Centraleuropa och minnet av Habsburg

Centraleuropa och minnet av Habsburg Geografi är ett ämne med ena foten i egennamn på platser, områden och länder, många ganska entydigt avgränsande, andra mer oprecisa och diffusa i sin utsträckning, vissa enbart topografiska formationer, andra territoriella och mentala konstruktioner, underkastade ständiga omförhandlingar och strider om vad som politiskt och kulturellt ingår och tillhör eller ej. Begreppet och företeelsen Europa var mer det senare, prövat och värderat av olika rikens och makters försök under århundradena till grova, glidande in- och uppdelningar enligt också olika väderstreck med tillhörande kulturella associationer. En av de mer märkliga, lite oprecisa men också mest laddade var den språkligt-begreppsliga konstruktionen Centraleuropa. Motivet till föreställningen om Europa överhuvudtaget var givetvis aldrig enbart geografiskt, politiskt-praktiskt och militärt, utan också ett försök att markera en särskild kulturell samhörighet i relation till en avvikande omgivning, i väster och söder ovanligt tydlig med tanke på många sammanfallande och gemensamma faktorer som klimat, natur, språk, kultur, etnicitet och några entydiga topografiska gränser, t.ex. Atlanten och även Medelhavet i söder samt i norr landsändar övergående i nästan obebobara trakter. Med helt andra politiska och kulturella förutsättningar skulle ju det sistnämnda ha kunnat bli kärnan i en sammanhängande imperiebildning och sociopolitisk konfiguration, vilket också romarna försökte. Nu förstärktes efter detta emellertid inte minst p.g.a. avstånden istället indelningen i Balkan, arabvärlden och Occidenten, det västerländska Europa, ända fram till våra dagar. I de stora landområdena österut mot Ryssland var dessutom en avgränsning än mer komplex och diffus, och förändrades ständigt i takt med sambanden mellan de europeiska länderna och utvecklingen på den ryska sidan, där en centraliserad makt sen länge hade omfattat mycket stora territorier innefattande också Asien och i väst skapat en skräck för den ryska björnen. Alla erfor därför utifrån ett eurocentriskt perspektiv att något helt annat fanns tillräckligt långt österut. Konstruktionen Europa Centraleuropa är ett begrepp knappast någon använder idag annat än som en ren geografisk lägesmarkering, då ofta också historiskt tidsbunden, även om flera helt nya populärkulturella geografiböcker valt en handfast rumslig indelning. Aldrig har heller någon politisk makt gjort anspråk på termen. Från 1700-talet till 1:a världskriget, under turismens framväxt från 1800-

talets början till massturismens genombrott hundra år senare, hade det emellertid en utbredd mening som hängde samman med föreställningen om Europa överhuvudtaget. Den senare må ha lockat till många generaliseringar och mytologiska schabloner och skall därför hållas kort. Även om jag för detta gärna skulle överlämna mig till resonemangen hos en filosof och samhällsvetare som Michael Foucault, för vilken Europa egentligen för första gången fick en tydlig gemensam gestalt och idé hos Europas politiska huvudaktörer vid Westfaliska freden 1648 (föreläsning 22.3.1978, Collège de France 2010, s. 273) kommer jag främst att följa den svenska postmoderna historikern Kristian Gerners inledning till hans bok Centraleuropas historia från 1997. Som för all förståelse av geografiska territoriers kulturella och politiska mening vilar den nämligen på en s.k. realistisk relativism, där det handlar om att bedöma en social och språklig konstruktion utifrån dess ingående och viktigaste betydelsebärande dimensioner: topografi, kultur, religion, språk, politiska territorier och ekonomiska strukturer och beroenden. Gerner har dessutom kunnat framställa detta genom ett antal tydliga teman. De två tyngst vägande först: romarriket och kristendomen i strid med varandra inom samma territorier, men efter det stora imperiets sönderfall från Nordsjön till Adriatiska havet i en ny gemensam växande maktsfär under bl.a. frankernas kejsare Karl den store och en expanderande katolsk kristenhet. I huvudsak handlade det om delar av det tysk-romerska riket ungefär väster om Rhen och söder om Donau, där samtidigt den mer ortodoxa öst-romerska kyrkan hade sitt centrum i Konstantinopel och Bysans. Fortfarande fram till år 1000 fanns det här i väst ett mer enhetligt territorium med seglivade gamla romerska gränser och limes mot germanerna i öster och barbariet i Ultima Thule i norr (Norden), och med romersk rätt och rättsväsende, latinet och kristendomen som grunden för moral och värderingar, administrativa praktiker och styrelseformer. En förändring och utvidgning kom emellertid med handelns utveckling, först genom den förstärkta handelsaxeln mellan stadsstaterna i Italien och städerna i Flandern, med så småningom genom tillkomsten av tusentals nya städer i öst och nordost, inte minst Hansans städer från Amsterdam, Bremen, Hamburg via Östersjön till Baltikum och till Krakow och t.o.m. Novgorod i Ryssland och Prag, Buda, osv i alla tyska små hertigdömen och grevskap i kontinentens inre. Alla bars de upp av allt vanligare, mer självständiga kontraktsordningar, rättssystem och politiska institutioner i förhållande till alla feodalherrer, furstar och småriken, ett i själva verket avgörande särdrag för europeiskt närings- och samhällsliv och en strukturerande handelskapitalism till skillnad från städerna i t.ex. öst, på Balkan, i nordafrika och syditalien, där mer godtyckliga överstatliga, militära och familje- och klanorienterade regler gällde.

Luther och reformationen splittrade tidigt på 1500-talet givetvis många länder, men hade ändå en likartad latinsk bakgrund som katolicismen, vilket gjorde att det snarare blev de ortodoxa riktningarna i öst och särskilt i Ryssland som framstod som olikartade. Även judarna, vilkas finansiella system med ränta avvisades av katolska kyrkan, men likväl talade till handelns fördel, välkomnades i många länder och städer för vilka religion och handel inte helt flätades ihop, t.ex. Nederländerna. Trots kristendomens tidiga intrång i Norden var det först på 1600- talet som länderna där och stormakten Sverige definitivt knöts till detta Europa, samtidigt som Ungern hade tillfallit det expanderande ottomanska riket från 1400-talets slut (nästan upp till Wien och de Habsburgska rikena). Samtidigt slets Polen på 1700-talet isär av både Preussen och Ryssland, varvid stora delar av landet liksom Ungern i stort kom att tillhöra mer främmande östliga territorier, som upplysningsfilosoferna definierade bort från Europa. Det var också nu Centraleuropa började användas som begrepp, men då närmast som just ett gränsområde mellan det civiliserade och kultiverade väst och det primitiva, för vissa rentav barbariska öst. Egentligen var det först under 1800-talets andra hälft fram till 1:a och 2:a världskrigen, dvs under den epok när en första våg av massturism växte fram, som Centraleuropa skulle få en mer uttalad och framskjuten roll som mental bild, om än inte som något det centrala och mesta Europa eller det också vanliga mellaneuropa, men väl som en integrerad del av Europa. Detta eftersom föreställningen om också ett Östeuropa nu mer kommit att associeras med kontinentens gränsområde snarare än hotfulla och fientliga trakter sedan Polen fått något större självständighet i förhållande till Ryssland, t.ex. Generalgouvernementet kring Warszawa, och rikena söder om Ungern frigjort sig från det turkiska, osmanska och ottomanska riket, Serbien först 1878 och snart infångat av Habsburg, och rikena i Rumänien (Valakiet, Transylvanien, Moldau) successivt från seklets början, med ett viktigt steg efter Krimkriget kring 1850 och helt formellt ett par decennier senare. För Bulgarien gällde 1878 som ett första steg och 1908 tillblivelsen som självständig stat. Samtidigt omfattade det habsburgska Österrike områden från Galizien (i nuvarande Ukraina), Böhmen-Mähren (nuvarande Tjeckien och Slovakien) ner till delar av Venetien, Trieste och Slovenien-Kroatien vid Adriatiska havet, från 1908 även Bosnien-Herzevogina. Det ytmässigt gigantiska Ungern (med delar av Rumänien) skulle 1866 t.o.m. ingå en personalunion med Österrike i form av en s.k. dubbelmonarki, med den habsburgska kejsaren Frans Joseph i Wien som statsöverhuvud ett år senare. Det stora habsburgska riket och dubbelmonarkin kom därför att bli den statsbildning som främst identifierades med Centraleuropa, också historiskt

så här i efterhand sedan begreppet efter 2:a världskriget försvunnit som annat än historisk formation. Den Habsburgska ätten tillhörde en av Europas mäktigaste och äldsta och hade sedan tusen år intagit tronen i europeiska småriken och hertigdömen i trakterna runt Alperna och Bodensjön innan den stora expansionen ägde rum, ofta då genom feodalismens mest oblodiga erövringslogik: arv eller giftermål, och vips var ännu något hertigdöme i Habsburgs händer. 1273 blev Rudolf kejsare över tysk-romerska riket med Böhmen, Österrike och Steiermark som tillkomna ursprungliga besittningar efter kung Ottokars död. Makten försköts under 1300-talet österut när de schwieziska besittningarna blev självständiga, samtidigt som Kärnten, Krain och Tyrolen tillföll de österikiska arvsländerna. 1452 blev Fredrik av Steiermark tysk kung (Fredrik III) varvid Habsburgs nästan 500-åriga centrala roll i Europeisk politik inleddes med uppkomsten av de två politiska grenarna, å ena sidan den i Burgrund i östra Frankrike och Nederländerna 1477 och å den andra en spansk gren med Filip som kung. Den senare efterträddes av sin äldste son Karl V, medan den yngste, Ferdinand, gifte sig med Anna av både Böhmen och Ungern, för att vid Karl V:s abdikering 1556 bli tysk kejsare, också över vad som blivit Spanska Nederländerna. På 1600- och 1700-talen skedde en nedgång efter att norra nederländerna blivit självständigt, medan södra delen (ungefär Belgien) tillföll Habsburg-Österrike fram till 1780. Ännu en habsburgare blev tysk kejsare, dock med tyska riket nu mest som en formalitet sedan Preussen vuxit fram som rival och liksom Napoleon kom att inskränka Habsburgs makt till Österrike med anslutande besittningar och småstater. 1815, efter Waterloo och Frankrikes slutliga nederlag, skedde dock en stabilisering med Franz Josef som kejsare 1848, från 1867 efter ett olyckligt krig med Preussen också i en dubbelmonarki med Ungern (1866) fram till 1:a världskriget och sammanbrottet för det sista imperiet med habsburgska förtecken. Följden blev Österrikes övergång till republik 1918 och en rad nya stater och nationella konstellationer som bl.a. bars upp av 60% av Ungerns tidigare befolkning. Den vitala huvudstaden Dubbelmonarkin kom att formas av de mer konservativa länderna i Europa, med ett allt mer byråkratiskt centraliserat styre till stöd för en närmast feodal ordning inom flera viktiga områden som rörde mark och näringsliv. Mitt i imperiet låg huvudstaden Wien, som paradoxalt nog mot 1800-talets slut fram till 1930-talet skulle bli en av de verkligt nydanande kristallationspunkterna för den västerländska kulturen. Med ett sen länge blomstrande

musikliv kom staden nämligen att ge tillräcklig näring och gynnsamma villkor åt blivande centralgestalter inom europeisk vetenskap, kultur, konst och arkitektur: Freud, Wittgenstein, Kraus, Wagner, Loos, Jugendarkitekter och modernism, Scheele, Kokoschaka, Robert Musil, Stephan Zweig, etc och en tid även åt den ännu obemärkte Hitler. Efter kriget och imperiets sammanbrott utvecklade socialdemokratin i staden dessutom den s.k. Austro- Marxismen med en av de för sin samtid mest radikala reform-, bostads- och stadspolitiska strategierna, men tyvärr alltför defensiv i sina praktiska implikationer när det drog ihop sig till en kraftmätning med de reaktionära, också i form av gatustrider. En bok som beskrev denna förnyelse, och delvis även de sociala omständigheter och miljöer som närde den, var A. Janiks & S. Toulmins Wittgensteins Vienna 1973. Boken blev till och med förebild och prototyp för den efterföljande strömmen av beskrivningar av olika städer med en snarlik central roll för den västerländska kulturens och vetenskapens utveckling (Aten, Florens, Paris, m.fl.). Den återkommande och idag mest framhållna förklaringen till dessa städers vitalitet ansågs vara just uppkomsten av täta offentliga stadsmiljöer och vidsynta institutioner med rika möjligheter till ett informellt mötesliv och umgänge, numera beskrivet som just ett villkor för framväxten av s.k. kreativa miljöer. På svenska finner vi ungefär motsvarande framställning av Wien i ett av kapitlen i Ronny Ambjörnssons antologi (red) Från Aten till Los Angeles 1986, också underlag för en radioserie och ett av många initiativ som bidragit till att kreativa miljöer blivit ett centralt begrepp i den svenska samhällsdebatten sedan 1980-talet. Redan den växande mängden av inhemska och utländska guider om Wien, inte minst tyska såsom t.ex. Meyer`s tidiga och påpassliga Wien, Führer durch die Kaiserstadt 1873, samma år som världsutställningen i staden, kom att göra staden bekväm med sin centrala roll och blev början till ett bombardemang av guider, broschyrer och stadskartor ända fram till 2:a världskriget. I de bästa ögonblicken motsvarade det nästan vad Berlin kom att utsättas för i 1900-talets början och som de andra större städerna i riket, t.ex. i Budapest och Prag, inte tillnärmelsevis erfor, trots sin centrala position i respektive landsändar. Att guiderna inte särskilt ingående aktualiserade vad som pågick och hände strukturellt och politiskt inför, under och efter de olika maktskiftena behöver vi inte förvånas så mycket över, men såväl det berömda offentliga cafélivet och de nya trafiksystemen som austromarxismens radikala bostadspolitik på 1920-talet, krönt av de militanta s.k. arbetargårdarna och -kvarteren, uppmärksammades, samtidigt som vare sig Freud eller Wittgenstein återfanns i personindexen. De mest innehållsrika guiderna kom dessutom att publiceras efter Habsburgs fall och förnedring, bl.a. annat den guide av Alfred von Baldass som staden själv finansiellt

bidrog till i t.ex. utgåvor 1929 och 1931, allt medan några av de vackraste stadskartorna för turister sen länge getts ut av det stora wienförlaget Hartleben. Som överallt i det gamla Europa hade utgivningen av guider också i Wien och riket i övrigt satt sina första spår i 1800- talets början genom enskilda initiativ, inte bara i form av resehandböcker kors och tvärs över halva kontinenten med ett par sidor om olika huvudstäder här och där (Reichard, Siemencourt, Murray, Wagner, Baedeker, L. Maison, etc), utan också med hjälp av lokala stadsguider, oftast kanske mest bara bestående av enkla uppräkningar och beskrivningar av påkostade kyrkor, palats och andra märkvärdigheter. Det sistnämnda var ju många titlars nyckelord för att locka främlingar och besökare, såväl i en tidig bok om den österikiska monarkin 1813 av Anton Doll (2:a) som alla ortsguider. Bland de senare fanns det före 1847 minst fem om Wien med tydlig guideambition (Acht Tage in Wien, Le veritable conducteur viennois av Hofsteffer, Die Reisende nach Wien av Hebenstreit och en av A. Schmidt) minst två till Prag (av F. Klutschak t.o.m. 4:e och av W. A. Gerle) och en till Budapest, dvs Pesth und Ofen (av G. L. Feldmann 1844, 2:a 1855). Den tidiga Vier Wochen in Wien 1827 avslöjade dock inte bara sin turistiska ansats, utan hittade även fram till sevärdheter, som träffsäkert kunde symbolisera ambitionen hos den moderna storstaden, t.ex. en butik med Die schöne Wienerinn i skyltfönstret, en kvinnlig vaxdocka som bytte klädsel varje dag (s. 11). På sätt och viss fick beteckningen Centraleuropa genom detta utbud också en dubbel mening, geografisk såväl som politisk och kulturell, även om termen nästan inte användes alls inom turismen. Klämd mellan Alperna och de stora ungerska slätterna fram till den vida karpaterbågen låg här för ett historiskt ögonblick en ny brännpunkt för den europeiska kulturen, om än länge klädd i kejsarprål och operetter innan staden öppnade sig på allvar. Fokus för den expanderande inhemska utgivningen av guider från 1870-talet låg till en början på Wien, Österrike och Alperna (t.ex. Hartlebens om österreichischen Alpengebiet 1885, nr 22 i förlagets serie, 323 s.) eller t.ex. de redan nu välbesökta böhmiska kurorterna Karlsbad, Marienbad och Franzenbad. De senare toppade nära nog den europeiska aristokratins kurortslistor, samtidigt som inhemska och utländska förlag mot seklets slut gav ut guider och kataloger med massor av alternativa brunnsorter bara i central- och östeuropa, t.ex. Hartlebens guider och Herberts 100 Luftcurorte och Hekschs och Hercules Bade- und Curorte Ungarns. Trieste var dessutom rikets hamnstad från seklets första hälft och kom därifrån ner längs Adriatiska västkusten och Dalmatien att ge riket många välbesökta kustremsor och rivieror som tidigt uppmärksammades av särskilt Hartleben. Donau fick dessutom med ett par

decenniers förskjutning spela samma roll som Rhen, även om den var farligare och först efter kostsamma ingrepp och anläggningar farbar hela vägen till Svarta havet. Alpinism som kulturform Påminner vi om den österrikiska turismens kärnverksamhet, alpturismen, var t.ex. också Hartleben från 1880-talet mer än välutrustad med guider om turer till allt från Dolomiterna genom Tyrolen till Salzkammergut och Voralberg. Konkurrensen var därför nu med vandrings- och frilufts- och kurortsturismens uppblomstring mycket hård. Eduard Amthor hade redan 1884 kommit ut med femte upplagan av sin mycket uppskattade, väl kartförsedda och späckade guide (744 sid.) i serien Amthors Reisebücher: Führer durch Tirol, Das Bayerische Hochland, Salzburg, Voralberg. Trautwien, ett annat aktivit förlag (Innsbruck) gav 1907 ut sin tjocka uppsättning häften under titeln Tirol i en 15:e upplaga och Gsell Fels, Meyers välkände italienskribent, gav för Bruckmanns Illustrierte Reiseführer i München ut Tirol i en nionde upplaga 1912. Många mindre förlag följde, t.ex. Wagners Führer (Innsbruck) med Nordtirol und Voralberg 1922. Till detta måste man lägga Baedeker, vars guide med bl.a. Tirol alltid i titeln publicerades i 30 nya utgåvor på tyska mellan 1855-1912 och fram till 1942 var den Baedeker-titel som uppdaterades flest gånger. Samtidigt hade Meyer tre separata serier i flera volymer som delvis eller helt täckte de österrikiska alperna, t.ex. Deutsche Alpen vol I-III åren 1877-1911, Hochtourist vol I-VIII åren 1894-1930 och Ost-Alpen vol I-IV åren 1923-31. Dessutom kan vi konstatera att ett antal kombinerade orts-, hotell- eller järnvägsguider med titeln Tirol kom ut från 1880-talet och att den österrikiska statens järnvägar från den tiden lanserade en lång serie innehållsrika järnvägsguider med viktiga målpunkter i Tyrolen och omkringliggande delar av Alperna. Senare fick ett motsvarande privat initiativ också stor spridning, nämligen serien Luginsland. Tyrolen framstod under den här perioden med andra ord som ett extremt populärt turistmål, ett av de hetaste inom turismens geografi och väl i klass med Rivieran, även om den socialt mobiliserade en delvis annan publik. Gjorde inte denna alpturism också frågan om inhemska guider ganska oväsenlig med undantag för val av språk, eftersom de flesta författarna antagligen kände sig väl hemma i dessa berg och naturområden och rörde sig i trakter där landgränserna inte alltid ens var hjälpligt markerade och hade ändrats ganska ofta p.g.a. nationella konflikter. En språkkunnig läsare skulle därför t.ex. säkert, för att vända blicken också i en annan riktning, kunna urskilja olika sätt att t.ex. beskriva Tatrabergen i Karpaterna i de tre guiderna Hohe Tatra und Niedere

Tatra i serien Köhlers Touristenführer 1911 (Dresden), Illustrowany Przewodnik do Tatr av W. Eljasza 1900 (illustrerad guide till Tatra på polska) och Reiseführer durch die Cechoslovakische Republik 1928 av J. Kràl, den sistnämnda guiden den första på tyska om enbart Tjeckoslovakien efter sammanslagningen och självständigheten 1918 och skriven med en officiell turistisk ansats. Tatrabergen låg t.ex. innan dess i direkt förbindelse med Ungern och inte så långt från Krakow. Gränsdragningarna förefaller ändå inte ha varit en stridsfråga, då den markant utskjutande gränsen i södra delen av bergen bevarades även efter Tjeckoslovakiens tillkomst. Mer om sådana potentiella nationella konflikter längre fram. Östeuropa, en utkant? När det gällde dubbelmonarkins europeiska karaktär var det utvidgade habsburgska imperiet egentligen till stora delar en utkant till Europa (Ungern, Slovakien, Galizien, osv). Liksom många huvudsakligen östeuropeiska utmarker präglades det av ett ganska odifferentierat närings- och handelsliv, mest folkliga kulturformer, en ortodox kyrkoordning och många ganska fattiga städer utan någon framträdande kulturell elit eller utvecklad europeisk handelstradition. De guider som gav oss en bred översikt av länderna var också ganska otydliga i frågor av detta slag. En inhemsk guide som R. Hellbachs Der Führer durch ganz Oesterreich 1875 (inklusive Österrike-Ungern och angränsande länder) är trots sitt stora material alldeles för kortfattad för att auktoritativt kunna avvisa eller bekräfta den beskrivning som de respekterade ungerska historikerna Jeno Szucs och Istvan Istvan Bibó enligt Gerner ger oss, nämligen att det t.ex. också hade utvecklades en kritisk och västorienterad ungersk intelligentia före 1914 som överlevde under mellankrigstiden. För Baedekers guider gällde nästan detsamma som för Hellbach. Först handlade det då om förlagets guider om Tyskland med olika delar av Österrike från 1842 till 1872 och därefter om Österreich-Ungarn mellan 1873 och 1913 (29 utgåvor räknat från 1848) och också enbart om Österrike från 1887, som fortsatte att komma ut efter 1:a världskriget, t.ex. i en guide på 464 sidor 1926, och som trots mycket om Alperna inte direkt påverkade den ovan nämnda utgivningen av guiden till bl.a. Tirol. Gemensamt för dem alla var att utkanterna av riket behandlades ganska kortfattat förutom Österrike, t.ex. i Österreich-Ungarn 1895 (24:e) på 502 sidor: Ungern, förutom Pressburg (senare Bratislava i Tjeckoslovakien) och Budapest, beskrivet i rutter med korta natur- och ortsbeskrivningar inklusive Slovenien, Kroatien och delar av Serbien på 75 sidor, Rumänien med Transylvanien (Siebenbürgen) på 20, Bosnien på 15, Galizien och Bukowina på 13 sidor, medan Böhmen och Mähren, de tidigt europiserade tyskinfluerade delarna av

imperiet (t.ex. Prag) samt Slovakien fick 63 sidor. Först på 1900-talet utvidgades utrymmet något för Rumänien och Serbien. Eventuell industri, näringar och de lokala befolkningarnas språkliga och religiösa sammansättning redovisades dock ganska noggrant, men kort, och därför också, som oftast i guidesammanhang utan problematiserande kommentarer. Liksom Baedeker verkar också ganska många guider, särskilt utländska, ganska väl ha hållit stånd mot den rasism som annars höll på bli alltmer utbredd i Central- och Östeuropa från 1870-talet och som bland annat drabbade muslimer, romer och även judar, och vars områden och levnadssätt av vissa reaktionära historiker sen länge avskilts från det europeiska. Det mest ovanliga vid sidan om den traditionella utgivningen om Centraleuropa av Baedeker fram till 1930-talets mitt var troligen guiden Wien och Budapest 1931, alltså långt efter dubbelmonarkins sammanbrott, och förlagets Dalmatien und die Adria från samma tid (1929), vilken långtifrån bara var en kust- och badortsguide, utan i hög grad också en turistisk introduktion till det blivande Jugoslavien (Südslawien) från 1918 och formellt med det namnet 1929. Förlagets försök att behålla en relativt neutral och formell inställning till konstitutionen och ordningen i de länder som guiderna behandlade lyckades också länge ganska väl. I guiden till Wien 1931 beskrevs t.ex. den radikala bostadspolitiken i enlighet med de ansvarigas officiella bild. Med de begynnande överenskommelserna med nazistiska myndigheter 1935 och de okommenterade redovisningarna av deras politik i den tyska nationsguiden 1936 kunde det dock kunde inte bli annat än besvärande. Och än mer kontroversiell blev förlagets hållning i de tyska bilguiderna 1938 och 1939, där Österrikes framtvingade anslutning till nazityskland inte bara redovisades utan hyllades, för att inte tala om förlagets katastrofala polenguide 1943, som gjorde förlaget till ett direkt språkrör för regimen (se Baedeker och nazismen ). Även Meyer`s Reisebücher tog tidigt sikte på Habsburg och gav efter wienguiden 1873 (med världsutställningen och t.ex. rutter till delar av imperiet) ut 7 guider till dubbelmonarkin mellan 1879 till 1910, ett par av dem med också Süd-Deutschland som ledord i titeln och innehållet i delen om Österrike skiftande. Med de nästan dussin-talet guiderna med olika titlar till Balkan, Konstantinopel, Grekland och Turkiet skulle förlaget emellertid från 1880-talets början ge betydligt större utrymme för beskrivningar av de övriga balkanstaterna än Baedeker, något som den sistnämnde först svarade på 20 år senare. Dessutom experimenterade Meyer med guider som Donauland 1931 och en guide till de välkända badoch kurorterna 1932. Grieben, Woerl och många andra tyska förlag gav dessutom under hela perioden regelbundet framför allt ut guider till olika distrikt i Alperna och olika städer, särskilt Wien, Innsbruck, Salzburg, Trieste, Prag och Budapest. Att tyska Grieben t.o.m. gav

ut en nazismlojal guide till Prag 1941 (24:e), som i förordet bl.a. annat tillät sig tala om staden som urtysk och även publicerade en nyutgåva av guiden 1944, när deportationen av judar därifrån liksom från Budapest hade fått en massiv karaktär, framstår i efterhand som förlagets troligen mest komprometterande initiativ. Båda städerna var dock liksom Wien nästan årligen betjänade av förlaget med uppdaterat material, förutom guider också en serie utvikbara ark med stor stadsplan i färg, guidetext på baksidan och inbladade säsongsaktuella uppgifter för olika inrättningar, t.ex. Budapest. Plan und Führer. När det gällde lokal-, stads- och alpguider torde de inhemska förlagen ha bidragit med ett ungefär liknande, om än inte lika ymnigt utbud, även om inslaget av tyska förlag troligen var större med tanke på alla guideserier som fanns i Tyskland. Det stora wienska förlaget Hartleben (se Baedekers rivaler ) gav dock genom sina många fylliga lokala guider till olika delar av riket möjligen en något annan bild av relationen och begreppen Central- och Östeuropa. 1890 annonserades hela 36 guidetitlar med ett tiotal olika författare (exklusive ett 10-tal titlar till helt andra länder), där bl.a. Hekschs separata guider till Donau, Karpaterna, Galizien (och Bukowina och Rumänien), Ungern respektive Budapest lovade en hel del, åtminstone vad omfånget beträffade. Förlagets Illustrierter Führer durch Galizien 1914 (av M. Orlowich & R. Kordys, c. 390 sidor, inklusive ett kort avsnitt om Öst-Schlesien) tycks också ha varit den första och enda verkligt sammanfattande guiden till området (senare tillhörande Polen och därefter som tidigare Ryssland och idag Ukraina). Tyvärr är den uppräknande och beskrivande metoden helt dominerande i guiden, varför vi i de större städerna mest läser om kyrka efter kyrka, palats efter slott, museum efter bibliotek, i bästa fall sammanflätade av korta miljö- och lägesbeskrivningar. Men framför allt var guiden präglad av den antisemitism som hade brett ut sig i det överlag konservativa Habsburg, där socialdemokraterna och austro-marxismen efter krigsslutet skulle utgöra det nästan enda mobiliserade breda folkliga motståndet före Anschluss 1938, dvs anslutningen till Tyskland. Guidens diskriminerande hållning var dock inte explicita kommentarer utan tystnad. Undantaget en inledande övergripande befolkningsstatistik (11% israeliten, med det sistnämnda ordvalet vanligt i tyska guider) bestod det hela av några ord om en förfallen påkostad synagoga och några andra enstaka enskildheter, men annars total tystnad. Inte ett ord om krakowstadsdelen Kasimierz` övervägande judiska innehåll, inte en jude inom synhåll i Lemberg (Lvov) och inte några kommentarer om betydelsen av en av de tätaste judiska landsändarna i Europa, där en del av judarna just var en länk till västeuropa. Helt annorlunda i dessa och de flesta avseendena var då H. Mittelmanns Illustrierter Führer durch die

Bukowina 1907/1908, det lilla landet i östra Karpaterna mellan Galizien och Rumänien. Ett brett anslag med befolkning, kultur, näringsliv och bebyggelse likvärdigt behandlade och en redovisning av folkseder och folklore i moderniseringens utkant, men med varje inslag av både det ena och andra beskrivet med lika mycket nyfikenhet som värme. Nyutgåvan av den också trivsamt layoutade guiden 2004 (3:e) var en fullträff, av den nämnda Galizienguiden 1989 närmast ett misstag, särskilt som det samtida nyskrivna förordet inte ens innehåller en kommentar till den märkliga frånvaron av det judiska. Vi kan nog också lita på att historikern Szucs i stort sett hade rätt i sin övergripande beskrivning av stora delar av Östeuropa och östra Habsburg som samhällen utan en strukturerad organisering underifrån eller en fruktbar dualism och pluralism beträffande makt och ideal. Den autonoma staden och växande lokala sfärer av frihet, dvs. allt som kunde ha främjat en ny struktur, lyste med sin frånvaro, skriver han (citerat Péter Hanák 1995 i Gerner s. 37). Men trots detta torde det ändå även i en del avlägsna och blygsamma städer ha funnits en del urbana, västeuropeiskt orienterade enklaver. För ett inträngande bevis på det kan man med fördel läsa den judiske författaren Bruno Schulz` fantastiska roman Kanelbutikerna från 1934 om livet i hans lilla, men i boken mentalt vidgade hemstad Drohobycz i Galizien. Det torde dock inte vara orimligt att se ett visst samband mellan en lokal inhemsk utgivning av guideböcker om olika platser och länder och de senares utvecklingsnivå och välstånd. Dvs. en ström av utländska guider räcker inte nödvändigtvis. Det skvallrar i och för sig om en blomstrande turism, men inte nödvändigtvis om annat än kring pyramider och tempel i fattiga områden. I de ganska outvecklade och ensidigt styrda östra delarna av Europa eller Centraleuropa jordbruk, utvinning av råmaterial, odifferentierade former av icke förhandlingsbar makt, ortodoxa kyrkoformer - var också utgivningen av guider blygsam före 1900 och tog egentligen inte fart förrän efter 1:a världskriget, t.ex. i Serbien, Rumänien, Ungern, Polen, Galizien och t.o.m. Böhmen och Mähren, dvs. blivande Tjeckoslovakien. Exempel från förkrigstiden fanns givetvis, t.ex. Hartlebens alla guider och om enskilda badorter vid Adriatiska havet (särskilt t.ex. Ragusa/Dubrovnik). I Polen är det också lätt att föreställa sig förekomsten av äldre lokala inhemska guider till exempelvis Lvov, Lodz, Breslau/Poznan, Danzig, Warszawa och handelsknutpunkten Krakow. Som exempel på en utgivning på polska av viss bredd kan man nämna en guide till Paris och världsutställningen där 1889 (Warszawa), till Italien (Lwow 1906), en komplett Europa-guide av standardsnitt (Lwow 1909) och en detaljerad guide till Tatrabergen 1900. I det blivande Tjeckoslovakien

gällde inte riktigt detsamma eftersom Böhmen och Mähren hade ganska stora tysktalande befolkningar som kontinuerligt hade tillgång till guider av utländska förlag om de vanligaste turistmålen (Grieben, Meyer, Köhler), antingen det gällde berg och skogar (Böhmerwald) eller Prag och kurorterna. Att Th. Schäfers mycket detaljerade vandringsguide Führer durch Nord-Böhmen 1895 (5:e) var utgiven av välkända Meinhold & Söhne i Dresden väckte inte minsta förvåning med tanke på de korta avstånden och att de beskrivna turerna löpte över i anslutande tyska bergstrakter. Men det fanns naturligtvis ett visst samband mellan nationella och lokala strävanden och turismen, särskilt på förenings- och lokalpolitisk nivå, även om turismen lättare tycktes tjäna nationella triumfer och framgångar än ett motstånd mot rådande ordningar. Möjligen kan vi se just detta i fallet Polen och även Tjeckoslovakien, där utgivningen tydligt tycks ha ökat efter självständigheten och även att samlade nationella guider, både på egna (eget) och utländska språk, blev en viktig uppgift. Tjeckoslovakien fick som nämnts en gedigen guide på tyska 1928, tidigare eller senare antagligen också utgivna på tjeckiska och slovakiska då förlaget var det som stod för flera andra samtida guider, nämligen Cédok. Polen, å sin sida, såg tillkomsten av en nationell järnvägsguide i fyra volymer åren runt 1930, alla utkomna separat på fyra språk. I Ungern, som under senare delen av 1800-talet åtminstone inte hade brist på översiktliga guider på de olika turistspråken, verkar de inhemska insatserna ha varit ganska blygsamma och troligen mest orienterade mot en inhemsk turism om vi bortser från lokala stads-, musee- och slottsguider. Här som på andra håll tog bl.a de egna föreningarna förr eller senare initiativet, som de Sydungerska Karpatenföreningarna, vilka bl.a. producerade en ganska omfattande beskrivning av färdvägar och rutter på ungerska, vilken efter ett år både utvidgades och översattes till tyska 1895 som Wegweiser des südungarischen Karpatenvereins (751 sidor). Turista Közlöny 1906 var ett annat exempel. De turister som reste runt i detta kejsardöme och dess anslutande provinser och delländer med Baedeker i handen eller t.ex. senare Hachettes och Meyers guider om sträckan ner till Konstantinopel skulle emellertid snart upptäcka att de väldiga östra delarna av detta rike (Galizien, Slovakien och hela östra delen av Karpaterna ner till Transyslvanien) i hög grad saknade en mer utvecklad inhemsk orientering mot turismen. Egentligen var det först efter 1900, t.o.m. efter 1:a världskriget, som guider producerade i Serbien och Rumänien började dyka upp i större antal, låt vara med en del äldre guider till orter längs den dalmatiska kustremsan, t.ex. till Ragusa (Dubrovnik), som länge hörde till Habsburg, liksom Trieste, väl dokumenterat även innan Österrike förverkligade sina anspråk. Där emellan låg t.ex.också hamnstaden Fiume (Rijeka) med förstaden Suzek och som fick internationell uppmärksamhet

när Mussolinis mer vänsterradikale vapendragare Gabriele D`Annunzio med hjälp av sin frikår utlyste staden som fristat 1919, senare med Italiens gräns till det framväxande Jugoslavien mitt i staden. Ty en av följderna av Habsburgs fall var det lyckosamma försöket att 1918 samla Serbien, Slovenien, Kroatien, Bosnien och senare även Montenegro (1924) i ett förbund av riken som 1929 blev Jugoslavien. En av få mer genomarbetade inhemska guider förutom badortsguiderna före 2:a världskriget som dykt upp på dagens antikvariat är en guide till Belgrad från 1938 på franska av V. Milossavlévitch och som betonar ett västerländskt inflytande med just Frankrike som främsta västliga vännation. Än mer uppmärksammat verkar Rumänien ha varit, där Emil Sigerus Reisehandbuch für Grossromänien 1925 utger sig för att vara den första nationsguiden och är nog så innehållsrik och systematisk, också genom sina många stadskartor. Utgiven av Kulturbyrån för tyskar i Rumänien (800 000 av en befolkning på 16 miljoner) var den möjligen ett tecken på en mer tysk orientering, och kompletterades även av en broschyrutgivning där tyska var vanligt. Utgivningen av två fylliga guider till Bukarest och en välmatad stadsatlas kan möjligen annars förvåna: Bucarest et ses Environs 1928 av O. N. Greceano (240 s. och den enda befintliga stadsguiden enligt förordet), Bukarest-Bucuresti. Ghid Oficial, 1934 på fyra språk (255 s.) samt en atlas med gatuindex Plan si Ghid al orasului Bucuresti av V. Minorini (Editura Cartea Romaneasca S. A.). Men staden hade från 1920-talets slut faktiskt kulturell och konstnärlig parisstämpel, dvs var en liten kopia av det europeiska centrumet för bl.a. modern arkitektur och konst (t.ex. dadaism ). Kanske var detta också en av anledningarna till att Les Guides Bleus redan 1933 kom ut med en sedvanligt välmatad guide till de tre länderna Rumänien, Bulgarien och Turkiet. I just Centraleuropa där Habsburgska Österrike och dubbelmonarkin hyste så många befolkningar med egna regionala och nationella motstridiga intressen var det naturligtvis oundvikligt att en del föreningar och personer engagerade i turism inte också såg detta arbete som ett engagemang för de egna kultur-, språk- och politiska frågorna. På vissa håll rörde det sig om en ganska massiv opposition mot kejsarmakten, i andra fall om delade befolkningsintressen, som t.ex. att delar av befolkningen i Böhmen ville tillhöra Tyskland. Att polacker, ukrainare och ryssar i Galizien identifierade sig med den avlägsna makten i Wien var knappast legio och i landsdelarna på Balkan var motståndet mot Habsburg ännu starkare. Och förklaringen var uppenbar. Kejsardömet, som i många delar egentligen aldrig byggt på breda och folkligt förankrade överenskommelser och mobiliseringar från början, kom heller aldrig att försöka utöva den statliga makten för en utveckling mot detta, utan valde

byråkratisk kontroll och diktatur som metod, med en stelhet, formalism och censur som regimen också blev känd för i Europa och som enbart ökade spänningarna ute i provinserna. Den lokala turismen utnyttjades därför inte sällan för ett ideologiskt motstånd mot regimen, men då också till förmån för såväl en tysk som italiensk nationalistisk inriktning, kring vilken en framtida mobilisering i de habsburgska länderna också skulle visa sig bli framgångsrik i de tyskorienterade föreningarnas fall (se Pieter Judson i Koshar, Rudy (ed) Histories of Leisure 2002). Den summering man kan göra var att dubbelmonarkin och det habsburgska kejsardömet var ett lapptäcke av etniska, kulturella, språkliga och politiska särintressen sammanflätade av ålderdomliga styrelseformer med feodala drag och antagligen redan från början dömt att slitas sönder. Som representant för Centraleuropa, gav regimen denna konstruktion långtifrån den flexibla, demokratiska struktur som motsvarade vad många identifierade Europa med. Men den var heller inte exempel på en statsform hela Europa trodde var sänkt i det förgångna, utan skulle efter inte mer än bara ett generationsskifte förverkligas och effektiviseras till sin mest logiska slutpunkt: tyranni och barbari. Bosse Bergman