K./. riksåklagaren ang. bokföringsbrott

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (14) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson B Rotel 24 Högsta domstolen Box STOCKHOLM K./. riksåklagaren ang. bokföringsbrott Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bakgrund Åtalet och tingsrättens dom K åtalades för bokföringsbrott. I tingsrätten påstod åklagaren att K såsom likvidator för ett aktiebolag varit ansvarig för att bolagets bokföringsskyldighet fullgjordes på föreskrivet sätt. Enligt åklagaren hade K uppsåtligen eller alternativt av oaktsamhet åsidosatt bokföringsskyldigheten vilket haft till följd att rörelsens ekonomiska resultat eller ställning inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Bokföringsskyldigheten påstods ha åsidosatts genom att K inte inom föreskriven tid hade upprättat årsredovisningar för räkenskapsåren , och Årsredovisningarna skulle ha upprättats senast , respektive Av åtalet framgick att bolaget försatts i konkurs Tingsrätten dömde K för bokföringsbrott av normalgraden till villkorlig dom. I domslutet åberopade tingsrätten 29 kap. 5 5 brottsbalken. I domskälen konstaterade tingsrätten att K varit ansvarig för bolagets bokföringsskyldighet och att det var ostridigt i målet att ingen årsredovisning upprättats för de tre aktuella räkenskapsåren. Tingsrätten noterade att K gjort gällande att det s.k. huvudsakskriteriet inte var uppfyllt då bolagets resultat och ställning kunde bedömas med ledning av den löpande bokföringen. Detta eftersom bolaget var försatt i likvidation, inte bedrev någon verksamhet och det inte fanns någon som var intresserad av att ta del av bokföringen. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 SVARSSKRIVELSE Sida 2 (14) Tingsrätten konstaterade att Högsta domstolen i NJA 2004 s. 618 slagit fast att en årsredovisning är en så viktig handling i bokföringen att en rörelses resultat och ställning inte i huvudsak kan bedömas utan den. Enligt tingsrätten kan en bokföringsskyldig inte freda sig mot underlåtenhet att upprätta årsredovisning med hänvisning till att man i efterhand med ledning av den löpande bokföringen kan skapa sig en uppfattning om ett företags resultat och ställning. Tingsrätten fann att Ks underlåtenhet att upprätta årsredovisningar medfört att bolagets ekonomiska resultat och ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Tingsrätten konstaterade vidare att K invänt att han inte fått bolagets räkenskapshandlingar från bolagets tidigare styrelse och att han därför haft giltig ursäkt för att inte upprätta årsredovisning. I det aktuella fallet konstaterades att det inte var fråga om en försenad årsredovisning utan om att K över huvud taget inte upprättat årsredovisningar för tre räkenskapsår. Vidare var utrett att K inte ens försökt att få ut relevanta handlingar från tidigare styrelse eller revisor. K ansågs därför inte ha haft giltig ursäkt för att inte upprätta årsredovisning. Tingsrätten uttalade vidare att i en situation där en likvidator upptäcker att den tidigare styrelsen inte kan fullgöra sina skyldigheter kan denne t.ex. ansöka om att försätta bolaget i konkurs. När det gäller frågan om bokföringsbrottet var att anse som ringa uttalade tingsrätten följande. Under de räkenskapsår K var ställföreträdare för Bolaget bedrevs ingen verksamhet i Bolaget. En kallelse på borgenärer gjordes i januari 2004 och inga kända skulder anmäldes. Skyddsintresset gentemot borgenärerna har således varit begränsat. K har vidare inte erhållit den redovisning för Bolaget som det ålåg de tidigare ställföreträdarna att lämna till honom. K var dock likvidator i Bolaget under drygt två år, en lång tid för ett Bolag som inte bedrev verksamhet. Det är fråga om tre stycken årsredovisningar som inte upprättats. Vidare är det utrett att K inte gjorde några kontroller av de räkenskaper som faktiskt upprättades i Bolaget under likvidationen eller gjorde några försök att få fram underlag till årsredovisning. Sammantaget kan inte bokföringsbrottet bedömas som ringa. Påföljden bestämdes till villkorlig som, med hänsyn till att bolaget inte bedrev någon verksamhet, att borgenärernas skyddsintresse varit begränsat och att K till följd av brottet skulle komma att drabbas av svårigheter i sin yrkesutövning, inte förenades med ett bötesstraff. Hovrättens dom Efter att båda parterna överklagat ändrade hovrätten tingsrättens dom endast på så sätt att den villkorliga domen förenades med dagsböter. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2004 s 618 uttalat att årsredovisningen enligt bokföringslagen (1999:1078) är att betrakta som ett led i bokföringen och

3 SVARSSKRIVELSE Sida 3 (14) som tingsrätten bl.a. redogjort för även slagit fast att det får anses att rörelsens ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte kan i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. Hovrätten, som även i övrigt delar tingsrättens bedömning av det s.k. huvudsakskriteriet, finner att utredningen här inte heller i övrigt tillförts något väsentligt nytt i frågorna om K haft giltig ursäkt för att inte ha upprättat årsredovisning i bolaget för aktuella räkenskapsår eller hans uppsåtliga åsidosättande av bokföringsskyldigheten. Hans invändningar mot åtalet kan som tingsrätten funnit således inte heller frita honom från ansvar och vad som förekommit i hovrätten ger sammanfattningsvis inte anledning till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort i fråga om skuld. I nämnda rättsfall bedömdes ett aktiebolags försening med inlämnande av årsredovisning med tre respektive fyra månader för två räkenskapsår som bokföringsbrott av normalgraden trots att rörelsen hade en relativt blygsam omfattning. I detta fall rör det sig om årsredovisningar som inte upprättats för tre räkenskapsår. Med beaktande härav och på de skäl tingsrätten i övrigt angett delar hovrätten tingsrättens bedömning även i fråga om rubricering (jfr NJA 2007 s 451). Enligt hovrätten förelåg det, även med beaktande i skälig omfattning vid straffmätningen av den svårighet K kan komma att drabbas av i sin yrkesutövning, inte tillräckliga skäl att helt underlåta att förena den villkorliga domen med dagsböter. K dömdes därför till ett måttligt bötesstraff. Överklagandet till Högsta domstolen K yrkar att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom ska frikänna honom från ansvar eller i vart fall undanröja eller sätta ned dagsböterna. Som stöd för sitt yrkande anför K att bolaget aldrig bedrivit någon verksamhet och att det inte fanns några kvarstående intressenter i bolaget. Det fåtal transaktioner som ägt rum i bolaget har kunnat följas genom den balans- och resultatrapport som vittnet GA berättat om. Vidare framgår bolagets ställning av de inkomstdeklarationer som avlämnats. Några dagar efter att K förordnats till likvidator skickade han in en ansökan om kallelse på okända borgenärer till Patent- och registreringsverket. Några sådana fanns inte. Likvidationen var tänkt att avslutas senast i augusti 2004 men så kom inte att bli fallet. Detta berodde på att en kollega på advokatfirman slutade, på egen sjukdom och på att GA:s hustru drabbades av en så allvarlig sjukdom att hon sedermera avled. Bolagets styrelse överlämnade inte någon redovisning till K avseende bolagets förvaltning fram till likvidationsbeslutet. K har därför inte kunnat upprätta någon årsredovisning enligt årsredovisningslagen. När det gäller frågan om prövningstillstånd anför K att det inte av lagtexten framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett bokföringsbrott är att anse som ringa. I förarbetena sägs att till ringa brott ska hänföras sådana fall som är ömmande. I sammanhanget bör också beaktas att K löper risk att drabbas av inskränkningar i sin yrkesutövning. Vidare är praxis svajig. K hänvisar därvid till två hovrättsavgöranden där den tilltalade frikänts.

4 SVARSSKRIVELSE Sida 4 (14) Grunder Om likvidation Den 1 januari 2006 trädde den nya aktiebolagslagen (2005: 551) i kraft. De regler om likvidation som redovisas i det följande är emellertid i sak oförändrade i förhållande till 1975 års aktiebolagslag (1975:1385). Enligt 25 kap. 30 första stycket i den nya aktiebolagslagen träder likvidator i styrelsens och den verkställande direktörens ställe och har i uppdrag att verkställa likvidationen. Bestämmelserna om styrelse och styrelseledamöter i aktiebolagslagen och i tillämplig lag om årsredovisning gäller, om inte annat anges, även i fråga om likvidatorn. Vidare framgår av 25 kap. 32 att lagens bestämmelser om bolagsstämma gäller även under likvidationen om inte annat följer av bestämmelserna i 25 kap. Enligt 25 kap. 37 första stycket ska likvidatorn för varje räkenskapsår upprätta en årsredovisning som ska läggas fram på årsstämman. I doktrinen uttalar Stefan Lindskog att en särskild fråga är hur likvidatorn ska förfara med avseende på det räkenskapsår under vilket likvidationen började. Enligt Lindskog torde det vara så att likvidatorns redovisning ska avse hela räkenskapsåret, trots att styrelsen har haft ansvaret för förvaltningen under viss del av detta (Lindskog, Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kap., Kapitalskydd och likvidation, 2 uppl., 1995, s. 324). I 25 kap. 33 stadgas att när bolaget har gått i likvidation och en likvidator har utsetts, ska styrelsen och den verkställande direktören genast redovisa sin förvaltning av bolagets angelägenheter under den tid för vilken redovisningshandlingar inte förut har lagts fram på bolagsstämma. Redovisningen ska upprättas enligt tillämplig lag om årsredovisning och granskas enligt bestämmelserna om revision i 9 kap. Redovisningen och revisionsberättelsen ska så snart det kan ske läggas fram på bolagsstämma. Om den tid som redovisningen ska avse omfattar även föregående räkenskapsår, ska det upprättas en särskild redovisning för det året. Lindskog konstaterar att om den tid för vilken avgåenderedovisning ska avges omfattar hela det föregående räkenskapsåret ska särskild redovisning avges för detta år. Den egentliga avgåenderedovisningen begränsas i detta läge i princip till att omfatta tiden efter utgången av det sist tilländalupna räkenskapsåret fram till dagen när likvidatorn tillträdde. Således kommer på bolagsstämman att framläggas dels en i princip sedvanlig årsredovisning, dels en avgåenderedovisning för tiden därefter fram till dagen då styrelsen avgår. Lindskog uttalar vidare att om styrelsen och VD underlåter att avge avgåenderedovisning så inställer sig frågan om likvidatorn bör se till att så sker. Enligt Lindskog torde så vara fallet. Om redovisningen vid bolagsstämma omfattar fullt räkenskapsår synes, enligt Lindskog, stämman böra anses som ordinarie, även om ytterligare

5 SVARSSKRIVELSE Sida 5 (14) redovisning för del av det innevarande räkenskapsåret läggs fram. Emellertid torde inte den tid som anges i bolagsordningen för hållande av bolagsstämma behöva iakttas då föreskriften i 25 kap. 33 om att bolagsstämma ska hållas så snart det kan ske bör ta över (a.a., s. 307 f.). I propositionen till 1975 års aktiebolagslag uttalade Lagrådet att fall kan tänkas förekomma där styrelsen inte lägger fram någon avgåenderedovisning. Så angavs särskilt kunna bli förhållandet om likvidationen föranletts av att bolaget saknar behörig styrelse eller VD. Enligt lagrådet borde det i sådant fall ankomma på likvidatorerna själva att upprätta erforderliga handlingar angående bolagets ställning vid likvidationens början. Någon uttrycklig bestämmelse om detta ansågs inte krävas (prop. 1975:102 s. 774, jfr. även BRÅ PM 1980:1, Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen, s. 91, vidare finns i i prop. 1986/87:7 s. 219 uttalanden om motsvarande reglering i 11 kap. 9 och 12 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar). Huvudsaksrekvisitet Borgenärsbrottsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Borgenärsbrotten en översyn av 11 kap. brottsbalken (SOU 1996:30) att bestämmelsen om bokföringsbrott skulle förtydligas så att det uttryckligen skulle göras skillnad mellan löpande bokföring och bokslut. Utredningen konstaterade att även om huvudbokföringen förts fullkomligt korrekt gäller mycket ofta att denna inte ger möjlighet att i huvudsak bedöma rörelsens resultat och ställning. I förslaget utformades huvudsakskriteriet så att antingen verksamhetens huvudsakliga förlopp inte skulle kunna bedömas med ledning av den löpande bokföringen eller, i de fall skyldighet att upprätta bokslut förelåg, verksamhetens ekonomiska resultat eller ställning inte skulle kunna i huvudsak bedömas med ledning därav (se s. 19 och 130 ff). Departementspromemorian Bokföringsbrott och brott mot borgenärer (Ds 2002:57) innehöll förslag om hur brotten mot borgenärer borde reformeras. I promemorian uttalades att det inte fanns behov av att ändra bestämmelsen om bokföringsbrott så att tydligare skillnad görs mellan brister i fråga om rörelsens förlopp å ena sidan och dess ekonomiska resultat och ställning å andra sidan. Även om en sådan ändring skulle kunna ha pedagogiska fördelar ansågs det kunna krävas av dem som för talan om bokföringsbrott respektive dem som dömer i sådana mål att de känner till åtminstone de mest grundläggande begreppen i ekonomisk redovisning (s. 103). Utredarna synes således ha haft som utgångspunkt att det över huvud taget inte är möjligt att utifrån den löpande bokföringen bedöma rörelsens ekonomiska resultat och ställning. Den löpande bokföringen ger inte, och är inte heller avsedd att ge, någon ekonomisk bild av företaget. För att kunna bedöma rörelsens ekonomiska resultat och ställning måste rörelsens intressenter ta del av årsredovisningen.

6 SVARSSKRIVELSE Sida 6 (14) I NJA 2004 s. 618 dömdes den tilltalade för bokföringsbrott av normalgraden bestående i att han, i egenskap av företrädare för ett aktiebolag, vid två tillfällen underlåtit att inom föreskriven tid upprätta årsredovisning för bolaget. Årsredovisning hade det första året upprättats tre månader för sent. Motsvarande försening det andra året var fyra månader. I domen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande. I årsredovisningen skall ingå en balansräkning och en resultaträkning. Balansräkningen skall i sammandrag redovisa företagets samtliga tillgångar, avsättningar och skulder samt eget kapital på balansdagen. Ställda panter och ansvarsförbindelser skall tas upp inom linjen. Resultaträkningen skall i sammandrag redovisa företagets samtliga intäkter och kostnader under räkenskapsåret. (Se 2 kap. 1 samt 3 kap. 1 och 2 årsredovisningslagen.) Balansräkningen och resultaträkningen har således till syfte att visa rörelsens ekonomiska ställning respektive resultat och de utgör för detta ändamål nödvändiga delar av bokföringen. Att den löpande bokföringen i vissa fall kan ge upplysningar som kan användas för att bedöma rörelsens ställning eller resultat innebär inte att årsredovisningen kan undvaras. Det kan t.ex. anmärkas att i årsredovisningen hänsyn skall tas till vissa förhållanden som blir kända först efter räkenskapsårets utgång, se 2 kap. 4 första stycket 3 b) årsredovisningslagen. Ytterligare bör anmärkas att en årsredovisning skall omfatta en förvaltningsberättelse, i vilken det bl.a. skall lämnas upplysningar om sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen, resultaträkningen eller noterna men som är viktiga för bedömningen av företagets ställning och resultat samt sådana händelser av väsentlig betydelse för företaget som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut (6 kap. 1 årsredovisningslagen). Det får således anses att rörelsens ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte kan i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. Av hänsyn till de olika intressenter som är beroende av årsredovisningen måste också krävas att den verkligen föreligger inom den föreskrivna tiden. Rubriceringsfrågan Den 1 juli 2005 skärptes straffskalan för den ringa varianten av bokföringsbrott på så sätt att straffmaximum höjdes till fängelse i sex månader. Avsikten med straffskärpningen var emellertid inte att ändra gränsdragningen mellan bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott (prop. 2004/05:69 s. 30). Av brottsbalkskommentaren framgår att det vid tidigare lagstiftningsarbete diskuterats om bestämmelsen om ringa bokföringsbrott ska utgå. Bestämmelsen kom dock att behållas med motiveringen att möjligheten att döma till böter bara förelåg då brottet var ringa och eftersom det borde vara möjligt att döma till böter då det kan förekomma fall som är synnerligen ömmande (se Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken En kommentar på Internet, 11 kap. 1 ). I departementspromemorian Bokföringsbrott och brott mot borgenärer (Ds 2002:57) föreslogs bl.a. att beteckningen ringa bokföringsbrott skulle tas bort och ersättas av en särskild straffskala för brott av mindre allvarig art. Avsikten

7 SVARSSKRIVELSE Sida 7 (14) med förslaget var inte att ändra gränsdragningen mellan brott av normalgraden och det lindrigare brottet. Förslaget kom inte att genomföras men det kan ändå finnas skäl att redovisa följande uttalanden i promemorian (s. 108 respektive 169). Även i fråga om den lindrigaste formen av bokföringsbrott bör det av lagtexten framgå vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om gärningen är mindre allvarlig. Av särskild betydelse vid denna bedömning bör vara verksamhetens omfattning. I en verksamhet med blygsam omfattning, få affärstransaktioner och få eller inga anställda kan brottet i många fall framstå som mindre allvarligt. Samtidigt måste hänsyn tas till bristernas beskaffenhet. Har bokföringsskyldigheten över huvud taget inte fullgjorts är detta normalt allvarligare än om det är fråga om fel i delar av bokföringen. I författningskommentaren utvecklas närmare i vilka situationer ett bokföringsbrott kan bedömas som mindre allvarligt Vid överväganden om brottet är av mindre allvarlig art skall alltid en helhetsbedömning göras, där alla relevanta fakta vägs in. Till de mindre allvarliga brotten bör normalt sådana räknas där rörelsen haft mycket blygsam omfattning, där det bara varit fråga om några få affärshändelser och där omständigheterna i övrigt också talar för att brottet är mindre allvarligt, t.ex. fall där inget illojalt syfte med bristerna har kunnat påvisas eller där bristerna i bokföringsskyldigheten främst har sin grund i personliga brister hos gärningsmannen. Däremot bör exempelvis lagstridig underlåtenhet att upprätta årsredovisning eller motsvarande aldrig anses som ett mindre allvarligt brott, mot bakgrund av den betydelse den årliga avstämningen av olika poster har. Brott som präglas av förslagenhet och planering torde inte heller kunna bedömas som mindre allvarliga. Det får vidare generellt anses allvarligare att någon upphör med att bokföra och bevara räkenskapsmaterial i en pågående verksamhet än att brista i bokföringsskyldighet en kortare tid i ett nystartat företag med god ekonomi och få externa transaktioner. Är det fråga om ett uppsåtligt brott eller om bokföring över huvud taget inte har förts kan ett brott endast i undantagsfall anses vara mindre allvarligt. I det ovan nämnda avgörandet NJA 2004 s. 618 uttalade Högsta domstolen följande angående frågan om brotten var att anse som ringa. Det är visserligen att beakta att rörelsen hade relativt blygsam omfattning, att förseningen första gången berodde på en missuppfattning samt att förseningarna inte var längre än tre respektive fyra månader. Å andra sidan måste också beaktas att årsredovisningen är en viktig del av bokföringen, särskilt i ett fall som detta där rörelsen var nystartad och dessutom snart fick ekonomiska svårigheter. Till detta kommer att förseningen upprepades. Vid en samlad bedömning är brotten inte att anse som ringa. I NJA 2007 s. 451 hade den tilltalade under lång tid helt åsidosatt ett aktiebolags bokföringsskyldighet. Någon löpande bokföring hade inte skett och någon årsredovisning hade inte upprättats. I domen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande.

8 SVARSSKRIVELSE Sida 8 (14) I målet skall 11 kap. 5 BrB i dess lydelse före den 1 juli 2005 tillämpas. Det framgår varken av den dåvarande eller den nuvarande lagtexten vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett bokföringsbrott skall bedömas som ringa. I förarbetena till 23 kap. 5 strafflagen, som i allt väsentligt motsvarar den nuvarande bestämmelsen, uttalades emellertid att till ringa brott skulle hänföras sådana fall som var synnerligen ömmande (NJA II 1942 s. 511). Bestämmelserna om bokföringsbrott har en central roll i arbetet med att motverka ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter i näringsverksamhet. Att bokföringsskyldigheten fullgörs på ett riktigt sätt är viktigt för en rad olika intressegrupper i samhället. Bokföringen är dessutom många gånger en förutsättning för att kunna utreda om brott har begåtts. (Se prop. 2004/05:69 s. 16.) Det finns därför skäl för att se allvarligt på bokföringsbrott och att ställa starka krav för att ett sådant brott skall bedömas som ringa. Om någon bokföring inte alls förekommit bör utrymmet för att betrakta brottet som ringa vara synnerligen begränsat och i det fall brottet dessutom begåtts i ett aktiebolag torde det endast under mycket speciella omständigheter kunna rubriceras som ringa. (Jfr Dahlqvist och Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen, 2 uppl., 2005 s. 106, SOU 1996:30 s. 128 och Ds 2002:57 s. 108.) I rättsfallet NJA 2004 s. 618 bedömde HD ett aktiebolags försening med inlämnande av årsredovisning med tre respektive fyra månader för två räkenskapsår som bokföringsbrott av normalgraden trots att rörelsen hade en relativt blygsam omfattning. Högsta domstolen konstaterade att även om antalet transaktioner som skulle bokföras hade varit mycket begränsat hade det inte varit helt obetydligt. Inte heller hade omsättningen varit helt obetydlig, även om den varit blygsam. Vid en samlad bedömning av omständigheterna och med särskilt beaktande av intresset att verksamhet i aktiebolagsform bedrivs på ett korrekt sätt fann Högsta domstolen att den brottslighet som den tilltalade gjort sig skyldig till inte kunde bedömas som ringa. Den tilltalade dömdes således för bokföringsbrott av normalgraden. I boken Bokföringsbrott och bokföringslagen, Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson, 2 uppl., 2005, uttalas att det med ledning av praxis och förarbeten är svårt att utröna vilka omständigheter som gör ett bokföringsbrott ringa. Ett sätt anges vara att dra motsatsslut från omständigheter som enligt praxis gör ett bokföringsbrott grovt. Omständigheter som talar för ringa brott skulle då vara exempelvis att brottet har skett i en verksamhet med liten omsättning, att åsidosättandet är mindre allvarligt och mera av ordningskaraktär, att brottet har begåtts vid enstaka tillfällen samt att det har begåtts av oaktsamhet eller uppsåtligen utan förslagenhet. Vidare uttalades att det faktum att det inte förekommer någon bokföring alls talar för att brottsligheten inte är att anse som ringa, trots att omsättningen och antalet affärshändelser har varit tämligen blygsamma (s. 106). I sammanhanget bör anmärkas att uttalandena är gjorda i tiden före de ovan refererade avgörandena från Högsta domstolen.

9 SVARSSKRIVELSE Sida 9 (14) Villkorlig dom i förening med dagsböter? Enligt 30 kap. 8 brottsbalken ska villkorlig dom förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. I brottsbalkskommentaren uttalas att om den tilltalade genom brottet ådragit sig skadeståndsskyldighet kan detta utgöra ett skäl att inte förena den villkorliga domen med böter. Andra skäl kan vara att den tilltalade till följd av brottet förlorat sin anställning eller drabbas av andra betydande svårigheter i sin yrkesutövning. Vidare anges att det i detta sammanhang finns skäl att beakta en del av de billighetshänsyn som är angivna i 29 kap. 5 brottsbalken liksom den tilltalades samlade ekonomiska situation. Vidare uttalas att den villkorliga domen inte ger uttryck för någon straffmätning och detsamma gäller åtminstone i princip i fråga om antalet dagsböter. Böterna syftar här bl.a. till att förstärka den villkorliga domen med åtgärder som är kännbara för den dömde. Antalet dagsböter fastställs därför i allmänhet med hänsyn tagen inte bara till brottets svårhet och liknande omständigheter utan även till den tilltalades personliga förhållanden (Brottsbalken En kommentar på Internet, 30 kap. 8 ). Min bedömning K har dömts för att ha åsidosatt aktiebolagets bokföringsskyldighet genom att tre år i rad inte upprätta årsredovisningar. Som grund för sin talan i Högsta domstolen har K bl.a. hänvisat till att bolagets styrelse inte överlämnat någon redovisning till honom avseende bolagets förvaltning fram till likvidationsbeslutet och att han därför inte kunnat upprätta någon årsredovisning enligt årsredovisningslagen. Utifrån de i det föregående redovisade reglerna om s.k. avgåenderedovisning skulle det kunna hävdas att det inte ålegat K att sörja för att årsredovisning upprättades för räkenskapsåret Bolaget trädde i likvidation och K registrerades som likvidator Enligt min mening kan en sådan invändning emellertid under inga förhållanden ha bäring på de två efterföljande räkenskapsåren och Om den tid för vilken avgåenderedovisning ska avges omfattar hela det föregående räkenskapsåret ska bolagets styrelse och verkställande direktör avge särskild redovisning för detta år. Redovisningen ska upprättas enligt lagen om årsredovisning. För det fall styrelsen och VD underlåter att avge avgåenderedovisning bör, enligt vad som uttalas i doktrinen, likvidatorn se till att så sker. K har inte vidtagit några åtgärder för att få till stånd en sådan redovisning och har över huvud taget inte försökt få fram bolagets räkenskapsmaterial för det

10 SVARSSKRIVELSE Sida 10 (14) aktuella räkenskapsåret. Vid detta förhållande får K anses ha åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att inte tillse att årsredovisning upprättades. I gärningsbeskrivningen påstås att bolagets bokföringsskyldighet åsidosatts genom att K inte upprättat den aktuella årsredovisningen. Enligt min mening får denna formulering anses tillfyllest. För det fall prövningstillstånd skulle meddelas har jag emellertid för avsikt att för tydlighets skull justera gärningsbeskrivningen i nu aktuellt avseende. K hävdar vidare att det fåtal transaktioner som ägt rum i bolaget har kunnat följas genom den balans- och resultatrapport som vittnet GA berättat om. K har vidare hänvisat till att bolagets ställning framgår av de inkomstdeklarationer som avlämnats. Straffbestämmelsen om bokföringsbrott värnar endast den bokföring som ska föras enligt bokföringslagen. För att undgå ansvar ska rörelsens ekonomiska resultat och ställning kunna i huvudsak bedömas med ledning av just bokföringen. Det krävs således att det upprättas en sådan handling som uppfyller de krav som i lagen ställs på en årsredovisning. Det är bara genom det angivna förfaringssättet med bl.a. krav på värderingar och upplysningar som det är möjligt att göra en säker ekonomisk bedömning. Förekomsten av eventuella andra handlingar ska därför enligt min uppfattning inte påverka bedömningen av om huvudsaksrekvisitet är uppfyllt. Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 618 uttalat att det får anses att rörelsens ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte kan i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. Mot bakgrund härav får huvudsaksrekvisitet anses uppfyllt i det nu aktuella målet. K har därför gjort sig skyldig till bokföringsbrott i tre fall. Nästa fråga är om brotten ska anses som ringa. Inledningsvis kan konstateras att Högsta domstolen i NJA 2007 s. 451 slagit fast att det finns skäl att se allvarligt på bokföringsbrott och att ställa starka krav för att ett sådant brott ska bedömas som ringa. Om någon bokföring inte alls förekommit bör utrymmet för att betrakta brottet som ringa vara synnerligen begränsat och i det fall brottet dessutom begåtts i ett aktiebolag torde det endast under mycket speciella omständigheter kunna rubriceras som ringa. I NJA 2004 s. 618 uttalade Högsta domstolen som skäl mot att brottet skulle bedömas som ringa att årsredovisningen är en viktig del av bokföringen. Detta särskilt när rörelsen är nystartad och dessutom får ekonomiska svårigheter. I departementspromemorian Ds 2002:57 uttalades till och med en så långtgående uppfattning som att underlåtenhet att upprätta årsredovisning, mot bakgrund av den betydelse den årliga avstämningen av poster har, aldrig bör anses som ett ringa brott Patent- och Registreringsverket har utsett K till likvidator i aktiebolaget och det är i denna egenskap han företrätt bolaget. Med hänsyn härtill och att det rör sig

11 SVARSSKRIVELSE Sida 11 (14) om årsredovisningar avseende inte mindre än tre räkenskapsår kan de personliga omständigheter som K hänvisat till inte anses utgöra sådana ömmande eller i övrigt förmildrande omständigheter som i sig kan anses medföra att brotten är att bedöma som ringa. Det har visserligen inte förekommit någon verksamhet i bolaget under den tid åtalet avser. Årsredovisningen utgör emellertid en mycket viktig del av ett aktiebolags bokföring. I NJA 2004 s. 618 var det fråga om årsredovisningar som upprättats några månader för sent. I det nu aktuella fallet har K helt underlåtit att upprätta årsredovisningar. Det är dessutom fråga om ett upprepat beteende. K har enligt vad hovrätten funnit begått gärningarna uppsåtligen. Vägas in bör också att aktiebolaget bildades i mars 2003 och att det aldrig upprättats någon årsredovisning för bolaget. Bolaget har på talan av staten försatts i konkurs. Slutligen bör beaktas att även om ingen verksamhet bedrevs i bolaget så inträffade det ett antal transaktioner. Exempelvis såldes bolagets materiella anläggningstillgångar, ursprungligen upptagna till ett värde om kronor, för kronor under räkenskapsåret Vid en samlad bedömning anser jag att brotten inte är att bedöma som ringa. Hovrätten har funnit att det, även med beaktande av den svårighet K kan komma att drabbas av i sin yrkesutövning, inte funnits tillräckliga skäl att helt underlåta att förena den villkorliga domen med dagsböter. Jag delar hovrättens uppfattning även i detta avseende. Frågan om prövningstillstånd I NJA 2004 s. 618 prövade Högsta domstolen frågan om underlåtenhet att inom föreskriven tid upprätta årsredovisningar för aktiebolag kunde utgöra bokföringsbrott. I domen uttalade Högsta domstolen att det får anses att rörelsens ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte i huvudsak kan bedömas utan årsredovisningen. Rättsläget får i detta avseende anses som klart. En prövning av frågan om huvudsaksrekvisitet är uppfyllt i det nu aktuella målet torde därför inte vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Som framgått i det föregående hävdar K att praxis är svajig och hänvisar i detta avseende till två hovrättsavgöranden där de tilltalade frikänts. I det första avgörandet fann Svea hovrätt utrett att den tilltalade upprättat årsredovisning för ett aktiebolag närmare sex månader för sent. Hovrätten fann utrett att det fanns flera omständigheter som bolaget inte rått över som bidragit till att årsredovisningen blivit försenad. Dessa omständigheter ansågs sammantagna ha bidragit till förseningen i sådan utsträckning att dröjsmålet inte borde föranleda straffansvar.

12 SVARSSKRIVELSE Sida 12 (14) I det redovisade hovrättsavgörandet hade således årsredovisning upprättats, om än för sent. K har tre år i rad inte upprättat någon årsredovisning för bolaget. Han har över huvud taget inte vidtagit någon åtgärd för att få till stånd en årsredovisning. Mot bakgrund bl.a. härav kan, enligt min mening, hovrättens resonemang i det redovisade avgörandet inte anses avvika från vad hovrätten uttalar i det nu aktuella avgörandet. I det andra avgörandet som K hänvisat till konstaterade Hovrätten för Västra Sverige att den tilltalade underlåtit att lämna in årsredovisning för ett aktiebolag avseende ett räkenskapsår. Även tingsrätten uttalade att det var utrett att den tilltalade hade underlåtit att lämna in årsredovisning. Här bör inskjutas det inte är straffbart att underlåta att lämna in en årsredovisning. Vad som kan vara straffbart är att underlåta att upprätta en årsredovisning. Hovrätten för Västra Sverige fann utrett att bolaget varit vilande under sju till åtta års tid och inte bedrivit någon verksamhet. Årsredovisning hade upprättats för de tidigare räkenskapsåren. Vidare ansåg hovrätten att det saknades anledning att betvivla den tilltalades uppgift att den enda skuld bolaget hade var till honom själv. Hovrätten uttalade att eftersom det under många år inte bedrivits någon verksamhet i bolaget fanns inte någon krets av intressenter som ur ett borgenärsperspektiv eller av andra skäl haft anledning att ta del av årsredovisningen. På grund härav och då rörelsens ekonomiska resultat eller ställning ändå måste ha kunnat bedömas ogillade hovrätten åtalet. I det redovisade hovrättsavgörandet hade bolaget varit vilande under många år och årsredovisningar hade upprättats för samtliga tidigare räkenskapsår. I det nu aktuella målet har årsredovisning aldrig upprättats för bolaget. Även om ingen verksamhet bedrevs inträffade ett antal transaktioner. Som exempel har i det föregående nämnts att bolagets materiella anläggningstillgångar såldes. Det kan i och för sig hävdas att Hovrättens för Västra Sverige avgörande inte är förenligt med Högsta domstolens uttalanden i NJA 2004 s Enbart ett enstaka hovrättsavgörande kan emellertid inte tas till intäkt för att praxis är ostadig. Därtill kommer att omständigheterna i det tidigare målet är speciella och i flera avseenden skiljer sig från omständigheterna i det nu aktuella målet. Med hänsyn härtill kan Hovrättens för Västra Sverige avgörande inte utgöra skäl för meddelande av prejudikatdispens. Vid bedömningen av om ett bokföringsbrott är att anse som ringa ska en helhetsbedömning göras varvid alla relevanta omständigheter ska vägas in. De omständigheter som det kan bli aktuellt att beakta har redovisats i det föregående. Högsta domstolen har såväl i NJA 2004 s. 618 som i NJA 2007 s. 451 prövat frågan om bokföringsbrott ska anses som ringa.

13 SVARSSKRIVELSE Sida 13 (14) I det nu aktuella målet anser jag att omständigheterna är sådana att det inte kan anses råda någon egentlig tvekan om att brotten inte kan anses som ringa. Vidare har jag svårt att se att Högsta domstolen genom en prövning av målet skulle kunna göra några uttalanden som ytterligare klarlägger rättsläget. De två tidigare domarna och de uttalanden som gjorts i förarbeten och doktrin får anses tillräckliga för ledningen av rättstillämpningen. Inte heller när det gäller påföljdsfrågan finns det enligt min mening behov av ett vägledande avgörande av Högsta domstolen. Den 14 juni 2007 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att se över vissa redovisningsfrågor. I uppdraget ingick även vissa straffrättsliga frågor och då särskilt frågan om bokföringsbrott vid för sent upprättad årsredovisning. I direktiven redovisades Högsta domstolens uttalanden i NJA 2004 s Vidare konstaterades att FAR, SRS och Sveriges advokatsamfund begärt att lagstiftningen ska ändras så att det inte utgör ett bokföringsbrott att upprätta en årsredovisning alltför sent. Enligt direktiven skulle utredaren beskriva de icke straffrättsliga sanktioner som kan riktas mot företag som inte upprättar och offentliggör sin årsredovisning i tid. Utredaren skulle också överväga om det finns anledning att inskränka eller ta bort straffansvaret i något avseende, särskilt för de fall där åsidosättandet av bokföringsskyldigheten består enbart i att en årsredovisning eller ett årsbokslut inte har upprättats eller har upprättats för sent (dir. 2007:78, s. 1 och 15 ff). Utredningen om enklare redovisning redovisade uppdraget i nu aktuell del i sitt slutbetänkande Försenad årsredovisning och bokföringsbrott, m.m (SOU 2009:46). Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 16 november I betänkandet föreslås att bestämmelsen om bokföringsbrott i 11 kap. 5 brottsbalken ska ändras. Syftet med den föreslagna ändringen anges uteslutande vara att säkerställa att enbart den omständigheten att ett företag inte upprättar en årsredovisning eller ett årsbokslut inte ska var straffbart. För att ett straffbart åsidosättande av bokföringsskyldigheten ska föreligga bör enligt utredningen krävas att företagets bokföring i övrigt är behäftad med sådana brister att det inte i huvudsak går att bedöma verksamhetens ställning eller resultat. Utredningen om enklare redovisning har således föreslagit att straffansvaret för bokföringsbrott ska inskränkas. Enbart den omständigheten att årsredovisning inte upprättats ska inte längre vara straffbar. Oavsett om utredningens förslag kommer att genomföras fullt ut eller mera begränsade ändringar beslutas, kan det antas att förutsättningarna för straffansvar i ett mål som det nu aktuella kommer att påverkas. Detta förhållande innebär att det finns en uppenbar risk att en prövning av Högsta domstolen av det nu aktuella målet skulle sakna eller vara av begränsad betydelse utanför det enskilda målet.

14 SVARSSKRIVELSE Sida 14 (14) Sammantaget anser jag att en prövning av målet i Högsta domstolen inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag avstyrker prövningstillstånd. Bevisning m.m. Jag ber att få avvakta med bevisuppgift och synpunkter på målets fortsatta handläggning till dess att Högsta domstolen har fattat beslut i tillståndsfrågan. Kerstin Skarp Lars Persson Kopia till: Ekobrottsmyndigheten, Generaldirektörens kansli, Rätts- och utvecklingsenheten Ekobrottsmyndigheten, Första ekobrottskammaren i Stockholm ( )