Besöksförbudet Hur kan det förbättras?

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Pamela Lindqvist Besöksförbudet Hur kan det förbättras? Examensarbete 20 poäng Helén Örnemark Hansen Straffrätt VT 2002

Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRKORTNINGAR 4 1 INLEDNING 5 1.1 Syfte och problemställning 5 1.2 Metod och material 6 1.3 Avgränsningar och disposition 6 2 GÄLLANDE LAGSTIFTNING 7 2.1 Syfte 7 2.2 Förutsättningar för att kunna meddela besöksförbud 9 2.3 Ordinärt kontaktförbud 11 2.4 Utvidgat kontaktförbud 11 2.5 Handläggning 12 3 STATISTIK 16 4 TIDIGARE UTVÄRDERINGAR 18 4.1 Lagen om besöksförbud en uppföljning (BRÅ-PM 1989:2) 18 4.2 Uppföljning av lagen om besöksförbud 1995 (BRÅ) 19 4.3 Besöksförbud och målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter (1997) 22 4.4 Brottsofferutredningen (SOU 1998:40) 25 5 GEOGRAFISK UTVIDGNING AV DET UTVIDGADE BESÖKSFÖRBUDET 27 5.1 Inledning 27 5.2 Rättsliga förutsättningar 28 5.3 Slutsatser rörande geografisk utvidgning av det utvidgade besöksförbudet33 6 TILLFÄLLIGT BESÖKSFÖRBUD MEDDELAT AV POLIS 35

6.1 Inledning 35 6.2 Rättsliga förutsättningar 36 6.3 Slutsatser rörande tillfälligt besöksförbud meddelat av polis 38 7 BESÖKSFÖRBUD I EGEN BOSTAD 40 7.1 Inledning 40 7.2 Rättsliga förutsättningar 44 7.3 Slutsatser rörande besöksförbud i egen bostad 53 8 ELEKTRONISK ÖVERVAKNING VID BESÖKSFÖRBUD 55 8.1 Inledning 55 8.2 Tekniska förutsättningar 55 8.3 Rättsliga förutsättningar 58 8.3.1 Övervakning med elektronisk kontroll som en påföljd för brott - skyddstillsyn 64 8.3.2 Besöksförbud i kombination med övervakning med elektronisk kontroll kvalificerat besöksförbud 69 8.3.3 Övervakning av besöksförbud med elektronisk kontroll kvalificerat besöksförbud som en särskild rättsverkan av brott 74 8.3.4 Min modell Övervakning med elektronisk kontroll som självständig påföljd för brott 77 8.4 Slutsatser rörande elektronisk övervakning vid besöksförbud 80 8.5 Funderingar inför framtiden 83 9 AVSLUTANDE KOMMENTAR 84 LITTERATURFÖRTECKNING 85 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 88

Sammanfattning Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 och sedan dess har såväl antalet meddelade besöksförbud som antalet polisanmälda överträdelser av besöksförbud ökat i antal. Många som beviljats besöksförbud känner trygghet enbart i sitt hem och undviker så gott det går att befinna sig på platser som inte omfattas av förbudet. En lösning på detta skulle kunna vara att införa en möjlighet att bevilja besöksförbud för ett större geografiskt område än vad som är möjligt idag. Justitiedepartementet föreslår att det geografiska området i undantagsfall bör kunna uppgå till en hel kommun. Förslaget innebär en inskränkning av rörelsefriheten, som skyddas genom RF 2 kap. 8 och artikel 2 i Europakonventionens fjärde tilläggsprotokoll. Enligt min bedömning hindrar ingen av dem att en bestämmelse som ger möjlighet att meddela besöksförbud för ett större geografiskt område införs. Om de trakasserier en människa utsätts för inte är att betrakta som brott eller är sådana brott som inte föranleder frihetsberövande har polisen i dagsläget svårt att avbryta trakasserierna. Nästa förslag går därför ut på att polisen skall ges möjlighet att meddela ett tillfälligt besöksförbud som är giltigt i maximalt 24 timmar. Det tillfälliga förbudet får endast meddelas om åklagarens beslut i frågan inte kan avvaktas. Polisen bör även, sedan fråga om besöksförbud väckts, ges möjlighet att ta med den person som förbudet är avsett att gälla till förhör. Denna möjlighet torde leda till en viss tidsvinst så att åklagaren i de flesta akuta fall hinner ta ställning i frågan. Genom möjligheten att ta med personen till förhör torde det därför inte bli aktuellt för polisen att meddela tillfälliga besöksförbud särskilt ofta. Idag finns ingen möjlighet att meddela besöksförbud om parterna delar bostad. Mycket av det våld kvinnor utsätts för sker i hemmet och för att kunna erhålla skydd måste kvinnan idag fly från bostaden. Den enda möjlighet som finns idag att något mera varaktigt hindra en man att befinna sig i sitt hem är genom häktning. Besöksförbud i egen bostad skall kunna meddelas i 30 dygn om det finns en risk att den som besöksförbudet gäller kommer att begå brott mot en sammanboende. Flera fri- och rättigheter berörs av förslaget. Dels berörs rörelsefriheten i RF 2 kap. 8 och i artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I regeringsformen berörs även skyddet för rådighetsinskränkningar i byggnad och mark i RF 2 kap. 18, medan Europakonventionen i artikel 8 berörs genom skyddet för hemmet och 1

privatlivet. Enligt min bedömning lägger ingen av de nämnda fri- och rättigheterna något hinder i vägen för att införa en bestämmelse om besöksförbud i egen bostad. Enligt justitiedepartementets förslag skall polisen ges möjlighet att meddela även denna typ av besöksförbud tillfälligt om åklagarens beslut i frågan inte kan avvaktas. Eftersom åtgärden är så pass ingripande menar jag att åklagaren är bättre lämpad för de överväganden som behövs göras. Jag anser därför att åklagaren istället för polisen borde ges möjlighet att meddela ett tillfälligt besöksförbud när det gäller förbud i egen bostad. Skulle situationen vara så akut torde det vara möjligt att omhänderta personen som kan komma ifråga för att meddelas förbudet för att förhindra brott. En annan möjlighet för att åklagaren skall hinna ta ställning är det tidigare nämnda förslaget om medtagande till förhör. En tredje möjlighet vore att i lagen om besöksförbud införa en regel om att en person som är aktuell för att meddelas besöksförbud i egen bostad får omhändertas i avvaktan på åklagarens tillfälliga beslut. Förslaget att övervaka besöksförbud elektroniskt är inte nytt. Dagens teknik som finns för elektronisk övervakning förutsätter att den övervakade befinner sig på viss plats vid viss tid för att sändaren skall kunna kontrolleras. Intensivövervakning med elektronisk kontroll används idag som verkställighet vid fängelsestraff på upp till tre månader. Justitiedepartementet föreslår att övervakningen vid besöksförbud borde kunna fortgå i upp till sex månader eftersom den övervakningen inte behöver vara lika hårt reglerad och det behövs inte heller lika mycket övervakad tid. Elektronisk övervakning är att betrakta som ett frihetsberövande och därför måste såväl regeringsformens som Europakonventionens skydd mot frihetsberövande beaktas. De aktuella reglerna återfinns i regeringsformens 2 kap. 8 och i Europakonventionens artikel 5. Enligt min bedömning kan endast de som överträtt besöksförbud komma ifråga för elektronisk övervakning. I uppsatsen presenteras fyra möjliga modeller för att övervaka besöksförbud med elektronisk kontroll. Den första modellen går ut på att skyddstillsyn med särskild föreskrift om att besöksförbud skall övervakas elektroniskt utdöms som påföljd för brott. Denna modell är förenlig med såväl Europakonventionen som regeringsformen. Modellen är dock inte problemfri. Syftet med skyddstillsyn är att den dömde skall avhålla sig från fortsatt brottslighet. Om övervakningstiden avgörs av övervakningsbehovet kan detta komma att strida mot proportionalitetsprincipen och om straffvärdet skall vara avgörande kan detta leda till att övervakningen pågår under så kort tid att den inte blir effektiv. 2

Den andra modellen innebär att domstol meddelar ett särskilt kvalificerat besöksförbud som skall övervakas på elektronisk väg. Denna modell skall kunna meddelas utan föregående brott och är en förebyggande åtgärd. Att frihetsberöva någon i förebyggande syfte strider mot Europakonventionen och det kan inte heller anses förenlig med regeringsformen eftersom frihetsberövande i förebyggande syfte knappast kan accepteras i ett demokratiskt samhälle. Denna modell är således enligt min bedömning inte något alternativ. Modell nummer tre går ut på att domstol beslutar om elektronisk övervakning av besöksförbud som särskild rättsverkan av brott. Vid påföljdsvalet skall sedan hänsyn tas till att elektronisk övervakning beslutats så att proportionalitetsprincipen upprätthålls. Detta kommer att innebära att det blir fråga om korta övervakningstider. Som jag ser det är denna modell förenlig med såväl regeringsformen som Europakonventionen. Den som inte vill medverka till övervakningen skall enligt förslaget dömas till fängelse och att straffa någon för att denne inte vill medverka till en tvångsåtgärd strider dock mot de grundläggande idéer som vårt straffsystem bygger på. Den fjärde och sista modellen är min egen och innebär att elektronisk övervakning av besöksförbud skall kunna utdömas som en självständig påföljd. Något hinder av vare sig Europakonventionen eller regeringsformen möter inte heller denna modell. Problemet med modellen är dock även här att straffvärdet kommer att leda till korta övervakningstider. Jag anser inte att det för närvarande bör införas elektronisk övervakning av besöksförbud. När den sattelitbaserade GPS-tekniken är tillräckligt utvecklad bör det dock tas ny ställning i frågan. 3

Förkortningar BFL Lagen (1988:688) om besöksförbud BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ Brottsförebyggande rådet DelgL Delgivningslag (1970:428) Ds Departementsserien ECOSOC FN:s ekonomiska och sociala råd Europakonventionen Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FN Förenta Nationerna IÖV Intensivövervakning med elektronisk kontroll NJA Nytt Juridiskt Arkiv (del I) PolisL Polislag (1984:387) Prop Regeringens proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) RH Rättsfall från hovrätterna RÅFS Riksåklagarens författningssamling SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar UtlL Utlänningslag (1989:529) 4

1 Inledning Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988. Lagen tillkom som en del i strävandena att förbättra situationen för kvinnor som utsätts för våld, hot och trakasserier av sina före detta makar/sambor. Tanken med lagen är att den skall förebygga de hotfulla situationerna genom att avbryta kontakterna mellan parterna. Lagstiftningen är dock generellt tillämplig och kan tillämpas även om parterna inte haft någon sexuell relation. Sedan lagens tillkomst har antalet meddelade besöksförbud ökat kontinuerligt. Även antalet polisanmälda överträdelser av besöksförbud har huvudsakligen ökat i antal för varje år. Lagen har inte varit fri från kritik och oftast går kritiken ut på att lagen är för tam och att den är ett slag i luften. Sedan länge har det förts fram förslag på att intensivövervakning med elektronisk kontroll borde tillämpas på de personer som inte kan förmås respektera besöksförbuden de meddelats. Lagen om besöksförbud är idag inte möjlig att tillämpa när parterna delar bostad. Vid diskussioner rörande våld mot kvinnor i hemmet framhålls ofta det orimliga i att kvinnan måste fly från sitt hem för att kunna erhålla skydd. Det har i dessa diskussioner framhållits att det istället borde vara möjligt att lyfta undan mannen. 1.1 Syfte och problemställning Syftet med uppsatsen är att utröna hur besöksförbudet kan förbättras. Jag kommer i uppsatsen att lägga fram och diskutera flera förslag till förändringar. Frågeställningarna i de olika förslagen är i stort desamma. Kan de olika förslagen till förändringar förbättra situationen för de som besöksförbudet är avsett att skydda? Är förslagen förenliga med den svenska grundlagen och Europakonventionen? De förändringar jag diskuterar runt är huruvida det borde vara möjligt att geografiskt utvidga det utvidgade besöksförbudet. Jag fortsätter därefter med att resonera runt idén att polisen skall ges möjlighet att meddela besöksförbud. Vidare resonerar jag runt möjligheten att meddela någon besöksförbud i egen bostad för att efter det ta upp huruvida elektronisk övervakning borde tillämpas vid besöksförbud. Jag har valt att lägga uppsatsens tyngdpunkt på de två sistnämnda punkterna då dessa är de som kändes mest kontroversiella. 5

1.2 Metod och material Jag har huvudsakligen arbetat med skriftligt material. Jag har haft tillgång till olika utvärderingar, som belyst lagen om besöksförbud från olika håll, och uppsatsen i stort kretsar runt bedömningar av vad som är att anse som förenligt med såväl grundlag som Europakonventionen. Med hänsyn till detta ansåg jag inte att det var nödvändigt med någon utvidgad kontakt med någon som har erfarenheter av besöksförbud. Jag har haft stor användning av offentligt tryck. Främst är det sådant offentligt tryck som behandlar besöksförbud, kvinnovåld och intensivövervakning med elektronisk kontroll som kommit till användning. Bland övrig litteratur märks bland annat olika utvärderingar från Brottsförebyggande rådet, lagkommentarer och litteratur rörande mänskliga rättigheter. Jag har hämtat rättsfall från såväl Europadomstolen, som Högsta domstolen och hovrätterna. 1.3 Avgränsningar och disposition Jag har i uppsatsen valt att endast behandla besöksförbud enligt lagen om besöksförbud. Det finns i äktenskapsbalkens 14 kap. 7 andra stycke möjlighet för domstol att, i mål om äktenskapsskillnad, förbjuda makar att besöka varandra fram till dess frågan om äktenskapsskillnad avgjorts genom dom som vunnit laga kraft. Denna typ av besöksförbud behandlas inte i uppsatsen. Uppsatsen är disponerad så att den efter inledningen ger en beskrivning av gällande rätt. Därefter följer ett kapitel som innehåller statistik. I kapitel fyra presenteras de utvärderingar som hittills gjorts av besöksförbudslagen. I kapitlet som följer härpå behandlar jag förslaget som gäller geografisk utvidgning av det utvidgade besöksförbudet. Därefter följer i kapitel 6 en diskussion om huruvida polisen skall ges möjlighet att meddela besöksförbud. I kapitel 7 behandlar jag frågan om det borde införas en möjlighet att meddela besöksförbud i egen bostad för att sedan i kapitel 8 resonera om elektronisk övervakning vid besöksförbud kan vara ett alternativ för de personer som inte kan förmås att respektera besöksförbudet. Jag valt att föra analysen löpande i texten för att sedan i slutet av varje kapitel sammanfatta de slutsatser jag kom fram till. 6

2 Gällande lagstiftning 2.1 Syfte Under diskussionerna som under 1980-talet fördes rörande misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor uppmärksammades det särskilt att vissa former av personföljelser var vanligt förekommande vid denna typ av våld. Särskilt svåra är dessa problem hos kvinnor som utsatts för våld eller hotats av sin tidigare make/sambo. Den som misshandlats eller hotats av någon hon sammanlevt med lever ofta i fruktan för att mannen skall söka upp henne och verkställa hotet eller upprepa misshandeln. Återkommande täta kontaktförsök, t ex genom upprepade telefonsamtal eller brev, kan vara såväl besvärande som skrämmande, men faller inte alltid in under något straffstadgande. Förföljelserna kan även ske på annat sätt, t ex genom att mannen uppehåller sig i omedelbar närhet till kvinnan bostad eller arbetsplats eller följer efter henne utan att ta direkt kontakt. Om mannens beteende inte faller in under någon straffbestämmelse kunde den drabbade kvinnan innan lagen om besöksförbud trädde i kraft normalt inte få någon hjälp av polisen. Det var först när mannens handlingar var straffbara som samhället kunde ingripa och skydda kvinnan. 1 Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 och syftet med lagen är främst att förebygga att hotfulla och farliga situationer uppkommer genom att inskränka kontakten mellan personerna i fråga. Samhället markerar dessutom tydligt sitt avståndstagande till den typ av beteende som kan utlösa besöksförbudet. En annan positiv poäng är att polisen omedelbart kan ingripa i situationer som av den skyddade upplevs som skrämmande eller hotfulla. 2 Ursprungligen låg straffskalan för överträdelse av besöksförbud på böter eller fängelse i högst sex månader. 1990 höjdes dock straffmaximum till ett års fängelse. Anledningen till straffskärpningen var att reglerna om häktning i 24 kap. 1 RB inte var tillämpliga eftersom dessa förutsätter att brottet kan straffas med minst ett års fängelse. Således saknades möjligheten att avbryta en pågående serie allvarliga överträdelser genom att häkta den som överträder förbudet. Genom lagändringen gjordes häktningsreglerna i RB tillämpliga även på överträdelser av besöksförbud. Vid överträdelser som är att betrakta som ringa skall dock inte dömas till ansvar. 3 1 Prop 1987/88:137, s. 7, 12. 2 Prop 1987/88:137, s. 13. 3 SFS 1988:688, 24 ; SFS 1989:1075, 24 ; 1989/90:JuU5, s. 14-17. 7

I propositionen sägs inte mycket om vad som är att anse som ringa överträdelser. Som exempel på ringa överträdelser anges kontakt som inte kan anses vara uppenbart befogad men som trots detta framstår som klart ursäktlig. Som ringa överträdelse borde även enstaka överträdelser kunna räknas om parterna försonats och båda önskar få besöksförbudet upphävt. 4 Göta hovrätt tog i en dom från 1993 ställning till vad som är att anse som ringa överträdelse. I det aktuella fallet hade mannen som meddelats besöksförbud av en slump stött på kvinnan som förbudet var avsett att skydda på gatan utanför en butik. Mannen hade tagit kontakt med kvinnan och sedan slagit följe med henne i ca 30 minuter. Vid mötet hade kvinnan inte varit direkt avvisande mot mannen men hon hade inte heller uppmuntrat kontakten. 5 Under hovrättsförhandlingen uppgav mannen att de, trots besöksförbudet, varit överens om att träffas vid flera tillfällen och då även haft intimare kontakter. Hovrätten konstaterade i sin dom att ett besöksförbud inte skall hindra kontakter som sker med den skyddades medgivande. Den skyddade har heller ingen skyldighet att agera avvisande utan det är den som meddelats besöksförbudet som skall anpassa sig härefter. I det aktuella fallet var det mannen som tagit initiativ och kvinnan hade varken betett sig avvisande eller inbjudit till kontakten. Mannen ansågs därför överträtt besöksförbudet. 6 Parterna hade dock träffats av en slump och detta hade skett ute på en gata. Kontakten gick inte, enligt hovrätten, att jämställa med den allvarliga form av trakasseri som innebär att den skyddade förföljs eller kontaktas exempelvis i hemmet. Med hänsyn till detta samt omständigheterna i övrigt ansåg hovrätten därför att överträdelsen var att bedöma som ringa. 7 Jag tolkar domen som att det som var avgörande för hovrättens bedömning var att kvinnan tidigare vid flera tillfällen medgett umgängen med mannen. Om det skulle bedömas som ringa överträdelse i alla fall där den som meddelats besöksförbud utnyttjade slumpartade möten till att söka kontakt faller i mitt tycke meningen med besöksförbud. Samtidigt som straffet för överträdelse skärptes togs även den särskilda åtalsregeln bort. Ursprungligen krävdes att målsäganden angav brottet till åtal. Ändringen motiverades med att situationen för målsäganden påminner starkt om den situation som misshandlade kvinnor befinner sig i och där förövaren ofta utsätter kvinnan för starka påtryckningar i syfte att hon skall avstå att medverka i utredningen eller lagföringen. Detta ledde till att den särskilda åtalsregeln hävdes. 8 4 Prop 1987/88:137, s. 52. 5 RH 1993:24. 6 RH 1993:24. 7 RH 1993:24. 8 SFS 1988:688, 25 ; SFS 1989:1075, 25 ; 1989/90JuU5, s. 16. 8

2.2 Förutsättningar för att kunna meddela besöksförbud Besöksförbud får enligt 1 BFL meddelas en person om det på grund av särskilda omständigheter finns en risk att den som förbudet avser att rikta sig mot kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda. Vid bedömningen av huruvida en sådan risk är för handen skall särskilt beaktas om den som förbudet avser att rikta sig mot har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frid eller frihet. 9 Den grundläggande förutsättningen för att kunna meddela ett besöksförbud är således att det föreligger en klar risk för att den person som förbudet avser att skydda kommer att utsättas för brott, förföljelser eller trakasserier av den andre. Huruvida den som förbudet avser att gälla mot tidigare begått brott mot den som söker skydd utgör en särskilt viktig omständighet vid riskbedömningen då detta visar att personen inte tidigare dragit sig för att angripa den skyddssökande. Då besöksförbudet skall verka förebyggande krävs det dock inte i alla situationer att det kan styrkas att brott har begåtts. Ett exempel på en sådan situation är när den som förbudet avser att rikta sig mot är misstänkt för brott som ännu inte är utrett och därmed ännu inte styrkt. Ett absolut krav på styrkt brott skulle medföra att det inte skulle vara möjligt att meddela besöksförbud innan brott var styrkt trots att det objektivt klart kan visas att det finns en risk för brott, förföljelser eller trakasserier. Detta skulle inte vara förenligt med lagens förebyggande syfte. 10 Ytterligare en situation kan vara att den som förbudet är avsett att gälla mot vid flera tillfällen tidigare begått allvarliga våldsbrott, som dock drabbat andra personer, exempelvis tidigare sambor. En annan situation kan vara att den som ansöker om besöksförbud utsatts för omfattande trakasserier, vilka dock inte överskridit gränsen till det straffbara området. Då behov av besöksförbud kan uppkomma i en rad olika situationer menade man i förarbetena att det inte var lämpligt med ett absolut krav på styrkt brottslighet. Dock betonades det att möjligheten att använda besöksförbud utan att den mot vilken förbudet är avsett att gälla har begått brott mot den som förbudet avser att skydda skall användas mycket restriktivt. Tidigare brottslighet är trots allt den viktigaste omständigheten vid riskbedömningen. 11 9 SFS 1988:688, 1. 10 Prop 1987/88:137, s. 18. 11 Prop 1987/88:137, s. 18. 9

Undantagsvis torde även brott som begåtts mot en tredje person kunna beaktas vid bedömningen. Då skall det normalt vara fråga om allvarliga brott mot annans liv, hälsa eller frihet. I allmänhet skall det även vara fråga om upprepad brottslighet. Exempel på en sådan situation kan vara att en man som vid åtskilliga tillfällen tidigare misshandlat kvinnor han sammanbott med, skulle kunna meddelas besöksförbud för att skydda en kvinna som han senare sammanbott med, även om hon inte har misshandlats. 12 För att kunna meddela besöksförbud krävs det att det föreligger en konkret risk för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara uppenbart att det finns en risk för upprepning av ett beteende på grund av parternas speciella relationer och genom att betrakta vad som tidigare hänt. I fall där frågan om besöksförbud blir aktuell under en förundersökning är det naturligtvis av stor vikt om den misstänkte tidigare lagförts för liknande brott. Om det framgår att han tidigare begått övergrepp mot den som söker besöksförbud anses normalt förutsättningarna för ett förbud föreligga. Skulle gärningsmannen endast ha gjort sig skyldig till ett brott krävs det större försiktighet vid bedömningen. En viktig faktor är då huruvida han efter brottet uttalat sig eller uppträtt på ett sådant sätt att hans offer känner en oro som ter sig befogad på objektiva grunder. 13 Det räcker att det föreligger en risk för förföljelser eller allvarliga trakasserier för att besöksförbud skall kunna meddelas. Det krävs således inte att det skall vara en pågående förföljelse. Med förföljelse menas att någon vid upprepade tillfällen på ett mycket besvärande eller påträngande sätt söker kontakt med en person mot dennes vilja. Exempel på sådana kontakter kan vara besök, brev eller telefonsamtal. Vissa former av trakasserier är lindrigare och kan inte direkt betecknas som förföljelse. Exempel på detta kan vara aggressiva uttalanden som inte kommer upp i straffbar nivå eller beteenden som allmänt sett är ägnat att skrämma den som utsätts för det, såsom att i uppenbart syfte att trakassera, besvära eller skrämma, mer eller mindre regelbundet följa efter en annan person eller regelbundet vänta utanför den andres bostad eller arbetsplats. Även dessa beteenden faller in under lagens tillämpningsområde. Risk för trakasserier som inte är allvarliga kan dock inte läggas till grund för ett besöksförbud. 14 Besöksförbud får inte meddelas om syftet med förbudet kan uppnås genom någon mindre ingripande åtgärd. 15 För straffprocessuella tvångsmedel är det sedan länge en erkänd princip att en tvångsåtgärd inte får vara mer ingripande än vad som är nödvändigt med hänsyn till åtgärdens syfte. Då besöksförbudet till sin natur påminner om vissa straffprocessuella tvångsmedel menade lagstiftaren att det var lämpligt att samma princip 12 Prop 1987/88:137, s. 19. 13 Prop 1987/88:137, s. 19. 14 Prop 1987/88:137, s. 19-20. 15 SFS 1988:688, 1. 10

skulle gälla även här. Principen om att ett besöksförbud inte får meddelas om syftet kan uppnås med en mindre ingripande åtgärd innebär också att ett besöksförbud inte får göras mer omfattande än vad som är påkallat med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. 16 Kontakter mellan parterna som är uppenbart befogade omfattas inte av besöksförbudet. 17 En sådan situation kan t ex uppstå om parterna har ett gemensamt barn som hastigt insjuknar. Det krävs dock att kontakten skall vara klart befogad objektivt sett. 18 BFL innehåller två olika former av besöksförbud. I lagens 1 regleras det ordinära kontaktförbudet och i 2 behandlas det utvidgade besöksförbudet. 2.3 Ordinärt kontaktförbud Enligt 1 BFL får en person meddelas förbud att besöka eller på annat kontakta en annan person. Personen som meddelas besöksförbud får inte heller följa efter den person som förbudet avser att skydda. 19 Ett kontaktförbud av detta slag omfattar naturligtvis ett förbud att personligen söka upp den som förbudet avser att skydda, men även andra typer av kontakt, såsom via brev, telefon eller genom bud omfattas. Även andra åtgärder som sker i kontaktsyfte och som är avsedda att väcka den andre personens uppmärksamhet kan falla in under förbudet. Exempel på sådana åtgärder kan vara att göra obscena gester mot den som förbudet avser att skydda. Förbudet omfattar huvudsakligen endast aktiva handlingar för att söka kontakt, men även att följa efter den andre personen omfattas. I åtanke ligger då främst situationen att någon följer efter en annan person i trakasseringssyfte. 20 Oplanerade möten omfattas inte av besöksförbudet, naturligtvis under förutsättning att den som meddelats förbudet inte utnyttjar tillfället till att aktivt söka kontakt. Att av en slump hamna på samma buss eller råka gå på samma teaterföreställning omfattas sålunda inte av förbudet så länge den som meddelats förbudet inte tar tillfället i akt och söker kontakt med den andre. 21 2.4 Utvidgat kontaktförbud 16 Prop 1987/88:137, s. 20. 17 SFS 1988:688, 1. 18 Prop 1987/88:137, s. 42. 19 SFS 1988:688, 1. 20 Prop 1987/88:137, s. 15, 40. 21 Prop 1987/88:137, s. 15. 11

Om det kan antas att ett ordinärt kontaktförbud skulle vara otillräckligt, får besöksförbudet utvidgas till att även innefatta ett förbud att vistas i omedelbar anslutning till vissa platser, såsom den andre personens bostad, arbetsplats eller andra platser där den personen brukar vistas. 22 Exempel på sådana andra platser är den skyddade personens sommarbostad, dennes föräldrars eller pojkväns bostad. 23 Då ett utvidgat besöksförbud endast får utfärdas om det bedöms att ett vanligt besöksförbud inte är tillräckligt bör det normalt meddelas ett sådant i första hand och om det sedan visar sig att detta är otillräckligt får ett utvidgat förbud utfärdas. Om det redan från början kan antas att ett ordinärt kontaktförbud inte kommer att vara tillräckligt finns dock möjligheten att direkt meddela ett utvidgat besöksförbud. 24 Det är av yttersta vikt att det klart och tydligt framgår av beslutet om utvidgat besöksförbud vilka platser som omfattas. Ett beslut av detta slag måste vara avgränsat geografiskt. Detta kan t ex ske genom att en viss fastighet utpekas. I undantagsfall kan ett något större område omfattas, t ex ett kvarter. Ett utvidgat besöksförbud får dock aldrig utsträckas längre geografiskt än vad som är nödvändigt. 25 Ett förbud för en person att vistas på vissa angivna platser innebär en viss inskränkning av den rörelsefrihet som RF 2 kap. 8 tillförsäkrar envar. Enligt RF 2 kap 12 får dock denna rörelsefrihet begränsas genom lag men endast för att tillgodose sådana ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och begränsningen får heller aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet som föranlett den. I propositionen anges att inskränkningen får anses som godtagbar med tanke på det syfte som det utvidgade besöksförbudet uppfyller särskilt som det i allmänhet rör sig om lindriga inskränkningar av rörelsefriheten. Naturligtvis får inte den som meddelats ett besöksförbud hindras att, i någon mera betydande mån, leva ett normalt liv. 26 2.5 Handläggning Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare antingen på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen kommer att bli tillämpligt, d v s den ort där den som förbudet avser att skydda är bosatt, eller på den ort där den som förbudet riktar sig mot har sin hemvist. Skulle personen förbudet avses att gälla mot vara misstänkt för brott som är av betydelse för frågan om 22 SFS 1988:688, 2. 23 Prop 1987/88:137, s. 42. 24 Prop 1987/88:137, s. 42. 25 Prop 1987/88: 137, s. 16. 26 Prop 1987/88:137, s. 16. 12

besöksförbud får frågan prövas av den åklagare som är behörig att väcka åtal för brottet. 27 Enligt propositionen var åklagaren den myndighet som var mest lämpad att fatta beslut i frågor rörande besöksförbud. Eftersom beslut om besöksförbud kan vara ingripande för den som åläggs förbudet är det viktigt att ärendena handläggs såväl snabbt som rättssäkert. Vid prövningen kan det bli aktuellt att ta ställning till såväl rättsliga frågor som bevisfrågor. Att ta ställning till denna typ av frågor är normalt för en åklagare och genom att åklagarväsendet har ett beredskapssystem där det finns tillgång på beslutsfattande åklagare dygnet runt, förelåg redan förutsättningar för att myndigheten skulle kunna fatta brådskande beslut. 28 Frågor om besöksförbud skall tas upp efter begäran av den som förbudet avser att skydda eller om det annars finns anledning att ta upp frågan. Frågan aktualiseras således normalt genom att den skyddssökande hos åklagaren begär att ett besöksförbud skall utfärdas. En sådan begäran omfattas inte av några formkrav, utan en muntlig framställan är tillräcklig. Det är dock många gånger mer naturligt för den skyddssökande att vända sig till polisen med sin begäran om besöksförbud. Polisen har då en skyldighet att omedelbart vidarebefordra begäran till åklagaren. Andra som kan tänkas framställa begäran om besöksförbud för annans räkning till åklagaren är t ex personal vid socialförvaltningen. Åklagaren kan även ta upp frågan om besöksförbud självmant, exempelvis när den som förbudet är avsett att skydda inte vågar stå för sin begäran. 29 Enligt BFL 6 skall ärenden om besöksförbud handläggas med skyndsamhet. Detta med hänsyn både till den som förbudet är avsett att skydda och den som åläggs förbudet. Normalt skall åklagaren meddela beslut i frågan inom en vecka från det att ansökan inkommit till myndigheten. Tidsfristen får dock utsträckas om särskilda skäl föreligger med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller övriga omständigheter. Kravet på skyndsamhet gäller samtliga myndigheter som har i uppgift att handlägga frågor om besöksförbud. 30 När åklagaren utreder frågor om besöksförbud får han anlita biträde av polisen. Detta är dock inget krav och om utredaren anser det mer lämpligt får han genomföra utredningen själv. Vid utredningen är åklagaren skyldig att följa objektivitetsprincipen och utredningen skall bedrivas på ett sådant sätt att den inte i onödan utsätter någon för misstankar eller leder till onödiga kostnader eller olägenheter. För att utredningen skall kunna bedrivas effektivt är vissa av rättegångsbalkens regler om förhör tillämpliga vid frågor om besöksförbud. Således får förhör hållas med var och en som kan antas lämna upplysningar (RB 23 kap. 6 ). Vidare är reglerna om 27 SFS 1988:688, 7-8. 28 Prop 1987/88:137, s. 23-25. 29 SFS 1988:688, 7 ; SFS 1988:691, 3 ; Prop 1987/88:137, s. 25, 44. 30 SFS 1988:688, 6 ; Prop 1987/88:137, s. 25, 44; RÅFS 1997:07, 1. 13

hämtning till förhör och kvarstannande för förhör tillämpliga (RB 23 kap. 7 och 9 ). 31 Beslut i frågor om besöksförbud bör normalt inte ske innan parterna haft tillfälle att ge sina synpunkter i ärendet. 10 BFL stadgar därför att parterna har rätt att ta del av uppgifter som tillförts i ärendet och enligt 11 BFL skall parterna underrättas om uppgifter som andra än de själva tillfört ärendet samt ges tillfälle att yttra sig över dem. Att båda parterna bereds tillfälle att yttra sig krävs inte bara med hänsyn till att rättssäkerheten skall upprätthållas utan även för att åklagaren skall kunna utforma besöksförbudet på bästa sätt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Rätten att ta del av uppgifter får dock begränsas på det sätt som anges i sekretesslagens 14 kap. 5. Enligt detta lagrum får sekretessbelagda uppgifter inte röjas om det, med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse, är av synnerlig vikt att vissa uppgifter inte röjs. Åklagaren får då lämna information om materialets innehåll på ett sådant sätt att de aktuella uppgifterna inte röjs så att parten kan tillgodogöra sig sin rätt till information. I ärenden som rör besöksförbud kan det finnas mycket starka behov av att skydda även sådana uppgifter som normalt är att betrakta som harmlösa. Det kan t ex röra sig om den skyddssökandes adress och telefonnummer. 32 Såväl positiva som negativa beslut i frågor om besöksförbud skall vara skriftliga och innehålla uppgifter om vilka parter som är berörda av beslutet samt vilka skäl som ligger till grund för bedömningen. Vidare skall förbudets omfattning och innebörd framgå så att parterna kan utläsa gränserna för förbudet. Således måste förbudets giltighetstid och eventuella undantag från förbudet anges i beslutet. Beslutet skall även upplysa om påföljden för överträdelse av besöksförbudet. 33 Ett beslut om besöksförbud skall, enligt 5 BFL, delges den som meddelats förbudet. Delgivningen skall ske i enlighet med delgivningslagen (1970:428) med undantag för delgivning genom annan medlem i samma hushåll och kungörelsedelgivning (12 och 15 DelgL), vilka inte är tillämpliga vid ärenden om besöksförbud. Vid brådskande fall kan delgivning av beslut om besöksförbud ske per telefon i enlighet med 3 DelgL. I de fall beslutet om besöksförbud har meddelats muntligen i närvaro av den förbudet riktar sig mot behöver det dock inte ske någon delgivning. (20 DelgL). En förutsättning är dock att det finns någon handling där det framgår att den som förbudet riktar sig emot var närvarande och därigenom skall anses ha fått del av beslutet. Även den som förbudet är avsett att skydda skall underrättas om beslutet. 34 Om någon av parterna begär det skall åklagarens beslut prövas av tingsrätten. Begäran om prövning i tingsrätten skall göras hos åklagaren som 31 SFS 1988:688, 9 ; Prop 1987/88:137, s. 27, 45. 32 SFS 1988:688, 10-11 ; Prop 1987/88:137, s. 27, 46. 33 SFS 1988:688, 12 ; Prop 1987/88:137, s. 28, 47. 34 SFS 1988:688, 5 ; Prop 1987/88:137, s. 43-44; SFS 1988:691, 1. 14

då skall överlämna ärendet till rätten. I ärenden som rör besöksförbud har rätten möjlighet att besluta om inhibition. Rätten kan sålunda besluta att ett åklagarbeslut att meddela besöksförbud inte skall gälla förrän rätten slutligt tagit ställning i frågan. Likaså kan rätten besluta att besöksförbud skall gälla i avvaktan på dess slutliga beslut i frågan trots att åklagaren beslutade att inte meddela besöksförbud. 35 35 SFS 1988:688, 14, 17 ; Prop 1987/88:137, s. 49. 15

3 Statistik Sedan lagen om besöksförbud trädde i kraft 1 juli 1988 har antalet utfärdade besöksförbud ökat kontinuerligt. 36 Tabell 1 Antal meddelade besöksförbud i landet 1988-2000 År Antal meddelade besöksförbud 1988 62 1989 170 1990 327 1991 373 1992 545 1993 719 1994 1 045 1995 1 437 1996 1 724 1997 1 880 1998 2 053 1999 2 383 2000 3 054 (Källa: BRÅ) Det är huvudsakligen män som meddelas besöksförbud. Av de som meddelas besöksförbud uppgår andelen kvinnor till mellan två och fyra procent. 37 Någon statistik avseende könet på dem som besöksförbudet avser att skydda finns inte, men i Brottsofferutredningens betänkande Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras? anges att kvinnorna troligen dominerar. 38 Detta får stöd i Ingrid Sahlins rapport Besöksförbud och målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter. Sahlin har gjort en genomgång av samtliga beslut om besöksförbud som fattats i Lunds åklagardistrikt under åren 1988-1996. Av rapporten framgår att den utan jämförelse vanligaste relationen mellan parterna var en parrelation som upphört och där mannen sedan meddelats besöksförbud gentemot kvinnan. 39 Även antalet anmälda överträdelser ökade kontinuerligt fram till 1995. Därefter tycktes det som att antalet anmälda överträdelser stabiliserades. 40 Detta visade sig dock vara tillfälligt och sedan slutet av 1990-talet har antalet anmälda brott mot besöksförbudslagen fortsatt att öka i antal. Tabell 2. Antal anmälda brott mot besöksförbudslagen 1989 2000. 36 Förstudie BRÅ, s. 3. 37 Sahlin, I, s. 15. 38 SOU 1998:40, s. 103-104. 39 Sahlin, I, s. 20. 40 Sahlin, I, s. 81; Förstudie BRÅ, s. 4. 16

År Antal anmälda brott mot BFL 1989 318 1990 396 1991 723 1992 761 1993 1 180 1994 1 515 1995 2 547 1996 2 282 1997 2 418 1998 2 656 1999 3 315 2000 5 734 (Källa: BRÅ, Sahlin, I, s. 81; Sterfeldt, O, s. 26-27.) 1990 var andelen uppklarade brott mot besöksförbudslagen 82 procent. 1997 hade uppklarningsprocenten sjunkit till 45 procent. Enligt BRÅ beror detta på att det i många av de anmälda fallen står ord mot ord. Finns det då inte någon ytterligare bevisning förblir brottet ouppklarat. Detta utgör naturligtvis ett stort problem. 41 41 Förstudie BRÅ, s. 5. 17

4 Tidigare utvärderingar 4.1 Lagen om besöksförbud en uppföljning (BRÅ-PM 1989:2) Redan i juni 1989 presenterade BRÅ en första utvärdering av besöksförbudslagen, Lagen om besöksförbud en utvärdering (BRÅ-PM 1989:2). Utvärderingen var begränsad till ärenden som inkommit mellan den 1 juli och den 31 december 1988. Lagen hade således endast varit i kraft i sex månader när utvärderingen företogs. 42 Tyvärr lyckades jag inte få tag i denna utvärdering eftersom den var slut hos BRÅ. Jag har heller inte lyckats finna den på något bibliotek. Utvärderingen fanns dock refererad i brottsofferutredningens betänkande Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). Uppgifterna jag presenterar här är således andrahandsuppgifter, vilket naturligtvis utgör en svaghet. Under de första sex månaderna lagen var i kraft meddelades 121 beslut i ärenden om besöksförbud. I 84 fall (69 %) beslutades att meddela besöksförbud och i 37 fall (31 %) blev utfallet att begäran om besöksförbud avslogs. Av de förbud som meddelades var 8 s.k. utvidgade besöksförbud. I fyra ärenden hade besöksförbudet hävts. Sex personer hade fram till den 16 januari dömts för överträdelse av besöksförbudet. 43 I de slutsatser som gavs i utvärderingen påpekades att BFL endast hade tillämpats i förhållandevis få fall. Dessa fall var dessutom oftast mycket svåra. I flera fall hade de personer som meddelats besöksförbud varit kraftigt brottsbelastade och enligt uppföljningen hade de troligen svåra missbruksproblem och andra sociala problem. Många var tidigare dömda för våldsbrott och då även våldsbrott mot den person som besöksförbudet avsåg att skydda. 44 Under det första halvåret BFL var ikraft tillämpades lagen endast i en liten del av de fall av våldsbrott mot kvinnor som var aktuella hos polisen under denna tid. Socialt välanpassade män var inte vanligt förekommande i undersökningsmaterialet och detta kunde enligt utvärderingen bero på att dessa män normalt inte begår våldsbrott eller andra brott mot kvinnor. En annan orsak som angavs var att det även kunde vara så att de socialt 42 SOU 1998:40, s. 97-98. 43 SOU 1998:40, s. 98. 44 SOU 1998:40, s. 98. 18

välanpassade männen inte polisanmäls lika ofta som mindre välanpassade när de utövar våld mot kvinnor 45 4.2 Uppföljning av lagen om besöksförbud 1995 (BRÅ) 1991 fick BRÅ i uppdrag att göra en studie av tillämpningen av lagen om besöksförbud. Studien utfördes av Ove Sterfeldt och i maj 1995 presenterades Uppföljning av lagen om besöksförbud. 46 Studien omfattade totalt 984 personer, vilka var föremål för ansökan om besöksförbud under tiden 1 juli 1988 30 september 1991. Eftersom vissa av personerna fick sina besöksförbud förlängda eller var föremål för ansökningar om besöksförbud från flera olika håll är dock antalet beslut i fråga om besöksförbud högre än antalet personer som varit föremål för ansökan. Totalt fattades 1 240 beslut i frågor om besöksförbud. 47 Nästan samtliga personer som var föremål för ansökan om besöksförbud var män i åldern 30 50 år. Andelen kvinnor uppgick till 2 %. Studien visade att åklagaren avslog var tredje ansökan om besöksförbud. För kvinnorna var andelen avslag dock större. Knappt varannan ansökan om besöksförbud för en kvinna avslogs. 48 I studien ingick totalt 869 besöksförbud. Av dessa var 60 (7 %) utvidgade besöksförbud. Utvidgade förbud var vanligast vid upprepade besöksförbud. 49 Enligt studien meddelades besöksförbud vanligen för ett år eller strax därunder. 38 % av personerna meddelades besöksförbud för en tid som understeg ett år. Generellt fanns en tendens att upprepade förbud var kortare än det första förbudet. 50 Av de 652 personer som meddelades besöksförbud överträdde 124 (20 %) sitt första förbud vid ett eller flera tillfällen. Vanligen är det den som förbudet är avsett att skydda som står bakom anmälan om överträdelse av besöksförbud. Antalet anmälda brott mot BFL har ökat för varje år. 1989 anmäldes 318 överträdelser och 1994 hade motsvarande siffra stigit till 1 515. 51 Lagändringen 1990 som innebar skärpt straff och häktningsmöjlighet vid överträdelse fick enligt studien inte någon påvisbar preventiv effekt när det 45 SOU 1998:40, s. 98. 46 Sterfeldt, O, s. 3. 47 Sterfeldt, O, s. 14-15. 48 Sterfeldt, O, s. 17, 20. 49 Sterfeldt, O, s. 22. 50 Sterfeldt, O, s. 24. 51 Sterfeldt, O, s. 25-27. 19

gäller överträdelser av besöksförbudet. Sterfeldt pekar på att många av dem som överträtt besöksförbuden redan hade en ganska kraftig brottsbelastning. 85 % av de som lagfördes för brott mot BFL 1988 1992 var tidigare lagförda för brott som kunde leda till fängelsestraff. För dessa personer torde inte straffet för överträdelse av besöksförbud ha någon preventiv effekt. 52 De som överträtt besöksförbudet har oftast gjort det vid flera tillfällen. Sterfeldt menar att en slutsats skulle kunna vara att enstaka överträdelser inte polisanmäls utan det är först vid upprepade brott eller när överträdelsen sker i kombination med andra brott som anmälan görs. Av de 124 personer som bröt mot besöksförbudet dömdes 85 % samtidigt också för andra brott. Endast 12 % (15 personer) dömdes för enbart överträdelsen. Att antalet personer som dömts för enbart överträdelse av besöksförbud är så litet skulle kunna bero på att den som förbudet är avsett att skydda inte anmäler brott mot BFL om detta inte skett i samband med andra brott. En annan förklaring skulle kunna vara att den som meddelats besöksförbud inte överträder förbudet utan att samtidigt begå andra brott. 53 18 % av de 124 personer som överträdde sitt första besöksförbud begick våldsbrott mot den som förbudet avsåg att skydda i samband med överträdelsen. Efter lagändringen 1990 blev det möjligt att häkta den som bryter mot BFL. Av de 80 fall av överträdelser som skedde efter det att lagändringen trätt i kraft skedde häktning i 59 % av fallen. Av de 47 personer som häktades blev 40 även dömda för andra brott i samband med överträdelsen. 17 personer hade vid överträdelse efter lagändringen samtidigt begått våldsbrott mot den som förbudet avsåg att skydda. Av dessa häktades 12. 54 När det gäller domar som avser brott mot BFL är det vanligt att dessa innefattar ett flertal överträdelsetillfällen. Det är också vanligt att de innefattar andra brott än överträdelsen. 121 av de 124 personer som enligt polisanmälan överträdde sitt första besöksförbud dömdes för överträdelsen. Av de 15 personer som dömdes enbart för brott mot BFL fick sju personer böter, 6 personer dömdes till fängelse och två personer fick skyddstillsyn. I de fall där domarna omfattade även annan brottslighet var fängelse den vanligaste påföljden. För 64 % av personerna blev påföljden fängelse. 17 % fick skyddstillsyn och 8 % dömdes till sluten psykiatrisk vård. Några förändringar vad avser påföljdsvalen i samband med lagändringen kunde inte skönjas men underlaget för studien var för litet för att några slutsatser skulle kunna dras. Sterfeldt påpekade också att det var svårt att se vilket straffvärde själva överträdelsen gett i de fall där domen även inkluderade andra brott. 55 52 Sterfeldt, O, s. 27. 53 Sterfeldt, O, s. 27-28. 54 Sterfeldt, O, s. 28-31. 55 Sterfeldt, O, s. 32-33. 20

Av de 984 personer som omfattades av studien blev 179 (18 %) föremål för en andra prövning av besöksförbud. 46 personer prövades en tredje gång och 14 personer prövades en fjärde gång. Sju personer var föremål för fler än fyra prövningar vardera. Huvudsakligen har de upprepade prövningarna rört sig om förlängningar av det första besöksförbudet men i en del fall har tidigare besöksförbud kompletterats med besöksförbud för skydd av andra personer än den som skyddats av det första förbudet. 56 40 % av de 124 personer som överträdde sitt första besöksförbud fick besöksförbudet förlängt eller fick ett nytt besöksförbud beviljat ett tag senare. Ytterligare 6 % av dem som överträdde det första besöksförbudet prövades för förlängning eller blev föremål för ny ansökan, vilka dock avslogs av åklagaren. 54 % av de som överträdde sitt första besöksförbud blev således inte föremål för någon ny prövning. 57 Då överträdelser normalt medför att besöksförbudet skall förlängas kan dessa siffror verka förvånande. Enligt Sterfeldt kan det dock vara så att överträdelserna, i de fall förlängning inte skett, ägt rum i början av en längre förbudstid och att det därför inte ansetts vara aktuellt med ny prövning. I några fall hade de förlängda förbuden hävts på grund av att den som förbudet skulle skydda tillåtit besök av den som meddelats förbudet och förlängningen hade därmed gallrats bort ur registren. I en del fall kunde det även vara så att uppföljningstiden varit för kort så att ett förlängt förbud inte hunnit registreras. 58 Även vid upprepade besöksförbud är sambandet mellan brott mot BFL och förlängning relativt svagt. 33 personer överträdde sitt andra besöksförbud och av dessa fick 33 % förbudet förlängt eller nytt förbud. Vid fjärde besöksförbudet och därefter fick ungefär hälften av de som överträdde besöksförbudet sitt förbud förlängt. 59 Av dem som meddelats upprepade besöksförbud överträdde 20 % förbuden. Överträdelsefrekvensen är således densamma för överträdelse av det första förbudet som för överträdelse av upprepade förbud. 10 % av dem som överträdde upprepade förbud begick våldsbrott mot den som förbudet var avsett att skydda i samband med överträdelsen. För det första besöksförbudet var motsvarande siffra 20 % men skillnad kan det inte fästas för stort avseende på eftersom det var ett stort uppgiftsbortfall vad avser de upprepade förbuden. 60 Mindre än hälften av de som överträdde upprepat besöksförbud efter lagändringen häktades. Motsvarande siffra för det första besöksförbudet var 59 %. Det saknades uppgift om huruvida 20 % av de som överträtt 56 Sterfeldt, O, s. 36. 57 Sterfeldt, O, s. 38. 58 Sterfeldt, O, s. 38. 59 Sterfeldt, O, s. 38. 60 Sterfeldt, O, s. 38. 21

upprepade besöksförbud dömdes för överträdelsen. En trolig orsak till detta, menade Sterfeldt, var att dom i dessa fall inte hunnit meddelas i samma utsträckning som vad avser det första förbudet. Vid fall som endast inneburit brott mot BFL avvek inte påföljderna nämnvärt när det gällde upprepade förbud jämfört med när det gällde motsvarande brott vid första förbudet. Vid fall som även innefattade andra brott än överträdelse hade dock fängelse en tydligare dominans (80 %) vid överträdelse av upprepade besöksförbud jämfört med överträdelser mot det första förbudet. 61 I sina avslutande synpunkter menade Sterfeldt att det utifrån hans studie var svårt att dra några slutsatser om huruvida lagen uppfyller sitt syfte eller ej. Majoriteten av besöksförbuden respekterades av de som meddelats dem, men Sterfeldt ställer trots det frågan om lagen verkligen har en förebyggande effekt. Studiens underlag medgav inte någon analys av hur hotbilden sett ut för de som fick skydd genom besöksförbud. Eventuellt hade kanske trakasserierna upphört även utan ett besöksförbud. Något som talar för detta är det faktum att endast 32 av de 330 personer som inte meddelades besöksförbud blev föremål för ny ansökan. 62 Vidare kan man inte veta om de som löpt en verklig risk för att utsättas för allvarliga trakasserier faktiskt har hjälpts av besöksförbudet. De överträdelser som polisanmälts säger troligen inte hela sanningen, då överträdelse av besöksförbud är ett brott som oftast utspelar sig i det privata. Att uppskatta ett mörkertal är svårt men troligen är det högt precis som för andra typer av brott som sker i den privata sfären. Således är det inte säkert att situationen för den som besöksförbudet var avsett att skydda verkligen har förbättrats genom besöksförbudet. 63 Ytterligare en sak som pekar mot att BFL:s effektivitet kan ifrågasättas är att det förekommer så få domar som enbart gäller överträdelse av besöksförbud. De domar som förekommer innefattar dessutom oftast flera överträdelsetillfällen. Enligt Sterfeldt tycks lagen inte, i någon större utsträckning, användas som det komplement till de vanliga strafflagarna som det var tänkt. Lagändringen 1990 syntes heller inte fått någon ökad preventiv effekt mätt i antalet överträdelser. 64 4.3 Besöksförbud och målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter (1997) Brottsofferutredningen gav fil. Dr. Ingrid Sahlin i uppdrag att bl a undersöka vilka erfarenheter både de som besöksförbudet är avsett att skydda som de 61 Sterfeldt, O, s. 39. 62 Sterfeldt, O, s. 40-41. 63 Sterfeldt, O, s. 26, 41. 64 Sterfeldt, O, s. 42. 22