Dammsäkerhet. Handbok för egenkontroll och tillsyn 2013

Dammsäkerhet Handbok för egenkontroll och tillsyn 2013

Svenska Kraftnät Box 1200 172 24 Sundbyberg Sturegatan 1 Tel 08 475 80 00 Fax 08 475 89 50 www.svk.se Org.Nr 202 100-4284 Information om dammsäkerhet finns att hämta på sidan www.svk.se/dammsakerhet/ Omslagsbild: Svegsdammen. Foto: Fortum

Förord Svenska Kraftnät ska enligt regeringens instruktion främja dammsäkerheten i landet. I den uppgiften ingår tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Svenska Kraftnät gav 2003 ut den vägledande skriften Dammsäkerhet egenkontroll och tillsyn som ett led i utvecklingen av rutiner för tillsyn, uppföljning och rapportering av dammsäkerheten. Skriften reviderades första gången 2007. Denna handbok utgör en uppdaterad och till viss del omarbetad utgåva av nämnda skrift. Strukturen har delvis omdisponerats i syfte att nå en ökad tydlighet. Avsnitten om tillsynsvägledning, tillsyn och egenkontroll har omarbetats i samråd med Svenska Kraftnäts dammsäkerhetsråd. Handboken riktar sig till dels länsstyrelserna, som enligt miljöbalken är operativa tillsynsmyndigheter för dammsäkerheten, dels andra aktörer inom området såsom dammägare, konsulter och kommuner. Handbokens rekommendationer är inte rättsligt bindande. Däremot lämnas förslag på arbetssätt för myndighetstillsyn av dammsäkerheten med bl.a. rutiner för årsrapportering och myndighetsuppföljning. Beskrivning görs av regelverk tillämpliga på dammsäkerhetsområdet, liksom av de rutiner för dammsäkerhetsarbete som har utvecklats och etablerats inom kraftoch gruvindustrin. En av handbokens bilagor innehåller en detaljerad redovisning och analys av de delar av miljöbalken med tillhörande förordningar, som är av särskilt intresse för tillsynen av dammsäkerhet. Min förhoppning är att handboken ska underlätta arbetet med egenkontroll och tillsyn och bidra till successiva förbättringar av dammsäkerheten och beredskapen för dammbrott. Sundbyberg i april 2013 Mikael Odenberg generaldirektör

INNEHÅLL 01. Inledning 7 1.1 Handbokens syfte, målgrupp och disposition 7 1.2 Roller och ansvar 8 02. Dammar och dammsäkerhet 9 2.1 Indelning av dammar 9 2.2 Dammbrott 11 2.3 Konsekvenser av dammbrott 12 2.4 Dammsäkerhet 13 03. Regelsystem tillämpliga på dammsäkerhetsområdet 15 5.2 Allmänt om tillsyn enligt miljöbalken 25 5.3 Allmänt om tillsyn av dammsäkerhet 26 5.4 Dammägares årsrapportering 27 5.5 Uppföljning av årsrapportering 29 5.6 Dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott 31 5.7 Rådgivning till dammägare 34 5.8 Infordrande av dokumentation om egenkontrollen 34 5.9 Offentlighetsprincipen, sekretess och hemliga handlingar 34 5.10 Länsstyrelsens dammregister 35 5.11 Länsstyrelsens rapportering till tillsynsvägledande myndighet 36 5.12 Länsstyrelsens kompetensbehov 36 3.1 Miljöbalken 15 3.2 Lagen om skydd mot olyckor, farlig verksamhet 17 3.3 Övriga lagar 19 04. Tillsynsvägledning 21 4.1 Tillsynsvägledning allmänt miljöbalken 21 4.2 Tillsynsvägledning vattenverksamheter 21 4.3 Tillsynsvägledning dammsäkerhet 21 4.4 Tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet 22 4.5 Plan för förstärkt tillsynsvägledning 23 4.6 Kompetensutveckling av handläggare 23 4.7 Förteckning över dammsäkerhetskompetens 23 06. Dammägarens egenkontroll av dammsäkerhet 37 6.1 Dammägares underrättelse till myndighet vid störning 37 6.2 Grundläggande principer för egenkontroll av dammsäkerhet 38 6.3 Kraft- och gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet 39 07. Kraftföretagens riktlinjer 41 7.1 RIDAS Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet 41 7.2 Kraftindustrins dammregister 47 7.3 Riktlinjer för dimensionerande flöden 47 7.4 Standardiserade bedömningsklasser 50 08. Gruvföretagens riktlinjer 53 05. Tillsyn av dammsäkerhet 25 5.1 Allmänt om tillsyn 25 8.1 GruvRIDAS - Gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet 53

09. Samverkan mellan myndigheter och dammägare 57 9.1 Älvgrupper 57 9.2 Samordningsgruppen för information vid höga flöden m.m. 58 10. Beredskap för dammbrott 59 10.1 Samordnad beredskapsplanering 59 10.2 Varning av allmänheten 60 10.3 Tillsyn av beredskap för dammbrott 61 10.4 Annan översvämningskartering 62 Litteraturförteckning 63 Bilaga A dammsäkerhetsutvecklingen i SverigE 65 Bilaga B - Orientering om dammkonstruktioner 69 Bilaga C Redogörelse för valda delar av miljöbalken m.m. 79 Bilaga D - Blankett för årsrapportering dammsäkerhet 93

6

01. Inledning 7 1.1 Handbokens syfte, målgrupp och disposition Denna handbok behandlar egenkontroll och tillsyn av dammsäkerhet. Handboken syftar till att bidra till en enhetlig och ändamålsenlig myndighetstillsyn och en god egenkontroll av dammsäkerhet. Den viktigaste lagstiftningen för dammsäkerhet är miljöbalken. Handbokens beskrivning av regelverket har därför koncentrerats till miljöbalken med tillhörande förordningar. Även lagen om skydd mot olyckor, som bl.a. hanterar beredskap för dammbrott, och ytterligare lagstiftning som kan ha viss betydelse för dammsäkerhetsarbetet berörs översiktligt i handboken. Handboken är främst tänkt att vara till stöd och vägledning för länsstyrelserna i arbetet med den operativa tillsynen, och skapa förutsättningar för en inom landet enhetlig dammsäkerhetstillsyn. Handboken är även tänkt att vara en hjälp i dammägarnas arbete med egenkontroll av dammsäkerheten, och stödja utvecklingen av samordnad beredskap för dammbrott. I avsnitt 1 ges en inledande översiktlig beskrivning av roll- och ansvarsfördelning inom dammsäkerhetsområdet. I Bilaga A ges en historik om dammsäkerhetsutvecklingen i Sverige. I avsnitt 2 följer en orientering om dammar, dammbrott och beskrivning av begreppet dammsäkerhet. En översiktlig beskrivning av olika typer av dammbyggnader ges i Bilaga B. I avsnitt 3 beskrivs viktiga krav som ställs på dammägaren enligt miljöbalken och lagen om skydd mot olyckor, och ansvarsfördelning avseende tillsyn och tillsynsvägledning. I avsnittet görs även en allmän genomgång av annan lagstiftning som också kan ha betydelse för dammsäkerheten. En djupare redogörelse för delar av miljöbalken, i vilket bl.a. det nuvarande regelverket för vattenlagstiftningen och dammsäkerhet ingår, liksom för äldre vattenlagstiftning, ges i Bilaga C. Avsnitt 4 går översiktligt igenom tillsynsvägledning enligt miljöbalken i allmänhet samt beskriver den tillsynsvägledning som görs avseende dammsäkerhet. I avsnitt 5 beskrivs hur tillsyn av dammsäkerhet kan bedrivas. Bland annat beskrivs rutiner för årlig rapportering av dammsäkerhet från dammägarna till länsstyrelserna och hur denna rapportering kan användas i tillsynen. I bilaga D finns en blankett för årsrapportering. Ett pågående projekt (2013) med utökad årsrapportering för dammar med särskilt stora konsekvenser för samhället i händelse av dammbrott tas upp inom avsnittet. I avsnitt 6 redogörs för krav och grundläggande principer för dammägares egenkontroll av dammsäkerhet som Svenska Kraftnät anser bör gälla. I avsnitt 7 och 8 görs en allmän genomgång av viktiga moment i kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, RIDAS, samt gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, GruvRIDAS. I avsnitt 9 och 10 behandlas samverkan mellan myndigheter och dammägare och pågående utveckling inom samordnad beredskap för dammbrott.

8 1.2 Roller och ansvar Dammsäkerhetsfrågorna har i Sverige inte varit föremål för myndighetsövervakning i någon större omfattning. Dammsäkerhetsutvecklingen har inte styrts av statliga normer eller föreskrifter om hur dammar ska byggas och övervakas. I vattendomstolspraxis har man dock beaktat säkerhetsaspekter vid tillståndsprövning. Dammsäkerhetsutvecklingen i landet beskrivs utförligt i Bilaga A. I den svenska modellen för hantering av dammsäkerhetsfrågorna där samhällets krav är uttryckta i övergripande och allmänt hållna regler, åläggs dammägarna ett stort ansvar att göra vad som krävs för att säkerställa dammsäkerheten. Dammägarna åläggs enligt miljöbalken och lagen om skydd mot olyckor ett mycket långt gående ansvar. Detta innebär inom dammsäkerhetsområdet att den som är underhållsskyldig för en dammbyggnad, i regel dammägaren, själv ska utarbeta och följa rutiner för egenkontroll. Vidare ska dammägaren undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt, och såvitt det inte kan anses orimligt vidta de åtgärder som behövs samt använda bästa möjliga teknik för att undvika skador. Skulle ändå ett dammbrott inträffa, är dammägaren strikt ansvarig för konsekvenserna av dammbrottet. Ägaren eller verksamhetsutövaren vid dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor ska också i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön. Länsstyrelserna är i de allra flesta fall operativa tillsynsmyndigheter för vattenverksamheter enligt miljöbalken. I detta ingår tillsyn av dammsäkerhet. Det är också länsstyrelsernas uppgift att utöva tillsyn över kommunernas efterlevnad av lagen om skydd mot olyckor samt att efter samråd med kommunerna fatta beslut om dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor. Länsstyrelserna har även en samordnande roll inom respektive län bl.a. vad gäller beredskap för dammbrott. Kommunerna ska utöva tillsyn över dammägarnas beredskap för dammbrott vid dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor. Kommunerna ansvarar också för planering och utövande av olycksförebyggande verksamhet och räddningstjänst, t.ex. i samband med dammbrott. Svenska Kraftnät har sedan 1998 en central myndighetsroll för dammsäkerhet. Dessförinnan fanns det ingen central myndighet med uppgifter inom dammsäkerhetsområdet. I Svenska Kraftnäts instruktion anges att Svenska Kraftnät ska främja dammsäkerheten i landet, följa klimatförändringarnas påverkan samt följa och medverka i utvecklingen i landet, verka för att möjligheterna att minska skador till följd av höga flöden utvecklas och tas till vara och uppmärksamma behovet av forskning. Svenska Kraftnät ska vidare rapportera regelbundet till regeringen om utvecklingen och när det är påkallat lämna regeringen förslag till åtgärder för att förbättra dammsäkerheten, samt vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer. I regleringsbrev anges dessutom att Svenska Kraftnät ska verka för att riskerna för allvarliga störningar på samhället genom dammbrott och höga flöden minskar. Sedan november 2004 är Svenska Kraftnät tillsynsvägledande myndighet i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Detta innefattar att lämna råd och stöd till länsstyrelserna om den operativa tillsynen och att samordna, följa upp och utvärdera den operativa tillsynen. Till stöd för Svenska Kraftnäts uppgifter inom dammsäkerhetsområdet finns i enlighet med Svenska Kraftnäts instruktion ett rådgivande organ, Dammsäkerhetsrådet. Ordförande i Dammsäkerhetsrådet ska vara en jurist med domarerfarenhet. Rådet består i övrigt av representanter från länsstyrelserna, Sveriges kommuner och landsting, SMHI, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, gruvindustrin, kraftindustrin och Svenska Kraftnät. Ledamöterna utses av Svenska Kraftnät. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala ansvaret för tillsynsvägledning när det gäller miljöbalkens tillämpning i frågor om bestämmelser om förebyggande och hantering av allvarliga olyckor i förordningen om utvinningsavfall. Vidare har myndigheten det centrala tillsynsansvaret enligt lagen om skydd mot olyckor och ska ge råd, stöd och vägledning till alla aktörer inom lagstiftningen.

02. Dammar och dammsäkerhet 9 En damm kan benämnas dammkropp, dammkonstruktion, dammbyggnad eller dammenhet. I dagligt tal och även i skrift används ofta begreppen synonymt. I denna framställning används orden damm och dammbyggnad omväxlande som benämning för ett byggnadsverk som utgör barriär över ett vattendrag eller en terrängsänka och med syfte att lagra, kontrollera och/eller avleda vatten eller blandningar av vatten och annat material. Det förekommer att ordet damm i vissa sammanhang används för att beteckna det uppdämda vattnet. I denna handbok används dock begreppet regleringsmagasin för det uppdämda vattnet. Ofta förkortas regleringsmagasin till bara magasin. I den statliga utredningen Dammsäkerhet Tydliga regler och effektiv tillsyn, SOU 2012:46, definieras damm som en vattenanläggning vars syfte är att innehålla eller utestänga vatten eller blandningar av vatten och annat material. Ibland behövs flera dammar för att innesluta en vattenvolym i ett magasin. Begreppet dammanläggning brukar användas som samlingsnamn för den eller de dammar som innehåller eller utestänger en och samma vattenvolym. I Sverige finns uppskattningsvis 10 000 dammbyggnader av varierande storlek och ålder, varav ca 2 000 utgör vattenkraftsdammar och ca 15 är gruvdammar. Drygt 500 dammanläggningar bedöms vara särskilt viktiga ur säkerhetssynpunkt, då ett dammbrott och den resulterande översvämningen skulle kunna förorsaka betydande skador, exempelvis på människors liv och hälsa. 2.1 Indelning av dammar Dammbyggnader kan indelas på många olika sätt. De vanligaste indelningarna görs med avseende på ändamål, användning och byggnadsmaterial. Indelning kan göras med hänsyn till ändamålet med eller användningen av dammbyggnaden, t.ex. > > Kraftverksdamm damm som sammanför fallhöjd för ett kraftverk. > > Regleringsdamm damm som magasinerar vatten och är försedd med utskov. > > Intagsdamm damm som magasinerar vatten och är försedd med ett kraftverksintag. > > Gruvdamm damm som magasinerar restprodukter från malmhantering. > > Industridamm damm som magasinerar restprodukter från industriell verksamhet. > > Spärrdamm damm över lågpunkter i terrängen och som saknar utskov eller intag. > > Spegeldamm damm vars syfte är att skapa en vattenspegel. > > Fångdamm tillfällig damm för att utföra arbeten i torrhet. > > Invallningsdamm damm eller vall som hindrar vatten att översvämma ett markområde. > > Kanaldamm damm, ofta långsträckt, som håller upp vattenytan i en kanal och hindrar vattnet att strömma ut över omgivande mark. En kanaldamm för transportändamål innehåller oftast en eller flera slussar.

10 Kvistforsen. Kraftverksdamm. Foto: Statkraft. Invallningsdamm i Kristianstad. Foto: Maria Bartsch.

11 Rasmus Kvarn, Röttle. Kvarndamm från 1650-talet. Foto: Lars Bånge. > > Kvarndamm damm i anslutning till en kvarn. > > Vattenförsörjningsdamm damm vars syfte är att magasinera dricksvatten. > > Flottningsdamm damm som används i samband med flottning. Indelning kan även göras med avseende på huvudsakligt byggnadsmaterial, t.ex. > > Fyllningsdamm > > Betongdamm > > Murverksdamm > > Trädamm Fyllningsdammar indelas i sin tur i jordfyllningsdammar och stenfyllningsdammar beroende på om stödfyllningen består av jord (grus) eller sten (sprängsten). Betongdammar indelas i sin tur efter konstruktionstyp i gravitationsdamm, lamelldamm, valvdamm. Mer information om olika dammkonstruktioner ges i Bilaga B. Internationellt benämns dammar med en höjd av minst 15 m, från lägsta grundläggningsnivå till dammkrön, ofta som höga dammar (large dams). I världen finns i storleksordningen 50 000 höga dammar. I Sverige finns 190 höga vattenkraftdammar och ca 15 höga gruvdammar. Som jämförelse kan nämnas att Norge och Finland har 335 respektive 56 höga dammar. 2.2 Dammbrott En damm ska upprätthålla en dämmande och en avbördande funktion. Det senare gäller enbart dammar med avbördningsanordning och överströmningsbara dammar. Om någon av dessa funktioner inte fungerar och detta leder till ett genombrott i t.ex. dammen eller i dess grundläggning med okontrollerad utströmning av vatten eller blandning av vatten och annat material som dammen är avsedd att innehålla eller utestänga utgör det ett dammhaveri. Ordet dammbrott kan användas synonymt med dammhaveri. Ett dammhaveri föreligger både om dammen hastigt havererar eller om den eroderas successivt.

12 Även när felmanövrering leder till okontrollerad utströmning innefattas det i begreppet dammhaveri. Dammhaveri föreligger däremot inte när dammen fullgör sin dämmande och avbördande funktion men vattnet ändå strömmar över den. Sverige har varit förskonat från svåra dammolyckor. Under årens lopp har dock ett antal mindre dammar och två höga dammar havererat. Globalt sett är de två huvudsakliga orsakerna till inträffade dammbrott bristande avbördningsförmåga vid höga flöden respektive läckageproblem i dammkroppen eller i grundläggningen. En stor andel av dammbrotten har inträffat under byggtiden, dämningsupptagningen eller under de första åren efter idrifttagningen. Bidragande orsaker till dammbrott kan t.ex. vara brister i underhåll, brister i övervakning, otillräcklig bemanning eller utskovsluckor som inte öppnas eller sätts igen. Risken för dammbrott på grund av skadegörelse eller sabotage går heller inte att utesluta. 2.3 Konsekvenser av dammbrott Konsekvenser av dammbrott beror på faktorer som uppdämd vattenvolym, typ av dammkonstruktion, dammhöjd och dammlängd, samt topografi och skadeobjekt i översvämningsområdet. Ett dammbrott kan leda till okontrollerad utströmning från magasinet. Förutom översvämningsskador kan det uppkomma ras och skred i slänter upp- och nedströms dammen, andra erosionsskador samt brott på nedströmsliggande dammar. Fenomenet att dammbrott i en damm förorsakar haveri i nedströmsliggande dammanläggningar, s.k. sekundärdammbrott, benämns dominoeffekt. Ett dammbrott i en damm med stor indämd volym belägen högt upp i ett vattendrag kan i värsta fall orsaka dammbrott i samtliga nedströms liggande dammar, dvs. dammbrotten har dominoeffekt längs hela älvsträckan ner till havet. Konsekvenser av dammbrott delas ofta in i påverkan på människors liv och hälsa, skador på kritisk infrastruktur och störningar i viktiga samhällsfunktioner, miljöskador och ekonomiska värden. Dammbrott kan orsaka förlust av människoliv eller allvarliga personskador. Konsekvenserna kan uppkomma direkt av det utströmmande vattnet eller som en följd av andra skador, såsom ras och skred, omfattande skador på byggnader där människor uppehåller sig, skador på vägar och järnvägar, etc. Viktiga samhällsfunktioner, s.k. samhällsviktig verksamhet, kan slås ut eller allvarligt störas av ett dammbrott. Det kan röra sig om förstörelse av kritisk infrastruktur eller störningar på samhällsviktiga funktioner såsom elförsörjningen, vatten- och avloppsanläggningar, broar, vägar, järnvägar och telekommunikation. I vissa fall kan ett dammbrott leda till att infrastruktur längs en älvdal skadas, med långvariga och omfattande störningar i viktiga samhällsfunktioner som följd. Miljön är ett annat allmänt intresse, som kan skadas i samband med dammbrott. Både skador på naturmiljön och boendemiljön, samt på historiska och kulturella värden kan uppstå. Det kan även bli miljöskador till följd av att vattnet orsakar utströmning eller urlakning av miljöfarliga ämnen. Om ett magasin innehåller annat än vatten, såsom är fallet med gruvdammar för anrikningssand, kan skador uppkomma genom t.ex. grumling, försurning och annan kemisk påverkan på vatten, mark och levande organismer. Ekonomiska värden i form av privat och offentlig lös och fast egendom samt värdet av produktion av varor och tjänster kan påverkas vid ett dammbrott. Omfattningen beror på de lokala förhållandena och översvämningens karaktär. För majoriteten av Sveriges cirka 10 000 dammar skulle ett dammbrott enbart medföra mindre lokala konsekvenser. För drygt 200 dammanläggningar skulle ett dammbrott medföra betydande konsekvenser för samhället och fara för förlust av människoliv. Dessa dammar hänförs till konsekvensklass 1 i enlighet konsekvensklassificeringssystemet i kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet (se avsnitt 7.1.2 respektive 8.1.2). För några tiotal dammar skulle ett dammbrott kunna innebära en svår påfrestning för samhället. Dessa dammar hänförs till konsekvensklass 1+ i industrins system för konsekvensklassificering. Ett dammbrott i någon av dessa dammar skulle kunna leda till allvarliga händelser och kris i samhället t.ex. genom allvarliga störningar i elförsörjningen. Sammantaget skulle ett sådant dammbrott kunna medföra en svår påfrestning på samhället, dvs. ge sådana konsekvenser som kan äventyra männis-

13 kors liv och hälsa, samhällets funktionalitet och grundläggande värden. Svåra påfrestningar kan uppstå som följdverkan av den sammanlagda effekten av alla skadorna längs en älv eller av någon eller några enstaka skador. För vissa vattenkraft- eller regleringsdammar belägna i den övre delen av någon av de stora kraftverksälvarna, skulle ett dammbrott kunna leda till dammbrott även i nedströms liggande dammar och medföra svår påfrestning på samhället. Den okontrollerade utströmningen av uppdämt vatten skulle då medföra översvämningar längs större delen av älvens lopp med risk för > > förlust av många människoliv, > > förstörelse av många människors hem och egendom, kulturmiljö och arbetsplatser, > > omfattande störningar i landets elförsörjning p.g.a. skador på elnätet och förstörda vattenkraftstationer, > > omfattande störningar av transporter till följd av förstörda broar på älvsträckan och skador i övrigt på vägar och järnvägar, > > förstörelse av infrastruktur och omfattande störningar i andra samhällsviktiga verksamheter, t.ex. anläggningar för vattenförsörjning, radio- och telekommunikationer, > > allvarliga miljöskador som för lång framtid inte kan återställas samt > > mycket stor ekonomisk skada. 2.4 Dammsäkerhet Det finns idag ingen definition av dammsäkerhet i vare sig miljöbalken eller i tillhörande förordningar. I SOU 2012:46 beskrivs dammsäkerhet på följande sätt: Följande tre faktorer är viktiga för en god dammsäkerhet: > > Säker dammkonstruktion. > > Säkert handhavande (drift och tillståndskontroll). > > Beredskap för dammbrott och allvarliga problem. En definition av dammsäkerhet måste, enligt utredningen, innehålla dessa tre komponenter. Dammsäkerhet kan definieras som dammens egenskaper och de åtgärder som vid drift och underhåll av dammen vidtas för att förhindra ett dammhaveri och för att begränsa skador till följd av ett sådant haveri. Dammens egenskaper omfattar de inneboende egenskaperna hos en damm, dammens aktuella säkerhetstillstånd och status. Egenskaperna är beroende av dammens design, konstruktion, historik och drifterfarenheter, m.m. De åtgärder som vid drift och underhåll av dammen vidtas för att förhindra ett dammhaveri omfattar den tillståndskontroll, övervakning och skötsel samt de underhållsåtgärder som genomförs på dammen. Här inkluderas även djupgående utredningar och analyser avseende säkerhetsstatus samt upprustningsprojekt för att stärka och vidmakthålla dammen. De åtgärder som vidtas för att begränsa skador till följd av ett dammhaveri omfattar den beredskapsplanering som genomförs för att förhindra att dammhaveri sker men även att minimera konsekvenserna av ett dammhaveri. För att en dammanläggning ska vara säker ska dammanläggningens dämmande och avbördande funktioner vara rätt dimensionerade och fungera vid alla tänkbara driftförhållanden. För att säkerställa detta krävs planering av dammsäkerhetsverksamheten, planering och genomförande av tillståndskontrollåtgärder för att upptäcka brister samt åtgärdande av brister som upptäcks. Dammsäkerheten syftar till att undvika dammbrott samt till att minimera konsekvenserna om ett dammbrott trots allt skulle inträffa. En vedertagen princip i Sverige och även internationellt är att dammsäkerhetsarbetet bör bedrivas konsekvensinriktat. Det innebär att dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott prioriteras i dammsäkerhetsarbetet. Dammsäkerhetsutvecklingen påverkas av flera olika faktorer som verksamhetsutövares egenkontroll, och de underhålls- och investeringsåtgärder som följer av egenkontrollen, myndigheters tillsyn, beredskapsplanering, regelverk och riktlinjer, tillståndsgivning och rättsskipning. Vidare är kompetensförsörjning och kunskapsutveckling hos både dammägare, myndigheter och teknisk expertis i övrigt en viktig faktor för dammsäkerhetsutvecklingen.

14 Såväl tekniska som organisatoriska aspekter påverkar dammsäkerheten. Traditionellt har god dammsäkerhet ofta ansetts vara liktydigt med en välbyggd och välskött dammbyggnad. Detta är naturligtvis en mycket viktig faktor, men även de mänskliga aktiviteterna har mycket stor betydelse för dammsäkerheten och under senare tid har aspekter som instrumentering och övervakning samt beredskapsplanering för dammbrott fått ökad uppmärksamhet.

03. Regelsystem tillämpliga på dammsäkerhetsområdet 15 Det finns inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. I stället är flera olika författningar tillämpliga på dammsäkerhetsområdet. 3.1 Miljöbalken De regler i miljöbalken (1998:808) som är tillämpliga för dammsäkerhet återfinns i 2 kap. Allmänna hänsynsregler, i 11 kap. Vattenverksamhet och i 26 kap. Tillsyn. Vissa bestämmelser finns i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. En utförlig genomgång av dessa delar av miljöbalken ges i Bilaga C. En central princip i miljöbalken är att verksamhetsutövare genom egenkontroll fortlöpande ska planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Reglerna innebär att den underhållsansvarige i regel dammägaren är skyldig att underhålla dammen så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Verksamhetsutövaren ska själv utarbeta och följa rutiner för egenkontroll. Verksamhetsutövaren ska skaffa den kunskap som behövs, undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt och såvitt det inte kan anses orimligt vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att verksamhet eller åtgärd medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller i miljön. Vidare ska vid yrkesmässig verksamhet bästa möjliga teknik för att undvika skador användas. Skulle ett dammbrott ändå inträffa vid en damm för vattenreglering, är den underhållsansvarige strikt ansvarig för skador till följd av dammbrottet. 3.1.1 Egenkontroll Bestämmelserna i 26 kap. 19 om verksamhetsutövarens kontroll och förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll riktar sig till den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön. Miljöbalkens bestämmelser avser alla verksamhetsutövare, medan förordningen avser utövare av yrkesmässig tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet. Bestämmelserna omfattar bl.a. vattenverksamheter. Verksamhetsutövaren är enligt 6 förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll bl.a. skyldig att fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt (i vilket konsekvenserna av dammbrott ingår). Resultatet av undersökningar och bedömningar ska dokumenteras. Verksamhetsutövaren är också skyldig att omgående underrätta tillsynsmyndigheten om driftstörningar och liknande händelser som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön, se vidare i avsnitt 6. En verksamhetsutövare som inte iakttar denna skyldighet kan dömas till straff för försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 2 miljöbalken.

16 3.1.2 Underhållsplikt och strikt ansvar för dammhaveri Enligt 11 kap. 17 miljöbalken föreligger en skyldighet för den som äger en damm att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Det kan också vara någon annan än ägaren som har underhållsansvaret, se vidare i bilaga C under avsnitt Dammanläggningar. Enligt 11 kap. 18 ska den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering ersätta skador som orsakats av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan. En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar. 3.1.3 Tillsyn enligt miljöbalken Enligt 26 kap. ska tillsynen säkerställa syftet med miljöbalken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Tillsynsmyndigheten ska för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken, samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I fråga om vattenverksamhet som omfattas av tillstånd ska tillsynsmyndigheten fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga. Om tillsynsmyndigheten finner att villkoren i ett tillstånd till vattenverksamhet inte är tillräckliga ska myndigheten, om vissa förutsättningar i övrigt är uppfyllda, ansöka om prövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor. Även villkor hänförliga till den vattenanläggning vid vilken vattenverksamheten bedrivs bör omfattas av denna bedömning. Tillsynsmyndigheten ska genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten ska anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott. I 26 kap. 3 anges att regeringen får meddela föreskrifter om att en tillsynsmyndighet får överlåta åt en kommun som begär det att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet. Då det är mycket ovanligt att sådan delegation av tillsynen skett till en kommun sköts tillsynen över vattenverksamheter och dammsäkerhet nästan undantagslöst av länsstyrelserna. I denna handbok kommer därför länsstyrelsen att anges som tillsynsmyndighet. 3.1.4 Tillsynsvägledning enligt miljöbalken Enligt 3 kap. 1 miljötillsynsförordningen (2011:13) ska en tillsynsvägledande myndighet ge tillsynsvägledning inom sitt vägledningsområde i fråga om tillämpningen av miljöbalken, föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken och EU-förordningar. Tillsynsvägledande myndigheter ska aktivt verka för samordning och samverkan i frågor om tillsynsvägledning. Naturvårdsverket är tillsynsvägledande myndighet för de delar av miljöbalken där ingen annan myndighet är utpekad i miljötillsynsförordningen. Havs- och Vattenmyndigheten är tillsynsvägledande myndighet för alla frågor som rör vattenverksamhet enligt 11 kap. förutom frågor om dammsäkerhet (Svenska Kraftnäts ansvar) och frågor om markavvattning (Naturvårdsverkets ansvar). 3.1.5 Tillsynsvägledning dammsäkerhet Miljötillsynsförordningen anger att Svenska Kraftnät ska ge tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. Detta innefattar att lämna råd och stöd till länsstyrelserna som är operativa tillsynsmyndigheter och att samordna, följa upp och utvärdera den operativa tillsynen av dammsäkerhet. Svenska Kraftnät har inte föreskriftsrätt. 3.1.6 Förordning om utvinningsavfall EU-direktivet (2006/21/EG) om hantering av utvinningsavfall har genomförts i svensk lagsstiftning genom införandet av en ny förordning och genom ändringar i en rad befintliga förordningar. Syftet med direktivet är att åtgärder, förfaranden och riktlinjer fastställs för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa sådan skad-

17 lig inverkan på miljön, särskilt vatten, luft, jord, fauna, flora och landskap, och därav följande hot mot människors hälsa som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin. Förordning (2008:722) om utvinningsavfall är relevant för dammar inom gruvindustrin. Vissa avfallsanläggningar för utvinningsavfall definieras som riskanläggningar. Med riskanläggning avses i förordningen en avfallsanläggning som vid en riskbedömning ger grund för antagandet att en allvarlig olycka skulle kunna inträffa om ett upplag kollapsar, om en fördämning rämnar eller till följd av någon annan brist i anläggningen eller felaktig drift av den, om anläggningen innehåller avfall, farliga ämnen eller beredningar över en viss mängd som klassificeras som farliga. Bedömningen om en avfallsanläggning är en riskanläggning eller ej utförs primärt av verksamhetsutövaren. Bedömningen ska göras både för den operativa fasen och för fasen efter avslutning. Som utgångspunkt för bedömningen betraktas de förutsägbara konsekvenserna av en allvarlig olycka och om den medför risk för allvarliga skador på människors hälsa eller på miljön. En verksamhetsutövare som har en riskanläggning omfattas av skyldigheten att ha en strategi för att förebygga allvarliga olyckor, ett säkerhetsledningssystem som genomför strategin och en intern beredskapsplan som specificerar de åtgärder som ska vidtas vid anläggningen i händelse av en olycka. Strategin ska innefatta övergripande mål och handlingsprinciper för hantering av risker för allvarliga olyckor samt en beskrivning av hur man byggt upp sitt säkerhetsledningssystem. Strategin ska finnas dokumenterad. En kopia av strategin och beredskapsplanen ska tillställas tillsynsmyndigheten. Säkerhetsledningssystemet ska omfatta rutiner och instruktioner i fråga om organisation och ansvarsfördelning, metoder och resurser för genomförande av strategin för förebyggande av allvarliga olyckor. I förordningen anges vidare att dammägaren alltid ska samråda med kommunen och med personal som kan påverka säkerheten vid upprättande av en intern beredskapsplan, och uppgifter som alltid ska ingå i beredskapsplanen listas. Vidare är den som driver eller i sin verksamhet har en riskanläggning skyldig att ge kommunen de upplysningar som behövs för att kommunen ska kunna uppfylla sin informationsskyldighet. Efter avslutning av en avfallsanläggning ska verksamhetsutövaren se till att avrinningsanordningar och mät- och kontrollutrustning, liksom anläggningen i övrigt underhålls i den utsträckning som det behövs med hänsyn till säkerheten och skyddet för människors hälsa och för miljön under den tid som tillsynsmyndigheten bestämmer. Det operativa tillsynsansvaret följer miljöbalkens regler. Operativ tillsynsmyndighet kan vara länsstyrelsen, eller kommunen i de fall tillsynen har överlåtits. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala ansvaret för tillsynsvägledning när det gäller miljöbalkens tillämpning i frågor om bestämmelser om förebyggande och hantering av allvarliga olyckor i förordningen om utvinningsavfall. För övriga bestämmelser i förordningen som regler och bestämmelser angående prospektering, utvinningsavfall och tillhörande avfallsanläggningar har Naturvårdsverket det centrala ansvaret för tillsynsvägledning. 3.1.7 Lagstiftning med koppling till miljöbalken Elberedskapslagen (1997:288) innehåller bestämmelser med betydelse för t.ex. vattenkraftverk. Enligt 19 i elberedskapslagen får vissa mål enligt 11 kap. miljöbalken om tillstånd inte avgöras innan prövning har skett enligt elberedskapslagen, se vidare avsnitt 3.3. 3.2 Lagen om skydd mot olyckor, farlig verksamhet 3.2.1 Farlig verksamhet I 2 kap. 4 lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ställs det beträffande vissa anläggningar ytterligare krav, vid sidan av miljöbalken och dess bestämmelser om egenkontroll. Det gäller anläggningar, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse ska orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön (s.k. farlig verksamhet). Vid sådana anläggningar är ägaren eller verksamhetsutövaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom, och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för

18 att hindra eller begränsa allvarliga skador. Den som utövar den farliga verksamheten är skyldig att analysera riskerna för olyckor av angivet slag. Det finns även vissa rapporteringsskyldigheter för verksamhetsutövaren i händelse av olycka eller då överhängande fara för olycka förelegat, se avsnitt 6.1. Ägaren eller utövaren av farlig verksamhet får enligt 2 kap. 5 förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor och efter kommunens medgivande använda de varningsanordningar som installerats för varning av befolkningen under höjd beredskap och vid olyckor i fred. Vidare har enligt 2 kap. 1 lagen om skydd mot olyckor den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön en skyldighet att, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en sådan olycka. Det är länsstyrelsen som efter samråd med kommunen beslutar om vilka anläggningar som är farlig verksamhet enligt 2 kap. 4. Enligt Räddningsverkets allmänna råd (SRVFS 2004:8) bör dammar med en sådan uppdämd vattenvolym eller som innehåller föroreningar i en sådan mängd att allvarliga skador på människor eller miljön kan uppstå vid dammbrott omfattas av skyldigheterna vid farlig verksamhet. De allmänna råden ses för närvarande (2013) över och revideras. 3.2.2 Räddningstjänstinsatser Räddningstjänstinsatser i samband med dammolyckor, liksom vid andra nödlägen, regleras av lagen om skydd mot olyckor och förordningen om skydd mot olyckor. Inträffar en översvämning eller föreligger det en överhängande fara för översvämning, kan samhället genom räddningstjänsten verka för att skador på människor, egendom och miljö hindras eller begränsas. Staten eller kommunen har endast skyldighet att göra en räddningsinsats om det är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Möjligheten för en räddningsledare att genom en räddningstjänstinsats ingripa i driften av en dammanläggning liksom gränsdragningen mellan ingripanden tillsynsvägen enligt MB och räddningstjänstinsatser enligt lagen om skydd mot olyckor diskuteras i bilaga C, avsnitt Förelägganden och förbud enligt 26 kap. 9 miljöbalken. Varje kommun ska ha upprättat ett handlingsprogram för räddningstjänst. I handlingsprogrammet ska bland annat anges de risker för olyckor som finns inom kommunen och som kan leda till räddningsinsatser. Kommunen ska också upprätta ett handlingsprogram för förebyggande verksamhet. Vidare ska kommunen planera och organisera så att räddningsinsats kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Vid olyckshändelser, som kräver omfattande räddningsinsatser, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten och utse en räddningsledare. Länsstyrelsen ska upprätta de planer som behövs för detta. 3.2.3 Tillsyn och tillsynsvägledning Kommunen har tillsynsansvaret inom sitt geografiska område, vilket bland annat innebär att se till att lagen om skydd mot olyckor följs och att farliga verksamheter uppfyller de krav på beredskap m.m. som ställs. Tillsynsansvaret innefattar också att ge råd och stöd till enskilda personer, företag och andra verksamheter. Länsstyrelsen har tillsynsansvaret i länet, vilket även innebär tillsyn över att kommunen uppfyller sina skyldigheter enligt lagen. Länsstyrelsen ska också ge råd och stöd till kommunen inom lagstiftningens område. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala tillsynsansvaret över lagstiftningen och ska ge råd, stöd och vägledning till alla aktörer inom lagstiftningen. Detta görs i första hand till länsstyrelserna för att hjälpa och stödja dem i deras tillsynsansvar. Myndigheten kan också ge inriktningar om hur lagstiftningen kan tolkas, genom att utfärda så kallade allmänna råd. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut ett metodstöd vars syfte är att stödja länsstyrelserna i deras tillsyn över kommunens preciserade skyldigheter enligt lagen om skydd mot olyckor. I metodstödet gås bl.a. kommunens skyldigheter vid tillsynen av dammar som beslutats utgöra farlig verksamhet igenom.

19 3.3 Övriga lagar I det följande ges en översikt om ytterligare lagar med beröring på dammsäkerhet. Plan- och bygglagen (2010:900), gäller för dammbyggnader. Byggnadsverk som uppförs eller ändras ska bl.a. ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet. I Plan- och byggförordningen (2011:338) anges krav på byggnaders tekniska egenskaper. Boverket har gett ut föreskrifter och allmänna råd till plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen. Elberedskapslagen (1997:288) innehåller bestämmelser om skyldighet att vidta beredskapsåtgärder inom elsektorn. Bestämmelserna gäller för den som bedriver produktion av el, handel med el eller sådan överföring av el som sker med stöd av nätkoncessionsbestämmelser. Bestämmelserna reglerar ansvaret för den planering och de övriga åtgärder som behövs för att tillgodose elförsörjningen i landet vid svåra påfrestningar på samhället samt vid höjd beredskap. Den som driver en verksamhet som är av väsentlig betydelse för elförsörjningen i Sverige, eller inom en ort eller ett område, ska innan anläggningen uppförs, byggs om eller ändras på annat sätt, göra en anmälan om detta till elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät för prövning. Förtydliganden om vilka verksamheter som omfattas av denna anmälningsskyldighet ges i föreskrift. Det kan t.ex. avse elproduktionsanläggningar som vattenkraftverk, samt dammanläggningar och vattenregleringsmagasin för sådana anläggningar. Den som driver en sådan verksamhet är skyldig att vidta de beredskapsåtgärder som beslutats av elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät. Med beredskapsåtgärder avses åtgärder som behövs för att förebygga, motstå och hantera sådana störningar i elförsörjningen som kan medföra svåra påfrestningar på samhället. Med beredskapsåtgärder avses också sådana åtgärder som krävs för att göra det möjligt att vidta de åtgärder som behövs vid höjd beredskap. Förtydliganden om vilka beredskapsåtgärder som är möjliga ges i föreskrift. För anläggningar som omfattas av bestämmelserna i elberedskapslagen gäller att vissa tillståndsmål enligt 11 kap. miljöbalken inte får avgöras innan verksamhetsutövaren anmält ärendet till elberedskapsmyndigheten, och prövning enligt elberedskapslagen har skett. Detta gäller mål avseende tillstånd till anläggning samt mål avseende väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning. Enligt elberedskapslagen ska verksamhetsutövaren även upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende säkerheten i den egna verksamheten, samt lämna de uppgifter till elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät som myndigheten behöver för att kunna upprätta den nationella risk- och sårbarhetsanalysen inom elsektorn. Verksamhetsutövaren har vidare skyldighet att lämna information till elberedskapsmyndigheten när det uppstått en sådan störning i elförsörjningen som kan medföra svåra påfrestningar på samhället. Kompletterande bestämmelser ges i förordning (1997:294) om elberedskap och i föreskrifter utfärdade av Svenska Kraftnät som också är tillsynsmyndighet. Uppdatering av föreskrifterna pågår under 2013. Säkerhetsskyddslagen (1996:627) gäller vid verksamhet hos staten, kommunerna och landstingen samt för enskilda om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism. I verksamhet där lagen gäller ska det säkerhetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter. Det kan handla om informationssäkerhet, tillträdesbegränsningar och särskild säkerhetsprövning. Säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) anger att myndigheter och andra som förordningen gäller ska undersöka vilka uppgifter i deras verksamhet som ska hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och vilka anläggningar som kräver säkerhetsskydd med hänsyn till rikets säkerhet eller skyddet mot terrorism. Resultatet av denna undersökning (säkerhetsanalys) ska dokumenteras. Säkerhetsskyddsförordningen gäller inte enbart för myndigheter utan även för enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism. Svenska Kraftnät, som är tillsynsmyndighet för säkerhetsskyddslagen, har utfärdat föreskrifter som reglerar säkerhetsskyddskraven för elsektorn. Föreskrifterna gäller för enskilda och juridiska personer som bedriver elförsörjningsverksamhet vilken omfattas av säkerhetsskyddslagen, vilket innebär att dammägare som äger vattenkraftan-

20 Forshuvud. Foto: Fortum. läggningar berörs. Föreskrifterna tar bl.a. upp hur ofta säkerhetsanalys enligt säkerhetsskyddsförordningen ska utföras och definierar hur hemliga handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet ska förvaras. Revidering av föreskrifterna pågår för närvarande (2013). Skyddslagen (2010:305) innehåller bestämmelser om vissa åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism och spioneri. Den reglerar också vad som kan beslutas vara skyddsobjekt (t.ex. energianläggningar) och reglerar frågor om förbud mot tillträde och fotografering och om bevakning av skyddsobjekt. Beslut om att en anläggning för energiförsörjning ska vara skyddsobjekt fattas av länsstyrelsen. Beslut om skyddsobjekt innebär i regel att obehöriga ej har tillträde och ger ökade möjligheter att få polisbevakning m.m. Vägledningar inom säkerhetsskydd har utarbetats av Svenska Kraftnät i samverkan med branschen, bl.a. om skydd och säkerhet vid energiföretag, skyddsobjekt inom elförsörjningen, fysiskt grundskydd och fysiskt områdesskydd för elanläggningar.

04. Tillsynsvägledning 21 4.1 Tillsynsvägledning allmänt miljöbalken Miljötillsynsförordningens (2011:13) definition på tillsynsvägledning innefattar utvärdering, uppföljning och samordning av operativ tillsyn samt stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna. Den tillsynsvägledande myndigheten ska inom sitt område ge tillsynsvägledning i fråga om tillämpningen av miljöbalken, föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken och EUförordningar. En operativ tillsynsmyndighet ska på begäran lämna den information som en tillsynsvägledande myndighet behöver för tillsynsvägledningen. 4.2 Tillsynsvägledning vattenverksamheter Vattenverksamheter utgörs framför allt av dammar, vattenkraftverk, vattenuttag, grävning/muddring, markavvattning och utfyllnad. Lagstiftningen inom området är delvis komplicerad. Vissa bestämmelser överfördes oförändrade från den tidigare vattenlagen till miljöbalken. Majoriteten av dammar och vattenkraftverk har tillstånd som meddelades under första hälften av 1900-talet vilket kan innebära att dessa inte är anpassade till dagens lagstiftning med avseende på miljöhänsyn m.m. Naturvårdsverket har tidigare varit tillsynsvägledande myndighet för vattenverksamheter i allmänhet, förutom dammsäkerhetsfrågor. År 2012 övergick tillsynsvägledningsansvaret till Havs- och Vattenmyndigheten som enligt miljötillsynsförordningen har tillsynsvägledningen för vattenverksamheter med undantag av dammsäkerhet, där tillsynsvägledningsansvaret ligger på Svenska Kraftnät. Tillsynsansvaret för dammar tillfaller således båda myndigheterna och en absolut gränsdragning mellan myndigheternas ansvarsområden kan vara svår att fastställa. Samarbete kring tillsynsvägledningen i frågor om vattenverksamhet och dammsäkerhetsarbete förs därför mellan de två myndigheterna. Naturvårdsverket svarar för tillsynsvägledning i frågor som rör markavvattning. 4.3 Tillsynsvägledning dammsäkerhet I 3 kap. 3 miljötillsynsförordningen anges att Svenska Kraftnät ska ge tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Ordet dammsäkerhet nämns dock inte mer i miljöbalken. Det man kan utläsa ut miljöbalken är att uppförande, ändring, lagning och utrivning av bl.a. dammar definieras som vattenverksamheter. Vidare har ägaren ett ansvar för att underhålla vattenanläggningen så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. I enlighet med det strikta ansvaret för den underhållsansvarige ska denne ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri).

22 Det som anges i ovanstående stycke är således, tillsammans med miljöbalkens regelverk för egenkontroll och de allmänna hänsynsreglerna i andra kapitlet, grunden för tillsynsvägledningen inom dammsäkerhetsområdet. Den grundläggande inriktningen på Svenska Kraftnäts tillsynsvägledande arbete är att utveckla former för tillsyn, bedriva kompetensutveckling för tillsynsmyndigheten samt återkommande utvärdera tillsyn och tillsynsvägledning så att de: > > stärker dammägarens förmåga att uppfylla sitt ansvar för verifierat god dammäkerhet, > > prioriterar dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott, > > ger samhället god insyn i dammsäkerhetsförhållandena och > > hjälper och stödjer tillsynsmyndigheterna och utvecklar deras kompetens. Stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna I avsikt att ge stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna arbetar Svenska Kraftnät i sin tillsynvägledning med metoder och resurser för tillsyn och egenkontroll genom att: > > vidareutveckla rutiner för årsrapportering dammsäkerhet, > > samordna tillsynsvägledningen med Havs- och Vattenmyndigheten och andra myndigheter i frågor som rör miljöbalkens kapitel 11 och miljöbalkens förordningar, > > anordna, medverka i och stödja dammsäkerhetsutbildningar samt länsstyrelsens handläggarträffar samt > > ge råd och stöd till tillsynsmyndigheterna i anmälningsärenden och i yttranden till mark- och miljödomstolsprövningar i frågor som rör dammsäkerhet. 4.4 Tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet Svenska Kraftnät har en tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet som ses över och uppdateras regelbundet. De aktiviteter som presenteras i tillsynsvägledningsplanen väljs utifrån Svenska Kraftnäts bedömning av vad som kan leda arbetet med dammsäkerhet framåt, och utifrån de synpunkter och behov som länsstyrelserna framför i samband med handläggarmöten och kurser. Aktuell tillsynsvägledningsplan kan hämtas från Svenska Kraftnäts hemsida. Nuvarande plan (för 2012-2014) innehåller följande punkter: > > Stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna. > > Samordning av den operativa tillsynen. > > Uppföljning och utvärdering av den operativa tillsynen och tillsynsvägledningen. I planen beskrivs även prioriterade insatser samt samordning med andra myndigheter och samverkansorgan. Samordning av den operativa tillsynen Svenska Kraftnät har inte föreskriftsrätt inom dammsäkerhetsområdet. För att samordna den operativa tillsynen tar Svenska Kraftnät fram riktlinjer och vägledningar som kan laddas ner från hemsidan, bl.a. > > Dammsäkerhet egenkontroll och tillsyn, Handbok. > > Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar. > > Bedömningsklasser för dammsäkerhet. > > Anvisningar för årsrapportering av dammsäkerhet. > > Vägledning - tillsyn av gränsdammar. Ett kontinuerligt arbete pågår med att ta fram ytterligare vägledande dokument och handläggarstöd inom dammsäkerhetsområdet. Uppföljning och utvärdering av den operativa tillsynen och tillsynsvägledningen Svenska Kraftnät gör årligen sammanställningar, analyser och rapporteringar till regeringen om dammsäkerhetsutvecklingen i landet. I dessa sammanställningar ingår genomgång av länsstyrelsernas tillsynsarbete. Även tillsynsvägledningen följs upp och utvärderas.

23 4.5 Plan för förstärkt tillsynsvägledning I regleringsbreven för budgetåren 2011 och 2012 fick Svenska Kraftnät i uppdrag att utifrån den under 2010 redovisade översynen av de statliga insatserna för dammsäkerhet vidareutveckla tillsynsvägledningen i de delar som ryms inom ramen för befintliga regelverk och uppdrag. I den handlingsplan för förstärkt tillsynsvägledning som Svenska Kraftnät tagit fram ingår: > > kartläggning av dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott och tydliggörandet av ansvaret för dessa dammar, > > förstärkt tillsynsvägledning genom metodutveckling och dokumentation av processer för förstärkt myndighetstillsyn och dammsäkerhetstillsyn, > > samt insatser för kompetensutveckling inom älv- och dammsäkerhetsområdet för personal vid länsstyrelserna m.fl. Den metodutveckling och dokumentation av processer för förstärkt myndighetstillsyn och dammsäkerhetstillsyn som utgör den förstärkta tillsynsvägledningen beskrivs närmare i avsnitt 5.6. 4.7 Förteckning över dammsäkerhetskompetens Svenska Kraftnät håller en förteckning över personer med kvalificerad teknisk kompetens inom dammsäkerhetsområdet. Förteckningen över kvalificerad teknisk dammsäkerhetskompetens är i första hand tänkt att vara till hjälp för länsstyrelserna vid val av konsultstöd i tillsynen av dammsäkerheten, men kan vara till nytta även i andra situationer där det finns behov av kvalificerad teknisk dammsäkerhetskompetens. Minimikrav för att ingå i förteckningen är att inneha civilingenjörsexamen eller motsvarande inom aktuellt fack samt 10 års erfarenhet av projektering, byggande eller förvaltning av dammbyggnader. Lång erfarenhet från arbete med dammar och dammsäkerhet kan ersätta viss utbildning. Förteckningen är baserad på uppgifter insända till Svenska Kraftnät av respektive person som ingår i förteckningen. Upptagande i förteckningen innebär inte att vederbörande auktoriserats eller godkänts av Svenska Kraftnät. 4.6 Kompetensutveckling av handläggare Att länsstyrelsernas handläggare av dammsäkerhet har tillräcklig dammsäkerhetskompetens är en grundläggande faktor för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. Svenska Kraftnät anordnar och medverkar i vidareutbildning och ger ekonomiskt stöd för handläggares deltagande i externa kurser som bidrar till ökad dammsäkerhetskompetens. Svenska Kraftnät redovisar på sin hemsida en sammanställning av kurser med beröring på dammsäkerhet.

24

05. Tillsyn av dammsäkerhet 25 5.1 Allmänt om tillsyn Begreppet tillsyn förekommer ofta i svenska författningar m.m., men vad själva begreppet tillsyn egentligen innebär finns inte definierat i någon lag. I regeringens skrivelse 2009/10:79 avses med tillsyn en oberoende och självständig granskning av tillsynsobjekt som syftar till att kontrollera om tillsynsobjektet uppfyller de krav och villkor som följer av lag, EG-förordning eller annan föreskrift och av särskilda villkor som har meddelats i anslutning till sådana föreskrifter samt beslut om åtgärder som syftar till att vid behov åstadkomma rättelse av den objektsansvarige. Man anser vidare att tillsyn innebär den direkta kontakten mellan ett tillsynsorgan och en objektsansvarig i granskningen av ett tillsynsobjekt (operativ tillsyn). Det är då ingen skillnad om tillsynen inriktas på fysiska förhållanden i tillsynsobjektet, eller om tillsynen avser t.ex. granskning av en objektsansvarigs egenkontroll, s.k. systemtillsyn. Systemtillsyn är en metod att granska företagets ledningssystem, kompetens och förutsättningar i övrigt att bedriva sin verksamhet enligt de krav som miljölagstiftningen ställer. Den är en kontroll av att företaget självt klarar att kontrollera och styra sin verksamhet. Se även Bilaga C om miljöbalken m.m. där bland annat tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripanden och förelägganden beskrivs. 5.2 Allmänt om tillsyn enligt miljöbalken Enligt 26 kap. miljöbalken ska tillsynen säkerställa syftet med miljöbalken och föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Tillsynsmyndigheten ska för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I både miljöbalken och miljötillsynsförordningen (2011:13) finns angivet att tillsynsmyndigheterna ska samarbeta och samverka med varandra. Skälen till detta kan vara flera, samordning innebär att tillsynsverksamheten främjas och underlättar möjligheten att uppnå största möjliga effektivitet. Miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet innehåller de regler om byggande i vatten och annan vattenverksamhet som tidigare återfanns i nya vattenlagen. Viktiga bestämmelser om hur dammägaren ska kontrollera sin damm m.m. ges också i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Tillsynen över vattenföretag och vattenanläggningar, som legat på länsstyrelserna sedan nya vattenlagen kom 1984, regleras nu i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen. Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärd, som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till

26 myndigheten lämna de uppgifter som behövs för tillsynen, 26 kap. 21 miljöbalken. Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd om operativ tillsyn och om egenkontroll samt handböcker i samma ämnen. Dessa allmänna råd och handböcker avser verksamheter och åtgärder av i princip alla de slag som omfattas av miljöbalken. I Naturvårdsverkets handbok Operativ tillsyn (2001:4) konstateras att Miljöbalken innebär ett systemskifte vad gäller verksamhetsutövarens egenkontroll och myndigheternas tillsyn över denna. Inom flertalet verksamheter måste ett nytt synsätt etableras för att principerna bakom egenkontrollen ska komma att genomsyra miljöarbetet. Att på detta sätt styra ett stort antal verksamheter mot ett nytt sätt att betrakta och ta sitt miljöansvar är en central uppgift i tillsynsarbetet. I Naturvårdsverkets allmänna råd om tillsyn (NFS 2001:3) anges bland annat att tillsynen bör bedrivas så att den stärker verksamhetsutövarens egen förmåga att uppfylla sitt ansvar och att självständigt bidra till en hållbar utveckling genom ett förebyggande miljöarbete. Miljösamverkan Sverige har 2012 publicerat rapporten Tillsyn av vattenkraftens egenkontroll. Ett handläggarstöd. Den syftar till att skapa gemensamma utgångspunkter för en väl fungerande egenkontroll. 5.3 Allmänt om tillsyn av dammsäkerhet Detta avsnitt om länsstyrelsens tillsyn inom dammsäkerhetsområdet är avsett som ett komplement till Naturvårdsverkets allmänna råd och handböcker. Tillsynen är en av flera faktorer som påverkar dammsäkerheten. En utgångspunkt i arbetet med den operativa tillsynen bör vara att kontrollera att dammägarna har utarbetat och följer lämpliga rutiner för egenkontroll. Huvudprincipen är att dammägaren ska utöva den egenkontroll som krävs för att säkerställa dammsäkerheten, se avsnitt 6. För att tillsynen ska bidra till hög dammsäkerhet anser Svenska Kraftnät att tillsynen bör bedrivas så att den > > prioriterar det som är viktigt ur dammsäkerhetssynpunkt, > > fångar upp brister utifrån ett dammsäkerhetsperspektiv, > > stimulerar dammägaren till ambitiöst dammsäkerhetsarbete och > > ger allmänheten möjlighet till insyn. Dammägarna ska ha och följa ett säkerhetsledningssystem för att säkerställa dammsäkerheten. Tillsyn över dammsäkerhet innefattar såväl granskning av företagets organisation och rutiner för att säkerställa dammsäkerheten som granskning av enskilda dammanläggningar. För att underlätta länsstyrelsernas tillsyn av dammsäkerhet har Svenska Kraftnät introducerat en rutin för årliga rapporteringar från dammägarna om de ur säkerhetssynpunkt viktigaste dammarna. Genom denna årsrapportering får länsstyrelsen på ett rationellt sätt dammägarnas svar på ett urval nyckelfrågor om dammsäkerheten vid de ur säkerhetssynpunkt viktigaste dammarna i länet. Allmänheten har möjlighet att ta del av årsrapporterna när de kommit in till länsstyrelsen, bortsett från eventuella uppgifter som omfattas av sekretess. I avsnitt 5.4 beskrivs årsrapporterna och hur de kan användas som underlag för ytterligare tillsynsinsatser. Likvärdig tillsyn Tillsynen av dammsäkerhet bör vara likvärdig i hela landet. Dammägare med dammar i olika län bör inte mötas av olika krav och frågeställningar från olika länsstyrelser. Skilda tolkningar av regelverket från länsstyrelsernas sida kan skapa anledning till ifrågasättande av länsstyrelsernas bedömningar, irritation och/eller osäkerhet om vad som gäller. Samordnad tillsyn Flera vattendrag i Sverige utgör gränsen mellan två län, vilket får till följd att dammar i dessa vattendrag kan befinna sig i två län. I de fall då samma dammanläggning kan komma att beröras av tillsynsinsatser från olika tillsynsmyndigheter är det särskilt viktigt att samordna tillsynen. Svenska Kraftnät ger vägledning avseende hur tillsynen kan samordnas för dammar som befinner sig på gränsen mellan två län.

27 5.4 Dammägares årsrapportering 2003 introducerades en rutin för årlig rapportering om dammsäkerhet från dammägare till de operativa tillsynsmyndigheterna, länsstyrelserna. Att ha speciella rapporteringsrutiner för just dammsäkerhet är motiverat av de stora konsekvenser som kan bli följden av ett dammbrott vid en del av dammarna i landet. Det är angeläget att länsstyrelsen känner till vilka dessa dammar är, och regelbundet följer upp att ägaren utövar egenkontroll på ett tillfredsställande sätt. Svenska Kraftnät förordar ett konsekvensstyrt arbetssätt vid dammsäkerhetstillsynen. De dammar som i första hand bör uppmärksammas ur dammsäkerhetssynpunkt, och föranleder regelbunden dammsäkerhetsrapportering, är de som vid ett dammbrott kan orsaka svår påfrestning på samhället, förlust av människoliv eller allvarlig personskada, eller förlust av betydande sociala, miljömässiga och ekonomiska värden. Detta motsvarar de dammar som enligt konsekvensklassificeringssystem i kraftföretagens och gruvföretagens riktlinjer, RIDAS och GruvRIDAS, tillhör konsekvensklass 1+, 1 och 2. Intentionen med årsrapporteringen är att genom inrapportering av grundläggande nyckelinformation ge länsstyrelsen en överblick över dammsäkerhetssituationen i länet. På detta sätt får länsstyrelsen underlag för prioritering av eventuella ytterligare tillsynsinsatser och möjligheterna till insyn för den enskilde medborgaren förbättras. Att samma rutiner för den grundläggande rapporteringen till länsstyrelsen kan tillämpas, oavsett vilket län det gäller, innebär en rationell hantering för dammägarna, som ofta har anläggningar i flera län. Dessutom är standardiserade rapporteringsrutiner ett rationellt sätt för Svenska Kraftnät att få ett övergripande underlag för uppgiften att följa, analysera, rapportera och medverka i dammsäkerhetsutvecklingen i landet, se avsnitt 5.11. I bilaga D redovisas årsrapporteringsblanketten (version för 2013) i form av ett delvis ifyllt exempel. Blanketten är baserad på vissa egenkontrollaktiviteter och nomenklatur enligt RIDAS och GruvRIDAS, se avsnitt 7 och 8. Den omfattning av egenkontrollen som RIDAS och GruvRIDAS anger kan vara vägledande, men det är dammägaren som i varje enskilt fall ansvarar för att bedriva den egenkontroll som behövs för att säkerställa dammsäkerheten och i övrigt följa miljöbalkens bestämmelser. Fullständiga anvisningar om årsrapporteringen samt aktuell blankett och mallar för innevarande år finns på Svenska Kraftnäts hemsida. 5.4.1 Årsrapporteringens innehåll Årsrapporteringen ger bland annat uppgifter om: > > personer inom företaget som ansvarar för dammsäkerheten, > > dammarnas konsekvensklass och flödesdimensioneringsklass, > > ägarnas egenkontrollverksamhet genom fördjupade inspektioner och fördjupade dammsäkerhetsutvärderingar, > > huruvida det finns uppdaterad manual för drift, tillståndskontroll och underhåll, > > om ägarna upprättat beredskapsplan för dammbrott och plan för larmning vid dammbrott, > > identifierade allvarligare svagheter, anmärkningar och driftstörningar med betydelse för dammsäkerheten samt dammägarens genomförda och planerade åtgärder med anledning av dessa. Den sista punkten ovan belyses genom tre frågor med avseende på identifierade svagheter och anmärkningar, inträffade händelser och åtgärder. Fråga nummer 1 handlar om det vid fördjupad dammsäkerhetsutvärdering, inspektion eller i övrigt under året framkommit några allvarligare svagheter med betydelse för dammsäkerheten vid respektive anläggning. Om så är fallet noteras detta i blanketten tillsammans med en särskild kortfattad redogörelse. Ägarens rapportering bör innehålla: > > Beskrivning av svagheten/anmärkningen och dess betydelse för dammsäkerheten. > > Hur och när svagheten/anmärkningen upptäcktes. > > Hur och när svagheten/anmärkningen åtgärdats eller planeras åtgärdas. > > Standardiserad bedömningsklass för svagheten/grad av avvikelse för anmärkningen. För att koncentrera uppmärksamheten till de ur säkerhetssynpunkt viktigaste svagheterna och an-

28 Svagheter i det skuggade området ska rapporteras. märkningarna har frågan om identifierade allvarligare svagheter och anmärkningar begränsats till att gälla för svagheter och anmärkningar av en viss allvarlighetsgrad för dammar i respektive konsekvensklass. Genom det system för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar, så kallade standardiserade bedömningsklasser, som Svenska Kraftnät, Svensk Energi och SveMin låtit upprätta i samarbete, är det möjligt att definiera vad som bör rapporteras. Det vill säga vad som ska betraktas som allvarligare svaghet med betydelse för dammsäkerheten. Systemet med standardiserade bedömningsklasser beskrivs i avsnitt 7.4. För rapportering av allvarligare svagheter och anmärkningar i årsrapporter föreslår Svenska Kraftnät tills vidare att; > > För dammar i konsekvensklass 1+ rapporteras de svagheter i kategorin Funktionsfel som av ägaren bedömts tillhöra BK3, BK4 och BK5 samt de anmärkningar som bedömts ha grad av avvikelse 3, 4 eller 5 avseende kategori Dammätning, Dokumentation och rutiner samt Organisation och kompetens. > > För dammar i konsekvensklass 1 och 2 rapporteras de svagheter i kategorin Funktionsfel som av ägaren bedömts tillhöra BK4 och BK5 samt de anmärkningar som bedömts ha grad av avvikelse 4 eller 5 avseende kategori Dammätning, Dokumentation och rutiner samt Organisation och kompetens. Rapportering görs av de allvarligare svagheter och anmärkningar som identifierats under det aktuella rapporteringsåret, eller sedan föregående rapportering. Om det är första gången årsrapporteringen genomförs anges samtliga allvarligare svagheter som identifierats tidigare år men ännu inte åtgärdats. I fråga 2 begärs uppgifter om dammsäkerhetshöjande åtgärder som vidtagits på anläggningen under året avseende tidigare rapporterade allvarligare svagheter och anmärkningar med betydelse för dammsäkerheten. En kortfattad redogörelse för åtgärderna och deras bakgrund ska bifogas årsrapporteringen. Ägarens rapportering bör innehålla: > > Beskrivning av svagheten/anmärkningen som föranlett åtgärden och dess betydelse för dammsäkerheten. > > Beskrivning av åtgärden. Fråga 3 tar upp om det under året lämnats in underrättelser enligt 6 förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll om driftstörning eller liknande händelse på anläggningen med avseende på dammsäkerhet. Endast händelser med koppling till dammsäkerhet ska ingå i sammanställningen som biläggs årsrapporten. Ägarens rapportering bör innehålla:

29 > > Beskrivning av driftstörningen/händelsen och dess betydelse för dammsäkerheten. > > Hur och när driftstörningen/händelsen upptäcktes. > > När driftstörningen/händelsen rapporterades till länsstyrelsen. Hur driftstörningen/händelsen åtgärdats eller planeras åtgärdas. Nedan lämnas förslag till hur länsstyrelsen kan följa upp de uppgifter dammägarna lämnat i årsrapporterna. 5.5 Uppföljning av årsrapportering 5.5.1 Dammsäkerhetsorganisationen Dammägaren ska namnge personer som är ansvariga för dammsäkerheten vid respektive anläggning i årsrapporteringen. De funktioner som ska namnges är Dammtekniskt sakkunnig för dammanläggningen, RIDAS-ansvarig, samt Dammsäkerhetsansvarig. Se mer om dessa befattningar i avsnitt 7.1.6. Länsstyrelsen kan följa upp om namngivna personer rapporterats för dessa funktioner och vilken dammsäkerhetskompetens de namngivna personerna har. Den person som är Dammtekniskt sakkunnig ska ha god kännedom om anläggningarna samt dokumenterad kompetens beträffande dammsäkerhet och dammbyggnadsteknik. Om verksamhetsutövaren saknar personal med motsvarande kompetens inom den egna organisationen kan en utomstående person engageras som Dammtekniskt sakkunnig, varvid avtal bör tecknas på viss tid så att kontinuitet i funktionen erhålls. Erforderlig kunskap om egenkontroll och om hur den ska bedrivas för dammar och dammsäkerheten ska finnas hos dammägaren. Företagen har ofta lagt dessa arbetsuppgifter på den RIDAS-ansvarige, som också ska svara för tillämpningen av RIDAS. Den person som är utsedd som Dammsäkerhetsansvarig bör vara den person som juridiskt står som ägare eller underhållsansvarig till dammen. Länsstyrelsen kan i sin uppföljning kontrollera att lämnade uppgifter motsvarar ovanstående. 5.5.2 klassificering av dammar Det är dammägarens uppgift att bedöma vilka konsekvenser som kan bli följden av ett dammbrott. Länsstyrelsen kan granska ägarens konsekvensklassning bl.a. med utgångspunkt från kunskap om lokala förhållanden. Om länsstyrelsen ser behov av att ta del av dammägarens bedömning av konsekvenserna vid dammbrott kan länsstyrelsen begära att få tillgång till den konsekvensanalys, som legat till grund för ägarens konsekvensklassificering. Det är inte nödvändigt att följa RIDAS och GruvRIDAS, som är frivilliga system av riktlinjer. Den dammägare som uppger att riktlinjerna inte tillämpas behöver inte konsekvensklassificera sin damm, men har skyldighet att reda ut vilka konsekvenser som kan bli följden av dammbrott och i någon form kunna beskriva dessa. Med detta som grund kan en konsekvensklassificering göras. Klassningen bör utföras av någon med särskild kompetens för detta. Eftersom kraft- och gruvföretagens system för konsekvensklassning är väl etablerat rekommenderas att detta används i första hand, se avsnitt 7.1.2 och 8.1.2. Vid klassificering enligt riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammar, där benämningen flödesdimensioneringsklass används, beaktas enbart konsekvenserna av dammbrott i samband med höga flöden. Flödesdimensioneringsklassen används för att avgöra vilket dimensionerande flöde dammanläggningarna säkert ska kunna hantera, se avsnitt 7.3. Länsstyrelsen kan i sin uppföljning bedöma rimligheten av flödesdimensioneringsklassen exempelvis genom att jämföra med dammens konsekvensklass och vid behov begära att få en redogörelse från dammägaren. Om flödesdimensioneringsklass inte angetts av dammägaren i årsrapporteringen kan länsstyrelsen efterfråga om ägaren arbetar i enlighet med riktlinjerna för dimensionerande flöden, och vilka flöden dammanläggningen är dimensionerad för i förhållande till riktlinjerna. 5.5.3 planer för egenkontrollaktiviteter Uppgifterna som dammägaren lämnat om fördjupade dammsäkerhetsutvärderingar och inspektioner ger länsstyrelsen ett visst underlag för att bedöma, genom jämförelse med gällande praxis, om dammägaren har tillfredsställande planer och intervaller för egenkontrollaktiviteter. Brist på eller ofullständigt uppgiftslämnande kan vara en in-

30 Utläggning av erosionsskydd vid Grundsjöarna. Foto: Vattenregleringsföretagen. dikation på att det finns brister i egenkontrollen. Vidare kan myndigheten följa upp hur dammägaren följer de i årsrapporten angivna planerna t.ex. genom tillsynsmöte. Uppgifter om kommande egenkontrollaktiviteter ger även möjlighet för länsstyrelsen att medverka vid t.ex. fältundersökningar i samband med och redovisning av fördjupade dammsäkerhetsutvärdering. Att delta vid fältundersökningar ger en inblick i dammanläggningens utformning och funktion samt de genomförda undersökningarna. Att som komplement till uppföljningen av årsrapporterna delta vid redovisning av en fördjupad dammsäkerhetsutvärdering för dammar i de högre konsekvensklasserna ger länsstyrelsen förutsättningar för en mer djupgående förståelse för dammanläggningen, god insyn i ägarens dammsäkerhetsarbete och organisation samt i identifierade allvarligare svagheter och anmärkningar med betydelse för dammsäkerheten. 5.5.4 manual för drift, tillståndskontroll och underhåll Dammägaren lämnar uppgift om när manual för drift, tillståndskontroll och underhåll, s.k. DTUmanual, senast har uppdaterats, se avsnitt 7.1.4. Om uppgift om denna saknas kan länsstyrelsen efterfråga om sådan manual finns för anläggningen. Vid exempelvis ett tillsynsmöte kan länsstyrelsen bedöma, genom jämförelse av DTU-manualen med gällande praxis, om dammägaren har tillfredsställande dokumenterade rutiner för anläggningens skötsel, kontrollprogram, etc. Brist på eller ofullständigt uppgiftslämnande kan vara en indikation på att det finns brister i dokumenterade rutiner. Vidare kan myndigheten följa upp hur dammägaren följer de i DTU-manualen angivna rutinerna för anläggningens skötsel och t.ex. intervallen för tillståndskontrollsaktiviteter samt att egenkontrollen dokumenteras. 5.5.5 beredskapsplaner och larmplaner Har dammägaren redovisat att beredskapsplan samt larmplan för kontakter med myndigheter och andra berörda aktörer i händelse av allvarliga problem eller dammbrott finns? Om så inte är fallet för en anläggning som vid dammbrott hotar männis-

31 kors liv och hälsa eller miljön (i första hand dammar i konsekvensklass 1 och 1+) bör länsstyrelsen begära information om hur dammägarens beredskap för dammbrott är utformad samt om dammägarens planer för larmning av andra berörda aktörer i händelse av dammbrott eller risk för dammbrott. Vid ett tillsynsmöte kan länsstyrelsen begära att få ta del av dammägarens beredskapsplan och larmplan, för att kunna bedöma om dammägaren har tillfredsställande dokumenterade rutiner för beredskap och larmning. För dammanläggningar som beslutats som farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor kan tillsynen av miljöbalkens krav på att utföra skyddsåtgärder, iaktta begränsningar och vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skador och olägenheter, om så bedöms lämpligt, samordnas med tillsynen enligt lagen om skydd mot olyckor. 5.5.8 underrättelser om driftstörning eller liknande händelser Enligt 6 förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll ska verksamhetsutövaren omgående underrätta länsstyrelsen om driftstörning eller liknande händelse på anläggningen sker som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön (t.ex. genom dammbrott). Om sådan händelse inträffat under året ska alltså länsstyrelsen, förutom den samlade redogörelsen som efterfrågas i årsrapporteringen, redan ha fått in underrättelser om händelsen ifråga. Länsstyrelsen kan utifrån rapporteringen bedöma om de lämnade uppgifterna är tillräckliga. Om så inte är fallet kan länsstyrelsen begära in kompletterande information. Redogörelsen av händelsen kan utgöra underlag för eventuellt uppföljande tillsynsmöte. 5.5.6 identifierade allvarligare svagheter Har dammägaren i årsrapporten lämnat tillfredställande redovisning om identifierade allvarligare svagheter samt hur och när han avser att hantera dessa? Om så inte är fallet bör länsstyrelsen begära in sådan redovisning. Planerar dammägaren att utreda och åtgärda svagheter inom acceptabel tid? Om så inte är fallet bör länsstyrelsen ifrågasätta av ägaren redovisad plan för åtgärd. Länsstyrelsen kan om den bedömer att det finns behov av det, kontrollera att svagheterna verkligen utretts och blivit åtgärdade enligt dammägarens rapportering, t.ex. genom tillsynsmöte. 5.5.7 dammsäkerhetshöjande åtgärder Beträffande utförda dammsäkerhetshöjande åtgärder, och de bakomliggande allvarliga svagheterna, är det är troligt att länsstyrelsen redan är informerad om de utförda åtgärderna, eftersom dammsäkerhetshöjande åtgärder kan vara anmälningspliktiga eller tillståndspliktiga. Om så inte är fallet och länsstyrelsen och dammägaren inte redan fört en dialog om de utförda dammsäkerhetshöjande åtgärderna kan det vara lämpligt att använda denna redogörelse som underlag för uppföljande tillsynsmöte. 5.5.9 Stickprovskontroll Riktigheten av de uppgifter som dammägaren lämnat i årsrapporterna kan kontrolleras genom att t. ex. stickprovsvis jämföra årsrapportens uppgifter med ägarens dokumentation av egenkontrollen. 5.6 Dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott För vissa av landets dammar skulle ett dammbrott få särskilt stora konsekvenser med extraordinära händelser och kriser i samhället som följd. Sammantaget skulle ett dammbrott i en sådan damm kunna medföra en svår påfrestning på samhället d.v.s. få konsekvenser som äventyrar samhällets funktionalitet och grundläggande värden. Svenska Kraftnät kan efter tidigare diskussioner med representanter för Svensk Energi och länsstyrelserna konstatera att det råder stor enighet om att denna kategori av dammar behöver uppmärksammas särskilt. Detta synsätt bekräftas också i den statliga utredningen om dammsäkerhet 2012 (SOU 2012:46). För dessa dammar finns skäl till att samhället utövar en mer omfattande tillsyn och granskning för att förvissa sig om att dammsäkerheten håller en mycket hög nivå. Svenska Kraftnät tog 2011 fram en plan för förstärkt tillsynsvägledning för dam-

32 mar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott (se avsnitt 4.4.2), och en första kartläggning av vilka dammar detta är genomfördes. I planen fastslås att utgångspunkterna för Svenska Kraftnäts och länsstyrelsernas förstärkta arbete med tillsynsvägledning och operativ tillsyn av dammsäkerhet för denna kategori av dammar ska vara följande. > > Tillsyn av dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott ska ges högsta prioritet. > > Tillsynen förutsätter ökad och mer djupgående insyn från samhällets sida i ägarens dammsäkerhetsarbete och dammens säkerhetsstatus. > > Tillsynen förutsätter god och djupgående kompetens om dammsäkerhet och tillsyn. > > Tillsyn där flera län berörs måste samordnas och former för detta utvecklas och fastställas. Inriktningen är att tillsynen av dammar med särskilt stora konsekvenser ska utvecklas så att den ger samhället djupgående insyn i och kontroll av ägarens dammsäkerhetsarbete och dammens säkerhetsstatus. Tillsynen ska bedrivs på ett sådant sätt att den stimulerar ägaren till ett ambitiöst dammsäkerhetsarbete. Tillsynen ska vidare följa fastställda rutiner, vara likvärdig för olika delar av landet och samordnas mellan länen. För närvarande (2013) pågår en utvecklings- och provperiod för förstärkt myndighetsinsyn och rutiner för dammsäkerhetstillsyn i samverkan mellan Svenska Kraftnät, Svensk Energi, berörda dammägare och länsstyrelser. Under utvecklingsoch provperioden utvecklar Svenska Kraftnät former och rutiner för utökad säkerhetsrapportering från dammägare till myndigheterna, myndighetsuppföljning och myndighetsmedverkan vid kvalificerad tillståndskontroll och revisioner. Arbetsmetoderna provas och utvärderas i samråd med dammägare och länsstyrelser. Under 2012 och 2013 testas en modell för utökad årsrapport för dammar med särskilt stora konsekvenser av dammbrott, se avsnitt 5.5.1. Svenska Kraftnät stödjer länsstyrelsen med specialistkompetens för tillsyn av dammsäkerhet och medverkar så långt som möjligt vid de uppföljande tillsynsaktiviteterna. Svenska Kraftnät menar att myndighetsmedverkan vid kvalificerad tillståndskontroll, t.ex. fördjupad dammsäkerhetsutvärdering, bör prioriteras för dessa anläggningar. Svenska Kraftnät medverkar även som observatör vid Svensk Energis dammsäkerhetsrevisioner av medlemsföretag med dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott. 5.6.1 Försök med utökad årsrapportering och myndighetstillsyn För dammanläggningar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott begär länsstyrelsen in en utökad dammsäkerhetsrapport som ett komplement till den ordinarie årsrapporteringen. Svenska Kraftnät har 2011 informerat berörda länsstyrelser om vilka dammar som efter en inledande kartläggning bedöms tillhöra denna kategori, och därmed är aktuella för utökad årsrapportering. Kartläggningen omfattar i nuläget (2013) ca 25 dammar men antalet kan komma att förändras som en följd av ökande kunskaper om konsekvenser av dammbrott för enskilda dammar. Sedan den nya konsekvensklassen 1+ introducerats i RIDAS 2012, och berörda dammägare inlett en översyn av klassificeringen av dammarna i konsekvensklass 1A, rekommenderar Svenska Kraftnät att försöken med utökad årsrapportering inriktas på dammarna i konsekvensklass 1+. Utformning och innehåll i den utökade rapporteringen förslås för närvarande enligt följande: 1. Sammanfattning 2. Anläggningsbeskrivning 3. Organisation, dokumentation, beredskap > > Dammsäkerhetsorganisation > > Säkerhetsledningssystem >Beredskap > för dammbrott 4. Egenkontroll och aktiviteter år 20XX > > Tillståndskontroll >Oförutsedda > händelser/driftstörningar > > Utredningar, aktiviteter och åtgärder vid anläggningen >Företagsövergripande > aktiviteter, organisation, rutiner etc. 5. Säkerhetsbedömning

33 Bilaga 1 Åtgärdsplan Aktuella anvisningar och mall för utökad årsrapport finns på Svenska Kraftnäts webbplats. Rutiner för uppföljning utvecklas och prövas inom ramen för pågående försöks- och utvecklingsperiod. I huvudsak bör rutinerna omfatta följande moment: > > Länsstyrelsen granskar den inkomna rapporten och tar ställning till eventuellt behov av kompletteringar, lämplig form för uppföljning, etc. > > Länsstyrelsen kan därefter t.ex. kalla dammägaren till ett uppföljande tillsynsmöte för att diskutera uppgifterna i rapporten, och kompletterande information och klargöranden kan ges i enskilda frågor. Vid tillsynsmötet kan det dessutom vara lämpligt att länsstyrelsens beredskapshandläggare deltar. Mötet bör dokumenteras. > > Om tillsynsmötet avhandlar frågor om beredskapen vid dammbrott kan eventuellt även säkerhetssamordnaren på kommunen eller en representant från kommunens räddningstjänst medverka. > > Länsstyrelsen ger skriftlig återkoppling till dammägaren på den inkomna rapporten och genomförda uppföljande aktiviteter t.ex. tillsynsmöte. Eventuella ytterligare krav på dammägaren, som föranletts av årsrapporteringen, ska framgå av dokumentationen. Om länsstyrelsen så önskar kan Svenska Kraftnät bidra med råd och stöd vid granskingen av rapporteringen och vid uppföljande tillsynsmöten. 5.6.2 Försök med expertgranskning För att pröva möjligheten att tillgodose såväl samhällets behov av djupgående insyn i säkerheten för dammar med särskilt stora brottskonsekvenser, liksom kraftindustrins behov av att verifiera att dammsäkerheten och dammsäkerhetsarbetet håller god internationell nivå har försök med expertgranskningar genomförts. För sådana granskningar krävs anlitande av expertis med internationell erfarenhet. Granskningarna har följt en gemensamt utarbetad modell för s.k. särskild granskning av dammar inom den högsta konsekvensklassen. Modellen innebär att oberoende experter med särskild kompetens och internationell erfarenhet från dammsäkerhetsverksamhet granskar dammsäkerheten vid en anläggning. 2006-2008 genomfördes särskilda granskningar av fem utvalda högkonsekvensdammar. Granskningarna utfördes på uppdrag av dammägaren, som ett komplement till den ordinarie egenkontrollen, men med insyn och möjlighet till påverkan för myndigheterna. Syftet har varit att stämma av om dammsäkerheten håller god internationell nivå, att utvärdera granskningsmodellen samt att ge underlag för dammägarnas fortsatta dammsäkerhetsarbete och myndigheternas tillsyn. Försöken utvärderades löpande av en projektgrupp med deltagare från Svenska Kraftnät och berörda dammägare, varvid erfarenheter även samlades från berörda länsstyrelser och medverkande experter. Svenska Kraftnät har tillsammans med representanter för dammägare och Svensk Energi publicerat en sammanställning av erfarenheter och lärdomar från särskild granskning har gjorts i form av en PM (2009). Projektgruppens gemensamma uppfattning var att granskningsmodellen har uppfyllt sitt syfte, och att den varit effektiv, om än resurskrävande, vad gäller att avgöra om säkerheten vid enskilda anläggningar håller god internationell nivå. Tillsynspersonalen vid berörda länsstyrelser har upplevt granskningarna som värdefullt underlag för tillsynen och Svenska Kraftnät anser att modellen är ett bra instrument för att ge länsstyrelsen en god insyn i ägarnas dammsäkerhetsarbete och en kvalificerad genomlysning av dammsäkerheten vid anläggningen. Länsstyrelsen behöver dock ha hög dammsäkerhetskompetens för att till fullo kunna sätta sig in i underlag, experternas yttranden m.m. och för att kunna värdera och följa upp verksamhetsutövarnas handlingsplaner för åtgärdande av påtalade svagheter. Vad gäller dammsäkerheten bekräftade granskningarna överlag att ägarna satsar på rätt områden för uppgradering, forskning och utveckling. Men i några fall har granskningarna föranlett förändrat perspektiv på enskilda frågor och omprioriteringar i ägarens planer. I ett fall pekade granskarna på allvarliga brister i anläggningen och ägarens dammsäkerhetsarbete. Viktiga områden som utpekats för vidare utveckling vid flera av granskningarna är bl.a. avbördningssäkerhet, instrumentering och övervakning, rutiner för styrning och hantering av

34 företagens dammsäkerhetsarbete, dokumentation och arkivhantering, och samordnad beredskapsplanering för dammbrott. Granskarna finner att kompetensen hos ägarna är hög men att anmärkningsvärt få personer arbetar med dammsäkerhet. Granskarna uttrycker tveksamhet mot entreprenörer används för nyckeluppgifter inom skötseln av dammarna och menar att korta kontraktstider med ev. byten av driftentreprenör är olämpligt. Resultaten från granskningarna har bl.a. utgjort underlag till arbetet med RIDAS 2012. 5.7 Rådgivning till dammägare Dammägare som saknar etablerade rutiner för egenkontroll av dammsäkerheten kan vara i behov av särskild rådgivning. Länsstyrelserna kan sprida kunskap om hur dammsäkerhetsarbetet kan bedrivas med de företag som har välutvecklade rutiner som förebild. Det kan ske genom att anordna seminarier för dammägare i länet, sända ut informationsmaterial som t.ex. denna handbok, besöka enskilda dammägare etc. Miljösamverkan Sverige har 2012 tagit fram en informationsbroschyr Är du ansvarig för en damm eller ett kraftverk?, som kan användas för att informera om vad det innebär att vara ägare av en damm. 5.8 Infordrande av dokumentation om egenkontrollen Länsstyrelsen har som framgår av avsnitt 5.2 möjlighet att begära in de handlingar som behövs för tillsynen. I Naturvårdsverkets allmänna råd om tillsyn (NFS 2001:3) anges: En grundregel bör vara att enbart begära sådan löpande rapportering som myndigheten har resurser att granska, nyttja, reagera på eller besvara. Här bör myndigheten beakta de prioriteringar i tillsynen som gjorts i tillsynsplanen enligt 7 TiF så att resurserna riktas dit de bäst behövs. De föreslagna årsrapporterna enligt avsnitt 5.4 är utformade för att tillgodose länsstyrelsens behov av regelbunden rapportering från dammägarna. Om länsstyrelsen har behov av ytterligare information från dammägaren för sin myndighetsutövning kan det göras utgående från bl.a. den information som finns i årsrapporteringen. 5.9 Offentlighetsprincipen, sekretess och hemliga handlingar 5.9.1 Offentlighetsprincipen och allmänna handlingar Offentlighetsprincipen framgår av tryckfrihetsförordningen, en av landets grundlagar, och innebär att var och en kan vända sig till en myndighet och begära ut en allmän handling, t.ex. ett myndighetsbeslut eller en handling som inkommit till myndigheten. Huvudregeln är att alla handlingar som kommer in till eller skickas ut från myndigheter, t.ex. brev, beslut och slutförda utredningar, i princip är allmänna och normalt offentliga, dvs. tillgängliga för vem som helst att ta del av, men det finns vissa undantag. Vissa handlingar i ärenden som är under beredning, t.ex. sådant som kan betecknas som arbetsmaterial, är inte att anse som allmänna handlingar och därför inte underkastade offentlighetsprincipen. 5.9.2 Vilka handlingar är hemliga och berörs av sekretess? En del allmänna handlingar är hemliga och får inte lämnas ut. Uppgifter i allmänna handlingar kan sekretessbeläggas bl.a. med hänsyn till rikets säkerhet (15 kap. 2 offentlighets- och sekretesslagen), eller om det berör uppgifter om myndigheters riskoch sårbarhetsanalyser (18 kap. 13 offentlighetsoch sekretesslagen). Staten (bl.a. länsstyrelserna), kommuner, landsting och även vissa verksamhetsutövare ska enligt säkerhetskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) undersöka vilka uppgifter i deras verksamhet som ska hållas hemliga. Resultatet av denna undersökning (säkerhetsanalys) ska dokumenteras. I Svenska Kraftnäts föreskrifter och allmänna råd (SvKFS 2005:1) om säkerhetsskydd enligt säkerhetsskyddsförordningen ställs bl.a. krav på att enskilda och juridiska personer som bedriver elförsörjningsverksamhet vilken omfattas av säkerhetsskyddslagen ska genomföra en säkerhetsanalys minst vartannat år. Undersökningsplikten gäller

35 även för företag med små elproduktionsanläggningar (som t.ex. små vattenkraftverk), och även dessa ska alltså genomföra en säkerhetsanalys. Det lär dock knappast vara aktuellt att uppgifter om mycket små produktionsanläggningar ska behöva hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet eller skydd mot terrorism. Däremot kan vissa uppgifter om dammanläggningar i t.ex. den högsta konsekvensklassen 1+ vara exempel på sådana uppgifter som kan vara av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Svenska Kraftnäts föreskrifter om säkerhetsskydd anger vidare att hemliga handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet ska förvaras i utrymme till vilket endast behörig personal i säkerhetsklass 1 och 2 har tillgång. Övriga hemliga handlingar ska förvaras i utrymme till vilket endast behörig personal har tillgång. Om det kan antas att en uppgift i en allmän handling inte får lämnas ut på grund av en bestämmelse om sekretess får myndigheten markera detta genom att en särskild anteckning (sekretessmarkering) görs på handlingen enligt 5 kap. 5 offentlighetsoch sekretesslagen. dammägaren anser vara skyddsvärda. För att utreda om det finns uppgifter som bör ha sekretess ska dammägaren ha utfört en säkerhetsanalys enligt säkerhetsskyddslagen. Med denna som grund kan dammägaren meddela myndigheten vilka uppgifter som berörs och grunden för att dessa uppgifter bör sekretessbeläggas samt om möjligt också vilka bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som man anser tillämpliga. Analys av sekretessbehovet i allt material är svårt och arbetskrävande. Olika sätt att minska risken för okontrollerad spridning av känsligt material har diskuterats, men har inte lett till någon funktionell lösning. Bland annat har möjligheten diskuterats att myndigheten skulle kunna ta del av visst material genom besök hos dammägaren, istället för att få materialet tillsänt. Tillsynsmyndigheten kan också överväga om uppgiften verkligen behöver begäras in för att fysiskt förvaras hos myndigheten, eller om möjligheten att istället diskutera uppgifterna under någon form av tillsynsbesök skulle kunna vara till fyllest. Men detta är naturligtvis en bedömning som beror på omständigheterna i det enskilda fallet och som helt ligger på den aktuella myndigheten. 5.9.3 Vad händer med handlingar som kommer in till myndigheten? Tillsynsmyndigheten får enligt 26 kap. 21 miljöbalken förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i miljöbalken eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken att till myndigheten lämna in de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Dammägaren har ingen möjlighet att ställa som villkor för att lämna in uppgifter och handlingar till tillsynsmyndigheten att denna hanterar materialet med sekretess. Det är först när någon begär att få ut en uppgift som myndigheten gör bedömningen om uppgiften ska omfattas av sekretess eller inte. Uppgifter som tillsynsmyndigheten begär in blir offentliga i och med att de diarieförs, om inte uppgifterna berörs av sekretess (se avsnitt 5.9.2). Dammägare framför ibland att man känner oro för att det finns en risk för att känsliga uppgifter skulle kunna spridas i samband med att uppgifterna lämnas till tillsynsmyndigheten. Dammägaren kan och bör bidra till sekretessbedömningen genom att i samband med överlämnandet av uppgifterna informera tillsynsmyndigheten om vilka av dessa som 5.10 Länsstyrelsens dammregister Enligt miljötillsynsförordningen ska den operativa tillsynsmyndigheten föra ett register över de verksamheter som fordrar återkommande tillsyn. Svar på viktiga frågor om dammsäkerheten i länet fås i årsrapporteringen enligt avsnitt 5.4. Dessa årsrapporter kan i sig utgöra ett register över de dammar som fordrar återkommande tillsyn av dammsäkerheten. Länsstyrelsen har för närvarande (2013) planer på att utveckla ett tillsynsregister för vattenverksamheter, medkoppling till det dammregister som SMHI har i uppgift att vidareutveckla. Såväl länsstyrelsen som respektive kommun bör dessutom ha en förteckning över de anläggningar som beslutats vara farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor.

36 5.11 Länsstyrelsens rapportering till tillsynsvägledande myndighet Svenska Kraftnät har regeringens uppdrag att följa och rapportera om dammsäkerhetens utveckling i landet. För att få ett underlag för att bedöma utvecklingen behövs uppgifter från länsstyrelserna. En operativ tillsynsmyndighet ska enligt 1 kap. 14 miljötillsynsförordningen på begäran lämna den information som en tillsynsvägledande myndighet behöver i sin tillsynsvägledning. Svenska Kraftnät begär därför att få bl.a. kopior av dammägarnas årsrapporter av länsstyrelserna, liksom andra uppgifter om länsstyrelsens utförda dammsäkerhetstillsyn. arbete med planering, samordning och övning av beredskap för dammbrott. Ibland kan tekniska utvärderingar som kräver expertkunnande bli aktuella i tillsynsarbetet. Detta kompetensbehov kan täckas genom anlitande av konsulter med relevant kompetens inom området. Svenska Kraftnät har låtit upprätta en förteckning över kvalificerad dammsäkerhetskompetens som framför allt är tänkt att vara till hjälp för länsstyrelserna vid val av konsultstöd i tillsynen av dammsäkerheten, se avsnitt 4.6. Svenska Kraftnät ger som tillsynsvägledande myndighet också råd och stöd i enskilda fall. 5.12 Länsstyrelsens kompetensbehov Eftersom den viktigaste lagstiftningen för dammsäkerhet är miljöbalken behövs för den operativa tillsynen av dammsäkerhet kunskaper om miljöbalkens grundsyn i stort. Kunskaper krävs naturligtvis dessutom om regelverket för tillsyn enligt miljöbalken samt om regelverket för vattenverksamheter vari dammsäkerhet ingår. Vidare bör grundläggande kunskaper om dammars uppbyggnad och funktion, hur ägare bedriver sitt dammsäkerhetsarbete, exempelvis enligt kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet, samt förståelse för de begrepp och benämningar som används inom teknikområdet finnas hos länsstyrelsen. Kompetensutveckling inom dammsäkerhetsområdet kan ske genom deltagande i den kursverksamhet och de seminarier som bedrivs inom området, t.ex. de handläggarträffar Svenska Kraftnät anordnar och deltar i samt de kurser om kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet som ordnas av Kungliga Tekniska Högskolan/Svensk Energi och Luleå Tekniska Universitet/SveMin. Länsstyrelsen kan dessutom delta vid dammägares egenkontrollaktiviteter och göra anläggningsbesök t.ex. i samband med genomförandet av dammsäkerhetshöjande åtgärder. Kompetensutveckling kan också ske genom att de som arbetar med tillsyn av dammsäkerhet medverkar vid älvgruppernas möten samt i länsstyrelsens

06. Dammägarens egenkontroll av dammsäkerhet 37 Den som äger en damm har enligt miljöbalken skyldighet att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Det samma gäller även om det skulle vara någon annan än ägaren som har underhållsansvaret för dammen i fråga. Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering ska ersätta skador som orsakats av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan. Det är endast om dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror som den underhållsskyldige är fri från ansvar. I miljöbalken och förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll betonas verksamhetsutövarens skyldighet att planera, kontrollera, följa upp och ha grepp om verksamheten så att miljöbalken med tillhörande förordningar samt villkor i tillstånd följs. Egenkontrollen syftar till att dels främja miljöbalkens mål, en hållbar utveckling, dels motverka och förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Regelverket, som beskrivs utförligt i Bilaga A i denna handbok, föreskriver att dammägaren eller den som annars är underhållsansvarig ska ha ett system för egenkontroll av dammsäkerheten, se 26 kap. 19 miljöbalken och förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Detta innebär att den som är underhållsskyldig för en dammbyggnad själv ska utarbeta och följa rutiner för egenkontroll av dammsäkerheten. 6.1 Dammägares underrättelse till myndighet vid störning Verksamhetsutövarens underrättelseskyldighet enligt 6 förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll (se avsnitt 3.1.1) har av många upplevts som oklar när det gäller dammsäkerhet, och har diskuterats mycket. Syftet med införandet av bestämmelsen är inte beskrivet i förarbeten. Kravet på att underrättelsen ska ske omgående tyder dock på att det handlar om att ge samhället via tillsynsmyndigheten tidig underrättelse om att det kan uppstå olägenheter för människors hälsa eller miljön. Rapporteringsskyldigheten bör för dammsäkerhetsområdet kunna tolkas som att de driftstörningar och liknande händelser i verksamheten som ska rapporteras omgående är sådana som har betydelse för dammens säkerhet och som skulle kunna leda till dammbrott. För en anläggning som, enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor beslutats utgöra farlig verksamhet, gäller dessutom vissa rapporteringsskyldigheter enligt 2 kap. 4 förordningen om skydd mot olyckor. Om en olycka som kan orsaka allvarliga skador på människor eller miljön inträffar vid en sådan anläggning eller en överhängande fara för sådan olycka föreligger, ska anläggningens ägare eller verksamhetsutövaren på anläggningen

38 Arbete i driftcentral. Foto: Vattenfall. omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I ett utvecklingsprojekt för beredskapsplanering för dammbrott har en modell för larmrutiner arbetats fram för att tillgodose samhällets behov av tidig larmning vid dammbrott eller risk för dammbrott (se avsnitt 10.1). Syftet med larmrutinerna, som nu kommit att tillämpas i de stora kraftverksälvarna, är att mobilisera den samlade beredskapen för att i möjligaste mån förhindra och begränsa skador av dammbrott. Enligt dessa larmrutiner larmar dammägaren via SOS Alarm AB berörda aktörer som bl.a. är kommunala räddningstjänster och länsstyrelsens Tjänsteman i Beredskap. 6.2 Grundläggande principer för egenkontroll av dammsäkerhet För att ha en god dammsäkerhet är det av största vikt för en dammägare att utöver att ha en riktigt konstruerad och välbyggd dammanläggning även uppmärksamma organisatoriska faktorer som dammägarens kompetens, rutiner och resurser för att sköta drift, tillståndskontroll och underhåll av dammen samt beredskap för dammbrott. Svenska Kraftnät anser att följande grundläggande principer bör gälla för en dammägares egenkontroll av dammsäkerheten. > > Dammägarens egenkontroll bör knyta an till hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken, särskilt till bestämmelserna om kunskapskrav, den omvända bevisbördan och kravet att i yrkesmässigt bedriven verksamhet använda bästa möjliga teknik. > > Dammägaren ska ha tillräcklig kompetens och personella resurser för att kunna sköta dammens drift och genomföra de moment som ingår i dammägarens egenkontroll. Detta är särskilt betydelsefullt för dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott. Även om dammägaren konsulterar expertis som stöd i sitt dammsäkerhetsarbete är det dammägaren som har det fulla ansvaret och som behöver ha tillräcklig kompetens.

39 > > Dammägaren bestämmer själv hur systemet för egenkontroll av dammsäkerhet ska utformas. För medlemmar i Svensk Energi och SveMin är det naturligt att följa branschens riktlinjer för dammsäkerhet RIDAS och GruvRIDAS (se avsnitt 7 och 8) som en grund för egenkontrollen av dammsäkerheten, men andra system kan naturligtvis också vara tillämpliga. Det viktiga är dock att egenkontrollen ger verksamhetsutövaren sådan styrning över verksamheten att miljöbalken och de krav som följer av den alltid kan efterlevas. > > Dammsäkerhetsarbetet bör bedrivas konsekvensinriktat dvs. egenkontrollrutinerna bör anpassas efter hur stora konsekvenserna bedöms bli i händelse av dammbrott. > > För att styra dammsäkerhetsarbetet så att resurserna i första hand läggs på det ur säkerhetssynpunkt mest angelägna bör dammägarna klassa sina dammar efter hur stora konsekvenserna skulle bli i händelse av dammbrott. I RIDAS och GruvRIDAS finns ett system för konsekvensklassificering av dammar, se avsnitt 7.1.2 och 8.1.2. Även dammägare som inte tillämpar RIDAS eller GruvRIDAS kan ha nytta av detta system vid beskrivning av hur stora konsekvenserna skulle bli i händelse av dammbrott. > > Egenkontrollen bör utgöra en integrerad del av den dagliga verksamheten och därför också vara en fortlöpande process. 6.3 Kraft- och gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, RIDAS, har utarbetats och fastställts av kraftindustrins branschorganisation Svensk Energi. Gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, GruvRIDAS, har på motsvarande sätt fastställts av gruvindustrins branschorganisation SveMin. Riktlinjerna kan sägas innehålla en för branscherna gemensam struktur för egenkontroll inom dammsäkerhetsområdet. RIDAS och GruvRIDAS beskrivs relativt ingående i avsnitt 7 och 8. Avsikten är dels att ge länsstyrelserna en inblick i de riktlinjer som utgör stöd i medlemsföretagens dammsäkerhetsarbete, dels att beskriva de begrepp som finns i RIDAS och GruvRIDAS som även används i den årsrapportering dammsäkerhet som beskrivs i avsnitt 5.4. Även för dammägare som inte är medlemmar i branschorganisationer kan RIDAS och GruvRI- DAS ge vägledning vid utarbetande av rutiner för egenkontroll av dammsäkerheten. Flertalet av de dammar som ägs av dessa övriga dammägare skulle endast medföra små konsekvenser i händelse av dammbrott. Men det finns dammägare även utanför Svensk Energis och SveMins medlemsföretag vars dammar skulle kunna orsaka stora dammbrottskonsekvenser.

40

07. Kraftföretagens riktlinjer 41 De flesta större dammar och en stor andel av de mindre kraftverksdammarna i Sverige tillhör företag som är medlemmar i Svensk Energi. Organisationen och dess föregångare Svenska Kraftverksföreningen har under flera decennier arbetat med att stödja företagens dammsäkerhetsarbete. Detta har skett bl.a. genom att man utarbetar och publicerar rekommendationer och anvisningar rörande dammsäkerhet, anordnar kurser samt stödjer och deltar i forskning och utveckling inom dammsäkerhetsområdet. Nedan redovisas branschens riktlinjer för dammsäkerhet samt riktlinjer som är framtagna i samverkan mellan bransch och myndighet. 7.1 RIDAS Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet Kraftindustrin i Sverige antog år 1997 Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet benämnda RIDAS. Riktlinjerna ersatte Anvisningar beträffande kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet som då hade gällt sedan år 1990. RIDAS uppdaterades 2002, 2008 och senast 2012. RI- DAS 2012 har samma struktur som 2008 års utgåva. Nedan redovisas huvudsakliga tillägg och ändringar i punktform: > > Innebörden i policyn har utvecklats utifrån begreppet svår påfrestning på samhället. > > Vikten av ett systematiskt arbetssätt har tydliggjorts. > > En ny konsekvensklass med tillhörande kriterier har införts för att särskilja dammar där konsekvenserna vid dammbrott vad gäller sannolikheten för svår påfrestning på samhället är hög. > > Kompetenskrav har utvecklats framförallt avseende tillståndskontrollaktiviteter. > > Funktionsprovning av system kopplade till avbördningssäkerheten har införts i tillståndskontrollen, och begreppet besiktning har ersatts av fördjupad inspektion. > > Förslag till frekvens och innehåll i program för tillståndskontroll har förändrats. > > Systemrevision av de företag som har dammar i den högsta konsekvensklassen har utvecklats. RIDAS innehåller allmänt hållna krav för dammsäkerhetsarbetet. För tillämpningen av riktlinjerna finns särskilda tillämpningsvägledningar som vid behov uppdateras med hänsyn till resultat av fortlöpande utvecklingsarbete. Nedan ges en översiktlig beskrivning av för dammsäkerhetsarbete viktiga delar, så som de beskrivs i riktlinjerna. 7.1.1 Kraftindustrins dammsäkerhetspolicy Svensk Energi har i RIDAS fastlagt följande dammsäkerhetspolicy: Medlemsföretagens dammsäkerhetsarbete är inriktat på att så långt möjligt skydda människors

42 > > ledningen av dammsäkerhetsarbetet bedrivs systematiskt och med ett långsiktigt perspektiv, > > samverkan sker med berörda myndigheter. RIDAS, Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet 2012. liv och hälsa samt samhället mot svåra påfrestningar, men beaktar även andra skyddsbehov. Kraven på dammsäkerhet ställs i relation till bedömda konsekvenser i händelse av dammbrott. Detta innebär att: > > sannolikheten för dammbrott där svår påfrestning på samhället och förlust av människoliv kan förväntas, ska hållas på lägsta möjliga nivå, > > konsekvenserna i händelse av dammbrott ska genom god planering såvitt möjligt reduceras. Dammsäkerheten ska hållas på god internationell nivå. Dammsäkerhetsarbetet bedrivs på ett kvalitetssäkrat sätt och ska kännetecknas av fortlöpande förbättringar. I praktisk handling förutsätts att: > > arbetet genomförs på ett ansvarsfullt sätt och i enlighet med gällande lagar och förordningar, > > insatser styrs och prioriteras utifrån säkerhetsvärderingar baserade på analyser av dammanläggningarnas status och konsekvenserna i händelse av dammbrott, 7.1.2 Konsekvensklassificering Ett grundläggande begrepp i RIDAS är konsekvensklassificering. Kraven i riktlinjerna hänför sig i allmänhet till dammbyggnadens konsekvensklass. Med konsekvensklassificering menas att utreda och bedöma vilka konsekvenser som kan uppkomma till följd av ett dammbrott. Vid konsekvensklassificeringen enligt RIDAS beaktas konsekvenserna som kan bli följden av ett dammbrott, oavsett vad det beror på. Konsekvensklassen ska dokumenteras och motiveras. Klassificeringen ska i varje enskilt fall bygga på en konsekvensanalys som dokumenteras. Konsekvenserna av dammbrott ska utvärderas vad gäller sannolikheten för: > > svår påfrestning på samhället, > > förlust av människoliv eller allvarlig personskada, > > övriga skador på miljö, samhällsanläggningar och ekonomiska värden. RIDAS delar upp dammarna i fyra konsekvensklasser, 1+, 1, 2 och 3. Dammar med störst konsekvens i händelse av dammbrott tillhör klass 1+. Dammens konsekvensklass avgör vilka dammsäkerhetskrav som ska uppfyllas, riktlinjerna är i huvudsak inriktade på dammar i konsekvensklasserna 1+, 1 och 2. Konsekvensklassificeringssystemet redovisas i tabell 7.1. 7.1.3 Tillståndskontroll I RIDAS benämns ägarens verksamhet för fortlöpande övervakning och kontroll av dammarnas aktuella status för tillståndskontroll. Dammsäkerhetsarbetet ska enligt RIDAS bedrivas konsekvensbaserat vilket bl.a. innebär att tillståndskontrollen för en damm har olika omfattning och frekvens beroende på bedömda konsekvenser i händelse av dammbrott. Förslag till frekvens och innehåll i ett program för tillståndskontroll har tagits fram för dammar tillhörande konsekvensklasserna 1+, 1 och 2. Det rekommenderas att dammägaren själv anpassar det föreslagna programmet för tillståndskontroll till specifika förhållandena för den

43 aktuella anläggningen, med stöd av bl.a. analyser av dammätningar och observationer från tidigare utförda tillståndskontroller. Driftmässig tillsyn Syftet med den driftmässiga tillsynen är att upptäcka förändringar som kan påverka dammens säkerhet. Driftmässig tillsyn av säkerhetsmässigt viktiga dammdelar ska utföras med en frekvens och omfattning som anpassas till de anläggningsspecifika övervakningsbehoven. Denna tillsyn samordnas ofta med driftmässig tillsyn av andra delar av en anläggning och genomförs vanligtvis en gång per vecka. Omfattning och inriktning av den driftmässiga tillsynen ska vara beskriven och dokumenterad i en instruktion eller checklista. Instruktionen uppdateras vid behov i samband med inspektion eller fördjupad inspektion så att det för dammsäkerheten mest betydelsefulla prioriteras. Instruktionen ska också beskriva hur den driftmässiga tillsynen ska anpassas till exempelvis årstid, vattenstånd, extrema väderleksförhållanden eller andra anläggningsspecifika förhållanden. Rapporteringsrutiner ska fastställas och dokumenteras. Personal som utför driftmässig tillsyn ska ha orienterande kunskap om dammars funktion och säkerhet samt god kännedom om den aktuella dammen. Dammätning Syftet med dammätning är att ge tidig indikation på förändringar och ge underlag för en långsiktig tillståndsbedömning. För varje damm ska ett specifikt mätprogram upprättas. Omfattning, frekvens och typ av mätning anpassas till konsekvensklass och till dammens specifika förutsättningar. Mätprogrammet uppdateras vid behov. Rapporterings- och utvärderingsrutiner ska vara fastlagda. Dammätning ska utföras av personal med dokumenterad kompetens. Funktionsprovning Funktionsprovning av avbördningssystem och övriga system med tillhörande undersystem ska utföras med syfte att verifiera och vidmakthålla hög säkerhet/funktionalitet. Funktionsprovningar omfattar ordinarie driftsystem, reservdriftssystem samt skydds- och övervakningsfunktioner. Funktionsprovning av avbördningssystemet ska utföras minst en gång per år lämpligen inför flödessäsong. Funktionsprovningar ska utföras i enlighet med anläggningsspecifik instruktion och/ eller checklista och dokumenteras i protokoll. Inspektion Syftet med inspektion är att återkommande värdera eventuella förändringar och verifiera säkerheten. Inspektion ska omfatta alla anläggningsdelar som har betydelse för dammsäkerheten och vara beskriven i en instruktion. Inspektion ska utföras med hjälp av checklista och dokumenteras i protokoll. För dammar tillhörande konsekvensklass 1+ och 1 ska inspektion normalt utföras två gånger per år och för dammar i konsekvensklass 2 en gång per år. Det år fördjupad inspektion eller fördjupad dammsäkerhetsutvärdering genomförs kan en inspektion integreras med denna aktivitet. Inspektion ska utföras av personal med dokumenterad kompetens i dammsäkerhetsfrågor. Fördjupad inspektion Syftet med fördjupad inspektion är att återkommande få en samlad sakkunnig värdering av mätresultat, eventuella fel/brister eller andra förändringar som utgör underlag för bedömning av dammsäkerheten. Den fördjupade inspektionen ska omfatta alla anläggningsdelar som har betydelse för dammsäkerheten och innefattar analys av de under året/åren insamlade mätvärdena och gjorda okulära observationer från damminstrumentering och tillståndskontroll. Checklista för genomförande av fördjupad inspektion ska anpassas efter den enskilda dammen och de lokala förhållandena. För dammar tillhörande konsekvensklass 1+ och 1 ska fördjupad inspektion normalt utföras en gång vart tredje år och för dammar i konsekvensklass 2 minst en gång per sexårsperiod. För nya dammar gäller att den första fördjupade inspektionen ska vara genomförd inom de tre första åren efter dämningsupptagningen. Den fördjupade inspektionen ska utföras av personer med relevant och dokumenterad kompetens. För dammar med omfattande och/eller avancerad mekanisk och elektrisk utrustning behövs

44 Tabell 7.1. Konsekvensklasser avseende sannolikheten för svår påfrestning på samhället, förlust av människoliv eller allvarlig personskada och för skador på miljö, samhällsanläggningar och andra ekonomiska värden. Konsekvensklass Konsekvens vid dammbrott uttryckt i sannolikhetsnivå för skadeutfall 1+ Sannolikheten för svår påfrestning på samhället genom den sammanlagda effekten av skadorna nedströms är hög: > > Förlust/förstörelse/obrukbarhet p.g.a. vattenmassorna av människors liv, många människors hem, kulturmiljö och arbetsplatser > > Allvarliga störningar i landets elförsörjning > > Allvarliga störningar i samfärdsel och transporter > > Förstörelse eller omfattande skador på andra samhällsviktiga anläggningar > > Förstörelse av betydande miljövärden > > Mycket stor ekonomisk skada 1 Sannolikheten för förlust av människoliv eller för allvarlig personskada är icke försumbar eller Sannolikheten är beaktansvärd för: allvarlig skada på > > Viktiga samhällsanläggningar > > Betydande miljövärde eller Hög sannolikhet för: > > Stor ekonomisk skadegörelse 2 Sannolikheten är icke försumbar för: beaktansvärd skada på > > Samhällsanläggningar > > Miljövärde eller > > Ekonomisk skadegörelse 3 (Sannolikheten är försumbar för skadeutfall enligt ovan) kompetens inom områdena byggteknik, mekanik och elteknik. Den Dammtekniskt sakkunnige har att godkänna de personer som utför fördjupad inspektion genom att kontrollera att de uppfyller kompetenskraven. Fördjupad dammsäkerhetsutvärdering Syftet med fördjupad utvärdering är att fastställa dammsäkerhetsstatus med beaktande av aktuella säkerhetskrav. Bland aktuella säkerhetskrav ingår eventuella förändringar av lagar, förordningar och föreskrifter och förändringar i dimensionerande flöden för dammen ifråga. Utvärderingen är en heltäckande och systematisk analys och värdering av säkerheten hos en dammanläggning baserad på en totalanalys av alla säkerhetskomponenter och hela systemet. Utvärderingen innefattar fördjupad inspektion/besiktning av alla dammdelar, funktionsprovning och funktionsbedömning, utvärdering av drifterfarenheter, genomgång och utvärdering av konstruktionsförutsättningar och konstruktionshandlingar samt DTU-manual och beredskapsplan med beaktande av aktuella säkerhetskriterier och krav. Utvärderingen innefattar också analys av drifterfarenheter och av säkerhetsarbetets uppläggning. Utvärderingsrapport ska upprättas. För dammar tillhörande konsekvensklass 1+ ska fördjupad dammsäkerhetsutvärdering normalt utföras en gång per nioårsperiod, för dammar i konsekvensklass 1 en gång per tolvårsperiod och för dammar i konsekvensklass 2 en gång per artonårsperiod. Fördjupad utvärdering ska utföras av kvalificerad och av dammägaren godkänd personal. Normalt bör experter/konsulter inom fackområdena hydrologi och hydraulik, geoteknik och geohydrologi, betongteknik, mekanik och elteknik vara representerade i gruppen som genomför utvärderingen. 7.1.4 Manual för Drift, Tillståndskontroll och Underhåll För varje anläggning ska det finnas en särskild manual med alla nödvändiga skriftliga förebilder i form av dokumentation, rutiner och tillvägagångssätt för dammägarens drift, tillståndskontroll och kontinuerliga underhåll (DTU-manual). Syftet

45 Tabell 7.2. Förslag till program för tillståndskontroll enligt RIDAS av dammar tillhörande konsekvensklass 1+, 1 och 2.w Tillståndskontroll Konsekvensklass 1 + 1 2 Driftmässig tillsyn Fortlöpande Fortlöpande Fortlöpande Dammätning Fortlöpande Fortlöpande Fortlöpande Funktionsprovning 1 gång/år 1 gång/år 1 gång/år Inspektion 2 gånger/år 2 gånger/år 1 gång/år Fördjupad inspektion 1 gång/3 år 1 gång/3 år 1 gång/6 år Fördjupad dammsäkerhetsutvärdering 1 gång/9 år 1 gång/12 år 1 gång/18 år med manualen är att kvalificerad driftpersonal, ej nödvändigtvis bekant med anläggningen i detalj, ska kunna medverka i anläggningens drift samt ge andra personalkategorier underlag för inspektion, fördjupad inspektion och fördjupad dammsäkerhetsutvärdering. Ett exemplar av manualen bör om möjligt hållas tillgänglig på anläggningen. De rutiner och regler som har direkt anknytning till dammsäkerheten dokumenteras och samlas i manualen. Manualen ska innehålla uppgifter om ansvarsfördelning och aktuell organisation för dammsäkerhetsarbetet och innehålla, eller hänvisa till, dokumentation nödvändig för dammägarens drift, tillståndskontroll och underhåll av dammen. Anläggningsanpassade driftinstruktioner ska finnas som täcker alla driftsituationer. Där så bedöms erforderligt ska även tillverkarens skötsel/driftinstruktioner vara tillgängliga. DTU-manualens omfattning och innehåll anpassas till dammanläggningens konsekvensklass, utformning, komplexitet, belägenhet, etc. RI- DAS föreslår följande struktur och innehåll för en DTU-manual > > Dammsäkerhetsorganisation > > Huvuddata > > Vattendom mm > > Hydrologi och avbördning > > Dammanläggningens konstruktion och utförande > > Instruktioner och skötselanvisningar (för avbördningssystem, vattennivåmätning, hjälpsystem, mm) > > Kontrollanordningar och dammätningar. > > Dammägarens tillståndskontroll > > Rapporter > > Övrigt Översyn och uppdatering av manualen ska göras regelbundet, minst med samma tidsintervall som fördjupad inspektion, samt vid behov föranledda av förändringar etc. Tillvägagångssätt och ansvarig för översyn av manualen ska framgå av manualen. 7.1.5 Beredskap Dammägaren ska ha god beredskap för att kunna hantera situationer som kan leda till dammbrott eller på annat sätt okontrollerad utströmning med risk för allvarliga skador på människor, miljö eller egendom samt i händelse av dammbrott minimera konsekvenserna därav. Regler och rutiner för arbetsgång och åtgärder i sådana situationer ska finnas fastlagda och dokumenterade i en beredskapsplan. I beredskapsplanen ska organisation, ansvar och gränser mot externa organisationer anges. Det ska vidare framgå vilka driftåtgärder som bör vidtas

46 och vilka personella och materiella resurser som finns att tillgå för att i första hand förhindra dammbrott eller i händelse av dammbrott i möjligaste mån mildra konsekvenserna därav. Beredskapens omfattning och planens detaljeringsgrad ska vara anpassad till dammens konsekvensklass. RIDAS föreslår följande uppbyggnad och innehåll i beredskapsplanen: > > Innehållsförteckning > > Allmänt/inledning > > Ledning och organisation > > Larmplan, larmlistor > > Handlingsplaner > > Resursförteckning > > Information > > Samband > > Övningar Som en förberedelse och grund för upprättandet av beredskapsplanen ska en s.k. situationsanalys över alla tänkbara/möjliga onormala situationer som kan medföra risk för skada på människor, anläggningar och miljö göras. Situationsanalys innefattar en noggrann genomgång av anläggningen, möjliga funktionsstörningar och yttre påkänningar med avseende på vad som kan inträffa, vilka indikationer som kan tyda på dammsäkerhetsproblem och vad det kan innebära för risker för dammskada och i förlängningen dammbrott. Handlingsplaner som kopplar till de i situationsanalysen identifierade indikationerna för dammsäkerhetsproblem ska ingå i beredskapsplanen. För att verifiera att beredskapsplanen kommer att fungera i en praktisk situation ska övningar/utbildningar genomföras. Dammägarens beredskap avser förutom god planering för egna insatser vid dammen även information till samt kommunikation och samverkan med andra aktörer som berörs i händelse av dammskada. Huvudaktörerna utgörs av dammägare, vattenregleringsföretag, länsstyrelsen och kommunal räddningstjänst, se avsnitt 11.1. 7.1.6 Kompetenskrav RIDAS ställer krav på kompetens hos den personal som arbetar med dammsäkerhet. Preciserade krav som bör ställas på personer som innehar olika funktioner i dammsäkerhetsorganisationen och för personal som utför en viss arbetsuppgift, såsom t.ex. tillståndskontroll, redovisas i tabellform. Kompetenskraven är konsekvensklassberoende och avser erforderlig utbildning och erfarenhet. Lång erfarenhet från arbete med dammar och dammsäkerhet uppges kunna ersätta viss utbildning och tvärtom. För varje damm ska det finnas en Dammtekniskt sakkunnig med främsta uppgifter att tillföra dammägarens organisation erforderlig dammteknisk sakkunskap och utveckla dammsäkerhetsarbetet inom organisationen. Dammtekniskt sakkunnig ska ha god kännedom om de anläggningar för vilka denne har ansvar som sakkunnig. Om det inte är möjligt att ha personal med dokumenterad kompetens beträffande dammsäkerhet och dammbyggnadsteknik inom den egna organisationen kan sådan personal engageras genom avtal med annan dammägare, konsult eller dylikt. Dock ska alltid utses en person i dammägarens egen organisation som ansvarar för att RIDAS tillämpas, en s.k. RIDAS-ansvarig. Dammsäkerhetsansvarig, som alltid finns inom den egna organisationen, utser Dammtekniskt sakkunnig liksom RIDAS-ansvarig. 7.1.7 Dimensionering och utformning dammar och avbördningssystem Riktlinjer om dammars tekniska systemfunktion och dimensionerande belastningar ingår i RIDAS. Tillämpningsvägledningar finns för dimensionering och utformning av fyllningsdammar, betongdammar och avbördningssystem. Dimensionerande belastningar kan vara differentierade med avseende på konsekvensklasser. För fyllningsdammar nämns bl.a. att dammen ska ges en sådan placering och principiell utformning att generella krav på täthet, stabilitet, beständighet och säkerhet med rimliga medel kan uppnås för såväl normala som exceptionella belastningar. För betongdammar anges bl.a. att dammar med tillhörande konstruktioner ska dimensioneras, utformas och utföras så att de uppfyller rimliga täthetskrav och med tillfredsställande säkerhet tål de belastningar och deformationer som har betydelse för stabilitet, funktion och hållfasthet vid dammens utförande och under dess livslängd. För en damms avbördningssystem gäller bl.a.

47 att det ska vara robust konstruerat och uppbyggt för att i alla avseenden uppfylla anläggningsspecifika och av aktuell konsekvensklass beroende dammsäkerhetskrav. Erforderlig avbördningskapacitet bestäms av dimensionerande flöde i vattendraget vid dammläget. Det dimensionerande flödet ska fastställas med utgångspunkt från Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar, se avsnitt 7.3. Därutöver ska avbördningssystemet utformas så att erforderlig funktionssäkerhet i systemet tillgodoses. 7.1.8 Felrapportering Dammägare som är medlemmar i Svensk Energi är anslutna till ett gemensamt felrapporteringssystem vars främsta syfte är att skapa en gemensam bank av erfarenheter som ger möjlighet för de enskilda dammägarna att genomföra fortlöpande förbättringar. Resultatet av RIDAS systemrevision, i form av identifierade brister, dokumenteras skriftligen och distribueras till dammsäkerhetsansvarig och RIDAS-ansvarig på medlemsföretaget samt revisionsansvarig på Svensk Energi. RIDAS anger att revisionsrapporten är att betrakta som allmän handling och kan således begäras ut från Svensk Energi. RIDAS-ansvarig hos det reviderade medlemsföretaget ska besvara revisionsrapporten och ange till Svensk Energi vilka åtgärder som kommer att vidtas med anledning av identifierade brister, samt när åtgärderna beräknas vara genomförda. När åtgärderna blivit åtgärdade ska en uppföljning ske. Det åligger det reviderade medlemsföretaget att tillse att vidtagna åtgärder dokumenteras i en rapport, som distribueras till dammsäkerhetsansvarig inom medlemsföretaget och revisionsansvarig på Svensk Energi. 7.1.9 Dammsäkerhetsrevision RIDAS systemrevision Svensk Energi granskar att dammsäkerhetsarbetet bedrivs i enlighet med RIDAS och dess tilllämpningsvägledningar genom revisioner av medlemsföretag som äger eller förvaltar dammar i konsekvensklass 2 eller högre. Revisionen är även tänkt som ett stöd i utvecklingen av dammsäkerhetsarbetet i företagen. Granskningen, s.k. RIDAS systemrevision, utförs av två fristående revisioner med Svensk Energi som huvudman. Revisorerna ska ha god branschkännedom samt god kännedom om RIDAS och miljöbalken. Revisionen avser företagets samlade dammsäkerhetsprogram och dammsäkerhetsverksamhet, och utförs med ledning av en checklista där frågeställningar rörande bl.a. följande punkter ingår: > > Allmänt om tillämpning av RIDAS > > Konsekvensklassificering > > Organisation och kompetenskrav > > Skriftliga förebilder > > Drift > > Beredskap > > Dammägarens tillståndskontroll > > Felrapportering > > Underhåll 7.2 Kraftindustrins dammregister Kraftindustrin har upprättat och á-jourhåller ett dammregister som innehåller uppgifter om de dammbyggnader som tillhör medlemsföretag i organisationen Svensk Energi. Registret som kalllas Kraftindustrins dammregister administreras av Vattenregleringsföretagen i Östersund. Registret innehåller förutom tekniska och administrativa data även uppgifter om flödesdimensioneringsklass, konsekvensklass och utförda tillståndskontroller. Registret är inte offentligt. Respektive dammägare har tillgång till och håller registret uppdaterat för sina egna dammar. 7.3 Riktlinjer för dimensionerande flöden Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar utgavs 1990. Under 2007 gavs en nyutgåva av riktlinjerna ut. Huvudmannaskapet för nyutgåvan delas av Svenska Kraftnät, Svensk Energi och SveMin. Metoderna i riktlinjerna har inte reviderats och innebörden i de ursprungliga riktlinjerna är i huvudsak oförändrad, men tillägg och ändringar som tillkommit efter 1990 har inarbetats och språket har förenklats och förtydligats. Områden där nyutgåvan skiljer sig

48 Ombyggnadsarbeten för nytt utskov vid Håckren. Foto: Vattenregleringsföretagen. Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar, Ny utgåva 2007. från de tidigare riktlinjerna är bl.a. att skillnad inte längre görs mellan nya och befintliga dammanläggningar samt att tillämpningen av riktlinjerna med hänsyn till förändringar i framtida klimat behandlas. Riktlinjerna utformades ursprungligen för vattenkraftens dammanläggningar, men har även tilllämpats för skyddsvallar och gruvdammar samt för bestämning av flöden vid översvämningskartering. Svensk Energis och SveMins medlemsföretag har åtagit sig att följa riktlinjerna vid bestämning av dimensionerande flöden. Riktlinjerna har inte status som någon statlig föreskrift. De har dock ofta åberopats i samband med vattenmål/ miljömål och myndighetsutövning, och har kommit att ligga till grund för praxis i frågor rörande avbördningskapacitet. Riktlinjerna anger hur man beräknar det dimensionerande flöde som en damm ska klara att avbörda. Dammarna indelas i två flödesdimensioneringsklasser, flödesdimensioneringsklass I respektive II. Dammar med lägre konsekvenser i händelse av dammbrott än flödesdimensioneringsklass II-dammar behandlas inte i riktlinjerna. Kriterierna för de båda flödesdimensioneringsklas-

49 Tabell 7.3. Kriterier för flödesdimensioneringsklasser med tillhörande avbördningskrav. Flödesdimensioneringsklass Konsekvens vid dammbrott Avbördningskrav I > > Icke försumbar sannolikhet för förlust av människoliv eller annan personskada eller eller > > Beaktansvärd sannolikhet för allvarlig skada på viktig trafikled, dammanläggning eller därmed jämförlig anläggning eller på betydande miljövärde > > Hög sannolikhet för stor ekonomisk skadegörelse II > > Icke försumbar sannolikhet för skada på trafikled, dammanläggning eller därmed jämförlig anläggning, miljövärde eller annan än dammägaren tillhörig egendom i andra fall än vad som har angetts vid flödesdimensioneringsklass I. > > Dammanläggningen ska, utan allvarlig skada på dammanläggningen, kunna motstå och framsläppa ett dimensionerande flöde, som beräknas enligt riktlinjerna. > > Dammanläggningen ska vid dämningsgränsen även kunna framsläppa ett tillrinnande flöde med en återkomsttid av minst 100 år. > > Dammanläggningen ska vid dämningsgränsen kunna framsläppa ett tillrinnande flöde med en återkomsttid av minst 100 år. > > Dammanläggningen ska dessutom anpassas till ett flöde som bestäms genom kostnads-/nyttoanalys. serna med tillhörande avbördningskrav redovisas i tabell 7.3. Den skada som avses i detta sammanhang är marginaleffekten av ett dammbrott i samband med höga flöden. Med detta menas den ökning av skadan på omgivningen som orsakas av dammbrottet, utöver den skada som den exceptionellt höga vattenföringen skulle ha orsakat, även om dammen inte rasat. Dammar som tillhör flödesdimensioneringsklass I ska utan att få allvarliga skador klara att motstå och avbörda en dimensionerande flödessekvens bestämd enligt riktlinjerna. Detta flöde beräknas genom att en hydrologisk modell över vattendraget upprättas. Modellen kalibreras mot befintliga tillrinningsserier. Därefter används som beräkningsförutsättningar ett snötäcke med återkomsttiden 30 år samt en nederbördssekvens som beräknas enligt riktlinjerna. Nederbördssekvensen omfattar 14 dagar och motsvarar den största nederbörd som förväntas kunna falla inom det aktuella tillrinningsområdet. Beräkningen genomförs för en period om minst 10 år där nederbördssekvensen flyttas en dag i taget. Det största flöde som beräknas i modellen på detta sätt utgör det dimensionerande flödet. Återkomsttiderna för dimensionerande flöden beräknade på detta sätt har uppskattats till att i genomsnitt vara längre än 10 000 år. För dammar i flödesdimensioneringsklass II anges bland annat att dessa ska klara att, med vattenytan vid dämningsgräns, släppa fram ett tillrinnande flöde med en återkomsttid av minst 100 år. Ett sådant flöde brukar benämnas 100- årsflödet. Beräkningen av 100-årsflödet utförs genom statistisk bearbetning av observerade vattenföringsserier. Om en dammanläggning inte klarar att motstå och släppa fram det dimensionerande flödet behöver åtgärder vidtas. Det kan röra sig om ombyggnad av dammanläggningen så att avbördningskapaciteten ökas eller så att dammen tål en överdämning vid ett extremt flöde. Dammsäkerhetshöjande åtgärder av denna kategori är i allmänhet tillståndspliktiga enligt miljöbalken och prövas, efter ansökan, av mark- och miljödomstolen. Vid utförandet av åtgärder i ett vattendrag med flera dammbyggnader krävs samverkan och i många fall gemensamma åtgärder, eftersom förändringar i en damm kan påverka förhållanden vid nedanförliggande dammar. Mellan huvudmännen för riktlinjerna och

50 SMHI har ett särskilt samråd etablerats genom den s.k. Flödeskonferensen. Flödeskonferensens uppgift är att följa upp riktlinjernas tillämpning och ändamålsenlighet samt vid behov föreslå ändringar och tillägg. Bland annat genomförs en årlig uppföljning av hur dammägarnas anpassning av dammar i flödesdimensioneringsklass I till riktlinjerna fortskrider. 2012-års uppföljning omfattade 146 dammanläggningar inom Svensk Energis medlemsföretag. Sammanställningen visar att: > > ca 60 % av anläggningarna klarar riktlinjerna, antingen krävdes inte någon anpassning för att klara riktlinjerna alternativt har anpassning till dimensionerande flöde utförts, > > åtgärder för anpassning till dimensionerande flöde pågår vid ca 7 % av anläggningarna och planeras för ca 10 % av anläggningarna, > > för resterande ca 23 % av anläggningarna har åtgärdsbehov ännu inte klarställts. System för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar. 7.4 Standardiserade bedömningsklasser Svenska Kraftnät och Svensk Energi lät 2004 upprätta ett system för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar, i så kallade standardiserade bedömningsklasser. En ny version av dokumentet gavs ut 2010, nu i samverkan även med SveMin. Syftet var att förtydliga bedömningssystemet, för att bidra till en enhetlig tillämpning och ge utökat stöd för dem som arbetar med dammsäkerhet. Systemet med bedömningsklasser är en standardiserad metod för att bedöma hur stor betydelse en dammsäkerhetsanmärkning har ur dammsäkerhetssynpunkt. Genom systemet har en nomenklatur etablerats, som kan användas för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar och i dammägares kommunikation med myndigheter. Enligt systemet hänförs anmärkningar till olika kategorier, nämligen För respektive anmärkning bedöms graden av avvikelse från avsett tillstånd eller avsedd funktion på en 5-gradig skala, A1-A5. Som stöd för bedömningen har vägledande tabeller tagits fram. Tabell 7.4. Avvikelser. Skala A5 A4 A3 A2 A1 Grad av avvikelse Mycket stor avvikelse Stor avvikelse Måttlig avvikelse Liten avvikelse Mycket liten avvikelse > > funktionsfel, > > dammätning, > > dokumentation och rutiner, samt > > organisation och kompetens.

51 Schematisk bild av system för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar. För Funktionsfel bedömer man även vilken betydelse avvikelsen har ur dammsäkerhetssynpunkt. Funktionsfel används som ett samlingsnamn för avvikelser som påverkar dammanläggningens funktionalitet, d.v.s. dess förmåga att dämma in och/eller avbörda vatten utan att dammens säkerhet hotas. Detta innefattar: > > fysiska fel och brister, d.v.s. avvikelser från ett fysiskt felfritt eller avsett tillstånd, > > avvikelser från riktlinjer och anvisningar, d.v.s. förhållanden som inte uppfyller aktuella krav. Bedömningen av Funktionsfelets betydelse ut dammsäkerhetssynpunkt görs med stöd av tre kompletterande värderingsgrunder som också bedöms på 5-gradiga skalor. De kompletterande värderingsgrunderna är: Bedömningsklassen fås genom att de kompletterande värderingsgrunderna vägs samman med graden av avvikelse enligt en särskild värderingsnyckel. Tabell 7.5.Bedömningsklasser ur dammsäkerhetssynpunkt. BK BK5 Bedömningsklass ur dammsäkerhetssynpunkt Mycket stor betydelse ur dammsäkerhetssynpunkt BK4 Stor betydelse ur dammsäkerhetssynpunkt BK3 Måttlig betydelse ur dammsäkerhetssynpunkt > > anläggningsdelens eller delsystemets betydelse för dammens funktion, > > frekvens för laster och ogynnsamma omständigheter samt > > möjlighet att följa skadeutvecklingen och sätta in åtgärder för att förhindra dammbrott. BK2 BK1 Liten betydelse ur dammsäkerhetssynpunkt Mycket liten betydelse ur dammsäkerhetssynpunkt

52

08. Gruvföretagens riktlinjer 53 Den svenska gruvindustrin är främst lokaliserad till Norr- och Västerbottens län, och det är också där man finner merparten av landets gruvdammar. Det finns även ett antal gruvor i drift i Bergslagen. Antalet aktiva gruvföretag med gruvdammar är begränsat och samtliga företag är medlemmar i branschorganisationen SveMin (Föreningen för gruvor, mineral och metallproducenter i Sverige). SveMin lägger stor vikt vid dammsäkerhetsfrågorna. Med sin verksamhet inom området vill föreningen uppnå en hög och enhetlig dammsäkerhetsnivå i samtliga medlemsföretag. SveMins utvecklingsarbete inom dammsäkerhetsområdet bedrivs inom Arbetsgrupp Dammsäkerhet (AGDA) med medverkan av personer som ansvarar för utvecklingen av dammsäkerhetsarbetet inom SveMins medlemsföretag. Gruvdammar och industridammar är benämningar för en typ av dammbyggnader som i första hand anläggs för magasinering av restprodukter från gruvbrytning (s.k. anrikningssand) eller annan industriell verksamhet. Restprodukterna, eller anrikningssanden innehåller ofta ämnen som är skadliga för miljön om de skulle spridas, och måste därför förvaras på ett säkert sätt under mycket lång tid även efter gruvans avslutning. Gruvdammar har på så sätt delvis andra förutsättningar och annan problematik än reglerings- och vattenkraftsdammar. Gruvindustrin har förutom magasin för deponering av anrikningssand även andra magasinstyper såsom klarningsmagasin och vattenmagasin för produktionsvatten. För beskrivning av uppbyggnaden av gruvdammar, se bilaga B. 8.1 gruvridas - Gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet Gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet för gruvdammar, GruvRIDAS, utarbetades och publicerade ursprungligen av SveMin 2007. Första revideringen utgavs 2010 och en andra reviderad utgåva av GruvRIDAS utgavs 2012. GruvRIDAS, är baserade på kraftindustrins riktlinjer för dammsäkerhet, RIDAS, men har anpassats och kompletterats för att täcka de förhållanden som gäller för gruvdammar. För de ändringar som gjorts relativt RIDAS ansvarar SveMin. SveMin ansvarar också för att kontinuerligt uppdatera dokumentet då ändringar görs i RIDAS. I avsnitten nedan beskrivs de huvudsakliga skillnaderna och tillägg som görs i GruvRIDAS i förhållande till RIDAS. 8.1.1 Gruvindustrins dammsäkerhetspolicy SveMins medlemsföretag antog en dammsäkerhetspolicy år 2005. Dammsäkerhetspolicyn återfinns i GruvRIDAS. Den har motsvarande innebörd som kraftindustrins dammsäkerhetspolicy. Medlemsföretagens dammsäkerhetsarbete är i första hand inriktat på skyddet av hälsa, säkerhet och miljö, men beaktar även andra aspekter. Medlemsföretagen åtar sig att, med beaktande av de krav som följer av lagar och andra bestämmelser, följa de principer som läggs fast i föreliggande riktlinjer.

54 > > arbetet genomförs på ett ansvarsfullt sätt och i enlighet med gällande lagar och förordningar, > > insatser styrs och prioriteras utifrån säkerhetsvärderingar baserade på analyser av dammanläggningarnas status och konsekvenserna i händelse av dammbrott, > > ledningen av dammsäkerhetsarbetet bedrivs systematiskt och med ett långsiktigt perspektiv, > > samverkan med berörda myndigheter eftersträvas. GruvRIDAS, Gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet 2012. Med denna inriktning ska: > > kraven på dammsäkerhet ställas i relation till bedömda konsekvenser i händelse av dammbrott, > > stabilitet och säkerhet mot dammbrott vara ett avgörande kriterium vid lokalisering av dammar, > > dammar utformas, byggas, övervakas, underhållas och efterbehandlas så att sannolikheten för funktionsstörningar, skador och dammbrott hålls på lägsta möjliga nivå, > > konsekvenserna i händelse av dammbrott genom god planering och förebyggande åtgärder så långt möjligt reduceras, > > den förutsedda livslängden vara en styrande faktor vid utformning av dammar, > > dammsäkerheten hållas på god internationell nivå. Medlemsföretagen åtar sig att följa rutiner som säkerställer att dammsäkerhetsarbetet kvalitetssäkras och fortlöpande utvecklas. I praktisk handling förutsätts att: 8.1.2 Konsekvensklassning Klassningen enligt GruvRIDAS följer i princip klassningen enligt RIDAS, dvs gruvdammarna klassificeras utifrån de konsekvenser som skulle bli följden av ett dammbrott. Konsekvensklassen ska dokumenteras och motiveras. Klassificeringen ska i varje enskilt fall bygga på en konsekvensanalys som dokumenteras. Vid bedömningen av gruvdammens konsekvensklass måste man även beakta sannolikheten för, och konsekvenser av, utströmning av anrikningssand och i sanden ingående ämnen. I den samlade dokumentationen inför klassificeringen ska därför anrikningssandens innehåll och egenskaper ingå. Konsekvensklassificeringssystemet, som överensstämmer RIDAS, redovisas i tabell 8.1. Klassificeringssystemet tar hänsyn till sannolikheten för svår påfrestning på samhället, förlust av människoliv eller allvarig personskada och de sociala, miljömässiga och ekonomiska värden som kan förloras vid ett dammbrott. De allvarligaste konsekvenserna avgör vilken konsekvensklass dammen ska tillhöra. 8.1.3 Tillståndskontroll Gruvindustrin följer i princip samma rutiner för tillståndskontroll av gruvdammar som kraftindustrin tillämpar för kraftverksdammar, se avsnitt 7.1.3. Dock skiljer det sig bland annat vad gäller intervallen för tillståndskontrollerna. Intervallen för tillståndskontrollerna under drifttiden bör vara tätare för gruvdammar eftersom de byggs på kontinuerligt.

55 Tabell 8.1. Konsekvensklasser avseende sannolikheten för svår påfrestning på samhället, förlust av människoliv eller allvarlig personskada och för skador på miljö, samhällsanläggningar och andra ekonomiska värden. Konsekvensklass Konsekvens vid dammbrott uttryckt i sannolikhetsnivå för skadeutfall 1+ Sannolikheten för svår påfrestning på samhället genom den sammanlagda effekten av skadorna nedströms är hög: > > Förlust/förstörelse/obrukbarhet p.g.a. vattenmassorna/utströmmande anrikningssand av människors liv, många människors hem, kulturmiljö och arbetsplatser > > Allvarliga störningar i landets elförsörjning > > Allvarliga störningar i samfärdsel och transporter > > Förstörelse eller omfattande skador på andra samhällsviktiga anläggningar > > Förstörelse av betydande miljövärden > > Mycket stor ekonomisk skada 1 Sannolikheten för förlust av människoliv eller för allvarlig personskada är icke försumbar eller Sannolikheten är beaktansvärd för: allvarlig skada på > > Viktiga samhällsanläggningar > > Betydande miljövärde eller Hög sannolikhet för: > > Stor ekonomisk skadegörelse 2 Sannolikheten är icke försumbar för: beaktansvärd skada på > > Samhällsanläggningar > > Miljövärde eller > > Ekonomisk skadegörelse 3 (Sannolikheten är försumbar för skadeutfall enligt ovan) 8.1.4 Manual för drift, tillståndskontroll och underhåll Gruvindustrin har i princip samma rutiner för DTU-manualer som kraftindustrin tillämpar för kraftverksdammar, se avsnitt 7.1.4. I GruvRIDAS nämns särskilt att driftsinstruktioner ska beskriva såväl deponeringsteknik som gruvdammsanläggningarnas skötsel med avseende på nivåhållning, avbördning och funktionskontroll av instrumentella säkerhetssystem samt att driftsinstruktionerna ska ange omfattning och frekvens för övervakning och kontroll av dammsäkerhetsparametrar. 8.1.5 Beredskap I kapitlet om drift och beredskap i GruvRIDAS återges de krav som ställs genom förordning (2008:722) om utvinningsavfall, bl.a. att den som driver en avfallsanläggning som klassats som riskanläggning är skyldig att ha en strategi för förebyggande av allvarliga olyckor, ett säkerhetsledningssystem som genomför strategin och en intern beredskapsplan, se avsnitt 3.1.6. Därutöver anger GruvRIDAS motsvarande krav som RIDAS gör för kraftindustrin, se avsnitt 7.1.5. 8.1.6 Kompetenskrav GruvRIDAS ställer samma kompetenskrav på den personal som arbetar med dammsäkerhet som RIDAS, se avsnitt 7.1.6. 8.1.7 Dimensionering och utformning av dammar och avbördningssystem Riktlinjer om dammars tekniska systemfunktion och dimensionerande belastningar ingår i GruvRIDAS. GruvRIDAS har tillämpningsvägledningar för fyllningsdammar, dränerande fyllningsdammar och avbördningssystem. Med dränerande fyllningsdammar avses gruvdammar uppbyggda av anrikningssand där vattengenomströmningen kontrolleras av anrikningssanden och dränage. För riktlinjer avseende klarningsmagasin och betongkonstruktioner hänvisas till RIDAS. Dimensionerande belastningar kan vara olika med avseende på konsekvensklass och kan dessutom vara olika under drifttiden och under långtidsfasen. För fyllningsdammar och dränerande fyllningsdammar nämns bl.a. att dammen ska ges

56 Tabell 8.2. Förslag till program för tillståndskontroll enligt GruvRIDAS av dammar tillhörande konsekvensklass 1+, 1 och 2. Tillståndskontroll Konsekvensklass 1 + 1 2 Driftmässig tillsyn Fortlöpande Fortlöpande Fortlöpande Dammätning Fortlöpande Fortlöpande Fortlöpande Funktionsprovning 1 gång/år 1 gång/år 1 gång/år Inspektion 4 gånger/år 4 gånger/år 2 gång/år Fördjupad inspektion 1 gång/2 år 1 gång/2 år 1 gång/3 år FDU 1 gång/8 år 1 gång/10 år 1 gång/15 år en sådan placering och principiell utformning att generella krav på täthet, stabilitet, beständighet och säkerhet med rimliga medel kan uppnås för såväl normala som exceptionella belastningar. Vidare ska stabiliteten vid efterbehandling analyseras med utgångspunkt från de laster som kan uppstå under mycket lång tid samt med förutsättningen att ingen eller mycket liten tillsyn kommer att ske. För avbördningssystem nämns bl.a. att det ska vara robust konstruerat och uppbyggt för att i alla avseenden uppfylla anläggningsspecifika och av aktuell konsekvensklass beroende dammsäkerhetskrav. För gruvdammar kan utformning, konstruktion och materialval för avbördningsanordningar vara olika under drifttiden respektive långtidsfasen eftersom kraven och förutsättningarna under dessa skeden är olika. Den stegvisa eller kontinuerliga uppbyggnaden av gruvdammar medför att avbördningsanordningarna ofta flyttas under drifttiden, medan eventuell avbördningsanordning för långtidsfasen är stationär och bör utformas med hänsyn till att tillsyn (tillståndskontroll) inte kan garanteras. För underlag för flödesdimensioneringen hänvisas till Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar, se avsnitt 7.3. Därutöver ska systemuppbyggnaden utformas så att erforderlig funktionssäkerhet tillgodoses. 8.1.8 Felrapportering Dammägare som är medlemmar i SveMin är anslutna till Gruvindustrins felrapporteringssystem vars främsta syfte är att skapa en gemensam bank av erfarenheter som ger möjlighet för de enskilda dammägarna att genomföra fortlöpande förbättringar. 8.1.9 Dammsäkerhetsrevision GruvRIDAS och RIDAS systemrevision SveMin prövar att dammsäkerhetsarbetet bedrivs i enlighet med GruvRIDAS och RIDAS med tilllämpningsvägledningar genom revisioner av medlemsföretag som äger eller förvaltar dammar i konsekvensklass 2 eller högre. Revisionen är även tänkt som ett stöd i utvecklingen av dammsäkerhetsarbetet i företagen. Rutinerna är motsvarande som för Svensk Energis revisioner, så som de beskrivs i RIDAS, se avsnitt 7.1.9. En skillnad är dock att om någon önskar ta del av en revisionsrapport, så hänvisar SveMin denne till att ta kontakt med RIDASansvarig vid det reviderade företaget.

09. Samverkan mellan myndigheter och dammägare 57 9.1 Älvgrupper Myndigheten för samhällsskydd och beredskap verkar i samverkan med berörda länsstyrelser för bildandet av regionala samordningsgrupper för älvsystem eller andra större vattendrag i landet. Älvgrupperna ska utgöra ett forum för samarbete mellan och samordning av berörda intressenter inom vattendragets avrinningsområde. Älvgrupperna har vattendragets avrinningsområde som bas och dess medlemmar består av olika intressenter och aktörer inom avrinningsområdet. I älvgrupperna ingår bland annat representanter från länsstyrelser, kommuner, vattenregleringsföretag, dammägare, Trafikverket, Polisen, SMHI samt andra organisationer med ansvar och uppgifter längs det aktuella vattendraget. Syftet med älvgrupperna är att sprida kunskap om vattendraget bland deltagande organisationer samt skapa nätverk för att underlätta samarbete inför situationer med höga flöden. En annan viktig uppgift är att verka för att förebyggande åtgärder vidtas utmed vattendraget och att dessa samordnas så att inte ytterligare skador uppstår vare sig uppströms eller nedströms en eventuell åtgärd. Älvsäkerhetsutredningen (SOU 1995:40) föreslog följande uppgifter för älvgrupperna: > > Att bedöma behovet av planeringsunderlag i fråga om översvämningar, t.ex. riskzonkartor, och samordna anskaffandet av detta underlag. > > Att överlägga med dammägarna om dammsäkerhetsfrågor utöver den regelmässiga tillsynen och om att vid behov utföra eller komplettera studier av flodvågor efter tänkta dammbrott och deras konsekvenser, andra riskanalyser m.m. > > Att biträda vid samordningen av planeringen av räddningstjänsten, däribland anskaffandet av uppgifter om flöden med tanke på såväl dammbrott som naturliga höga flöden. > > Att analysera behovet och värdet av och möjligheterna till flödesdämpning och förtida tappning, att sammanjämka de kommunala intressena samt att överlägga med dammägarna om principerna för sådana åtgärder, inklusive ersättningsfrågor. > > Att bedöma var det bör gälla restriktioner för bebyggelse med hänsyn till att höga flöden kan förekomma samt. > > Att se till att informationen planeras och ansvaret för denna fördelas mellan SMHI, dammägarna, länsstyrelserna, räddningstjänsterna, kommunerna i övrigt och andra berörda organ, dels vad gäller uppgifter dem emellan, dels uppgifter till allmänhet och massmedia. Det finns nu ett trettiotal älvgrupper i landet. I de större älvarna har älvgrupper verkat en tid och utgör ett viktigt led i den regionala nätverks- och kunskapsuppbyggnaden angående höga flöden och även dammsäkerhet. Älvgrupperna har normalt möten en till två gånger per år och länsstyrelserna brukar, med stöd av det regionala samordningsansvaret, vara sammankallande och ordförande.

58 Vid älvgruppsmötena sker informationsutbyte och diskussioner om bland annat översvämningsproblematik och frågor om beredskap för dammbrott och höga flöden. Samarbetet ger ökade kunskaper om berörda parters ansvar, funktion och kapacitet i frågor som rör vattendragen och högflödessituationer. Arbetsformerna för de olika grupperna varierar med hänsyn till de lokala förutsättningarna. 9.2 Samordningsgruppen för information vid höga flöden m.m. I Umeälven, Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Dalälven har Vattenregleringsföretagen i Östersund i avtal påtagit sig att vara sammankallande för en grupp kallad Samordningsgrupp för information vid höga flöden m.m. Samordningsgruppen är en operativ grupp som bildades 1994, som en följd av erfarenheter av höga flöden. Initiativtagare var Vattenregleringsföretagen och samordningsgruppen består av representanter för Vattenregleringsföretagen i Östersund, Länsstyrelserna i Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Räddningstjänsten, SOS Alarm, Polismyndigheten, SMHI, Trafikverket och Försvarsmakten. Gruppens huvudsakliga uppgift är att vid höga flöden svara för samordning av information, samt lämna förslag till åtgärder för att minska verkningarna av höga flöden inom berörda älvars avrinningsområden. Vid dammbrott eller överhängande fara för dammbrott ska gruppen bistå räddningsledaren med information som grund för beslut om åtgärder. Gruppen sammanträder ett par gånger om året och vid höga flöden har man regelbundna telefonkonferenser. Vid dessa telefonkonferenser kan antalet deltagare variera. Berörda aktörer ur de aktuella älvgrupperna deltar. Erfarenheterna från inträffade högflödessituationer är att samordningsgruppen har fyllt sina syften, bl.a. har beslutsprocessen underlättats och dialogen mellan inblandade parter förbättrats. Hittills finns i denna form endast den ovan nämnda samordningsgruppen. För t.ex. Luleälven fyller däremot det regionala rådet för skydd mot olyckor och krisberedskap funktionen att före, under och efter en kris verka för samordning och gemensam inriktning av de åtgärder som behöver vidtas. För Luleälven finns även en särskild dammhaverigrupp som arbetar med samordnad beredskapsplanering och information till allmänheten.

10. Beredskap för dammbrott 59 Beredskap för dammbrott syftar till att om möjligt förhindra ett påbörjat skadeförlopp att utvecklas till dammbrott samt, för den händelse att dammbrott inte kan undvikas, till att begränsa skador av dammbrott. För att hantera det akuta skedet, d.v.s. de första timmarna och dygnen efter ett dammbrott i en större damm, behövs framför allt beredskap för att utrymma och spärra av områden där den annalkande översvämningen gör det farligt att uppehålla sig. Vidare behövs beredskap för att begränsa effekterna av översvämningen för viktiga samhällsfunktioner som elförsörjning, telekommunikationer, vattenförsörjning och transporter. Dammbrott i de stora kraftverksälvarna kan medföra översvämningar, skador och störningar längs en lång älvsträcka. Det innebär att flera kommuner och län samt även andra myndigheter och dammägare blir berörda i händelse av dammbrott. Beredskap för dammbrott kräver därför i många fall en samordnad beredskapsplanering mellan dammägare, kommuner och länsstyrelser m.fl. aktörer. Vidare bör allmänheten ha fått information om planeringen i förväg. 10.1 samordnad beredskapsplanering År 2005 avslutades en pilotstudie för utveckling av samordnad beredskapsplanering för dammbrott som bedrivits av Svenska Kraftnät, länsstyrelsen, kommuner, Vattenregelringsföretagen och dammägare med Ljusnan som exempel. Syftet med pilotprojektet var att skapa en förebild för utveckling av beredskapsplanering för dammbrott i första hand för de stora kraftverksälvarna. Ett förslag till arbetsmodell för samordnad beredskapsplanering för dammbrott utarbetades i projektet. Projektet begränsades till att omfatta det akuta skedet från det att ett problem vid en damm upptäcks till evakuering av boende i området. Projektet samfinansierades av Svenska Kraftnät och svensk kraftindustri via Elforsk. I pilotprojektet har dammägare, kommuner och länsstyrelser längs Ljusnan gemensamt analyserat sina respektive generella behov av underlag för beredskapsplanering för dammbrott och höga flöden och låtit en teknikkonsult utarbeta ett sådant underlag. Vidare beskrivs roller och ansvarsförhållanden, och förebilder för respektive aktörs beredskapsplanering och information till allmänheten har utarbetats. Med pilotprojektet i Ljusnan som förebild genomförs för närvarande utveckling av beredskapsplanering i följande tio stora kraftverksälvar; Luleälven, Skellefteälven, Umeälven, Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan, Dalälven, Klarälven, Göta älv och Lagan. Svenska Kraftnät verkar för att samordnad beredskap för dammbrott ska utvecklas även i andra större reglerade vattendrag. I pilotprojektet utarbetades ett förslag på arbetsmodell för utveckling av samordnad beredskapsplanering för dammbrott och höga flöden, vilken har kommit att följas i de pågående och genomförda älvsvisa projekten. Nedan beskrivs de olika faserna

60 i utvecklingsarbetet. Initiering och projektplanering Älvgruppen har en central funktion som forum för initiering och utveckling av samordnad beredskap för dammbrott och höga flöden. Länsstyrelsen ska verka för att samverkan kan åstadkommas mellan berörda aktörer. Då älvgruppen enats om att samordnad beredskapsplanering ska genomföras är ett villkor för Svenska Kraftnäts ekonomiska stöd bl.a. att berörda parter undertecknar ett avtal där de förklarar sin avsikt att utveckla samordnad beredskapsplanering med huvudsaklig omfattning och utförande i enlighet med pilotprojektet. Fas 1: Utarbetande av planeringsunderlag Dammägarna har ett tydligt huvudansvar för att analysera och redovisa konsekvenser av dammbrott, och ansvarar således för genomförandet av fas 1. Då planeringsunderlaget är färdigt överlämnar dammägaren erforderligt antal exemplar till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen distribuerar, med beaktande av behov av sekretess, det gemensamma planeringsunderlaget till de personer vid länsstyrelser, kommuner, dammägare och Svenska Kraftnät, som behöver informationen för sin beredskapsplanering. Planeringsunderlaget tillgängliggörs i samma syfte även för andra organisationer, t.ex. Trafikverket, Landstinget m.fl. Dammägarna upprättar i samråd med berörda länsstyrelser och kommuner/räddningstjänst m.fl. larmplan och instruktioner till SOS Alarm för larmning vid allvarliga problem vid en damm respektive dammbrott i den aktuella älven. Dammägarna svarar för att avtal tecknas med SOS Alarm, samt övning och á-jourhållning av larmplanen. Inom fas 1 upprättas ofta en preliminär larmplan, vilken övas och ses över under fas 2. Fas 2: Utveckling och samordning av parternas beredskapsplanering I denna fas ska respektive aktör utveckla sina beredskapsplaner. Länsstyrelsen har en viktig roll att verka för att samverkan kan åstadkommas mellan berörda aktörer som dammägare, kommuner, länsstyrelser, polis, landstinget, Trafikverket, el- och teleoperatörer m.fl. I arbetet med samordning av planerna kan en metod vara att genomföra övningar av olika art. Utöver att utgöra forum för initiering av projekt för samordnad beredskapsplanering för dammbrott och höga flöden kan älvgruppsmöten användas för avstämning av behov av uppdatering av kontaktlistor och larmplaner, översyn av planeringen, återkommande diskussion av behov av genomförande av olika typer av övningar etc. Fas 3: Information till allmänheten om beredskapsplaneringen Information om beredskapsplaneringen bör utformas av respektive kommun i samverkan med dammägarna och länsstyrelsen. Samordning bör ske mellan de olika kommunerna längs älven beträffande innehållet i informationen och tidpunkten när allmänheten informeras. Den förebyggande informationen bör bl.a. omfatta vilka områden som riskerar att översvämmas till följd av dammbrott och instruktioner för evakuering. Utöver denna förebyggande information är det lämpligt att även information som skulle behöva lämnas i händelse av dammbrott förbereds på ett samordnat sätt. 10.2 Varning av allmänheten För att uppnå det viktigaste syftet med beredskapen, att rädda liv, är det angeläget att allmänheten i riskområdena har fått information om hur man ska bete sig om ett dammbrott skulle inträffa. System för att snabbt få ut varning till allmänheten är också av stor betydelse. Eftersom Ljusnan var den älv som utgjorde pilotfall för utvecklingen av samordnad beredskap var det här man först kom till insikt om att frågan om hur allmänheten ska varnas inte var tillräckligt utvecklad. Två kompletterande utvecklingsprojekt i Elforsks regi har genomförts under 2008 2011 med det övergripande målet att främja utvecklingen avseende särskild varning av allmänheten vid dammbrott. Inriktningen har varit att verka för att särskilda varningssystem kommer till stånd i de stora reglerade älvarna. Representanter från Svenska Kraftnät, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, dammägare, länsstyrelser och kommuner har medverkat i projekten. Det konstateras att tidig varning vid dammbrott är helt avgörande för att människor, så långt det är möjligt, ska kunna sätta sig i säkerhet på egen hand. Det ger även förutsättningar för att samhäl-

61 lets tillgängliga och i dessa sammanhang i praktiken begränsade resurser ska kunna användas för att stödja de personer som av något skäl inte själva kan sätta sig i säkerhet. Utvecklingsprojekten tog som utgångspunkt att varningsfrågan för de stora reglerade älvarna behöver lösas samordnat för hela vattendraget. I vattendrag där dammar ligger efter varandra kan detta innebära att olika dammars översvämningsområden kan överlappa varandra. Detta innebär att dammbrott i olika dammar kan föranleda varning i samma område. Under senare år har utvärderingar av hur systemet Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA) kan utvecklas, som en del i samhällets risk- och kriskommunikation, genomförts inom ramen för regeringsuppdrag (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2009, Försvarets Materielverk 2012). Utvärderingarna belyser den informationstekniska utveckling som sker inom radio och TV-området samt möjligheterna att använda andra kommunikationskanaler såsom telefoni, internet och trådlös överföring i VMA-systemet. Svenska Kraftnät följer tillsammans med andra berörda aktörer utvecklingen och införandet av moderna lösningar för VMA i Sverige, och verkar för att dessa även ska kunna nyttiggöras för särskild varning av allmänheten vid dammbrott. Det kan även finnas andra tjänster och tekniska lösningar att varna allmänheten på som kan komplettera VMA-systemet. 10.3 Tillsyn av beredskap för dammbrott Enligt miljöbalken åläggs dammägaren ett mycket långt gående ansvar även om det inte finns några klart uttryckta krav på beredskapsplanering. De allmänna hänsynsreglerna anger bl.a. att en verksamhetsutövare ska skaffa sig den kunskap, utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att skydda människors hälsa eller miljön samt använda bästa möjliga teknik för att undvika skador. Den huvudsakliga myndighetstillsynen utövas av länsstyrelserna med stöd av miljöbalken och med fokus på dammägarens egenkontroll. För vissa gruvdammar finns särskilda skyldigheter med avseende på beredskap. Anläggningar som klassats som s.k. riskanläggningar enligt förordningen om utvinningsavfall omfattas av krav på att verksamhetsutövaren ska ha en strategi för att förebygga allvarliga olyckor, ett säkerhetsledningssystem som genomför strategin och en intern beredskapsplan som specificerar de åtgärder som ska vidtas vid anläggningen i händelse av en olycka, se vidare avsnitt 3.1.6. För dammar som beslutats som farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor är ägaren eller verksamhetsutövaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön. Lagen om skydd mot olyckor ställer även krav på kommuner och länsstyrelser vad gäller beredskapsplanering, se avsnitt 3.2. Kommunen svarar för tillsynen över att verksamhetsutövaren följer de skyldigheter denne har enligt regelverket i lagen om skydd mot olyckor, se avsnitt 3.2.3. De stora kraftverksälvarna är komplexa och beredskapen omfattar flera dammägare, länsstyrelser och kommuner. Ingen av aktörerna kan i dessa fall ensam skapa en godtagbar beredskap för dammbrott varför en samordnad och samövad beredskapsplanering är motiverad. Svenska Kraftnät bedömer att det är lämpligt att tillsynen av beredskapen i dessa älvar har dammägarnas, kommunernas och länsstyrelsernas samordnade beredskap som utgångspunkt. Med hjälp av de konsekvensanalyser som görs av de olika aktörerna vid beredskapsplaneringen samt genom gemensamma diskussioner och övningar fås underlag till bedömningar om beredskapen är godtagbar t.ex. om räddningsinsatser kan genomföras på ett acceptabelt sätt med befintliga resurser. Om beredskapen inte bedöms godtagbar, behöver utredning göras av hur acceptabel nivå kan uppnås, t.ex. genom satsningar av verksamhetsutövaren och/eller genom kommunala satsningar. I första hand bör man kunna komma överens om vilka förbättringar som skäligen bör göras och av vem. Älvgruppsmöten kan utgöra forum för diskussioner av sådana frågor. I fall där aktörerna inte kan enas kan föreläggande bli aktuellt med stöd av lagen om skydd mot skydd mot olyckor eller miljöbalken.

62 10.4 Annan översvämningskartering Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har vidare regeringens uppdrag att förse landets kommuner och länsstyrelser med översiktlig kartläggning av områden som kan översvämmas utmed landets vattendrag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tar kontinuerligt fram översiktliga översvämningskartor längs prioriterade vattendrag. För närvarande (2013) har karteringar utförts för en sträcka av 870 mil i 70 vattendrag, samt för Vänern och Mälaren.

Litteraturförteckning 63 > > Dammsäkerhet. Beredskapsplanering för dammbrott Ett pilotprojekt i Ljusnan (Elforsk 05:38, 2005) > > Dammsäkerhet och klimatförändringar. Slutrapport (Kommittén för dimensionerade flöden för dammanläggningar i ett klimatförändringsperspektiv, 2011) > > Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar (SOU 1987:64) > > Dammsäkerhet - Tydliga regler och effektiv tillsyn (SOU 2012:46) > > Dammsäkerhet. Utvärdering av försöksperiod Särskild granskning 2006-2008, -En sammanställning av erfarenheter och lärdomar (Svenska Kraftnät, representanter för dammägare och Svensk Energi, 2009) > > Dammsäkerhet. Varning av allmänheten vid dammbrott En studie av behov och möjligheter, kompletterad version 2011 (Elforsk 11:81, 2011) > > GruvRIDAS. Gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet (SveMin, 2012) > > Metodstöd 1 Tillsyn över kommunens preciserade skyldigheter (MSB, 2009) > > Operativ tillsyn. Handbok för tillsynsmyndigheten (Naturvårdsverket 2001:4, 2001) > > Plan för förstärkt arbete med tillsynsvägledning för dammsäkerhet 2011-2012, (Svenska Kraftnät, 2010) > > RIDAS. Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet (Svensk Energi, 2012) > > Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar (Svenska Kraftnät, Svensk Energi och SveMin, 2007) > > Statens räddningsverks allmänna råd och kommentarer om skyldigheter vid farlig verksamhet (SRVFS 2004:8, 2004) > > Sverige inför klimatförändringarna hot och möjligheter. Slutbetänkande av klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) > > System för bedömning av dammsäkerhetsanmärkningar (Svenska Kraftnät, Svensk Energi, SveMin, 2010) > > Säkerheten vid vattenkraftdammar (Riksrevisionen, 2007:9) > > Tillsyn av vattenkraftens egenkontroll. Ett handläggarstöd (Miljösamverkan Sverige, 2012) > > En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (Skr 2009/10:79) > > Älvsäkerhet (SOU 1995:40) > > Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet. En Rapport till regeringen (Svenska Kraftnät, 2010)

64

Bilaga A dammsäkerhetsutvecklingen i sverige 65 Dammbyggnader för olika ändamål har spelat en central roll i utvecklingen av Sverige under de senaste seklen. Under 1600- och 1700-talen spelade dammbyggnader en stor roll för utvecklingen av järnhanteringen. Under 1800-talet var dammbyggnader en viktig del i omvandlingen till industrisamhället. Dammbyggnadstekniken möjliggjorde utnyttjande av vattnet, dels som kraftkälla för industrin och dels för transporter av råvaror och färdiga produkter på vattendrag och kanaler. Under 1900-talet var utbyggnaden av vattenkraften för elproduktion en av hörnstenarna i välståndsutvecklingen. För denna utveckling har bl.a. kunskap och erfarenheter av dammbyggnadsteknik varit helt avgörande. Förutom traditionella dammar användes framför allt under perioden 1880-1950 olika former av sjösänkningar för att åstadkomma bättre brukningsförhållanden på mark som var alltför vattensjuk för odling. Vattenståndet i många sjöar sänktes då genom urgrävning av sjöns utloppströskel, och ibland byggdes även reglerbara dammar i utloppen för att hindra alltför låga vattenstånd i sjöarna. Invallningar har också använts för att vinna mark, utan att genomföra sjösänkningar. Ett antal invallningar som ger skydd mot översvämningar har också byggts, varav ett exempel är skyddsvallen som skyddar Kristianstad. Dammbyggnationer av olika slag kan även finnas vid kanaler och slussar. Byggande i vatten, t.ex. dammbyggnader, reglerades tidigare av den s.k. Äldre vattenlagen, ÄVL (1918:523) som tillkom år 1918. Några särskilda regler om dammsäkerhet fanns inte i lagen. Det var dammägaren som i huvudsak avgjorde hur dammen skulle konstrueras och övervakas. Statens vattenfallsverk (Vattenfall) utarbetade dock tidigt olika anvisningar för utformning och byggande av dammar vilka även nyttiggjordes av andra företag. Svenska ingenjörer var tidigt aktiva i internationell kommittéverksamhet inom dammområdet, och Sverige blev medlem i ICOLD (International Commission on Large Dams) redan 1931. Under utbyggnadsepoken fanns även teknisk expertis och hydrauliskt laboratorium vid Kungliga Tekniska Högskolan. Vattenkraftutbyggnaden kulminerade under 1950- och 60-talen, och sedan slutet av 1970-talet har inte nybyggnation av vattenkraft skett i någon större omfattning. Staten har sedan 1920-talet uppmärksammat behovet av åtgärder för att minska sårbarheten i elförsörjningen i krig. Under andra världskriget stiftades lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, s.k. krigsskyddslagen, som senare ersatts av elberedskapslagen (1997:288). Enligt krigsskyddslagen försågs bl.a. kraftverk och regleringsdammar med bombskydd. Bombningen av en damm i Ruhrområdet i andra världskrigets slutskede 1945 ledde till en flodvåg som slog ut för Tyskland viktig industri, men också skördade många människoliv. Händelsen fick stor uppmärksamhet och tydliggjorde att dammar i sig utgör ett potentiellt hot som kan utlösas genom t.ex. krigshandlingar. Sedermera har man allt mer uppmärksammat

66 att dammar även kan haverera p.g.a. väderlaster, brister i konstruktion och handhavande etc., och dammsäkerhet har utvecklats till en egen disciplin. För kraftindustrin branschgemensamma anvisningar för dammsäkerhet började utarbetas i slutet av 1960-talet. Kraftindustrins stiftelse för tekniskt utvecklingsarbete, VAST, gav 1968 ut anvisningar om tillståndskontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet som följdes av flera uppdateringar fram till 1990. VAST initierade och finansierade olika forsknings- och utvecklingsprojekt om bl.a. avbördningssäkerhet som redovisades i en rapportserie. VAST övergick 1993 i Elforsk AB som idag ägs av Svensk Energi (75 %) och Svenska Kraftnät (25 %). Sedan 1999 stödjer även Svenska Kraftnät valda FoU-projekt inom älv- och dammsäkerhetsområdet, i huvudsak genom delfinansiering tillsammans med medlemsföretagen i Svensk Energi via Elforsk AB. Sverige var under många år förskonat från dammolyckor med allvarligare konsekvenser. År 1973 brast dock en liten damm i ett biflöde till Klarälven vilket orsakade ett dödsfall. Denna händelse uppmärksammades och medförde att frågan om dammars säkerhet kom att behandlas av regering och riksdag. Länsstyrelserna gavs genom en ny bestämmelse i 1918 års vattenlag laglig möjlighet att ingripa mot försumliga dammägare. Vidare fick den pågående Vattenlagsutredningen direktiv att lägga fram förslag om tillsyn av vattenanläggningar, bl. a. dammbyggnader. Detta ledde 1983 fram till att den nya vattenlagen (1983:291) innehöll bestämmelser om att länsstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet för vattenföretag och vattenanläggningar, vari tillsyn av dammsäkerhet ingår som en del. Kraftverksföreningen och Vattenfall inrättade 1978 en särskild nämnd, Dammsäkerhetsnämnden, vars uppgift skulle vara att som expertorgan för rådgivning i ärenden om tillsyns- och säkerhetsfrågor beträffande dammar lämna skriftliga rekommendationer för dammsäkerhetskontroll. Efter gemensam framställning från initiativtagarna 1982 förordnade regeringen ledamöterna i nämnden. Dammsäkerhetsnämnden gav bl.a. ut riktlinjer för länsstyrelsernas tillsyn över medelstora och mindre dammar. Nämnden tillhandahöll också en förteckning över personer med kompetens inom dammsäkerhetsområdet vilka kunde anlitas av länsstyrelserna. I mitten av 1980-talet förekom höga flöden och översvämningar på olika håll i landet. I samband med ett högt flöde i september 1985 rasade en dammbyggnad vid Noppikoski kraftverk i Oreälven i Dalarna. Dammbrottet medförde skador på skog, vägar och ett nedströms liggande kraftverk, men inga personskador. Till följd av händelserna tillsatte regeringen i december 1985 utredningen Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar (SOU 1987:64). Utredningen lämnade sitt betänkande 1987 och konstaterade att dammsäkerheten i landet är i stort sett god och att den är på väg att ytterligare förbättras. Dock lämnades bl.a. förslag om ändring av VL så att säkerhetsaspekter skulle ges ökad tyngd vid tillståndsprövning och att regeringen skulle uppdra åt vissa länsstyrelser att genomföra damminventeringar. Utredaren ansåg vidare att länsstyrelserna borde utnyttja Dammsäkerhetsnämndens kompetens mera än vad som skett. Den så kallade Flödeskommittén bildades 1985. Flödeskommittén var ett samarbete mellan kraftindustrin och SMHI för att utarbeta riktlinjer för dimensionerande flöden för dammanläggningar. Resultatet av kommitténs arbete presenterades i en slutrapport år 1990 och var ett resultat av ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete. Regeringen informerades samma år om kraftindustrins ställningstagande att ta ett aktivt ansvar för tillämpningen av de nya riktlinjerna. Den så kallade Flödeskonferensen, som är ett regelbundet samråd mellan riktlinjernas huvudmän, har sedan 1990 följt upp riktlinjernas relevans och hur dammägarnas anpassningsarbete fortskrider. En nyutgåva av riktlinjerna för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar gavs ut 2007. Innebörden i de ursprungliga riktlinjerna med tilllägg är i huvudsak oförändrad. Frågan om riktlinjernas tillämpning i ett föränderligt klimat behandlas dock i nyutgåvan. Huvudmannaskapet för nyutgåvan delas av Svenska Kraftnät, Svensk Energi och SveMin. Även under 1990-talet var förekomsten av höga flöden frekvent och omfattande översvämningar drabbade olika delar av landet. 1994 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. Utredningen redovisade sina resultat 1995 i betänkandet Älvsäkerhet. Utredningen

67 konstaterade att samhället saknar en sammanhållande styrning och kontroll över dammsäkerhet och åtgärder mot översvämningar. Utredningen föreslog därför bl. a. att det som komplement till Dammsäkerhetsnämnden skulle inrättas ett centralt organ för myndighetsuppgifter, kallat Dammsäkerhetsdelegationen. Vidare konstaterade utredningen att för att vidmakthålla och utveckla kunskaper och kompetens inom området behövs en långsiktigt bedriven forskning och att staten på ett målmedvetet sätt bör se till att sådan forskning kommer till stånd. Med utgångspunkt från utredningens förslag om ett centralt organ för myndighetsuppgifter gav regeringen från den 1 januari 1998 Svenska Kraftnät en central myndighetsroll inom dammsäkerhetsområdet med uppgift att främja dammsäkerheten i landet. Tillsynsvägledning, att verka för utveckling av samordnad beredskap för dammbrott samt stöd för kunskapsutveckling och kompetensförsörjning är viktiga områden för Svenska Kraftnäts dammsäkerhetsverksamhet. Ett rådgivande organ, Dammsäkerhetsrådet, med uppgift att biträda Svenska Kraftnät i arbetet med dammsäkerhetsfrågor, finns i enlighet med regeringens instruktion för affärsverket. Inom kraftindustrin uppmärksammades dammsäkerhetsfrågan alltmer under 1990-talet och man kom till insikt om behovet av gemensamma och heltäckande dammsäkerhetsriktlinjer. Ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete ledde fram till att kraftindustrin 1997 antog Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, benämnda RIDAS. Riktlinjerna beskriver bland annat rutiner för dammägarnas egenkontroll inom området. Riktlinjerna uppdateras vid behov med hänsyn till resultat av fortlöpande utvecklingsarbete och för tillämpningen av riktlinjerna finns särskilda tilllämpningsvägledningar. Svensk Energi ordnar sedan slutet av 1990-talet årliga tvåveckorskurser om dammar och dammsäkerhet. Vattenlagens bestämmelser överfördes 1999 till miljöbalken (MB). MB:s generellt gällande allmänna hänsynsregler och bestämmelserna om egenkontroll jämte den tidigare vattenlagens bestämmelser om bl.a. underhållskyldighet för vattenanläggningar utgör sedan dess det huvudsakliga regelverket för dammsäkerhet. Sommaren 2000 inträffade ett dammbrott i en gruvdamm för deponering av anrikningssand vid Bolidens anläggning i Aitik i Norrbotten. Följderna kunde ha blivit omfattande, men blev av lyckliga omständigheter relativt begränsade. Gruvnäringens branschorganisation SveMin tog 2002 beslut om att med RIDAS som utgångspunkt utveckla särskilda riktlinjer för gruvdammar, GruvRIDAS. En gemensam dammsäkerhetspolicy antogs 2005 och GruvRIDAS färdigställdes 2007. På motsvarande sätt som Svensk Energi uppdaterar SveMin riktlinjerna vid behov samt anordnar kurser med inriktning mot dammsäkerhet för gruvdammar. Efterfrågan på nya vattenbyggnadsingenjörer var svag på 1970-talet och fram till 90-talet, efter kulminationen av vattenkraftutbyggnaden under 1950- och 60-talen. Detta fick till följd att högskolornas verksamhet inom vattenbyggnadsområdet successivt försvagades. Under 2000-talet har kraftigt ökad efterfrågan på ingenjörskompetens inom området uppkommit som en följd av den allmänna ambitionshöjning och utveckling av dammsäkerhetsarbetet, som pågår liksom även förnyelse av vattenkraftanläggningar. Vidare är svensk gruvindustri sedan det senaste decenniet under stark tillväxt med omfattande nyprospektering, ny- och tillbyggnad av gruvdammar, och har därmed ett växande kompetensbehov. Sammantaget har detta lett fram till kapacitetsbrist inom kompetensområdet vattenbyggnad och vattenkraft, och en insikt om att det finns behov av särskilda satsningar för att långsiktigt säkerställa tillgången på ingenjörskompetens. I detta syfte bildades 2005 Svenskt Vattenkraftcentrum, SVC, som är en gemensam satsning på utbildning och forskning inom vattenkraft och dammbyggnad av kraft- och gruvindustri, Statens Energimyndighet och Svenska Kraftnät samt fyra högskolor. Riksrevisionen genomförde under 2006-2007 en granskning av de statliga insatserna för dammsäkerhet. I Riksrevisionens rapport som överlämnades till regeringen i maj 2007 föreslogs bland annat att regeringen skulle ta initiativ till en översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet. Klimat- och sårbarhetsutredningen instämde i sitt slutbetänkande i Riksrevisionens förslag om översyn. I samma slutbetänkande lämnades också fyra förslag till uppdrag till Svenska kraftnät att hantera i samverkan med berörda intressenter om klimatförändring och dammsäkerhet. 2008 bildade Svenska Kraftnät, SMHI,

68 Svensk Energi och SveMin Kommittén för dimensionerande flöden för dammar i ett klimatperspektiv. Kommitténs uppdrag var att leda ett program för att fortlöpande analysera och värdera klimatfrågans betydelse för dammsäkerheten med avseende på flödesdimensionering och ta initiativ till att erforderliga studier kommer till stånd. Uppdraget omfattade bl.a. de frågor rörande klimatets påverkan på dimensionerande flöden och dammsäkerhet som Svenska Kraftnät fått i uppdrag av regeringen att följa och analysera i samarbete med kraftbranschen, gruvindustrin och SMHI. Kommittén utarbetade även en vägledning för hur klimatförändring bör beaktas vid flödesdimensionering av dammar. En samlad redovisning av Kommitténs uppdrag ges i rapporten Dammsäkerhet och klimat förändringar som utgavs 2011. Efter uppdrag i regleringsbrev lämnade Svenska kraftnät 2010 rapporten Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet till regeringen. Svenska Kraftnät rapporterade att man anser att dammsäkerheten behöver utvecklas och att nuvarande system för dammsäkerhet inte motsvarar de krav på säkerhet som samhället idag måste ställa. Stärkta statliga insatser motiveras främst av förekomsten av dammar som i händelse av dammbrott, förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. För dessa anläggningar är det särskilt angeläget att samhället har sakkunnig insyn i och kontroll av säkerheten. Svenska Kraftnät ansåg att tillsynen av dammsäkerheten var svag, att det finns behov av styrande principer och mer utförliga regler för dammsäkerhetsarbetet liksom ett tydliggörande av vad dammägarnas egenkontrollansvar egentligen innebär. Hösten 2010 inträffade dammbrott i två fyllningsdammar i södra Sverige. Vid Granö kraftverk i Mörrumsån skedde ett mindre genombrott i en kanaldamm vid anslutningen till intagskonstruktionen, med skador i kraftverket som följd. Vid Hästberga kraftverk i Helge Å skedde ett fullskaligt dammbrott med lokala konsekvenser, ca en miljon kubikmeter vatten strömmade ut från magasinet, en bro nedströms rasade, en närliggande väg och några fastigheter nedströms översvämmades. Olyckan utreddes av Haverikommissionen (RO 2011:01). 2011 fick Svenska Kraftnät i regleringsbrev uppdraget att utifrån den under 2010 redovisade översynen av de statliga insatserna för dammsäkerhet vidareutveckla tillsynsvägledningen i de delar som ryms inom ramen för befintliga regelverk och uppdrag. Baserat på de synpunkter som framkom om statens insatser för dammsäkerheten i både Riksrevisionens rapport och Svenska Kraftnäts översynsrapport tillsattes sommaren 2011 en utredning med syftet att lämna förslag till ett förtydligat regelverk för dammsäkerhet som komplement till miljöbalkens övergripande bestämmelser samt övriga författningar som reglerar dammsäkerhetsfrågor. Utredningen redovisade sina resultat år 2012 i betänkandet Dammsäkerhet tydliga regler och effektiv tillsyn (SOU 2012:46). 2012 tillsattes en utredning (Dir 2012:29) för att se över reglerna om vattenverksamhet i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, den s.k. restvattenlagen.

Bilaga B - Orientering om dammkonstruktioner 69 Fyllningsdammar Fyllningsdammar är i huvudsak uppförda av sådana jord- och stenmassor som det funnits god tillgång av i närheten av byggnadsplatsen. Tvärsnittet hos den vanligaste typen av fyllningsdamm består av ett antal zoner som har olika funktioner. Se översta figuren på nästa sida. Centralt finns en tätande zon, tätkärnan (1), som består av morän som lagts ut i lager och komprimerats så att vattengenomsläppligheten är låg. I äldre dammar kan den tätande funktionen bestå av en vägg av t.ex. stål, betong eller trä, en s.k. spont. På ömse sidor om tätkärnan finns skyddande zoner, filter (2,3,4), av sand och grusmaterial som håller tätkärnan på plats och som skall hindra att tätjorden transporteras bort om ett läckage skulle uppstå. Utanför filterzonerna finns stödfyllning (5) som stöder den tätande zonen och för ner vattenlasten till grunden. På ytan skyddas fyllningsdammen mot påverkan av vågor och ytvatten genom olika typer av erosionsskydd och släntskydd (9-12), dvs. ett lager av grov sprängsten. Filterzoner kan behövas även på andra platser i en fyllningsdamm än mellan tätjord och stödfyllning, t.ex. mellan stödfyllning och erosionsskydd eller mellan undergrund och stödfyllning om stödfyllningen är grundlagd på jord. Flertalet svenska fyllningsdammar byggdes på 1950-, 60- och 70-talet med en enklare utformning, t.ex. med endast ett filter mellan tätjorden av morän och stödfyllningen av sprängsten. En typisk sektion från en damm som byggdes på 1970-talet framgår av figuren i mitten på motstående sida. Fyllningsdammar har inte alltid den zonindelning som nämnts ovan. Främst mindre dammar kan vara uppförda av endast ett jordmaterial och då oftast morän för att erhålla tillfredsställande täthet. För att skydda sådana dammar mot erosion av vågor och nederbörd är det vanligt att slänterna är klädda med sten. Även andra typer av fyllningsdammar förekommer. En typ har tätningen på uppströmssidan. Tätningen kan utgöras av trä, betong, asfalt eller lera. Förekomsten av stora läckage genom dammen eller grunden är ett hot då de kan medföra inre erosion och materialtransport vilket kan leda till brott. Känsligheten för att inre erosion skall kunna utvecklas till ett dammbrott är främst beroende på filterfunktionen och materialet i stödfyllningen. På senare år har dammägaren i flera fall funnit behov av att genomföra förstärkningar för att öka säkerheten mot inre erosion. En möjlighet för att undvika att en tänkbar inre erosion utvecklas till ett dammbrott kan vara att förse dammen med ett skydd av erosionsstabilt material längs dammtån. Den nedre figuren på motstående sida visar en förstärkning för att dammen skall tåla stora läckage utan att rasa. Ibland förlängs tåskyddet upp på nedströmsslänten och i vissa fall ända upp till dammkrönet. I exemplet på nästa sida har tåskyddet dragits ända upp till krönets nivå för den befintliga dammen.

70 1. Tätkärna 6. Injektering 2. Finfilter 7. Betongplatta 3. Mellanfilter 8. Filterbrunn 4. Grovfilter 9. Släntskydd 5. Stödfyllning 10. Krönskydd 11. Dammtåskydd 12. Erosionsskydd Zonindelad fyllningsdamm baserad på illustration i Vattenfalls Handbok för Jord och stenfyllningsdammar, 1988. Typisk dammsektion för stenfyllningsdamm byggd på 1970-talet Exempel på släntförstärkning för att öka motståndet mot läckage.

71 Dammtåförstärkning med sprängsten på nedsströmsslänten. Foto: Jan Liif. En fyllningsdamm tål inte överströmning av vatten över krönet i någon större omfattning. En stenfyllningsdamm klarar dock överströmning bättre än en jordfyllningsdamm. Överdämningsförmågan, dvs. möjligheten att höja magasinet över dämningsgränsen beror på ett flertal faktorer, t.ex. tätkärnans och dammkrönets nivå, lokala lågpunkter, material över tätkärnan, materialet i utläckningspunkter längs dammtån, våghöjd och uppspolningshöjd. Överdämningsförmågan behöver härigenom utredas för varje damm. Gruvdammar Gruvdammar är benämningar för en typ av dammbyggnader som i första hand byggs för magasinering av restprodukter från gruvbrytning (s.k. anrikningssand). Restprodukten, anrikningssanden, transporteras oftast med vatten och pumpas via rörledningar till ett sandmagasin där sanden sedimenterar. Vattnet recirkuleras därefter vanligtvis till processen, ibland efter ytterligare ett klarningssteg i ett så kallat klarningsmagasin. I Sverige har gruvdammar byggts på mycket varierande sätt. Eftersom tillgången på morän varit god har dammarna ofta byggts för att vara täta på motsvarade sätt som beskrivits ovan för kraftverksdammar där magasinet enbart används för att magasinera vatten. Genom att ha en vattenspegel uppströms dammen ger man även möjlighet för > > deponering av anrikningssand utan att behöva ta hänsyn till dammarnas stabilitet, > > förbättra sedimenteringen och minimera damning, > > undvika syretillförsel genom vattentäckning i de fall som anrikningssanden kommit från vittringsbenägna sulfidmalmer. Gruvdammar har även byggts som dränerande dammar. Dränerande gruvdammar byggs normalt sett upp av restprodukter, dvs. anrikningssand och gråberg, vilket bl.a. medför låga kostnader. Denna typ av dammkonstruktion ställer dock krav på bl.a. hur deponeringen av anrikningssand utförs, på dammens höjningstakt och på den fria vattenytans utbredning och placering. Val av dammtyp påverkas också av den efterbehandlingsmetod som man avser använda då driften

72 Utläggning av anrikningssand på Ryllshyttemagasinet i Garpenberg med hjälp av spigotter. Foto: Boliden AB. avslutas. Vattentäckning kan i vissa fall inte kombineras med dränerande dammar. Samtidigt har dränerande dammar normalt sett flacka gradienter, vilket kan betraktas som gynnsamt för långtidsstabiliteten. Till skillnad från andra dammar höjs vanligen gruvdammar succesivt vartefter nivån i sandmagasinet stiger. Dammbyggandet utgör därmed en kontinuerlig process under anläggningens hela driftskede. Exempel på etappvis uppbyggnad av en tät damm framgår av figuren överst på motstående sida. En dränerande damm byggs upp av dränerande material där ananrikningssandens finandel, som ska deponeras, utgör det tätaste materialet. Nedströms om den deponerade anrikningssanden är materialen successivt mer dränerande och erosionsstabila. Exempel på en dränerande damm framgår av figuren i mitten på motstående sida. Man skiljer på tre generella konstruktionsmetoder för gruvdammar; inåtdamm, utåtdamm och uppåtdamm. Namnet anger den riktning i vilken dammens krön förflyttar sig vid höjning, se figur. Inåtdammen, vars krön förflyttas in mot magasinet vid höjning, byggs upp av dränerande material, ofta restproduktmaterial. Dammen har då inte någon specificerad tätkärna. Stödet för krönhöjningen skapas genom påfyllning på dammens uppströmsslänt, det vill säga inåt mot magasinet. Grundläggning sker således på deponerat restproduktmaterial, vilket ställer särskilda krav på det deponerade materialets hållfasthet. Detta medför att rutinerna för deponering av anrikningssanden är mycket viktiga då den deponerade sanden kommer att utgöra själva dammkonstruktionen. För en utåtdamm skapas stödet för krönhöjningen genom påfyllning på dammens nedströmsslänt, det vill säga utåt från magasinet. Grundläggning sker således på naturlig mark, vilket normalt ger en stabil grundläggning. Utåtdammar kan byggas antingen av restproduktmaterial eller av naturliga material som en konventionell fyllningsdamm för vatten med olika zoner för tätkärna, filter och stödfyllning. Uppåtdammen är en kombination av de båda konstruktionsprinciperna, utåt- och inåtdamm, som resulterar i att krönet rör sig rakt uppåt vid höjning.

73 1. Tätjord 2. Filter 3. Stödfyllning 4. Släntskydd 5. Deponerad anrikningssand Principerna för uppbyggnad av gruvdammar med anrikningssand enligt utåt- inåt- och uppåtmetoden.

74 Gruvdamm, Aitik. Foto: Boliden. Gruvdammars olika faser En gruvdamm för magasinering av anrikningssand genomgår liksom övriga deponier flera faser. Driftfasen eller driftperioden är den period under vilken restprodukter tillförs anläggningen. Den aktiva driftperioden för en gruvdamm kan uppskattas till mellan 10 och 50 år. När gruvverksamheten på en plats avvecklas eller när en deponi slutfyllts efterbehandlas deponin på lämpligt sätt. Detta benämns efterbehandlingsperioden. Det finns två huvudprinciper för deponiers avslutning och efterbehandling, nämligen dränering, torrtäckning och vegetering alternativt vattenöverdämning. Vid dränering, torrtäckning och vegetering ordnas dränering för att undvika dämning av vatten och dammarna/sandmagasinen har inte längre någon funktion som dammar förutsatt att dräneringen fungerar som avsett. Vid vattenöverdämning i sandmagasinet (eller förhöjd grundvattenyta) är syftet att etablera en förhöjd vattennivå som är stabil i ett mycket långt tidsperspektiv. Internationellt talar man ofta i dessa sammanhang om tusen år eller mer. Då efterbehandlingsåtgärderna avslutats övervakas gruvdammen under den s.k. kontrollperioden för att verifiera att efterbehandlingen nått avsett resultat. Långtidsfasen inträder efter kontrollperioden och kan även den innefatta viss tillsyn och underhåll. Dammsäkerhet i långa tidsperspektiv innehåller andra frågeställningar och osäkerheter än dammsäkerhet i kortare tidsperspektiv. Det utvecklingsarbete för dammsäkerhet som hittills bedrivits såväl i Sverige som internationellt, t.ex. inom kraftindustrin och ICOLD (International Commission On Large Dams), har i huvudsak varit begränsat till relativt sett korta tidsperspektiv. Betongdammar och murverksdammar Materialet betong kombinerar funktionen täthet med stor egentyngd vilket gör att man kan uppföra en damm med endast ett material. Den äldsta dammtypen är massivdammen eller klumpdammen som är en gravitationsdamm med homogent tvärsnitt. För att minimera betongåtgången har olika typer av betongdammar utvecklats. En ut-

75 Valvdamm, Krokströmmen. Foto: Fortum. veckling av gravitationsdammen är lamelldammen som innehåller en mindre mängd betong och där materialet utnyttjas hårdare så att armering måste användas. En lamelldamm består av en frontplatta som stöds av stående skivor. En annan betongdammstyp är valvdammen som utgörs av en mot vattnet välvd betongvägg. Valvdammen överför vattenlasten förutom till grunden under dammen även till dalgångens sidor. En rätt sammansatt betong är mycket tät och beständig och ett väl lämpat material för dammbyggnader. Äldre betongdammar, och även enstaka nyare, är dock inte alltid uppförda med en lämplig betongsammansättning, vilket resulterar i en åldersrelaterad nedbrytning av materialet. De vanligaste nedbrytningsmekanismerna i vårt land är frostpåverkan som kan ge både ytliga och inre skador samt urlakning som försämrar täthet och hållfasthet. Betongdammar kräver en god grund för att inte grundläggningen skall bli komplicerad och dyrbar. Särskilt valvdammar kräver en god grund och goda anfang. Dammbrott hos betongdammar har ofta sin orsak i svagheter hos grunden. Äldre betongdammar kan vara klädda på ytan med block av natursten. Det är inte ovanligt att sådana dammar kallas stenmurverksdammar vilket är felaktigt eftersom de fungerar som en betongdamm. En fördel med stenbeklädnad är dess goda resistens mot frostpåverkan i t.ex. vattenlinjen. Stenmurverksdammen som är en föregångare till betongdammen är i allmänhet uppförd av homogena stenblock. Den utfördes i allmänhet som en gravitationsdamm. Ett stort antal mindre stenmurverksdammar finns ännu i drift. Stenmurverksdammens största svaghet är fogarna som utförts av cementbruk. Bruket bryts ner vilket leder till läckage. Även för murverksdammar är grundläggningen kritisk för funktionen. Sättningar och dåliga fogar orsakar ofta läckage som leder till förskjutningar i murverket och nedsatt stabilitet.

76 Lamelldamm, Storfinnforsen. Foto: E.ON. Stenklädd massivdamm av betong. Foto: Teuvo Piirainen.

77 Trädamm med barlast av natursten. Foto: Åke Engström. Trädammar I gången tid var trä ett vanligt material för mindre dammar. För att erhålla stabilitet var det vanligt att trädammarna belastades med sten som fylldes i s.k. stenkistor. Eftersom trä är ett material som bryts ner förhållandevis snabbt finns det endast ett fåtal trädammar i drift. Det är ovanligt att nya dammar byggs i trä. Intag och utskov Intag benämns de delar av en dammbyggnad där man tar in vatten som nyttiggörs. Vattnet kan användas t.ex. för elproduktion, som processvatten, som kylvatten eller som dricksvatten. Utskov benämns de delar av en dammbyggnad där man släpper ut vatten som inte utnyttjas vid anläggningen. I de flesta fall kommer utskovet i huvudsak till användning vid perioder med stor vattentillgång, s.k. flödesperioder. Intag och utskov är i allmänhet byggda av betong. Hos äldre dammar förekommer det att utskov och intag är byggda av stenmurverk eller trä. För att kunna reglera och stänga av vattenföringen är intag och utskov i allmänhet utrustade med någon form av avstängningsanordningar. Avstängningsanordningarna kan vara utformade på olika sätt varav några vanliga beskrivs nedan. Luckor kan benämnas efter material, konstruktiv utformning och manövreringssätt. Således skiljer man mellan träluckor, stålluckor och betongluckor. Vidare används beträffande luckans konstruktiva utformning benämningarna planlucka, segmentlucka, sektorlucka, valslucka och klafflucka. Vid indelning med avseende på manövreringssätt skiljer man på spettluckor, kuggstångsluckor, linluckor och hydraulluckor.

78 Segmentlucka med hydraulcylinder som lyftanordning. Foto: Åke Engström. Vid avstängning av ett intag eller utskov med sättar staplas balkar av trä, stål eller betong horisontellt genom att de förs ner med ändarna i falsar som finns i öppningens sidor. Sättar kan manövreras med handkraft eller mekaniskt med mobilkran, kuggstänger eller hydraulcylindrar. Nålar benämns balkar som placeras vertikalt och dikt mot varandra i ett intag eller utskov. Nålarna som kan vara av trä eller stål stöder mot ett anslag i botten av öppningen och mot en balk eller brobana över vattenytan. Principskiss över utskov stängt med sättar. Principskiss över utskov stängt med nålar.

Bilaga C Redogörelse för valda delar av miljöbalken m.m. 79 Inledning Tillsynen av dammsäkerhet omfattas av ett regelsystem, där 26 kap. miljöbalken (MB) utgör basen. Även vissa andra kapitel i balken är viktiga, främst 2 kap. med allmänna hänsynsregler och 11 kap. om vattenverksamhet. I vissa avseenden har regler i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, LVV, betydelse, liksom lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, MP, och lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Sistnämnda två lagar reglerar hur bl.a. domar och beslut rörande dammar enligt äldre vattenrättslig lagstiftning, såsom äldre vattenlagen (1918:523), ÄVL, och vattenlagen (1983:291), VL, skall hanteras. I miljötillsynsförordningen (2011:13) och förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll har regeringen meddelat föreskrifter om tillsyn respektive egenkontroll. Naturvårdsverket har givit ut allmänna råd om tillsyn (NFS 2001:3) och om egenkontroll (NFS 2001:2) samt handböcker i samma ämnen. I Naturvårdsverkets rapport 5126 har belysts vissa rättsfrågor i samband med tillsyn över vattenverksamhet. Vissa dammar kan efter beslut av länsstyrelse klassas som anläggningar med farlig verksamhet enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO). Tillsynen över efterlevnaden av LSO och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av en kommun inom kommunens område, av länsstyrelsen inom länet och av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på central nivå. Underhållsplikt och strikt ansvar för dammhaveri Förutom de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB med krav på kunskap, försiktighet och bästa möjliga teknik är bestämmelserna i 11 kap. 17 och 18 MB särskilt viktiga för dammsäkerheten. Enligt 11 kap. 17 MB föreligger en skyldighet för den som äger en damm att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Det kan också vara någon annan än ägaren som har underhållsansvaret, se vidare i denna bilaga under avsnittet Dammanläggningar. Enligt 11 kap. 18 MB skall den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering ersätta skador som orsakats av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan. En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar. Allmänt om tillsyn och egenkontroll INLEDNING Målet med miljöbalkens bestämmelser om tillsyn och verksamhetsutövarens egenkontroll är

80 att konkretisera och uppfylla miljöbalkens syfte att främja en hållbar utveckling. Alla har ansvar att självständigt följa miljöbalkens regler och myndigheternas beslut eller domar. Dessutom omfattar ansvaret att undersöka resultatet av miljöarbetet och verksamhetens påverkan på miljön. Vissa allmänna bestämmelser om egenkontroll har meddelats i 26 kap. 19 MB. Sådana yrkesmässigt bedrivna verksamheter och åtgärder som omfattas av tillstånds eller anmälningsplikt enligt 9 eller 11-14 kap. MB lyder dessutom under förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Genom sin egenkontroll skall verksamhetsutövaren fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att förebygga och motverka olägenheter för människors hälsa eller för miljön. Dessutom innefattar egenkontrollansvaret att verksamhetsutövaren skall hålla sig underrättad om verksamhetens påverkan på miljön. När en miljödomstol eller en myndighet har konkretiserat miljöbalkens syfte och de miljöpolitiska målen i en dom eller ett beslut om tillstånd eller föreläggande bör egenkontrollen innefatta moment som säkerställer att domen eller beslutet efterlevs. De tidigare kontrollsystemen enligt miljöskyddslagen och VL skilde sig åt. Medan miljöskyddslagssystemet utvecklades av tillsynsmyndigheterna, främst Naturvårdsverket såsom central tillsynsmyndighet, utformades det vattenrättsliga systemet genom kontrollbestämmelser av vattendomstolarna i tillståndsdomarna beträffande varje företag, där sådana ansågs behövliga. Någon central tillsynsmyndighet med föreskriftsrätt fanns inte enligt VL. Miljöbalkens bestämmelser om tillsyn och egenkontroll blir utan vidare också tillämpliga i fråga om vattenanläggningar där det bedrivs aktiv vattenverksamhet, bl.a. dammar där reglering sker med luckor. När det gäller vattenanläggningar där någon verksamhet inte bedrivs, t.ex. överfallsdammar, kan det vara mera tveksamt. I enlighet med vad som anförs i avsnitt Definitioner, nedan rörande begreppen vattenverksamhet vattenanläggning, när det gäller vad som skall omfattas av tillsyn, ligger det närmast till hands att anse att kontrollbestämmelserna omfattar även vattenanläggningar av nu angivet slag. EGENKONTROLL Stadgandet i 26 kap. 19 MB om verksamhetsutövarens kontroll och förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll riktar sig till den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människans hälsa eller påverka miljön. Balkens bestämmelser avser alla verksamhetsutövare, medan förordningen avser utövare av yrkesmässig tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet. Bestämmelserna omfattar också vattenverksamheter. Naturvårdsverket har, förutom de i avsnitt Inledning ovan angivna allmänna råd och handböcker även meddelat föreskrifter (NFS 2000:15) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa verksamheter. Viktiga grundläggande principer och synsättet i miljöbalken på egenkontrollen kan sammanfattas på följande sätt: > > Egenkontrollen knyter an till hänsynsreglerna i 2 kap. MB, särskilt till bestämmelserna om kunskapskrav, om den omvända bevisbördan och om kravet att i yrkesmässigt bedriven verksamhet använda bästa möjliga teknik. > > Egenkontrollen utformas av verksamhetsutövaren så att den ger verksamhetsutövaren sådan styrning över verksamheten att miljöbalken och de krav som följer av den alltid kan efterlevas. > > Egenkontrollen utgör en integrerad del av den dagliga verksamheten och är därför också en pågående eller fortlöpande process. > > Egenkontrollen kan samspela med motsvarande bestämmelser i annan lagstiftning och med frivilliga ledningssystem. > > I den mån tillståndsdomar rörande dammar innehåller bestämmelser om kontroll av en damms säkerhetsstatus utgör sådana bestämmelser en viktig del i den egenkontroll som verksamhetsutövaren har att bedriva. Verksamhetsutövaren är enligt 6 förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll skyldig att fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten bland annat avseende dammsäkerhet och att dokumentera resultatet av undersökningar och bedömningar. Verksamhetsutövaren är också skyldig att underrätta tillsynsmyndigheten om driftstörningar och

81 liknande händelser som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön. TILLSYN Enligt 26 kap. MB skall tillsynen säkerställa syftet med miljöbalken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I fråga om vattenverksamhet som omfattas av tillstånd skall tillsynsmyndigheten fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga. Om tillsynsmyndigheten finner att villkoren i ett tillstånd till vattenverksamhet inte är tillräckliga skall myndigheten, om vissa förutsättningar i övrigt är uppfyllda, ansöka om prövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor. Tillsynsmyndigheten skall genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott. Definitioner I 11 kap. MB skiljer man mellan vattenverksamhet, som definieras i 2, och vattenanläggning, som definieras i 3. Med vattenverksamhet avses vissa åtgärder i och med vatten, medan med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som hör till anläggningen. Till vattenverksamhet hänförs enligt 2 punkt 1 bl.a. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar i vattenområden. Vattenverksamhet är även en åtgärd i ett vattenområde, som syftar till att förändra vattnets djup eller läge, bl.a. reglering. Med vattenområde avses enligt 4 ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. En dammbyggnad med tillhörande manöveranordningar, t.ex. luckor, är en vattenanläggning enligt definitionen i 3. Det spelar ingen roll om dammen är byggd för vattenreglering eller annat ändamål. Vattenreglering definieras i 5 andra stycket som ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annan vattenverksamhet. Vattenöverledning avser enligt tredje stycket i samma paragraf en särskild slags vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat. Exempel på ändamål med dammbyggnader är reglering av sjöar och vattendrag för kraftutvinning eller bevattning. Andra exempel är kvarn- och sågverksdammar, flottningsdammar, grunddammar, invallningsdammar och sedimentationsdammar vid gruvor. Det uppförs också provisoriska dammar fångdammar för att temporärt hålla en arbetsplats fri från vatten. Miljöbalkstillsynen omfattar dammsäkerhet Medan det av 18 kap. 1 VL klart framgick att länsstyrelsernas tillsyn avsåg såväl vattenföretag som vattenanläggningar, är miljöbalksregleringen mera diffus. I 26 kap. 1 MB har intagits en allmän reglering om att tillsynen skall säkerställa syftet med miljöbalken och följdföreskrifter till denna samt om att tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av balken osv. Operativ tillsyn definieras i 1 kap. 3 miljötillsynsförordningen som sådan tillsyn som utövas direkt gentemot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd. I 2 kap. 19 och 29 19 och 29 miljötillsynsförordningen anges som föremål för tillsyn vattenverksamheter och vattentäkter, som också är vattenverksamheter. Tillsyn över vattenanläggningar nämns inte. Avsikten synes dock inte ha varit att i MB begränsa omfattningen av tillsynen till att endast avse vattenverksamhet. Dels talar sakliga skäl mot en sådan begränsning, dels borde frågan i så fall ha berörts i förarbetena till balken. Även om endast begreppen vattenverksamheter och vattentäkter används i miljötillsynsförordningen om tillsyn, ger balkens reglering i 26 kap. 1 utrymme även för tillsyn över vattenanläggningar. Den fortsatta framställningen utgår mot denna bakgrund från att tillsynen över vattenverksamhet även inbegriper tillsyn över vattenanläggningar

82 och därmed också dammsäkerhet, även om någon vattenverksamhet inte bedrivs vid dammarna. Adressater för tillsynsinsatserna VATTENVERKSAMHETER Som redovisats under avsnitt Definitioner ovan utgör uppförande, ändring, lagning och utrivning av en damm, liksom reglering med hjälp av en damms rörliga delar, vattenverksamhet. Förbud och andra förelägganden av tillsynsmyndigheten skall riktas mot den som utövar eller har utövat den ifrågavarande vattenverksamheten. Med utövare får här, liksom i övriga miljörättsliga sammanhang, förstås den som har den faktiska och rättsliga möjligheten att efterkomma förbudet eller föreläggandet. Om verksamheten grundas på ett tillstånd eller motsvarande, är tillståndshavaren i regel rätt adressat. Det bör anmärkas att ett tillstånd till vattenverksamhet inte är personligt utan följer verksamheten, när denna överlåts. Ett undantag utgör dock ett tillstånd till drift av vattenkraftverk. Tillståndet är i detta fall knutet till en viss fastighet, strömfallsfastigheten, och följer denna vid överlåtelse av fastigheten. DAMMANLÄGGNINGAR Många dammar utnyttjas för vattenverksamhet. I den mån det är verksamheten som är föremål för en tillsynsinsats, t.ex. handhavandet av en regleringsdamm, är adressatfrågan att bedöma enligt föregående avsnitt. Ofta kan det dock vara själva dammen som är av intresse för tillsynen. Den kanske inte har tillkommit i laga ordning eller är inte av laga beskaffenhet. Underhållet kan ha försummats, så att dammen utgör en säkerhetsrisk. I sådana fall skiljer sig adressatfrågan i vissa avseenden från vad som angivits i föregående avsnitt. Att en damm har tillkommit i laga ordning innebär att den ansvarige har iakttagit de bestämmelser om tillståndsplikt som gällde vid dammens tillkomst. Man bör dock observera att det inte alltid krävs att tillstånd av domstol eller annan myndighet till dammen föreligger för att den skall anses som laglig. Det gäller särskilt äldre dammar. Frågan om lagligheten av en damm som tillkommit utan tillstånd före MB:s ikraftträdande skall nämligen bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid dammens tillkomst, se 18 MP. Enligt sådana äldre bestämmelser kan tillståndsplikten ha varit mindre omfattande. Med tillstånd jämställs också vissa andra former av myndighetskontroll. I fråga om dammar skulle man kunna sammanfatta rättsläget så att en damm som har varit föremål för granskning av någon myndighet under äldre tid har ansetts vara lagligen tillkommen. Så har skattläggning i många fall ansetts innebära en lagligförklaring, liksom syn av häradsrätt. Ett tillstånd av Kommerskollegium till ett bruk har också ansetts innefatta tillstånd till en damm vid bruket. Motsvarande gäller tillstånd av förutvarande Bergskollegium. Dammar som omnämnts i privilegiebrev har också ansetts lagliga. Lagligheten av en damm kan också grundas på urminnes hävd. Frågan om äldre anläggningar behandlas utförligare i avsnitt om förelägganden och förbud nedan. Som framhålls där, har frågan om tillstånd eller motsvarande föreligger beträffande en damm betydelse för tillsynsmyndighetens möjligheter att ingripa. En damm är av laga beskaffenhet, om den har anlagts i enlighet med en dom eller ett beslut enligt MB eller motsvarande äldre lag. I regel är ägaren av dammen rätt adressat för ett föreläggande om rättelse, men i vissa fall kan även någon annan vara adressat. Om någon enligt 28 kap. 12 MB eller motsvarande äldre lag har berättigats att använda en annans damm, är han jämte ägaren skyldig att underhålla dammen, om inte domstolen har bestämt något annat, se 11 kap. 17 andra stycket MB. Även utan uttryckligt lagstöd måste han, om han ändrat dammen, anses ansvarig för att dammen efter ändringen är av laga beskaffenhet, dvs. överensstämmer med vad domstolen föreskrivit. Ansvaret för att underhålla en damm åvilar i de flesta, men inte alla, fall ägaren av dammen. Av nämnda stadgande och där intagna hänvisningar till 11 kap. 20 och 21, 24 kap. 4 andra stycket samt 28 kap. 12 MB framgår att underhållsskyldigheten kan ligga på en annan än ägaren. Vad som sägs under punkt 8) angående en damm för en avlyst allmän flottled kan fordra en närmare

83 Adressater för tillsynsinsatser sammanfattande uppställning. Faktiska förhållanden Underhållsansvarig 1 Dammen ägs av ägaren till den mark där den är uppförd. Ägaren av dammen/markägaren. Dammen är i drift. 2 Dammen enligt 1) är inte längre i drift Ägaren av dammen/markägaren, om inte annat bestämts (jfr punkt 9 nedan) 3 Dammen är uppförd på annans mark. Ägaren av dammen. Dammen är i drift. 4 Dammen enligt 3) är inte längre i drift. Äganderätten har övergått på markägaren. Den tidigare ägaren av dammen, om inte annat bestämts (jfr punkt 9 nedan). 5 Dammen enligt 3) underhålls inte i enlighet med vad som krävs. Rättigheten att ha dammen uppförd på markägarens mark återkallas enligt 24 kap. 2 andra stycket MB varvid äganderätten toll dammen övergår på markägaren. Den som ägde dammen före återkallelsen. 6 Någon har medgetts rätt att använda annans damm. Ägaren jämte den som enligt 11 kap 17 andra stycket MB berättigats använda dammen, om inte annat bestämts vid medgivandet av användningsrätten. 7 En damm enligt 1) eller 3) är för viss tid utarrenderad. Ägaren (oavsett vad som avtalats mellan honom och arrendatorn). Om arrendatorn erhållit ett självständigt tillstånd enligt MB eller äldre lag att utnyttja dammen är han jämte ägaren underhållsansvarig. 8 En damm för allmänt avhyst flottled. Under en övergångstid efter avlysningen: den för återställningsåtgärder i leden ansvarige förvaltaren. Därefter: ingen, om inte vatten- eller miljödomstol förordnat om övertagande av dammen. 9 Tillstånd har begärts till utrivning av en damm eller ägaren har ålagts att utriva dammen. I stället för att förordna om utrivning har enligt 11 kap. 20 MB eller äldre lag förordnats att underhållsskyldigheten fortsättningsvis ska åvila markägaren, annan fastighetsägare, staten, kommun eller vattenförbund. Den som efter åtagande ålagts underhållsskyldigheten.

84 förklaring. Enligt flottningslagstiftningen har dammar och andra anordningar för en allmän flottled tillhört flottleden som sådan och inte flottningsföreningen. Föreningen har haft att svara för skötsel och drift av anordningarna. Sedan flottleden avlysts och förvaltaren, som utsetts att avveckla flottningsföreningen, slutfört sitt uppdrag, saknar flottledsanordningar som inte utrivits ägare. Enligt 14 kap. 3 sista stycket VL kunde en flottledsanordning i en avlyst allmän flottled efter förordnande av vattendomstol övertas av vissa rättssubjekt, vilket innebär att äganderätten övergick till detta. Denna möjlighet finns fortfarande kvar, se 16 första stycket 5 och andra stycket MP. EN ELLER FLERA ADRESSATER? Inledning Hur är ansvarsförhållandena, när en damm ägs av flera eller när flera annars är underhållsskyldiga? Enligt det i föregående avsnitt omnämnda stadgandet i 11 kap. 17 andra stycket MB är den som berättigats att använda en annans damm tillsammans med ägaren skyldig att underhålla dammen, om inte domstolen har bestämt något annat. Ansvaret är alltså solidariskt, vilket innebär att tillsynsmyndigheten kan vända sig mot någon av dem och kräva fullgörande av hela underhållsansvaret. Ett sådant solidariskt ansvar torde föreligga också i övriga fall av gemensamt ägda dammar eller där flera annars är underhållsskyldiga. Förutsättningen är då att äganderätten eller underhållsskyldigheten inte åvilar en juridisk person, en association, såsom aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, ekonomisk eller ideell förening eller stiftelse. I sistnämnda fall är i stället den juridiska personen ansvarig. Det är därför viktigt att veta hur det förhåller sig i det enskilda fallet, när tillsynsmyndigheten skall ta ställning till vem som är rätt adressat för ett tilltänkt föreläggande eller förbud. Vattenregleringssamfälligheter Ofta ingår en damm i en vattenregleringssamfällighet för kraftändamål. Det förekommer också att en damm ingår i en sådan samfällighet för bevattningsändamål. För vattenregleringssamfälligheter gäller särskilda bestämmelser, som är av intresse i detta sammanhang. En vattenregleringssamfällighet skall svara för anläggande, drift och underhåll av regleringsdammar. Bestämmelser om sådana regleringssamfälligheter har funnits i lag sedan tillkomsten av ÄVL. För att det skall vara fråga om en vattenregleringssamfällighet i rättslig mening, krävs att den har tillkommit efter förordnande av vattendomstol eller numera miljödomstol, antingen på grund av bestämmelser om tvångsdelaktighet eller genom domstolens fastställande av frivillig överenskommelse. En vattenregleringssamfällighet kan vara antingen en juridisk person eller inte. Det beror på förvaltningsformen. Lagstiftningen innebär vissa olikheter mellan vattenrättsliga samfälligheter enligt å ena sidan ÄVL samt å den andra sidan enligt VL och LVV. Det är därför av betydelse enligt vilken lag samfälligheten har bildats. Man måste alltså veta vilken sorts samfällighet det är fråga om, när det gäller ansvarsförhållanden. För vattenregleringssamfälligheterna gäller i korthet följande: ÄVL Om regleringssamfälligheten har bildats med tvångsdelaktighet, dvs. en deltagare har genom domstolens förordnande tvingat en eller flera andra att delta i den, utgör samfälligheten en juridisk person, även om deltagarnas antal inte är större än två. Formellt krävs dock att deltagarna antagit stadgar och utsett styrelse, vilket ålegat dem som en skyldighet enligt ÄVL, se 3 kap. 1 25 ÄVL. Är det fråga om en regleringssamfällighet utan tvångsdelaktighet, dvs. bygger på en av vattendomstolen fastställd överenskommelse, blir samfälligheten en juridisk person när deltagarna är fler än två och de antagit stadgar och utsett styrelse, se 3 kap. 27 ÄVL. I båda fallen måste stadgarna också ha granskats och godkänts av länsstyrelsen. VL OCH LVV Lagregleringen enligt VL och LVV är densamma. En vattenregleringssamfällighet som bildats enligt dessa lagar organiseras enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (LFS).

85 Förvaltningen kan antingen ske genom delägarförvaltning eller genom föreningsförvaltning. I sistnämnda fall är det fråga om förvaltning genom en juridisk person, samfällighetsförening. Delägarna måste ha antagit stadgar och valt styrelse och föreningen skall ha registrerats hos lantmäterimyndigheten. Innan registrering skett, kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER Enligt övergångsbestämmelser i samband med tillkomsten av VL och LVV gäller ÄVL:s förvaltningsbestämmelser också för framtiden i de fall det är fråga om juridiska personer. Deltagarna i en sådan samfällighet kan dock besluta om övergång till föreningsförvaltning enligt LFS, och detta skall även ske när frågor om deltagarkretsen eller kostnadsfördelning mellan deltagarna omprövas av vattendomstol resp. miljödomstol. Regleringssamfälligheter enligt ÄVL som inte är juridiska personer faller direkt under bestämmelserna om delägarförvaltning i LFS. ANSVARET FÖR EN VATTENREGLERINGS- SAMFÄLLIGHET SOM INTE ÄR JURIDISK PERSON I alla vattenregleringssamfälligheter som inte är juridisk person och som alltså förvaltas genom delägarförvaltning svarar delägarna solidariskt för underhållet av en damm. Det gäller oavsett om samfälligheten bildats enligt ÄVL, VL eller LVV. Delägarna kan dock, oavsett deras antal, besluta om övergång till föreningsförvaltning. Så snart de antagit stadgar, valt styrelse och registrerats hos lantmäterimyndigheten, har en juridisk person bildats. Då gäller principerna om ansvar i nästa avsnitt. ANSVARET FÖR EN VATTENREGLERINGS- SAMFÄLLIGHET SOM ÄR JURIDISK PERSON Som tidigare redovisats kan en vattenregleringssamfällighet vara juridisk person, antingen på grund av att antalet deltagare i en samfällighet enligt ÄVL är fler än två (tvångsdelaktighet) resp. fler än tre (frivillig överenskommelse) eller efter beslut av delägarna om övergång till föreningsförvaltning. Stadgar skall ha antagits och styrelse valts. För samfälligheter enligt ÄVL krävs att länsstyrelsen har granskat och godkänt stadgarna. I fråga om föreningsförvaltning krävs att föreningen har registrerats hos lantmäterimyndigheten. I dessa fall är det alltså samfälligheten som sådan som är ansvarig för underhållet och som skall vara adressat för förelägganden eller förbud. Särskilt om förelägganden och förbud vid vite Som framgår av 26 kap. 14 MB får beslut om förelägganden eller förbud förenas med vite. Bestämmelser om vitesföreläggandens adressat, beräkning av vites storlek, utformning och utdömande finns i lagen (1985:206) om viten. Enligt 2 lagen om viten skall ett vitesföreläggande vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer (adressater). Tillsynsmyndigheten kan i allmänhet bestämma fritt om ett föreläggande skall riktas mot en juridisk person som sådan eller mot en eller flera företrädare för denna. Det går också att sätta ut både den juridiska personen och företrädare för denna som adressater i samma föreläggande. Vanligen brukar då styrelseledamöter i aktiebolag o.d. vara adressater, medan bolagsmän i handels och kommanditbolag får representera dessa. Mera sällan har ett föreläggande brukat avse verkställande direktören i ett bolag. Övergivna dammar m.m. Särskilt beträffande äldre dammar kan det vara svårt att finna någon ansvarig adressat. Dammen kan sedan länge vara övergiven. Den kan ha utförts till förmån för en allmän flottled som avlysts eller för ett gruvföretag eller markavvattningsföretag som lagts ned. Problem kan också uppstå, när det ansvariga rättssubjektet har trätt i likvidation eller gått i konkurs. För nu angivna fall finns det möjligheter för länsstyrelsen att, utanför rollen som tillsynsmyndighet, hos miljödomstolen utverka att rätten att bibehålla vattenanläggningen återkallas, se 24 kap. 3 andra stycket och 7 MB. Då kan miljödomstolen också förordna om antingen utrivning av dammen eller övertagande av skyldigheten att underhålla denna av vissa rättssubjekt, se 24 kap. 4 MB.

86 Vilka tillsynsinsatser är möjliga? INLEDNING Senare i denna bilaga redogörs för förhållandet mellan tillsyn samt prövning, omprövning och återkallelse av tillstånd. I nu förevarande avsnitt redogörs för vilka tillsynsinsatser, utöver rådgivning, information och liknande, som är möjliga i fråga om dammsäkerhet, dvs. vad som omfattas av regleringen i 26 kap. MB och förordningen om tillsyn enligt miljöbalken. Den fortsatta framställningen koncentreras på tillsynsmyndighetens huvuduppgift enligt 26 kap. 1 andra stycket MB, nämligen att kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och de föreskrifter som följer av balken, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken samt att vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. FÖRELÄGGANDE OM UPPLYSNINGAR Tillsynsmyndigheten kan behöva olika upplysningar för att kunna utöva sin tillsyn. För det ändamålet kan myndigheten med stöd av 26 kap. 21 MB förelägga om skyldighet att till myndigheten lämna uppgifter och handlingar. Adressat för ett sådant föreläggande är enligt stadgandet den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Frågan är om stadgandet ger en tillsynsmyndighet befogenhet att också meddela föreläggande rörande en damm, där ingen verksamhet bedrivs eller åtgärd vidtas. Det kan röra sig om uppgifter eller handlingar rörande dammens laglighet, t.ex. tidigare tillståndsdomar samt konstruktions och planritningar. Stadgandets motsvarighet i 18 kap. 2 första stycket VL angav som adressat företagaren och upplysningarna kunde enligt bestämmelsen avse såväl ett vattenföretag som en vattenanläggning. Det framgår av Lagrådets yttrande i lagstiftningsärendet angående VL (prop. 1981/82:130 s. 368), att i begreppet företagaren skulle innefattas även innehavaren av vattenanläggningen. Avsikten med MB:s reglering synes inte vara att göra någon ändring i detta avseende, vilket bl.a. framgår av det jämförande paragrafregistret i Bilaga A till miljöbalkspropositionen (prop. 1997/98:45 Del 2 s. 425). På grund av vad som nu redovisats får tillsynsmyndigheten enligt MB anses ha befogenhet att förelägga ägaren av eller den som annars är skyldig att underhålla en damm att lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen av dammsäkerheten, även om någon verksamhet inte bedrivs vid dammen. FÖRELÄGGANDE OM FÖRSLAG TILL KONTROLLPROGRAM ELLER FÖRBÄTTRANDE ÅTGÄRDER Enligt 26 kap. 19 MB ska den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det. FÖRELÄGGANDE OM UNDERSÖKNINGAR Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön är skyldig att på egen bekostnad utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen, se 26 kap. 22 MB. Bestämmelsen innehåller inte något självständigt bemyndigande för tillsynsmyndigheten att förelägga verksamhetsutövaren att utföra undersökningar. Ett sådant föreläggande kan dock grundas på den allmänna bestämmelsen om föreläggande i 26 kap. 9 första stycket MB. I enlighet med vad som anförts i föregående avsnitt kan också adressat för ett sådant föreläggande vara ägaren av eller den som annars är skyldig att underhålla en damm, även om någon verksamhet inte bedrivs vid denna. Begreppet undersökning bör enligt förarbetena till MB ges en vid tolkning (prop. 1997/98:45 Del 2 s.283). Det omfattar inte bara provtagningar o.d. utan även exempelvis besiktning. Samma krav på undersökning kan ställas, oavsett om verksamheten eller anläggningen är tillståndspliktig eller inte. Tillsynsmyndigheten kan, om det är lämpligare, i stället föreskriva att undersökningen skall göras, inte av den som bedriver verksamheten eller ansvarar för dammen utan på dennes bekostnad av fristående expertis med teknisk och vetenskaplig sakkunskap på området. I sammanhanget bör pekas på den möjlighet som

87 enligt 9 kap. 5 LVV föreligger för ägaren av en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen att få en besiktningsman förordnad av länsstyrelsen för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av laga beskaffenhet. Kostnaden för en sådan besiktning skall betalas av den som begärt besiktningen. Det bör också erinras om den möjlighet som tillsynsmyndigheten har enligt 26 kap. 22 sista stycket MB att förena ett föreläggande om undersökning med ett överlåtelseförbud, som kan avse en damm. Avsikten med förbudet är att undvika ansvarsflykt under undersökningstiden. FÖRELÄGGANDEN ELLER FÖRBUD ENLIGT 26 KAP. 9 MB Inledning Enligt det grundläggande tillsynsstadgandet i 26 kap. 9 MB får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att MB samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Möjligheterna att ingripa mot vattenverksamheter och vattenanläggningar som grundas på tillstånd eller motsvarande är emellertid enligt stadgandet begränsade, vilket skall belysas i det följande. Först behandlas frågan om vad som bör jämställas med ett tillstånd samt frågan om tillstånds rättskraft. Tillstånd och motsvarande Med tillstånd till en vattenverksamhet eller vattenanläggning, bl.a. en damm, förstås tillstånd såväl enligt MB som enligt VL eller motsvarande äldre lagstiftning, se 5 MP. Med tillstånd jämställs enligt samma stadgande lagligförklaring av ett vattenföretag eller en vattenanläggning enligt VL eller äldre lag. Institutet lagligförklaring har utmönstrats ur MB, men det finns en möjlighet enligt 17 MP att även efter MB:s ikraftträdande utverka lagligförklaring av vattenanläggningar, men däremot inte vattenverksamheter, som tillkommit dessförinnan utan tillstånd. Även en sådan lagligförklaring gäller som ett tillstånd enligt MB, se 30 MP. Med tillstånd jämställs också miljödomstolens godkännande enligt 11 kap. 16 MB, och motsvarande godkännande av vattendomstol, av brådskande ändrings eller lagningsarbeten samt av åtgärder i nödsituationer som strider mot meddelade vattenhushållningsbestämmelser, jfr 24 kap. 1 andra stycket MB. Tillstånd enligt MB till vattenverksamheter och vattenanläggningar, utom beträffande markavvattning i vissa fall, meddelas av miljödomstol. Sådana tillstånd enligt VL och ÄVL meddelades av vattendomstol. Vattenrättsliga tillstånd dessförinnan meddelades av häradsrätten. Tillsynsmyndigheten kan med stöd av 26 kap. 21 MB förelägga verksamhetsutövaren eller damminnehavaren att redovisa domen eller beslutet angående tillstånd, lagligförklaring eller godkännande. Myndigheten har dock viss möjlighet att själv skaffa sig behövlig information enligt följande. Om tillstånd, inbegripet lagligförklaring och godkännande, enligt MB, VL eller ÄVL föreligger till vattenverksamheter och vattenanläggningar, utom sådana som avser markavvattning, skall framgå av den av miljödomstolen, och tidigare vattendomstolen, förda vattenboken. Enligt 8 förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. skall vattenboken ingå i den av miljödomstolen förda miljöboken. Tillståndsdomarna bör alltså finnas arkiverade hos miljödomstolarna. Äldre domar av vattendomstol kan dock, liksom domar och utslag av häradsrätt, finnas hos respektive landsarkiv. Hos Riksarkivet skall för övrigt ett renoverat exemplar av varje vattendomstolsakt finnas. Vissa rättigheter kan vara att anse som motsvarigheter till tillstånd. Det gäller sådana rättigheter att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 ÄVL, vartill hänvisas i 34 MP. De rättigheter som behandlades i 2 kap. 41 ÄVL avser den rätt och frihet, som är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk samt annan rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i övrigt förfoga över vattnet. Rättigheterna avser främst servitutsrättigheter av offentligrättslig natur till förmån för en fastighet, till vilken en damm hör. Rättigheten kan grunda sig på privilegiebrev, dom, skattläggning eller någon annan rättshandling av myndighet. Den kan också grundas på en privaträttslig upplåtelse med sakrättslig verkan eller på urminnes hävd. Det är den påstådde rättighetshavaren som har att styrka såväl rättighetens existens som dess när-

88 mare innehåll. I samtliga angivna fall, utom beträffande urminnes hävd, bör man kunna kräva skriftlig dokumentation av honom. I fråga om urminnes hävd kan man inte kräva detta, utan i stället att bevisningen fullgörs t.ex. genom utredning om att viss vattenhushållning sedan lång tid tillbaka tillämpats vid den ifrågavarande dammen utan någon invändning från motstående intressen. Tillstånds rättskraft Som nämnts är möjligheterna att ingripa mot tillståndsgivna vattenverksamheter eller dammar inskränkta. Förelägganden och förbud får enligt 26 kap. 9 tredje stycket MB inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 utom i vissa brådskande fall som anges i förstnämnda paragrafs fjärde stycke. Med tillstånd jämställs enligt vad som tidigare anförts lagligförklaringar och godkännanden av dammar. Även tillstånd, godkännanden och lagligförklaringar, som meddelats enligt VL eller äldre vattenrättslig lagstiftning, skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i MB, se 5 första stycket MP. Som också redovisats tidigare jämställs även sådana rättigheter som avses i 2 kap. 41 ÄVL med tillstånd enligt MB, jfr 34 MP. En dom eller beslut om tillstånd eller motsvarande och i samband därmed meddelade villkor behöver emellertid inte innebära att alla tänkbara frågor därigenom har avgjorts. Den rättskraft som avses genom hänvisningen i 26 kap. 9 tredje stycket MB till 24 kap. 1 balken är i sig begränsad. Endast domar och beslut i ansökningsmål enligt MB eller LVV och motsvarande äldre domar och beslut om tillstånd, som vunnit laga kraft, gäller mot alla. Tillståndet kan avse vattenverksamhet och/eller dammar. Tillstånd till utförandet av en damm innefattar rätt att bibehålla denna. Beslut av länsstyrelsen om tillstånd till markavvattning enligt 11 kap. och till i företaget ingående dammar har samma verkan. Av 5 första stycket MP får också anses följa att tillstånd av förrättnings eller synemän till markavvattningar enligt VL och äldre lag har samma verkan, liksom rättigheter som avses i 2 kap. 41 ÄVL. I begreppet tillstånd innefattas i detta sammanhang också de villkor av olika slag som i domen eller beslutet förenats med tillståndet. Det bör dock observeras att sådana villkor ofta kan ha föreskrivits i senare domar eller beslut på grund av prövotidsförordnanden eller omprövning. Det är alltså endast domar och beslut i ansökningsmål som har en angiven rättsverkan mot alla. Vad som menas med ansökningsmål framgår av 21 kap. 1 första stycket MB och 7 kap. 1 LVV. Rättskraften av en dom eller ett beslut i stämningsmål enligt 21 kap. 2 MB och 7 kap. 2 LVV eller motsvarande äldre bestämmelser är däremot begränsad till att endast gälla mellan parterna i målet. Sådana domar och beslut hindrar inte ingripanden av tillsynsmyndighet. Inte heller beslut i tillsynsärenden, även om de efter överklagande fastställts av domstol, har rättskraft mot tredje man. Nya och strängare förelägganden kan alltså i dessa fall meddelas så snart förutsättningar för det föreligger. Rättskraften av en dom eller ett beslut i ett ansökningsmål om tillstånd eller motsvarande är också begränsad. Domen eller beslutet gäller endast såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. I de flesta fall torde det inte behöva föreligga någon tvekan om vad som reglerats i domen, men det kan naturligtvis bli diskussion om tolkningen av ett tillstånds omfattning eller innebörden av ett visst villkor. Det kan emellertid också finnas exempel på fall där det föreligger tvekan om en fråga över huvud taget har prövats eller ej. Särskilt i större mål angående vattenverksamhet, med många myndigheter och sakägare inblandade, kan det förekomma mängder av olika yrkanden, som i domen kanske inte alltid redovisats fullständigt i vare sig domstolens redogörelse för saken, domskäl eller domslut. Medan rättskraftsreglerna i 15 kap. 1 VL stadgade att tillståndet gällde mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant mål, stadgas i 24 kap. 1 MB att tillståndet gäller mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Det ändrade uttrycket får anses innebära att frågor som inte redovisats och reglerats i domen eller beslutet inte omfattas av rättskraften. Utrymmet för ingripanden av tillsynsmyndighet enligt MB torde därför vara mera vidsträckt än enligt VL. Av 22 kap. 25 första stycket 2 MB framgår att en dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet i förekommande fall skall innehålla bestämmelser om verksamhetens ändamål,

89 läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt. Det var genom en ändring i VL den 1 juli 1989, som säkerhetsaspekten infördes som ett viktigt moment i en vattendom och då som ett led i den tekniska utformningen av ett vattenföretag. Av förarbetena framgår att man i vattendomstolspraxis före angivna tidpunkt beaktat säkerhetsaspekterna även utan några särskilda föreskrifter om detta. Det kan dock finnas anledning att i tillsynssammanhang vara uppmärksam på hur säkerhetsaspekterna har behandlats, särskilt i äldre vattendomar. När det gäller tillstånd enligt äldre lag kan det naturligtvis vara större svårigheter att reda ut rättskraftens omfattning, och än svårare blir det i fråga om rättigheter som avses i 2 kap. 41 ÄVL, särskilt i fråga om rättigheter som grundas på urminnes hävd och alltså inte grundas på någon skriftlig urkund. I sådana fall får det anses ankomma på verksamhetsutövaren eller den som är ansvarig för vattenanläggningen i fråga att styrka sin ståndpunkt rörande rättskraftens omfattning. Ett tillstånd till en damm kan i vissa fall vara förfallet. Detta är fallet, om tillståndshavaren inte har iakttagit den av domstolen föreskrivna arbetstiden, se 24 kap. 2 MB och motsvarande äldre bestämmelser. Ett tillstånd är också enligt allmänna rättsgrundsatser att anse som förfallet, om anläggningen sedan lång tid är övergiven och inte underhållits. I ett rättsfall hade ett dämningstillstånd inte utnyttjats och dammbyggnaden inte underhållits under en tid av 55 år, varför dammbyggnaden ansågs vara övergiven och den medgivna dämningsrätten härigenom förfallen. Brådskande åtgärder rörande tillståndsprövade verksamheter och anläggningar Bestämmelsen i 26 kap. 9 sista stycket MB, som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att i brådskande fall meddela förelägganden och förbud också beträffande tillståndsgivna vattenverksamheter och vattenanläggningar, är enligt förarbetena tänkt att användas endast i undantagsfall. Den är hämtad från 40 miljöskyddslagen, enligt vars förarbeten som exempel på en situation som avsågs nämndes en snabbt uppblossande epidemi. VL innehöll ingen motsvarighet. En tillämpning av stadgandet skulle kunna tänkas bli aktuell i samband med oförutsedda, mycket höga flöden i vattendrag, som dels har orsakat allvarliga översvämningar eller andra skador, dels kan medföra risk för dammbrott med allvarliga konsekvenser. I sådana situationer kan det bli fråga om svåra avvägningar mellan skadeverkningarna och de ökade riskerna av en överdämning uppströms dammen och av höga flöden nedströms genom en större tappning genom dammen. En mycket viktig fråga i det sammanhanget är dammsäkerheten. Klarar dammen en överdämning? Klarar nedströms liggande dammar, bebyggelse och infrastruktur en högre tappning från dammen? I riktigt kritiska situationer av angivet slag, då det är överhängande fara för skador på människor, egendom eller miljön, ankommer det emellertid inte längre på den enskilde ägaren av dammen ensam eller tillsynsmyndigheten enligt MB att vara verksam för att hindra eller begränsa skador, utan då kan det bli fråga om ett samhällsingripande enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, LSO. Med stöd av den lagen kan räddningsledaren ingripa i driften av en dammanläggning och besluta om överdämning uppströms dammen eller större tappning genom denna, allt efter det hotade intressets art och omfattning. Det kan alltså uppstå gränsdragningsproblem mellan ingripanden tillsynsvägen enligt MB och räddningstjänstinsatser enligt LSO. Det ankommer dock på räddningsledaren att besluta om när en räddningstjänstinsats påbörjas respektive avslutas. En sådan insats kan innebära nödvändiga avvikelser från vad som bestämts i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. Beslut om insatser måste ske efter noggranna överväganden och åtgärderna måste hanteras med stor omsorg. Nyttan av en åtgärd, t.ex. en överdämning, måste vägas mot skadorna och de ökade risker som följer av den. Sammanhangen är ofta komplexa, varför det krävs konsultation med personer med specialistkompetens inom flera fackområden, t.ex. hydrologi och dammsäkerhet, före beslut. En komplikation i sammanhanget av central betydelse är de begränsade möjligheterna att göra tillförlitliga väderprognoser för en längre period än några dagar. När en räddningstjänstinsats är avslutad efter en olyckshändelse, då miljön har blivit skadad, ska räddningsledaren underrätta den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö och hälsoskyddsområdet eller länsstyrelsen.

90 Om den räddningstjänstinsats som beslutats leder till ett dammhaveri och detta orsakats av försumlighet hos räddningsledaren, kan det allmänna bli ansvarigt för skador på grund härav, se 3 kap. 2 skadeståndslagen (1972:207). För skador till följd av dammhaveri vid dammar för vattenreglering är dock alltid dammägaren i första hand skadeståndsskyldig gentemot tredje man. Dammägaren kan sedan i sin tur begära skadestånd av myndigheten (regress). Anmälningspliktiga vattenverksamheter Genom en lagändring den 1 augusti 2006 kan regeringen meddela föreskrifter om att det för vissa verksamheter istället för tillstånd ska krävas att verksamheten har anmälts till tillsynsmyndigheten innan den påbörjas (11 kap. 9a och b MB). Tillsynsmyndighetens beslut i ett anmälningsärende har inte tillstånds rättsverkan. Tillsynsmyndigheten kan dock enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd. Några regeringsföreskrifter har i skrivande stund inte meddelats. Föreläggande att iaktta underhållsskyldigheten Som tidigare framhållits gäller enligt 11 kap. 17 MB en skyldighet för ägaren m.fl. att underhålla en damm så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. I tillsynsuppgifterna ingår att se till att denna underhållsskyldighet iakttas. Ett föreläggande om iakttagande av denna underhållsskyldighet kan meddelas, oavsett om tillstånd till dammen föreligger eller inte. Ett föreläggande kan innebära att den ansvarige åläggs att utföra behövliga reparationer eller att bygga om uttjänta dammar, om de kan ha betydelse för vattenförhållandena. Det bör dock anmärkas att en ombyggnad av sistnämnt slag kan innebära en tillståndspliktig ändring av dammen, varför en erinran om detta bör tas in i föreläggandet. Sammanfattning rörande möjliga rättelse- och förbudsinsatser enligt 26 kap. 9 MB ICKE TILLSTÅNDSPRÖVADE VERKSAMHE- TER OCH ANLÄGGNINGAR. Ett föreläggande eller förbud enligt 26 kap. 9 MB beträffande en icke tillståndsprövad damm skall grundas på de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB och de särskilda tillåtlighetsreglerna för vattenverksamhet i 11 kap. 6-8 MB. Ett föreläggande om skyldighet att iaktta underhållsskyldighet skall grundas på 11 kap. 17 MB. Ett föreläggande kan innehålla förbud mot fortsatt användning av dammar eller inskränkningar i användningen. Det kan också innebära skyldigheter att vidta säkerhetshöjande åtgärder. Ett föreläggande kan innebära ett åläggande att helt eller delvis riva ut en olagligen uppförd damm eller att reparera eller ändra denna. Det kan komma föreskrifter av regeringen, som ger tillsynsmyndigheten rätt att förelägga om tillståndsplikt för annars anmälningspliktiga verksamheter. TILLSTÅNDSPRÖVADE VERKSAMHETER OCH ANLÄGGNINGAR. Möjligheterna att ingripa mot dammar, som omfattas av tillstånd eller motsvarande, är som nämnts mera begränsade. Förelägganden kan avse olika rättelseåtgärder som behövs för att uppfylla föreskrifterna i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. De får inte gå längre än vad som föreskrivits i dessa, om det inte är fråga om brådskande förelägganden och förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer. Ett föreläggande rörande iakttagande av underhållsskyldighet enligt 11 kap. 17 MB kan meddelas också beträffande dammar med tillstånd. Här är säkerhetsskälen avgörande. Om det inte är möjligt att få lämpliga rättelseåtgärder till stånd beträffande tillståndsprövade verksamheter och anläggningar, står möjligheterna att utverka återkallelse av tillstånd enligt 24 kap. 3 och omprövning av tillstånd och villkor enligt 24 kap. 5 MB till buds. Mer härom i avsnitt Återkallelse av tillstånd resp. Omprövning av tillstånd m.m. Föreläggande om utrivning enligt 26 kap. 10 MB Stadgandet i 26 kap. 10 MB tar sikte på den speciella situationen att en föreskrift om arbetstid i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut inte iakttagits och att tillståndet därmed är förfallet. Då får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshava-

91 ren att riva ut anläggningen, om den kan skada allmänna eller enskilda intressen. SKYLDIGHET ATT FÖRA REGISTER Tillsynsmyndigheten skall bl.a. föra register över de verksamheter som fordrar återkommande tillsyn, se 7 miljötillsynsförordningen. I enlighet med vad som anförts tidigare bör även vattenanläggningar innefattas i begreppet verksamheter. Viktiga tillsynsobjekt är bl.a. dammar, som har stor betydelse från säkerhetssynpunkt. Lagligförklaring, godkännande och tillsyn Som redovisats i tidigare avsnitt jämställs en lagligförklaring av damm enligt VL, äldre vattenrättslig lag eller enligt 17 MP med ett tillstånd enligt MB. Den begränsar möjligheterna att ingripa mot sådana dammar med förelägganden eller förbud, om deras utformning överensstämmer med lagligförklaringen. Föreläggande att fullgöra underhållsskyldighet kan dock utfärdas också i fråga om lagligförklarade dammar. Vad som sagts nu gäller också i fråga om miljödomstolens godkännande enligt 11 kap. 16 MB eller motsvarande äldre bestämmelser av vissa arbeten och åtgärder. Förhållandet mellan tillsyn samt prövning, omprövning och återkallelse av tillstånd ALLMÄNT En prövning inom ramen för ett tillsynsärende blir av naturliga skäl mera begränsad än en tillståndsprövning. En prövning av sistnämnt slag innebär en samlad och fullständig bedömning, där man sätter in verksamheten i ett större samhällsplaneringssammanhang, prövar frågor om alternativa lokaliseringar och överensstämmelse med övriga allmänna hänsynsregler. Myndigheter, organisationer och enskilda medverkar och kan lämna synpunkter vid samråd, i det skriftliga förfarandet samt vid offentliga förhandlingar. Krav på miljökonsekvensbeskrivningar ställs upp. Nu angivna omständigheter är grunden för att ett meddelat tillstånd som tidigare redovisats gäller mot alla, dvs. har rättskraft. Motsvarande rättsverkan har däremot inte ett beslut i ett tillsynsärende, även om det fastställts efter överklagande till domstol. Det kan när som helst ändras, om skäl finns till det. Det kan därför finnas skäl för en damminnehavare att ansöka om tillstånd till eller lagligförklaring av en damm, som är föremål för tillsynsinsatser. Därigenom får han en bättre rättstrygghet. I detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna i 7 kap. 12 andra stycket LVV som möjliggör inhibition av verkställigheten av ett tillsynsbeslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning, om beslutet möts med en ansökan om tillstånd till denna. Det är emellertid verksamhetsutövaren/damminnehavaren som disponerar över frågan om en tillståndsprövning skall ske. Den nya möjligheten för tillsynsmyndigheten att efter föreskrifter av regeringen förelägga om tillståndsplikt för annars anmälningspliktiga verksamheter torde knappast komma att omfatta dammbyggnader eftersom anmälningsförfarandet inte torde komma i fråga för dammbyggnader. Är det däremot fråga om en damm som omfattas av tillstånd, finns det andra möjligheter att få den prövad på nytt, nämligen genom omprövning eller återkallelse enligt 24 kap. 5 respektive 3 MB. Det bör framhållas att det då inte är fråga om tillsyn, även om det bl.a. är länsstyrelsen som kan begära sådan prövning. ÅTERKALLELSE AV TILLSTÅND Ett tillstånd kan också återkallas enligt 24 kap 3 MB. Det gäller fall av allvarliga överträdelser eller försummelser, som anges i paragrafen. Liksom i fråga om omprövning kan återkallelse initieras av bl.a. länsstyrelsen, se 24 kap. 7 MB inte heller i detta fall som tillsynsmyndighet. Av intresse i detta sammanhang är bestämmelserna i 24 kap. 3 andra stycket och 4 första stycket MB. Enligt förstnämnda stadgande får miljödomstolen i samband med återkallelse av tillstånd till en vattenverksamhet m.m. också återkalla rätten att bibehålla en vattenanläggning. Vid en återkallelse av sistnämnt slag skall miljödomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska

92 skador av utrivningen, om inte underhållet av anläggningen övertas av någon annan. OMPRÖVNING AV TILLSTÅND M.M. Omprövningsinstitutet enligt 24 kap. 5 MB innebär ändringar i vissa avseenden i förhållande till tidigare reglering i VL. För det första kan omprövning enligt MB initieras av förutom Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Kammarkollegiet länsstyrelsen och kommun som övertagit tillsynen, se 24 kap. 7 MB. Som nyss nämnts har länsstyrelsen och kommunen då inte ställning av tillsynsmyndighet. Vidare kan inte bara villkoren för ett tillstånd omprövas utan också själva tillståndet, såvitt avser bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning. I motsats till vad som gäller beträffande miljöfarlig verksamhet, kan även äldre vattenrättsliga tillstånd omprövas i sådana avseenden, se 31 MP. Normalt får omprövning ske sedan tio år förflutit från det tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet vann laga kraft. I 24 kap. 5 första stycket 1 11 MB anges fall då omprövning får ske dessförinnan. Det bör anmärkas att dessa bestämmelser endast anger förutsättningarna för att en ansökan om omprövning skall tas upp till prövning före den bestämda tidens utgång, medan den materiella prövningen skall ske enligt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap., hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. samt 11 kap. 6-8 och 16 kap. 2-11 MB. Dessutom gäller den särskilda tillåtlighetsregeln i 24 kap. 5 sista stycket MB. I fråga om tillstånd enligt VL och ÄVL kan i stället för tioårstiden i 24 kap. 5 första stycket 1 gälla längre tider, innan omprövning får ske, se 32 och 33 MP. Omprövning kan dock ske dessförinnan, om sådana omständigheter som anges i övriga punkter i förstnämnda stadgande föreligger. Omprövning kan också ske av sådana särskilda rättigheter att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 VL. Kostnader för egenkontroll och tillsyn EGENKONTROLL Kostnaderna för egenkontrollen av dammsäkerhet enligt miljöbalken skall alltid betalas av verksamhetsutövaren resp. den som annars är underhållsansvarig för dammen. Om tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 22 första stycket MB föreskriver att någon annan än verksamhetsutövaren skall utföra en undersökning och utser någon till det, skall kostnaderna enligt andra stycket samma paragraf betalas av verksamhetsutövaren. Enligt 9 kap. 5 LVV kan bl.a. ägaren av en damm ansöka om att länsstyrelsen förordnar en besiktningsman för att utreda om dammen har kommit till i laga ordning eller är av laga beskaffenhet. Han är då skyldig att betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer. AVGIFTER FÖR TILLSYN Myndigheternas verksamhet med tillsyn avses enligt 27 kap. 1 MB täckas genom avgifter, närmare bestämda i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. I fråga om vattenverksamhet har gjorts viktiga ändringar genom förordningen (1998:1363 om bygde och fiskeavgifter). Enligt 3 kap. 11 avgiftsförordningen skall avgift för länsstyrelsens tillsyn över vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken betalas efter särskilt beslut av länsstyrelsen och utgå med 800 kronor för varje hel timme handläggningstid. Med handläggningstid avses den sammanlagda tid som varje tjänsteman vid länsstyrelsen har använt för beredning, föredragning och beslut i ärendet. I handläggningstiden skall inte räknas in sådan restid som vid ett och samma resetillfälle överstiger två timmar. Avgift skall inte betalas för tillsyn som föranleds av klagomål som visar sig vara obefogat. Om tillsynen har delegerats till en kommunal nämnd, får kommunfullmäktige meddela föreskrifter om avgifter för nämndens verksamhet. Det står kommunen fritt att bestämma avgiften efter en saktaxa eller timtaxa.

Bilaga D - Blankett för årsrapportering dammsäkerhet 93 Blankett för årsrapportering, ifyllt exempel, version 2013.

SvensKa Kraftnät Box 1200 172 24 Sundbyberg Sturegatan 1 Tel 08 475 80 00 Fax 08 475 89 50 www.svk.se