Caprimulgus europaeus Nattskärra Fåglar NE NA LC Livskraftig (LC) DD NT VU EN CR RE Klass: Aves (fåglar), Ordning: Caprimulgiformes (skärrfåglar), Familj: Caprimulgidae (nattskärror), Släkte: Caprimulgus, Art: Caprimulgus europaeus - nattskärra Linnaeus, 1758 Synonymer: Kännetecken Nattskärran är den enda nordeuropeiska representanten för en stor grupp av nattaktiva, insektsätande fåglar. Den sällan sedda fågeln är av samma storlek som en liten falk (26-28 cm lång) och den påminner i silhuett mycket om dessa fåglar med långa smala vingar (vingbredd 56-64 cm) och en lång stjärt. Flykten är dock helt annorlunda med snabba vändningar och tvära kast. Nattskärran är mycket väl kamouflerad i sin vackert mönstrade dräkt i olika gråa och bruna nyanser. Under spelet exponerar hannarna tydliga vita fläckar på vingarna och ytterst på stjärtpennorna. Dagtid sitter nattskärran inaktiv och förlitar sig på sin kamouflagefärgade dräkt för att undgå upptäckt. Arten avslöjar sig oftast genom sin vittljudande (upp till ett par kilometer), surrande sång. Utbredning och status I Sverige förekommer den i de södra och mellersta delarna norrut till Dalarna och längs kusten till Hälsingland. Om arten fortfarande häckar regelbundet i Medelpad och Ångermanland är däremot osäkert. Nattskärran hade under det tidiga 1900-talet en större utbredning i Sverige. Främst gäller detta Norrlands inland där häckningar rapporterades regelbundet från Dalarna, östra Härjedalen och Jämtland. Även längs Norrlandskusten verkar beståndet ha varit större och arten var en regelbunden häckfågel i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Under perioden 1970-1990 uppvisade nattskärran minskande populationer i flertalet europeiska länder, men situationen förbättrades under perioden 1990-2000. I England visar undersökningar på en betydande ökning mellan 1992 och 2004, i vissa områden fördubblades antalet spelande hannar under perioden. Även i Sverige har situationen förbättrats. I de norra delarna av utbredningsområdet sker visserligen fortfarande en minskning medan arten i de södra och centrala delarna av utbredningsområdet anses ha ökat i antal. Trots den stabilisering av beståndet som konstaterats under inledande delen av 2000-talet prognostiseras en fortgående minskning de kommande 10-20 åren på grund av fortsatta habitatförändringar. Det svenska beståndet beräknades i början av 2000-talet till mellan 2000 och 2500 par. En riksinventering som genomfördes 2007 visade dock på att detta var en kraftig underskattning och att det nuvarande beståndets storlek bör ligga runt 7000 par. Den europeiska populationen beräknas till 470 000-1 miljon par. I våra grannländer anses bestånden nu vara stabila, utom i Tyskland där arten fortfarande minskar. Nattskärran har i övrigt en vidsträckt utbredning över större delen av den Palearktiska regionen österut till Kina. ArtDatabanken - artfaktablad 1
Ekologi Nattskärran är under häckning och näringssök hänvisad till öppna eller glest trädbeväxta miljöer. Inom huvuddelen av det svenska utbredningsområdet är gles talldominerad skog och hyggen (>2 ha) de dominerade häckningsbiotoperna. Uppskattningsvis finns mer än 90 % av det samlade beståndet i den typen av miljöer. De bästa reviren finns i områden med varierat landskap och gynnsamt lokalklimat, ofta i gles hedtallskog eller hällmarkstallskog. Arten verkar föredra områden med ojämna beståndsgränser och inbuktningar där den lättare kan hitta föda under perioder med blåsigt väder. Resultaten från riksinventeringen av nattskärra 1970 visade på vissa regionala skillnader i biotopval - i sydligaste Sverige finns en betydande del av beståndet (ca 50 %) i löv- och blandskog. Även engelska och schweiziska undersökningar visar att nattskärran i vissa regioner företrädesvis födosöker i lövskogsområden. På kontinenten hittar man dessutom regelbundet häckande nattskärra på öppna hedar och i buskmarker. Förutom några få häckningar på Stora Karlsö saknas sådana observationer från Sverige. Nattskärran anländer till Sverige i slutet av maj eller i början av juni, enligt brittiska undersökningar kommer hannarna i snitt 11 dagar före honorna. Tidpunkten mellan ankomst och äggläggning styrs av vädret, ju kallare nätter desto längre dröjer det innan honan börjar värpa. Resultatet från en telemetristudie i södra Dalarna 1996 fann att hannarna tidigt på säsongen samlades på hyggen. Vissa individer flög mer än 5 km från daglegan. Antal hannar på ett studerat hygge varierade mellan 8 och 12. På hygget hade varje hanne ett mindre område som den födosökte inom och spelade på. När en hona kom in på hygget följdes hon av flera hannar över ett större område. Honan lägger en kull om två ägg direkt på marken utan tillstymmelse till något bo eller bale. Äggen läggs på mindre fläckar (någon eller några få m2) med öppen mark, helst helt utan växtlighet. Förkärleken för öppen mark är förmodligen förklaringen till de många berättelserna från äldre dagar om hur vandrare skrämt upp ruvande nattskärror från en stig. Ofta finns det gott om markblottor och partier med låg växtlighet i ett revir och dessa utnyttjas inte enbart för bobygge utan även som viloplatser för såväl adulter som juveniler. Ruvningen sköts huvudsakligen av honan under en period av 16-18 dygn. Ungarna lämnar boet efter några få dagar, men håller sig fortsatt tätt tillsammans. De blir flygga efter 16-17 dygn och matas därefter ytterligare ca 16 dygn. Ungarna matas inledningsvis med mjuka, icke-kitiniserade insekter, t.ex. kan myggor utgöra en stor del av födan under denna period. Under goda omständigheter kan ett par föda upp två kullar under en säsong. Normalt övertar hannen då ansvaret för den första kullen när ungarna är ungefär två veckor gamla, medan honan ruvar fram den andra kullen. Ungarna blir självständiga efter ungefär en månad. Nattskärrorna lämnar landet redan i augusti-september. Nattskärran har liksom tornseglaren ett mycket stort gap. Födan utgörs främst av nattaktiva fjärilar, skalbaggar, tvåvingar och andra insekter - nattskärran är opportunist och utnyttjar de mest talrika bytesdjuren. Nattskärran kan födosöka i många olika miljöer, t.o.m. över öppet vatten och öppna ängsmarker. Brittiska undersökningar visar att arten normalt rör sig ganska långa sträckor från boplatsen under födosöket (i snitt 3,1 km i den studerade populationen) och utnyttjar flera olika typer av miljöer. Vid god tillgång på nattflygande insekter födosöker den flygande, i stil med en ladusvala. När tillgången på mat är sämre kan den övergå till ett flugsnapparbeteende då den sitter stilla och gör utfall mot förbiflygande insekter. Ofta associeras nattskärran med tamboskap - något som bl.a. gett upphov till artens tyska namn Ziegenmelker (getmjölkare). Av allt att döma handlar det om att nattskärrorna utnyttjar den rika förekomsten av olika insekter (främst dyngbaggar och andra små bladhorningar, men även asbaggar och olika tvåvingar) som alltid finns runt betande djur. De adulta fåglarna ägnar 2-5 timmar per natt åt eget födosök. Under augusti ökar denna tid då de ska bygga upp fettlagren innan flyttningen. Gynnsamt väder och rik tillgång på nattflygande fjärilar (särskild nattflyn som normalt uppträder i en flygtopp under augusti) är mycket viktigt under denna period. Nattskärran är en långdistansflyttare som övervintrar i Afrika söder om Sahara. Arten ses regelbundet i områden med busksavann i östra Zimbabwe, och har noterats i de flesta slags skog. ArtDatabanken - artfaktablad 2
Hot I ett historiskt perspektiv har nattskärran förmodligen gynnats av mänskliga ingrepp i skogen som småskalig avverkning, vedhuggning och lövtäkt i kombination med betesdrift. Ur många aspekter var 1800-talets ljusöppna, glesa och luckiga skog en idealisk nattskärremiljö. Under 1900-talet har nattskärran minskat mycket kraftigt till följd av den omfattande landskapsförändring som ägt rum i skogs- och mellanbygderna. I skogslandskapet handlar det om negativa förändringar i form av gradvis allt tätare bestånd, en kraftigt ökad andel gran på tallens och lövskogens bekostnad samt omfattande skogsdikning som lett till att många områden med lågproduktiva skogliga impediment omvandlats till täta produktionsbestånd. Som en viss ersättning för forna tiders öppna skog har vi fått det storskaliga införandet av kalhyggesbruket (med eller utan lämnade överståndare) som skapat viktiga, om än relativt kortlivade, ersättningsmiljöer för nattskärra och flera andra arter, i form av hyggen och unga planteringar. Hyggen utnyttjas normalt 7-10 år efter avverkning, d.v.s. fram tills det att plantorna vuxit sig så stora att marken helt skuggas ut. Förmodligen har nattskärran opportunistiskt utnyttjat de brandfält som fram till det tidiga 1900-talet var ett karaktäristiskt inslag i skogen i den boreala zonen. Även den storskaliga nedläggningen av jordbruk i skogs- och mellanbygderna har haft en enorm inverkan på landskapets struktur. Småskaligheten har försvunnit och en mycket stor andel av de små åkrar och öppna betesmarker som fanns i landskapet för bara 50 år sedan är idag helt försvunna. Betespräglad skog och naturbetesmarker i skogsbygderna har i princip helt försvunnit. Idag går de få djur som finns kvar på den gamla inmarken, medan utmarken (skogen) helt och hållet är omvandlad till täta planteringar. Konstgödning av de kvarvarande öppna markerna leder till att för fjärilar viktiga näringsväxter försvinner och därmed minskar födotillgången. I takt med att variationen och småmiljöerna i landskapet försvinner blir det allt svårare för nattskärran. Möjligheterna att opportunistiskt utnyttja svärmande insekter i olika miljöer är så gott som helt borta i dagens ensartade skogslandskap. Tallen är på många sätt hotad i skogslandskapet i södra Sverige - något som på sikt kan bli ett hot mot nattskärran. Till följd av allt för stora viltstammar och de stora Gremmeniellaangreppen minskar nyplanteringen av tall kraftigt. För att rädda tallen i landskapet måste man agera från centralt håll - om så är tvunget genom ökade avskjutningskrav på klövvilt och ökat stöd till föryngring av tall genom bidrag till stängsling. Under födosöket kan nattskärran söka sig till vägar (öppna varma miljöer), och i vissa områden är antalet trafikdödade nattskärror stort. Ögonvittnesskildringar från 1950-talet antyder att mycket stora mängder nattskärra dödades längs våra vägar i samband med att bilismen slog igenom. Expanderade fritidsbebyggelse i kustnära områden kan lokalt leda till kraftiga störningar. Man kan inte heller utesluta att förändringar i övervintringsområdet kan ha påverkat arten negativt. Ökad biocid- och insekticidanvändning i Afrika har med stor sannolikhet haft effekter på vinteröverlevnaden. Klimatförändringar förs ofta fram för att förklara olika fågelarters tillbakagång. Ett mer maritimt klimat i Sverige under den senare delen av 1900-talet har anförts som orsak bl.a. till nedgången av nattskärra och törnskata. Att klimatet inte spelar någon större roll visas tydligt av att arten i Danmark är som vanligast i de mest maritimt präglade delarna på västra Jylland, och överhuvudtaget är nattskärran på många håll en vanlig art i tallskog längs Västeuropas kuster. ArtDatabanken - artfaktablad 3
Åtgärder Eftersom nattskärrans tillbakagång till allra största delen beror på strukturförändringar inom skogs- och jordbruket krävs det mycket stora ansträngningar för att vända den negativa utvecklingen på nationell nivå. Åtgärderna måste därför i ett kort perspektivet koncentreras till områden med goda bestånd av arten. För att rädda beståndet av nattskärra krävs att man aktivt sköter skogen inom reservat, Natura 2000-områden (SPA- och SCI-områden) och områden med skyddsskog (kustnära läplanteringar) på ett sådant sätt att man kan upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för arter knutna till gles skog. Det innebär bortröjning av lövuppslag och gallring för att förhindra att skogen ska bli för tät och fuktig. För att skapa jordblottor och lämpliga boplatser krävs det i många fall markberedning och bekämpning av kruståteluppslag. Det kan även innebära en aktiv landskapsplanering av skogsbruksåtgärderna för att få en rotation av kalhyggen, tallplanteringar och uppväxande skog av olika ålder och med olika beståndstäthet över större områden. Dogmen om fri utveckling inom naturvården i skogen är ett direkt hot mot nattskärran. I England har man lokalt lyckats vända artens nedåtgående trend genom aktiva åtgärder för att skapa lämpliga habitat. Man har fokuserat på att: 1. röja fram gläntor i områden med tät skog (hellre enstaka stora än många små), 2. lämna enstaka större träd i gläntorna (max 10 träd per ha), 3. planera skogsavverkningar så att man får så långa brynzoner som möjligt, 4. skapa tydliga inbuktningar i bestånden (20-100 m breda/djupa), 5. sköta brynzonerna så att de upprätthåller en flerskiktad struktur, 6. lämna trädridåer i skogslandskapet för att få bättre läförhållanden, 7. tillskapa trädridåer i öppet landskap för lä samt 8. tillskapa bara fläckar i markskiktet, särskilt vid basen av små björkar (1-3 m höga), för att skapa lämpliga boplatser. Dessa åtgärder torde vara adekvata även i Sverige även om en viss detaljanpassning kan vara nödvändig. Värt att notera är att föreslagna åtgärder även gynnar fladdermöss och andra nattaktiva insektsjägare. Övrigt Utländska namn NO: Nattravn, DK: Natravn, FI: Kehrääja, GB: Nightjar. Nattskärra är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurater) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905). Naturvård Konventioner: Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Boreal region (BOR)) Fridlysning: Fridlyst enl. 4 Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen. ArtDatabanken - artfaktablad 4
Litteratur Alexander, I. & Cresswell, B. 1990. Foraging of nightjars Caprimulgus europaeus away from their breeding site. Ibis 132: 568-574. Aronsson, Å. 1995. Nattskärrans Caprimulgus europaeus antalsförändring under tjugoett år i Ale och Vättle fjäll nordöst om Göteborg. Ornis Svecica 5: 161-164. Berry, R. & Bibby, C.J. 1981. A breeding study of nightjars Caprimulgus europaeus. British Birds 74: 161-169. BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. BirdLife Conservation Series No. 12. Burgess, N.D., Evans, C.E. & Sorenson, J. 1990a. Heathland management for nightjars. RSPB Conservation Review 4: 32-35. Burgess, N.D., Evans, C.E. & Sorenson, J. 1990b. The management of lowland heath for nightjars at Minsmere, Suffolk, Great Britain UK. Journal of Environmental Management 31: 351-360. Eskilsson, N & Siljeholm, E. 1994. En inventering av nattskärra i Åsvikslandets naturreservat - samt något om artens status i Östergötland. Vingspegeln 13: 81-84. Jensen, N.O. & Jacobsen, L.B. 1996. Ynglebestanden af Natravn Caprimulgus europaeus i Danmark 1992-95. Dansk Ornitologisk Forening Tidskrift 90: 93-98. Lindell, L. 1980. Nattskärrans Caprimulgus europaeus biotopval på norra Öland. Calidris 9: 221-236. Lötberg, U. 1997. Nattskärror på norra Hållnäshalvön 1995. Fåglar i Uppland 24: 30-33. Morris, A., Burges, D., Fuller, R.J., Evans, A.D. & Smith, K.W. 1994. The status and distribution of nightjars Caprimulgus europaeus in Britain in 1992. A report to the British Trust for Ornithology. Bird Study 41: 181-191. Nyström, H. 1987. Nattskärran på Vättlefjäll. Fåglar på Västkusten 21: 116-122. Ravenscroft, N.O.M. 1989. The status and habitat of the nightjar Caprimulgus europaeus in coastal Suffolk, England, UK. Bird Study 36:161-169. Scott, G.W., Jardine, D.C., Hills, G. & Sweeney, B. 1998. Changes in nightjar Caprimulgus europaeus populations in upland forests in Yorkshire. Bird Study 45: 219-225. Sierro, A., Arlettaz, R., Naef-Daenzer, B. Strebel, S. & Zbinden, N. 2001. Habitat use and foraging ecology of the nightjar (Caprimulgus europaeus) in the Swiss alps: Towards a conservation scheme. Biological Conservation 98: 325-331. Stolt, B.-O. 1972. Om nattskärrans Caprimulgus europaeus förekomst i Sverige 1970. Vår Fågelvärld 31: 111-116. Thuresson, M. 1988. Nattskärran på Hållnäshalvön i nordöstra Uppland. Fåglar i Uppland 15: 77-84. Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: Their Conservation Status. Birdlife Conservation Series no. 3. BirdLife International. Cambridge. Tunmark, S. 1984. Nattskärrans förekomst och numerär på Halle- och Hunneberg. Gavia 10: 9-13. Wichmann, G. 2004.Habitat use of nightjar (Caprimulgus europaeus) in an Austrian pine forest. Journal of Ornithology 145: 69-73. Wärnbäck, J. 2004. Nattskärran på Hållnäshalvön i norra Uppland 2004. Fåglar i Uppland 31(4): 8-11. Wärnbäck, J. 2009. Nattskärran i Sverige 2007. Resultat av riksinventeringen. Vår Fågelvärld 68 (3): 10-15. Åberg, P. 1976. Nattskärra Caprimulgus europaeus och trädlärka Lullula arborea i Skaraborg. Grus 3: 4-10. Författare Mikael Svensson 2001. Rev. Mikael Svensson 2005, Mikael Svensson & Martin Tjernberg 2010. ArtDatabanken, SLU 2010. ArtDatabanken - artfaktablad 5