Av Roger Wikell och Ingela Harrysson Fig. 94 98 återfinns sist i denna bilaga. Vid undersökningen tillvaratogs 142 fynd av sten fördelat på 8 olika materialkategorier. Flintföremålen var 51 stycken, 45 av kvarts, 8 av sandsten, 3 av gnejs, 3 av porfyr, 2 av grönsten, 2 av skiffer samt 28 av annan bergart. Största andelen av stenmaterialet påträffades vid rutgrävning. Kvarts Totalt påträffades 45 fynd av kvarts från boplatsen vilket gör det till en relativt liten fyndgrupp. Schemat utgår från kvartsens specifika sönderfall vid reduktion. Möjligen finns det också någon bipolärt slagen kvarts. Inga formella redskap som skrapa eller kniv har registrerats, däremot finns det retusch på ett avslagsfragment, F476 (fig. 94). Vid fyndregistrering har dock inte reduktionsmetoden specificerats för det enskilda föremålet. Någon säker kronologisk uppdelning har inte varit möjlig att genomföra på materialet. Vid genomgång av stenmaterialet noterades att flera av kvartsobjekten, både kärnor och avslagsfragment, är slagna med plattformsmetod. Detta skulle tala för en datering till senmesolitikum och neolitikum där det förfaller som om plattformsmetoden dominerar (Larsson. Lindgren, och Nordqvist 1997). En vag tidsangivelse till senneolitikum eller tidig bronsålder ges också indirekt genom Jan Apels flintstudie. Han noterade två tidshorisonter i flintmaterialet, dels en senneolitisk eller tidig bronsålder, dels en från tidig järnålder fram mot historisk tid (se bilaga 6). Från mesolitiska och neolitiska boplatser på Södertörn är kvarts oftast den dominerande bergarten. I Åbrunnas närhet finns topografiska lägen på en sådan nivå att datering till mellanneolitikum är fullt rimlig. I omgivningarna finns även några kända fynd av gropkeramik. Bland dessa kan nämnas gravfältet i Åby (Äijä 1993) samt på vid boplatsen Kärja, RAÄ 28 i Västerhaninge socken. Här påträffades vid inventering tämligen rikligt av såväl fint slagen som grovt bearbetad kvarts. Kategori Antal Kärna 3 Kärnfragm. 5 Avslag 3 Avslag? 2 Avslagsfrag 15 Avfall 13 Splitter 4 Löpare Totalt påträffades 16 löpare på boplatsen. Löparnas vikt spänner mellan ca 250 1250 gram. Möjligen kan man se tre grupperingar i materialet angående vikten. Löparnas viktfördelning stämmer relativt väl överens med den som framkommit från Apalleboplatsen. Även där ligger tyngdpunkten på löpare mellan 400 800 gram (Lindholm 2003). Löparna från Åbrunna är inte en homogen grupp när det gäller val av bergart. Däremot har facetteringen på vissa av stenarna accentuerats genom bultning av stenen (fig. 95). Troligtvis har formen förstärkts, det stora flertalet uppvisar flera fasetter, med i vissa fall mycket tydliga knackspår. Varför löparna har flera fasetter vet vi inte. En tolkning är att ytan förlorat sin funktion när den blivit för slät och att man då börjat mala på en ny yta. En annan tolkning är att man använt stenen på ett sådant sätt att flera släta ytor behövts samtidigt. Vikt i gram Antal löpare 0 99 0 100 199 0 200 299 2 300 399 2 400 499 0 500 599 2 600 699 3 700 799 1 800 899 2 900 999 1 1000 2 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 1
På Åbrunna påträffades ingen underliggare det utesluter dock inte löparnas funktion vid malning av säd. Underliggarna kan mycket väl ha försvunnit i samband med stenröjning av åkrarna i sen tid. Löparen är ett av få föremål som sett likadan ut från senneolitikum och fram till slutet av järnåldern. Den förekommer både som lösfynd på boplatser och medvetet nedlagda i föremål i exempelvis stolphål. De är även relativt vanliga som fynd i gravar. Det förefaller dock utifrån löparnas fyndkontexter som att de haft ett stort användningsområde både inom den vardagliga och inom den religiösa sfären. Från boplatsen vid Lockarp har man sett ett tydligt samband med närhet till eld och vatten tillsammans med fynd av löpare. De påträffades i härdar och våtmarker eller brunnar. Huvudsakligen förkom de i lämningar som daterats till yngre bronsålder och förromersk järnålder (Eliasson & Kiskonti 2003). Löpare förekommer även i rituella senneolitiska depåer men för en undanskymd tillvaro trots att det är ett vanligt fynd som ofta utgör relativt stora fynd kvantiteter (Karsten 1994). Knackstenarna Totalt påträffades 13 knackstenar på boplatsen, samtliga är tillverkade av bergart och merparten är ovala rullstenar. En av dessa är av porfyr och två har tillverkats av ådrig gnejs, för övriga har bergarten inte bestämts. Vikten hos knackstenarna varierar mellan 80 480 gram. Ett av fynden, F502, har ett triangulärt utseende och här ser man tydligt att samtliga uddar använts vid knackning. Stenens ringa storlek antyder ett finare stensmide (fig. 96). Vidare finns ytterligare ett föremål värt att nämna, F534, registrerat som knacksten men där det är möjligt med en dubbel funktion knacksten/hammare. Stenens båda kort sidor förefaller ha fungerat vid knackning/stötning, men vid den plana finns flera träffar där spån lossnat. Gränsen mellan löpare och knacksten kan ibland kännas något diffus. Här har de separerats utifrån sin form och spår efter användning. Samtliga löpare är rundade med fasetter medan knackstenarna är mer ovala och uppvisar knackspår på minst en yta. Slipstenar och brynen Totalt påträffades 13 föremål på boplatsen. I materialet överväger sandsten med sex exemplar, medan skiffer endast finns representerat i två fall, för övriga föremål har bergarten inte bestämts närmare. Brynena har en karaktäristisk rektangulär form men saknar daterande detaljer. Slipstenarna varierar något i form, däremot är det stora flertalet tillverkade i sandsten. Någon bestämd kronologi kan inte utläsas. Troligen hör de av skiffer hemma i vikingatid eller tidig medeltid. De av sandsten går inte att tidsbestämma utan fyndkontext. Yxor Fyra yxfragment har registrerats från undersökningen. Ett av dessa var nackpartiet av en skafthålsyxa av grönsten F519 (fig. 97). Ytterligare en del av en mycket fragmenterad skafthålsyxa, kunde beläggas eftersom ett litet parti av skafthålet bevarats, F485. 2 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna
De övriga yxfynden är mellandelar/nackpartier från yxor av obestämd typ. Ett har subrektangulära tvärsnitt med avfasade sidor och smalsidor, F1217. De är sekundärt tillslagna och väl överslipade. Särskilt tydlig är slipningen på brottsidorna. Enkla skafthåls yxor förefaller att ha haft en relativt lång livslängd. Ofta har de fått nya skafthål och nya nackar, där ibland spår av gamla skafthål funnits kvar (Lekberg 2002). Bland yxfynden bör även fyndet av en borrtapp, F1222, nämnas. Tappen är konformad och förefaller vara slagen längs med kanten av den bredare delen. Borrtappen är en indikation på att man på platsen ägnat sig åt någon form av yxsmide. Materialet är dock för begränsat för att det ska gå att se om man utifrån råämnen färdigställt yxor. En teori om hur man praktiskt gått tillväga lanserades av O. Montelius redan 1917. Genom att använda ett rörben som borr behöver man inte borra bort så mycket stenmaterial jämfört med en icke ihålig borr och kvar som restprodukt blir då en s.k. borrtapp. Per Lekberg skriver om danska försök som gjordes på 1800-talet och som visade på svårigheten att borra genom stenen utan att den spricker eller att borren tar eld (Lekberg 2002) (fig. 98). Sammanfattning Sammantaget avspeglar det tillvaratagna stenmaterialet verksamhet på platsen under en mycket lång tidsperiod, från senneolitikum till yngre järnålder. Ibland förefaller det dock som om vardagsfynd av bergart har en tendens att hamna i skymundan. För vissa föremålsgrupper som t.ex. kvarts kan vi se att det får helt nya användningsområden. Från att ha varit ett material för tillverkning av redskap och vapen under stenåldern förekommer kvartsen under järnåldern ofta i helt andra sammanhang, nämligen i gravarna. Löparna och knackstenarna har som tidigare nämnts sett likadana ut i flera tusen år och ändå vet vi relativt lite om denna vanliga fyndgrupp. Referenser Eliassson, L. & Kiskonti, I. 2003. Ur: Öresundsförbindelsen, Lockarp 7b. Rapport arkeologisk slutundersökning nr 17. Malmö Kulturmiljö. Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön: En studie över rituell tradition och förändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8, No. 23. Stockholm. Knutsson, K. & Lindgren, C. Manus. Making sense and quartz. I: Åkerlund, A., Olsson, E., Gustavsson, P. & Miller, U. (red). Södertörn. Interdisciplinary Investigations of Stone Age Sites in Eastern Middles Sweden. Riksantikvarieämbetet, UV Mitt. Larsson, M., Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997. Regionalitet under mesolitikum. Från senglacial tid till senatlantisk tid i Syd- och Mellansverige. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 23. Stockholm. Lekberg, P. 2002. Yxors liv Människors landskap. En studie av kulturlandskap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum. Coast to coastbook 5. Uppsala. Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 3
Lindholm, P. 2003. Stenmaterialet i Apalle. I: Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala, rapport 1997:64. Uppsala. Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid. I: Stenåldern och bronsåldern. Stockholm. Äijä, K. 1993. Åbygravfältet. Riksantikvarieämbetet UV, Rapport 1987:11. Stockholm. Fig. 96. Denna lilla knacktsten (F502), påträffades på norra åkerholmen. Fig. 94. Avslagsfragmentet, F476, påträffades i rutan 11849 på norra åkerholmen. Fig. 95. Denna facetterade löpare påträffades i skärvstensflaket A30448. 4 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna
Fig. 97. Nackpartiet av en skafthålsyxa av grönsten, F519, framkom i en av rutorna på norra åkerholmen. Foto: Ulf Stucke. Fig. 98. Vid förundersökningen påträffades denna borrtapp F1222. Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 5