Flygfoto över Enön i Ivösjön En berättelse om Karl Nilsson den siste bonden på Enön i Ivösjön Av Yvonne Palm Lundström På 1930-talet träffade Karl Nilsson, född på Enön, sin Nelly från Trolle Ljungby. Paret gifte sig och flyttade till Karls föräldrars gård på Enön. Gården var en arrendegård under Trolle Ljungby gods som hade gått i arv och kom nu att brukas av Karl och hans hustru i femte generationen. Redan innan paret hade fått något eget barn dog en svägerska 1935 av TBC från tre små barn. Tre av hennes sex barn hade dött tidigare, även de av TBC. Efter att modern var död tog Nelly och Karl hand om den 3-årige pojken som hette Ebbe, för att avlasta den ensamstående fadern. Det var vanligt vid denna tid att syskon hjälpte varandra när de drabbades av sjukdomar med stor sorg som följd. När Karl och Nelly 1937 fick en egen son som fick namnet Yngve blev de båda pojkarna som bröder. Familjens gård bestod av 40 tunnland åkermark där man odlade råg, havre, potatis, foderbetor och rabbor (kålrötter). När man höstat och tröskat rågen och fyllt den i säckar fick man den mald i kvarnen i Bromölla. En del såldes 90
Gården på Enön. Boningshuset är till vänster i bilden Boningshuset Karta över Enö med omgivning men det som behövdes till bröd till familjen hämtades tillbaka till gården. Potatisen plockades upp i september av kvinnor med sina barn som kommit över från fastlandet för att tjäna en liten slant. Potatisen kördes upp med en årder så potatisen kom i dagen liggande i djupa fåror. En del 91
Karl Nilsson på Ivösjön med en pråm på släp efter båten potatis sparades till hushållet och till djurhållningen. Resten levererades till stärkelsefabriken på Ivö. Korgarna med potatis lastades på en pråm för transporten över vattnet. När man skördat foderbetorna och rabborna maldes dessa för hand i en kvarn allt eftersom de behövdes som foder till djuren. I stallen fanns det sex kor. Man såg till att de fick sina kalvar på våren så de mjölkade som mest under sommaren när de var ute på bete och hade god tillgång till frodigt grönt gräs. Mjölken levererades inte till något mejeri utan separerades på gården och av grädden kärnade man smör. Var mjölken för varm så kylde man den genom att sänka ner kärnan i kallt vatten från brunnen. Det vita smöret knådades för att bli torrt och fritt från kärnmjölk. Ibland tillsatte man också salt. Smöret levererade pojkarna Ebbe och Yngve till privata kunder i Bromölla när de skulle till skolan. Under krigsåren byttes smöret mot bland annat socker, kaffe, tyger och tobak. Kärnmjölken gav man som foder till kalvarna. Karl med en ungtjur Det fanns också några får i stallen och 8 10 grisar som varje dag 92
smaskade i sig några kilo kokta potatisar och lite malen säd. När de vägde cirka 100 kg levererades de till KBS (Scan) med undantag för hushållsgrisarna. Bröderna Andersson i Bromölla som sålde allt från salt sill, kött, foder och verktyg köpte varje vecka äggen som producerades på Enön. Det var inte mycket familjen på Enön behövde köpa utan familjen levde på vad gården producerade. Men det var mörkt och kallt på vintern när stormen tjöt och snön yrde. Någon el fanns inte så det var fotogenlyktor som fick lysa upp de mörka vinterkvällarna. Ved för uppvärmning av bostadshuset ingick i arrendet och hämtades ute i skogen. Alla tjänstemän på Ivöverken hade också fri ved från Trolle Ljungby gods. Till skogsarbetarna som avverkade denna ved fanns Nelly tvättar familjens kläder i Ivösjön det en huggarkoja på ön. Karl Nilsson tjänade också en slant genom att med hjälp av sina söner köra veden ner till vattnet och med en skottkärra rulla ut den på ångbåten som skulle frakta veden 350 m till andra sidan sjön. Det var mycket som skulle utföras med handkraft vid denna tid för såväl män, kvinnor och barn och ingen funderade på om arbetet var roligt eller tråkigt. 93
Skolgången för pojkarna var inte alltid så enkel. Var det ingen is var det båt som gällde. Hugo Pettersson inne på land hämtade dem med häst och vagn i Norreskog för färd till skolan i Bromölla. När pojkarna blivit lite äldre tog man deras cyklar med på båten så när de nådde land kunde cykla till skolan. När det var vinter var allt mycket svårare. Ibland gick inte båten fram genom isen, men den var ändå för skör för att gå till fots på. Lärarna i Bromölla förstod inte alltid problemet utan pojkarna kunde få både bannor och örfilar för att de kom för sent till morgonbönen och lektionerna. På 1950-talet kom telefonen till ön och Karl Nilsson köpte en dieseltraktor av märket Bolinder Munktell, BM 10. Nu började jordbruksarbetet bli lättare. Med traktordriften följde också nya modernare jordbruksmaskiner. Han inhandlade också en egen tröska och en kvarn som han med hjälp av traktorn som kraftkälla kunde använda för att grovmala säden till foder. Någon el kom dock aldrig till gården på Enön. Egentligen hade Nelly alla år längtat tillbaka till vännerna och det upplysta fastlandet. Det hade många gånger varit ensamt på ön och de enda böcker som fanns i flera år var bibeln, psalmboken och almanackan. Den senare lärde hon Karl och Nelly Nilsson 94
sig utantill i brist på annan lektyr. En annan höjdpunkt för henne och övriga familjen var att lyssna på batteriradion. Nu var pojkarna vuxna, tiderna hade förändrats, så föräldrarna bestämde sig för att lämna arrendegården och ön. Karl Nilsson vandrade den 21 januari 1959 med sin äldste son Ebbe över isen till en fastighetsförsäljare i Bromölla för att skriva under ett köpekontrakt på ett hus i Norreskog. När de skulle gå tillbaka till sitt hem på Enön så brast isen och far och son föll ner i vaken. Först på morgonen därpå fick Nelly kontakt med fastlandet och ångbåten i Bromölla tillkallades. När den eldats upp bröt den upp isen på den aktuella platsen där man förstod att olyckan hade inträffat. Brandmän draggade i flera timmar för att finna de båda männen. Far och son hade drunknat i det kalla isiga vattnet i Ivösjön. Karl var 59 och Ebbe 27 år. Sonen Yngve var vid tillfället i militärtjänst så det dröjde flera timmar innan han kunde komma hem och stödja sin mor. Det var en stor sorg för Nelly som miste både man och son. Efter olyckan lämnade hon gården och flyttade in i det hus, med utsikt över Levrasjön, som hennes man köpt strax innan han förolyckades. En bonde på fastlandet övertog gården på Enön och sådde gräs på åkrarna som han använde till sina betesdjur. Han hade ingen användning för byggnaderna så underhållet blev åsidosatt. Efter några år hade skadorna blivet så stora på tak och väggar att husen föll ihop. När sedan betesdjuren uteblev växte åkrarna igen. Resterna av byggnaderna är nu för länge sedan borttagna. Skogen har brett ut sig och döljer spåren av en jordbrukskultur som en gång fanns på ön. Sonen Yngve som gjorde sin militärtjänst vid Flottan i Karlskrona och Stockholm under det för familjen tragiska året 1959 har arbetat på Ivöverken under hela sitt yrkesverksamma liv. Jag hörde honom berätta om sin barndom på Enön när han var skeppare på båten Klacken som ibland trafikerar Ivösjön. Källa: En muntlig berättelse av sonen Yngve Nilssons Norreskog som också har tillhandahållet fotona. 95