Remiss: En modernare rättegång II en uppföljning. 1. Inledning

1 (11) 2013-05-08 Dnr SU FV-1.1.3-0626-13 Regeringskansliet (Justitiedepartementet) 103 33 Stockholm Remiss: En modernare rättegång II en uppföljning 1. Inledning I betänkandet En modernare rättegång II redovisas en utvärdering av reformen En modernare rättegång (EMR-reformen) som trädde i kraft den 1 november 2008. Reformen innebar en genomgripande modernisering av rättegången i allmän domstol. EMR-utredningen har funnit att reformen har fallit mycket väl ut och har varit positiv för såväl enskilda som för rättsväsendet. Enligt utredningen kan dock reformen utvecklas ytterligare. I betänkandet föreslås därför vissa nyheter och förändringar. Bl.a. föreslås att brottsoffer och vittnen som infunnit sig till en inställd förhandling normalt ska kunna lämna sina uppgifter vid det tillfället och alltså slippa att komma tillbaka till tingsrätten vid ett senare tillfälle. Vidare föreslås att tingsrätterna, om en rättegång måste tas om (t.ex. p.g.a. jäv eller rättegångsfel), i större utsträckning ska kunna återanvända förhör som vid en tidigare huvudförhandling har dokumenterats med ljud och bild. Utredningen föreslår också att hänvisning till tingsrättens ljud- och bildupptagningar bör kunna ske i ökad utsträckning i hovrätten än vad som hittills skett i praktiken. Slutligen föreslås att nya bestämmelser införs för tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. En ensam domare föreslås kunna döma i tvistemål om 1) parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt, 2) målet är av enkel beskaffenhet, eller 3) huvudförhandlingen hålls i förenklad form. Om det inte räcker med en domare ska två domare delta. Bara om målet är mycket omfattande eller komplicerat ska tre domare delta. Juridiska fakultetsnämndens synpunkter på betänkandet präglas i stor utsträckning av att fakultetsnämnden i flera frågor har en annan uppfattning än utredningen när det gäller avvägningen mellan de olika intressen som ligger bakom de institut och regler som omfattas av förslagen. Utredningen har ofta låtit intresset av effektivitet väga tyngre än andra intressen av rättssäkerhetskaraktär, bl.a. intresset av en kvalificerad sammansättning i tingsrätt, intresset av den tilltalades rätt till en rättvis rättegång och möjligheterna att försvara sig, intresset av att det finns tillräckliga förutsättningar för en riktig bevisvärdering, allmänhetens faktiska möjligheter till insyn i processen m.m. Fakultetsnämndens synpunkter utvecklas nedan. Stockholms universitet Besöksadress: 106 91 Stockholm Universitetsvägen 10 E

2 (11) 2. Tingsrättens sammansättning i tvistemål Betänkandet innehåller ett förslag rörande tingsrättens sammansättning i tvistemål. Förslaget innebär en uppdelning i två nivåer där rätten i mellannivån, dvs. normalfallet, ska vara domför med två ledamöter i ställer för, som nu, med tre. Bland olika argument för detta ändringsförslag anför utredningen att det på många håll är svårt att få ut tredomarmålen till huvudförhandling, något som ofta beror på domarbrist. 1 Fakultetsnämnden ställer sig dock tveksam till om detta är rätt sätt att hantera problemet på. Om det nu råder domarbrist bör inte detta avhjälpas så att man genom en svagare sammansättning i tingsrätt försämrar rättssäkerheten i tvistemål. Detta gäller särskilt som man sedan 2008 har infört ett krav på generellt prövningstillstånd i tvistemål. Denna ändring innebar ju att tingsrättens betydelse ökade eftersom processens tyngdpunkt ytterligare försköts till denna instans. Det faktum att parter i tvistemål inte längre kan utgå ifrån att deras sak kommer att kunna prövas även i hovrätt borde rimligen innebära att tingsrätternas kompetens förstärktes eller i vart fall blev oförändrad. Visserligen anför utredningen att den senaste tidens utveckling i bl.a. tekniskt hänseende och utbildningshänseende har minskat behovet av en tredje domare vid huvudförhandlingen, 2 men fakultetsnämnden anser att detta inte kan uppväga den viktiga rättssäkerhetsgaranti som en sammansättning med tre domare innebär. Som ett argument mot en sammansättning med endast två domare anför utredningen att omröstningsreglerna medför att den ledamot som till tjänsterang är yngst vid olika meningar inte kommer att få något inflytande eftersom reglerna om ordförandens utslagsröst innebär att denne kan bestämma utgången ensam. 3 Utredningen menar dock att den sammanslagning av domstolarna som har skett under senare år har inneburit att förutsättningarna för att variera sammansättningarna vid huvudförhandling på ett lämpligt och omväxlande sätt har ökat väsentligt sedan tvådomarsammansättningar diskuterades inom Rättegångsutredningen år 1987. 4 Enligt fakultetsnämnden kan det visserligen förhålla sig så när det gäller de större tingsrätterna, men problemet kvarstår vid de minsta tingsrätterna och denna omständighet bör vid en avvägning av argumenten tillmätas en större betydelse än vad utredningen gjort. När det gäller betydelsen av frågan om tingsrättens sammansättning instämmer fakultetsnämnden i vissa av de remissvar som har avgivits med anledning av Målutredningens betänkande. 5 Sålunda framhöll Domareförbundet att domförhetsfrågan är av betydelse för vilket förtroende som enskilda och näringsidkare har för handläggningen och avgörandena i tvistemålen. Särskilt i tvister mellan nä- 1 SOU 2012:93 s. 184. 2 A.a. s. 185. 3 A.a. s. 187. 4 A.a. s. 188. 5 Målutredningens betänkande, Mål och medel särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44).

3 (11) ringsidkare är det av vikt att tingsrätten kan erbjuda en kvalificerad handläggning. I annat fall kan sådana tvister i än högre grad än i dag komma att överlämnas till skiljeförfarande och därmed undandras den offentliga rättsskipningen. Domareförbundet anförde mot bakgrund av detta att bestämmelsen borde få den utformningen att tvistemål alltjämt som huvudregel ska bestå av tre domare med undantag för fall då rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och omfattning och vad parterna anfört anser det tillräckligt med en domare. 6 Fakultetsnämnden vill också understryka JO:s synpunkter i denna fråga (såsom de återges av EMR-utredningen): JO anförde att genom EMR-reformen har lagstiftaren markerat att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätten och att hovrättens arbete bör koncentreras till att granska tingsrättens avgöranden. JO anförde vidare att genom reformen har det blivit ännu viktigare än tidigare att tingsrättens avgörande är välgrundat, men även att parterna upplever att de har fått en kvalificerad och korrekt prövning av tvisten. Ändrade sammansättningsregler kunde enligt JO medföra ett minskat förtroende för rättsväsendet. 7 Fakultetsnämnden ställer sig således kritisk till utredningens förslag att införa en regel där huvudregeln vid tingsrättens domförhet i tvistemål är en sammansättning med endast två domare. Det är bekymmersamt om problemet med domarbristen ska hanteras genom att man ändrar domförhetsreglerna i RB. I ställer bör regeringen och Domstolsverket på olika sätt stimulera unga jurister att söka sig till domarbanan och ge dem goda incitament för att vilja gå vidare på denna yrkesbana. Införandet av ett krav på generellt prövningstillstånd i tvistemål innebar att tingsrättens betydelse ökade eftersom processens tyngdpunkt ytterligare försköts till denna instans. Att i denna situation försvaga tingsrätterna genom en svagare sammansättning skulle försämra rättssäkerheten i tvistemål. 3. Förutsättningarna för att hålla förhör utom huvudförhandling i samband med en inställd huvudförhandling I de situationer när en tilltalad inte inställer sig till en huvudförhandling i brottmål medan vittnen och andra förhörspersoner har infunnit sig, vill utredningen ändra lagen så att domstolarna får ökade möjligheter till bevisupptagning utom huvudförhandling. Förändringen ska innebära att rätten i samband med en inställd huvudförhandling kan övergå till bevisupptagning utom huvudförhandling beträffande närvarande förhörspersoner. Detta ska dock gälla endast om det inte är olämpligt (RB 36:19 p. 4). Enligt utredningen är tanken att denna bevisupptagning sedan ska spelas upp vid den nya huvudförhandlingen. Undantag gäller dock om ytterligare frågor behöver ställas (RB 43:13 a respektive 46:13 a). 8 6 SOU 2012:93 s. 168. 7 A.st. 8 Se avsnitt 4.

4 (11) Enligt utredningen ska bedömningen göras i ljuset av kraven i artikel 6 i Europakonventionen, 9 men man gör ingen fullständig analys av vilka dessa krav är. Enligt fakultetsnämndens mening är det en brist i utredningen att analysen endast inriktats på frågan om när muntlig förhandling krävs enligt Europakonventionen. Analysen hade behövt utökats till att omfatta även rätten till motförhör. 10 Visserligen nämner utredningen artikel 6 punkt 3 (d) i Europakonventionen vari föreskrivs att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, men denna rättighet behöver beaktas ytterligare. Bland den tilltalades rättigheter är rätten till motförhör central. Bevisning som är avgörande får inte läggas till grund för fällande dom om inte den tilltalade har haft möjlighet till motförhör under något skede i rättegången. 11 Om den tilltalade inte har delgivits kallelse till förhandlingen har denne heller inte fått möjlighet till motförhör. 12 I betänkandet borde denna rättighet ha tagits upp då utredningen behandlar frågan om det i brottmål bör finnas ett formellt krav på att den tilltalade är delgiven stämning och kallelse för att bevisupptagning ska få äga rum i samband med en inställd huvudförhandling. Som utredningen konstaterar har flera JO-beslut givit uttryck för olika uppfattningar i frågan om bevisupptagning utom huvudförhandling. Enligt utredningen och JO ger inte ordalydelsen av RB 46:3 st. 2 och 35:9 anledning att tolka hänvisningen på annat sätt än att det inte finns något formellt hinder i RB mot att bevisupptagning genomförs trots att den tilltalade varken har delgetts stämning i målet eller kallelse till den inställda förhandlingen. Det är dock inte utan vidare lämpligt att förfara på det sättet. Utredningen tar därefter upp frågan om det finns anledning att i lagen införa ett formellt krav på att delgivning skett. Utredningen anför härvid följande: Lämpligheten i att hålla förhör utom huvudförhandling när den tilltalade inte är delgiven stämning får anses tveksam. Trots det kan det ifrågasättas om krav på delgivning ska vara en nödvändig förutsättning för tillämpning av bestämmelsen. Syftet med reformen har bl.a. varit att göra de processuella bestämmelserna mer flexibla så att handläggningen i varje enskilt fall kan anpassas efter vad som behövs. Mot den bakgrunden ter det sig som ett steg i fel riktning att i lagen införa ett formellt krav på delgivning. Den strävan efter en effektiv och ändamålsenlig handläggning, som genomsyrar reformen, kan komma att motverkas om ett sådant villkor införs. Det kan inte uteslutas att det finns situationer som inte nu kan förutses där det får anses acceptabelt att bevisupptagning genomförs vid inställd förhandling, trots bristande delgivning av stämning i målet. Bevisupptagning utom huvudförhandling utesluter ju inte att nytt förhör kan komma att hållas exempelvis genom tilläggsförhör. Utredningen anser alltså inte att det i lagen ska införas en sådan förutsättning och lämnar inte något sådant förslag. 13 9 SOU 2012:93 s. 137. 10 Denna rätt omnämns dock, se a.a. s. 126. 11 Se NJA 1992 s. 532 och Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång IV (7 u.) s. 31 f. 12 Här förutsätts att möjlighet till motförhör inte har givits under förundersökningen. 13 SOU 2012:93 s. 141 f. (kurs. här.).

5 (11) Enligt fakultetsnämnden måste en strävan efter en effektiv och ändamålsenlig handläggning balanseras mot den tilltalades rätt till en rättvis rättegång, särskilt den tilltalades rätt till motförhör enligt artikel 6 punkt 3 (d) i Europakonventionen. I betänkandet finns inget som tyder på att utredningen skulle ha gjort en sådan avvägning. Det är inte givet en avvägning utfaller på ett sådant sätt att en strävan efter en effektiv och ändamålsenlig handläggning ska anses väga tyngre än den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. Enligt fakultetsnämnden kan man inte utgå ifrån att bristen på motförhör vid det förhör som sker utom huvudförhandling kan kompenseras genom att motförhör får hållas vid huvudförhandlingen. Detta sammanhänger med utredningens förslag att ändra RB 36:16 st. 2 så att tilläggsförhör nu ska vara huvudregel i de fall då det tidigare förhöret kan läggas fram genom ljud- och bildupptagning. 14 Ett tilläggsförhör är inget fullständigt förhör utan består i princip endast av kompletterande frågor. För att den tilltalade ska få tillräckliga möjligheter att försvara sig mot åtalet är det nödvändigt att denne minst en gång under rättegången får en verklig möjlighet att genomföra motförhör med förhörspersonerna i målet. Om det är fråga om avgörande bevisning får denna enligt Europadomstolens praxis inte läggas till grund för en fällande dom i de fall då rätten till motförhör inte iakttagits. En inskränkning av rätten till motförhör får i princip endast betydelse när det gäller bevisning som är avgörande. Beträffande bevis som inte är avgörande kan det således se ut som om förhör enligt RB 36:19 p. 4 kunde tillåtas. Men i mål där det föreligger flera bevis kan frågan om bevisning är avgörande eller inte egentligen inte avgöras förrän först vid överläggningen då rätten värderar all den bevisning som lagts fram i målet. 15 Vid själva bevisupptagningen kan det vara svårt att överblicka vilken betydelse ett bevis kommer att få i målet. I de fall då en tilltalad inte har kunnat utnyttja möjligheten till motförhör vid bevisupptagning utom huvudförhandling, kunde man dock tänka sig att rätten, i stället för att spela upp en ljud- och bildupptagning från förhöret, tillät att det hölls ett nytt förhör (dvs. inte tilläggsförhör) vid huvudförhandlingen. 16 Jämfört med att redan vid det första, ofta avgörande och mest betydelsefulla, förhöret kunna utöva sin möjlighet till motförhör måste dock denna möjlighet anses som mindre värdefull för den tilltalade. Enligt fakultetsnämnden talar det ovan anförda för att man bör förvissa sig om att den tilltalade redan vid det första förhöret, dvs. förhöret utom huvudförhandling, ges tillfälle att utöva sin rätt till motförhör. Detta kan ske genom att man i lagtexten inför ett krav på att den tilltalade ska ha delgivits stämning och kallelse till huvudförhandlingen för att rätten ska få ta upp bevis (dvs. förhör med vittne, part, målsägande och sakkunnig) utom huvudförhandling. En tilltalad som trots sådan delgivning inte inställer sig kan anses ha avstått från sin rätt till motförhör. 17 14 A.a. s. 288. 15 Även vid överläggningen kan det vara svårt att avgöra vad som är den avgörande bevisningen. Även ett bevis med lågt bevisvärde kan ju visa sig vara avgörande om dess värde sammanvägs med övrig bevisning i målet. Se Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång IV (7 u.) s. 32 och Heuman i JT 1993/94 s. 207. 16 Se RB 36:16 st. 2 och rekvisitet om det inte är olämpligt. 17 Här bortses från situationer då den tilltalade har laga förfall.

6 (11) Den föreslagna lagtexten (RB 36:19 p. 4) innebär att förhör får hållas utom huvudförhandling om förhörspersonen inställt sig till en huvudförhandling som ställs in och det inte är olämpligt. Som regeln nu är formulerad kommer huvudregeln i sådana situationer att bli att rätten får genomföra förhör utom huvudförhandling, dvs. bevisupptagning får ske om det inte föreligger några omständigheter som medför att en sådan skulle vara olämplig. Med hänsyn till vad som anförts ovan om rätten till motförhör, kravet på delgivning m.m. anser fakultetsnämnden att rekvisitet i stället bör vara om det är lämpligt. 3. Framläggande av bevis genom uppspelning vid ny huvudförhandling när förhör redan hållits vid tidigare förhandling Utredningen föreslår att följande mening läggs till i RB 43:13 a respektive 46:13 a: Kan ett muntligt bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Utredningen har här utgått från den regel som nu gäller för överrättsprocessen, dvs. RB 35:13 st. 2. Förslaget, som bl.a. har att göra med det s.k. Södertäljemålet, motiveras med bl.a. följande skäl: Frågeställningarna är angelägna. På senare tid har uppmärksammats flera fall där omfattande och komplicerade rättegångar tvingats tas om i tingsrätten av olika anledningar. Ett av fallen är ett brottmål som under år 2012 handlades vid Södertälje tingsrätt och som återförvisades av hovrätten till tingsrätten på grund av jäv, sedan domen överklagats. Tingsrätten fattade inför den nya huvudförhandlingen beslut om att helt nya förhör skulle hållas vid den nya huvudförhandlingen. I tingsrättens beslut hänvisades bl.a. till principen om det bästa bevismedlet. 18 Enligt fakultetsnämnden talar mycket för att det var riktigt att, som tingsrätten gjorde i detta mål, avslå åklagarens begäran om att få spela upp tidigare inspelade förhör. Beslutet innebar att helt nya förhör skulle hållas vid den nya huvudförhandlingen. Även om det, som tingsrätten konstaterade, inte förelåg några principiella hinder mot att betrakta förhören från den tidigare huvudförhandlingen såsom bevisning upptagen utom huvudförhandling 19 kan det sålunda ifrågasättas om det i detta mål skulle ha varit lämpligt att lägga fram bevisningen genom att spela upp förhören från den första huvudförhandlingen. I Södertäljemålet ställde tingsrätten frågan om alla förhörspersoner ska behandlas på samma sätt eller om olika förfaringssätt ska tillämpas på olika förhörspersoner. 20 Att tilllåta omförhör med de tilltalade medan den övriga bevisningen läggs fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar innebär en risk därigenom att de tilltalade kan ändra eller förvränga det sammanhang i vilket den övriga muntliga bevisningen presenteras. Tingsrätten framhöll att denna omständighet kan medföra en risk för såväl felaktig 18 SOU 2012:93 s. 148 f. 19 Södertälje tingsrätt, beslut 2012-10-31 i mål nr. 2376-12. 20 Södertälje tingsrätt, beslut 2012-10-31 i mål nr. B 2376-12.

7 (11) bevisvärdering som att omfattande tilläggsförhör kan behöva hållas med andra förhörspersoner. En liknande fråga hade dessförinnan uppkommit i ett mål som avgjordes 2011 av Solna tingsrätt som anförde följande: För att uppnå bästa balans inför bevisvärdering i målet bör alla förhör vid den nya huvudförhandlingen presenteras på i huvudsak samma sätt. Eventuella tilläggsförhör kan dessutom föranleda behov av kompletterande frågor till andra förhörspersoner eller åberopande av ytterligare bevisning, varför det med begärt förebringande av bevisningen och reservationen för tilläggsförhör föreligger en risk för att även den nya huvudförhandlingen måste ställas in. 21 Båda tingsrätterna ansåg således att förhören vid den nya huvudförhandlingen skulle presenteras på i huvudsak samma sätt och att förhörspersonerna sålunda i princip skulle behandlas lika. Det skäl som starkast talar för utredningens förslag är hänsynen till förhörspersonerna, bl.a. målsägandena (brottsoffren): Det är därmed utredningens uppfattning att nya förhör i stället för återanvändande av de tidigare inför rätta upptagna förhören normalt försämrar förutsättningarna för materiellt riktiga domar. Fördelarna med återanvändande av redan hållna förhör är också påtagliga i ett brottsoffer- och medborgarperspektiv. Nya förhör innebär olägenheter och påfrestningar för förhörspersonerna. De som lojalt inställer sig vid en huvudförhandling i domstol bör kunna utgå från att man får lämna sina uppgifter vid det tillfället och normalt slipper komma tillbaka för nya förhör. Att hålla nya förhör innebär stora kostnader för staten och kan i vissa fall påverka förtroendet för rättsväsendet negativt. 22 Enligt fakultetsnämnden är dessa skäl visserligen värda att lyftas fram, men de måste vägas mot vad som ovan anförts, dvs. att alla förhörspersoner bör behandlas på samma sätt och att en olik behandling kan leda till en risk för felaktig bevisvärdering och omfattande tilläggsförhör. I de fall då ett bevis kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får enligt utredningens förslag beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Innan man har hört den tilltalade kan det dock vara svårt att förutse om ytterligare frågor behöver ställas. Man vet ju då inte om de tilltalade senare kommer att ändra eller förvränga det sammanhang i vilket den övriga muntliga bevisningen presenteras. Med tanke på att målsägande regelmässigt hörs före den tilltalade finns just för målsägandeförhör en svårighet att i detta skede kunna bedöma om förhöret från den tidigare rättegången bör spelas upp eller inte. 21 Solna tingsrätt, beslut 2011-08-15 i mål nr. B 9452-09. 22 SOU 2012:93 s. 149.

8 (11) Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser fakultetsnämnden att det inte bör införas en regel som innebär en presumtion för att tidigare förhör ska spelas upp. Konsekvensen av att utredningens förslag i denna del inte genomförs blir att det även fortsättningsvis kommer att råda ett rättsläge där rätten efter lämplighetsöverväganden får avgöra frågan om tidigare förhör ska spelas upp eller om helt nya förhör ska hållas. 4. Ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt Enligt utredningen bör hänvisning till ljud- och bildupptagningar kunna ske i större utsträckning än vad som hittills har skett i praktiken. 23 Hänvisning till ljud- och bildupptagningar har kunnat ske redan från EMR-reformens ikraftträdande. Enligt vad utredningen inhämtat från hovrätterna förekommer sådan hänvisning då och då. 24 Anledningen till detta får antas bero på att hänvisning inte har ansetts lämpligt eller ändamålsenligt. Enligt utredningen är många parter och ombud skeptiska till hänvisning som presentationsform när det gäller just ljud- och bildupptagningar. 25 Det har inte heller varit något som hovrätterna överlag har verkat för och ännu mer sällan har genomdrivit mot parternas vilja. De uttalanden som görs i utredningen, i förening med det föreslagna förtydligandet till lagtexten, 26 kommer dock om dessa godtas att leda till att hänvisning till ljud- och bildupptagning kommer att få en påtaglig ökad tillämpning. Fakultetsnämnden delar inte utredningens uppfattning om det lämpliga i att hänvisning i detta hänseende bör kunna ske i större utsträckning än vad som hittills skett i praktiken. De invändningar som redovisas i utredningen mot en sådan utveckling är av sådan betydelse att fakultetsnämnden inte kan instämma i förslaget i denna del. 27 Fakultetsnämnden vill därutöver särskilt nämna att möjligheten för den tilltalade som är häktad att ta del av såväl ljud- som bildupptagningen, i praktiken är utesluten eftersom bildfilen inte ska föras ut från domstolen. 28 Enligt utredningen torde det ofta räcka för parter och ombud, som var närvarande när bevisen togs upp i tingsrätten, att i samband med hovrättsprocessen ta del av ljudupptagningarna. 29 Fakultetsnämnden instämmer inte i detta. Eftersom bevispresentationen i hovrätten sker genom uppspelning av ljud- och bildupptagningen inte enbart ljudupptagningen bör den avgörande vikt som tillmäts detta förhållande (särskilt för tilltrosbevisningen) även gälla för parter och ombud vilka i och för sig varit närvarande när bevisen togs upp i tingsrätten. 30 23 A.a. s. 244 ff. 24 A.a. s. 236. 25 A.a. s. 237. 26 Här avses förslaget till ändringar av RB 50:19 och 51:19. Se SOU 2012:93 s. 230 ff. 27 Se experten Tomas Nilssons särskilda yttrande, a.a. s. 307. 28 Se experten Tomas Nilssons särskilda yttrande, a.a. s. 308. 29 SOU 2012:93 s. 247. 30 Se experten Tomas Nilssons särskilda yttrande, a.a. s. 308, vari hänvisas till HD:s uttalande i NJA 2009 s. 836 (se s. 843) om att det är angeläget att den tilltalade själv får ta del av uppspelningarna, så att han eller hon bereds tillfälle att i samråd med sin försvarare ta ställning till i vad mån och på vilket sätt förhören kan behöva kommenteras i slutanförandet, eller om det finns anledning att begära tilläggsförhör med honom eller henne själv eller någon annan.

9 (11) Utredningen har uttryckligen ställt sig avvisande till invändningar om att offentlighetsprincipen inte beaktas i tillräcklig grad vid hänvisning till ljud- och bildupptagningar. 31 Härvid hänvisar utredningen till vad regeringen anförde i EMR-propositionen om att hänvisningsmetoden inte innebär någon egentlig inskränkning i allmänhetens möjligheter att ta del av det material som domstolen grundar sitt avgörande på. 32 Emellertid anförde regeringen i denna proposition dessutom följande: Inte desto mindre finns det anledning att vara uppmärksam på att möjligheterna att ta del av processmaterialet vid en huvudförhandling där hänvisningar till skriftliga handlingar förekommer kan komma att ställa högre krav på aktivitet från allmänhetens sida. 33 Även om offentligheten teoretiskt sett inte inskränks visar uttalandet att en ökad användning av hänvisningsmöjligheten i hovrätt de facto innebär en inskränkning av offentligheten. För allmänheten blir tröskeln högre och enligt fakultetsnämnden kommer en utökad användning av hänvisning till ljud- och bildupptagning i hovrätt att försvåra för allmänheten att följa och förstå huvudförhandlingar i hovrätt. Med tanke på att offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad är denna faktiska konsekvens av utredningens förslag betänklig. 34 Som framhållits av Advokatsamfundet medför en utökad hänvisning även en risk för att parterna förlorar känslan av delaktighet i processen. 35 Fakultetsnämnden är således kritisk till att utredningen även i detta avseende har låtit effektivitetshänsyn gå före andra viktiga intressen i rättegången. 5. Möjlighet att i HD meddela dom utan att motparten delges överklagandet i fall då det är uppenbart ogrundat Den föreslagna ändringen av RB 55:8 saknar egentlig motivering. Som utredningen anför reglerar detta stadgande frågor om kommunicering av överklagandet med motparten efter överklagande av en dom till Högsta domstolen. Ändringen innebär att man föreslår en bestämmelse som uttryckligen ger Högsta domstolen möjlighet att meddela dom utan att motparten delges överklagandet i fall då det är uppenbart ogrundat. Tidigare har det inte funnits någon sådan bestämmelse. Däremot fanns, såvitt avser hovrättsprocessen, en sådan bestämmelse i RB 50:8. Denna bestämmelse togs bort i samband med EMRreformen. 36 Enligt utredningen har dock denna ordning tillämpats av Högsta domstolen, även efter lagändringen som innebar att hovrättsbestämmelsen togs bort (se bl.a. NJA 1986 s. 117, NJA 2002 A 4, NJA 2007 s. 125 och NJA 2011 s. 267). Eftersom hovrättsbestämmelsen 31 SOU 2012:93 s. 248. 32 Utredningen hänvisar till prop. 2004/05:131 s. 148. 33 Prop. 2004/05:131 s. 148. Av det skälet ansåg regeringen att det i speciella fall, framför allt i uppmärksammade mål med ett stort allmänintresse, kan finnas anledning för rätten att med stöd av 16 tredje stycket avgiftsförordningen (1992:191) tillhandahålla avgiftsfria kopior av vissa av de handlingar parterna hänför sig till under förhandlingen. 34 RF 2:11 st. 2 p. 2. 35 SOU 2012:93 s. 247. 36 Prop. 2007/08:139 s. 24 och 28.

10 (11) inte längre finns har det införts en uttrycklig reglering för förfarandet i Högsta domstolen. 37 Enligt fakultetsnämnden bör det bakom ett lagförslag finnas en tydlig motivering. Utredningens motivering är att HD har tillämpat en regel som inte gäller (och som inte heller gällde för HD) och att regeln därför bör införas. Detta kan inte anses utgöra en tillräcklig motivering för en lagändring. Fakultetsnämnden, som dock anser att förslaget i sak är godtagbart, menar att det hade funnits skäl framhålla att förslaget har samband med reglerna om prövningstillstånd. När man för tvistemålens del införde ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt kunde hovrätten vägra prövningstillstånd i de fall då ett överklagande är uppenbart ogrundat. Det faktum att man i HD har ett generellt krav på prövningstillstånd innebär att det kan synas som om uppenbart ogrundade överklaganden även här kunde hanteras genom att HD vägrar prövningstillstånd. Dock gäller kravet på prövningstillstånd endast i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt (RB 54:9). I mål som väckts vid hovrätt och som överklagas till HD, behöver HD således kunna meddela dom utan att motparten delges överklagandet i fall då det är uppenbart ogrundat. I dessa ganska ovanliga fall har således den föreslagna ändringen betydelse. 6. En terminologisk fråga När utredningen redogör för NJA 2011 s. 589 nämns att målet rörde komplicerade ekonomiska förhållanden och att parterna hade åberopat omfattande bevisning, bl.a. sakkunniga vittnen med diametralt olika uppfattningar. 38 HD använder visserligen begreppet sakkunniga vittnen, men domstolen gör det på ett sätt som inte överensstämmer med nu rådande terminologi. 39 Att HD egentligen åsyftar sakkunnigbevisning framgår också av att HD i en angränsande mening framhåller att parterna å ömse sidor har fört in omfattande bevisning, däribland ekonomisk sakkunnigbevisning. 40 De värderingsutlåtanden som åberopas i målet är således att betrakta som sakkunnigbevisning och de experter som avgivit utlåtandena är partssakkunniga. 41 7. Regeringens val av särskild utredare Utan att på något sätt ifrågasätta utredarens kompetens eller sätt att utföra uppdraget vill fakultetsnämnden slutligen göra en principiell anmärkning, nämligen ifrågasätta det lämpliga i att en utvärdering av en reform sker av samma person som varit utredare i det betänkande som ligger till grund för den reform som ska utvärderas. 42 Ett sådant förfarande kan medföra en risk för att utvärderingen inte uppfattas som helt oberoende. 37 SOU 2012:93 s. 303. 38 A.a. s. 217. 39 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 40 kap RB, inledningen. 40 Kurs. här. 41 Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång IV (7 u.) s. 286. 42 Jfr SvJT 2013 s. 170.

11 (11)