HB./. riksåklagaren angående grovt bokföringsbrott

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (6) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson 2010-05-20 B 2262-10 Rotel 37 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM HB./. riksåklagaren angående grovt bokföringsbrott Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att avge svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Jag har inhämtat yttrande från Ekobrottsmyndigheten. Myndigheten har till sitt yttrande fogat yttrande från kammaråklagaren Stig Åström. Yttrandena bifogas. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Ekobrottsmyndighetens yttrande Ekobrottsmyndigheten har i sitt yttrande redogjort för åtalet, underrättsdomarna, överklagandet, omständigheterna i målet och den relevanta rättsliga regleringen. Jag får i dessa delar i huvudsak hänvisa till yttrandet. Den centrala frågan i målet En grundförutsättning för ansvar för bokföringsbrott är att den tilltalade har åsidosatt bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078). Av 2 kap. 6 första stycket bokföringslagen framgår att en fysisk person som bedriver näringsverksamhet är bokföringsskyldig för denna. Det nu aktuella målet gäller främst frågan om HB har bedrivit näringsverksamhet och därmed varit bokföringsskyldig. Kort om de omständigheter domstolarna funnit utredda i målet HB har under fyra års tid från ett stort antal bolag mottagit betalningar om cirka 53 miljoner kronor till egna bankkonton i fyra olika banker. I direkt anslutning till insättningarna har HB gjort ett stort antal kontantuttag motsvarande de insatta beloppen och han har därefter överlämnat pengarna till företrädare för bolagen. När pengarna fanns på HBs konton disponerade han, och hade full kontroll, över pengarna. Bolagen hade då inte tillgång till pengarna. HB har fått betalt för sina insatser. De uppgifter HB lämnat om att han varit anställd i flera av de berörda bolagen har inte ansetts som sannolika och lämnats utan avseende. HB har förstått att verksamheten syftat till att dölja skattebrottslighet hos de uppdragsgivande bolagen och att affärshändelserna inte skulle manifesteras på Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 562 50 00 Telefax 010 562 52 99 Webbadress www.aklagare.se

SVARSSKRIVELSE Sida 2 (6) ett korrekt sätt i bolagens bokföring. Under de i målet aktuella åren har HB inte haft någon annan sysselsättning. Skatteverket har beskattat HBs i inkomstslaget tjänst. Grunder och frågan om prövningstillstånd Även när det gäller grunderna för min inställning i målet och frågan om prövningstillstånd kan jag till stor del ansluta mig till vad Ekobrottsmyndigheten anfört. Jag vill dock tillägga följande och utgår därvid från förutsättningarna för prövningstillstånd. Av yttrandet från kammaråklagaren Stig Åström framgår bakgrunden till upplägget med att lagföra s.k. gångare för bokföringsbrott. Enligt 4 förordningen (2007:972) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten ska myndigheten utveckla metoder för att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Vidare ska Ekobrottsmyndigheten särskilt följa och analysera utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten, följa rättstillämpningen och utarbeta förslag till åtgärder. Som ett led i denna verksamhet ska sedan några år tillbaka landets samtliga åklagare tillställa Ekobrottsmyndigheten alla domar i mål angående ekonomisk brottslighet. Domarna gås igenom och analyseras fortlöpande i syfte att urskilja och fånga upp intressanta rättsfrågor. Enligt uppgift från Ekobrottsmyndigheten tillämpas det i målet aktuella upplägget för närvarande av några åklagare vid myndighetens Stockholmskammare. Några sådana domar har inte redovisats från övriga landet. Verksamhet av det slag som HB ägnat sig åt lagförs i stället ofta som medhjälp till annans skattebrott. HB påstår inte att den verksamhet han deltagit i varit olaglig och därför inte medfört bokföringsskyldighet. Tvärtom hävdas att rättsfallet NJA 2004 s. 519, som avsåg frågan om bokföringsskyldighet förelegat för viss illegal spelverksamhet, saknar varje relevans för bedömningen av HBs ansvar. Trots detta vill jag nämna att rättsfallet NJA 2004 s. 519 har kommenterats av Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson i Bokföringsbrott och bokföringslagen, 2 uppl., 2005. Här uttalas att domen inte besvarar frågan om en verksamhet som i sin helhet bedrivs utan erforderligt tillstånd t.ex. spelverksamhet eller yrkesmässig trafik ska bokföras och inte heller om en verksamhet som endast går ut på brottslig verksamhet t.ex. enbart annonsbedrägerier ska bokföras. Vidare konstateras att Högsta domstolen slår fast att lagligheten av en affärshändelse i princip saknar betydelse för bokföringsskyldigheten. Bokföringsskyldighetens omfattning kan däremot i viss utsträckning bestämmas av hur verksamheten behandlas skatterättsligt. Frågan anges därför vara om en verksamhet som drivs utan tillstånd eller som bedrivs enbart i brottsligt syfte ska beskattas. Om beskattning inte ska ske av sådana verksamheter återstår till slut frågan om detta innebär att verksamheten inte heller ska bokföras. Enligt författarna torde frågan om en verksamhet som bedrivs utan tillstånd eller enbart i brottsligt syfte ska beskattas besvaras nekande i vart fall om man följer

SVARSSKRIVELSE Sida 3 (6) vad Regeringsrätten uttalar i RÅ 1991 ref. 6 om att en olaglig förvärvskälla inte ska kunna utgöra grund för beskattning. Emellertid ifrågasätts om det synsättet gäller även sedan Sverige gått med i EU eftersom det av gemenskapslagstiftningen följer att också olagliga verksamheter ska beskattas (s. 21). Efter dessa uttalanden har Regeringsrätten i RÅ 2005 ref. 14 funnit att inkomst av taxirörelse varit skattepliktig trots att den på grund av avsaknaden av erforderligt tillstånd varit olaglig. Den skattskyldige hade av tingsrätten dömts för bl.a. olaga yrkesmässig trafik. Regeringsrätten uttalade att det faktum att en viss näringsverksamhet är otillåten på grund av att näringsidkaren saknar det tillstånd som krävs för att bedriva den lagenligt och att han därigenom gör sig skyldig till en brottslig handling inte kan få till konsekvens att inkomsten av verksamheten inte är skattepliktig. Av kommentaren till inkomstskattelagen (1998: 1229) framgår att Skatteverket i ett ganska okontroversiellt ställningstagande 2007-11-07 dnr. 131 662996-07/111 uttalat att intäkt av tillståndspliktigt spel på spelautomater och liknande, vilken bedrivits utan tillstånd, är skattepliktig oavsett om verksamheten bedrivits i nära anknytning till en i övrigt legal näringsverksamhet eller om hela spelverksamheten är att betrakta som illegal (Inkomstskattelagen En kommentar på Internet, 13 kap. 1 ). I sammanhanget bör också nämnas rättsfallet RH 2007:22. Här dömde hovrätten den tilltalade för bokföringsbrott bestående i underlåtenhet att bokföra affärshändelser i bolag vilka inte haft någon legal verksamhet alls, utan endast syftat till att möjliggöra utställandet av osanna fakturor för genomförande av ett brottsligt upplägg. Som nämnts hävdar HB inte att bokföringsskyldighet inte förelegat på den grunden att hans verksamhet varit olaglig. Frågan är således inte kontroversiell i målet. Skatteverket har ju också i beslut om eftertaxering funnit att HBs inkomster varit skattepliktiga. Vidare kan konstateras att hovrätten inte i något av de avgöranden som nämns i den nu aktuella hovrättsdomen har funnit att bokföringsskyldighet inte skulle föreligga på grund av att de s.k. gångarnas verksamhet varit olaglig. Det finns därför inte någon osäkerhet i praxis i detta avseende. Mot bakgrund av det sagda finns det enligt min mening inte skäl att meddela prejudikatdispens för en prövning av denna fråga. Frågan om en fysisk person bedrivit näringsverksamhet och därmed varit bokföringsskyldig ska enligt vad som uttalas i förarbetena ske efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Begreppet ska fattas i vidsträckt mening och därmed omfatta all verksamhet som är ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Vidare är det av betydelse om verksamheten avser personens egentliga sysselsättning eller om denne i allt väsentligt sysslar med annat. Ledning kan också hämtas från den skattemässiga bedömningen, ska verksamheten beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet är den normalt bokföringspliktig (prop. 1998/99: 130 s. 381).

SVARSSKRIVELSE Sida 4 (6) Som framgår av Ekobrottsmyndighetens yttrande återfinns bestämmelsen om vad som räknas till inkomstslaget näringsverksamhet i 13 kap. 1 inkomstskattelagen. Härav framgår att med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Eftersom det ska vara fråga om en verksamhet som bedrivs i vinstsyfte är det skatterättsliga begreppet något snävare än det civilrättsliga. Att verksamheten ska vara yrkesmässig innebär att den ska bedrivas regelbundet och varaktigt samt ha viss omfattning. Vid bedömningen av om en verksamhet bedrivs självständigt ska särskilt beaktas vad som avtalats med uppdragsgivaren, i vilken omfattning uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren och i vilken omfattning uppdragstagaren är inordnad i dennes verksamhet. Vid bedömningen av om en fysisk person ska anses bedriva näringsverksamhet ska således en helhetsbedömning göras varvid alla relevanta omständigheter ska vägas in. Av förarbetena till bokföringslagen, inkluderande hänvisningen till det skatterättsliga inkomstslaget näringsverksamhet, framgår vilka omständigheter som är särskilt betydelsefulla vid denna bedömning. Frågor som innefattar helhetsbedömningar av nu aktuellt slag får generellt sett anses som mindre lämpliga för en prövning av Högsta domstolen. Jag har också svårt att se att Högsta domstolen vid en prövning av det nu aktuella målet skulle kunna göra några uttalanden som på ett mera allmänt plan skulle kunna precisera rättsläget i förhållande till vad som framgår av förarbetena. Frågan blir i stället om det just när det gäller s.k. gångare behövs vägledning av Högsta domstolen och om det nu aktuella målet lämpar sig för en sådan prövning. Som nämnts är upplägget med att lagföra s.k. gångare för bokföringsbrott, i vart fall för närvarande, en förhållandevis begränsad företeelse. De hovrättsavgöranden som finns härrör i samtliga fall från Svea hovrätt. Med den nu aktuella domen är det fråga om totalt åtta domar under drygt två års tid. I likhet med Ekobrottsmyndigheten anser jag att avgörandena ger en i stort sett enhetlig bild när det gäller bedömningen av om den tilltalade har bedrivit näringsverksamhet. En helhetsbedömning har i samtliga fall gjorts med ledning av vad som uttalats i förarbetena. Frågan har bedömts med beaktande av bl.a. omfattningen av verksamheten, antalet uppdragsgivare, uppdragets utformning, graden av beroende av uppdragsgivaren och eventuell annan sysselsättning. Omständigheterna i avgörandena varierar självfallet men vid en jämförelse kan det inte sägas finnas några egentliga skillnader i det sätt på vilket bedömningen utförts. I tre av domarna har hovrätten funnit att den tilltalade inte har bedrivit näringsverksamhet. I ett av dessa fall byggde de tilltalades medverkan på en kompiseller släktrelation till uppdragsgivaren. Vidare har de tilltalade i ett par av fallen haft annan sysselsättning i form av anställningar. I ett av fallen har den till-

SVARSSKRIVELSE Sida 5 (6) talade hämtats av företrädare för uppdragsgivaren och skjutsats runt vid utförandet av pengahanteringen. I samtliga fall har det varit fråga om en uppdragsgivare. Enligt min uppfattning ger hovrättsavgörandena således en så pass enhetlig och homogen bild att det inte finns skäl att meddela prejudikatdispens. För det fall det i och för sig skulle anses finnas skäl för Högsta domstolen att uttala sig beträffande den nu aktuella rättsfrågan bör följande beaktas. HBs verksamhet har varit av större omfattning än vad som varit fallet i något av de tidigare sju hovrättsavgörandena. Det har varit fråga om ett större antal penningtransaktioner, förmedlingen har avsett ett avsevärt större totalbelopp och verksamheten har pågått under en längre tidsperiod. HB har åtagit sig uppdrag från ett flertal bolag och uppdragsgivare. När medlen har befunnit sig på HBs konton har bolagen inte haft någon kontroll över dessa. HB har vidare inte haft någon annan sysselsättning vid sidan av penningförmedlingen. Omständigheterna kring HBs verksamhet är enligt min mening sådana att de i högre grad än i något av de tidigare sju avgörandena talar för att näringsverksamhet bedrivits. Det kan därför starkt ifrågasättas om det nu aktuella målet är lämpat för en prövning av denna rättsfråga. HB har som stöd för att han inte bedrivit näringsverksamhet anmärkt att Skatteverket låtit taxera honom i inkomstslaget tjänst. I förarbetena till 2 kap. 6 bokföringslagen uttalas att ledning ofta kan hämtas från hur verksamheten bedöms skattemässigt och att verksamhet som ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet normalt är bokföringspliktig. Enligt min mening kan detta inte ses som något annat än en hänvisning till att ledning för bedömningen kan sökas i den skatterättsliga bestämmelsen om inkomstslaget näringsverksamhet. En allmän domstol som dömer i ett mål om skattebrott är inte formellt bunden av ett avgörande som träffats i skatteprocessen. Trots det är det i de fall ett skattebrottmål innehåller komplicerade eller svårbedömda skattefrågor ofta ofrånkomligt att avvakta utgången i skattemålet innan brottmålet företas till slutlig handläggning (se prop. 1995/96:170, s. 157). En allmän domstol som avgör ett mål om bokföringsbrott tillämpar emellertid bokföringslagens regler och inte skatteregler varför en självständig bedömning ska göras. Hovrätten har gjort en sådan självständig, och enligt min mening riktig, bedömning och funnit att HB bedrivit näringsverksamhet i den mening som avses i 2 kap. 6 bokföringslagen. När det gäller bakgrunden till hur Skatteverket taxerat HB får jag också hänvisa till vad Ekobrottsmyndigheten anfört och till vad åklagaren anförde i svarsskrivelsen till hovrätten. Slutligen vill jag peka på att HB i tingsrätten och hovrätten hävdat att han varit anställd av de bolag han förmedlat pengar åt och i detta avseende hänvisat till ett antal skriftliga handlingar benämnda anställningsavtal. Tingsrätten fann att

SVARSSKRIVELSE Sida 6 (6) HBs uppgifter om anställningarna var efterhandskonstruktioner och lämnade dem utan avseende. Hovrätten fann inte skäl att göra någon annan bedömning. I HBs överklagande till Högsta domstolen vidhåller han att han haft formella, riktiga, anställningsavtal med flera bolag. Hur det ligger till med detta är en bevisfråga som i viss mån skymmer rättsfrågan eller i vart fall innebär en viss osäkerhet om vilka omständigheter som ska utgöra underlaget för Högsta domstolens prövning. Sammanfattningsvis avstyrker jag prövningstillstånd. Samtidigt vill jag framhålla att Ekobrottsmyndigheten fortsättningsvis kommer att kontinuerligt följa och analysera rättstillämpningen när det gäller den i målet aktuella frågeställningen. Bevisning m.m. Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Om prövningstillstånd meddelas skulle det enligt min mening kunna övervägas att meddela ett partiellt sådant. Detta då prövningen av rättsfrågan är av avgörande betydelse för målets utgång och målet i övrigt inte rymmer några principiellt viktiga frågor. Ett prövningstillstånd skulle exempelvis kunna begränsas till frågan om HB varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett. Kerstin Skarp Lars Persson Kopia till: Ekobrottsmyndigheten, Generaldirektörens kansli, Rätts- och utvecklingsenheten (EBM B- 2010/0062) Ekobrottsmyndigheten, Nationella ekobrottskammaren i Stockholm (926-181-06)