Reseberättelse från: Community Health Clinic Fredericton, Canada 110127-110409 Jonas Bergström William Nilsson
När jag för några år sedan var och hälsade på en kamrat som gjorde utrikespraktik i Barcelona insåg jag att detta var något som jag måste göra om jag återigen någon gång satte mig i skolbänken. Redan första veckan på sjuksköterskeprogrammet gick jag upp till utrikeskoordinatorn på instituitionen och frågade vilka möjligheter som fanns. Efter att ha utvärderat alternativen, och kommit till insikt att det nog kan vara gott att kunna språket om man ska ha med patienter att göra, stod Kanada kvar som enda alternativ. Således valdes Community Health clinic i Fredericton. Det dröjde dock till termin 6 innan jag och min resekamrat William bokade resan till Kanada för ett gäng veckor i den kanadensiska provinsen New Brunswick som ligger lite mitt i ingenstans, med Quebec i norr, Nova Scotia i öst, atlanten i söder och den amerikanska delstaten Maine i väst. Efter en så lång natt som nätter bara kan vara på Arlanda flög vi mot Halifax via London, Heathrow och Toronto en torsdag i slutet av januari. Där väntade en kort övernattning, sedan sex timmars bussresa mot slutdestinatonen. Väl framme i New Brunswicks provinshuvudstad Fredericton blev vi hämtade på busstationen av utrikeskoordinatorn Gisele och skjutsade till Frederictons International Hostel; Rosary Hall. En sliten byggnad som befolkades av människor från världens alla hörn, och vi blev inhysta i varsitt rum med något tveksam boendestandard, troligtvis två av de sämsta rummen i huset. Målet var dock ett boende som inte kostade skjortan, och ej erbjöd en så kallad måltidsplan, vilket väl var vad vi fick. Dock anser vi att stället helt klart kunde rustas upp, vilket kanske kommer att hända då den tidigare managern bytte arbete under vår tid där och ägaren tydligen inte var riktigt nöjd med i vilket skick huset var. På måndagen, efter att ha orienterat oss lite i byn under helgen, infann vi oss på praktikplatsen, två dagar tidigare än personalen hade beräknat vår ankomst. Detta medförde ändock inga problem och vi fick ett gott bemötande från alla.
Kortfattat fungerar kliniken lite som en svensk hälsocentral. Den startades av några eldsjälar från det lokala universitetet, University of New Brunswick, och är ickeprofitdriven till skillnad från det mesta av övrig kanadensisk primärvård. I stort finns den till för att täcka upp för bristen på så kallade familjeläkare, som står för primärvården i övrigt. Kliniken fungerar också som metadonklinik på tisdagar och torsdagar, då deltagare i ett metadonprogram kommer in för att träffa läkaren som befinner sig på kliniken dessa dagar och få sina metadonrecept förnyade. Personalen på kliniken tog mycket väl hand om oss. Stacie, som är typ motsvarande distriktssköterska på kliniken, ringde ett gäng samtal vilket medförde att vi även fick ta del av andra delar av den kanadensiska primärvården. På besöket på public health fastnade vi i intressanta samtal om nackdelarna med profitdriven primärvård och om hur man kan försöka adressera överviktsproblem på folkhälsonivå. På detox fick vi höra vissa svenska myter om droger och drogmissbruk luckras upp, medan vi på suicidlinjen chimo fick lyssna på ensamma själars världsliga funderationer. Rachel, den andra sköterskan på kliniken lärde upp oss i rutinerna på kliniken och var väl den som handledde oss mest, på ett ytterst positivt sätt. Julie var klinikens allt i allo, som vid lugna stunder på kliniken alltid hade tid för att surra en stund. Vidare arbetade även en socialarbetare halvtid där, samt att det alltid fanns en receptionist på plats som styrde upp det mesta i administrativ väg. Men det är få personal som ska göra mycket med små resurser och kliniken försökte arbeta mycket med prevention. Typ, vaccinera och kolla nyanlända flyktingar för tuberculos, utföra PAP-test och så vidare. Några av de lokala sjuksköterskestudenterna gjorde även sin clinical på kliniken under vår tid där, så vi fick en rätt bra inblick i skillnader och likheter mellan deras och våra studier. Vinter i Kanada skiljer sig så klart inte alltför mycket från den i norra Sverige, det vill säga att det är kallt, det snöar och det är mörkt, vilket gjorde att man kände sig som hemma. Och kanadensare gillar ju hockey, i New Brunswick i huvudsak Montreal Canadiens, så kastar man ur sig namn som Mats Näslund och Peter Popovic så är det lätt att hamna på god fot med befolkningen. I övrigt är det mycket intressant att
besöka en mindre ort i ett annat land. Ofta finns det genuina i befolkningen kvar på ett sätt som kan saknas i många metropoler. Även nyfikenheten och det exotiska i att vara från ett litet land i Europa finns kvar i befolkningen på ett annat sätt, vilket leder till att människor gärna är lite extra trevliga. I stort är alltså folket från the maritime en glad bunt. Vi passade även på att besöka de förenta staterna under vår tid i Fredericton. Det bör påtalas att det kan vara lite oangenämt att ha med Department of Homeland Security att göra, och att det kan ta längre tid än man tror vid USA-gränsen, om de anställda på denna myndighet har lite av en dålig dag. Och eftersom det inte går några bussar mellan New Brunswick och Maine är det svårt att ta sig mellan länderna om man inte har tillgång till bil, men vi fick skjuts av en ytterst sympatisk sjuksköterskelärare på University of New Brunswick till Houlton, Maine, där det går att ta en buss ner till Boston. Beantown är den större stad som ligger närmast Fredericton och staden har lag i alla stora sportligor i Nordamerika. Vidare kan man också i staden bevittna Dropkick Murphys årliga St Patricks Day-spelning om man är i krokarna någon gång i mars. I Boston ligger också mycket av USA:s historia begravd och från Boston är det också enkelt att ta sig vidare söderut till New York. Överlag var det en oerhört givande tid i Fredericton. För att förstå hur det egna systemet fungerar är det nyttigt att ha någonting att jämföra med, vilket gör att just primärvårdsplaceringen kändes oerhört nyttig att göra i utlandet. Tips: -Boka flyg till Halifax och ta bussen därifrån till Fredericton. Det sparar man deg på. Vår flygbiljett tur och retur Stockholm-Halifax gick på 5 000 pistoler. Dock bör det tilläggas att bussturerna mellan Halifax och Fredericton är något sparsamma, kolla innan på www.acadianbus.com. -Besök Boston -Handla på Victory Meat Market. -Drick öl från det lokala bryggeriet Piccaroons.
Har du några funderingar, skicka ett email! Jonas Bergström;dojajjen@hotmail.com William Nilsson; nilsson.william@gmail.com