Kriminalisering av tortyr en uppfylld förpliktelse?

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Cecilia Stridh Kriminalisering av tortyr en uppfylld förpliktelse? Examensarbete 30 ECTS Handledare: Helén Örnemark-Hansen Ämnesområde: Straff- och Processrätt VT 2008

Innehåll SUMMARY 1 SAMMANFATTNING 3 FÖRORD 5 FÖRKORTNINGAR 6 1 INLEDNING 7 1.1 Syfte och frågeställningar 7 1.2 Disposition 8 1.3 Avgränsningar 9 1.4 Metod och källhantering 9 2 GENERELLT OM FOLKRÄTT 11 2.1 Folkrättens påverkan på nationell lagstiftning 11 2.2 Jurisdiktion 12 3 INTERNATIONELLA BROTT 15 3.1 Romstadgan 15 3.1.1 De i Romstadgan reglerade brotten med fokus på tortyrhandlingar 16 3.1.2 Kort om den internationella straffrättsutredningen 17 3.2 Särskilt om tortyr som internationellt brott 17 4 TORTYR REGLERINGEN I INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER OCH NATIONELL RÄTT 19 4.1 Europakonventionen 21 4.2 Europeiska unionens riktlinjer om tortyr 22 4.3 FN: s tortyrkonvention från 1984 22

5 DEFINITIONEN AV TORTYR 24 5.1 Tortyrkonventionens definition 24 5.2 Europakonventionens definition 26 5.3 Definitionen i svensk lagstiftning 27 5.3.1 Grovt olaga tvång 4 kap 4 2 st BrB 27 5.3.2 Misshandel 3 kap 5 BrB 28 5.4 Romstadgans definition 29 5.5 Definition och sedvanerätt 29 6 KRIMINALISERING AV TORTYRBROTTET SOM SÄRSKILT BROTT ARGUMENTEN 31 6.1 Översiktligt om argumenten för kriminalisering av tortyr som särskilt brott 31 6.2 Översiktligt om argumenten mot kriminalisering av tortyr som särskilt brott 34 6.2.1 Överväganden enligt proposition 1985/86:17 om godkännande av FN konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning 34 6.2.2 Överväganden enligt internationella straffrättsutredningen 35 6.2.3 Kort angående preskription 36 7 DISKUSSION 37 7.1 Fri bevisföring 37 7.2 Preskription 38 7.3 Praktisk betydelse 39 7.4 Definition, systematik och konkurrensproblem 41 7.5 Psykisk misshandel 42 8 YTTERLIGARE KOMMENTARER OCH SLUTSATS 44 9 AVSLUTNING 46 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 47 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 50

Summary Torture exists in many places around the world and that is why the efforts to eliminate torture are so important. To work for human rights is necessary, at an international level as well as nationally. Sweden as a nation has come relatively far when it comes to human rights and has also ratified all conventions considering torture prohibition. The most important convention is the U.N. Torture Convention from 1984 and this is the only convention containing a definition of the crime of torture. It also states a requirement that the crime of torture be criminalized according to the criminal law of every state. Criticism has, however, been pointed at Sweden by the U.N. Committee Against Torture for the lack of a special crime against torture in Swedish criminal law. This essay deals with the question of whether Sweden fulfils its obligation according to the Torture Convention or not, when it comes to the prohibition of torture. Torture is normally considered to be an international crime which means that it is a crime submitted to universal jurisdiction. In earlier years, only states could be held responsible for acts committed in conflict with international criminal law. At the present time, though, individuals can also carry this responsibility and this is the case regarding the international crimes and consequently also the crime of torture. For the international criminal law to be applicable to Swedish citizens it needs to be incorporated into Swedish national law. That can be done for example by a rewriting of the convention into Swedish law. The question this essay deals with is therefore if the requirements according to the Torture Convention are incorporated into Swedish national law to an adequate extent. The definition of the Torture Convention is normally considered to be customary law and the definition reads as follows: any act of which severe pain or suffering, whether physical or mental, is intentionally inflicted on a person for such purposes as obtaining from him or a third person information or a confession, punishing him for an act he or a third person has committed or is suspected of having committed, or intimidating or coercing him or a third person or for any reason based on discrimination of any kind, when such pain or suffering is inflicted by or at the instigation of or with the consent or acquiescence of a public official or other person acting in an official capacity. The foremost argument against an introduction of a special crime of torture is that those kinds of acts already constitute crimes according to Swedish criminal law. Further arguments pointing in the same direction say that unnecessary problems with competition between laws would be the result of such a special crime. There are, however, others claim that Swedish criminal law does not correspond to the definition of the Torture Convention, and some say that a individualized criminalization would show the importance 1

of torture as a international crime, and this constitutes reason enough to introduce new legislation. Personally, I do not consider the reasons for a special crime of torture to be strong enough, even though I realize that there are some justified motives meaning otherwise. The primary cause for my conclusion is that I have not been able to find, in general or in a simulated case acts that would be prohibited by the Torture Convention but not according to Swedish criminal law. Therefore, it seems, Sweden does fulfil its obligations according to the Torture Convention. There are, however, other problems that in my opinion should be looked into, for example the fact that information given as a result of torture can be used as evidence in a trial. This essay illustrates the arguments in the debate and my own opinion is shown thereafter. 2

Sammanfattning Tortyr förekommer på många håll världen över varför strävan mot ökade mänskliga rättigheter och arbetet mot tortyr är av största vikt, både på ett internationellt och på ett inomstatligt plan. Sverige har kommit förhållandevis långt i detta arbete och har också ratificerat de internationella överenskommelser på området som på olika vis reglerar tortyrförbudet. Den främsta av dessa konventioner är FN: s Tortyrkonvention från 1984, vilken också är den enda konventionen som innehåller en definition av begreppet tortyr. I Tortyrkonventionen och också på annat håll stadgas ett krav på att tortyrhandlingar ska vara kriminaliserade i de nationella strafflagarna. Kritik har riktats mot Sverige bland annat från FN: s tortyrkommitté med anledning av att den svenska Brottsbalken inte innehåller något särskilt straffstadgande om tortyrbrott. Denna uppsats behandlar frågan om huruvida svensk rätt uppfyller kraven på kriminalisering av tortyrbrottet eller om ett särskilt tortyrbrott borde införas för att uppfylla åtagandet som Tortyrkonventionen innebär. Tortyr betecknas normalt sett som ett internationellt brott, vilket innebär att det utgör ett brott som en stat kan döma över med hänvisning till regler i den internationella sedvanerätten oberoende av var brottet har begåtts. Tidigare kunde enbart stater hållas ansvariga för ett folkrättstridigt agerande men utvecklingen har gått emot ett individualiserat ansvar även inom ramen för den folkrättsliga straffrätten, och av de internationella brotten och däribland tortyrbrottet följer numera ett sådant ansvar baserat direkt på regler i sedvanerätten. För att folkrättens regler ska kunna tillämpas mot Sveriges medborgare krävs dock att de införlivas i den nationella rätten. Vad gäller konventioner likt Tortyrkonventionen kan sådan införlivning exempelvis ske genom att konventionens innehåll skrivs om till svensk lagtext. Frågan denna uppsats berör är således om Tortyrkonventionens krav i tillräcklig mån finns införlivad i svensk rätt. Den definition som återfinns i Tortyrkonventionen har ansetts utgöra sedvanerätt i de delar som konventionen avser, och således får denna definition betraktas som allmängiltig. Enligt definitionen ska tortyr betraktas som en handling som medvetet tillfogas någon, och som leder till allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt. Syftet med gärningen ska vara att erhålla information eller bekännelse av offret eller tredje person, att straffa någon för misstänkt gärning, eller att hota eller tvinga någon. Det främsta argumentet som talar emot ett införande av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning är att sådana gärningar i tillräcklig mån redan är kriminaliserade genom brottsbalkens olika stadganden. Ytterligare argument emot ett särskilt tortyrbrott är att det skulle uppstå onödiga konkurrens- och gränsdragningsproblem vid ett sådant införande. Andra menar att brottsbalkens stadganden inte motsvarar Tortyrkonventionens definition i tillräcklig mån och vissa menar också att en särskild 3

kriminalisering skulle lyfta fram betydelsen av tortyrbrottet som internationellt brott och att symbolvärdet av detta är tillräckliga skäl för ett särskilt stadgande. Personligen anser jag det inte finnas tillräckliga skäl för ett särskilt lagstiftande om tortyrbrottet även om jag kan förstå många av de argument som talar till fördel härför. Den främsta anledningen till min slutsats är att jag inte kan finna att någon förändring av rättsläget skulle bli resultatet av ny lagstiftning. Jag har inte lyckats finna, eller fingera, något exempel eller scenario där en handling skulle utgöra brott enligt Tortyrkonventionen men inte enligt brottsbalken och således torde ett särskilt tortyrbrott utgöra överflödig lastiftning. Det finns dock andra problem som enligt min mening borde ses över, och ett sådant är den fria bevisprövningens princip som tillåter att information åtkommen genom tortyr används som bevis i rättegång. Uppsatsen redogör för de argument som återfinns i debatten, och i diskussionsdelen av arbetet applicerar jag min egen åsikt på de olika problemen och når slutligen denna slutsats. 4

Förord It is the end of an era, som Rachel i Vänner skulle ha sagt. Fyra och ett halvt års studier är tillryggalagda och nu väntar framtiden. Det känns på samma gång vemodigt och spännande. Jag har många människor att tacka för att jag kommit så här långt. Samma människor som jag vet att jag kommer få anledning att tacka också många gånger framöver. Min älskade familj, pojkvän och mina vänner: ni betyder allt. Jag vill också ta tillfället i akt och tacka den första person som nämnde att jag borde studera juridik, Lennart Rosell: du sådde ett frö. Tack! Lund, maj 2008 Cecilia Stridh 5

Förkortningar CAT BrB ICC ICTY ICTR OSSE UDHR Tortyrkonventionen ICCPR Europakonventionen EU EU-stadgan FN Romstadgan Ds SOU Prop. SvJT Committee Against Torture Brottsbalken International Criminal Court International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia International Criminal Tribunal for Rwanda Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Universal Declaration of Human Rights FN: s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, från 1984 International Covenant on Civil and Political Rights Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europeiska Unionen Charter of fundamental rights of the European Union Förenta Nationerna Rome Statue of the International Criminal Court Departementspromemoria Statens offentliga utredningar Proposition Svensk Juristtidning 6

1 Inledning Tortyr. Ett laddat ord med en innebörd så vansinnig att den övergår de flestas förstånd. Ordet väcker förstås obehag men företeelsen upplevs möjligen som avlägsen för oss som lever i Sverige, som något som tillhör det förflutna. Att tortyr pågår på andra ställen i världen är dock de flesta medvetna om, och det faktum att världen krymper, åtminstone bildligt talat, medförande att det som berör andra sidan jordklotet berör oss, håller nog de flesta med om. Med den nuvarande debatten om möjligheterna att med tortyrmetoder bekämpa terrorn i det moderna kriget mot terrorismen utgör diskussionerna kring tortyrbrottet ett aktuellt ämne. Och så länge tortyr, i stor eller liten skala, utövas som metod, oberoende av var detta sker, måste debatten förstås hållas levande. Att tortyr som företeelse skulle vara aktuell enbart på internationell basis är dock en felaktig uppfattning. Även om man i Sverige på nationell nivå kommit långt, i relation till vissa andra stater och i förhållande till hur det varit tidigare, gällande arbetet för att förhindra tortyr finns även här områden kvar att arbeta med. Medialt har uppmärksammats den misstänkt inträffade tortyrsituationen i Kongo år 2003 som innebar att franska FN soldater befarades ha torterat en man under ett förhör, något som en svensk befälhavare underlät att reagera mot. Uppmärksammats har även avvisningen av de två terrormisstänkta egyptier som den 18 december år 2001 avvisades på ett ur tortyrsynpunkt otillåtet sätt från Sverige. Utöver detta har Sverige fått kritik bland annat från FN:s tortyrkommitté för att förhållandena på vissa häkten har ansetts vara i strid mot FN:s tortyrkonvention från 1984. Kritik har riktats mot de restriktioner som påförs frihetsberövade och tydligt är att Sverige på intet sätt är totalt fredat från företeelser förbjudna enligt ratificerade tortyrkonventioner. Av Sverige ratificerade konventioner innehåller krav på att tortyr ska vara kriminaliserat på ett nationellt plan, och det är om detta denna uppsats ska handla. De finns de som menar att Sverige i denna del inte uppfyller sina åtaganden. Sådan kritik har riktats mot Sverige bland annat från FN:s tortyrkommitté (CAT). Som det är idag finns inget särskilt tortyrbrott i vår nationella lagstiftning, men det finns de som menar att Sverige i tillräcklig mån kriminaliserar brott innebärande tortyr genom Brottsbalkens (BrB) bestämmelser. Argumenten för båda sidor är många och starka, och frågan är vilka av förespråkarna som bör få genomslag i den svenska lagstiftningen. Vilka dessa argument är, vad syftet med ett särskilt tortyrbrott skulle kunna vara samt huruvida det finns någon praktisk betydelse av ett särskilt straffstadgande som kriminaliserar tortyr är frågor som jag i denna uppsats avser behandla och besvara. 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är analysera och klargöra huruvida ett behov av en särskild kriminalisering av tortyrbrottet är nödvändigt och önskvärt. Detta 7

mot bakgrund av den kritik som riktats mot Sverige gällande uppfyllandet av de förpliktelser som följer av framförallt Tortyrkonventionen. Mina primära frågeställningar lyder som följer: uppfyller Sverige sina internationella förpliktelser i fråga om kriminaliseringen av tortyrbrottet, samt, bör svensk lagstiftning ändras genom att ett särskilt straffstadgande införs som förbjuder tortyr? Frågeställningar som följer av de primära frågeställningarna är: vilka argument talar för respektive emot kriminalisering? Om sådan kriminalisering får anses nödvändig för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden, eller av annat skäl, hur ska den se ut och var ska ett eventuellt straffstadgande placeras? I uppsatsen avses också utredas och redogöras för hur lagstiftningen gällande tortyr, på nationell nivå, ser ut idag, samt för var tortyrbrottet återfinns och hur det är konstruerat, i den internationella straffrätten. 1.2 Disposition För pedagogiken och förståelsens skull har jag valt att placera tortyrbrottet i sitt sammanhang genom att först kort beskriva folkrätten på ett generellt plan, för att därefter smalna av ämnet mer och mer tills jag slutligen hamnar vid det enskilda tortyrbrottet. På vägen dit berör jag även de övriga internationella brotten, av vilka tortyrhandlingar kan utgöra en del, och då jag nått fram till själva tortyrbrottet beskriver jag kortfattat de viktigaste konventionerna vari brottet återfinns. Som nämnt redogör jag också för den nationella regleringen på området. I de inledande kapitlen har jag valt att också redogöra för folkrättens påverkan på den nationella lagstiftningen då detta ger en förståelse för varför det krävs nationell implementering för att folkrättens regler ska kunna tillämpas i Sverige. Detta får förstås betydelse för den senare diskussionen i den mer analytiska delen av uppsatsen. I de inledande kapitlen har jag också valt att i ett separat kapitel redogöra för jurisdiktionsreglerna rörande de internationella brotten, då också detta ger en förståelse för skyldigheter och möjligheter att förhindra och bestraffa sådana brott. Som sista avsnitt i den första beskrivande och redogörande delen av uppsatsen har jag valt att placera diskussionen angående definitionen av tortyrbrottet då det kapitlet är av sådan karaktär att det kan hänföras både till det beskrivande och till det analytiska avsnittet, varför det blir en naturlig övergång mellan de båda delarna. Härefter följer argumentationen för och emot kriminalisering, kritiken som riktats mot Sverige avseende brott mot tortyrförbudet samt de överväganden som gjorts tidigare och som inneburit att strafflagstiftningen inte ändrats till förmån för ett särskilt tortyrbrott. I denna del redogörs också för senare överväganden som gjorts i samband med bland annat den internationella straffrättsutredningen och detta utgör en del i det utredande avsnitt som har till syfte att klargöra huruvida svensk lagstiftning står i överensstämmelse med de internationella åtaganden som gjorts beträffande kriminalisering av tortyrbrottet. 8

Slutligen för jag en egen diskussion kring de slutsatser jag drar, utifrån presenterade fakta och redogjorda åsikter och argument. Jag presenterar, som sista moment i uppsatsen, en egen ståndpunkt och ett eget förslag för vilket jag argumenterar. Sammanfattningsvis kan sägas att uppsatsen består av tre delar, varav den första sträcker sig till och med kapitel 6 och är den mer beskrivande delen nödvändig som bakrundsinformation och för förståelse av den följande utredningen. Den andra delen utgörs av själva utredningen av frågeställningen samt analysen av problemet, och den tredje och sista delen utgörs av slutsats och slutkommentarer. 1.3 Avgränsningar Jag har valt att i förhållande till frågeställningen främst koncentrera min analys till Tortyrkonventionen, detta då den är den mest centrala på området, och också den enda som är inriktad särskilt på tortyrbrottet. Andra konventioner, innehållande bestämmelser om tortyr presenteras mer ytligt, och behandlas inte i diskussionsdelen av uppsatsen. Vidare har jag valt att enbart behandla frågan om Sveriges uppfyllande av åtagandet att kriminalisera tortyr, och argument och problem i fråga om detta. Kritik som riktats mot Sverige ifråga om uppfyllandet av andra åtaganden, såsom exempelvis förbudet mot att återsända personer till land där de riskerar att utsättas för tortyr, lämnas därför därhän. 1.4 Metod och källhantering Vad gäller kapitel 2-5, som främst fungerar såsom beskrivande och klargörande, har jag till största delen använt mig av doktrin, både svensk och engelsk. I stor utsträckning har jag även använt mig av konventionstexter. Som källa till dessa kapitel har jag också till viss del haft användning av lagtext, samt i viss mån även offentliga utredningar, och förarbeten. Dessa källor framstår, för mig, som relativt säkra sådana, då de är de traditionellt använda vad gäller den rättsdogmatiska metod som jag här använt mig av. Vad gäller doktrinen kan nämnas att den i de delar jag valt att redogöra för är enig, vilket också tyder på att informationen är okontroversiell och därför inte närmare behöver ifrågasättas. Vad gäller uppsatsens andra del, vilken i högre grad utgör en diskussion kring uppställd frågeställning, har jag använt mig av motioner och artiklar för att påvisa vilka argument som cirkulerar i tortyrdebatten. Jag har även här använt mig av doktrin, lagtext, förarbeten och offentliga utredningar. Utöver detta har jag haft användning för en departementspromemoria, samt för rapporter från FN:s tortyrkommitté, och även för Amnestys hemsida på Internet. Vad gäller dessa källor, är de, som nämnt, främst använda för att 9

lyfta fram argument, och även om källor som motioner inte tillhör de mest traditionella fyller de i fråga om detta sin funktion. 10

2 Generellt om folkrätt Folkrätt kan betecknas som rättssystemet mellan stater och det folkrättsliga regelsystemet består av två komponenter, dels de internationella överenskommelserna (traktaterna) och dels den internationella sedvanerätten. Traktaterna binder enbart de avtalsslutande parterna medan sedvanerätten är giltig automatiskt och gällande oberoende av skrivna avtal. Internationella överenskommelser sluts dock ofta för att kodifiera sedvanerätt och ny sedvanerätt kan också bildas genom att en traktatreglering vinner universell anslutning. 1 Normalt sett råder avtalsfrihet på folkrättens område, men en del regler är av sådan tvingande karaktär att staterna inte kan avtala sig bort från dem. En sådan regel är tortyrförbudet, vilken alltså har status av Jus Cogens. Tidigare kunde enbart stater vara bärare av rättigheter och skyldigheter i det folkrättsliga regelsystemet och endast stater kunde alltså hållas ansvariga för folkrättsstridigt agerande. Utvecklingen på området har dock alltmer inneburit att även enskilda personer kan erhålla rättigheter och beläggas med sådant ansvar som det folkrättsliga regelsystemet kan innebära. Således har möjligheterna att ställa enskilda till svars för folkrättsstridigt agerande ökat. Romstadgan, enligt vilken Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) inrättas, och för vilken kommer redogöras nedan, är ett viktigt steg i den utvecklingen. 2 2.1 Folkrättens påverkan på nationell lagstiftning Dualismen är den teori som är den numera rådande i Sverige, och som innebär att folkrätt och inomstatlig rätt ses som två skilda rättssystem, vilka existerar parallellt med varandra och där folkrätten i huvudsak reglerar förhållandet mellan stater, och den inomstatliga rätten reglerar förhållandet mellan individer, mellan individ och stat samt mellan individ och association. För att de folkrättsliga reglerna ska kunna tillämpas gentemot statens egna medborgare måste den således införlivas i den nationella rätten. 3 Detta kan ske, vad gäller sedvanerätt, exempelvis genom att nationell lag hänvisar till folkrättslig sedvana eller genom att de nationella domstolarna ges möjlighet att tolka och tillämpa nationell rätt så att den inte strider mot folkrätten. Vad gäller traktater kan införlivningen i den svenska lagstiftningen ske genom en så kallad transformation, innebärande att en traktats innehåll skrivs om till lagtext. Införlivning kan också ske genom en fördragskonform tolkning vid tillämpningen av svenska regler, och också 1 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s. 38ff. 2 SOU 2002:98 s. 73 ff. 3 Motsatsen till dualismen som teori är monismen, vilken innebär att en internrättsligt relevant internationell överenskommelse blir direkt tillämplig internt. 11

genom en så kallad inkorporering, varvid en internationell överenskommelse i oförändrad utformning införs i den nationella rättsordningen. 4 Staterna har frihet att uppfylla sina internationella förpliktelser på det sätt de finner bäst, huvudsaken är att så sker. En intern lag som står i direkt strid mot folkrätten och som också tillämpas på ett folkrättstridigt sätt utgör dock ett folkrättsbrott, varför det kan hävdas att folkrätten så till vida står över nationell rätt. En stat kan inte åberopa sin nationella lagstiftning som skäl för att inte fullgöra sina internationella förpliktelser. Det finns också tydliga beröringspunkter mellan internationell och nationell rätt så till vida att traktater kan kräva ett visst innehåll av nationell rätt. 5 Vad gäller traktater finns numera ett stort antal sådana, vilka förpliktigar stater att kriminalisera beteenden av olika slag. Ett sådant exempel är FN:s tortyrkonvention från 1984, (se nedan). 6 2.2 Jurisdiktion Begreppet jurisdiktion innebär den makt en stat har att vidta åtgärder i förhållande till andra stater. Med sådana åtgärder menas utövandet av domsrätt (judikativ jurisdiktion), makten att lagstifta (legislativ jurisdiktion), samt vidtagandet av tvångsåtgärder (exekutiv jurisdiktion). 7 Stater tenderar att i lagstiftningen ha reglerat ett antal grunder för straffrättslig jurisdiktion. I Sverige återfinns dessa bestämmelser i Brottsbalkens andra kapitel. Det finns härutöver ett antal internationella avtal som ålägger stater en skyldighet att utöva jurisdiktion gällande särskilda internationella brott (angående internationella brott, se nedan), enligt i avtalen stadgande jurisdiktionsgrunder. 8 Regler gällande jurisdiktion har dock främst utvecklats i den internationella sedvanerätten, enligt vilken det inte finns någon skyldighet för någon stat att utöva jurisdiktion. 9 Det finns inte heller någon internationell regel som obligerar stater att agera på grundval av någon särskild jurisdiktionsgrund om de bestämmer sig att åtala förövare av internationella brott. 10 Istället återfinns i sedvanerättens normer tillåtelser att under vissa omständigheter utöva jurisdiktion, och förbud under andra omständigheter att göra detsamma. 11 4 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s. 38ff. 5 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s. 38ff. 6 SOU 2002:98, s. 73 ff. 7 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 37 8 Cassese, International criminal law, s. 301-309 9 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 37ff. 10 Cassese, International criminal law, s. 301-309 11 Det är de så kallade immunitetsreglerna som styr när en stat inte får utöva jurisdiktion. Dessa kommer jag dock inte att behandla närmare 12

När fråga är om stats judikativa jurisdiktion i straffrättsligt hänseende måste det, för att den aktuella staten ska ha rätt att utöva sådan jurisdiktion enligt sedvanerätten föreligga en viss anknytning mellan staten och det brott som begåtts. Man talar i detta hänseende om sex anknytningsprinciper av vilka någon måste föreligga för att jurisdiktion ska få utövas. De sex principerna är följande: territorialprincipen (då ett brott begåtts på statens territorium), aktiva personalitetsprincipen (då förövaren har någon slags stark koppling till forumstaten), passiva personalitetsprincipen (då offret har någon slags stark koppling till forumstaten), statsskyddsprincipen (då brottet riktar sig mot statens nationella säkerhet), flaggstatsprincipen, (då brottet begåtts på fartyg registrerat i forumstaten), samt universalitetsprincipen, vilken ger en stat rätt att utöva domsrätt med avseende på de internationella brotten. Dessa brott är kopplade till ett individuellt ansvar för gärningsmannen, vilket är unikt i sammanhanget då folkrätten, som tidigare nämnt, normalt sett enbart talar om ansvar för stater. 12 För internationella brott får stater alltså enligt en generell princip i sedvanerätten utöva sin jurisdiktion över handlingar utanför sitt territorium då inga särskilda internationella begränsningar, genom avtal eller genom sedvanerätt, finns, och med hänvisning till principen om universell jurisdiktion kan, med undantag för immunitetsreglerna, inga sådana begränsningar vad gäller staters makt att bestraffa allvarliga internationella brott sägas finnas. 13 Angående legislativ jurisdiktion gäller, enligt sedvanerätt, att rätten att lagstifta är en intern angelägenhet och att folkrättsbrott endast kan utgöras av en folkrättsstridig tillämpning av lagstiftning, och således inte av lagstiftandet i sig. För exekutiv jurisdiktion gäller som utgångspunkt att stater har ensam rätt att vidta tvångsåtgärder på sitt territorium. 14 Konventioner på området följer ingen helt enhetlig princip, men normalt sett föreskriver de en skyldighet, eller stadgar en möjlighet att enligt de ovan nämnda sedvanerättsliga jurisdiktionsprinciperna utöva jurisdiktion. En sådan skyldighet kompletteras ofta med en skyldighet att lagföra brottet, i de fall utlämning inte sker. 15 Trots att det, som beskrivits ovan, normalt sett inte finns någon skyldighet, på sedvanerättslig grund, att utöva jurisdiktion över t.ex. internationella brott kan man argumentera för att det på de områden där internationella överenskommelser med stor anslutning innehåller en sådan skyldighet har utvecklats en motsvarande sedvanerättslig regel. Så snart det har bevisats att en sedvanerättslig regel har bildats kommer den att gälla med samma effekt som i överenskommelsen, även mot icke fördragsslutande parter. För de 12 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 37ff. 13 Cassese, International criminal law, s. 301-309 14 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 37ff. 15 SOU 2002:98, s. 170 ff. 13

allra allvarligaste internationella brotten kan på detta sätt sägas finnas en generell skyldighet att förhindra och bestraffa dessa. 16 16 Cassese, International criminal law, s. 301-309 14

3 Internationella brott Det finns ingen exakt definition av vad som ska betecknas som ett internationellt brott, och viss oklarhet råder beträffande vilka brott som faller in under kategorin, men en okontroversiell definition innebär att ett internationellt brott är en handling som en stat kan döma över med hänvisning till regler i den internationella sedvanerätten oberoende av var brottet har begåtts. 17 Av ett sådant brott följer således ett individuellt ansvar baserat direkt på regler i sedvanerätten. 18 Som tidigare nämnt är det alltså enbart universalitetsprincipen som ger en stat möjlighet att utöva jurisdiktion över de internationella brotten även om ingen anknytning finns mellan staten och brottet 19, och liksom oklarhet råder beträffande vilka brott som ska anses vara av internationell karaktär finns följaktligen olika uppfattningar om hur långt universalitetsprincipen sträcker sig. Att de allra allvarligaste brotten, folkmord, brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelser omfattas är allmänt erkänt, och det är också dessa brott som behandlas i Romstadgan (Rome Statue of the International Criminal Court), för vilken närmare redogörelse återfinns nedan. Även tortyr är ett brott som normalt sett anses höra till den typen internationella brott som omfattas av universalitetsprincipen. Exempel på ytterligare internationella brott är sjöröveri, slaveri, samt aggressionsbrott (dvs. angreppskrig). 20 3.1 Romstadgan Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen har undertecknats av 139 stater (år 2002) och trädde i kraft den 1 juli, 2002. Sverige ratificerade stadgan år 2001. Romstadgan innebär att ICC blir en permanent domstol för de internationella brotten folkmord, brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelser. Det finns dock en presumtion för att de nationella jurisdiktionerna har företräde framför ICC så länge domstolarna kan handha utredning och lagföring på ett tillfredsställande sätt. 21 ICC ska också så småningom ersätta de internationella brottmålsdomstolarna för f.d. Jugoslavien och Rwanda (ICTY och ICTR). 22 Romstadgan innehåller straffbestämmelser som gäller för domstolens egen verksamhet, och även då det inte finns några direkta krav på att dessa ska införlivas i de nationella rättsordningarna talar stadgan i termer om plikt för varje stat att utöva jurisdiktion, och att detta ska ske med stöd av statens egna jurisdiktionsgrunder. 23 Delvis på grund härav tillsattes i Sverige den 17 SOU 2002:98, s. 73 ff. 18 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 41 19 Anknytningsprinciper som territorialprincipen, och aktiva personalitetsprincipen får anses ha företräde framför universalitetsprincipen. (Källa: SOU 2002:98, s. 73 ff.) 20 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 41 21 SOU 2002:98, s. 219 ff. 22 Linderfalk, Folkrätten i ett nötskal, s. 175 23 Cassese, International criminal law, s. 301-309 15

Internationella straffrättsutredningen, som resulterade i ett förslag om att en ny lag om internationella brott ska införas i svensk lagstiftning för att ge svenska domstolar behörighet att döma över brotten reglerade i Romstadgan, och även över tortyrbrottet. För detta redogörs utförligare nedan. 24 3.1.1 De i Romstadgan reglerade brotten med fokus på tortyrhandlingar Romstadgans artikel 6 stadgar om brottet folkmord, med avseende på följande gärningar utförda med avsikt att, helt eller delvis, förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp: att döda medlemmar ur folkgruppen, att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår kroppslig eller själslig skada, att uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis, att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom folkgruppen, samt att med våld överföra barn från folkgruppen till en annan folkgrupp. I artikel 7 stadgas om brott mot mänskligheten med vilka avses en rad uppräknade handlingar, såsom mord, slaveri och våldtäkt, när de genomförs som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning, med insikt om angreppet. 25 Tortyr utgör också en av dessa uppräknade handlingar, och i artikel 7.2.e stadgas att vad som avses med tortyr är ett uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippad med lagenliga sanktioner. 26 I artikel 8 i Romstadgan stadgas om krigsförbrytelser, med vilket bl.a. avses svåra överträdelser av Genèvekonventionerna och som exempel på sådana svåra överträdelser nämns tortyr eller omänsklig behandling. Som tydliggjorts återfinns alltså tortyrbrottet till viss del i Romstadgan, om än inte som något självständigt brott utan som en del av de andra internationella brotten. I Romstadgans artikel 29 stadgas även att brott som omfattas av den Internationella Brottmålsdomstolens jurisdiktion inte ska preskriberas. 27 24 SOU 2002:98 25 Romstadgan, art. 7 26 Romstadgan, art. 7.2.e 27 Romstadgan, art. 8, art. 29 16

3.1.2 Kort om den internationella straffrättsutredningen I den Internationella straffrättsutredningen som tillsattes år 2000 med syfte att se över den svenska lagstiftningen om straffrättsligt ansvar för internationella brott och om svensk straffrättslig domsrätt, och som var klar i november 2002 konstaterades bland annat att svensk lagstiftning, för att kunna leva upp till Romstadgans syfte att de däri reglerade brotten i första hand ska lagföras vid de nationella domstolarna, måste medge sådan lagstiftning i samma utsträckning som Romstadgan ger utrymme för. Således föreslås i straffrättsutredningen bland annat att svensk domstol ska ha rätt att döma för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser med stöd av universalitetsprincipen, dvs. oberoende av var eller av vem sådana brott begås. Denna judikativa jurisdiktion föreslås gälla också för gärningar som utgör tortyr enligt FN:s Tortyrkonvention från 1984, och skulle alltså innebära att det i BrB införs en regel som säger att vad gäller brott som begåtts utanför Sverige, är svensk domstol behörig att döma över gärning som avses i artikel 1 i FN:s konvention från 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som utgör försök till sådan gärning. 28 Det föreslås att det införs en ny lag om internationella brott, vilket alltså skulle innebära att Sverige i den nationella lagstiftningen får brotten folkmord, brott mot mänskligheten samt grova krigsförbrytelser, över vilka svensk domstol alltså får behörighet att döma. Straffskalan föreslås bli fängelse i lägst fyra år, och högst tio år eller livstid. Utredningen föreslår också att brotten, i svensk rätt liksom i Romstadgan, undantas från reglerna om preskription. Vad gäller ett individualiserat tortyrbrott föreslås ingen motsvarande kriminalisering. Vad som i övrigt sägs om tortyrbrottet behandlas utförligare nedan. 29 3.2 Särskilt om tortyr som internationellt brott Tortyr är inte bara förbjudet när det utgör en del av ett systematiskt och utbrett våld mot mänskligheten, utan också som enskild, småskalig företeelse. Om tortyr pågår i krigstid är det ett krigsbrott, men det kan också vara ett brott under internationell sedvanerätt oavsett om det begås i krigseller fredstid. Det föreligger en skillnad mellan dessa kategorier. Vid en väpnad konflikt kan en soldat ådra sig ansvar för ett krigsbrott om han begår tortyrbrott mot en soldat i fiendestyrkan eller mot en civil person. Också en privatperson som inte agerar såsom tjänsteman kan begå tortyrbrott som räknas som krigsbrott om det är begånget mot en medlem av fiendestyrkans armé eller mot en skyddad person som antingen har fiendestatens 28 SOU 2002:98 29 SOU 2002:98 17

nationalitet eller står under motståndarnes kontroll. I de här fallen måste alltså tortyrbrottet vara kopplat till en väpnad konflikt, och tortyrbrott begånget av en civilperson mot en annan civilperson faller in under kategorin vanliga brott om de begås utanför krigssammanhanget. 30 För att tortyr i internationella eller nationella konflikter, eller i fredstid, ska räknas som brott mot mänskligheten måste brottet vara en del av ett vidsträckt och systematiskt handlande, vilket är det generella kravet beträffande alla brott mot mänskligheten. Den anklagade måste också veta att hans/hennes handlande utgjorde en del av detta systematiska agerande. Privatpersoner kan begå tortyrbrott och en statstjänsteman behöver inte ha aktivt deltagit för att det ska räknas som brott mot mänskligheten, men det måste ha funnits någon form av, åtminstone passiv, involvering från myndigheters sida. 31 Vad gäller tortyr som ett enskilt och självständigt brott (dvs. inte som brott mot mänskligheten eller krigsbrott) kan det begås både i freds- och i krigstid, vilket bl.a. konstaterades 2001 av ICTY i målet the Prosecutor v. Kunarac, Kovac, Vukovic. 32 Enligt FN: s tortyrkonvention från 1984 måste den smärtan och det lidandet som gärningen innebär vara åsamkat av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Nödvändigheten av en sådan kriterie har ansetts vara dels att klargöra att det handlar om straffbeläggandet av tortyr som ett internationellt brott även om det enbart rör sig om en ensam eller sporadisk händelse, samt dels för att skilja mellan tortyr som ett vanligt brott, exempelvis då en man misshandlar sin hustru, och tortyr som internationellt brott omgärdat av internationella regler om mänskliga rättigheter. 33 Vad som tycks gälla för alla dessa tre kategorier är att syftet med tortyren kan sägas vara att insamla information eller erhålla ett erkännande. Det kan också användas som ett straff eller som en del i att förmå tortyroffret eller en tredje person att göra något. En generell regel har nu således utvecklats i det internationella samfundet som förbjuder individer att begå tortyrbrott oavsett om det sker i stor eller liten skala, och som auktoriserar alla stater att utöva jurisdiktion över det begångna brottet oavsett var det begicks och oavsett offret och förövarens nationalitet. 34 30 Cassese, International criminal law, s. 117-120 31 Cassese, International criminal law, s. 117-120 32 488-97 33 Cassese, International criminal law, s. 117-120 34 Cassese, International criminal law, s. 117-120 18

4 Tortyr regleringen i internationella överenskommelser och nationell rätt Arbetet mot tortyr bedrivs inom ramen för exempelvis FN, Europarådet, OSSE (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och i bilaterala kontakter med länder där tortyr förekommer. Redan innan FN: s tortyrkonvention från 1984 kom var tortyr förbjuden i bl.a. FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 (UDHR), FN konventionen om medbeorgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) som tillkom år 1966, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) från 1950, samt i 1949 års Genévekonventioner. Efter FN: s tortyrkonvention har även den Europeiska tortyrkonventionen, och det fakultativa protokollet till FN: s tortyrkonvention, tillkommit. 35 Av dessa internationella överenskommelser är det dock enbart FN:s tortyrkonvention från 1984 som innehåller en definition av begreppet tortyr. För att ge exempel på stadganden i de tidigare konventionerna kan nämnas artikel 7 i ICCPR som stadgar att ingen ska utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt gäller att ingen mot sin vilja ska utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment. 36 Artikel 10.1 i samma konvention stadgar att all persons deprived of their liberty shall be treated with humanity and with respect for the inherent dignity of the human person. 37 I FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna återfinns, i artikel 5, samma lydelse som i artikel 7 ICCPR. 38 I 1949 års Genévekonventioner klargörs vad som ska anses utgöra svåra överträdelser av allmänt erkänd sedvanerätt gällande den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, och tortyrbrottet är ett sådant exempel på svår överträdelse. Genévekonventionerna kräver också att staterna ska lagföra (eller utlämna) förövare av sådana förbrytelser då de befinner sig på statens territorium. 39 I Europeiska tortyrkonventionen från 1987 ges besöksfrihet åt Europarådets tortyrkommitté till frihetsberövade personer, och det fakultativa protokollet till FN: s tortyrkonvention ger liknande möjligheter åt FN: s underkommitté 35 Förbud mot tortyr http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=16&module_instance=3&action=p od_show&navid=65&subnavid=16&subnavinstance=3, 2008-03-15 36 ICCPR art. 7 37 ICCPR art. 10 38 UDHR art. 5 39 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s 139 ff. 19

för förebyggande av tortyr. 40 Med anledning av Sveriges åtaganden gällande besöksfriheten enligt dessa båda konventioner har i svensk lagstiftning införts en lag om vissa internationella åtaganden mot tortyr m.m. Lagen stadgar om kommittéernas rätt att besöka varje plats i riket där personer finns frihetsberövade om syftet är att undersöka hur personen behandlas. 41 Vad gäller svensk lagstiftning finns i grundlagen ett stadgande som innebär att varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff. Han är därjämte skyddad mot tortyr och mot medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Regeringsformens 2 kap 6 1 men. stadgar också att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i ( ) 5. 42 Av andra svenska nationella bestämmelser väsentliga i sammanhanget bör nämnas 2 kap 3 6p. BrB, som stadgar om jurisdiktion för svensk domstol över folkrättsbrott som begåtts utanför Sverige. Det stadgas också i 2 kapitlet bl.a. att oberoende av anknytning till Sverige har svensk domstol behörighet att döma över brott om det lindrigaste straffet för brottet, i svensk lag, är fyra år eller däröver. 43 Detta och föregående stadgande är således utformade i enlighet med universalitetsprincipen då behörigheten omfattar vissa brott utan krav på särskild anknytning. Brottsbalkens 2 kap 2 3 p. stadgar om jurisdiktion för svensk domstol om brottet begåtts av utlänning som finns här i riket och det på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader. Denna bestämmelse avser, till skillnad från de ovanstående, inte omfatta universell jurisdiktion. 44 I kapitel 2 BrB återfinns även övriga, tidigare nämnda, jurisdiktionsprinciper. Brottsbalkens 22 kap 6 1 stycket stadgar att den som gör sig skyldig till en svår öveträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konlikter, ska dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år : 45 Denna bestämmelse tillkom i syfte att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt bland andra de tidigare nämnda Genévekonventionerna. 46 I Brottsbalkens 4 kap 4 stadgas om olaga tvång, vilket den som genom misshandel eller eljest med våld eller hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något döms för. Straffet för normalgraden av olaga tvång är böter eller fängelse i högst två år. För grovt olaga tvång är straffet lägst sex månader och högst sex år, och vid bedömningen av om 40 Förbud mot tortyr, www.manskligarattigheter.gov.se, 2008-03-15 41 Lag (2005:511) med ändring av lagen (1988:695) om vissa internationella åtaganden mot tortyr m.m. 42 RF 2:5, 2:6 43 BrB 2:3:7 p. 44 SOU 2002:98 s. 170 ff. 45 BrB 22:6 46 Ds. 2007:1, s. 114 20

brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. 47 Naturligtvis straffbeläggs också i brottsbalkens övriga delar handlingar som kan utgöra tortyr såsom misshandel och olaga tvång. 4.1 Europakonventionen Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är inkorporerade i sin helhet i svensk lag. Dess innehåll, vad gäller de materiella bestämmelserna är inspirerat av den universella FN deklarationen om de mänskliga rättigheterna. 48 Konventionen antogs 1950, ett år efter bildandet av Europarådets, vars medlemsstater numera är anslutna till konventionen, som enbart innehåller medborgerliga och politiska rättigheter. Staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden enligt konventionen kan prövas av Europadomstolen, dit enskilda personer, organisationer eller grupper, under vissa förutsättningar, kan klaga om de anser att deras fri- och rättigheter enligt konventionen blivit kränkta. Domstolens domar är rättsligt bindande för staterna och skadestånd kan dömas ut. 49 I Europakonventionens artikel 3 stadgas att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning 50. Till detta förbud finns inga undantag då rättigheten anses vara av så fundamental natur att avvikelser inte kan accepteras. I konventionens artikel 15 medges avvikelser från vissa av konventionens krav i händelse av exempelvis krig, men detta gäller alltså inte beträffande tortyrförbudet. 51 Europakonventionen innehåller ingen definition av tortyrbrottet varför man gällande detta måste se till avgöranden från Europadomstolen, och då Europakonventionen är ett levande instrument kommer definitionen således att utvecklas med tiden, (se vidare angående definitionen nedan). Motivet till en tortyrhandling är irrelevant för tillämpligheten av Europakonventionens förbud mot handlingen. 52 Att stater har en positiv skyldighet att förhindra överträdelser av artikel 3 och att utreda och lagföra sådana överträdelser har fastslagits i ett flertal domar från Europadomstolen, detta bland annat i Assenov and others v. Bulgaria. Kravet på att effektivt skydda enskilda från kränkningar av tortyrförbudet följer av artikel 1 och innebär alltså att ett statligt ansvar avkrävs även för icke statliga aktörer. 53 47 BrB 4:4 48 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s. 109 ff. 49 Mänskliga rättigheter regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter, utbildningshäfte, Regeringskansliet. 50 Europakonventionen, art. 3 51 Bring, Mahmoudi, Sverige och Folkrätten, s. 109 ff. 52 de Than, Shorts, International Criminal Law and Human rights, s. 220 ff. 53 de Than, Shorts, International Criminal Law and Human rights, s. 220 ff. 21

4.2 Europeiska unionens riktlinjer om tortyr Inom den Europeiska unionen (EU) finns ett särskilt dokument till skydd för de mänskliga rättigheterna, den så kallade stadgan om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). Den är numera en bilaga till EU-fördraget och blir alltså bindande för EU:s organ om fördraget i framtiden antas. I nuläget är stadgan dock inte juridiskt bindande. Stadgan avser skyldigheter gentemot medborgarna vilka ska respekteras av unionens institutioner, organ samt av medlemsländerna vid tillämpning av EG-rätt. Stadgan proklamerades i Nice den 7 december år 2000 och den utgör en sammanställning av de värderingar som EU: s medlemsstater delar. Av stadgans artikel 4 framgår att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, och enligt artikel 52 ska denna bestämmelse ha samma räckvidd och innebörd som motsvarande stadgande i Europakonventionen. 54 Europeiska unionen arbetar också externt med mänskliga rättigheter i sin gemensamma utrikespolitik. För att underlätta detta arbete har dragits upp särskilda riktlinjer för EU: s politik gentemot tredje land om tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. I dessa riktlinjer nämns bland annat att EU, i sina insatser mot tortyr, kommer att uppmana tredje land att vidta åtgärder såsom att i lag, inklusive straffrätten, förbjuda tortyr och misshandel, samt att förhindra förekomsten av tortyr och misshandel på ett territorium som lyder under dess jurisdiktion. 55 4.3 FN: s tortyrkonvention från 1984 Tortyrkonventionen undertecknades av Sverige år 1985, och trädde i kraft den 26 juni 1987. Konventionen består av tre avdelningar, av vilka den första innehåller bestämmelser om tortyrbrottet och dess innebörd, den andra reglerar tortyrkommitténs arbete, och den tredje stadgar om staternas ansvar. Det är strävan efter förebyggande och skydd som utgör den etiska grundsynen bakom Tortyrkonventionen, och den ålägger staterna positiva förpliktelser att, genom lagstiftning, förhindra att tortyr förekommer, men även att straffa förövare av tortyrbrottet. 56 Till skillnad från tidigare dokument innehåller Tortyrkonventionen, som tidigare nämnt, en definition av vad som avses med tortyr. Denna definition återfinns i konventionens artikel 1 och till denna ska återkommas nedan. I artikel 2 stadgas att varje konventionsstat ska vidta åtgärder för att förhindra 54 EU-stadgan 55 Riktlinjer för EU: s politik gentemot tredje land om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning 56 de Than, Shorts, International Criminal Law and Human rights, s. 181 ff. 22