THE MAD LUCK and exhausted TOUR 2011: Memphis/Little Rock/Clarksdale/New Orleans/Jackson 21/4-11/5 Lasse Dunderberg & Tommy Löfgren Flyg och hyrbil bokat gm Resia. SAS med byte i Chicago till Continental och (hem) i Newark. 6307:-. Hyrbil gm Resia, med deras sedvanliga rabatterade kanonpris hos Alamo, en Pontiac G5 men fick en Chevrolet Impala (midsize). 6533:- (inkl en full tank) + kom en efterdebitering på 71 dollar (454:-). Tackade nej till extraförsäkringar. Totalt 3494:-/person. Vi körde 3143 miles = 505 mil. All logi bokat fr Sverige utom sista natten: Memphis: Knights Inn Airport - 9 nätter: 3171:- = 176:-/pers/natt Clarksdale: Shack Up Inn - 5 2633:- = 263:-/pers/natt New Orleans: Norska Sjömanskyrkan - 2 1012:- = 253:-/pers/natt Jackson: Poindexter Park Inn B&B - 4 510:-/natt/enkelrum Dollarkursen ca 6:35. To 21/4: Anländer Memphis Airport enligt tidtabell; 17:55. Efter att ha checkat in åker vi till Hi-Tone Café för att se Lightnin Malcolm & Cameron Kimbrough. Utannonserade 9pm blir 10:30 innan förbandet The Dirty Streets, ett ointressant rockband, börjar. Vi hälsar på Malcolm och beklagar att vi är för trötta efter resan och inte orkar stanna och se deras framträdande. Fr 22/4: Sover till åtta. Glömde ta med sandaler, så jag handlar sådana. Lunch på China Inn. Lasse kollar lite vid Graceland Visitor Center, men åker inte in på tour. Ringer diverse folk. Melvin och Callie Burnside har flyttat till Byhalia, men Melvin jobbar fortfarande som bail agent, dvs återför personer till rättsväsendet som är under åtal och inte inställt sig till rättegång. När jag ringer Richard Johnston blir det not available, try again later. Melvin ska nästa dag till Tupelo för att se brorsan Garry spela där, så han vill att vi åker med. Jag hade planer på Du Drop Inn i Shelby, men vi kan inte gärna säga nej till Melvin.
Middag på B.B. King s Blues Club. Först spelar Will Tucker (vit 17-åring; överraskande bra) med Brendon Barley (svart munspelare), org, bg, och på trummor Rodd Bland (Bobby Blands son!!!). Sedan B.B. King All Stars. Bra helsvart proffsigt band med tre blås och bra sångare. Ca 22:45 till Wild Bill s där The Soul Survivors = 2010, förutom Ben, en vit gitarrist, som ersätter Chris till en början, tills denne anländer. Mizz Niki sjunger bra i några låtar. Vi går i pausen 01:45. Lö 23/4: Ringer Melvin, Roger Stolle, Scott Barretta. Vi åker till korsningen Union/McLean, där det ska ligga ett AA (Anonymous Alcoholists), enl vad Lasse inhämtat information om, men hittar det inte. Fikar på Starbucks Coffee. Kl 17 startar vi mot Byhalia, där Melvin Burnside ska möta oss vid en bensinmack. Det är Callie och en kusin som hämtar oss vid Exonmacken och kör före oss ca 20 minuter till ett mobile home i Warsaw (R.L. s sista bostad), där en del Burnsides bor. Efter ett tag fortsätter vi i fyra bilar med niecer och andra hem till Melvin och Callie. De bor i ett fint, relativt nybyggt hus ute på landet, några minuter från Byhalia. Därefter i karavan till Tupelo. Garry Burnside spelar med ett band (vita killar) på Ronnie s. Bandet spelar bra hill country blues och även en Bobby Rush-funklåt är riktigt bra, när vi kommer, men blir slarvigare vartefter kvällen går och ganska orepeterade med och utan Garry. Garry har ingen speciell profil och gör inget större intryck. Hans flickvän och manager Beverly Davis sjunger ett par låtar med bra attack. (Garry är med på några låtar på ny CD med engelsmannen Ian Siegal, berättar han.) En kul och intressant dag tack vare hemma-hos-burnsides, men musikaliskt ingen höjdare. Hemma 02:20. Garry Burnside Sö 24/4: Kl 11 till Bishop Al Green s Full Gospel Tabernacle, 787 Hale Road. Bra kör och sångare; The Sanctuary Band w. Orwen Wells (??), orgel, och The Full Gospel Tabernacle Choir. Söndagsskolebarnen sjunger och framför ett litet skådespel. En man från St. Louis bekänner sina synder och kommer snyftande halft i extas. Al Green predikar mer än han sjunger. Slut kl 13.45 Många (vita) besökare från Tyskland, Brasilien, Australien, Danmark etc. Vi startar direkt mot Clarksdale och ger en aussie lift en bit, som vi sedan stöter på i Clarksdale igen. Hollywood Café i Robinsonville stängt, så lunch i Clarksdale. Efter incheckning på Shack Up Inn till Foxfire Ranch, Waterford, vilket tar ca 1 tim 15 min. Stora famnen av ägarna Bill och Annie Hollowell. Dottern Hollie sitter i entrén. Rev. John Wilkins började redan 5pm, får vi veta av Scott Barretta och hans flickvän Juliana, så vi missade 1:a set. Men set 2 är bra! Wilkins (son till legenden Rev. Robert Wilkins) kompas av ett tufft gäng
på två gitarrer, elbas, trummor. Vi hälsar på Kenny & Sara Brown. Kenny, som var R.L. Burnsides lärljunge och följeslagare. Rev. John Wilkins Därefter blir det lite improviserat med Kenny Brown & Duwayne Burnside, kompade av första bandet. Hälsar på Willie Wilkinson, han som sammanförde mig med Calvin Jackson (son till R.L. Burnside) 2009. Wilkinson driver The Hut juke joint i Holly Springs, men har ingen live musik där f.n. Kenny presenterar mig för Joe Ayers, som spelade bas med Junior Kimbrough. Slut ca 9-9:30pm, varefter vi åker hem. Må 25/4: Åker till Cat Head Store och köper sex ex av Roger Stolles bok Hidden history of Mississippi blues till Smokestack. Vi gör en tur till Muddys blues marker vid Stovall Farm. Ringer Carol Blues Mama Marble och får reda på att Bill HOWL-N-MADD Perry vid middagstid har en Blues in the schools -klass i bluesmuséet. Vi åker och snackar med Red Paden (Red s Lounge) ett tag och sedan till bluesmuséet, där denna dag fyra svarta barn infunnit sig för att bli undervisade i bluesens mysterier av Bill och dottern Shy (kbd). Det går väl så där, men en liten kille är duktig på trummor. Och inte har dom kursavgiften med sig heller (som dom lovade vid förra lektionen), så Bill bannar dom en del, halvt på allvar, halvt godmodigt. Vid åttatiden till Bluesberry Café, där Watermelon Slim har födelsedagsparty (62 år). Förutom honom spelar Sean Appel, Da Boneman, Super Chikan och en trummis, medan vi är kvar. Vi åker hem för att se Lightnin Malcolm & Cameron Kimbrough spela i The Chapell på Shack Up Inn. En aussie, som också gör ett kort soloset, imponerar på oss med bra gitarr och en sjujäkla attack i sången. Sedan blir det även soul/gospel med en svart sångare (missade namnet), Clarksdales nästa bluesstjärna Anthony Big A Sharrod på gitarr, Anthonys fästmö Sharita (?) och en australisk trummis. Allt mycket bra. Häftigt åskväder utbryter och elektriciteten går i The Chapell. Det går inte att fixa, men musiker och åskådare fortsätter gemensamt att sjunga a capella! Speciellt Malcolms svarta fästmö sjunger bra. En händelserik dag skola, födelsedagsparty, thunderstorm, allsång! Ti 26/4: Till Friars Point. Muséet lunchstängt. Försöker köpa frimärken på det lilla postkontoret, men dom har inte frimärken för abroad. En pickup truck med fångar i svartvitrandiga kläder står utanför. De har antagligen jobbat med den omfattande översvämningen av Mississippifloden. Postdamen är mycket orolig för släktingar i Tunica, vad översvämningen kan medföra. Besöker Sam Carrs grav vid Thompson Chapel (vid local Hwy 1, synligt från Hwy 49) utanför Dundee. Hälsar på Sonny Payne, KFFA (AM 1360), som just avslutar dagens
radioutsändning från Delta Cultural Center (där finns mycket att titta på) i downtown Helena, Arkansas. Han vill att vi kommer tillbaks nästa dag för att medverka i hans program King Biscuit Time. Man kan lyssna på senaste programen 10 dagar bakåt på www.kffa.com. Skitkul! Sunshine Sonny Payne, DJ på King Biscuit Time sedan 1951. Den första utsändningen skedde 21/11 1941 med Sonny Boy Williamson II och Robert Lockwood Jr. live i studion i Helena, Arkansas. Vi beger oss till Magnolia Cemetery utanför Helena, där Robert Nighthawk och Frank Frost är begravda. Den exakta platsen för Nighthawks grav är okänd, men en Blues Marker är placerad intill Frosts grav. I Clarksdale besöker vi The Delta Blues Museum. Jag vill intervjua Red Paden, men lyckas inte bestämma tid med honom. Så det blir en lugn och vilsam skön hemmakväll med öl och blixtar som genomkorsar den mörka natten på avstånd. Tornadovarning på radio/tv, men den uteblir. Ringer Blues Mama och får veta att Eddie Shaw har bluesjam i Greenville onsdag kväll, där han ska få en Blues Trail Marker avtäckt till sin ära. Dundrande åska och smattrande regn på natten. Ons 27/4: Fortsatt grymt åskväder på morgonen. Vi åker till Helena igen för att medverka i radioutsändningen, som sänds live. Vi hinner få några frågor under den halvtimme (12:15-12.45) den varar, mellan bluesskivor och reklaminslag. Lunch på New Haven i Clarksdale. Ringer Red Paden och får äntligen tid vi kan göra intervju nästa dag. Ca 17:30 åker vi mot Greenville och Eddie Shaws jam. Stannar till hos Bill Abel i Duncan och ger honom en Jefferson med bild på Cadillac John vid Åmål s Blues Fest. Bill och Da Boneman (Randy Seppala, finskättling som bor i Michigan) håller på att spela in lite låtar. Stannar till vid Po Monkey juke joint ute på vischan vid Merigold för att visa Mississippis äldsta juke joint i bruk för Lasse. När vi står utanför och beundrar exteriören öppnas dörren och Willie Seaberry, som driver juken, tittar ut (stället är kamerabevakat och han har sett oss på monitorn) och vinkar att vi ska komma in. Ett band från Clarksdale ska spela där om en stund! Han vet inte vilket band det är. Senare berättar Carol Marble, att det är en affärsman i närbelägna Cleveland, Scott Coopwood (publicerar bl a Delta Magazine), som ibland hyr stället och tar dit sina vänner för att umgås till live blues. Lasse köper en t- shirt och vi ska till att åka vidare, när bandet anländer! Det visar sig vara Terry Big T Williams & The Family Band (som jag aldrig sett). När vi åkt en liten bit, kommer jag på bättre tankar (än att fortsätta till Greenville omgående), att detta kanske är sista chansen att se levande musik på Po Monkey. Så vi beslutar oss för att stanna ett tag i alla fall och återvänder efter en runda på byn för att hitta något att äta. Efter en stund börjar vita yngre
människor anlända och bandet ( Big T, vo/g; Heather Tackett [f d Crosse], bg; Lee Williams, dr) kör i gång. Efter ett tag ansluter sig Coopwood på gitarr. Det låter mycket bra. Efter ett tag är det bysst med folk; vita och någon enstaka svart. Vi ser ett set. Terry Big T Williams Kommer till Walnut Street Blues Bar i Greenville ca 22:15. Eddie Shaw & The Wolf Gang (Vaan Shaw på 3-halsad gitarr) lirar. Vi hälsar på Carol Marble. Andra musiker sitter in, bl a Caleb Emphry (trummis 35 år med B.B. King) och Leonard Mac McIntosh, bra äldre svart saxofonist. Slut någon halvtimme före midnatt. Vi gör sällskap med Carol och käkar på hennes favorit-fast food-ställe i Greenville, Muddle House. Hemma i Clarksdale miss-inassen. To 28/4: Köper Ken Murphy och Scott Barrettas fotobok Mississippi state of blues på Cat Head. Intervjuar Red Paden (Red s Lounge) och tar bilder på honom och sidekicken Dingo. Artikel ska komma i Jefferson. Dingo (t v) och Red
Ger oss iväg mot Indianola och stannar till vid Sonny Boy Williamsons (Rice Miller) grav utanför Tutwiler. Beklämmande att se denne legend begravd på en så anonym förfallen f.d. kyrkogård (även om en minnessten rests över honom). I Indianola lunch på China King Buffet (jättegott och superbilligt!) och sedan kaffe hos Carol. Framåt kvällen tar hon oss med till da House of Khafre, ett afrikanskt/afroamerikanskt kulturcenter, där vi hälsar på föreståndaren Sade Turnipseed (hon bodde senast i Mill Valley, CA, där min vän och f d Jeffersonmedarbetaren Maria Bainer bor!). Hem till Clarksdale igen. För trötta för att åka och kolla på bluesjammet på Ground Zero. Fr 29/4: Checkar ut kl 11. Till Tunica, där vi åker ner till fiskecampen Lakefront. Där är väldiga översvämningar och folket håller på att utrymma. CJ s Cedar Tavern (baren som Grahns och jag var på 2009) är stängd. Några killar håller på att bära ut grejer därifrån. Verkligen trist att se. Vi blir inte länge där, utan fortsätter mot Memphis. Handlar på Wal- Marts och checkar in på Knights Inn Airport 2pm. Ringer Larry Chambers på Ecko Records. Rekar bussterminalen vi ska åka från nästa dag till Little Rock. Åker mot Clarksdale med stopp för middag på Hollywood Café. Kyparen (den unge killen) känner igen mig från tidigare besök!! 8:30pm anländer vi till Red s Lounge. Robert Bilbo Walker är där, liksom trummisen Alex (vit). En munspelare anländer, som inte spelar annars med Bilbo, men basisten, som alla väntar på, dröjer. Han kommer inte, så efter en del ringande och väntande kommer en ersättare i form av pianisten Piano Red. Bilbo (74 år), som sett rätt avslagen ut under väntan på musiker, börjar lugnt men jobbar upp sig, kör sina Chuck Berry-licks, svänger runt gitarren med en hand etc. Bilbos gitarrspel är inte särskilt varierat men vassare än en skärbrännare. En kanonkväll med otroligt tuff blues. Mest vita (australier o dyl. och Roger Stolle). Mycket bra stämning. Piano Red, Alex och Robert Bilbo Walker Lö 30/4: Till Cross Country Bus Terminal, 2995 Sandbrook Road (bara 3 min. från vårt motell) 10:40am för avfärd till Little Rock, Arkansas, med Sweet Angels och Mike Dobbins chartrade buss (två bussar faktiskt). Lasse och jag är de enda vita i denna skara av Sweet Angel-fans, där det stora flertalet är kvinnor från yngre medelåldern och uppåt. Flera har matsäck och (starka) drycker med sig, som de delar med sig av, även till oss. När vi kommit över bron till Arkansas (West Memphis) är det stora översvämmade områden vid sidan av vägen. Åkrar ser ut som insjöar. Sweet Angels skivor spelas i högtalarna, och tjejer dansar i gångarna The party bus is rollin. En man kommer och hälsar på mig. Han har träffat mig i Eckos studio. Jag minns honom inte, men han är Eddie Taylor, som har Q.T. Records. Han visar mig också på sångaren och låtskrivaren Big Jay (John) Cummings, som jag senare pratar med och som ger mig ett par av sina skivor.
The 12th Annual Blues On The River Concert äger rum utomhus i en stor amfiteater. Ett par av damerna i bussen drar med sig Lasse och mig och vi får även sällskap av en hiphoppare och hans tjej, Festivalen inleds av Gwenn White med två bakgrundsångerskor och tre barbröstade (manliga) dansare och är helt ok. Tré Williams & The Revelations rätt ointressanta. (Liksom när jag såg dem i soulgala i Sam s Town Casino, känns de lite malplacerade vid southern soul-evenemang.) L.J. Echols helt ok. I Why I sing the blues lirar han gitarr. Ms. Jody är en rätt ordinär liveartist, enligt min mening, som överexploaterar sina risky texter och sin samlagskomediakt. Men hennes afro-amerikanska fans älskar det, så varför överge ett vinnande koncept. Sweet Angel är mycket bra. Hon har karisma, och bra låtmaterial. Fast hennes saxofonspel är väl inget man gör vågen för. Legenden Johnnie Taylors son Floyd Taylor är också mycket bra. Det är klass över hans framträdande. Bobby Rush avslutar (har med sig tre dansare, kbd, gtr, två(!) bg [varav en hans son], dr). Helt ok, men kör samma show som jag sett honom göra tidigare. Att dessutom sitta så långt ifrån som vi gör är ingen höjdare. Jag hade glömt be Larry (Ecko) fixa fotopass, så det är meningslöst fotografera med min kamera. Bobby Rush måste dock avbryta sitt framträdande ca halvvägs pga tornadovarning, och amfiteatern måste utrymmas omgående. Det här gör att det är väldigt oorganiserat, när Sweet Angels fanclub, ska hitta till bussarna. Till slut är vi dock ombord. Alla utom en, som vi får vänta 20-25 minuter på. Tornadon ser vi inte till, den passerade längre norrut. Men det regnar och blixtrar större delen av vägen hem, som bussarna avverkar mestadels i omkörningsfilen (liksom på ditresan). Vi är tillbaka i Memphis redan vid midnatt pga den avbrutna konserten. En mycket häftig dag har det varit (finns mer beskriven i Smokestacks nyhetsbrev 110531). Sö 1/5: Ringer Burnsides. Callie svarar. Melvin är ute och letar efter en kusins son i 30- årsåldern, som varit försvunnen ett par dagar och vars bil man hittat utbrunnen. Kan vara drogrelaterat. Ringer Vanessa Harris, men fortfarande svarare. Till Burnsides familjegravplats i en skogsglänta vid sidan av den officiella kyrkogården (för vita) utanför Harmontown vid en skogsväg mot Piney Point. Sedan jag och Peter besökte platsen 2008 har även R.L. Burnside Jr. begravts där 2010. 2009 såg Thomas & Ann Grahn och jag honom framträda på Foxfire Ranch.. Ca 5:20pm anländer vi till Foxfire Ranch. All Night Long Blues Band har lämnat återbud, så det är Duwayne Burnside med komp som ska spela. Vi sitter en stund medan dom soundcheckar, men soundet är rockigt och distat, och vi såg honom ju förra söndagen, så vi åker. In till Holly Springs till Aikei Pro s Record Shop, men innehavaren är inte där. Cheeseburgare på Burger King till middag då vi kommer för sent till Catfish Cabin, som stängt kl 19. Åker in till stan och ser The Dr. Feelgood Potts Blues Band (Potts, vo/hca, Michael [Parker?}, gtr, Chiemi The Ice Lady Fujio, bg, dr) i The Blues Hall på Beale Street. Tveksamt om det var fri entré, men vi kom in gratis, och munspelsbluesen är helt ok, men det är lite jobbigt med all reklam för tipshinken och Potts skivor, så vi stannar bara ett set. Ute på gatan är folk samlade runt en TV i ett skyltfönster; Obama talar. En amerikansk elittrupp har dödat Usama Bin Laden i Pakistan! Kraftigt regn på natten (igen). Må 2/5: Åker till AA vid Union & McLean och Lasse pratar med några där. Det visar sig vara regionens center och där hålls inga möten, som L kan vara med på. Lasses ena sandal går sönder och måste limmas för att slippa gå i strumplästen. Och var finns lim att köpa? Jo, Wahlgrens. Och var finns närmaste Wahlgrens? Jo, 40 meter bort; vi har nämligen parkerat på Wahlgrens parkering. Vilken flax! Till Ecko Records och hämtar skivor jag beställt till Smokestack. Larry fixar backstage pass till Mother s Day Blues Festival i Laurel, som vi ska till längre fram. Middag på Catfish Cabin: small fried catfish (4 pcs) inkl 6 hushpuppies och 2 side orders + Pepsi gick på $16.50 inkl dricks = ca 108:-. Mycket prisvärt! Kl 20 är det AA-möte inne i stan, nära Union Avenue. Då det finns ett 30-tal AAavdelningar i Memphis, har Lasse rekat ordentligt för att inte hamna helt fel i slummiga områden av stan. Det är en regnig kväll, så jag väntar i bilen den timme mötet pågår. Det var mycket intressant, tyckte Lasse. Häftigt regn på natten igen (och igen). Ti 3/5: Biltur i vackert väder till West Memphis och på hemvägen tar vi en tur på Mud Island och kollar översvämningarna vid Mississippifloden och ute på åkrar och fält. 2pm möter jag vännen Memphis Gold, hans fru Barbara och deras vänner Matt Burdetsky med fru på flygplatsen. Chet (Chester Memphis Gold Chandler) har flygit in från Washington D.C. för att spela in sekvenser i en dokumentärfilm om sitt liv. Därför har Lasse och jag stannat en dag extra i Memphis, för att inte missa tillfället att träffa Chet, som spelade på Åmål s Blues Fest 2005 och Mönsterås Blues Festival 2006.
Lasse har inte följt med till flygplatsen, då han blivit biten av en bedbug, som han dock lyckas få loss med hjälp av Mr. Patel (motellets chef). Så han väljer att stanna hemma och badda bettet med sprit. Chet med sällskap åker in till stan och jag åker tillbaka till motellet. Ringer Callie och Melvin. Melvin undviker att svara hur det gått med sin kusins försvunne son. Vi åker hem till Chet, där han under Memphisvistelsen bor i sitt gamla hus, och äter middag med honom, Barbara, och hans syster Ruth på Central BBQ, framröstat som Memphis No. 1 BBQ, vilket jag finner något tvivelaktigt. (Lasse tycker denna snabbmat borde förbjudas.) Vi tar adjö av Chet och Lasse och jag åker och fikar på Starbucks på Union. Sedan hem och packar. Memphis Gold gläds över att dokumentärfilmen om hans liv börjat spelas in (och naturligtvis över att återse sina svenska vänner). Ons 4/5: Checkar ut 08:30. Och anländer till Norska Sjömanskyrkan i New Orleans 14:30. Vi har kört på 6 timmar, vilket torde vara snudd på rekord sträckan Memphis-New Orleans. Stannar bara för en tankning + en gång för att käka bananer! Eftersom kyrkan låser kl 16, och vi ville träffa personalen innan de försvinner, pressade vi lite extra. Adressen är 1772 Prytania Street och det är suveränt boende till sanslöst bra pris. neworleans@sjomannskirken.no. När vi installerat oss i rummet, ringer jag Chet (som nu är i Clarksdale för filmning) och Nils Hanson (Göteborg), som befinner sig i The Crescent City med polaren Börje för The New Orleans Jazz & Heritage Festival. Vi gör upp om att träffas på Lafayette Square om ett par timmar, där det blir gratiskonsert med Marcia Ball. Konserten varar ca 1½ timme och är väl så där lagom intressant. Det är dock fint väder och mycket folk. Vi promenerar sedan tillsammans till French Quarters och käkar shrimp & crawfish etouffé (en stuvning där ris ingår) med sweet potatoes fries. Mycket gott! Vi går till Funky Pirate Blues Club på Bourbon Street och ser 1½ set med Big Al Carson & The Blues Masters, ett helt ok svart band med vocal, gtr, bg, dr. Planerna på att sedan gå och se Walter Washington kl 23, skrotar vi, då vi är för trötta, utan vi promenerar hem och är i säng 20 min. efter midnatt. To 5/5: Frukost på trevliga Blue Plate Café, 3-4 kvarter inåt stan på vår gata, 09:30. Kl 12 åker vi mot Slidell för båttur kl 14 i swampträsken med Honey Island Swamp Tours. Kostar 23 dollar och varar två timmar. Intressant tur men alligatorerna är av det mindre slaget (dom stora trivs bättre i lite djupare vatten än West Pearl River med omgivande swamps).
Tillbaks i N awlins promenad till Praline Connection på Frenchmen Street, där jag käkar jambalaya. Lasse tog meat balls (?). En stab på sex svarta kypare i plommonstop och dressed to the teeth, servar oss fåtaliga gäster. Skitnödig lång snabb vandring hem! Toarusningen hem tog knäcken på Lasse, så jag får åka själv till zydecokväll på Mid City Lanes Rock n Bowl. Jag tar spårvagnen på St. Charles Street till ändstationen på Carrollton (Vidar, sjömanskyrkans föreståndare, har noggrant informerat mig hur man åker kommunalt till Mid City Lanes). Det blir en lång skumpig, men intressant, tur och sedan promenad 7-8 minuter till klubben. Mid City Lanes är jättestort bowlinghall och konsertlokal i symbios och det är mycket folk. Många dansar hejvilt till Rosie Ledet. Rosie och hennes band som väntat för high octane och enformigt för mig. Hennes nya CD på JSP Records och dock fått en positiva recensioner. Clayton Sampy (of Sampy & The Bad Habits) mycket bra med många valser och swamp pop-låtar. I hans band bl a Paul Sinegal, gtr, och Lee Allen Zeno, bg (Rockin Dopsies gamle basist). Ser några låtar med Sunpie Barnes & The Louisiana Sunspots, som är bra, men jag är för trött för att stanna längre. Därmed skippar jag även kvällens headliner, Buckwheat Zydeco. Hemma 00:20. Rosie Ledet, som har en sprillans ny CD på JSP Records utgiven i England. Fr 6/5: Vaknar vid åttatiden. Frukost på Blue Plate Café. Utcheckning är redan kl 10 på Sjömanskyrkan. Från början bokade jag tre nätter, men vi stannade ju en natt extra i Memphis, vilket jag meddelat kyrkan redan innan vi lämnade Sverige, och Vidar är mycket schysst och låter oss betala enbart för de två nätter vi bor där. Åker gator till 9th Ward på andra sidan Inner Harbor Navigation Canal, där vi ser spår av Katrina. På Tennessee Street ligger skådespelaren Brad Pitt bakom ett projekt med nybyggda småhus i en experimentell byggnadsstil. De har ersatt hus som rivits efter Katrina och dit de ursprungliga boende fått flytta tillbaka till. Vi vet inte vilken gata Fats Domino bor på, så vi lämnar det därhän. Lämnar New Orleans via Lake Pontchartrain Causeway (bron är 38 km; tar ca 30 min. Ingen tull) och tar den mindre, idylliska, väg 22 genom små samhällen norr om sjön fram till Hwy 55. Fikar i Ponchatoula. Ca 4pm anländer vi till Poindexter Park Inn B&B (ppinn@yahoo.com) i Jackson. Ingen tid avtalad, men innehavaren Marcia Weaver anländer turligen strax efter oss. Dagen före var Marcia och sångerskan Dorothy Moore i Memphis på The Blues Foundation Awards. Marcia är manager för Dorothy, som skrev in sig i soulhistorien med Misty blue 1976. Lasse och jag åker till The Rainbow Grocery och handlar ekologiskt och äter middag på närbelägna libanesiska Aladdin; mycket gott. Rekar på Queen of Hearts på 2243 Martin Luther King Jr. Drive och E&E Blues & Jazz Lounge, 1024 Pecan Park Circle, granne med svarta radiostationen WMPR (90,1 FM). E&E och WMPR ägs av förre civil rights-kämpen Charles Evers. Det är tidig kväll och två kvinnor utanför entrén tjatar att vi ska komma in. Lasse sitter kvar i bilen, medan jag lite tveksamt går in. När jag kommer in blir jag igenkänd av Floyd Taylor/QT Records, som var med i bussen till Little Rock!! Han berättar att Big Jay
Cummings också är där och ska sjunga till backing tracks! Taylor vill förstås att vi ska stanna och jag lovar att komma tillbaks. (Jag träffar aldrig Evers, som dock är mycket aktiv, trots att han fyller 91 den 4 sep 2011. Han var den förste svarte borgmästaren i Mississippi, i Fayette, efter Reconstruction. Han har f ö en Mississippi Blues Trail Marker till sin ära i Fayette.) Vi åker hem med våra matvaror. Vår väg är avspärrad pga något slags större evenemang, så vi måste åka omvägar och håller på att aldrig hitta vårt B&B. Lasse trött och stannar hemma, medan jag återvänder till E&E och det blir en trevlig kväll med sång av Big Jay Cummings och Menta Malone (a.k.a. Lil Morris J, son till Morris J. Williams), som har en lokal hit med Southern soul lady. Jag är ensam vit förutom en kvinnlig bartender. En kvinna bjuder upp mig. Skitkul att se när dom dansar The electric glide/the slide. Folk börjar troppa av redan strax efter 10pm, men jag stannar till någon halvtimme före midnatt. Kanske var det här bara förfest, innan de gick vidare till något elegantare ställe? Tänkte inte på att fråga Big Jay Cummings. Vinjettbilden överst: The electric glide på The E&E Blues & Jazz Lounge i Jackson, MS. Lö 7/5: Kl 10 åker vi mot Greenwood via Hwy 49, där det 5-8 maj är Robert Johnson centennial celebration. Lördagen är tyvärr enda dagen vi har möjlighet att närvara. Via Yazoo och Tchula siktar vi efter att ha frågat oss fram ca halv ett Tallahatchie Tavern, Money Road, där vi hinner närvara vid slutet av en paneldiskussion om Robert Johnson. Den leds av Jim O Neal och andra deltagare är Scott Barretta, Steve LaVere, Sylvester Oliver, Federal District Court Judge Mike Mills, musikerna Vasti Jackson och Warren Haynes och några till. Jackson och Haynes avslutar med att sjunga varsin Robert J-låt. När vi åker därifrån stannar vi vid den närbelägna Little Zion M.B. (Missionary Baptist) Church, där en av Robert Johnsons tre gravar finns. Vid 14-tiden startar den stora gratiskonserten i Whittington Park. Medan vi sitter och väntar på att musiken ska börja, hälsar jag på och tar bilder på 79-årige musikern L.C. Ulmer (som är där som åskådare) tillsammans med Cedric Burnside. Snackar lite med Scott och Juliana. Först att uppträda är Robert Johnsons grandson Steven T-Bear Johnson & The RJG Blues Band (Johnson vo; + kbds, dr). Han är en usel sångare, men har varit predikant i 30 år och ett plus för honom är att han tycker att det är ok med att sjunga både blues och religiösa låtar. Jerry Fair & The Delta Blues Crew är ett helt ok lokalt svart band. Sedan tillkännages att Honeyboy Edwards ställt in pga att han insjuknat i lunginflammation. Cedric Burnside Project: Cedric vo/gtr/dr; vit gitarrist; Cody Burnside rap; Garry Burnside gtr. Cedric är bra solo, men med bandet ointressant. Lightnin Malcolm & Cameron Kimbrough är bra. Kenny Brown Band w. Alvin Youngblood Hart, Duwayne Burnside plus bg, dr, är mycket bra! Från Pelle Leuf (Stockholms Bluesförening) har jag med mig en CD han köpt av Brian Kramer, som är en hyllningsskiva till Robert Johnson, som jag ska överlämna till Robert Johnson Blues
Foundation (som arrangerar evenemanget). Jag lyckas inte träffa organisationens direktör, utan överlämnar till slut bara skivan vid deras tält. Vi skippar Keb Mo och Warren Haynes (frontman i Gov t Mule) för att hinna tillbaks till Jackson och gå på Queen of Hearts. Vi är hemma igen ca 22:30 och åker efter kort vila till Queen of Hearts. Louis Gearshifter Youngblood (vo/gtr), Roosevelt Roberts (bg/vo) och Charlie Jenkins (dr) börjar lira strax efter elva. Roberts sjunger ett par Howlin Wolf-låtar m m bra och med stor inlevelse. Gearshifter också bra sång och gör min request Walkin the back streets cryin kanonbra. En man sjunger några soullåtar. Sångaren J.T. Watkins sitter vid ett bord och presenteras, men han sjunger inget. Vi går strax efter 01. Sö 8/5: (Sen) frukost 08:30. Nya gäster; ett par från San Diego har anlänt. Vi är för trötta för att gå till kyrkan. Halv två startar vi mot Laurel, 74 miles (119 km) sydost om Jackson, och Mother s Day Blues Festival. Det är lite snålt tilltaget visar det sig. Local Hwy 18 och 15 är ganska krokiga, vi vet inte var Fairgrounds ligger, och lång bilkö är det till parkeringen. Så vi missar starten kl 4pm med en halvtimme. Mycket folk, ett antal tusen, och så gott som uteslutande svarta. Karen Wolfe är i full gång när vi kommer. Jag hälsar på Karen, när hon går av scenen. Bigg Robb får Jefferson nr 160, där han är på framsidan. Han frågar hur det är med my main man, Anders (Jeffersons redaktör). Fotografering vill han vänta med till efter sitt framträdande, när han har scenkläder på sig. Promotorn John Ray bekräftar att Larry har fixat backstage pass och ingen stoppar mig heller, när jag är uppe på scenen och plåtar. The Princess of Southern Soul Blues, Karen Wolfe Efter Karen är det O.B. Buchana & Total Control Band med Mr. Sam som gästartist. O.B. är mycket bra, men Mr. Sam är helt furiös på scenen den låt han är med på (plus gör han en extralåt) och Buchana blir då en staffagefigur. Det verkar inte vara planerat, för O.B. s stage manager ser irriterad och fundersam ut, och O.B. ser mycket förvånad ut. Men O.B. är helt ok, och han är mycket populär hos den stora publiken. Det erotiska har, på ett humoristiskt sätt, en stor plats i southern soul och O.B. är en som mjölkar det mesta möjliga ur den beståndsdelen. Bigg Robb & The Problem Solvers (kbd, gtr, bg, sonen R-3 trummor) + Sister Vicky och en till sångare är otroligt bra!! Fyra ombyten av kostymer hänger redo vid scenkanten, men Robb hinner bara byta en gång på den timme han har på sig. Good lovin är outstanding liksom flera andra låtar. När Robb stippat klart mellan klädbytena har han en skär kroppstrumpa på sig! Det är mycket humor i hans show. Sister Vicky tar den religiösa delen av Robbs scenshow med salvelsefull sanctified preaching. Robb bäst på denna resa utan konkurrens. (OK, Lasse tycker Bilbo Walker var bäst.) Lyckas inte fånga Robb för fotografering, när han skyndar direkt in i logen. Jag lyckas dock ta mig in där, Robb torkar svetten ur pannan, Jefferson letas fram och vi går ut och tar bilder (när jag skriver detta i augusti, ligger en bild på Bigg Robbs hemsida; www.heybiggrobb.com). Där vill även sonen R-3
vara med, liksom en promotor, Mr. Baldhead. R-3 är, förutom trummis i The Problem Solvers, även rapartist, och han ger mig ett ex av sin vinyl-33:a. Som jag ger bort till en kvinna, som tittar avundsjukt på skivan. Ser halva T.K. Soul, då jag just köpt ett jättelikt turkey leg, när han ska gå på, och det benet var ingen lek att slaska i sig. Batteriet i kameran slut, trött och huvudvärk, och Lasse inte det minsta intresserad av den här ekivoka konstiga musiken, så vi skippar avslutande Sir Charles Jones (som jag dock sett 3 ggr senaste året). Så vi är hemma i Jackson redan 23:30 helt utmattade. Värmen var mycket pressande. Må 9/5: På TV:n reportage mest hela tiden om den värsta översvämningen av Mississippi River och angränsande områden sedan 1926!!! Ringer Tommy Couch Jr. (Malaco Records) och Greg Preston (Deep Rush Records). Marcia tar oss med på lite sightseeing. Vi stannar vid Ishmon Braceys grav på kyrkogård vid Hattiesburg Avenue och Jim Hill High School (graven vid 1:a grinden och gången mitt för gult hus). I närheten (utanför skolan) finns även en Blues Trail Marker för Bracey. Vi åker förbi Bobby Rushs hus. Stannar vid Malaco Records. Efter en tornado i april är byggnaderna förstörda (kontor/studiobyggnaden riven; det stora huset som rymmer distributionsdelen under reparation; gaveln på lagerbyggnaden på andra sidan gatan demolerad). I bilen lyssnar vi på Dorothy Moores kommande skiva inspelad i Nashville. Det låter mycket bra. Marcia ska shoppa runt den till lämpliga skivbolag. Hon undrar om vi vet några i Europa som kan vara av intresse att kontakta. Beräknad release först i februari 2012, då Dorothy ska göra en knäoperation i höst och vill vara återställd för att kunna resa och promota skivan. Vi åker till Farrish Street, den gamla svarta nöjesgatan, och parkerar utanför möbelaffären (står tom nu), där Trumpet Records förr höll till. Marcia tar oss med in på The Alamo Theater. Den är restaurerad, men dålig ekonomi gör att det väldigt sällan är några evenemang där. Lasse och jag åker till Malacos provisoriska lokaler, 4436 N. State St., och hämtar skivor till Smokestack. Hälsar på Tommy Couch Jr. och Maxie Henderson. Lasse och jag dinerar på Aladdin igen och handlar på Rainbow Grocery. Vi är för tidiga till Hal & Mal s måndagsjam, så vi relaxar lite på stan. Kl 20 är vi där igen. Hälsar på Peggy Brown i Central Mississippi Blues Society. Lonnie Georg e spelar elgitarr solo och sjunger, påhejad av Rock. The Blue Monday Band är detsamma som i november 2010 med undantag att Dwight Ross Jr. är trummis (King Edward vo/gtr, Johnnie Sharp kbd/as, Anthony Thomas bg). King Edward fyller 74 och firas med tårta. Dean Mueller, basist i Insomniacs (nytt hyllat band på Delta Groove Records), som är på genomresa, hälsar på oss. Greg Preston kommer med en bunt av Bobby Rushs nya CD till Smokestack. Greg pratar sig varm för The Hill Country Picnic i juni, som han hjälper Kenny Brown att arrangera. Kvällens vokalister är King Edward, Abdul Rasheed, Pat Brown, Dennis Fountain, en vit gitarrist med Dean Mueller på bas och Rick Lewis på dr, Lonnie Georg e, Lady?. Grady Champion, Jacksons nya bluesstjärnskott, dyker in och gör två låtar och försvinner igen. Rock blir sidsteppad. Jammet slutar 23:30. Relaxar på balkongen till 00:30 i den skönt svala Mississippinatten. Grady Champion och King Edward
Ti 10/5: Vi tar farväl av Marcia och checkar ut kl 10 för att åka tillbaka till Memphis och flyga hem nästa dag. Dagens första stopp är för Lasse resans viktigaste händelse: att besöka Elmore James grav, New Port M.B. Church, vid avtagsväg Newport Rd från Highway 17, halvvägs mellan Ebenezer och Franklin. Här är också Lonnie Pitchford, från närbelägna Lexington, begraven. Det är fruktansvärt hett. Lasses kamera går sönder, direkt efter att han fotograferat Elmores minnestavla. Ett omen?? Eller bara en bekräftelse på vilken otrolig tur vi haft på resan (se fotnot). Elmore James grav Dagens prio nr 2 är att göra ett stopp i Clarksdale och se om Red Paden är vid juke jointen, för att försöka få honom att avslöja varför han kallas för Red. Alex Thomas och Wanda Clark vid Junior Parkers minnestavla, Bobo, Mississippi
Lunchar mexikanskt i Greenwood. På väg in i restauranten ser jag i tidningsautomaten att lokalblaskan skriver om Robert Johnson-firandet. Tänker att jag köper den på utvägen. När vi är klara och jag köpt tidningen, visar det sig att dom hunnit byta till dagens tidning, och i den står inget om RJ. Däremot en liten notis om att det ska avtäckas en Mississippi Blues Trail Marker för Junior Parker i Bobo idag. Så vi gör en kursändring, genar på dirt roads och anländer till Bobo nån gång efter ett och ser folk just lämna platsen. Kvar är dock presidenten i Mississippi Blues Trail, Alex Thomas och Wanda Clark, som är grafisk designer för alla bluesmarkers, som vi växlar några ord med och fotograferar minnestavlan. I Clarksdale har vi den otroliga turen att Red och Dingo är vid baren, när vi kommer vid 3-tiden. De berättar att Terry Big T Williams ska lira 4pm för en grupp svenska turister!! Och guiden är xxx!!! (Svensken som Red 2010 [i fyllan och villan och skämtsamt] ville att jag skulle döda, när han fick veta att jag är svensk!) Nu var alltså stunden kommen, att genom en otrolig slump bevisa att jag platsade som hit man. Men jag bad också Red berätta hur han fått sitt smeknamn. You can t bear to hear it, säger Red, men Ok, I ll tell you later. Big T anländer och bär in sin förstärkare. I väntan på att klockan ska bli fyra åker vi och fikar. När vi återvänder till Red s Lounge 10 minuter över fyra står en stor tour bus utanför och därinne lirar Terry Big T Williams med sonen Lee Williams på basgitarr As the years go passing by för ett 25-tal turister. Vi sätter oss diskret längst in och Lasse frågar Red vilken som är xxx. Ja, sedan blir det, helt snöpligt, bara en låt till, The tips song, som alltså bara handlar om att åskådarn ska lägga dricks i the tip bucket. Medan Lasse bekantar sig med xxx, vinkar Red till sig mig och så berättar han: When I first started running my jukes, people were fussing and fighting, so I used my bare knuckles to stop it. Beat them bloody. So I got a reputation not to raise hell at my places. That s why they started to call me Red. (håller upp knytnäven) Innan vi går, ber jag även Robert Gooch berätta hur han fick sitt smeknamn Dingo. Dingon är ju en austalisk vildhund. Det var inte konstigare än att han skickade efter ett par boots från Australien av märket Dingo, och det fick han sedan heta. I m Dingo, the mad dog! Vi startar sista etappen till Memphis. I Tunica åker vi ner mot fiskecampen vi var till den 29/4 för att se hur läget är med översvämningen, men det är Road closed innan man kommer fram till vallen ( the levee ) och en polisbil står och vaktar. Även vägen till Mhoon Landing är översvämmad, men vi stannar till och vadar ner i vattnet, där stora fiskar simmar omkring (där det alltså är väg och levee ). Vi checkar in igen på Knights Inn. China Inn har stängt, så det får bli McDonalds. Lasse och the mighty flood in Mississippi 2011 On 11/5: Inga konstigheter när vi lämnar in bilen och tar flyget hem. Memphis-Newark 2 tim 30 min. Väntetid 1:30. Newark-Arlanda 7 tim 45 min. Landar vid 7-tiden på morgonen och min webbmästare Lennart Gullstrand möter oss. Fotnot: Vilken tur vi haft på resan!: Att min efterlängtade intervju med Red Paden blev av. Att vi kommer till Sonny Payne, KFFA, i rätt ögonblick. Likaså med Po Monkey juke joint, som väldigt sällan har levande musik. Att Lasse kan deltaga i ett AA-möte. Att vi klarar oss från de tornados det varnas för. Att jag fick tillfälle se Bigg
Robb & The Problem Solvers. Att xxx hade fixat live music på Red s Lounge mitt på blanka e.m. och att vi råkade komma dit just då!!! Och det var bara de största turligheterna Postscript: Jag fick ett jättekul email i augusti 2011 från Micke Redhead Holmström, gitarrist i Kingbees. Så här skriver han: Vi tog in på Riverside Hotel hos Rat i Clarksdale och hade behändigt gångavstånd till Red s. Första kvällen spela ett band och jag vet inte om bandet hette Space Cowboy eller om det bara var gitarristen som kallade sig så. Jag trivdes i miljön och fråga Red om det var någon idé att försöka sitta in, man blir ju lite spelsugen ibland. Red svarade att jovisst, fråga bandet, det kan funka. Jag frågade och fick löfte om att sitta in. Kvällen gick och det visade sig att dom hade alls inget intresse av att ha någon rödhårig kille från Sverige på scen. Nästa kväll gick vi tillbaka till Red s och då hade dom en tributekväll för Big Jack Johnson, som hade gått bort tidigare. Big Jacks fru och släkt var där och Mark Muleman Massey spelade med band och inbjudna musiker. Kvällen löpte på och det blev en fantastisk stämning i lokalen. Jag hade ingen ambition att försöka sitta in, eftersom det var en speciell tributekväll, och dålig erfarenhet från kvällen innan. Men däremot gick jag fram till Red och sa att jag hade en hälsning från Tommy i Sverige. Red: So many tourists here I don t know your friend. You re from Switzerland? Micke: His name is Tommy, from Sweden. He s your hitman, remember? Red tittade då på mig och gav mig en stor kram och skrattade så högt att han nästan hördes mer än bandet! Sen sprang han fram till bandet, tog mikrofonen och avbröt för ett meddelande: You know, I ve got people working for me. I ve got Swedish people working for me. This is serious. And this guy called Michael standing there in the bar, he s a friend of the people in Sweden working for me. He s gonna play the blues for us, give him a guitar. Och vips så stod jag framför bandet med en gitarr på magen! You tell Tommy that xxx is still around, you gotta get him for me, skrek Red i mikrofonen! Tack vare dig så fick jag lira hur mycket jag ville och hade en fantastisk kväll! Frågan är om det blir blues de här barnbarnen och barnbarnsbarnen till R.L. Burnside framför, när du växt upp. Den äldste killen har redan skrivit raplåtar, som han här framför
Rev. Joe A. Washington, Sunday service, Jackson, Mississippi. Hello somebody! Can I get a witness! Memphis/Mississippi/Arkansas 2010 Roffe & Katarina Isaksson/Stellan Johansson/Tommy Löfgren Flyg och hyrbil bokat via Resia. Flyg 5247:-; SAS med byte i Newark till Continental. Stellan med KLM från Göteborg och han ska vidare till Chicago, när vi flyger hem. Chevrolet Impala (economy class) hos Alamo, där Resia har svinbra pris, 3925:- inkl obegränsade mil och en gratistank. Vi tackar nej till extraförsäkring (punktering, stenskott vindruta m m) för $4/dag. Vi kör 1950 miles = 312 mil. Bensinen ca SEK 4:75/liter. Trist: ingen manual finns i dagens hyrbilar. Ett helsike lista ut vad alla reglage är till för. Vi fick fråga hur man justerar förarsitsen framåt/bakåt All logi utom sista dagarna bokat från Sverige: Memphis: Knights Inn Airport, ca 300:-/natt; två dubbelsängar. (150:-/pers) Clarksdale: Shack Up Inn, Legends shack ; 2 rok, 2 dubbelsängar. $81.25/natt = ca 540:- = 135:-/pers. Jackson: Poindexter Park Inn Bed & Breakfast, $53.50/natt = ca 350:- för singelrum. Vår enda (Katarinas) fungerande mobil visar sig reläa alla samtal in/ut via Sverige, så vi får vara sparsamma med samtalen. Från Knights Inn ringer man dock lokalsamtal för 25 cent. Dollar står i ca 6:70-6:80. Stort tack till Katarina för bokföring av våra olika utlägg! Fr 22/10: 10:40 fr Arlanda. Ca 18 till Memphis. Stellan skulle landa 20 minuter före oss, men han syns inte till. Hämtar bilen, checkar in på Knights Inn Airport och käkar på Catfish Cabin på Airways Blvd. Mängden mat bl a intressanta och goda hush puppies (friterade majsbollar) som lastades upp hade räckt till ett kompani. Till flygplatsen igen men ingen Stellan, så vi åker till Wild Bill s, 1580 Vollintine, där The Soul Survivors spelar fr-lö. Chris vo/g, Melvin Lee bg/vo, Archie Turner (Hi-studiomusiker) kbds, dr. Stället är en slags motsvarighet till gamla Checkerboard i Chicago, en svart bar som vita söker sig till, för att få lite autentisk Blacknuss. I pausen står vi utanför och pratar en stund med musikerna. Turner har just gjort en längre turné med Cyndi Lauper utifrån hennes nya bluesskiva. Vi förklarar att det gått 28 timmar, sedan
vi startade resan hemmifrån och behöver vila. Då är klockan över 01. En schysst musikalisk start. Fast gitarristen körde på väl hög volym. Tillbaks på Knights Inn är Stellan på rummet!! Avresan från Landvetter blev kraftigt försenad pga att en dörr inte gick att stänga på planet och tekniker måste flygas in från Amsterdam! Han kom till Memphis vid 23-tiden. Lö 23/10: Till River Arts Festival, en stor gatufestival på Second Street, där David Evans spelar med sitt Last Chance Jug Band kl 11.30. Vi hinner bara se en snutt av Robert Belfour, som lirar samtidigt med jugbandet. Lunch på italiensk restaurant. Sedan till Ecko Records, men den ende som är där är producenten/musikern/låtskrivaren Morris J. (Williams). Larry Chambers är ute och kollar på bilar, sedan han krockat sin. Vidare till Center for Southern Folklore, där vi hälsar på förståndaren Judy Peiser. Last Chance Jug Band. Fr v Elmo Lee Thomas, hca; Keith Padgett, perc./jug; David Evans, vo/g; Clint Wagner, fiddle/mandolin/banjo; Richard Raichelson, kbd. Ringer Memphis Gold (svarare), Rev. Dickerson Wells (svarare), Jonathan Chandler (svarare), Sweet Angels manager/make Mike Dobbins (svarare) och Larry. Tillbaks till motellet för lite vila. Dobbins ringer att dom kommer till C.C. s Blues Club på kvällen. 20.45 till Center for Southern Folklore-konsert med Blind Mississippi Morris & Brad Webb (vo/hca resp gitarr). Morris är engagerande och det är en bra konsert. Vid bordet bredvid oss sitter hela det ungdomliga awardsvinnande Homemade Jamz Blues Band från Tupelo, MS. Vi går i pausen för att åka till C.C. s Blues Club, 1427 Thomas Street, dit vi anländer 22.45. Inträde $10 och bysst med folk (kapaciteten är flera hundra enl Mike Dobbins), så vi hamnar långt från scenen. Det är svårt att göra sig förstådd med ägaren L.D. Conley i larmet, men han gör en kameragest för att signalera igenkännande. Senare talar Larry (på Ecko) om att han ringt Conley, att vi skulle komma. Liksom 2008, när jag var där med Peter A. är vi i stort sett de enda vita. C.C. s är Memphis största nattklubb för blues (dvs soul, som för de svarta är = dagens blues) och förkommer inte i kalendarier någonstans; inte ens i spordiskt utkommande tidningen Lowlife guide to Memphis omnämns de. Stampubliken kommer oavsett vilka som lirar. Det är ett ställe att socialisera på, fira födelsedagar, fixa ett date etc. Husbandet Fade börjar strax efter 23 och spelar drygt en timme. 2:a set börjar 01 och vi stannar en stund. Varsin (4 st) 40 oz. Budweiser går på $15. De flesta har egen sprit med sig och köper ett set up i baren (memo för nästa resa). Volym och stämning är hög. Fotoförbud, så när jag tar en bild på folket vid bordet intill, kommer en vakt störtande. (Den obligatoriska husfotografen vill inte ha konkurrens.) Dobbins ser vi inte till. I säng 02.
C.C. s Blues Club, Memphis Sö 24/10: 10.20 åker vi till New Prospect Church of God in Christ, kyrkan Peter och jag besökte 2008. Där hälsar vi på pastor Jonathan Chandler (bror till bluesmusikern Memphis Gold), innan vi går in. Färre församlingsmedlemmar och musiker/körsångare än förra gången och slut redan kl 12, men ändå en intressant stund. Elder Jerome Hudson svarar även denna gång för dagens predikan. Det är en liten kvarterskyrka med få medlemmar. Rivningstomten tvärsöver gatan de har köpt för att bygga en finare kyrka, har det inte hänt något med sedan 2008. Inget mirakel ovanifrån ännu alltså. Ringer Scott Barretta och (svarare) Melvin Burnside. 15.30 åker vi till Foxfire Ranch utanför Waterford (1465 Old Oxford Road; www.foxfireexperience.net i häftigt regn och på avstånd åska framför oss. Framme ca 17 och i det närmaste folktomt. Men Bill HOWL-N- MADD Perry med band (Frank Rimmer, gtr; Billy Perry Jr., elpno; Shy Perry, keyboardbas; trummis) är där och gör soundcheck. Bill och Annie Hollowell har gjort en tillbyggnad till utomhusladan, så att de kan ha musik inomhus. Musiken är ruffig som f-n, men det är kul och riktig juke joint-feeling. Thunderstorms smattrar mot plåttaket och blixtarna jagar varann över himlen, men Annie gör allt för att hålla stämningen uppe bland oss fåtaliga knappt någon mer än vi och en kille (Tommy heter han faktiskt) från New York, som tänker dra igång GPS-styrda blues tours. Serveringen har inget starkare än öl officiellt. Under disk har dom moonshine, som Katarina och jag beställer i brist på whiskey. Det smakar orm. Bill spelar två långa set och dom är på kanonhumör. Slut vid 21-tiden. Bill Jr. visar glimtar av att han kan lira, men hur bra han verkligen är, får vi veta först en kväll på Ground Zero längre fram. Juke joint be jumpin With the blues be playin Catfish be fryin And the people be buyin We ll be jukin and a-jumpin We ll be jukin, ya ll, we be a-jammin Juke joint jump från CDn Twice as much med Adolpho Sanders & Bill HOWL-N-MADD Perry
Steppers på Foxfire Ranch. Line dances som the glide och electric slide är populära. Vi skippar The Hut juke joint i Holly Springs pga vädret. I Memphis, ett kvarter från vårt motell på Airways Blvd, stannar vi till vid The Executive Inn, där Don Valentine & The Hollywood Allstars spelar söndagar i baren i The View (skyltat The Home of Memphis Blues! hmm, vad säger Beale Street om det?) En trio spelar, när jag tittar in, och det låtar baktungt och ointressant, så vi fortsätter hem. Må 25/10: Till Memphis Visitors Center. Monorailen över till Mud Island är stängd måndagar, så vi promenerar längs floden och till Gibsonbutiken. Nästa helg är f ö sista helgen för året som Mud Island Park är öppen, men då är vi i Jackson. Fika på Starbucks, där en snubbe hör oss prata svenska och frågar om vi känner till Jefferson! Det är Richard Johnston, som jag handlade 10 ex (har fortfarande ett ex i lager) av hans debutskiva, Foot hill stomp, 2002!! Vilken flax, för han brukar aldrig frekventera Starbucks! Han har flyttat till Arkansas och ska dra igång en juke joint där. Premiär 29/10 med ett par Burnsides, men då är vi ju down south. Han producerar nu blues-dvds med sig själv och andra, mest för den japanska marknaden, där han bodde några år, och vi får ett ex. Richard är helt överväldigad och vi måste lova att hälsa på honom, när vi är tillbaks i Memphis. Den rekomenderade Rendezvouz Charcole Ribs har stängt måndagar när vi kommer dit, varför god lunch på en cajunrestaurant, Flying Fish, 105-107 S. Second St. 6 grilled shrimp salad + importöl kostar 13.77 = ca 90:-. Sedan tillbringar vi några mycket intressanta timmar på National Rights Museum/Lorraine Motel. Sedan till Borders (bokhandel) för inköp av Jacksonkarta. Till John Ward och Larry på Ecko, där jag handlar skivor till Smokestack och dom lyssnar på Darkest Whites (soulbandet Roffe spelar i) promo. John spelar upp delar av Donnie Rays nästa CD, och det låtar riktigt bra med bra låtmaterial och produktion. Enkel middag med mackor på rummet. Stellan och jag avrundar kvällen med att promenera till Executive Inn och ta en öl i baren. Ti 26/10: 10.15-13 gör vi Stax Museum. Verkligen sevärt. Kul skylt utanför: HIP LONG BEFORE HOP WAS ADDED. Checkar ut och styr mot Clarksdale. Jag misstar mig och tar Hwy 51 i st f Hwy 61, så det blir lite extra sightseeing via Arkabutla och Little Texas för att hamna på 61:an söder om Tunica. Vi stannar vid Sam & Doris Carrs grav vid Thompson Chapel utanför Dundee vid local Hwy 1 (synligt från stora Hwy 49), där Sams niece Vanessa Harris ordnat fantastiskt fint med gravstenar och ett gallerstaket. Vi stannar även vid Blues Marker för Muddy Waters vid Stovall Plantation och dito för Robert Nighthawk (far till Sam Carr. Sam var ju bandledaren för Frank Frost & The Jelly Roll Kings.) i Friars Point.
Sam och Doris Carrs grav Checkar in på Shack Up Inn vid Hopson Plantation utanför Clarksdale. Kul att återse Guy, Bill och Marc. Nytt sedan vistelsen i februari är att Bill och Guy inrett en enkel bar, varför man inte behöver gå över till Hopson Commission (restaurangen) för att få en öl. Marc frågar om jag vill ha en luftmadrass, då Stellans och mitt rum bara har en dubbelsäng, och det tar jag tacksamt emot. Hemmakväll. Ons 27/10: Ringer återbud till Bill Abel i Duncan, då det blir en omväg till Jackson. Plötsligt kommer Lightnin Malcolm (partner till Cedric Burnside) gående över planen mellan lobbyn och shacken, så jag plåtar honom. Åker in till Cat Head Store och handlar ett par DVDn till Stacken. Middag på Rest. Haven (ingen höjdare), innan vi drar mot WDIA s Juke Joint Tour concert i Sam s Town Hotel & Casino i Robinsonville (Tunica county). Anländer ca 18.30 och den stora konsertlokalen (rymmer 2500-3000) är redan så gott som fylld (det är fri entré!), men vi hittar fyra stolar långt bak. De första av en lång rad artister (några av uppvärmarna kör playback) börjar redan 18.45; Nate Dog (såg jag på The View 2008), Marcel (?), Big Joe och flera uppvämare till, som vi inte uppfattade namnen på, innan de kända artisterna kom upp med 3-4 låtar var: Gerod Rayborn med två sångare/dansare (i fängelsekläder med INMATE på ryggen, då hans Feel like prison ligger på southern soul-topplistan), Mel Waiters (bäst! Stor utstrålning, enormt gensvar. Snortajt band med kvällens enda saxofonist), Tré Williams & The Revelations (inga större ovationer; lite för mycket åt r n b för den här publiken), Bobby Bland (bara ca 1½ medley. 80 år och en skugga av sitt forna jag, men älskad och hyllad av publiken), Sheba Potts- Wright (lite tamt och stressat), Theodis Ealey ( the Stand Up In It Man bra, varken mer eller mindre), Latimore (helt ok, men Let s straighten it out utan att spela keyboard är ju tjänstefel) samt Bobby Rush (i fin form, men utan sina dansare). I pauserna presenteras WDIA:s discjockeys och drar en MC skämt, som vi inte hajar mer än enstaka ord av, men som den i övrigt svarta publiken skrattar sig fördärvad åt. Det hela är slut framåt midnatt.