Reseberättelse från fältarbete, Nørrebro, Köpenhamn Kvällssol i Mjølnerparken Inledning uppsatsens förord 1 Hösten 2011 uppmärksammade en vän mig på en kontroversiell politik för stigmatiserade bostadsområden som fördes i Danmark. Bostadsområdena kallades för ghetton av regeringen och delar av dem skulle rivas. I mina öron lät det kontroversiellt eftersom ghetto inte är ett vanligt ord för att beskriva bostadsområden i Sverige. Mig veterligen är rivning av utskällda bostadsområden inte heller en metod som används i Sverige för att komma till rätta med social problematik. Jag reagerade på vad jag hörde och lät det vila i bakhuvudet. En morgon slog jag upp tidningen som visade en valaffisch från Danmark. September 2011 skulle det hållas val till Folketinget. Valaffischen för Socialdemokraterne företällde en snett leende man som poserade intill texten Fattigdom er udansk (Socialdemokraterne i Købenahvn 2011). Det började snurra i mitt huvud och jag återkopplade till historien om rivningen av så kallade ghetton. Om fattigdom skulle vara odanskt så såg jag det som en stark symbolik att riva ned hus i stigmatiserade områden som befolkas av många människor med svag socioekonomi och utländsk bakgrund. Jag tolkade det som att Socialdemokraterne använde ett språkbruk som influerades av det starkt främlingsfientliga Dansk Folkepartis retorik, som haft en avgörande roll i dansk politik de senaste tio åren. Det fick mig att fundera över hur en kulturrasistisk politisk diskurs kan inverka på bostadspolitiken. Hösten 2011 var det exakt ett år sedan Sverigedemokraterna trädde in i svenska riksdagen. Vilken inverkan har den kulturrasistiska diskursen haft på dansk bostadspolitik och vilka uttryck kan en liknande diskurs komma att ta i Sverige? 1 I något reviderad version
Dessa frågor ledde mig in på studiet kring bostadspolitik riktad mot stigmatiserade bostadsområden i Danmark. Jag anser att det är viktigt att undersöka förhållandena i Danmark för att se hur den mest marginaliserade befolkningen i en kulturrasistisk diskurs påverkas av den politik som förs. Kanske kan Sverige dra lärdomar av studier om grannlandet när Sverige nu befinner sig i ett läge där ett starkt invandrarfientligt parti tagit plats i maktens korridorer. Den danska regeringen, som sedan byttes i valet hösten 2011, har ett unikt tolkningsföreträde att definiera problem och samtidigt en unik maktposition att bestämma hur problemen sedan ka lösas. För att komma bort från politikerna och tjänstemännens förståelse av vad som är problematiskt bestämde jag mig för att göra en studie om de boendes egna upplevelser av bostadsområden som av regeringen definieras som ghetton. * Nedan är en reseberättelse som varvar reflektioner från fältet med berättelser om den utmaning jag upplevde att det var att hitta intervjupersoner till studien. * Reflektioner från fältet Jag åkte till Köpenhamn i tre veckor i februari 2012. Mitt mål var att göra tio intervjuer med boende i bostadsområden som av danska regeringen definieras som ghetton. De första dagarna gick jag många timmar genom Köpenhamn för att lära känna staden, avstånden och de bostadsområden som pekas ut av regeringen. Dag 1 Har promenerat genom stan idag. Från Mathildevej, Fredriksberg till centrala Köpenhamn där universitetet ligger, sedan vidare över Nørreport till Nørrebro. Nørrebro har blandad bebyggelse. Påminner mig om Berlin. Röda, gamla tegelhus och senare senapsgul bebyggelse. Får inte känslan av svenska miljonprogram. Mycket folk som rör sig i Hamletsgadekorsningen, men jag såg väldigt få personer på Aldersrogade definierat som ghetto. Skridskoåkning på Blågårdsplads
Dag 2 Det visade sig att även Blågårdsgade är ett ghetto. Det hade jag aldrig trott. Regeringens beskrivning av att dessa bostadsområden skulle vara fysiskt isolerade är helt uppåt väggarna. Blågårdsgade är hur lättillgängligt som helst. Dag 3 Åker S-tåget till Husum. Åker fem stationer längs villaområden. Husum är nr 6. Ser inga affärer i villaområdena, ser rätt isolerat ut. Vem åker dit utan ärende? Att själv lära känna staden, i den mån som var möjlig på ett par dagar, innan jag påbörjade intervjuerna och bestämde mig för vilka bostadsområden som skulle utgöra mitt fält, gjorde att jag fick en uppfattning om relationella avstånd, hur svår- eller lättillgängliga bostadsområdena var, samt gav mig åtminstone en ytlig uppfattning om platserna som är föremål för ghettobekämpningen. Fick en känsla av att de välbeställda villaområdenas isolering utgör en problemfaktor i förhållande till stadens segregation. Senare reflekterade intervjupersoner över samma sak. Efter de första dagarnas förberedelser med inköp av karta, dansk-svensk ordbok, införskaffande av busskort och cykel och stadsvandringar började arbetet med att hitta personer som ville delta i intervjuer. Fältområdet utgjordes av tre bostadsområden i stadsdelen Nørrebro. Nørrebro bibliotek blev utgångspunkt för att komma i kontakt med föreningar mm som jag tänkte i sin tur kunde hjälpa mig att komma i kontakt med boende. Dag 5 Igår ringde jag en person som arbetar med att få folk att gå med i föreningar. Han bad mig maila info. Det gjorde jag blev ganska långt. Hoppas få svar idag. Dag 6 Klockan är 18.30. Beboerhuset [lokalt föreningshus] var inte öppet. Varken klockan 15.30 eller 18.00. Sportlovsvecka, många är på semester.
Jag har 15 dagar kvar. Jag borde hinna få tio intervjuer, men jag vet inte hur. Ingen ger mig kontakt till boende, bara till ytterligare personer som jobbar med något Har jag gjort några observationer? Alla jag pratar med i A är väldigt trevliga. Har frågat flera barn/ungdomar om vägen och de har varit väldigt vänliga. Ett par flickor följde med mig för att visa var Beboerhuset ligger. Tyder på trygghet/förtroende för platsen och folk på platsen. Jag åkte till Köpenhamn med tanken att göra semistrukturerade intervjuer och komplettera dessa med engångskameror som de boende skulle kunna fotografera sin vardag och sitt bostadsområde med. Tanken var att fotografierna skulle ge mig en djupare förståelse för hur de ser på sitt område, jag skulle kunna se situationer och platser som deltagarna kanske annars inte skulle berätta om under intervjuerna. Det visade sig dock att tre veckor var en kort tid för att hitta minst tio deltagare, dela ut kameror, samla in kameror, framkalla bilder och sedan göra intervjuer på. Dag 7 Hur känner jag mig? Det är sådant man ska skriva om i sin fältdagbok. Jag kan barka iväg mot att känna desperation ganska snabbt. Då får jag lugna ned mig. Jag har ca tretton dagar kvar, två intervjuer bokade. Många trådar som dras i nu. när jag har ca nio dagar kvar kan det hända att jag har en del kontakter, då gäller det bara att få ihop det tidsmässigt. Jag anpassar mig efter läget. Formulerar mig som att om du vill kan kan vi göra fotodelen. Annars gör jag bara vanliga semistrukturerade intervjuer. Om ett par dagar slutar jag använda mellanhänder och frågar folk direkt på gatan. Hoppas min flexibilitet kommer ge något. Dag 9 Avgränsningar kanske handlar om vad som visar sig praktiskt möjligt i fält. Som geografistudenter borde vi göra övningar på att hitta intervjupersoner. Så att man får öva det praktiskt innan man ska leta för sin uppsats. Särskilt om man letar efter folk som inte är myndighetspersoner. Jag känner mig lika utmattad nu [tidig morgon] som igår när jag kom hem 22.30. Jag tror jag tar ledigt i helgen. D.v.s. förutom de två intervjuerna på kvällen. Men på dagen ledigt. Fast jag har eventuellt tre intervjuer att transkribera * Har precis avslutat dagens tredje intervju, fyra totalt. Att göra intervjuer är kul! Dock skitjobbigt med förarbetet.
Aldersrogade, bostadskvarter på Nørrebro Efter flera dagars oro över att inte hitta personer att intervjua började det hända något. Jag behövde inte fråga folk direkt på gatan, som jag tidigare sett som en nödlösning. Intervjudeltagare tipsade mig om andra personer och snöbollsmetoden var äntligen satt i rullning. Dag 10 Nu plötsligt bokar jag in intervjuer på rullande band! Fick en ny imorgon! Den ständiga känslan av bristen på tid gör att jag använder alla vakna till stunder till att arbeta med något. Jag får göra ständiga prioriteringar och eftersom jag har tre veckor i fält tar jag beslutet att prioritera sådant som jag kan göra i Köpenhamn, men inte kommer kunna göra sedan, hemma i Stockholm. Det är dock inte helt lätta avvägningar. Näst sista dagen Känner av motsättningarna i fråga om tidsprioritering. 1. Att utnyttja tiden till att leta intervjuer och att inte vilja lägga tid på något annat/får dåligt samvete om jag gör något annat, samt känslan av att inte ha tid att göra något annat. 2. Att läsa viktiga dokument i efterhand och att upptäcka att det hade varit bra att ha vissa saker klara för mig i ett tidigare skede - tid för reflektion är också viktigt!! Till slut fick jag ihop många fler intervjuer än jag hade satt som minimumgräns. Jag genomförde ca tjugo stycken varav jag använde femton i uppsatsen. Jag träffade väldigt många vänliga människor som hjälpte mig på vägen och fick ha många intressanta samtal med personer som berättade för mig om sig själva och om sitt bostadsområde. Tack för det! Tack Geografiska Förbundet för stipendium som hjälpte mig att genomföra fältstudierna.
Uppsatsen finns att ladda ned i sin helhet på http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchid=1&pid=diva2:536084