Dina rättigheter som student utomlands

in EUROPE http://europa.eu/youthonthemove Dina rättigheter som student utomlands Vägledning om rättigheterna för mobila studerande i EU

Europe Direct är en tjänst som hjälper dig att få svar på dina frågor om Europeiska unionen. Gratis telefonnummer (*): 00 800 6 7 8 9 10 11 (*) Vissa mobiltelefonoperatörer tillåter inte 00 800-nummer eller avgiftsbelägger dem. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på Internet via Europa-servern (http://europa.eu). Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2011 ISBN 978-92-79-17758-3 doi:10.2766/79722 Europeiska unionen, 2011 Kopiering tillåten med angivande av källan. Image on the cover Europeiska unionen, 2011/ Photographer: Carl Cordonnier Graphic design by Stefano Mattei Printed in Belgium Tryckt på papper som blekts utan elementärt klor (ECF)

Vägledning om rättigheterna för mobila studerande i EU INNEHÅLL 1. Inledning 5 1.1. Bakgrund och mål 5 En EU-politik för att främja rörlighet i utbildningssyfte 5 Studenters rättigheter att studera utomlands inom EU 5 1.2. Tillämpningsområde 6 4. Erkännande av kvalifikationer 19 4.1. Införande av akademiskt erkännande 19 4.2. Medlemsstaternas och EU:s ansvar 19 4.3. EU:s icke-bindande lagstiftning 20 4.4. EU:s rättsliga åtgärder 20 2. Tillträde till utbildning 9 2.1. Rätten till fri rörlighet 9 2.2. Hinder för fri rörlighet direkt och indirekt diskriminering 9 2.3. Uppehållsrätt för studenter 10 EU-studenter 10 Studenter från länder utanför EU 11 2.4. Undervisningsavgifter 11 2.5. Språkkrav 11 2.6. Distansundervisning 12 5. Slutsats 23 BILAGA I: ERASMUS-STUDENTERS RÄTTIGHETER 24 BILAGA II: FAMILJEMEDLEMMAR OCH STUDENTER FRÅN LÄNDER UTANFÖR EU 24 BILAGA III: UTDRAG UR FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONENS FUNKTIONSSÄTT 26 3. Rättigheter för studenter i den mottagande medlemsstaten 15 3.1. Rätt till förmåner 15 3.2. Olikheter i fråga om tillgång till bidrag och lån för uppehälle 15 Ekonomiskt stöd från hemmedlemsstaten 15 Ekonomiskt stöd från den mottagande medlemsstaten 16 3.3. Rabatterad kollektivtrafik 16 3.4. Studentbostäder 16 3.5. Skatteförmåner i ursprungsmedlemsstaten 16 Rättigheter för studenter från länder utanför EU ( tredjelandsmedborgare ) 17 BILAGA IV: FÖRTECKNING ÖVER RÄTTSPRAXIS MED STÖRST RELEVANS FÖR RÖRLIGHET I UTBILDNINGSSYFTE 27 Endnotes 28 3

Europeiska unionen / Pictures: 123RF 4

1. INLEDNING 1.1. Bakgrund och mål En EU-politik för att främja rörlighet i utbildningssyfte Att resa till ett annat EU-land för att studera ( rörlighet i utbildningssyfte ) är ett av de viktigaste sätten för ungdomar att stärka sin personliga utveckling och förbättra sina möjligheter att få arbete i framtiden. Rörlighet i utbildningssyfte gynnar dessutom EU som helhet. Det ger en känsla av europeisk identitet, underlättar rörlighet för kunskap och bidrar till den inre marknaden eftersom européer som är mobila som unga inlärare är mer benägna att vara mobila som arbetstagare senare i livet. Kommissionen har i många decennier stött rörlighet i utbildningssyfte. Erasmusprogrammet, som lanserades på 1980-talet och nu ingår i EU:s program för livslångt lärande, har i mer än tjugo år stött studentutbyte, akademiskt utbyte och kunskapsöverföring mellan utbildningsanstalter, och återkopplingen från studenterna bekräftar de positiva effekterna av rörlighet i utbildningssyfte. Kommissionen är också en aktiv parter i Bolognaprocessen, en överenskommelse mellan 47 länder om att skapa ett europeiskt område för högre utbildning. I kommissionens Europa 2020-strategi, som visar vägen för EU under det kommande årtiondet, prioriteras också rörlighet i utbildningssyfte som ett sätt att öka enskilda personers och hela unionens kompetens. Detta dokument ingår i ett av de ledande initiativen inom Europa 2020, Unga på väg. Målet för Unga på väg är att förbättra de europeiska högskolornas resultat och internationella attraktionskraft och att höja kvaliteten överlag på alla utbildningsnivåer i EU, bl.a. genom att ge alla europeiska ungdomar möjlighet att fullgöra en del av sin utbildningsbana i en annan medlemsstat. Eftersom huvudansvaret för utbildning ligger hos medlemsstaterna har EU inte befogenhet att anta bindande lagstiftning på det området. Reglerna baseras i allmänhet på bestämmelser i fördraget som tolkats genom beslut av domstolen, och rättigheterna för studerande har på så sätt gradvis utvecklats och utvidgats över tiden. Eftersom detta är en kontinuerlig process och många av besluten är ganska nya är rättigheterna för mobila studerande inte alltid tydliga. Kommissionen får klagomål och frågor från medborgare som är osäkra på sina rättigheter eller har svårt att få sina akademiska kvalifikationer godkända. Syftet med dokumentet är att sammanfatta och redogöra för kommissionens tolkning av lagstiftningen på området, som vägledning för medlemsstater, universitet och andra intressenter, och att informera ungdomar så att de känner till sina rättigheter och därmed är bättre förberedda för en studieperiod utomlands. Kommissionen har också i sitt fleråriga arbetsprogram för 2010 1 tillkännagett sin avsikt att utfärda ett meddelande om medborgarskap. Syftet är att identifiera hinder i bredare bemärkelse som gör att medborgarna inte kan utöva sina rättigheter som unionsmedborgare till fullo, och att beskriva de lösningar som kommissionen kan tänka sig. Studenters rättigheter att studera utomlands inom EU Fördraget 2 garanterar rätten för alla EU-medborgare att röra sig mellan medlemsstaterna, med vissa begränsningar som anges i fördraget och i lagstiftning. Europeiska gemenskapen 3 hade ursprungligen inte några specifika befogenheter på utbildningsområdet, förutom i fråga om yrkesutbildning, så de enda rättigheter som fanns på det området var sådana som bidrog till Europeiska gemenskapens ekonomiska mål. Det innebar att migrerande arbetstagare i EU och deras familjemedlemmar hade rätt till samma sociala förmåner som medborgare i den mottagande medlemsstaten, även på utbildningsområdet. Europeiska unionens domstol har tolkat fördragets bestämmelser om yrkesutbildning för att ge mobila studerande i EU rättigheter. I Gravierdomen slog 5

domstolen fast att studerande från andra EU-länder ska ha tillträde till en medlemsstats yrkesutbildning på samma villkor som de egna medborgarna, eftersom detta förbättrar människors möjligheter på den lokala arbetsmarknaden. Genom Maastrichtfördraget (1993) infördes två viktiga förändringar som innebar att de rättigheter som garanteras enligt EU-rätten utökades betydligt: införandet av specifika befogenheter för EU på utbildningsområdet och inrättandet av ett europeiskt medborgarskap. Frågan om erkännande av yrkeskvalifikationer, som regleras i en separat rättslig ram 4 i form av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG, tas inte upp i dokumentet utan nämns bara när den har konsekvenser för erkännandet av akademiska kvalifikationer. Enligt domstolens tolkning omfattar dessa fördragsbestämmelser rätten till fri rörlighet och icke-diskriminering för européer, enbart grundat på deras ställning som medborgare (och som studerande), oavsett om de är ekonomiskt aktiva. De nationella regeringarna har fortfarande ansvaret för utbildningssystemens innehåll och organisation. Detta ansvar måste dock utövas i överensstämmelse med EU-rätten. Det betyder att EU-medborgare inte får diskrimineras när det gäller tillträde till utbildning, även om utbildningen inte har någon direkt koppling till senare yrkesutövning. 1.2. Tillämpningsområde Dokumentet är främst inriktat på rörlighet för högre utbildning och yrkesutbildning, eftersom det är där rörligheten är som störst och problem oftast uppstå i praktiken. Många av bestämmelserna gäller dock även utbildning generellt sett. I dokumentet beskrivs situationen för en student som bestämmer sig för att studera utomlands och de hinder han eller hon kan möta före, under och efter en rörlighetsperiod, från ansökan till den mottagande utbildningsanstalten till vistelsen i den mottagande medlemsstaten och slutligen användningen av de kvalifikationer som förvärvats. Det undersöks hur rätten till icke-diskriminering och fri rörlighet enligt primär- och sekundärrätten och domstolens rättspraxis påverkar hur studenterna behandlas både av det land där de studerar och av sitt hemland, när det gäller tillträde till utbildning, ekonomiskt stöd och andra förmåner samt erkännande av utbildningsbevis. 6

7

Europeiska unionen / Pictures: istock 8

2. TILLTRÄDE TILL UTBILDNING 2.1. Rätten till fri rörlighet En student eller praktikant som planerar att studera i ett annat EU-land måste först och främst fråga sig om han eller hon har rätt att göra det som medborgare i en annan medlemsstat. EU-rätten är tydlig på denna punkt. Studenter i EU har rätt till fri rörlighet i alla medlemsstater och får inte nekas tillträde till utbildning i ett annat EU-land på grund av sin nationalitet. Grunderna för studenters rätt till fri rörlighet har utvecklats över tiden. EU:s befogenheter på utbildningsområdet som innefattar EU:s uppgift att främja rörlighet i utbildningssyfte gällde från början, i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, endast yrkesutbildning. 5 I början av 1980-talet började domstolen dock att ta upp enskilda mål gällande diskriminering i samband med tillträde till yrkesutbildning och allmän utbildning. Det ledde till att studerandes rätt att i studiesyfte röra sig fritt i hela unionen gradvis stärktes genom olika domar, oavsett om det rörde sig om allmän utbildning, yrkesutbildning eller universitetsutbildning. I Forcheridomen 6 ansåg domstolen att det är diskriminerande om en medlemsstat tar ut inskrivningsavgifter för yrkesutbildning av en medborgare från en annan medlemsstat (i detta fall hustrun till en arbetstagare i den första medlemsstaten), om de egna medborgarna är befriade från sådana avgifter. I den centrala Gravierdomen 7 ansåg domstolen att undervisnings- och utbildningspolitiken som sådan visserligen inte genom fördraget underställts gemenskapsinstitutionernas behörighet, men att villkoren för tillträde till yrkesutbildning (enligt domstolen varje form av utbildning som förbereder för ett yrke, en sysselsättning eller en anställning) omfattades av fördragets tillämpningsområde. Detta gällde även om den berörda studenten migrerat uteslutande för att studera. I Blaizotdomen 8 bekräftade domstolen att högre utbildning och universitetsutbildning kunde betecknas som yrkesutbildning. Genom Maastrichtfördraget tog man ytterligare två steg framåt. EU:s behörighet på utbildningsområdet utökades genom att unionen gavs i uppgift att främja utbildningssamarbete mellan medlemsstaterna och att främja rörligheten för studenter och lärare. 9 Vidare infördes begreppet unionsmedborgarskap alla medlemsstaters medborgare är EU-medborgare och har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig var som helst i unionen. 10 2.2. Hinder för fri rörlighet direkt och indirekt diskriminering EU-medborgarskapet innefattar inte bara friheten att röra sig och uppehålla sig var som helst i unionen utan innebär också att alla ska behandlas lika, oavsett nationalitet. Dessa rättigheter har framhållits av domstolen genom åren i fall där EU-studenter som studerar, eller vill studera, i ett annat EU-land har mött hinder som strider mot principen om likabehandling. I Grzelczykdomen 11 sade domstolen att ställningen som unionsmedborgare är avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare. En fransk medborgare som studerade i Belgien kunde därför inte enbart med hänvisning till hans nationalitet nekas det existensminimumbidrag som alla belgare hade rätt till. 9

Fördraget innehåller ett uttryckligt förbud mot diskriminering på grund av nationalitet inom fördragets tillämpningsområde. 12 Direkt diskriminering äger rum när människor behandlas olika på grund av sin nationalitet eller på grund av en egenskap som inte kan särskiljas från deras nationalitet. Sådan diskriminering kan bara motiveras på grundval av uttryckliga undantag från fördraget. Alla undantag tolkas mycket strikt av domstolen, eftersom diskriminering på grund av nationalitet strider mot EU:s grundläggande principer. Indirekt diskriminering äger rum när något annat kriterium tillämpas men med följden att en betydligt högre andel människor av en viss nationalitet drabbas. Det är exempelvis sannolikt att en åtgärd som skiljer mellan människor med hänvisning till huruvida de är bosatta i en viss medlemsstat får negativa effekter för medborgare i andra medlemsstater, eftersom icke-bosatta personer i de flesta fall är utlänningar. Olika behandling av människor på dessa grunder kan motiveras endast om medlemsstaten kan visa att behandlingen baseras på objektiva överväganden som inte har med nationalitet att göra, och att den står i proportion till de legitima syftena i fråga den får inte vara mer långtgående än vad som är absolut nödvändigt för det aktuella syftet. I Bressoldomen 13 ansåg domstolen att fastställandet av en kvot på 30 % för studenter som inte var bosatta i Belgien på vissa utbildningar innebar indirekt diskriminering av medborgare från andra medlemsstater. Eftersom sådana tillträdesbegränsningar äventyrar den grundläggande rätten till fri rörlighet är domstolens tolkning mycket strikt. Den enda grund som domstolen godtagit för sådan diskriminering är behovet av att skydda folkhälsan. Medlemsstaten måste dock visa med hjälp av en objektiv, utförlig analys och med stöd av seriösa och överensstämmande uppgifter att det förelåg en risk för folkhälsan och att de begränsande åtgärderna var ett nödvändigt och proportionerligt sätt att skydda den. 2.3. Uppehållsrätt för studenter För att studenter ska kunna utnyttja sin studieplats utomlands måste de givetvis känna sig säkra på att de har rätt att uppehålla sig i EU-landet i fråga. Tack vare de tydliga rättsliga ramarna har EU-studenterna i praktiken färre svårigheter på det här området. I anslutning till sina avgöranden om studenters rätt till likabehandling i fråga om tillträde till utbildning konstaterade domstolen också i Raulinmålet att en students rätt till tillträde innefattade rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat för att studera. 14 Det är i sin egenskap av EU-medborgare som studenter och deras familjer har rätt att röra sig och uppehålla sig var som helst i unionen. Dessa rättigheter beskrivs i direktiv 2004/38/EG (om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier). 15 EU-studenter En EU-student som har giltigt identitetskort eller pass har rätt att resa in i ett annat EU-land och stanna där i upp till tre månader. En EU-student som uppfyller vissa villkor har rätt att stanna i en annan medlemsstat i mer än tre månader. Han eller hon ska vara inskriven på en utbildning vid en privat eller statlig institution som är erkänd eller finansierad av den mottagande medlemsstaten, ha en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten och informera den behöriga nationella myndigheten i enlighet med nationella bestämmelser, ha tillräckliga tillgångar för att inte bli en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. 10

Medlemsstaten får kräva att studenten registrerar sig hos myndigheterna. En student som under en fortlöpande period av fem år har uppehållit sig lagligt i den mottagande medlemsstaten förvärvar, i likhet med alla EU-medborgare, rätten att bo där permanent och att behandlas på exakt samma sätt som lokala studenter. 16 Generellt sett har studentens närmaste familjemedlemmar rätt att följa med honom eller henne, men olika bestämmelser gäller beroende på om familjemedlemmarna är EU-medborgare eller inte. Se bilaga II för närmare information om familjemedlemmars rättigheter. Studenter från länder utanför EU Studenter från länder utanför EU har också rätt att resa till EU för att studera, på vissa villkor. Deras situation behandlas i rådets direktiv 2004/114/EG 17, som syftar till att harmonisera den nationella lagstiftningen på detta område. Se bilaga II för närmare uppgifter. 18 Enligt direktivet ska medlemsstaterna underlätta inresa och vistelse för studenter från länder utanför EU som deltar i EU-program som syftar till att främja rörlighet. 19 Kommissionen hyser dock i vissa fall farhågor för de utdragna förfarandena för att utfärda viseringar för inresa i EU-länder för dessa studenter, något som ibland hindrat studenter från att utnyttja EU-program. 2.4. Undervisningsavgifter Det varierar mellan medlemsstaterna om undervisningsavgifter tas ut eller inte. På samma sätt kan lån eller bidrag till avgifterna finnas i vissa medlemsstater. Oavsett hur det förhåller sig har studenter från ett EU-land samma rättigheter och/eller skyldigheter som lokala studenter i de fall där det finns antingen avgifter eller lån/bidrag de måste betala de avgifter som tas ut och ska kunna få ett lån/bidrag till undervisningsavgiften från den medlemsstat där de ska studera. I Browndomen ville en student med franskt medborgarskap studera i Skottland. De skotska myndigheterna nekade honom ett studiebidrag som innebar att staten betalade undervisningsavgifterna. Domstolen ansåg att principen om icke-diskriminering var tillämplig där bidraget hade till syfte att täcka kostnaderna för att få tillträde till utbildning. Han hade alltså rätt att få sina undervisningsavgifter betalda. 20 Ett lån eller bidrag till undervisningsavgiften ingår nämligen i villkoren för tillträde till utbildning. Att neka studenter som studerar utomlands tillgång till sådant ekonomiskt stöd vore därför diskriminering på grund av nationalitet, vilket skulle strida mot fördragets förbud mot sådan diskriminering. Bestämmelserna om lån/bidrag till undervisningsavgifter skiljer sig från dem som gäller lån/bidrag för uppehälle, som behandlas i kapitel 3. 2.5. Språkkrav Det kan krävas att studenter som reser utomlands för studier eller yrkesutbildning visar att de har kunskaper i den mottagande medlemsstatens språk, och de kan tvingas genomgå ett prov för att antas av ett universitet eller en högskola. En medlemsstat har rätt att kräva språkkunskaper på en viss nivå för att en enskild person ska kunna utöva ett yrke eller gå en utbildning men kraven måste vara proportionerliga. Studentens språkkunskaper måste med andra ord ligga på en nivå som är tillräcklig för ändamålet men behöver inte vara mer omfattande än så. I Angonesedomen 21 krävde en bank i det tyskspråkiga området Bolzano i Italien att alla som sökte anställning skulle ha ett visst intyg som visade att de var tvåspråkiga och behärskade både tyska och italienska. Domstolen sade att det inte stod i proportion till det mål som eftersträvades att endast tillåta ett visst intyg (som endast kunde fås i Bolzano) som bevis på språkkunskaper. Kommissionen anser att samma princip gäller språktester för tillträde till utbildning. 11

2.6. Distansundervisning Distansundervisning är formell utbildning där studenten och utbildaren befinner sig på olika geografiska platser och i dag vanligen kommunicerar med hjälp av informations- och kommunikationsteknik. Vid distansundervisning behöver studenterna inte göra några fysiska resor till ett annat land. Studenter som vill få tillträde till distansundervisning i en annan medlemsstat kan dock ändå diskrimineras när det gäller antingen tillträde till distansundervisning eller betalning av undervisningsavgifter. Det finns ännu ingen rättspraxis som omfattar distansundervisning. Unionen har dock som uttryckligt mål att främja utvecklingen av distansundervisning 22, vilket innebär att principen om icke-diskriminering gäller även distansundervisning. Fördraget garanterar likabehandling, oavsett om den utbildningsanstalt som erbjuder distansundervisning är affärsdrivande (och erbjuder en tjänst mot betalning) eller drivs utan vinstsyfte. En affärsdrivande utbildningsanstalt som erbjuder distansundervisning över gränserna är en del av den inre marknaden. Fri rörlighet för tjänster över nationella gränser är en av den inre marknadens fyra friheter. 23 En student som vill få tillträde till vinstdrivande distansundervisning i någon av EU:s medlemsstater har därför rätt till samma behandling som en lokal student, eftersom olikheter i behandlingen skulle utgöra en snedvridning av den inre marknaden. Gränsöverskridande distansundervisning som erbjuds av en läroanstalt som drivs utan vinstsyfte (och som främst finansieras med offentliga medel) är inte en tjänst i denna bemärkelse. Studenter som vill få tillträde till distansundervisning som erbjuds i en annan medlemsstat får dock inte, som EU-medborgare, diskrimineras på grund av nationalitet. 24 Distansundervisningen ska alltså erbjudas på samma villkor till alla studenter inom EU, oavsett ursprungsmedlemsstat. 12

13

Europeiska unionen / Pictures: 123RF 14

3. RÄTTIGHETER FÖR STUDENTER I DEN MOTTAGANDE MEDLEMSSTATEN 3.1. Rätt till förmåner När en student börjar studera i ett annat EU-land kan hans eller hennes ställning som student medföra rätt till vissa förmåner eller förmånstillträde till vissa varor eller tjänster t.ex. rabatterad kollektivtrafik eller studentbostad. Tillträdet till förmåner av det slaget grundades från början på lagstiftningen för migrerande arbetstagare i EU 25, som av domstolen utvidgats till att även omfatta arbetstagares familjemedlemmar. I och med att unionsmedborgarskapet infördes genom Maastrichtfördraget är det emellertid som unionsmedborgare, och inte bara som migrerande arbetstagare i EU, som människor nu har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium. 26 EU-studenter som studerar utomlands har därmed samma rätt till förmåner som lokala studenter, utom om en förmån uttryckligen är undantagen från principen om likabehandling. 27 3.2. Olikheter i fråga om tillgång till bidrag och lån för uppehälle Ekonomiskt stöd från hemmedlemsstaten Många medlemsstater erbjuder lån eller bidrag för att hjälpa studenter med deras levnadskostnader ( kostnader för uppehälle ) under studierna. I vissa fall kan studenter som studerar utomlands få tillgång till bistånd av det slaget (principen om överföring av bidrag eller lån). Enligt gällande lagstiftning får medlemsstaterna avgöra om detta ska tillåtas. Enligt Eurydice-nätverket är det bara ett fåtal medlemsstater som i praktiken tillåter fullständig överföring av stöd för uppehälle. 28 Detta kan utgöra ett betydande hinder för människor som vill studera utomlands. Om sådan överföring tillåts måste det dock säkras att reglerna om stödberättigande inte otillbörligt begränsar en students rätt till fri rörlighet inom EU. Detta slogs fast i Morgandomen. 29 Enligt den regel som målet gällde kunde studenter beviljas bidrag för studier utomlands endast om de utgjorde en fortsättning på studier på minst ett år i hemlandet. Domstolen ansåg att detta villkor sannolikt skulle avskräcka medborgare från att studera utomlands på grund av de kostnader och olägenheter det skulle medföra. Om en medlemsstat erbjuder sina medborgare bidrag för distansundervisning på det egna territoriet måste den också på samma villkor erbjuda bidrag för distansstudier vid en läroanstalt i en annan medlemsstat. 15

Ekonomiskt stöd från den mottagande medlemsstaten I Bidardomen 30 sade domstolen att bidrag och lån till uppehälle föll inom fördragets tillämpningsområde, vilket i princip innebär att en EUmedborgare inte får diskrimineras på det området. Domstolen erkände emellertid också att medlemsstaterna inte skulle behöva påta sig den orimliga bördan att ge ekonomiskt bistånd till studenter från en annan medlemsstat som inte har någon annan koppling till landet än att de bestämt sig för att flytta dit för att studera. I direktiv 2004/38/EG undantas bidrag och lån för uppehälle uttryckligen från principen om likabehandling. 31 Det betyder att medlemsstaterna inte är skyldiga att ge bidrag eller lån för uppehälle till studenter från en annan medlemsstat, om de inte har varit bosatta där en viss tid. En student som varit bosatt i fem år 32 och förvärvat permanent uppehållsrätt har dock exakt samma rättigheter som en lokal student. Ett annat skäl till detta undantag är att undvika en situation där en och samma person kan få studiebidrag eller studielån två gånger om han eller hon får ta med sig bidraget från hemlandet. Ett statligt lån eller bidrag får inte läggas till en annan stats finansiering om de avser samma studiemål. I Försterdomen 33 ansåg domstolen att ett krav på fem års föregående bosättning inte kunde anses vara orimligt för en icke-medborgares integration i värdmedlemsstaten. 34 3.3. Rabatterad kollektivtrafik Detta är en relativt vanlig studentförmån i många medlemsstater. Kommissionen har dock kontaktats av studenter som studerar utomlands och som nekats denna förmån med hänvisning till att de inte är medborgare i medlemsstaten eller inte uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt. Kommissionen anser att rabatterad kollektivtrafik utgör bistånd till uppehälle. 35 Eftersom det inte rör sig om ett studiebidrag eller studielån får det dock inte nekas studenter med hänvisning till nationalitet. 3.4. Studentbostäder Även på detta område har kommissionen fått klagomål. Kommissionens svar är att EU-studenter har rätt att på samma villkor som lokala studenter få tillgång till bostäder som medlemsstaten, eller organisationer som agerar för dess räkning, tillhandahåller uteslutande till studenter. 3.5. Skatteförmåner i ursprungsmedlemsstaten Ursprungsmedlemsstaten får bevilja studenter eller deras familjer skatteförmåner som innebär att de får göra avdrag för studiekostnader från den beskattningsbara inkomsten. Även om detta i princip gäller studenter som studerar i sitt hemland är kostnaderna för att studera i en annan medlemsstat också avdragsgilla inom rimliga gränser (medlemsstaterna har t.ex. rätt att sätta en övre beloppsgräns för de undervisningsavgifter som får dras av, för att undvika att den ekonomiska bördan blir alltför stor). 16

I Schwarzdomen 36 ansåg domstolen att en medlemsstat som tillät att ett barns skolavgifter fick dras av från föräldrarnas inkomstskatt, men bara om barnet gick i skolan i den medlemsstaten, begränsade barnets rätt till fri rörlighet. Rättigheter för studenter från länder utanför EU ( tredjelandsmedborgare ) Studenter från länder utanför EU har rätt att studera i unionen om de uppfyller vissa villkor, som varierar beroende på deras ställning och den mottagande medlemsstatens lagstiftning (de kan t.ex. uteslutas genom kvotering). Rätten att studera ger dock inte automatiskt andra rättigheter som EU-studenter åtnjuter (t.ex. rätt att betala samma undervisningsavgifter som lokala studenter eller EU-medborgare, rätt till rabatterade transportkostnader osv.). Studenter ska dock vid sidan av studierna och från och med det andra bosättningsåret ha rätt att arbeta i minst tio timmar per vecka eller motsvarande i antal dagar eller månader per år. 37 Tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren för varaktig bosättning har rätt att i princip behandlas på exakt samma sätt som lokala studenter. Se bilaga II för närmare uppgifter. 17

Europeiska unionen / Pictures: Getty Images 18

4. ERKÄNNANDE AV KVALIFIKATIONER 4.1. Införande av akademiskt erkännande En student som framgångsrikt har slutfört sin studieperiod utomlands har rätt till någon form av intyg från det universitet där studierna bedrivits det kan vara ett utbildningsbevis, en examen eller ett intyg över den fullgjorda utbildningen. Då uppstår frågan om erkännande av detta dokument, antingen vid återkomsten till hemlandet eller i en annan medlemsstat. Detta är ett viktigt steg, som dock också kan vara förknippat med svårigheter. Varje EU-land har sitt eget utbildningssystem, så variationen är stor när det gäller både utbildningens innehåll och de utbildningsbevis som utfärdas. Det finns ett EU-omfattande system för ömsesidigt erkännande av kvalifikationer för utövande av ett yrke. 38 Systemet gäller reglerade yrken, dvs. yrken som inte får utövas i den mottagande medlemsstaten utan vissa angivna yrkeskvalifikationer, och medborgare som har de kvalifikationer som krävs för att utöva ett yrke i en medlemsstat och vill utöva samma yrke i en annan medlemsstat. Huruvida ett yrke betecknas som reglerat beror på lagstiftningen i den medlemsstat där personen i fråga vill utöva sitt yrke. 39 I detta dokument behandlas dock i stället den mer allmänna frågan om akademiskt erkännande (erkännande för fortsatta studier) av utbildningsbevis och studieperioder utomlands. Akademiskt erkännande kan också vara intressant för människor som söker anställning inom icke-reglerade yrken, eftersom det kan hjälpa potentiella arbetsgivare att förstå värdet av en sökandes utländska kvalifikation. Eftersom utbildningssystemen ser olika ut kan det vara tidskrävande och ibland komplicerat att avgöra om ett utbildningsbevis som erhållits i ett land motsvarar ett som erhållits i ett annat land. Många av de skrivelser, klagomål och framställningar som kommissionen får från studenter gäller frågor om akademiskt erkännande (även om man bör minnas att erkännandet är problemfritt i de allra flesta fallen klagomålen är i själva verket mycket få jämfört med det stora antal studenter som faktiskt utnyttjar möjligheterna till rörlighet i utbildningssyfte). 4.2. Medlemsstaternas och EU:s ansvar Akademiskt erkännande är medlemsstaternas ansvar, men de måste utöva denna behörighet i enlighet med EU-rätten. Det betyder att de inte får diskriminera på grund av nationalitet eller hindra en medborgares rätt till fri rörlighet när de nekar att erkänna ett utbildningsbevis. I en rekommendation från 2001 om rörlighet för studerande, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning, volontärer, lärare och utbildare uppmanades medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att beslut av myndigheter som är behöriga när det gäller akademiskt erkännande ska fattas inom rimlig tid, vara motiverade och kunna överklagas på administrativ och/eller rättslig väg. 40 I fördraget uppmanas dessutom uttryckligen till insatser från EU:s sida, inte bara för att främja rörligheten för studerande och lärare utan även för att verka för ett akademiskt erkännande av examensbevis och studietider. 41 Frågans betydelse har fått kommissionen att ta itu med den ur ett antal olika perspektiv. 19

4.3. EU:s icke-bindande lagstiftning Kommissionen har inrättat ett nätverk av nationella informationscentrum för akademiskt erkännande (NARIC) 42 som kan informera om erkännande av kvalifikationer som förvärvats utomlands. Syftet med NARIC är att förbättra det akademiska erkännandet av utbildningsbevis och studieperioder inom EU, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Turkiet. NARIC-centrum i alla medlemsländer kan ge studenter, högskolor eller arbetsgivare kompetent rådgivning och information om akademiskt erkännande av utbildningsbevis och studieperioder som fullgjorts i andra stater. Högskolor är i hög grad autonoma och fattar sina egna beslut om att anta utländska studenter eller bevilja studenter undantag från delar av studieprogram med hänvisning till utbildning som fullgjorts utomlands. De flesta NARIC-centrum fattar därför inte beslut utan kan på begäran informera och ge råd om utländska utbildningssystem och kvalifikationer. Kommissionen har också utvecklat ett antal redskap för användning i hela EU, som på ett eller annat sätt syftar till att begripliggöra och erkänna utbildning som äger rum i ett annat europeiskt land: Den europeiska ramen för kvalifikationer: Ett redskap för jämförelse av olika länders kvalifikationer med en gemensam europeisk referensram. När det införts till fullo bör det bli enkelt att jämföra nivån på kvalifikationer från olika EU-medlemsstater. Tillägg till examensbevis: Ett dokument som fogas till en examen eller ett utbildningsbevis och beskriver de fullgjorda studiernas innehåll och nivå. Det är det universitet eller den utbildningsanstalt som utfärdar utbildningsbeviset som avgör om tillägget ska bifogas, men detta uppmuntras starkt. Ministrarna med ansvar för högre utbildning i de länder som deltar i Bolognaprocessen (bl.a. alla EU:s medlemsstater) beslutade 2003 att varje student som tar examen från och med 2005 automatiskt och utan kostnad ska få tillägget, som ska utfärdas på ett stort europeiskt språk. 43 Det europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter: Detta system gör det möjligt för studenter att samla meriter för högre utbildning som fullgjorts, grundat på inlärningsresultat och arbetsbelastning för en viss kurs. De flesta medlemsstater har infört ECTS i sin nationella lagstiftning om högre utbildning för studieprogram i första och andra cykeln (kandidat- och magisternivå). Alla dessa redskap kan hjälpa universitet eller arbetsgivare i andra EU-länder att förstå en akademikers kvalifikationer. 4.4. EU:s rättsliga åtgärder Kommissionen har i vissa undantagsfall inlett överträdelseförfaranden mot medlemsstater. Dessa förfaranden hamnar inte nödvändigtvis i domstolen eftersom problemet ofta kan lösas genom dialog med medlemsstaten. Under årens lopp har det förekommit flera fall gällande erkännande av yrkeskvalifikationer, 44 där det indirekt handlat om akademiskt erkännande och den underliggande principen om fri rörlighet för EU-medborgare. Exempelvis ansåg kommissionen att en regering tog ut alltför höga avgifter för att erkänna kvalifikationer som förvärvats i en annan medlemsstat. Om det belopp som tas ut bevisligen är högre än de faktiska administrativa kostnaderna anser kommissionen att dessa högre kostnader kan innebära att studenten straffas för sitt val att studera utomlands, vilket gör avgiftsnivån oförenlig med EU-rätten. 45 20