Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Latikbergs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Byn Latikberg ligger i skogslandet ca 2 mil öster om Vilhelmina. Ortnamnet kommer från samiskan och betyder ungefär Hjortronberget. Byn grundades i slutet av 1700- talet och utvecklades under 1800-talet till en av socknens största byar. Önskemål om en egen kyrka i området fanns redan på 1830-talet, men Latikbergs gamla skola som tjänade som bönhus från slutet av 1800-talet fram till 1956 samt närheten till Vilhelmina gjorde måhända kyrkbygget mindre akut. I början av 1900-talet tog diskussionerna fart igen, en tomt för ändamålet skänktes och efter insamlad rikskollekt kunde kyrkan byggas 1934. Kyrkan och tillhörande begravningsplats är belägen i östra utkanten av byn och omges helt av skog. Infarten från nordväst markeras med portstolpar i betong och slutar i en asfalterad plan framför kyrkan. Begravningsplatsen ligger i direkt anslutning söder och sydost om kyrkan och avgränsas med ett trästaket. Ca 20 meter norr om kyrkan finns sedan 1982 en ekonomibyggnad i trä med vitmålad stående lockpanel och tegeltäckt sadeltak. I vinkel med den finns ett förråd av trä med pulpettak som är byggt på 1950- talet och ditflyttat. Kombinationen stor asfalterad plan och denna ekonomibyggnad, som är det första man ser när man kommer, är till nackdel för upplevelsen av kyrkomiljön. Kyrkogården Begravningsplatsen söder om kyrkan anlades i samband med kyrkobygget. Den sluttar mot söder och är terrasserad i olika väderstreck. Området är gräsbevuxet med en grusgång som leder i en böj runt den gravlagda delen. Gravstenarna är låga, mestadels ljusa och står i prydliga rader. En del buskar och björkar är planerade på kyrkogården som helt omges av blandskog. Kyrkan Kyrkan är uppförd i trä med regelverkskonstruktion år 1934. Den ritades av arkitekt Karl Martin Westerberg, som var knuten till Byggnadsstyrelsen, och byggdes av ett arbetslag från orten under ledning av Adolf Söderlind, Vilhelmina. Med ett brett torn i väster, rektangulärt långhus och indraget kor i öster, samt utskjutande sakristia (numera serveringsrum) i nordost har kyrkan en traditionell form. Lite ovanligt är att det indragna koret ryms inom byggnadskroppen med lägre flankerande byggnadsdelar. Än mer originell är tornavslutningen. Ovanpå den lätt indragna ljudvåningen staplas tre betydligt mindre åttkantiga lanterniner som stegvis blir mindre och överst kröns av glob och kors. Arkitektens tanke var att den skulle påminna om en fjällgran. Bortsett från denna tornavslutning har kyrkan en 20-talsklassicistisk stil. Långhusets flacka sadeltak 1
liksom tornets takfall är täckta av falsad skivplåt. Fasaderna täcks av vitmålad stående locklistpanel. De rektangulära fönstren sitter i liv med fasaden, har tunna omfattningar och är indelad med små spröjsar. Långhusets fönster kröns av svagt utskjutande horisontella överstycken. Entrén i tornets västfasad är också påtagligt enkel, med en djupt indragen dörr klädd med kopparplåt, enkelt foder och en tresidig brun trappa. En bit ovanför entrén sitter ett runt spröjsat fönster. Utvändigt har kyrkan inte förändrats särskilt mycket sedan byggnadstiden. Vid restaureringen 1960 byggdes ett lägre doprum till mellan det ursprungligen utskjutande koret och långhuset i sydost, lite som en pendang till sakristian i norr, fast i liv med befintliga ytterväggar. Det mindre södra korfönstret, som ersattes av en dörr mot doprummet, flyttades till södra långhusväggen. Istället fick koret dagsljus genom att den höga rundbågiga nisch som fanns inne i koret gjordes om till ett fönster. Eftersom uppvärmningen byttes från kamin till el revs också den kraftiga skorstenen mellan koret och sakristian i nordost. Utöver det är den största förändringen bytet av takmaterial från enkupigt tegel till dubbelfalsad skivtäckt plåt som gjordes 1991. Invändigt upptar vapenhuset hela tornets bredd och får därför in ljus från båda sidofönstren. Det är också målat i ljusa färger, med ljusgult på väggarna och ljust blågrått på spegeldörrar, foder och socklar. Att vapenhuset är så pass autentiskt och välkomnande upplever man som en stor kvalitet. Kyrksalen är enskeppig med ett smalare korparti i öster. Väggarna täcks av ljust grågrön liggande slätspontad panel, medan korets fondvägg har en mörkare grön färg. Innertaket, i form av ett mycket flackt sadeltak, har gråvit panel. Den smala, profilerade valvlisten är ljust olivgrön. Golvet av smala furubräder är slipat och lackat. I koret ligger ekstavsparkett i fallande längder. Bänkinredningen är öppen och har rektangulära gavlar med speglar. Bänkarna går helt i vinrött utom gavlarnas överliggare som är målade i gråblått. Koret är uppbyggt med ett trappsteg. På norra sidan finns en enkelt utformad tresidigt rektangulär predikstol i naturfärgad bok. På södra sidan finns en mörkbrun flygel, ett litet bord, två stolar och enkel vit nummertavla. Altarringen är enkel och rak med närmast triangulära vitmålade gavlar och en barriär av naturfärgad bok. Särskilt dras uppmärksamheten mot det stora modernistiska korfönstret med tre rosor, stjälkar och blad i färgstarka röda kulörer. Det är skapat av konstnärinnan Berta Hansson 1960. Läktaren i väster upptar endast den mittersta delen av väggen och är gestaltad som en balkong utan pelare. Barriären täcks av fjällpanel, målad i benvit färg, och är höjd med ett gallerverk av naturfärgad bok. Belysningen utgörs av enkla ljuslampetter på väggarna samt två malmkronor i mittgången. De senare har en traditionell utformning men kröns på tidstypiskt sätt av örnvingar. Interiören har genomgått relativt stora förändringar sedan byggnadstiden, framförallt vid restaureringen 1960 under ledning av kyrkans ursprungliga arkitekt, K.M. Westerberg. Korets ombyggnad och den nya färgsättningen var de förändringar som påverkade kyrkans karaktär mest. Som tidigare nämnts tillkom nu korfönstret och ett doprum (senare förråd och numera sakristia) söder om koret. Ursprungligen var predikstolen inrättad som ett rum på södra väggen, där man gick in från koret och sedan uppför en trappa och kom ut genom en trappstegsformad öppning på en liten avsats mot kyrkorummet. Den trappstegsformade öppningen hade en direkt parallell i den trappstegsformade tornavslutningen. Mellanväggarna till detta predikstolsrum revs nu och istället byggdes en ny enkel predikstol på norra sidan, sedan man rivit kaminen som varit placerad där. Framför den satt det dekorativa galler som nu hänger på väggen i 2
serveringsrummet i gamla sakristian. Effekten av att murstocken och det gamla predikstolsrummet revs var att det tidigare rätt djupa och långsmala koret blev bredare och därför uppfattas som mindre djupt. Korutrymmet ökades ytterligare genom att två bänkrader togs bort på varje sida. Altarringen byggdes också om. Även den hade ursprungligen en ovanlig form med två parallella knäfall i kyrkans längdriktning och helt öppen framåt. Detta arrangemang ersattes av den nuvarande raka altarringen som på mer traditionellt sätt är parallell med korväggen. Ett nytt altare av tegel med skiva av granit tillkom och korgolvet lades om med ekstavsparkett. Kyrkorummet målades om med en delvis ny och mer koloristisk färgsättning. Taket blev vitt och de målade stjärnorna som tidigare prydde taket målades över. Väggarna fick en något ljusare kulör och korets gavelvägg blev grön. Bänkarna, som ursprungligen varit bruna med vita gavlar, målades i vinröd färg. År 1994 anordnades pentry i anslutning till sakristian, som förvandlades till serveringsrum. En ny sakristia inreddes i förrådsutrymmet till höger om altaret. Fem år senare togs de två nedersta bänkraderna på varje sida i kyrkorummet bort, för att ge plats för en ljusbärare på södra sidan. På norra sidan finns ljusa bord och stolar med möjlighet att inta kyrkkaffet även i kyrkorummet. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Latikbergs kyrka är en sen representant för den enkla 1920-talsklassicistiska sakrala träarkitekturen, i brytpunkten mot modernism med lite friare inslag. Arkitekten Karl Martin Westerberg var mycket anlitad och produktiv i kyrkliga sammanhang, både vad gäller nybyggnader och restaureringar. I de senare sammanhangen stod han för ganska genomgripande restaureringar. I Västerbotten har han förutom Latikberg även ritat kyrkorna i Guvertsfjäll (Viktoriakyrkan), Bastuträsk, Granö och Vänjaurbäck (de tre senare är inte skyddade enligt kulturminneslagen), samt restaurerat kyrkorna i Latikberg, Finnträsk, Fällfors, Byske och Dikanäs. Något som verkligen utmärker Latikbergs kyrka är den avtrappade tornavslutningen som skulle påminna om en fjällgran. Om detta var ett utslag av modernismens friare gestaltningsidéer så är mer traditionella och typiskt 20-talsklassicistiska drag fasadens stilrena yttre, de höga rektangulära fönstren och rundfönstret ovanför den enkla entrén. Exteriören är i stort sett oförändrad frånsett tillbyggnaden i sydost, korfönstret och den ändrade taktäckningen. Invändigt är förändringarna desto större. Störst påverkan på kyrkans invändiga karaktär har ombyggnaderna i koret, det färgstarka korfönstret och den djärvare färgsättningen med vinröda bänkar inneburit. Eftersom även denna restaurering gjordes enligt förslag av kyrkans arkitekt kan man här se hans stilförskjutning mot en mer utpräglad modernism. Den genomtänkta samklangen mellan exteriör (tornavslutningen) och interiör (predikstolen) gick dock tyvärr förlorad när den ursprungliga predikstolen revs, och kyrkan upplevs, särskilt i koret, som något mindre helgjuten nu. Bänkborttagningen i bakre delen av kyrkorummet är acceptabel, men upplevs åtminstone på norra sidan som onödig då ett serveringsrum redan finns i gamla sakristian. Möbleringen med ljusa bord och stolar är dessutom mindre passande i sin utformning. 3
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan är utvändigt välbevarad och ett intressant exempel på brytningstiden mellan 1920-talsklassicism och modernism. Ett särskilt kännetecken för Latikbergs kyrka utgör den egenartade åttasidiga tornavslutning, påminnande om omgivningens fjällgranar. Berta Hanssons modernistiska altarfönster har ett konstnärligt värde. Vapenhuset är välbevarat och har fina kvaliteter. Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992. Hållén, Agneta. Nya svenska kyrkor. Del III Norrland. Riksantikvarieämbetet, rapport 1997:1. Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Vilhelmina kommun, etapp 1 och 2. Inventering och bevarandeförslag 1985. Otryckt remissupplaga, Länsstyrelsen. Vård- och underhållsplanen för Latikbergs kyrka. Västerbottens museum 2004. www.svenskakyrkan.se/vilhelmina www.wikipedia.se Inventeringsdatum: 2010-09-07 Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012. Rapport: Andreas Grahn 4
Latikbergs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Ovan, vänster: Latikberg ligger i Västerbottens skogsland, ca 2 mil öster om Vilhelmina, och kyrkplatsen i utkanten av byn omges av skog. Den angörs från nordväst och på andra sidan kyrkan ligger kyrkogården i sydost. Ortofoto från länsstyrelsens webbgis. Ovan, höger: En av de större förändringar som skett utvändigt var tillbyggnaden av ett doprum 1960 (senare förråd, numera sakristia) inom byggnadskroppen i sydost, lite som en pendang till den ursprungliga sakristian (numera serveringsrum) i nordost. Kyrkan uppfördes 1934 efter ritningar av den produktive kyrkoarkitekten Karl Martin Westerberg vid Byggnadsstyrelsen. Till stora delar har kyrkan en typiskt 20-talsklassicistisk karaktär. Vad som främst avviker från denna är den särpräglade tornavslutningen som skulle påminna om traktens fjällgranar. Exteriört är kyrkan välbevarad. Taket av enkupigt tegel byttes till falsad skivtäckt plåt 1991. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Latikbergs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Vid den genomgripande restaureringen 1960 förändrades särskilt koret och färgsättningen. Den säregna predikstol som ursprungligen fanns på södra väggen revs och en ny enklare predikstol byggdes på norra sidan. Södra korfönstret flyttades och istället tog man upp nischen och placerade det målade rundbågiga korfönstret där. De främre bänkarna demonterades, koret breddades och den nuvarande altarringen tillkom. Färgsättningen justerades och blev mer koloristisk, i synnerhet bänkkvarteren. Kyrkorummet skulle vinna på att de två målningarna i koret flyttades till serveringsrummet. Målningen bakom predikstolen stjäl uppmärksamhet från altarfönstret. Berta Hanssons modernistiska altarfönster från 1960 fångar besökarens uppmärksamhet, inte minst genom sin färgprakt. Tillsammans med de vinröda bänkarna har det stor betydelse för kyrkorummets karaktär. Altarringen, altaret och fondväggens gröna kulör tillkom också vid restaureringen 1960. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Latikbergs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Läktarbalkongen är något av ett signum för arkitekten K.M. Westerberg. År 1999 tog man bort bänkar längst bak för att rymma ljusbäraren på södra sidan och ett fikabord på norra sidan. Fikabordet är inte anpassat till kyrkans karaktär och därför något missprydande. Detsamma gäller de sentida lampetterna på bakre väggen och i vapenhuset. Det fina vapenhuset är ljust, välkomnande och välbevarat. Man bör särskilt värna om dörrarna och takarmaturen. Inne i kyrkorummet skymtar den gamla altarmålningen Himmelsfärden av H Hjelm fram. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Latikbergs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Ovan, vänster: Sakristian gjordes om till serveringsrum 1994. Gallret på väggen satt tidigare framför kaminens värmeintag. Ovan, höger: Ljuskronorna är tidstypiskt försedda med dubbla örnvingar. Vänster: Den ekonomibyggnad som uppfördes norr om kyrkan 1980 är tyvärr det första man ser när man kommer till kyrkan. Foto: Rune Wållberg/Västerbottens museum, 2004. Kyrkogården mot norr. Foto: Mattias Burman /Västerbottens museum, 2004. Kyrkogården mot sydost. Den är terrasserad och gräsbevuxen, med en grusgång som leder runt den och ljusa, låga, stående gravstenar i prydliga rader. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).