Kapitel:1- Hej Kapitel:2- brevet Kapitel:3- Nycklarna Kapitel:4- En annan värld Kapitel:5- En annorlunda vän Kapitel:6- Mitt uppdrag Kapitel:7- Tillbaka i skolan Kapitel:8- Sanningens ögonblick Kapitel:9- Tills någon annan öppnar dörren
Kapitel 1- Hej Hej jag heter Tindra. Jag går på Nebbeholm skolan. Jag är 9 och ett halvt år gammal. Jag har många kompisar men min bästa vän är Anton, han är min allra bästa vän. Vi brukar ofta spela varva laget på rasterna. Vaktmästaren Petter är läskig men bara jag tycker det. Det finns en konstig dörr på vår skola den är förbjuden att gå in i.
Kapitel 2- Brevet En dag i skolan gick jag förbi den mystiska dörren, jag såg ett brev sticka fram under kanten på dörren. Jag gick fram till dörren, och tog upp brevet det va ganska litet.jag öppnade brevet och läste det tyst bakom en liten buske. Hej Tindra, du måste hitta nyckeln det är bråttom skynda dig! Med vänliga hälsningar anonym...
Kapitel 3-nycklarna Ånej var kunde nyckeln vara? Hmm... Den kanske är hos vaktmästaren! Ja då var det bråttom. Jag sprang mitt snabbaste till vaktmästarens rum, vågade jag verkligen gå in Jag visste att det va en stackare som behövde min hjälp. Jag tog mod till mig och öppna dörren försiktigt, Vaktmästaren va inte där. Puh... Vilken lättnad! Jag gick in och letade efter nyckeln. - Där är den! Utbrast jag. Jag kastade mig fram till nyckelskåpet och grep ett fast tag om nyckeln. Jag hörde röster utanför dörren. Ånej är hans arbetstid redan slut, jag sprang ner under hans säng. (Det va inte den renaste sängen jag sett) Men jag brydde mig inte. Vaktmästaren kom in och kastade sig i sängen. Sängen hängde ner som en banan. Jag ansträngde mig för att inte börja skratta! När han somnat smög jag mig upp. Det va väldigt dammigt under sängen, inte konstigt ingen städtant vill ju städa i det här lilla rucklet. När jag kom upp så titta jag på vaktmästarn och tänkte, han ser ut som min lillasyster när hon sover. Men nu var det bråttom! Jag sprang ut utan att stängde dörren. Jag gick fram till dörren och stoppa in nyckeln och vred sakta...
Kapitel 4-en annan värld När jag vridit klart nyckeln öppnar sig dörren, det var bara ett ljus man såg som lös så stark så man såg inte vad som var där inne. Alla hade redan gått in på lektion. Bäst jag skyndar mig innan dom plingar in mig. Jag gick in igenom dörren som alltid vart så mystisk. När jag kommit in så såg jag en helt annan värld den va så underbar det luktade inte stad och utsläpp, utan rosor och skog. Allt ont som hänt bara flög ut i yttre rymden! Jag stod helt blick stilla. Jag tänkte på att inte göra något pinsamt, som att råka trampa på ett litet kryp. Jag visste inte vad jag skulle göra. Träden var blåa och kullarna längst upp var rosa. Ska blommor vara svarta? Men undra varför? Det såg ut som skogen i en sagovärld men ännu finare, och mer tystnad. I skogskanten lite längre bort galopperade några enhörningar. Det verkade vara en fantasi värld. Enhörningarna var bruna med regnbågs färgad man och svans. Fjärilarna var i alla regnbågs färger. Det var så himla vackert. Svamparna var små och gula, med röda prickar. Gräset var orange.
Kapitel 5-En annorlunda vän. Plötsligt dök en konstig varelse upp. Varelsen kom springande fram till mig. Varelsen sa: -Hej är du den jag tror du är? -Eh, hej jag är Tindra, sa jag fort. -Okej då har du kommit rätt, läste du mitt brev? -Ja, men vad är det som har hänt? -Jag berättar senare, här är vi inte säkra! Han lät lite ivrig. -Varför då? -Jag berättar sen kom nu. Den här varelsen var väldigt lik min bästa vän. Så där lite korta och krokiga. Men inte alls lika i utseendet, Anton var en människa precis som jag men den här varelsen var något annat. Det såg ut som en Kentaur. Jag följde med kentauren. Hur skulle jag lyckas hjälpa min vän med problemet!
Kapitel 6-Mitt uppdrag När vi hade gått en bit så sa han, nu kan jag berätta. Trollkarlen Ikaros har förhäxat skogen, träden är levande med hjälpare till Trollkarlen, han håller dom andra varelserna instängda och har gjort dom till sten statyer i sitt slott. Vi måste få stopp på den eviga vintern som han skapat. - Men hur ska jag hjälpa ett helt land? Sa jag med en sorglig röst. - Du är den utvalde bland alla barn i världen! Det är bara du som kan, varelsen lät bekymrad. - Vad är det jag ska göra? - Du bestämmer! *Ett rep, som jag kan använda för att komma in och sen upp på trollkarlens våning på morgonen. *Ett fiske spö åt dig. *Chorizo korvar, till att lura hans vakter. -Men lova mig att inte göra dig illa! Sa kantauren. -Nu låter du som min mamma! -Hejdå stanna här jag kommer snart tillbaka! -Hejdå. Rätt som det var så kom jag på hur jag skulle göra! - Har trollkarlen en trollstav som han använder? - Ja det är den som är magisk och ondskan har tagit över den! - Vi ska göra så här, du måste få bort vakterna i slottet, Utan dom så kan jag koncentrera mig bättre. Om jag har trollstaven så kan han inte trolla så mycket! - Men det är omöjligt att bryta sig in i slottet. Och komma in i kassa skåpet där trollstaven ligger! - Är det möjligt att du har vart där inne? Du vet ju så mycket om slottet. - Jag va en sten figur innan jag kom ut, jag fick hjälp av drottningen som sitter i fängelset nu. Varelsen såg lite bekymrad ut. - Vi behöver
Kapitel 7 - Tillbaka i skolan Jag kom ut genom den magiska dörren, -armar, händer ben och hår, japp allt kvar. Okej dags att leta upp ett långt rep. Undra om vaktmästaren kanske hade något långt rep. Jag smög till vaktmästarens skåp i lärar-rummet. Jag tittade runt hörnet in i rummet, som en liten spion. Puh, ingen där jag gick snabbt på tå till till skåpet. Han hade glömt att låsa skåpet. Iiiiiie, det gnisslade om det gamla skåpet. Där längst in var det ett långt och hårt rep. Jag hade bara lite tur nu. Jag hörde min lärares röst komma närmare och närmare... Jag sprang snabbt ut från rummet. - Tindra! Sa fröken snabbt och förvånad att jag hade ett rep med mig. Ånej nu kommer jag ha en arg fröken i hälarna också. Vad behövde jag mer? Juste fiske spö... I gympasalen så klart! Där finns det! Gympasalen låg tvärs över skolgården. Hoppas ingen ser mig. Jag sprang fort över den tysta skolgården alla var och åt i matsalen. Så framme vid gympasalen, jaha någon klass har gympa det var inte så bra. Jag sprang fram till dörren vid tjejernas omklädningsrum. Det var riktigt stökigt där inne ja ja inget att göra åt. Jag gick in i den högljudda gympasalen, jag gick fram till gympa läraren och fråga om jag fick låna ett fiske spö av honom till ett exprement. - Javisst får du det här han gav mig ett svart fiske spö. - Tack du har nyss hjälpt mig med en viktig sak! - Varsågod det var det minsta jag kunde göra. Jag sprang ner till kapprummet och tyst kastade jag ut alla saker från min skolryggsäck och la i sakerna jag behövde nu var det svårast kvar...chorizo korven. I matsalen var det tre klasser kvar som åt det var barn som var kvar och åt. Jag gick in till mat-tanten och frågade om jag fick låns fem stycken chorizo korvar. - Du skulle jag kunna få låna fem chorizo korvar? - Och vad ska du med det till! Fräste mat-tanten. -Jag ska... Jag ska använda det till att göra ett exprement. -Nej då får ni använda något annat! Min bästa vän hjälpte mig i sista sekunden diskussionen och tänkte hjälpa mig. Han tittade på bordet och tänkte att han kunde slå benet så hårt att mat-tanten blir distraherad av honom... Pang en unge började gråta och mat-tanten sprang till Anton med is. Jag tog fem bitar nötkött dom tre sekunderna jag såg honom tänkte jag att han kanske var ensam men jag får inte ta med någon annan in igenom dörren. Jag hade lite dåligt samvete över det när jag sprang till dörren. Jag går in i genom dörren.
Kapitel 8 - Sanningens ögonblick När jag kom in i världen såg jag min kentaur kompis ligga och spana på något bakom en buske. Jag la mig ner på mage och ålade fram till min kompis jag såg att något var fel. När jag kom fram till busken tittade jag och såg dom fulaste, äckligaste och minsta trollen i hela vida världen! Vi måste gå och vänta tills det är mörkt, så vi kan anfalla när han sover. Okej då. Sa jag tyst. Vi gick o vi gick tills vi kom fram till en grotta. Bor du här? Ja själv just nu... Sa han dystert. Har du en familj? Frågade jag tyst för att inte vara på trängande. Ja men dom ha fångats av Ikaros den väldige. Oj. men vi ska befria dom! Mm... Han lät inte riktigt övertygad. Skymningen började falla ner över den förtrollade skogen. Här du är den väntade människan och den här rustningen är som gjord för dig i detta tillfälle. Tack. Jag satte på mig rustningen och den passade perfekt! Så nu ger vi oss iväg. Jag hoppade upp på kentauren och red i väg. Förresten vad är ditt namn? Frågade jag medansvar vinden i håret blåste. Mitt namn är Admilas. Sa kentauren. Okej, vad bra då vet jag. När vi kom till det kol svarta slottet såg jag ingenting men jag litade på min magkänsla. Jag tog i repet med ett ankare och kasta upp det mot en balkong, som tur hade jag tagit rätt balkong. Admilas tog fiske spöt och satte på den fina stora chorizo korven. Ja det är nämligen så att dom här trollen kan inte se så bra i varken mörker eller ljuset men dom har ett lukt sinne som går 100km långt, åt alla håll! Rätt som det var kom mer än 10,000 troll farande och min vän galopperade iväg med fiske spöt. Nu var det bara jag och Ikaross kvar i slottet. Jag trippade på tå in igenom den stora balkong öppningen. Där inne sov den väldige trollkarlen Ikaross. Hans rum såg ut som kungens och täcken var av sammet, hela hörnet i andra änden var full av statyer i alla format. Statyerna såg så rädda ut och stog i en konstig ställning. Jag rev av en bit av mina shorts i kanten och satte runt trollkarlens händer. Sedan drog jag av en bit av repet som jag sedan satte i munnen som var öppen av snarkljud. Då for dom katt liknande ögonen upp! Jag knöt fort fast mun bindeln och tog av min mössa som jag satte över ögonen. Nu var det bråttom! Jag satte fast honom vid en pelare och tog hans motgift och hällde över alla varelser som var sten. Ja det funkade!
Nu när alla var räddade så var det bara att får be om hjälp att bära trollkarlen till avgrunden. Kan jag möjligt vis få hjälp av er att bära honom till avgrunden? Javisst! Kom en kvinnlig kentaur och sa. Och du kan rida på mig dit. Sa en stor talande vit varg. Okej, sa jag med darrig röst. Jag satte mig upp på den stora vita vargen och kaninerna bar upp trollkarlen på kentauren. Då bar vi av... Men när jag tittade på trollkarlen så tyckte jag att han var jätte lik vaktmästaren i min "normala" värld. När vi äntligen kom fram såg jag att Admilas behövde hjälp så jag hojtade till honom att han skulle kasta hit korven. KASTA HIT KORVEN! Precis när jag fick tag i den, så kastade jag den rätt ner i avgrunden. Alla små 10 000 troll kastade sig ner i av grunden. Alla skrek och hurrade när kvinnan slängde ner Ikaross "den väldige" sen gick vi tillbaka till buskarna där jag träffade min sagolika kompis, där drack vi saft och åt bullar. Några gigantiska vargungar bråkade ***
Kapitel 9-Tills någon annan öppnar dörren igen Dagen efter satt jag på lektionen och tänkte på allt som hände igår. Jag blev lite ledsen när jag tänkte på att jag inte skulle få träffa min vänner igen... Plllliiiiiiiiiiiiiinnggg! Det var skolklockan som ringde så nu ska vi ut på rast. Jag går ut till kläderna och sätter på mig mina skor, jacka behövs inte på en sån här varm dag. Jag går ut genom dörren och ser att vaktmästaren håller på att lägga takpannor på matsalen jag går dit och tittar. Men jag håller självklart avstånd. Helt plötsligt så gungar stegen utåt! Jag tar fort tag i stegen som lutar bakåt. Vaktmästaren gungar till men han ramlar inte av. Jag tar ett ordentligt tag i stegen och knuffar den tillbaka upp mot väggen. Vaktmästaren klättrar ner försiktigt. När han kommer ner så säger han tack för att jag räddade honom och så gav han mig en klapp på axeln. -Har du sett min nyckel till den där dörren? Och så pekade han på den magiska dörren. -Neej... Sa jag långsamt. Jag drar ner händerna i fickorna och känner nyckeln i vänstra fickan. -Är det den här? -Ja där är den ju! Vart hittade du den? -Vid... Vid ditt skåp... Jag behövde den till en viktig sak! -Vad!? -Kan du hålla det hemligt? -Okej men säg då? -Det var en vän innanför den där dörren som behövde min hjälp. -Okej men tack så mycket. Och så log han. -JASSÅ! Ånej inte Anton... -Hej du hörde eller hur? -Ja kom nu vi går hem till mig och hämtar hundarna och går ut en sväng med dom. -Ja vad kul!