Att restaurera fönster

2003:7 Att restaurera fönster Projektrapport, 2003 Jimmy Juhlin Alftberg Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne 1

2

Rapport 2003:7 Att restaurera fönster - en handledning Projektrapport, 2003 Jimmy Juhlin Alftberg 3

Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne Kristianstad Box 134, Stora Torg 291 22 Kristianstad Tel 044 13 58 00 vx, Fax 044 21 49 02 Lund Box 153, St Larsomr. Byggnad 10 221 00 Lund Tel 046 15 80 50 vx, Fax 046 15 80 39 www.regionmuseet.m.se 2003 Regionmuseet Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne Rapport 2003:7 ISSN 1651-0933 3:e upplagan, 2004 Omslagsfoto: Truedatorp, fönster med munblåst glas. 4

Att restaurera fönster Innehåll Att restaurera fönster 7 Vad är ett fönster? 7 Virket 8 Glaset 8 Fönsterkitt 10 Järndetaljer 11 Linolja 13 Terpentin 13 Linoljefärg 13 Pigment 14 Schellack 15 Penslar 16 Tätlister 16 Energivinster 16 Behandling av fönsterbågar 18 Tillvägagångssätt 18 Goda råd 24 Utrustningsförslag 25 5

6

Att restaurera fönster Vad är ett fönster? Ett fönster består av karm med båge och har som huvuduppgift att isolera och släppa in ljus. Antalet bågar i en karm bestämmer hur många lufter fönstret har. En lufter innebär en öppningsbar båge, två lufter två bågar osv (mellan 1743 och 1809 betalade man i Sverige fönsterskatt efter det antal lufter man hade på sitt hus). En båge kan vidare ha ett eller flera glas. Två spröjsar i en båge gör bågen till treglasig. Den i Sverige vanligaste typen av fönster är slagfönstret, vilket innebär att bågarna är sidohängda i karmen och kan öppnas utåt eller inåt. Slagfönstren finns i många olika utföranden och har utvecklats parallellt med de olika konststilar som rått inom arkitekturen. Speciellt jugendperioden, ca 1900-1910, alstrade konstfulla snickerier där den naturliga organiska formen eftersträvades. De största variationerna återfinns inom stadsbebyggelsen, medan man på landsbygden varit aningen mer konservativ. Som en motreaktion till jugendstilen kom funktionalismen (lanserades på Stockholmsutställningen 1930) vilken i huvudsak bidrog till att skala av alla extravaganser i arkitekturen. För fönstren innebar detta att spröjsarna försvann och att den kopplade bågen fick sitt slutliga genombrott. Den tidigare enkelbågen med löstagbara innerbågar blev ett minne blott. För att göra fönstret funktionssäkert och väderbeständigt måste vissa kriterier uppfyllas. Dels bör karm och bågar vara grundoljade och målade, dels skall glaset sitta riktigt fast med hjälp av stift och kitt. Det är stiften som i huvudsak håller glasen på plats medan kittet i stora drag är till för att täta. Till detta kommer effektiva och hela stängningsbeslag, gångjärn, hörnjärn och tätlister, drevning samt fönsterfoder mellan fasad och karm. Det finns överlag många sätt att ta sig an ett äldre fönster. En uppsjö av material och verktyg finns framtagna speciellt för detta ändamål - något som gärna ger intrycket av att fönsterrestaurering kräver specialkunskaper ut över det vanliga. Så är dock inte fallet. Med enkla verktyg och egen insats kan man själv se om sitt hus och därtill få fason på lätt skadade eller bristfälliga snickerier. Det enda som krävs är lite vilja, övning och att man är någorlunda händig. Samt att fönstren inte är genommurkna och totalfördärvade. Då krävs hjälp av snickare eller fönsterhantverkare, eller rådgivning av byggnadsantikvarie. I materialbeskrivningen nedan hänvisas enbart till traditionella material - dessa har utstått århundraden av hård prövning och därtill visat sig hålla måttet. 7

Delarna på ett standardfönster från omkring 1900 består av följande: Virket Förr i tiden, fram till 1960-talet, valdes fönstervirket ut med stor omsorg. Långsamt växta, kvistfria furor med täta årsringar och hög halt av hartsämnen var i princip det enda som dög så kallade undertryckta träd. Den stora koncentrationen av kåda i detta virke bidrog till att konservera träet och göra det ytterst motståndskraftigt mot röta. Samma kvalité till både karm och bågar förespråkades. Kärnan i en fura är lätt att identifiera eftersom den har ett mörkare utseende än splintveden. Furkärna, tydligt markerad. Glaset Det finns en vanföreställning att gammalt glas skulle vara extra svårt att jobba med. Hänsyn bör självklart tas, som med allt annat gammalt, men i övrigt är det ingen skillnad på gammalt och nytt glas. Möjligtvis kan det vara svårt att få tag på stora och helt repfria äldre glas. Glas består i stort av sand, soda och kalk som värmts upp till flytande massa, glasmassa, som därefter fått svalna i bearbetat skick. Sättet att blåsa fönsterglas är gammalt 8

men tekniken renodlades först under 1700-talet. En massaklump blåstes upp till en stor cylinder, som genom pendelrörelser blev större och större. Därefter skars cylindern upp på ett plant bord, genom att ändarna avlägsnades och att ett snitt lades längs med cylindern. Därefter vecklade det mjuka glaset ut sig. Efter svalnandet skars de större glassjoken ner i mindre standardmått för vidare frakt till kunder eller återförsäljare. Man skiljde på 1: a, 2: a och 3: e sortering, allt efter kvalitén och jämnheten på rutorna. Det inhemska munblåsta glaset producerades och användes inom byggindustrin fram till ca 1900. Munblåst glas är lätt att känna igen eftersom ytan, om man håller det rengjorda glaset mot en ljuskälla, skimrar i oregelbundna långdragna mönster. Dessutom kan man finna större eller mindre blåsor här och var på ytan. Skimret och blåsorna bidrar till att förhöja värdet på ett gammalt fönster och ger dessutom ett oöverträffat liv i hela byggnaden (se omslaget). Under slutet av 1800-talet kom metoden att tillverka draget - eller valsat - glas. En teknik som fick snabb spridning eftersom man nu kunde effektivisera produktionen och dessutom göra större glasrutor. Detta glas känns lätt igen på det strikt upprepade vågrandiga skimret, spåren efter de asbestvalsar glasrutan en gång föddes ur. Draget glas tillverkades fram till 1960-talet för att sedan ersättas av planglaset, vilket tillverkades efter float-glastekniken (glasmassan fick flyta ut på en bädd av smält tenn). Planglaset känns igen på att det är helt plant, utan minsta lilla skimmer. Därför blir också äldre hus som renoverats med detta glas tämligen förvanskade eftersom man helt plötsligt får ett antal svarta gapande hål i fasaden. I modern arkitektur kan med fördel planglas med olika beläggningar användas om man vill uppnå speciella speglingseffekter. Munblåst glas skulle å sin sida knappast komma till sin rätta i denna typ av byggnader. Både munblåst och draget glas har en standartjocklek på ca 2 millimeter. Avvikelser kan förekomma. Planglas standardtillverkas numera i 4 millimeters tjocklek, fast de kan även fås i tunnare eller grövre varianter. De tre glastyperna med sina olika skimmer, grovt illustrerat. Konsten att skära glas är inte speciellt svår. Be att få en liten instruktion eller förevisning hos en glasmästare (när man samtidigt beställer sin glasskärare). Moderna glasskärare har en liten vass ståltrissa som repar glaset, till skillnad mot gångna tiders diamantskärare, vars spets alltså bestod av en ytterst liten diamantflisa. 9

Håll skäraren rätt upp, tryck till och dra bestämt mot dig så att ett karakteristiskt raspande ljud hörs. Stanna aldrig mitt i skäret utan fullfölj hela vägen. Knäck glaset mot en rak bordskant mitt över skäret (skäret uppåt). En träribba kan vid behov användas som linjal. Stanna aldrig mitt i skäret. Det är svårt att fortsätta i samma spår. En viktig sak är att aldrig utsätta glas för konstant väta, dvs låta glasrutor stå utomhus med regn- eller kondensvatten inkapslat mellan sig. Följden blir efter ett tag att en vit, sträv yta bildas på glasen - en anlöpning. I stora drag innebär detta att vattnet fått kalken i själva glaset att fälla ut. Har en anlöpning skett är glaset förbrukat eftersom denna inte går att avlägsna. Ett bra alternativ vid omglasning av kopplade bågar är att behålla det munblåsta eller dragna glaset i ytterbågarna, medan man i innerbågarna sätter planglas. Lämpligt om man både vill behålla det ålderdomliga intrycket exteriört sett men samtidigt vill minimera skimret när man tittar ut. Nytt glas som saluförs under benämningen antikglas eller kulturglas bör i möjligaste mån undvikas i traditionella sammanhang inte minst för att de just är allt annat än traditionella. Fönsterkitt De första glasbågarna, från medeltiden och en bra bit framåt, höll sina små glasbitar på plats med blyspröjsar. Under 1700-talet blev träspröjsar allt vanligare och därmed fordrades det ordentlig tätning mellan träet och glaset. Fönsterkittet bereddes på krita och linolja och detta recept användes nästan uteslutande en bit in på 1940-talet. Tillsats av pigmentet blyvitt kunde förekomma för att 10

göra kittet mer plastiskt. Blyvitt är dock sedan länge förbjudet i handeln på grund av hälsorisken. Dagens fabrikstillverkade linoljekitt, som kan köpas i plastburkar av varierande volym, har emellertid alstrat begrepp som linoljekitt nej fy f-n! Detta på grund av att det kitt man köpt troligtvis stått en längre tid i affären, vilket fått oljan att stiga - när locket öppnas skvalpar olja runt ovanpå kittet. Och ingen människa ids sätta fingrarna i denna sörja. Men det är just det som krävs. Kittet måste knådas samman igen. Det är bara att gräva upp kittklumpen och knåda tills all oljan absorberats upp. Därefter blir kittet som nytt. Arbetet sker lättast i rumstemperatur. Kittknivar. Alternativet är att själv blanda sitt kitt genom att strö krita (gärna med ett durkslag) i en skål med rå kallpressad linolja. Samtidigt rör man och när kittet fått önskad konsistens låter man det stå ett dygn för att mogna. Eventuellt kan man behöva mer krita innan man är helt nöjd, alltså om kittet klibbar på tok för mycket. Men man skall ha klart för sig att hårt kitt är svårt att arbeta med och fastnar dåligt på träet, vilket är en grundförutsättning för att bra arbete. Ganska snabbt lär man sig att hålla kittet med ena handen, i handloven, och därmed undvika att massan geggar ut mellan fingrarna. Kittkniv finns i de flesta färg- eller byggvaruhus. Priset varierar men en hyfsat bra kittkniv kostar mellan 50-100 kronor. Det är hur enkelt som helst att kitta och efter lite övning fattar man tekniken. Inte sällan kastar man utrustningen ifrån sig i vredesmod eftersom kittet kletar på både kniv och händer, men ha tålamod! Snabba handrörelser gör att fastklibbat kitt släpper. Att fåglar pickar på linoljekitt förekommer. Det är kritan de vill åt. Därför kan man dra ett tunt skikt sickativ med en mjuk hårpensel över det nya kittet. Sickativet är osmakligt för fåglarna och snabbar dessutom på torkningen av kittet. Innan målning skall det ha bildats ett tunt skinn på kittet. Därmed undviker man att målarpenseln drar kittet med sig. Järndetaljer Äldre hörnjärn av plåt är inte sällan angripna av rost. Ibland fullständigt sönderrostade. Likaså de tillhörande spårskruvarna. Framför allt gäller detta de hörnjärn som sitter nederst på en båge. Äldre handsmidda hörnjärn kan vara spikade i bågarna, varför man bör vara extra försiktig så att inte träet rivs upp när spiken dras ur, om de är krökta på baksidan. Om de behöver dras ut vill säga, eftersom smidda beslag ofta är i förvånansvärt bra skick och i många fall kan sitta kvar på bågarna under restaureringen. 11

I valet mellan att sätta tillbaka rengjorda, begagnade järn står alternativet att köpa nytillverkade. Nya hörnjärn finns i olika utföranden, både plåtrena, varmförzinkade och galvaniserade. Likaså finns spårskruvar av äldre mått - som passar sekelskiftshörnjärn - fortfarande att få tag på hos välförsedda järnhandlare (stjärnskruvar ger ett direkt förfelande intryck, hur små och enkla de än verkar vara). Valet är ens eget men ett bra alternativ är att ersätta gamla förstörda järn med nya galvaniserade av samma form. Haspar finns i otaliga modeller. Bemödar man sig med att renovera äldre bågar har man allt att vinna i fråga om estetik och känsla om man använder äldre stilanpassade haspmodeller. Gärna någon typ som funnits i huset tidigare. Med lite detektivarbete är det inte svårt att finna rätt modell. Oftast kan man hitta ett par äldre bågar i något uthus eller uppe på vinden och därmed få en förlaga. Gångjärn av han- och honmodell introducerades under andra hälften av 1800-talet. Dessförinnan använde man sig av stubbhakar och långa hörnjärn med fästöglor. Det var förr heller inte ovanligt att ett par eller några bågar spikades fast eftersom man ville spara in på utgifterna. Hörnjärn från vänster: 1700-tal, 1850-tal, tre stycken olika från tiden runt sekelskiftet 1900 och nytillverkat galvaniserat. Hasparna är varianter av stormhaspar från ca 1900 (som höll bågarna öppna vid vädring). Den lilla stjärthaken hör till fönsterhasparna medan den stora ovanför, stubbhaken, hör till hörnjärnet från 1850-talet. Vad gäller samtliga järndetaljer så finns dessa att få tag på hos olika byggnadsvårdsbutiker. Både i original och nytillverkade. Leta på nätet eller kontakta närmaste museum. Dock kan det löna sig att först ta en titt hos järnhandlaren eftersom specialbuti- 12

kerna i regel ligger på en helt annan prisnivå. Den driftige kan även göra oanade fynd i vissa soptippars returbutiker eller på loppmarknader. Detta gäller inte bara fönsterdetaljer utan allt ifrån gamla kammarlås, äldre dörrtrycken, smidda spik, armaturer, mässingskranar med mera. Linolja Linolja utvinns genom pressning av linfrön. Pressningen kan ske med kall respektive varm presscylinder (av typen vattenskruv ), varför slutprodukten därför blir antingen kallpressad eller varmpressad. Den kallpressade oljan är renare än den varmpressade eftersom värmen lösgör fler mikropartiklar ur fröna. Å andra sidan kommer mer olja ut ur varmpressningen. Oljan kan användas rå eller kokt. Den kokta oljan är upphettad till ca 130-150 grader och genom denna process renas oljan en smula, men även molekylstrukturen ändras, vilket gör oljan tjockare och att det vid oxideringen (torkningen) bildas ett skinn på den yta man strukit oljan på. Den råa oljan fungerar bättre till impregnering och grundoljning eftersom denna är tunnare och har snäppet bättre inträngningsförmåga än den kokta. För att göra grundoljan mer lättflyktig och därmed öka inträngningsförmågan kan balsamterpentin tillföras. En blandning beståendes av lika delar linolja och balsamterpentin kallas halvolja. Olja eller andra preparat som tillförs intorkat eller halvmurket virke bidrar till att hindra och fördröja vidare nedbrytning men kan aldrig göra murket trä helt igen. Linoljeindränkta trasor och trassel utgör en mycket stor brandfara. Sådana trasor skall förvaras i plåtkärl med tätslutande lock eller dränkas i vatten innan de kastas. Terpentin Terpentin utvinns ur barrträdens terpenämnen och är alltigenom en naturlig produkt. Det är skadligt att inanda större mängder av detta ämne, varför god ventilation måste ombesörjas vid arbeten inomhus. Man skiljer på balsamterpentin/fransk terpentin och målarterpentin. Balsamterpentinen består rakt igenom av terpentin medan målarterpentinen är utblandad med lacknafta, en petroleumprodukt som är olämplig att använda vid en varsam restaurering. Linoljefärg Linoljefärgen var den vanligaste färgen till fönster fram till ca 1940-talet - en färg baserad endast på kokt linolja och pigment, eventuellt lite torkmedel i form av t ex sickativ. Att linolja fungerade som ett ypperligt bindemedel upptäckte vissa konstnärer redan under 1400-talets andra hälft (bl a de holländska bröderna van Eyck). Men det var först under 1700-talet som linoljefärgen fick sitt stora genombrott i Sverige. Uteslutande målades av kostnadsskäl endast snickeridetaljer såsom dörrar, fönster och möbler. I de fall fasader behandlades använde man sig av kalkfärg (om huset var putsat), slamfärg eller trätjära. 13

Linoljefärgen torkar genom oxidation, dvs oljan reagerar på syret i luften. Detta till skillnad mot de flesta moderna färger, vilka torkar genom att vatten eller lösningsmedel dunstar. Linoljefärg är vidare skonsam mot virket och åldras med värdighet. Gammal linoljefärg känns lättast igen på att den pigmenterar - färgar av - om man drar fingret över ytan. Riktigt gammal och tjock linoljefärg har ofta krackelerat. Vid ommålning räcker det i många fall med att dra med en linoljeindränkt trasa eller pensel över den gamla färgen. Detta ger tillbaka lystern och spänsten. Till skillnad mot t ex lackfärg, vilken vid hårda motstötar kan släppa stora tjocka färgflagor, slits efter många år linoljefärgen jämt och mjukt på de ytor som regelbundet berörs. Torkningstiden inomhus vid 20 grader är ungefär ett dygn. Vill man snabba på torkningen kan man tillföra någon procent sickativ i färgen. Var försiktig! För mycket sickativ gör så att färgen kanske aldrig torkar. En grundregel är att ju kallare det är desto längre torkningstid. Under 5 plusgrader torkar knappast färgen. Eftersom linoljan reagerar med syret i luften torkar den fortare om man sörjer för god ventilation. Linoljefärgens goda egenskaper är många men det är upp till var och en att själv välja eller bilda sig en uppfattning. Valet står mellan plast- eller alkydoljefärger, alla lika syntetiska. Man kan bara konstatera det faktum att linoljefärg använts med stor framgång, både till funktion, ekonomi och mot miljön, i över femhundra år och ingen har klagat. Vid valet av kulör till fönster bör man undvika färger som saknar förankring inom svensk måleritradition (se nedan under Pigment). Lämpligt val kan vara fönstrens ursprungliga kulör. Denna hittar man enklast genom skrapprov på de mest bevarade delarna av fönstret, alltså där tidig färg kan tänkas sitta kvar närmast träet. Under hörnjärnen kan det också finnas spår efter originalfärgen. Om man nu inte skulle hitta någon bevarad originalfärg, kan man välja en som stilhistoriskt hör samman med huset, t ex grönt vid sekelskiftet 1900, ockra under 1800-talet. Vid målning av fönster skall färgen täcka kittet och gå ut en till två millimeter på glaset. Detta för att kapsla in kittet och öka livslängden på renoveringen. Löst eller sprucket kitt leder in vatten till träkonstruktionen och bildar därmed grogrund för röta och otäthet. Bågar och karm bör målas i samma kulör. Pigment Pigment är färgämne i pulverform som tillförs ett bindemedel, t ex linolja. Pigmenten kan härstamma från växter, jord och olika mineralier, men även genom kemisk framställning. De mest förekommande pigmenten i äldre tider var jordfärgerna, olika bruna, brunröda och brungula kulörer. Dessa förekommer i handeln både som råa och brända. Vid bränning ändrar kulören karaktär och blir intensivt röd, mörkt brunsvart eller rödgul. Jordfärgerna har överlag mycket god beständighet. Bland de förr ovanliga eller dyra pigmenten märktes speciellt blått. Det var tillgängligheten och efterfrågan som avgjorde priset. Äkta ultramarinblått utvanns genom det blå mineralet lapis lasuli, vilket främst återfinns i mellersta östern. I dag är flertalet av de blå-röd-grön-gula pigmenten resultatet av duktiga kemister. 14

Bruket att måla fönstren (och knutbrädorna!) vita slog igenom under 1900-talet. Dessförinnan var de vanligast förekommande snickerifärgerna kromoxidgrönt, engelskt rött (samma sorts pigment som falurött fast med linolja som bindemedel) och guldockra plus olika gråa nyanser. Variationer har naturligtvis förekommit. På grund av hälsorisk är många av de äldre pigmenten förbjudna i dag, bl a blyvitt och vissa kromfärger. Blyvitt utvanns genom att blyplåtar rullades ihop och stoppades i lerkrukor, vilka grävdes ner på gödselstaden. Den vita oxidation på blyet, som blev resultatet genom ammoniakångornas påverkan, skrapades därefter av och användes till pigment. Gemensamt för all färgblandning är att pigmenten skall rivas tillsammans med oljan om man vill uppnå bästa resultat. Detta sker numera i stora valsmaskiner och under sträng kontroll. För mycket pigment mättar oljan och åstadkommer en flammig eller mycket matt yta på den torra färgen. Endast konstnärer torde numera riva sin färg med rivsten (löpare). Att blanda sin egen färg, som målarmästarna gjorde fram till första hälften av 1900- talet, kan fungera om man följer recept och har erforderlig utrustning. Det är dock svårt att få jämn och funktionell kvalité på slutprodukten. I regel lönar det sig i flera avseenden att köpa färdigproducerad färg, inte minst ekonomiskt. Schellack Schellack är en alkohollöslig harts som avsöndras från olika träd (t ex euforbia- och fikusarter) genom inverkan av den indiska lacksköldlusen. Den kan köpas i form av flingor eller färdigblandad. Flingor är billigast och löses upp i T-sprit (i en glasburk med lock). Lacken används för att isolera kvistar, kåda och missfärgningar i snickerier, men även till fernissor och traditionell möbelpolityr. Påstrykning vid kvistisolering görs enklast med en smal borstpensel, typ konstnärspensel. Torktid innan övermålning är ca 30 minuter. Av schellack intorkad och stel pensel blir mjuk igen nästa gång den används. Schellackflingor 15

Penslar Man skiljer mellan runda och platta penslar, eller anstrykare. De runda anstrykarna binder mer färg i borsten men lämnar i stället fåror i den utstrukna färgen. Platta anstrykare binder mindre färg men slätar bättre ut färgen. Arbetsgången är normalt att färgen påförs med rund anstrykare och slätas ut med platt. En rund pensel kan tillika vara spetsig i toppen, toppstött. Dessa är bra att använda vid målning av spröjsar, vid hörn, eller på profiler. Har man en gång provat en toppstött pensel vid fönstermålning inser man förträffligheten. Men gillar man platta penslar går det lika bra att använda en sådan, till precis hela fönstret. Det viktiga är att penseln har svinborst, det bästa materialet för ändamålet. Och svinborstpenslar blir bara bättre och bättre ju mer de används eftersom borsten slits på ett funktionellt sätt. 16 Rund toppstött anstrykare, väl använd. Tvättning utförs med såpa eller tvål i ljummet vatten, mot ena handflatan. Överskottsfärg kan torkas av på ett papper innan tvättningen tar vid. När tvålen hastigt blommar upp till ett rejält vitt lödder är penseln i de flesta fall ren. Skall penseln användas dagen efter kan man i stället för att tvätta stoppa den i en plastpåse som tillsluts med ett gummiband, eller helt enkelt ställa den i en skål med vatten. Speciella penselhållare finns också, där penslarna hängs upp med borsten doppade i en behållare med terpentin. Tätlister Det finns en uppsjö av tätlister på marknaden. Det bästa alternativet är en silikonlist med O- eller P-profil. Här avviker man en smula från tanken på naturmaterial eftersom tätlister är ett senare påfund. Icke desto mindre finns mer naturvänliga tätlister av flätat lin eller ylle att få tag på. Förr i tiden (höst och vinter) lade man vadd mellan ytter- och innerbågar samt klistrade innerbågarna mot karmen med gummerade pappersremsor. På kopplade bågar är det fortfarande innerbågen som skall isoleras, lämpligast genom tätlist på karmens insida. Ytterbågen i en kopplad båge får aldrig vara isolerad. Luften måste kunna växla mellan bågarna för att ventilera bort fukt. Är utrymmet mellan de kopplade bågarna tilltäppt av gamla färglager eller isolering bildas kondens mellan glasen. Energivinster Utrymmet mellan glasen i dubbla bågar utgör ett mycket gott isolerande skikt - speciellt på enkelbågiga fönster med lösa innerbågar. Dessa har till och med bättre energivärde än så kallade isolerglas, eller treglasfönster! Det är luftkuddens tjocklek som avgör isoleringsförmågan. Upplever man stora energiförluster inom ramen för sitt boende är det all möda värt att först gå över tätlisterna på fönster och dörrar och komplettera dessa, eller byta

gamla uttjänta mot nya. Samt kontrollera drevningen mellan karm och stomme. Därefter tilläggsisolera vindsbjälklaget inte byta fönster! Innerbågarnas glas kan vidare bytas mot LE-glas (lågemittensglas), vilka till stora delar hindrar värmeförlusten utåt, genom glasen. Härvidlag bör man först tänka sig för, eftersom energivinsten kanske inte står i proportion till utgiften. För att ett byte till LE-glas skall anses som ekonomiskt fördelaktigt får detta glas kosta max 400 kronor kvadratmetern skånska mått mätt. För Stockholmstrakten handlar det om 600 kronor och i Umeå 800 kronor. Toleransen blir alltså större ju längre norrut man kommer. Problemet som kvarstår är att LE-glas kostar betydligt mer än toleranspriserna, över 1000 kronor kvadratmetern. Den enda möjligheten att hålla sig inom kostnadsramarna är att komma över tillräckligt stora spillbitar hos firmor som specialiserat sig på att glasa in balkonger etc. Principen för luftväxling och isolering. 17

Behandling av fönsterbågar Tillvägagångssätt Detta är en generell beskrivning som handlar om själva bågarna, men samma moment lämpar sig även på karm. Har man egna idéer skall man absolut pröva sig fram. I många fall räcker det att bara skrapa bort lösa färgflagor, kanske byta ett par hörnjärn, sedan olja och måla. Eller rent av att bara stryka linolja på den gamla färgen för att få tillbaka skyddet och lystern. 1. Ta bort gammalt kitt med ett väl vässat stämjärn. Speciella kittvärmelampor kan köpas eller hyras för ändamålet (hör med närmsta museum). Använder man varmluftpistol till kittborttagning måste glasen isoleras noga med t ex en masonitskiva, annars spricker de. Gammalt kitt kan sitta hårt men lossnar när tekniken blir rätt. Yngre kitt kan sitta hårdare fast eftersom detta i många fall består av olika plastföreningar. Se upp när stämjärnet träffar på ett stift! Försöker man hugga bort dessa med stämjärnet riskerar man sprickor i glaset. Stiften tas i stället bort med en liten hovtång eller sidavbitare. Ge akt på träet så det inte skadas av tången. Alla stift skall ut, annars spricker i regel glaset som sedan skall sättas tillbaka. Därefter plockas glaset varsamt upp ur kittfalsen och numreras med tuschpenna om samma glas skall tillbaka. Äldre bågar är numrerade på bågöverstycket varför dessa nummer med fördel kan användas på glasen. Det gamla kittet avlägsnas - korta snabba slag med hammaren. 18

Stiften dras ur. På normalbågen sitter det två stift vid varje glassida. 2. Skrapa sedan rent med stämjärnet eller en färgskrapa i kittfalsen. Allt gammalt kitt skall bort och sidorna skall bli trärena. Gammal färg skrapas bort med vass båt- eller färgskrapa. Använd gärna varmluftpistol. Värmen lyfter färgen. Avlägsna rostiga hörnjärn. Varmluft hjälper även gamla rostiga skruvar att lossna. Se bara till att träet eller den av värmen utträngande kådan inte fattar eld! Bestäm sedan om hörnjärnen skall rengöras eller ersättas med nya. Borra upp de gamla skruvhålen med en 8 mm träborr. Inte rakt igenom bågarna, max 2,5 cm. Sätt en tejpbit på borret för att få rätt djup. Skaka ur rost och murket trä. När färgen bubblar skall den tas bort. 19

Borra upp de gamla skruvhålen - max 8 mm borr. 3. Plugga, med trä- eller polyuretanlim, i träpluggar av 8 mm rundstav. Såga av uppstickande bitar. Slipa över de renskrapade bågarna lätt med sandpapper för att få bort ev uppraspade träflisor. Glöm ej profilerna, som kan vara nog så kinkiga att få rena från färg. Såga av så nära bågen som möjligt. 20

4. Stryk bågarna med halvolja eller outspädd rå linolja. Komplettera på de ställen som suger mest. Låt torka ett par dagar. Ju varmare desto snabbare torkning. Överflödig olja torkas bort. När bågarna är helt torra kan man stryka schellack i kittfalsen för att hindra träet att suga olja från kittet. Lacken är torr efter ca 30 minuter. 5. Sätt tillbaka hörnjärnen med nya spårskruvar (finns att få galvade). Stor försiktighet skall iakttagas så att skruvarna inte snurrar runt i träpluggarna. Spänn sista biten för hand om skruvdragare används. Det kan även vara bra att med en syl göra riktmärken i pluggarna innan iskruvningen. Använd ett hörnjärn som mall. Järnets baksida, om man har pressade hörnjärn, kan innan fastsättningen fyllas med kitt för att undvika framtida kondensskador på träet. Fäst hörnjärnet med spårskruvar. 6. Lägg på tryckkitt i kittfalsen med en kittkniv eller limspruta med kittpatron, lagom mycket så att det precis bubblar ut på undersidan när glaset läggs i. Tryck försiktigt i de nu rengjorda glasen. Använd arbetshandskar med handledsskydd! Stifta med kopparstift eller stiftpistol (finns att köpa eller hyra hos glasmästare). Slutkitta sedan varsamt. Gör hörnen extra skarpa för att underlätta vattenavrinning. Skär bort det utträngda tryckkittet. Låt sedan bågarna stå och sätta sig ett par dagar. Då hårdnar även kittet en smula och hinner få en skinnig yta. 21

Tryckkitt läggs. Stifta med apparat eller för hand med kopparstift. Tryckkittet skall möta ovankittet, dvs kapsla in glaset. Om utrymmet mellan glas och trä är för stort kan t ex en avbruten tändsticka läggas i mellan som stöd. Framförallt i glasets nederkant. 22

Slutkitta. Var noga med att kittet fäster på träet och att hörnen blir skarpa. 7. Schellacka alla kvistar för att hindra kådgenomslag i den nya färgen. Detta måste göras eftersom kådan letar sig genom samtliga färglager. Grundmåla sedan med terpentinutspädd linoljefärg, ca 20% terpentin (eller följ färgtillverkarens anvisningar). Måla även ut ett par millimeter på glaset. Alla sidor, utom möjligen bågöverstyckets överdel, bör målas. Ställ bågarna upp och ner på smala ribbor för att underlätta målningen. 8. Mellanstryk när grundfärgen är helt torr. Mellanstrykningsfärgen kan spädas med ca 10% terpentin. 9. Slutstryk med outspädd färg. Grundregeln vid allt oljemåleri är att nästa färglager skall strykas på ett magrare lager. Låt torka. 10. Häng upp bågarna. Vänta ytterligare några dagar, gärna ett par veckor, innan tätlister sätts på, eftersom dessa annars kan häfta fast i färgen där de ligger an mot bågarna. 23

Goda råd Att notera vad beträffar linoljefärg är att de olika färgskikten mår bättre ju tunnare de stryks och ju längre tid de får torka. Man undviker på detta sätt att de tre lagren går samman till ett tjockt skikt. Bäst är att mellanstryka säsongen efter grundstrykningen och ytterligare nästa säsong slutstryka. Detta gäller för samtlig linoljemålning utomhus om man vill uppnå bästa möjliga resultat. När all färg är torr skär man rent glasen på båda sidor med ett rakblad. För att få en knivskarp färgkant en till två millimeter ut på glaset kan man lägga en bredspackel som mall precis där man skall skära. Att tejpa glaset innan målning går också bra men tar mycket tid i anspråk, plus att man i regel får renskära en hel del efteråt. När bågarna är nedtagna har man samtidigt chans att torka ut gångjärnen en smula och smörja med en droppe smörjolja. Att rengöra järndetaljer kan fresta på nerverna. Enklaste sättet är en morakniv och lite tålamod. Varmluft och skrapa går bra men passa på då järnen sitter kvar på bågarna. Därefter slipa med sandpapper, stålull eller bandslip. Ett annat alternativ är att låta järndetaljerna ligga i såpa några dagar, upp till en vecka. Detta löser till vissa delar gammal linoljefärg ej tjockare lager och klumpar. Fotogenbad löser upp rost, men då måste färgen först tas bort. Det bästa sättet är att bränna bort den gamla färgen med gasolbrännare. Bygg en liten ugn av tegelstenar och lägg beslagen däri. Därefter är det bara att bränna på tills järnen blir rödglödgade. Var försiktig! I samband med gasolbränning är det lämpligt att linoljebränna detaljerna. Doppa dem efter bränningen i en behållare med linolja och häng dem på torkning några dagar, tills ett torrt skinn bildats på järnet. Detta är en gammal metod att rostskyddsbehandla järn. Andra alternativ att rostskyddsbehandla är att spreja eller för hand måla beslagen med rostskyddsfärg. Nya galvade detaljer skall antingen neutraliseras med ättika innan målning eller sitta uppe ett till två år innan målning, tills vitrost bildats. Därefter måla. Allt detta är hanteringen i stora drag. Praktisk erfarenhet vinner man genom att själv försöka. Viktigt är att använda vassa verktyg, skyddsglasögon och arbetshandskar som skyddar handlederna. Tänk än en gång på att linoljeindränkta trasor eller trassel är mycket lättantändliga. 24

Utrustningsförslag Varmluftspistol Båt- eller färgskrapa, små profilskrapor finns i handeln Hovtång eller sidavbitare Stämjärn, bäst mellan 1,5-2,5 cm bredd Liten hammare till kopparstift Stift eller stiftpistol Skruvdragare med bits eller en skruvmejsel Kittkniv, inga märkvärdiga saker Kitt, köp eller blanda själv Halvolja eller rå linolja, förvaras bäst i glasburk Pensel till olja och färg, köp hellre en bra pensel än tre halvbra Linoljefärg Sandpapper, medelgrovt Träplugg, 8 mm rundstav som sågas av i lämpliga bitar, ca 2-2,5 cm Träborr, 8 mm Lim, trä eller polyuretan Liten såg eller fanérsåg (till pluggarna) Nya beslag (ev), ett nytt av sekelskiftsmodell kostar 25-30 kronor Glas (ev extra), leta själv upp hos vänner eller bekanta, snoka lite i bygden Glasskärare (ev), allt ifrån 50-400 kronor Spårskruv, ny, gärna galvad, blir billigare om man köper ett helt paket Rakblad med hållare, mellan 25-35 kronor, extra rakblad ca 30-50 kronor Spackelspade, ca 20 cm bred, till renskärning av glasen Trasa eller papper att torka rent nerkittade händer och verktyg med 25

26