Till Svenska kyrkans överklagandenämnd Uppsala

1 2005-03-15 Till Svenska kyrkans överklagandenämnd 751 70 Uppsala Undertecknad, Arne Olsson, överklagar härmed domkapitlets i Karlstad beslut av den 25 februari 2005 att förklara mig obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst och begär att beslutet upphävs. Jag förnekar att jag brutit mot kyrkoordningen. Inledning I kyrkoordningens inledning står det: Vid tolkningen och tillämpningen av kyrkoordningens bestämmelser bör de principer gälla som är vedertagna vid samhällets rättsordning i övrigt. En god rättsprincip i samhället är, att ingen döms skyldig, som inte överträtt någon bestämmelse. Man döms inte skyldig, för att man har politiska åsikter, som avviker från regeringens. Man döms inte skyldig, för att man gör saker som folkopinionen ogillar. Man döms endast skyldig, när man överträder lagen. Land skall med lag byggas. Det är svårt att opartiskt tillämpa denna princip i en situation där starka känslor är inblandade och där högröstade krafter i och utanför kyrkan kräver uteslutning, avståndstagande och bortstötning. Om kyrkan vill, är det fullt möjligt för henne, att inrymma en sådan rörelse som Missionsprovinsen. Det är fullt förenligt med kyrkoordningen! Det handlar alltså om viljan och inte om kyrkoordningen. Men det är fel, att förklara någon obehörig att utöva kyrkan vigningstjänst, bara för att man ogillar vad han gjort. Det krävs, att han också verkligen överträtt en bestämmelse i kyrkoordningen, och inte ens då tvingar kyrkoordningen till ett sådant steg. Därför vill jag i tur och ordning gå igenom domkapitlets anklagelsepunkter och visa att jag på ingen av dem brutit mot någon bestämmelse i kyrkoordningen, och att domkapitlets beslut alltså är felaktigt. Vad är Missionsprovinsen Missionsprovinsen är en inomkyrklig rörelse, en fri kyrklig struktur inom Svenska kyrkan, och betraktar sig som ett icke territoriellt stift inom Svenska kyrkan, med egna biskopar, präster och gudstjänstgemenskaper (ofta kallade koinonior). Vi verkar i Svenska kyrkans andliga tradition med Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse som grund. Vi vill vara en missionsrörelse som arbetar för Sveriges återkristnande. Vi vill vara en profetisk röst, som tar Guds ord på allvar; en reformationsrörelse, som fortsätter reformatorernas verk. Vi vill utgöra en fristad för dem som på grund av sin trohet mot Herren blivit alltmer utfrysta ur Svenska kyrkan. Juridiskt sett är Missionsprovinsen en ideell förening, en egen juridisk person. Därför regleras vår verksamhet inte av kyrkoordningen, utan av våra egna stadgar. Vi ser oss ändå som en del av Svenska kyrkan i andligt hänseende. Svenska kyrkan kan ses både som en andlig gemenskap och som en organisation. Vi ser oss som en del av den andliga gemenskapen Svenska kyrkan, men är inte en del av organisationen Svenska kyrkan. Vi önskar dock goda relationer till Svenska kyrkan som organisation. Svenska kyrkan har nu möjlighet att visa sin goda vilja och samhörighet med oss, genom att upphäva Karlstads domkapitels beslut om att frånta mig rätten att utöva mitt prästämbete.

2 Anklagelserna Domkapitlet hänvisar till 31 kap. 12, som motivering för sitt beslut att förklara mig obehörig. Vilken punkt som avses anges inte, men man kan sluta sig till att domkapitlet avser den första punkten: Genom att låta sig vigas till biskop i Missionsprovinsen på det sätt som skett har Arne Olsson åsidosatt sina löften att följa kyrkans ordning. Jag förklaras alltså obehörig, för att jag skall ha brutit mot kyrkoordningen. På vilket sätt menar domkapitlet då, att jag brutit mot kyrkoordningen? A) Domkapitlet hänvisar till 8 kap 7-39. Där regleras hur biskop väljs inom Svenska kyrkan. Domkapitlet menar att undertecknad, genom att bli vald till biskop på annat sätt, brutit mot dessa bestämmelser. B) Domkapitlet hänvisar vidare till 8 kap 1, där biskopens uppgifter anges. Framför allt betonar domkapitlet biskopens uppgift att verka för kyrkans enhet (punkt 4) och menar att undertecknad genom att låta mig vigas till biskop på annat sätt än som anges i 7-39 snarare splittrat kyrkan. C) Domkapitlet skriver vidare: Arne Olsson har inte haft biskop Esbjörn Hagbergs samtycke för sin vigning till biskop i Missionsprovinsen. Domkapitlet tycks mena att biskopen skulle ha haft befogenhet att bevilja tillstånd för vigningen och att jag därför felat när jag inte begärt sådant. D) Domkapitlet menar vidare, att jag varit olydig mot min biskop: Biskopen har i samtal med Arne Olsson anmodat denne att avsäga sig prästämbetet för det fall han önskade vigas till biskop i Missionsprovinsen. Försvar 1) Jag har inte brutit mot kyrkans ordning, när jag låtit mig vigas till biskop Jag vill nu gå igenom anklagelserna en efter en, för att visa att ingen av dessa anklagelser motiverar att jag förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. A) Kyrkoordningen reglerar inte Missionsprovinsens verksamhet Kommunallagen reglerar kommunernas verksamhet. En idrottsförening i en kommun är inte skyldig att följa kommunallagen. När idrottsföreningen utser ordförande, lagkapten och andra förtroendeuppdrag, följer den sina egna stadgar, inte kommunallagen. Ändå kan föreningen och kommunen känna stor samhörighet med varandra, så stor att idrottsföreningen ibland t.o.m. kan bära kommunens vapen (t.ex. IFK Göteborg). På samma sätt reglerar kyrkoordningen endast Svenska kyrkans officiella organisation, inte de inomkyrkliga rörelserna. De har sina egna stadgar. EFS följer t.ex. inte 38 och 39 kap. i kyrkoordningen, när de tillsätter sina styrelser. Kvinnor i Svenska kyrkan följer inte 12 kap, 6, när de utser sin ordförande. På samma sätt är Missionsprovinsen inte bunden av 8 kap, 7-39, när vi väljer biskop inom Missionsprovinsen. Jag är inte biskop i Karlstads eller något annat officiellt stift, utan över Missionsprovinsens icketerritoriella församlingar, dess präster och medlemmar. Av samma skäl, d.v.s. att kyrkoordningen endast reglerar Svenska kyrkans officiella organisation, är Missionsprovinsen inte skyldig att följa kyrkoordningens bestämmelser om kvinnans tillträde till prästämbetet. Detta är nämligen en fråga som inte uttryckligen behandlas i bekännelseskrifterna, utan som regleras i Svenska kyrkans kyrkoordning. Om vi alltså har vår grund i samma bekännelse, varför låta det faktum, att vi har olika ordningar i denna fråga, komma emellan vår gemenskap?

3 Jag har alltså inte brutit mot 8 kap, 7-39, när jag lät mig vigas till biskop i Missionsprovinsen. B) Jag har inte splittrat kyrkan Karlstads domkapitel talar vackert om biskopen som enhetens väktare, en uppfattning som jag helt delar! Jag har inte medverkat till kyrkans splittring, genom att låta viga mig till biskop. Tvärtom! Det är Svenska kyrkan som söker splittring, när den inte längre vill meddela prästvigning till unga män, som Gud kallar till präster, och även på många andra sätt fryser ut oss som vill tro och följa Bibelns ord i frågor där tidsandan har en annan uppfattning. Prästvigningsstopp, avskedanden och obehörighetsförklaringar gagnar inte enheten! När vi nu inte längre är välkomna att leva och verka efter vår övertygelse inom Svenska kyrkans officiella struktur, är kanske den enda möjligheten att undvika splittring, att vi verkar inom olika organisatoriska strukturer inom samma kyrka. Det är därför vi bildat Missionsprovinsen - för att undvika splittring! Vi har inte bildat någon ny kyrka. Många, som sett hur vi i decennier behandlats i Svenska kyrkan, är förvånade över, att vi inte för länge sedan bildat en egen kyrka. Men vi vill inte det. Vi älskar vår Svenska kyrka och vill henne allt gott. Svenska kyrkan och dess biskopar kan visa ansvar för enheten genom att behålla största möjliga gemenskap med oss och erkänna Missionsprovinsen som en organisation inom Svenska kyrkan. Enhet är vidare en viktig uppgift för en biskop, men knappast den viktigaste. Det visar sig också i 8 kap, 1 däri att det anges först som punkt 4. I punkt ett anges Evangeliets förkunnelse och likaså i punkt två: att evangelium förkunnas rent och klart. Jag är därför inte beredd att verka för enhet på evangelieförkunnelsens bekostnad. När jag ser, att jag kan verka för att evangelium förkunnas rent och klart genom att prästviga unga män, som nekas prästvigning i Svenska kyrkan, väljer jag det framför enheten med biskopar, som vill motverka Evangeliets förkunnelse. (Jag utreder detta vidare under punkterna 2 och Slutsats nedan.) En biskops uppgift är inte att söka enhet till varje pris och med vem som helst. Enheten måste naturligtvis vara grundad på Bibelordet och på den kristna tron. Att man nu, genom att förklara mig obehörig som präst, vill utesluta Missionsprovinsen ur sin gemenskap visar att det också inom Svenska kyrkan finns gränser för kravet att vårda kyrkans enhet. Biskop Hagberg kommer uppenbarligen inte att anklagas för brott mot 8 kap,1 på grund av domkapitlets beslut. Det skorrar falskt att berömma sig av enhet, samtidigt som man förklarar mig obehörig att utöva min vigningstjänst. Frågan om kyrkans enhet kan dessutom inte begränsas till ett snävt svenskt perspektiv. Svenska kyrkan bekänner sig som en del av en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vilken följd ett beslut får för denna världsvida gemenskap måste beaktas. (Jag utreder detta vidare under den avslutande punkten Välj enheten! nedan.) För övrigt är jag, med samma resonemang som ovan, inte heller formellt bunden av 8 kap, 1, 4 punkt, även om jag ändå gärna vill följa denna målsättning. Jag vill vara en herde för dem, som är utfrysta, hånade och föraktade av Svenska kyrkan. Jag har alltså inte brutit mot 8 kap, 1, 4 punkt, när jag lät mig vigas till biskop i Missionsprovinsen. C) Kyrkoordningen reglerar inte inom vilka rörelser präster får bekläda ämbeten Karlstads domkapitel hänvisar inte till någon bestämmelse, när man hävdar att jag måste ha biskopens tillåtelse, för att biskopsvigas inom missionsprovinsen, helt enkelt därför att ingen sådan bestämmelse finns.

Det finns inga bestämmelser i kyrkoordningen om vilka föreningar eller andra rörelser en lekman eller präst inom Svenska kyrkan får vara medlem i eller bekläda ämbeten inom. Det finns heller inga bestämmelser om att man måste ha sin biskops tillåtelse för att bekläda olika ämbeten inom en rörelse. Detta gäller både inom- och utomkyrkliga rörelser. Missionsprovinsen är en inomkyrklig rörelse. Det finns inga bestämmelser i kyrkoordningen som reglerar vilka rörelser som är inomkyrkliga. Det finns ingen mall över hur sådana rörelser skall se ut. Det finns t.ex. inga regler som säger, att den inte kan ha en episkopal struktur. Det finns inga bestämmelser som stipulerar att en rörelse måste godkännas av Svenska kyrkan, för att räknas som inomkyrklig. Det finns ingen bestämmelse som beskriver hur ett sådant godkännandeförfarande skall gå till. Det finns inte heller någon bestämmelse som kräver tillstånd från ens biskop, för att man skall kunna bli biskopsvigd i en inomkyrklig rörelse. Vi har därför bildat en inomkyrklig rörelse, i samma bekännelse och tro som Svenska kyrkan. Vi har givit den en episkopal struktur och jag har beklätts med dess högsta ämbete och därvid lovat att följa samma bekännelse som jag en gång lovade att följa vid min prästvigning. Jag har därvid inte överträtt någon bestämmelse i kyrkoordningen. Somliga menar, enligt vår mening felaktigt, att Missionsprovinsen inte är en inomkyrklig rörelse, utan en ny kyrka. Det finns dock inte heller någon bestämmelse i kyrkoordningen som säger, att en lekman eller präst i Svenska kyrkan inte samtidigt får tillhöra en annan luthersk kyrka eller bekläda ämbeten inom den. Det har tvärtom skett vid flera tillfällen, att präster i Svenska kyrkan biskopsvigts för andra lutherska kyrkor och sedan kommit tillbaka till vanlig prästtjänst i Svenska kyrkan. Biskop Helge Fosseus var missionsbiskop i södra Afrika. Sina sista år i tjänst var han kyrkoherde i Stockholm. Biskop Bertil Envall var missionsbiskop i evangelisk-lutherska kyrkan i Malaysia och Singapore. När han återkom arbetade han som pensionerad biskop/präst i Göteborgs stift. Biskop Bengt Sundkler var biskop i Bukoba stift i den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Han återvände till sin professur i Uppsala men hade en biskops och prästs alla rättigheter i Svenska kyrkan. Att han var biskoplig visitator för Östanbäcks kloster var inte okänt för kyrkoledningen. Deras vigningar skedde i samförstånd med Svenska kyrkan. Det finns dock ingen bestämmelse i kyrkoordningen som kräver tillstånd från ens biskop för att kunna ta emot biskopsvigning i annan luthersk kyrka. Ett ännu tydligare exempel på att det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan och samtidigt inneha biskopstjänst i annan luthersk kyrka är det faktum att ärkebiskopen i Estniska kyrkan i exil Konrad Veem under lång tid samtidigt var pastoratsadjunkt i Stockholms stift. I beaktande kan kanske även tas att det har funnits fall då präst i Svenska kyrkan varit medlem i en frikyrkoförsamling utan att stiftsledningen vidtagit någon åtgärd, trots att den uppenbart haft kännedom om förhållandet. Det har också förekommit att både en biskop i Svenska kyrkan, och en sådan präst i Svenska kyrkan, som varit biskop i annan luthersk kyrka, medverkat vid prästvigning i Sverige för andra lutherska kyrkor. Detta skedde när biskoparna Bertil Gärtner och Bertil Envall medverkade vid en prästvigning för lutherska kyrkor i Eritrea och Etiopien. Ingen av dem förklarades obehörig att utöva sitt biskops- respektive prästämbete. I 25 kap, 9 i kyrkoordningen stipuleras numera att en biskop i Svenska kyrkan först skall samråda med biskopskollegiet innan en sådan vigning företas. (Något krav på medgivande finns dock inte.) Jag har alltså inte brutit mot någon bestämmelse i kyrkoordningen, när jag inte begärde tillstånd av biskop Esbjörn Hagberg för min biskopsvigning inom Missionsprovinsen. 4

5 D) Jag har inte brustit i lydnad för min biskop Domkapitlet anklagar mig också för, att inte ha efterkommit biskop Esbjörn Hagbergs anmodan att avsäga [mig] prästämbetet för det fall [jag] önskade vigas till biskop i Missionsprovinsen. Jag kan inte finna detta påstående vara korrekt. Jag har inte uppfattat att biskop Esbjörn Hagberg vid något tillfälle skulle ha anmodat mig, att avsäga mig mitt prästämbete. Det vore för övrigt en väldigt konstig anmodan! Skulle jag avsäga mig mitt prästämbete, skulle jag ju verkligen bryta mina löften, att vara just präst, just det jag nu anklagas för! Och löftesbrott är ju något oetiskt, som strider mot Guds ord. Och det vore knappast lämpligt, att en biskop anmodade sin präst att göra något oetiskt! Biskop Esbjörn Hagberg har heller aldrig anmodat mig att inte låta mig biskopsvigas i Missionsprovinsen. Tvärtom har han sagt att han hyser stor respekt för det jag gör. Han har heller inte anmodat mig att avsäga mig mitt biskopsämbete. Att avsäga mig mitt biskopsämbete vore på samma sätt ett löftesbrott - en oetisk handling - som biskopen alltså svårligen skulle kunna uppmana mig till, utan att själv bryta mot sina vigningslöften. Vad som däremot förevarit är, att biskop Esbjörn Hagberg vid ett samtal den 14 februari, d.v.s. efter min biskopsvigning, frågat mig om jag var beredd att avsäga mig mitt biskopsämbete, om jag stod inför hotet att förklaras obehörig att utöva mitt prästämbete. Jag förklarade då, att jag inte var det. Jag har ju inte gjort något fel, och skulle jag förklaras obehörig, skulle det ske på orätta grunder. Det vore som sagt också oetiskt att bryta mina biskopsvigningslöften. Någon direkt anmodan, att avsäga mig mitt biskopsämbete, har däremot inte framförts. Jag har alltså inte brustit i lydnad för min biskop, eftersom han aldrig framfört någon anmodan i denna sak. Anklagelserna är oförenliga Vidare vill jag göra överklagandenämnden uppmärksam på, att domkapitlets anklagelser mot mig är logiskt oförenliga. Jag kan alltså inte vara skyldig på alla fyra punkter samtidigt! Anklagelserna A och B utgår nämligen från att Missionsprovinsen regleras av kyrkoordningen, medan anklagelserna C och D utgår från att så inte är fallet. Båda utsagorna kan naturligtvis inte vara sanna samtidigt, åtminstone inte avseende samma bestämmelser i kyrkoordningen! Anklagelserna A och B går ut på, att jag inte följt 8 kap, 7-39, respektive 1, när jag låtit mig väljas till biskop. Domkapitlet utgår alltså från, att Missionsprovinsen står under kyrkoordningen och att jag alltså borde ha följt dessa bestämmelser. Anklagelserna C och D implicerar däremot, att Missionsprovinsen inte står under kyrkoordningen. Domkapitlet kräver nämligen att jag skulle haft min stiftsbiskops godkännande, för att kunna vigas till biskop. Någon sådan bestämmelse finns inte i 8 kap, 7-39. Det är inte heller praxis i Svenska kyrkan, att den valde biskopens stiftsbiskop måste godkänna valet, för att han skall kunna vigas till biskop. Domkapitlets idé om, att ett sådant godkännande måste till, måste därför utgå från, att Missionsprovinsen uppfattas som en separat organisation, som inte regleras av kyrkoordningen. (Som jag visat ovan, krävs dock inget sådant godkännande för att ta emot biskopsvigning i någon annan organisation än Svenska kyrkan heller, vare sig denna organisation är inomkyrklig eller en annan kyrka.) Hur skall domkapitlet alltså ha det? Regleras Missionsprovinsen av kyrkoordningen, eller gör den det inte? Jag kan alltså inte vara skyldig till alla domkapitlets anklagelser samtidigt. För oss är det klart, att Missionsprovinsen är en självständig juridisk person, som inte regleras av kyrkoordningen.

6 Denna logiska kullerbytta inger inte förtroende. Man får inte intrycket att domkapitlet sakligt och opartiskt undersökt vilka bestämmelser i kyrkoordningen som skulle kunna vara tillämpliga på mitt fall. Istället får man intrycket, att domkapitlet bestämt sig redan på förhand, och utifrån detta samlat ihop de bestämmelser, som tycktes ha något med saken att göra - i den mån man alls lyckats hänvisa till någon bestämmelse. Efter vad jag anfört hittills, är det också anmärkningsvärt, att domkapitlet inte finner några omständigheter som talar för att Arne Olsson inte skall förklaras obehörig! Till detta kommer ytterligare en logisk kullerbytta. I anklagelsepunkt B utgår domkapitlet inte bara från att Missionsprovinsen regleras av kyrkoordningen. Genom att anklaga mig för brott mot 8 kap, 1, visar domkapitlet, att de faktiskt betraktar mig som biskop i Svenska kyrkan! Kyrkoordningens 8 kap, 1 är ju bara tillämplig på biskopar i organisationen Svenska kyrkan. Samtidigt är det uppenbart, att de inte betraktar mig som biskop i Svenska kyrkan i anklagelsepunkterna C och D. Eftersom 8 kap, 1 innehåller bestämmelser för biskopar i organisationen Svenska kyrkan, har domkapitlet dess utom över huvud taget inte rätt att tillämpa denna paragraf. Tillsynen över biskopar tillkommer nämligen inte domkapitlen, utan endast Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar (30 kap, 7 ). Själv betraktar jag mig, som sagt, inte som biskop i Svenska kyrkan som organisation, varför jag inte anser 8 kap, 1 vara tillämplig. Jag förväntar mig en annan och opartisk behandling av överklagandenämnden, enligt vad jag skrivit i inledningen. Jag har inte heller i något annat avseende gjort mig förtjänt av att förklaras obehörig Möjligheten att förklara en präst obehörig regleras av kyrkoordningens 31 kap, 11-12. Jag vill nu gå igenom dem i tur och ordning, för att visa, att inte heller någon annan av bestämmelserna är tillämplig på mig. 11, 1 punkt - övergivande av Svenska kyrkans lära. Jag har inte övergivit Svenska kyrkan lära. När jag vigdes till biskop i Missionsprovinsen lovade jag att bekänna mig till samma Bibel och samma bekännelseskrifter som jag en gång lovade vid min prästvigning. 11, 2 punkt - egen ansökan. Jag har inte ansökt om att bli obehörigförklarad. Jag önskar fortsätta vara präst i Svenska kyrkan, enligt mina löften. Svenska kyrkan är min kyrka. 11, 3 punkt - utträde ur Svenska kyrkan. Jag har inte lämnat Svenska kyrkan. Missionsprovinsen är en inomkyrklig rörelse. Om Missionsprovinsen istället betraktas som en egen kyrka, innebär det ändå inte att jag har lämnat Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har en lång tradition av dubbelanslutningar med en lång rad frikyrkosamfund. Det finns, som visats ovan, inte heller några bestämmelser i kyrkoordningen, som förbjuder vare sig lekman eller präst att samtidigt tillhöra eller bekläda ämbeten i en annan luthersk kyrka. 12, 1 punkt - brott mot prästlöftena. Denna punkt har behandlats ovan. 12, 2 punkt - brott mot tystnadsplikten. Jag har inte brutit mot tystnadsplikten. 12, 3 punkt - sjukdom. Jag är inte av sjukdom förhindrad att utöva mitt prästämbete. 12, 4 punkt - brottslig gärning. Jag har inte begått något brott. Vi har i Sverige frihet att bilda föreningar, sekulära såväl som religiösa, och att ordna gudstjänster. Jag har alltså inte gjort något som enligt kyrkoordningen eller mina prästvigningslöften berättigar kyrkan att förklara mig obehörig att utöva min vigningstjänst. 2) Det är i trohet mot kyrkoordningens portalparagraf jag låtit mig vigas till biskop I kyrkoordningens 1 kap, 1 står det Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är oss givet i Gamla och

Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, [---] är förklarad och kommenterad i Konkordieboken [...]. I Konkordieboken finns två skrifter som ger mig rätt att agera som jag gjort. - I Schmalkaldiska artiklarna, under rubriken Om vigningen och kallelsen, sägs om Guds ords predikare att eftersom biskoparna varken äro eller vilja vara rätta biskopar som varken vilja predika eller undervisa utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. Reformatorernas rekommendation blir: Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. - I Traktaten om påvens makt och överhöghet sägs, att då biskoparna bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, så har församlingen den rätten. Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Det skall alltså föreligga en av två omständigheter, för att man enligt kyrkoordningen skall ha rätt att företa egna prästvigningar: 1) Biskoparna har blivit fiender till evangeliet eller kommit att omfatta falsk lära. 2) Biskoparna vägra att meddela vigning. Vi i Missionsprovinsen bedömer det så att båda dessa villkor är uppfyllda. 1) Biskoparna omfattar i varierande grad läror som inte är förenliga med den Heliga Skrift, samtidigt som de, också i varierande grad, inte omfattar traditionell kristen tro. Ärkebiskopen har t.ex. ifrågasatt grundläggande kristna trossatser som Guds allmakt, Jesu under och jungfrufödelsen samt tron på bibelordet som Guds ord. Biskoparna tillrättavisar inte de präster som ifrågasätter Jesu gudom, försoningen genom Jesu korsdöd, Jesu kroppsliga uppståndelse och vår kroppsliga uppståndelse, som åkallar Gud som Moder och Sofia och som välsignar och döper i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn och som säger att Jesus inte är enda vägen till Gud. Biskoparna har vidare formulerat en välsignelseakt för homosexuella par, och vilseleder på så sätt människor till att leva på ett sätt som är mot Guds vilja. För oss är det alltså uppenbart att biskoparna omfatta falsk lära. 2) Även om överklagandenämnden inte kan finna att biskoparna omfattar falsk lära, är det uppenbart för var och en, att biskoparna vägra meddela vigning, vilket alltså räcker, för att man skall ha rätt att prästviga. Det är sedan några år tillbaka inte tillåtet att biskops-, prästeller diakonviga den, som för sitt samvetes skull inte har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön (25 kap, 2, 3 punkt; 31 kap, 2, 5 punkt; 32 kap, 2 ; 5 punkt). Både punkt 1 och 2 ovan föreligger alltså, varför kyrkoordningen medger att vi viger egna präster, ja den inte bara medger det, utan vi är nödgade på grund av gudomlig rätt! Kyrkoordningen markerar med sin portalparagraf att den är underordnad bekännelsen. I den inledande texten sägs: Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för skall komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. I kyrkoordningen får därför inte förekomma något som sätter bekännelsen ur spel. Det hade i så fall krävts att en uttrycklig reservation i något avseende gjorts i det inledande kapitlet där det fastställs vilken bekännelse som skall gälla. Någon sådan har inte gjorts, och därför gäller bekännelsen i sin helhet, också förklaringarna och kommentarerna i Konkordieboken. Man kan hävda att bekännelsen har sådant företräde framför kyrkoordningen som grundlagar och konventioner inom EU har över svensk lagstiftning. Sådant som strider mot sådana övergripande lagar får inte införas i svenska lag. Vid en sådan jämförelse kan man fråga sig om det egentligen är möjligt för Svenska kyrkan att ha bestämmelser som förbjuder prästvigning (annat än av personlig olämplighet). Om bekännelsen har rekommendationer om 7

8 vad församlingarna bör göra, om biskoparna vägrar prästvigning, kan man knappast sägas följa dem, om man inför lagfästa restriktioner mot vigning av vissa kandidater. I varje fall måste det stå församlingar fritt att följa bekännelsens rekommendationer och viga Guds ords predikare då de efter prövning funnit därtill skickade män vara kallade till sådan tjänst. När bekännelseskrifterna i fråga om prästvigning låter "gudomlig rätt" gå före mänsklig rätt, måste vi se på församlingsbegreppet på samma sätt. Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper/koinonior har bildats av samma skäl som bekännelseskrifterna tillåter prästvigning, nämligen att befintliga församlingar i Svenska kyrkans tradition inte håller fast vid grundläggande kristna läror och att goda unga män, som Gud kallat till präster, inte tillåts prästvigas för tjänst i dessa församlingar. Missionsprovinsens församlingar/ gudstjänstgemenskaper/koinonior måste därför också betraktas som sådana församlingar, som enligt Svenska kyrkans portalparagraf har rätt att viga präster. Vårt mål är inte, som många tror, att bekämpa kvinnliga präster. Vårt mål är, att Svenska folket skall få höra Evangeliet, så att de kan komma till tro på och lära känna Jesus som sin Herre och Frälsare och så få evigt liv. Detta förkunnas alltmer sällan i Svenska kyrkans församlingar, och många unga män, som vill förkunna, får det inte. Kvinnoprästfrågan har länge använts som ett slagträ mot klassisk teologi. Genom att förbjuda dem, som har samvetsbetänkligheter mot kvinnliga präster att bli prästvigda, stryper Svenska kyrkans ledning avsiktligt tillväxten av goda förkunnare, som kan visa människorna vägen till Gud. Om kyrkans ledning älskade Evangeliet, hade det inte varit svårt att komma överens i kvinnoprästfrågan. Det är Evangeliets förkunnelse vi är angelägna om. Vi vill bereda möjligheter för de goda prästkandidater, som vägras vigning i Svenska kyrkan, att fungera på det sätt Gud tänkt sig, så att Evangeliet kan nå ut och människor komma till tro. Dessa budbärare är viktiga. Ty hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika om de inte blev utsända? (Rom 10:14-15). Detta vet Svenska kyrkan. Det är därför de inte vill att de skall bli präster. De har blivit fiender till evangeliet och vill inte att det blir förkunnat i all sin kraft (jfr Rom 1:16). Därför är vi - av kyrkoordningen! - nödgade att bereda möjlighet att präster blir sända att förkunna Evangelium, så att Svenska folket kan tro! Episkopala vigningar Bekännelseskrifterna medger alltså i nödfall presbyteriala vigningar. Men det är inte vår kyrkas tradition, utan vi har den allmänkyrkliga ordningen att präster vigs av en biskop (jfr 25 kap, 5 ). Det var just för att kunna vara trogen mot denna vår kyrkas ordning, som jag först lät mig vigas till biskop, för att sedan kunna förrätta prästvigning. Vi ville vara trogna mot kyrkans tradition också i fråga om vilken vigningsbiskop vi valde. Därför valde vi en luthersk biskop, med apostolisk succession i den tradition som Svenska kyrkan kunde bevara vid reformationen och sedan fått möjlighet att föra vidare till andra lutherska kyrkor. Flera andra lutherska biskopar assisterade också vid min vigning. Vigningen blir på så sätt odiskutabla i hela den lutherska världen. Detta är ännu ett skäl att inte förklara mig obehörig att verka inom Svenska kyrkan. När biskop Walter Obare såg hur Evangeliet förtrycks i Svenska kyrkan och hur Svenska kyrkan successivt och metodiskt fryser ut oss som vill vara Bibeltrogna, greps han av kärlek och ville bidra till en öppning för Evangeliets förkunnelse i Sverige. Vi är oerhört tacksamma för denna mission i retur! I allt detta har jag alltså följt Svenska kyrkans kyrkoordning!

Slutsats Jag har nu visat, att jag inte förbrutit mig mot någon bestämmelse i kyrkoordningen, utan tvärtom vinnlagt mig om att följa den, och därvid försökt att i första hand följa det centrala i den - portalparagrafen - även om det skulle kunna innebära tveksamheter när det gäller tolkningen av resten av kyrkoordningen. Karlstads domkapitel har tyckt sig se sådana problem. Jag har dock visat att inga sådana problem föreligger. Det viktigaste i vad jag sagt är dock, att jag i första hand eftersträvat att följa det centrala. Detta är för övrigt en tolkningsprincip som, vad jag förstår, även förespråkas av ärkebiskop KG Hammar. Men om jag ändå befinns ha överträtt någon enskild bestämmelse i kyrkoordningen, så har jag gjort det i min strävan att prioritera det centrala. Därför har jag inte förbrutit mig mot kyrkoordningens andemening och djupare syfte och mål. Att i en sådan situation döma mig skyldig, är uttryck för en obegriplig kyrkoordningsfundamentalism, som Jesus skarpt går tillrätta med, när Han utropar sitt ve över de skriftlärda och fariseerna, för att de åsidosätter Guds bud för människostadgar (Matt 15:1-9; 23:13-24). Det är att sila mygg och svälja kameler (23:24) och det stänger himmelriket för människor (23:13). Jag har medverkat till bildandet av Missionsprovinsen och låtit mig biskopsvigas där, för att möjliggöra det centrala - Evangeliets förkunnelse - där Svenska kyrkans biskopar söker förhindra det med hårdhjärtat regelrytteri. På samma sätt är det med lydnaden för min biskop. När jag prästvigdes, lovade jag att troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa [mina] förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad [mig] varder ålagt. Jag har alltså lovat min biskop lydnad. Jag har dock inte lovat honom lydnad till varje pris, utan bara skyldig lydnad. Om min biskop skulle anmoda mig att göra något, som strider mot kyrkans ordning, måste jag naturligtvis välja kyrkans ordning. Det är en rimlig tolkning, eftersom den står först i löftet. Och som jag visat ovan, ger kyrkoordningen mig inte bara rätt att viga präster, den nödgar mig till det. Och eftersom jag ville följa vår kyrkas tradition, lät jag mig först biskopsvigas av en biskop inom lutherska världsförbundet. I allt detta har jag alltså handlat i trohet mot mitt prästlöfte, att följa kyrkas ordning och att visa min biskop skyldig lydnad. Det allra mest centrala är Guds ord, också i Svenska kyrkans kyrkoordning. Och Guds ord bjuder oss att förkunna Evangelium (Matt 28:18-20), även när det uppfattas som opassande (2 Tim 4:2). Detta är också vad jag lovat vid min prästvigning! Guds ord säger också, att man måste lyda Gud mer än människor, om de så utgörs av en religiös överhet (jfr. Apg 4:19). Och det hoppas jag att inte bara jag, utan varje präst och kristen är beredd att göra, kosta vad det kosta vill! I allt detta har jag alltså troget följt mina prästvigningslöften och vår kyrkas ordning, varför domkapitlets beslut att förklara mig obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst är felaktigt och bör upphävas av överklagandenämnden. Välj enheten! Domkapitlet har valt splittringens och söndringens väg. Missionsprovinsen vill inte splittring. Vi vill vara en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan, en reformationsrörelse, som fortsätter reformatorernas verk. Vi vill vara en profetisk röst, som lyfter fram Guds ord i vår tid, till vår tids människor. Vi älskar Svenska kyrkan och har hennes och Svenska folkets bästa för ögonen. Men vi ser ingen annan utväg, än att själva viga präster, när Svenska kyrkan har ställt sig i vägen för Evangeliet. Det steget innebär inte att vi vill splittring. Tvärtom är det med stor sorg och smärta vi nödgats härtill. Det är också därför jag inte avsagt mig mitt prästämbete. Jag vill finnas kvar som präst i Svenska kyrkan. De banden är viktiga för mig och för Missionsprovinsen. 9

10 Jag har visat, att jag inte brutit mina löften eller brutit mot kyrkans ordning. Men även när domkapitlet nu bedömt det så, så tvingade kyrkoordningen inte domkapitlet att förklara mig obehörig. Om en präst överger kyrkans lära, eller gör sig skyldig till något annat, som uppräknas i 31 kap, 11, skall han förklaras obehörig. Men om han överträder kyrkans ordning, eller gör något annat, som uppräknas i 31 kap, 12, får han förklaras obehörig. När domkapitlet förklarade mig obehörig, är det alltså helt klart uttryck för ett val. Domkapitlet har valt att skjuta Missionsprovinsen ifrån sig. Svenska kyrkan berömmer sig ofta av just öppenhet och låga trösklar. Svenska kyrkan har nyligen i en "kommunikationsplattform" förklarat "öppenhet" vara ett av sina "kärnvärden": "Svenska kyrkan vill vara en öppen folkkyrka som välkomnar var och en som söker sig till henne. Troende, sökare eller tvivlare, medlem eller icke medlem - Svenska kyrkan vill vara öppen för alla." (http://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/info/kom_plan.htm,15 mars 2005) Och på Svenska kyrkans hemsida läser vi "Svenska kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande som för den trosvisse, för den som hunnit kortare likaväl som för den som hunnit längre på trons väg." (www.svenskakyrkan.se/fakta-om_svenska_kyrkan.asp, 15 mars 2005). Svenska kyrkan hade genom Karlstads domkapitel haft möjlighet att visa vad dessa ord betyder i verkligheten. Karlstads domkapitels beslut får till följd att Svenska kyrkan medverkar till splittring både inom kristenheten i Sverige och inom den internationella lutherska gemenskapen. Ett avvisande av Missionsprovinsen som en inomkyrklig rörelse riskerar t.ex. att leda till allvarlig splittring inom Lutherska Världsförbundet. Med sitt beslut tar Svenska kyrkan också markerat avstånd från stora delar av världskristenheten. De stora kyrkotraditionerna och betydande delar av den reformatoriska kristenheten ställer sig avvisande till flera drag i Svenska kyrkans utveckling. Det gäller bl.a. ordningen med kvinnor som präster och biskopar och den ordning med fullt accepterande av homosexuellt samliv som så tydligt avses att genomföras. Svenska kyrkan försökte länge hålla dörren öppen till andra traditioner, bl.a. genom att inte kräva samverkan med kvinnliga präster (Samvetsklausulen). Genom en rad beslut har den stängts alltmer. Skulle Missionsprovinsen nu förvägras plats inom Svenska kyrkan, har dörren totalt stängts för meningsfull ekumenik. Svenska kyrkan, tillsammans med vissa andra kyrkosamfund sprungna ur reformationen, avsöndrar sig medvetet från den allmänneliga kyrkan. Svenska kyrkan har en ekumenisk tradition att vara stolt över och vill fortfarande ha ekumeniska kontakter över hela världen. Detta är gott, det är i enlighet med Jesu översteprästerliga förbön: Jag ber att de alla skall vara ett... Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh.17:21). Men detta kommer att bli svårare om den markerat tar avstånd från Missionsprovinsen, som i lära och ordningar i många avseenden ligger nära just sådana kyrkotraditioner, som Svenska kyrkan söker ekumeniska kontakter med. Svenska kyrkan skulle dessutom misslyckas med den inomkyrkliga ekumeniken. Domkapitlets beslut hotar att upprepa historiens förskräckande misstag, då olika väckelserörelser uteslutits ur kyrkan, om inte detta undanröjs av överklagandenämnden. Arne Olsson