Den hemliga roboten Asta, Bea och Cesar har fått ett uppdrag av deras lärare Olle. Uppdraget var att de skulle hitta en bok i skolbiblioteket som Olle skulle läsa som högläsning på morgonen i klassrummet. Asta, Bea och Cesar fick stanna inne på rasten, för att leta efter en bok. -Det var tur att vi fick vara inne på rasten, sa Bea. -Va! Du brukar ju älska rast, sa Cesar och gick in till biblioteket. Asta och Bea följde efter. -Ja, men inte när det regnar. Det blir svårt att spela fotboll då, sa Bea och drog ut en bok ur en bokhylla. Det var en Sune-bok. Hon vände på den och läste på baksidan. -Den här kan vi ta, sa hon när hon läst klart. -Vad handlar den om?, sa Asta och sträckte sig efter boken. Bea gav den till henne. Asta läste och nickade. -Ja, den kan vi ta. Men vi kanske ska kolla lite mer innan vi bestämmer oss. Vi har ju ändå en halvtimme på oss, sa Asta och gav tillbaka boken till Bea. De letade några minuter innan Cesar drog ut en bok. Men det var inte bara boken som kom ut. -Cesar! Kolla!, sa Bea och pekade på en nyckel som låg på golvet. -Vadå?, sa Cesar. -Den ramlade ur boken när du drog ut den, sa Bea och plockade upp nyckeln. -Wow, sa Asta. Den glänser verkligen. -Ja, sa Bea och la ner den i fickan. -Vad gör du?, sa Cesar. Den är ju inte din. Det kanske är någon som tappat den. -Äh!, sa Bea. Om någon tappat den så skulle vi nog märka det. Cesar ryckte på axlarna. -Vi kan samlas i Cesars källare efter skolan och försöka lista ut vart nyckeln går, sa Asta. -Ja det låter bra, men vi måste handla på vägen. Mamma ska baka och vi har ingen mjölk hemma. Vi kan köpa med lite snacks
också. Det är ju ändå fredag, sa Cesar. Asta och Bea nickade ivrigt. -Skulle vi ta den här eller, sa Asta och viftade med Sune-boken. -Ja, sa Cesar. Det blir nog bra. Senare den dagen när skolan var slut satt Asta på grinden och väntade på Cesar och Bea. När de kom gick de till mataffären för att handla. -Vad ska vi ha för snacks?, sa Asta. -Ostbågar, sa Bea. -Och Coca-Cola, la Cesar till. När de tagit allt de skulle köpa ställde de sig i kön vid kassan. Det gick väldigt långsamt. Bea hade tappat tålamodet. -Vi skulle ha valt den andra kön, sa hon. Den går mycket fortare. Hon suckade, och Asta tänkte precis föreslå att de skulle byta när Cesar drog henne i armen. -Ser du?, viskade han och nickade ivrigt bort mot godishyllan. Ser du vad hon gör? -Vem då?, sa Asta. -Tanten i den röda mössan. Hon liksom... Cesar gjorde en konstig rörelse med armen. Asta förstod ingenting. -Vadå? Tar hon något? -Nej, nej, hon... Men vad gör hon nu? Tanten gick rakt emot de. Cesar och Asta kollade bort. -Ursäkta, jag har tappat bort en nyckel. Den är i guld och den glänser väldigt mycket. Har ni den?, sa tanten och stirrade på de. Asta tänkte på nyckeln i Beas ficka. Det måste vara den hon letar efter. -Nej vi har ingen nyckel, sa Bea snabbt och började lägga upp varorna på bandet. Asta såg strängt på henne. -Okej, men det är verkligen viktigt. Jag behöver nyckeln idag, sa tanten.
-Vad ska du ha den till? Eller jag menar vart går den?, undrade Cesar. -Det är hemligt, men om ni följer med hem till mig så kommer ni att förstå, sa tanten. Asta, Bea och Cesar tittade på varandra. Bea nickade. -Okej, sa Asta. Vi följer med dig hem. Men då får du lova att berätta vart nyckeln går. -Ja, jag håller alltid mina löften, sa tanten. -Bra, sa Cesar och betalade. Tanten bodde inte långt ifrån mataffären. Precis bakom, i ett litet gult hus. Cesar gick hem för att lämna alla varor. Så han kom lite senare. När alla var där satte de sig i soffan. Tanten harklade sig, sen sa hon: -Nyckeln leder till en skatt. Fast inte en sån som jag tror att ni tänker på. Min skatt är levande. -Levande?!, utbrast Bea. -Man kan väl inte stoppa in en nyckel i något levande?, sa Asta. -Jag har inte pratat färdigt, sa tanten. Ni får lova att inte säga till någon. Lovar ni? Barnen nickade ivrigt på sina huvuden. -Ni har nyckeln eller hur?, sa tanten och såg på Bea. -Mm, sa Bea tyst. -Hur fick ni tag på den?, frågade tanten. -Vi letade efter en bok som vår lärare Olle skulle läsa på morgonen. Cesar drog ut en bok och då följde nyckeln med, sa Asta. Bea hade lagt nyckeln på bordet. Hon suckade. -Kommer du ihåg vilken bok nyckeln följde med?, sa tanten och tittade på Cesar. Cesar skakade på huvudet. -Ta reda på det och kom tillbaka imorgon, sa tanten. -Men det är lördag imorgon, sa Asta. Skolan är inte öppen på lördagar. -Jag tror att Olle jobbar imorgon. Han är min man, sa tanten.
-Va? Det har inte Olle berättat. I vilket fall, tror du vi kan gå till skolan imorgon och försöka hitta boken?, sa Bea. -Ja. Jag pratar med Olle och ser om det går. Han kommer iallafall vara i skolan från klockan 11. Så ni kan komma efter lunch. -Okej, tack för att vi fick komma, sa Asta. I dörren när barnen skulle gå hem sa Bea: -Du skulle ju berätta vart nyckeln går. Det gjorde du inte. -Imorgon om ni hittar boken som nyckeln följde med, så kommer ni nog förstå. Om inte ska jag visa er, sa tanten och vinkade. Hejdå vi ses imorgon! Barnen vinkade och gick hem. Nästa dag vaknade Asta och Bea och nästan sprang upp ur sängen. Hetsade i sig frukost och sprang hem till Cesar. De hade bestämt att de skulle träffas där innan de gick till skolan. Barnen satt i källaren och pratade om vad "skatten" skulle kunna vara. -Levande..levande..levande, upprepade Cesar tyst. Vad finns det som är levande förutom människor och djur? För man använder väl inte nyckel till människor och djur eller? -Nej det är sant, men växter då, sa Asta som hört vad Cesar sa. -Det använder man inte heller nyckel till, sa Cesar och suckade. -Klockan är fem i elva, vi kan börja gå, sa Bea. När de var framme i skolan var Olle precis utanför. Han höll på att låsa upp porten. -Hej på er!, sa Olle. -Hej, sa barnen i kör. -Vad gör ni här?, sa Olle och öppnade skolporten. -Vi ska leta efter en bok. Om vi får komma in så klart, sa Asta. -Visst får ni komma in, sa Olle. -Tack, sa Cesar. Kan vi få nyckeln till biblioteket? Olle grävde i fickan. Tillslut fick han -upp en liten nyckel. -Här, sa han och gav den till Cesar.
-Tack, sa Cesar och gick in till biblioteket. Asta och Bea följde efter. -Vilken hylla stod boken?, frågade Asta. -Den, sa Cesar och pekade på "teknik" hyllan. Bea drog ut en bok. Det var den som de letade efter. -Var det den här?, frågade hon och höll upp boken för Cesar. Han nickade hastigt och sprang fram till Bea. -Robotar, läste Cesar på bokens omslag. Det måste vara en robot som nyckeln går till. -Ja, sa Asta. Kom vi springer hem till tanten och frågar om det är en robot som nyckeln går till. När de var framme vid tantens hus ringde Cesar på dörren. -Välkomna, sa tanten och höll upp dörren för barnen. -Tack, sa Asta. -Har ni kommit på vad jag ska ha nyckeln till?, frågade tanten. -Ja, sa Bea. En robot. Tanten gick iväg till ett skafferi i köket. -Kom, sa hon och låste upp dörren till skafferiet. Fast inte med den nyckeln hon fått av Bea. Ingen av barnen kunde tro sina ögon när de såg vad som stod inne i skafferiet. Tanten satte i nyckeln i den och den började röra sig. Det som fanns framför de var en jätte-robot. -Den heter Riley, sa tanten och kliade roboten bakom örat. -Wow, sa barnen i kör. Alla satte sig i soffan. Till och med Riley. Tanten berättade vad Riley kunde göra. Han kunde göra nästan allt som en riktig människa kan göra. Asta gick hem tidigare än de andra. Hon skulle hem och äta lunch. Cesar och Bea gick hem till Cesar. De skulle hjälpa Cesars mamma att baka.
På måndagen i skolan var allt som vanligt. Förutom en sak. De hade en ny elev i klassen. Den nya eleven var Riley. Alla barn i klassen (förutom Asta, Bea och Cesar) blev rädda när den gigantiska roboten stod i dörren till klassrummet. Men vande sig efter 10 rasten. Riley tyckte om att spela fotboll och hoppa hage. Alla i klassen ville vara med Riley. Ibland följde Asta, Bea och Cesar med Riley hem. Det tyckte han om. Barnen i klassen tyckte att det var orättvist att bara Asta, Bea och Cesar fick följa med honom hem. Men då sa Bea bara: -Vi hjälper honom med läxorna. Det var sant. Olle hade sagt att de skulle hjälpa Riley med läxorna. Riley var som en vanlig elev bara inte lika "smart". En dag gick jätteroboten sönder. Sam hade råkat sparka en boll på honom. Olle ringde vaktmästaren, som kom på en gång. Det gick att laga Riley, men det skulle ta flera dagar. Olle förstod och sa: -Jag tror att jag tar med Riley hem till min fru som skapat honom. Hon kan nog laga honom. Vaktmästaren gick ut ifrån klassrummet. Efter skolan fick Asta och Cesar hjälpa Olle med att bära hem Riley. Bea skulle på fotbollsträning så hon kunde inte hjälpa till. Olles fru lagade Riley på ett kick. Sen lekte Asta och Cesar med honom resten av dagen. Slut Lisa Nikolic fridtunaskolan Linköping