FORSKNINGSPROJEKTET NORR LANDS TIDIGA BEBYGGELSE OCH DE ARKEOLOGISKA ljndersöi( NINGARNA I ÅNGERMANLAND 1968 Av Evert Baudou ~ornforskningen i Norrland har börjat sent och fram till våra dagar varit av ringa omfattning jämfört med förhållandet i Syd- och Mellansverige. De första uppgifterna av större betydelse är insamlade av pastorsadjunkten N. J. Ekdahl under resor i Norrland 1827-1830 och av dåvarande amanuensen K. Sidenbladh under hans norrländska resor 1865-1867. Under 1800-talets två sista årtionden bildades hembygdsföreningar i flera län i Norrland och därmed kom en mer omfattande undersöknings- och insamlingsverksamhet igång. En systematisk stenåldersforskning i Norrland började mycket sent. Den första stenåldersboplatsen i hela Norrland påträffades av o. B. Santesson vid Backsjö i Eds socken i Angermanland. Det var sommaren 1888 och Santesson var 13 år gammal. 1905 undersökte Santesson Backsjö-fyndet och samma år påvisade han Norrlands andra stenåldersboplats, den vid Överveda i Nordingrå socken. Ända fram till sin död 1950 var Santesson sedan sysselsatt med forskning rörande Norrlands och framför allt Angermanlands stenålder. Han är föregångsmannen i norrländsk stenåldersforskning. Något senare än Santesson började Gustaf Hallström och efter honom Knut Tinnberg stenåldersforskning i Norrland.
33 Resultatet av dessa tre individuella, betydande forskarinsatser kom tyvärr inte ut i publikationer i den grad det förtjänade. När Riksantikvarieämbetet började utföra omfattande kulturhistoriska undersökningar i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen i Norrland, inleddes en ny epok i den norrländska stenåldersforskningen. Undersökningarna, som pågått utan avbrott alltsedan 1942, har omfattat dokumentation av kulturlandskapet, inventering av fornlämningar och bebyggelse samt arkeologiska och etnologiska undersökningar. Ledare för undersökningarna var under större delen av denna tid dåvarande förste antikvarien Sverker Janson. De arkeologiska arbetena har resulterat i, att ett mycket stort antal tidigare okända förhistoriska boplatser kunnat registreras. Antalet kända förhistoriska boplatser i Norrland torde nu närma sig 2.000. Ett par hundra boplatser har också blivit mer eller mindre fullständigt utgrävda av arkeologer från Riksantikvarieämbetet. Undersökningarna har sträckt sig över hela Norrland från Torne älv i norr till Dalälven och Klarälven i söder. Fynden från utgrävningarna är utomordentligt talrika och mångskiftande. En översiktlig redovisning av fyndmaterialet från 1940- och 1950-talet gjordes av Sverker Janson och Harald Hvarfner i Från norrlandsälvar och fjällsjöar år 1960. Men det fanns varken ekonomiska eller personella resurser att göra en mer omfattande bearbetning av den oerhörda fyndmängden, som ökade i takt med den snabbt utbyggda vattenkraftförsörjningen. Undersökningarna och rapporter om undersökningarna har i enlighet med fornminneslagens bestämmelser bekostats av vattenkraftintressenterna. Däremot kunde en vetenskaplig bearbetning och publicering av materialet inte bekostas på samma sätt. A andra sidan vore det oförsvarligt att låta det värdefulla materialet ligga outnyttjat. Målet för arkeologiska utgrävningar är icke blott att göra nya fynd utan --------------
34 även att publicera forskningsresultaten för att få ut största möjliga kunskap om den äldsta kulturhistorien. I början av 1960-talet planerade Riksantikvarieämbetet en publicering av i första hand materialet från de arkeologiska undersökningarna vid Ume älv och vissa delarbeten utfördes (Fornvännen 1966:2). Hösten 1963 lades fram ett förslag om vetenskaplig bearbetning av norrlandsmaterialet i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och institutionen för nordisk fornkunskap vid Stockholms universitet. Samarbetet förverkligades genom en serie diskussioner rörande grundläggande problem vid bearbetningen av fynden. Vi försökte utarbeta system för registrering av spetsar av kvartsit, föremål av skiffer samt klubbor och sänken av sten. Arbetet resulterade bl. a. i en uppsats i Fornvännen 1966:2 med ett förslag till gruppering av fyndmaterialet av sten på norrländska stenåldersboplatser. En uppsats i Fornvännen 1967:1 behandlar den petrografiska bearbetningen av norrlandsmaterialet. Men utan större ekonomiska resurser var det omöjligt att föra arbetet vidare. I maj 1967 föreslog jag Riksantikvarieämbetet en plan för den fortsatta bearbetningen av hela norrlandsmaterialet med stöd av anslag från Riksbankens Jubileumsfond. Programmet för forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse,»norrlandsundersökningen», utarbetades sommaren 1967. Den 15 december 1967 beviljade Riksbankens Jubilumsfond ett anslag av 794.000 kronor för en första treårsperiod (Fornvännen 1968:3). Projektet är upplagt som ett tvärvetenskapligt samarbete, där flera institutioner medverkar. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och Stockholms universitet med antikvarie Margareta Biörnstad och undertecknad som ansvariga projektledare skall tillsammans med docent Mats P. Malmer svara för den arkeologiska delen av arbetet. Övriga medverkande är Avdelningen för ekologisk botanik, biologiska institutionen vid Umeå universitet under ledning av pro-
35 fessor Bengt Pettersson, Osteologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet under docent Nils-Gustaf Gejvalls ledning, Sveriges geologiska undersökning med byråchefen Otto Brotzen som närmast ansvarig och med förste statsgeologen Erik Ahman som petrografisk expert samt för det etnologiska arbetet landsantikvarie Harald Hvarfner, Luleå, och Nordiska museet med förste intendenten Marshall Lagerqvist som huvudansvarig. Syftet med undersökningen är att under två treårsperioder, 1968-1973, studera den forntida bebyggelsens förändringar i Norrland och anknytningen till historiskt kända förhållanden. Undersökningen utgår dels från det arkeologiska och etnologiska material, som insamlats vid Riksantikvarieämbetets norrlandsundersökningar, dels från naturvetenskapliga och kulturhistoriska undersökningar av de ekologiska faktorerna. Fynden från norrlandsundersökningarna skall göras tillgängliga för forskare och allmänhet genom materialpublicering och samtidigt skall materialet bearbetas som en källa för Norrlands tidiga bebyggelsehistoria. Under den första treårsperioden planeras materialet från Angermanälvens, Umeälvens och Skellefteälvens vattenområden bli bearbetat, medan fyndmaterialet från övriga vattendrag i Norrland beräknas bli behandlat på samma sätt under den därefter följande treårsperioden. Bearbetningens problemställningar utgår ifrån, att det grundläggande problemet om boplatsernas kronologi kan lösas. Problemställningarna kan sammanfattas i följande punkter: 1. När sker den första bebyggelsen i Norrland, varifrån kommer nybyggarna och hur sker den första kolonisationen? 2. I vilken utsträckning kan man i det förhistoriska materialet urskilja näringsformer och befolkningsgrupper samt sambandet mellan dessa? 3. När kommer den samiska kulturen in och hur breder den ut sig? i--------------
36 4. Hur påverkas norrländska kulturförhållanden av utifrån kommande handelsaktiviteter under senare delen av förhistorisk tid och början av historisk tid? 5. I vilka avseenden går kontinuitet att fastställa mellan den historiskt kända bebyggelsen och den förhistoriska? Den arkeologiska bearbetningen har som främsta mål att bygga upp ett detaljerat definitionssystem för det norrländska fyndmaterialet och att lösa problemet rörande boplatsernas kronologi. Definitionsarbetet utgår i hög grad från metodiken i Mats P. Malmers avhandling Jungeolithische Studien 1962. Svårigheten med boplatsernas kronologi ligger i, att man på många platser med gynnsamma bosättnings- och näringsförhållanden bott mer eller mindre oavbrutet under flera tusen år eller kommit tillbaka efter längre uppehåll. Tjocka fyndlager med tydlig uppdelning i äldre och yngre material förekommer dock ytterst sällan. Vanligen ligger material, som troligen är från stenåldern blandat med redskap och vapen från bronsåldern och järnåldern och t. o. m. från historisk tid. Därmed kan man praktiskt taget inte säga någonting om, när en boplats började användas och hur länge eller under vilka perioder den använts. En väg att lösa det kronologiska problemet är att utnyttja den starka landhöjningen utmed norrlandskusten för datering av strandbundna förhistoriska boplatser. På grund av den starka strandförskjutningen har dessa boplatser jämförelsevis snabbt kommit i ogynnsamt läge och övergivits. På sådana boplatser får man därför ett fyndmaterial, som ganska väl kan bestämmas med hjälp av på kvartärgeologiska studier grundade strandförskjutningsdiagram, särskilt i Ängermanland. Genom utgrävningar vid den forntida kusten av boplatser på olika höjd över havet kan man få ett tidsbestämt material, som bildar stommen i kronologien även för inlandets boplatser under förutsättning, att man kan påvisa mer eller mindre regelbundna förbindelser mellan kust och inland (Fornvännen 1967:2).
37 Fig. 1. Boplatsen på den höga nipan norr om Moälven vid Mellansel. Bo. platsen markeras aven rad sandhögar på nipans krön. Fotot taget från bron över Moälven (E. Baudou). Arbetet i forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse började den 5 februari 1968. Under det gångna året har vi framför allt arbetat med arkeologisk och petrografisk klassificering av det stora avslagsmaterialet av sten. Det är material från boplatser i Angermanälvens och Moälvens vattensystem, som bearbetats. I stället för en oöverskådlig och oformlig mängd slagen sten börjar nu framträda boplatser med individuella drag. Att det visat sig möjligt att differentiera boplatserna i långt större utsträckning, än man från början föreställt sig, torde vara den största vinsten i det hittills genomförda arbetet. Den påbörjade bearbetningen av de differentierade boplatserna kan leda till slutsatser främst beträffande kronologi och kulturtillhörighet. Ju bättre differentieringen lyckas, desto fullständigare blir de kulturhistoriska resultaten. Vidare har en arbetsgång för topografisk beskrivning av boplatserna utarbetats av antikvarie Christian Meschke. Osteologiska bestämningar har utförts på i det närmaste hela benmaterialet från Angermanälven av amanuens
38 Fig. 2. Boplatsen på nipan vid Moälven. Nipan sluttar brant ner mot älven. Foto Per Bergström. Elisabeth Iregren-Björkquist. Petrografiska bestämningar har utförts av statsgeologen Erik Ahman, Sveriges geologiska undersökning. Under sommaren 1968 genomfördes mindre utgrävningar på fyra boplatser vid Anundsjön och Moälven vid eller nära den forntida havsstranden. Utgrävningarna är ett försök att utnyttja landhöjningen till datering av fornsaksmaterialet. Boplatsen vid Moälven ligger på en hög nipa på älvens norra strand vid Mellansel, 200-300 m nordväst om bron över Moälven (fig. 1-2). Boplatsen sträcker sig i en vid båge över ett åtminstone 100 m långt och 50 m brett område. Den upptäcktes i samband med rekognoscering efter spår av förhistoriska boplatser i Anundsjö socken 1966 (Fornvännen 1967:2). Eftersom nipan skall utnyttjas för grustäkt, blev det nödvändigt att göra en arkeologisk undersökning. En mindre undersökning gjordes 1967 och den utvidgades något 1968. Hittills har 432 m 2 undersökts. Fynden kan förefalla enkla: 35 skrapor, ett par eggredskap (sticklar), en stenyxa samt 178 avslag
39 och kärnor av kvarts. Flera härdar påträffades. Fyndmaterialet är mycket enhetligt. Det består till 97 % av kvarts, blott 2 % är kvartsit. Fynden ligger 68,5-73,5 m ö. h. Den högsta punkten vid boplatsen ligger 73,8 m ö. h. Boplatsen låg på en udde. Bosättning var knappast möjlig, förrän vattnet stod ca 70 m ö. h., vilket enligt Lidens diagram över strandförskjutningen i Angermanland är tiden omkring 3.000 f. Kr. (Geol. Fören. Förhand!. Bd. 60. H. 3, s. 403. 1938). Diagrammet kan innehålla ett fel på ett par meter uppåt eller nedåt, vilket skulle motsvara en förskjutning i tid uppåt eller nedåt med ett par hundra år. Eftersom fynden upphör vid 68,5 ID ö. h., skulle det teoretiskt kunna innebära, att boplatsen varit i bruk blott ett par hundra år. Men å andra sidan kan man naturligtvis ha kommit tillbaka till boplatsen, då vattnet stod lägre än 68,5 m ö. h. Hur kan man veta, att inte hela bosättningen är yngre och skett vid en tid, då vattenlinjen stod ett längre stycke från fyndplatsen? En viktig iakttagelse talar för att bosättning måste ha funnits vid vattennivån 69-70 m ö. h. På nivån 68,7-69,1 m ö. h. ett stycke ovanför nipans spets låg ca 150 små skärvstenar (kokstenar) på en sträcka av 3 m och koncentrerade till undersökningsrutans västra del i en tät, naturlig stenpackning av 1-2 dm stora, rundade stenar blandade med rödsand. I rutans östra del låg blott fyra små skärvstenar samt något mosand. Skärvstenarna (kokstenarna) var alla 2-8 cm långa, flertalet blott 2-4 cm stora. Detta är den enda del av boplatsen, där en sådan uppdelning av skärvstenen förekommer. På andra delar av boplatsen utgöres skärvstenen både av större och mindre stenar. Flertalet är då under 10 cm men det finns alltid en del, som är 11-15 cm stora. Jag uppfattar den märkliga koncentrationen av blott små, delvis mycket små och lätta skärvstenar i den nämnda rutan som en sortering, som skett i svagt strömmande vatten. Vattnet har hela tiden strömmat mot öster och vid västlig vind 2-------------
40 har uppstått en svag strömning i den mjuka bukten, där boplatsen låg. Strömningen förde de fina fraktionerna (mo) längst ut, där vi finner dem fläckvis på nipans spets samt i bakvattnet på nipans östra sida. De små skärvstenarna sorterades ut i vattnet på nipans västra sida tätt intill boplatsen. Skulle skärvstenarna däremot ha tillhört ett senare skede, då vattenlinjen stod lägre, borde vi finna samma blandning av storlekar som på andra delar av boplatsen. Är denna tolkning riktig, vilket jag icke betvivlar, finns en bosättning på nipan strax efter 3.000 f. Kr. Tidpunkten kan med hänsyn till osäkerheten i den geologiska dateringen förläggas ett par hundra år tidigare eller senare. I arkeologiska termer betyder detta, att en bosättning fanns på platsen i början av den yngre stenåldern, d. v. s. i tidigneolitisk tid. Det enhetliga fyndmaterialet antyder en bosättning under förhållandevis kort tid. Det enda avvikande föremålet är stenyxan, som hittades 72,5 m ö. h. Den är ej färdigslipad och något osäker till sin typ. Eventuellt kan den tillhöra mellersta delen av den yngre stenåldern, d. v. s. mellanneolitisk tid. Senare inslag finns inte, såvitt vi nu känner boplatsen. Vid Sandudden vid Anundsjön undersöktes två boplatser, dels en nere på badstranden ca 49,5-51 m ö. h., dels en uppe på brinken ca 58,5-60 m ö. h. (fig. 3). Den nedre boplatsen visade sig vara nästan helt utspolad i sjön. Den smala landtunga, där boplatsen ligger, är ett deltaland, som under årtusendenas lopp ändrat utsträckning avsevärt. Vid kraftig västlig vind om vårarna skjuts isen upp på land och förstör vegetationstäcket och bryter ned träden. När ingenting binder deltalandets sand, sköljs den ut i sjön. Av boplatsen återstod endast en sista rest. Sammanlagt 375 m 2 grävdes, dels på sandstranden, dels inom den ännu torvtäckta delen. Endast 12 avslag och kärnor samt 3 skrapor påträffades. Av de 15 stenarna är en av kvarts, övriga av kvartsit. Flera härdrester registrerades.
41 Fig. 3. I förgrunden Sanduddens sandstrand med rester aven till största delen i sjön utspolad boplats. I bakgrunden ligger Sanduddens övre boplats på brinkens lägre parti. Foto Per Bergström. Den övre boplatsen hade skadats av ett bygge uppe på brinken och av vägen ned till badplatsen. 300 m 2 undersöktes. 37 avslag och kärnor samt 6 skrapor hittades. Flera välbevarade härdar undersöktes. Alla de 43 stenarna är av kvartsit. Den fjärde undersökta boplatsen ligger på en udde öster om Sandudden inom Norrböle by ca 51-54,5 m Ö. h. Endast 175 m~ undersöktes. Fyndmaterialet utgöres av 3 avslag och kärnor, 2 skrapor, varav en av flinta, en pilspets samt 13 små krukskärvor. Pilspetsen är tunnbearbetad, har taggiga eggar och svagt konkav bas. Krukskärvorna tillhör gruppen asbestkeramik. De är gulbruna och svagt refflade men ej textilmönstrade, såsom ibland förekommer. Av de 6 stenarna är 4 av kvartsit, en av kvarts och en av flinta. Enligt Lidens strandförskjutningsdiagram kan den övre boplatsen vid Sandudden inte ha existerat före 2.300 f. Kr. med en osäkerhetsmarginal av ett par hundra år åt båda hållen. I arkeologiska termer betyder detta, att boplatsen inte kan vara äldre än mellersta delen av den yngre stenåldern, d. v. s. Sb!
42 mellanneolitisk tid. Däremot kan den vara yngre. Den nedre boplatsen vid Sandudden kan på motsvarande sätt inte vara äldre än 1.800 f. Kr., d. v. s. senneolitisk tid men den kan vara yngre. För Norrböle-boplatsen ligger motsvarande bortre gräns vid ca 2.000 f. Kr. Fynden på de tre sistnämnda boplatserna är alltför få, för att man skall kunna dra några säkrare slutsatser om det kronologiska förhållandet mellan olika fornsaksformer. Utgrävningarna måste fortsätta, där det är möjligt. Dessutom borde fler boplatser vid den forntida kusten undersökas, i första hand inom det område där de nu undersökta ligger. Det stämmer bra med tidigare kända förhållanden, att asbestkeramiken förekommer på låg nivå. Detsamma gäller den tunna kvartsitpilspetsen med svagt konkav bas. Men utgrävningarna ger även ett annat och helt överraskande resultat. Jämför man Mellansel-boplatsen med den övre boplatsen vid Sandudden, finner man, att den förra boplatsen har nästan uteslutande kvarts och den senare enbart kvartsit. Är detta en tillfällighet? Boplatserna ligger blott 3 km från varandra och har haft tillgång till samma stenmaterial på platsen. Kvarts saknas i det lokala stenmaterialet, medan kvartsiter förekommer i moränen. Kvartsen måste ha blivit förd till Mellanselboplatsen och bearbetad där. Kanske har också färdiga kvartsskrapor förts dit. Vi vet ännu inte varifrån kvartsen kommit. Det är också märkligt, att man inte använt det lokala stenmaterialet vid Mellansel. Kan detta innebära, att vi i början av den yngre stenåldern har en period, då man blott använt kvarts som råmaterial och först senare övergått till kvartsit? Det finns en nyligen undersökt boplats vid Hälla vid Angermanälven i Asele socken i södra Lappland, som bekräftar ett sådant antagande. Boplatsen Hälla 869-870 undersöktes 1966 av antikvarie Elisabeth Allard under ledning av förste antikvarien Björn Ambrosiani vid Riksantikvarieämbetet. Den ligger fågelvägen 77 km nordväst om Mellansel.
43 På en liten del av denna boplats finns en sådan sällsynthet i Norrland som tjocka, orörda fyndlager i en klar vertikal stratigrafi. Enligt den preliminära genomgången av materialet ligger underst och således äldst ett lager kvartsavslag och kvartsredskap. Däröver följer ett lager flintavslag och en del kvartsit. Högre upp försvinner flintan och kvartsiten dominerar, nu med inblandning av skiffer. Den kronologiska skillnaden mellan kvarts och kvartsit vid Moälven och Anundsjön bekräftas således av fynden vid Hälla 869-870. I förstnämnda fallet bygger iakttagelserna på den vertikala stratigrafi, som strandförskjutningen innebär, och i sistnämnda fallet på en direkt iakttagbar vertikal stratigrafi. Detta resultat är nytt och oväntat. Det behövs fler undersökningar för att kontrollera riktigheten. Studier av andra boplatser visar, att man inte får se alltför ensidigt på den eventuella uppdelningen av stenmaterial i skilda tider. Dels kan kvarts förekomma vid sidan av och samtidigt med ett helt dominerande kvartsitmaterial, dels kan det finnas i det närmaste rena kvartsboplatser, som är yngre än Mellanselboplatsen. Trots dessa inskränkningar skulle resultatet från Moälven-Anundsjön och Hälla 869-870 få mycket stor betydelse, om det bekräftas vid fortsatta undersökningar. Bearbetningen aven färdigkatalogiserad boplats börjar vi som regel med en horisontalstratigrafisk undersökning av det vanligen stora avslags- och kärnmaterialet av sten. Med horisontal stratigrafi avses, att två eller flera olika material fördelar sig i samma plan på helt eller delvis skilda delar av ett bestämt område. Vid en vertikal stratigrafi såsom vid Hälla ligger ett material över ett annat och anger därigenom en bestämd tidsföljd. En horisontal stratigrafi behöver däremot inte bero på skillnader i tid mellan olika material utan kan ha andra förklaringar. Det är t. ex. möjligt, att man använt olika råmaterial till olika slag av redskap eller vapen. Man tillverkar i Norrland pilspetsar av kvartsit eller skiffer men yxor
44 av grönsten. Vilken innebörd en horisontal stratigrafi än har, så är den av stor betydelse och måste undersökas och tolkas. Det synes av de första bearbetningarna att döma vara vanligt, att en horisontal stratigrafi föreligger. Det förekommer t. ex. vid Agnsjön i Anundsjö socken, på en annan stor boplats vid Hälla, nr 863, och vid Lesjön i Bodum socken. På boplatser, där horisontal stratigrafi icke föreligger, är fynden ofta koncentrerade till några få kvadratmeter och är samtidigt mycket enhetliga. Ett exempel är Sämsjön 915 i Äsele socken med 937 avslag och kärnor samt en enda skrapa. 96,2 % är mörk kvartsit, 2,6 % ljus kvartsit och 1,2 % kvarts. Ett utmärkt exempel på horisontal stratigrafi har bearbetats av Barbro Eriksson vid Norrlandsundersökningen. Det är boplatsen S 101, Grananäset, i Bodum socken. Där hittades vid utgrävningen 1963-1964 ca 1.100 avslag och kärnor, ca 215 skrapor, föremål av skiffer, keramik, sänkestenar m. m. Boplatsen är minst 160 m lång. Vid bearbetningen delades den i tre områden: I i väster, II i centrum och III i öster. Några mindre, mellanliggande delar är uteslutna vid denna indelning. Avslag och kärnor delades i fem grupper: kvarts, kvartsit, hälleflinta, skiffer och flinta. 87,4 % av kvartsen och 85,0 % av flintan ligger i område I. Kvartsiten, skiffern och hälleflintan fördelar sig över alla tre områdena med övervikt för I och II. Skraporna, som är av kvarts, kvartsit, hälleflinta och flinta, fördelar sig med avseende på material på samma sätt mellan områdena som avslag-kärnor. En förklaring till den fullständiga överensstämmelsen kan vara, att boplatsen haft olika utsträckning under olika tider. I så fall kan område I tillhöra en första bosättningsperiod, då kvarts och flinta spelar en väsentlig roll som råmaterial. Under en andra period har bosättningen täckt alla tre områdena. Kvartsiten har varit det dominerande råmaterialet men även skiffer och hälleflinta har använts i jämförelsevis stor omfattning. En liknande fördelning finns på flera boplatser. Den fortsatta bear-
45 betningen får visa, om dessa skillnader i materialfördelningen på en del boplatser har en kronologisk innebörd. J ag nämnde tidigare i denna uppsats, att det nu visat sig möjligt att differentiera boplatserna i långt större utsträckning, än man väntat sig. Det är icke blott den petrografiska grupperingen, som givit resultat, utan även den arkeologiska. Boplatserna får individuella drag och hittills har jag inte sett ett boplatsmaterial, som är helt likt ett annat. Den mödosamma klassificeringen och bearbetningen av det stora avslagsoch kärnmaterialet, som utgör huvuddelen av de norrländska stenåldersfynden, börjar ge kulturhistoriska resultat. LZ--------------