Anmeldelse Charlotte Jørgensen & Lisa Villadsen (red.): Retorik. Teori og praksis. Kbh.: Samfundslitteratur. 303 s. Bibliografisk Anmelder: Orla Vigsö är docent i retorik, Södertörns Högskola. Rhetorica Scandinavica 56 (2010), side 72-74 Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en 1 / 5
stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så 2 / 5
blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. Man kan knappast påstå att det råder brist på böcker, som presenterar sig själva som introduktioner till retoriken. Men det har varit en klar övervikt av böcker, där allt viktigt har hänt för runt 2000 år sedan, och där syftet är att presentera handfasta råd om "hur man gör". Dessa böcker kan fylla en funktion, visst, men de är sällan särskild originella och de ignorerar oftast helt det faktum, att retoriken i dag är ett vetenskapligt område med allt vad detta innebär: nödvändigheten av att diskutera de vetenskapsteoretiska förutsättningarna, den ständiga teoriutvecklingen, disciplinens samverkan med andra vetenskapsområden, osv. Men det finns undantag; Jens Kjeldsens Retorik idag (på svenska 2008), Hanne Roer & Marie Lund Klujeff (red.) Retorikkens aktualitet (2009), och den af Charlotte Jørgensen och Lisa Storm Villadsen redigerade Retorik. Teori og praksis (2009). Kjeldsens bok är en diger volym, vars uppbyggnad nästan kräver att läsaren läser boken från pärm till pärm, och Roer & Klujeffs sätter fokus på olika (nyare) användningsområden för retorisk analys. 3 / 5
Jørgensen & Villadsens bok är däremot en bred introduktion till retoriken, med kapitel om den historiska utvecklingen. Huvudsakligen består boken dock av relativt fristående kapitel om olika centrala delar i retorisk analys: genre, topik, retoriska funktioner, form & stil. Bakom boken står, förutom de två redaktörerna, ytterligare tre välkända köpenhamnsretoriker: Christian Kock, Merete Onsberg och Hanne Roer, och för varje kapitel står vem författaren är. Det innebär med andra ord att boken å ena sidan är en samlad introduktion, å andra sidan en rad fristående uppsatser om retoriska ämnen. Det kunde ha varit ett problem i andra sammanhang, där författarnas olika skrivsätt och syn skulle kunna skapa en oharmonisk helhet. Här bidrar det snarare till att övertyga läsaren om, att det inte bara finns en samsyn på retorikinstitutionen i Köpenhamn vad angår ämnets innehållssida, utan även dess uttryckssida. Skarvarna märks knappt under läsningen. Och vad gäller relationen till de två tidigare nämnda böckerna, så hänvisas det explicit till dessa som lämpliga supplement. Det finns med andra ord en uttrycklig vilja till diskussion för att föra retorikvetenskapen framåt, som är berömvärd och som samtidig understryker existensen av olika synvinklar och intressen inom ämnet. Boken presenterar en modern och vetenskaplig introduktion för retorikstudenter på universitetsnivå, och det har flera intressanta konsekvenser. För det första betyder det att retorikvetenskapliga diskussioner om begrepp och tolkning av klassiker refereras, förvisso kort men med noter som ger inblick i positionerna och var ytterligare läsning finns. Författarna drar sig inte heller för att själva presentera egna tolkningar och teoretiska utvecklingar, vilket gör boken till något mer än en blott syntetiserande lärobok. För det andra knyter författarna explicit förbindelserna till teorier inom angränsande områden, som medieforskning och pragmatik. Detta är inte bara en fördel för studenter, som på så sätt får den retoriska kunskapen länkad till vad de i övrigt har lärt sig, det är också en nödvändighet om retoriken ska kunna fungera som praktiskt analysverktyg. Här ligger, tror jag, en skillnad mellan den danska traditionen och t.ex. en svensk, där det har funnits tendenser till en "renodling" av retoriken. I den danska "skolan", om man kan tala om en sådan, intar retoriken en naturlig plats bland övriga sätt att betrakta kommunikation och språkanvändning. Samtidig pekar vissa av bokens kapitel även på en annan viktig förbindelse, nämligen till filosofi och samhällsteori. Särskild diskussionerna av retorikens förhållande till (samhälls)etiken visar på en grad av reflektion, som man inte är van vid från mer traditionella introduktioner. Dessutom innehåller boken tre kapitel, som skiljer sig ut från andra introduktioner. Det gäller det avslutande kapitlet om retorisk textproduktion, som knyter an till de mer pedagogiskt orienterade införingarna, som bl.a. norska skrivforskare har publicerat det senaste decenniet. Men det gäller framför allt kapitlen om framförandet och uppläsning, som på ett utmärkt sätt demonstrerar förbindelsen mellan teori och praktik. Kritikpunkterna mot boken, givet dess förutsättningar och syften, är få. Man kan i vissa kapitel se en tendens till uppradning av tänkare eller begrepp som tyder på att antalet tillgängliga sidor för kapitlet har varit i konflikt med författarens önskan att få med allt (eller det mesta). Och i kapitlet om retorisk genre saknar jag någon form av diskussion om retorikens genrebegrepp i relation till den omfattande genreforskning som sedan 1990-talet har växt fram inom språkvetenskapen. En sådan diskussion skulle dels knyta an till frågan om hur genrebegreppet används inom andra discipliner, dels visa att retoriken har något att bidra med på området. 4 / 5
Som helhet fungerar boken bra som introduktion till retorikens historiska bak grund och nutidiga status, samtidig som den ger vissa redskap för egna praktiska analyser. Men dess styrka ligger klart i att författarna visar retorikämnets ständiga förändring och utveckling i samspel med andra discipliner och områden. Det gör dock också, att läsaren (studenten) förutsätts ha ett mer reflekterande förhållande till vetenskapsteoretiska och filosofiska frågeställningar än vad man kanske kan förvänta sig av nybörjare (åtminstone i Sverige). Däremot tror jag den fungerar alldeles utmärkt just i kombination med andra nya introduktioner, precis som redaktörerna påpekar. Och för oss andra fungerar den som en påminnelse om att retoriken lever i kraft av sin förmåga att ta in och diskutera andra teorier om mänsklig kommunikation. 5 / 5