåll. Många ombord såg måltiderna som högtider i tankbåtslivet, lunch och middag var fyrar som lyste upp tillvaron. De näringsforskare på landbacken som mumlade om att sjöfolk åt för mycket, för kaloririk mat, begrep inte vad det handlade om. De var totalt akterseglade. Hur skulle de kunna förstå matens psykologiska betydelse? Näringsforskarna begrep inte att måltidernas skimrande andlighet, avslappning och bordsvärme, var god bädd för historiernas framkrypande. Även om andrestyret var trött på vissa återkommande historier måste han erkänna att ännu levde det goda muntliga berättandet ute i fartygen, åtminstone bland äldre generationer. Dessa män kunde berätta om Morots- Pelle, Jösse Skåning, Mas-Masen, Ubåts Nisse, Ordspråks- Svensson, Kalle Gapa, Strutsen, Mistluren, Smygande Giftet, Orm-Båsen, Kapten Grisfot, Silverräven, Dubbel- Dick, Jojje Kämpis och många andra sjömän och profiler. Måltiderna var verkligen något att se fram emot, berättarstunder, andliga och lekamliga högtider att bli tjock eller inte tjock av. Här en vandringshistoria om en av Broströms kineskockar: Du snackar om att lämna in den blå. Hur många tror du i dag vet att det var vårt sjöspråk för uppsägning och avmönstring? Ville du mönstra av måste du sju dygn innan svensk hamn skriva ditt namn i den blå avräkningsboken och lämna in den till ekonomiföreståndaren, ja hökarn, eller till chiefen eller överstyret, beroende på om du arbetade i byssan, maskin eller på däck. I en broströmmare hade vi en utmärkt kinesisk förstekock. Han ville mönstra av i Göteborg, men var inte bekant med förfaringssättet, att han skulle skriva i den blå och gå till hökarn. Kineskocken gick till skepparn: Captain! Yes. You see me? Yes. You see me no more. Matens betydelse ombord framgår inte minst i följande sanna rader: I en gammal svensk tanker, tillhörande Transmarin, var maten urusel. Inget hjälpte trots att besättningen många gånger hade klagat. En morgon, när man låg i australisk hamn, upptäcktes det att manskapet var försvunnet. Skepparn och chiefen gick runt och letade efter gubbsen, kom till den gris skepparn höll i centerkassen för julmatens skull. Av gammal vana kliade skepparn grisen bakom örat och upptäckte då att någon hade målat i svart färg på grisens rygg: Får inte jag bättre mat så rymmer jag också. Kanske blir sjömän juletid sentimentalare än andra. En julafton i en styckegodsbåt kom skepparn och chiefen, julegoda och rödkindade, ned i manskapsmässen med en flaska whisky för att önska oss, pojkarna, God Jul. Åter uppmanades jag av Båsen att spela Stilla natt, heliga natt på trumpeten. Visst jag gjorde så. Rörd snörvlade chiefen: Jag ska banne mej gå efter en flaska till! Davao på ön Mindanao, Filippinerna, en julafton jag minns särskilt på grund av kopralössen. Med gamla dieselstånkaren Tamara, byggd 1931, låg vi på redden och lastade kopra ur pråmar. Och, tycktes det, lika mycket kopralöss. Blågrönskimrande trängde de obönhörligen in i mässar och hytter. Julaftons eftermiddag upphörde lastningen. När mörkret kom hängde som vanligt lössen i stora svärmar under däckslamporna vilka tycktes ha skägg, lysande i blågrönt. Lössen var dubbelvingade, flög liksom stående upprätt. De som inte fick plats under lamporna sänkte sig mot våra svettiga halvnakna kroppar och julbordets tallrikar, ovälkomna kryddor. Det var för hett att äta i mässen. Vi satt ute på däck beväpnade med små gröna DDT-sprutor som vi då och då avfyrade mot svärmarna av kopralöss. Säkert ett hälsosamt julbord. Någon gång har jag undrat om kopralössen bakades in i det margarin eller smör som blev till i Karlshamn, där vi efter trettio dygns resa lossade kopran. Hur som haver var det en minnesrik julafton på Davaos redd. Jag har alltid beundrat kockarnas slit och förmåga att även under svåra förhållanden trolla fram god mat. Inte bara julmaten, men också de vanliga sjödagarnas mat är av största betydelse ombord, skriver Ove A llansson. FOTO: ove allansson Med s j ö mä n I h a mn //d ec ember 2009 19

Mötet Sexton år gammal mönstrade Jörn Hammarstrand på en fraktbåt mitt under ett pågående fylleslag. Men ynglingen lät sig inte avskräckas. Livet till sjöss blev långt. Först 26 år senare gick han iland för gott. På hans visitkort står det i dag sjökapten, socionom och författare. Med mera vore på plats. TEXT MAGDALENA PERSSON FOTO ULF LODIN Sjön ger livet andra dimensioner Året var 1952 och Jörn stod på kajen i Skutskärs hamn. För första gången i sitt liv skulle han mönstra på ett fartyg. Det låg förtöjt en bra bit ut i den grunda hamnen. Han viftade och skrek men besättningen ombord på Mode visade inget intresse. Först efter ett par timmar kom en stupfull finsk matros i roddbåt för att hämta honom. Färden tillbaka till fartyget gick i sicksack och under tystnad. Som sextonåring hade jag inte så stor erfarenhet av alkohol. Manskapet hade fest akteröver. Man drack som ryssarna varm vodka i dricksglas. Nu skulle man testa om jag var karl. Jörn Hammarstrand minns både sin första och sista sjöresa väl. Klädd i lila kavaj morsar han på sjöfolk i Katarina Sjöfartsklubb. En färgstark 73 åring. Redan som tioåring hade Jörn bestämt sig han skulle till sjöss och slukade alla böcker i ämnet. Det handlade både om en längtan till och flykt från något, förstår han i dag. Som barn kom jag ensam till Sverige från Tyskland med en lapp om halsen. Barndomen var kaotisk. Jag kände aldrig att någon brydde sig om mig, bara tog hand om mig. Havet visade sig vara fullt av människor som han själv, med trasiga familjeförhållanden. Min förhoppning var att sjölivet skulle ge mig den stora friheten, men det blev lite som att hoppa ur askan in i elden. Att röra sig på begränsat fartygsutrymme är ungefär samma frihet som att sitta i fängelse. Men sjölivet hade naturligtvis en annan, positiv sida också. Jag har blivit beroende av tystnaden och ensamheten till havs. Att stå ensam uppe på bryggan och titta på stjärnorna eller att gå in i en orkan, ger helt andra dimensioner åt livet. Som sjökapten har Jörn seglat med de flesta slags fartyg, över världens alla hav. Det fanns tid att se sig omkring också. Fem veckor i Buenos Aires hamn var kutym. Numera hinner besättningen sällan gå iland. Den gamla sjömansdrömmen, framförallt den fattiges, om att få komma ut och se världen, har helt försvunnit. 1978 v a r d e t s l u t s e g l a t. Svensk sjöfart var i kris och besättningarnas villkor försämrades. Jörn som alltid varit intresserad av mänskliga relationer gick iland och utbildade sig till socionom. Men inrutat nio till femarbete och familjeliv var tufft för en sjöfarare som ogillar regelbundenhet. Rastlösheten förföljde honom. Som sjöman var jag bara gäst hemma. Min fru fick ta hand om våra tre barn och allt annat också för den delen. Det krävs en enorm styrka för att klara av vad hon har gjort under alla dessa år. Och kärlek. Jag kan inte annat än att ta av mig hatten... 20 med s j ö mä n I h a mn // d ec ember 2009