C-UPPSATS 2007:012 Altappen Från öde skär till industrisamhälle Anne-Charlotte Johansson Luleå tekniska universitet C-uppsats Historia Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2007:012 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--07/012--SE
Innehållsförteckning 1. INLEDNING... 1 1.2 SYFTE... 1 1.3 AVGRÄNSNING... 2 1.4 VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?... 2 1.5 METOD OCH MATERIAL... 2 1.6 TEORETISKA ÖVERVÄGANDEN... 5 2. SVERIGES TRÄ- OCH JÄRNTILLGÅNGAR... 6 2.1 VÄRLDSMARKNADEN OCH SVENSK EXPORT... 6 2.1.1 Världsmarknaden... 6 2.1.2 Trä... 6 2.1.3 Järn... 7 2.2 GÄLLIVARE-VERKEN... 8 2.2.1 Från kungahusets egendom till The Gellivara Company Limited... 8 2.2.2 Engelska kanalen... 9 2.2.3 The New Gellivara Company Limited... 9 3. ALTAPPEN... 11 3.1 BAKGRUND... 11 3.2 SÅGVERKET... 11 3.3 VALSVERKET... 12 3.4 SAMHÄLLET... 13 3.4.1 Bostäder för familjer... 14 3.4.2 Bostäder för lösarbetare... 15 3.4.3 Skolan... 15 3.4.4 Övriga byggnader... 16 3.4.5 Föreningsliv... 18 3.4.6 Livet på Altappen... 19 3.5 DEN FÖRSTA BRANDEN... 20 3.6 DEN ANDRA BRANDEN... 20 3.7 ALTAPPENS ÄGANDEFÖRHÅLLANDEN... 22 4. NORRBYSKÄR... 24 4.1 BAKGRUND... 24 4.2 SÅGVERKET... 24 4.3 SAMHÄLLET... 25 4.3.1 Arbetarbostäder... 25 4.3.2 Skolan... 26 4.3.3 Övriga byggnader... 26 4.3.4 Föreningsliv... 27 4.3.5 Livet på Norrbyskär... 27 5. SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 29 6. LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING... 31
1. Inledning I början av 1870-talet var behovet av råvaror som järn och trä stort i Europa. Det fransk-tyska kriget var över och förstörda områden skulle byggas upp igen. Detta märktes bland annat i Norrbotten där järnhanteringen tog ny fart. Även Sveriges sågverksindustri fick ett uppsving under andra hälften av 1800-talet. 1 På ön Altappen utanför Luleå uppförde The New Gellivara Company Limited 1871 ett sågverk och sex år senare anlades även ett valsverk på ön. Järnbearbetningen skulle bedrivas med sågavfall som bränsle och valsverket med sågverkets ångmaskin. 2 Att industrin lokaliserades just på Altappen berodde bland annat på att det där var isfritt tre veckor längre än inne i Luleås hamn. 3 I och med industrin uppfördes också ett samhälle på ön med till exempel bostäder, skola och handelsbod. På Altappen fick dock verksamheten ett abrupt slut. 1908 ödelade en stor brand i stort sett hela ön. 4 Ett sågverk uppfördes också utanför Umeå fast tjugo år senare än på Altappen. Där fanns då Europas största ångsåg, även denna byggdes på en samling öar, vilka fick namnet Norrbyskär. 5 Samhället som där byggdes upp av bolaget Mo & Domsjö AB beskrivs ofta som ett mönstersamhälle och hade så många som 1400 invånare under 1920-talet. 6 Sågen på Norrbyskär var verksam under en lång tid, den avvecklades så sent som 1952. 7 1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att med fokus på sociala förhållanden studera sågverkssamhället på Altappen i Luleå skärgård under den tid det fanns industri på ön. Till hjälp har dessa frågeställningar utarbetats: Hur var samhället uppbyggt, avspeglas där till exempel någon hierarki? Hur såg levnadsförhållandena ut? Hur gestaltades kvinnornas liv? Vilka institutioner, det vill säga vilket föreningsliv, fanns på Altappen? Hur var förutsättningarna för den obligatoriska skolan? 1 Hansson, Staffan. (1987). Från Nasafjäll till SSAB Järn- och gruvhantering i Norrbotten under 300 år. Luleå: Centek förlag. s. 102 2 Wikström Jan, Altappen. Stadsarkivet Luleå, mapp Altappen. s. 11 och s. 17 3 Hansson s. 102 4 Wikström s. 22-29 och s. 44-45 5 Internet 1 6 Internet 2 7 Norstedt, Gudrun (1994) Norrbyskär sågverksön i Bottenhavet. Umeå: Thalassa Förlag. s. 224 1
1.3 Avgränsning Denna studie avgränsas geografiskt till öarna Altappen och Norrbyskär. Sågverket på Altappen var verksamt mellan 1871 och 1908. På Norrbyskär tog verksamheten sin början år 1892 och avvecklades under 1950-talet. Eftersom uppsatsens fokus ligger på Altappen så avgränsas studien till den tidsperioden som industrin fanns på Altappen. 1.4 Varför är detta intressant? Att känna till sin bakgrund är viktigt för människan. Med hjälp av kunskap om lokal historia kan vi förstå mer om vår egen identitet i ett större sammanhang. Ju mer vi vet desto mer förstår vi om vad vi är. Det är detta som gör lokal historia intressant och ett exempel är Altappen som med sin verksamhet var en stor del av Norrbottens tidiga industrihistoria. Det finns även ett intresse av att utröna om Altappen var byggt på ett speciellt sätt för att locka dit människor. Norrbyskär betraktades som ett mönstersamhälle när det byggdes upp i slutet av 1800-talet. För att få människor att vilja bosätta sig på en ö med allt det innebär måste det finnas något som lockar resonerade sågverksägaren Kempe. Fanns detta tankesätt när sågverket på Altappen skulle byggas? 1.5 Metod och material Metoden som har använts i denna studie är kvalitativ och komparativ. En litteraturstudie har gjorts i ämnet för att teckna en bakgrund samt för att visa hur det såg ut på Altappen under den aktuella tiden. Den komparativa delen består av en jämförelse Altappen och Norrbyskär emellan. Norrbyskär utmålas ofta som ett mönstersamhälle. Jämförelsen utfördes för att få en bild av om man på Altappen hade det bra eller inte med den tidens mått. För avsnittet om världsmarknaden och svensk export har fyra böcker använts. Dessa är: Staffan Hanssons bok Från Nasafjäll till SSAB Järn- och gruvhantering i Norrbotten under 300 år. I denna har två kapitel varit intressanta, Förändringens tid träet allt viktigare handlar om hur Europas konjunktur ser ut under första halvan av 1800-talet och hur träet får en alltmer framträdande roll i Sveriges export. I kapitlet Bruksdöden drabbar Norrbotten behandlar författaren kanalbygget efter Lule älv med de problem man hade i samband med det samt de små järnbrukens sista tid. I Göran Dyverfeldts avhandling Norrbottnisk sågverksindustri 1900-1925 har avsnittet Några allmänna drag i sågverksindustrins 2
utveckling i Norrland i kapitel ett använts. Där beskriver han hur trävaruexporten förändrades under 1800-talet. Ernst Söderlund har sammanställt Svensk trävaruexport under hundra år på uppdrag av Svenska trävaruexportföreningen. I denna har han även skrivit kapitlet Sveriges trävaruexport 1850-1900 där den internationella trävaruhandeln behandlas. Detta samt kapitlet Perioden 1900-1922, författat av Annagreta Hallberg har använts i studien. Hallberg beskriver hur Sveriges export fördelades på olika länder. Även Björn Cederstams Norrbotten landet annorlunda har använts för uppsatsens kvalitativa del. Cederstam skriver i kapitlet Norrbottens skogshistoria om just det titeln antyder, vilket har varit till hjälp i denna studie. Texten om Gällivare-verken har jag baserat på Alf W. Axelsons bok Gällivare-verken 1855-1882 där bolagets historia grundligt har nedtecknats. I denna har information hämtats från fyra kapitel: Den norska tiden 1855-59 handlar om hur svenska och norska intressenter köper upp Gellivare-verken av den svenska kronan och de olika turerna kring detta. Kapitlet Den första engelska bolagsbildningen 1860 och Gällivare aktiebolag 1861-64 behandlar Viktor Kjellbergs uppköp av de norska andelarna samt vidare Londonaffärer. Författaren beskriver vidare i The Gellivara Company Limited 1864-68 hur Giles Loder kommer in i bilden i samband med affärer i England. Dessutom beskrivs bygget av Engelska kanalen efter Lule älv. I kapitlet The New Gellivara Company Limited 1868-74 behandlas tvister kring egendomen och verksamheten i Norrbotten under det nya namnet. Informationen om Altappen är sparsam. Carl Sahlin har dock skrivit en bok om ämnet. Altappen Världens nordligaste valsverk är titeln på denna. Sahlin beskriver ingående vilka valsverket med tillhörande byggnader samt hur marken på ön fylldes igen för att kunna användas. Det är dessa uppgifter som använts i studien. På området Altappen har studien till stor del förlitats på vad som nedskrivits av före detta boende på ön som Filip Persson och Johan Adolf Dahlroth. Det kan naturligtvis diskuteras hur tillförlitliga dessa källor är. Filip Persson föddes på Altappen 1891. Han levde sina första sexton år på ön där han både gick skola och hann arbeta i sågverket. Filip Persson var senare verksam vid Norrländska Socialdemokraten. 1974 skrev Persson en uppsats med namnet Altappen vilken har använts en del i denna uppsats. Han har även nedtecknat En godtemplare minns. Bedömning är att även om det gått många år mellan Perssons upplevelser och nedskrivandet så är hans verk 3
trovärdiga. De har ett klart och tydligt språk och visar inga tveksamheter. Johan Adolf Dahlroth har även han skrivit ned sina barndomsminnen. Dahlroth föddes 1879 på Altappen och var en trogen godtemplare. Han berättar om sina erfarenheter inom nykterhetsorden samt extraarbete i stabbläggningen. Dahlroth reste dock till Kiruna i slutet av 1890-talet på grund av den arbetslöshet som uppstod under vintern på Altappen. Barndomsminnena har han skrivit ner på äldre dagar och minnena är säkerligen korrekta men för denna studie kom de ej att användas i annat syfte än att förmedla några anekdoter. Altappen, ett utkast till en uppsats skriven av Jan Wikström 1981, är flitigt använd i studien. Wikström är arkitekt och mycket lokalhistoriskt intresserad. Han skriver i sitt förord att utkastet baserats på en mängd anteckningar som gjorts i ämnet under några års tids forskning. Även om Wikström inte refererat till några källor i sitt arbete anses materialet vara tillförlitligt. Hans bakgrund stämmer väl överens med andra väl underbyggda källor som Axelsons Gällivare-verken till exempel. Förste provinsialläkarens årsberättelser har också använts för uppsatsen. Där finns för denna studie intressanta noteringar om levnadsförhållandena på Altappen. I årsberättelserna finns sammanställt iakttagelser som gjorts av provinsialläkaren vid besök på Altappen. Denna källa anses vara trovärdig, läkaren bör ha bedömt levnadsmiljön på ett objektivt sätt. Tyvärr fanns detta bara för åren 1899 samt 1903-1907. Dessutom har en förteckning över Altappens föreningar använts. Denna är sammanställd av Staffan Johansson på Norrbottens Minne För att få information om Norrbyskärs sågverk och dess samhälle samt livsförhållanden har Gudrun Norstedts Norrbyskär sågverksön i Bottenhavet använts. Gudruns far föddes och växte upp på ön och det är bland annat från honom samt andra före detta på Norrbyskär bosatta som hon fått den historia som nedtecknats. Eftersom det även i detta fall handlar om muntliga berättelser och minnen kan tillförlitligheten diskuteras. Boken är skriven 1994 vilket betyder att en lång tid har gått sedan minnena upplevts. Norstedt har dock inte bara använt sig av muntliga källor vilket styrker materialet. Bokens intressanta kapitel har varit flera, Från grosshandlare till träpatron där Johan Carl Kempes liv kortfattat behandlas samt Frans Kempes övertagande av företaget. En öde ö får vita hus och björkalléer handlar om lokaliseringsdiskussionen och byggandet av samhälle och sågverk. Kapitlet Ändlöst stök med bak och byk handlar om kvinnans liv på Norrbyskär samt familjelivet. I kapitlet Arbetets förmåner och faror beskriver författaren det sociala skyddsnätet som fanns på ön. 4
När fackföreningen kom till skäret handlar om Norrbyskärs fackförening och turerna kring denna. I kapitlet Då hördes bara bruset från havet beskrivs lugnet som rådde under söndagen och de aktiviteter som sysselsatte de lediga Norrbyskärsborna. Den gröna fotbollsön handlar om öbornas idrottsliga liv. Banden till yttervärlden skildrar de förbindelser som fanns med fastlandet. Samt till sist Norrbyskär ett mönstersamhälle? där diskussionen förs huruvida det stämmer om Norrbyskär var ett mönstersamhälle som det ofta beskrivs. Mats Ahnlunds akademiska avhandling Norrbyskär om tillkomsten av ett norrländskt sågverkssamhälle på 1890-talet behandlar grundligt bakgrunden och anläggandet av sågverk och samhälle på ön Norrbyskär. I denna har kapitlet Samhällets uppbyggande 1892 till omkring 1896 varit till hjälp. Detta beskriver bakgrunden till Norrbyskärs uppbyggande, själva byggnationen samt samhället grundligt. 1.6 Teoretiska överväganden Brukssamhällena som byggdes under 1700- och 1800-talen organiserades enligt den rådande patriarkaliska brukspolitiken. Järnbruken var präglade av hierarki och disciplin, vilket också var förenat med ett ansvar från bruksägarens sida. Denne ansvarade för att bygga upp de samhällen som arbetarna skulle leva i samt se till att de anställda vid ålderdom eller olycka kunde räkna med underhåll. På detta sätt organiserades även de gamla sågverkssamhällena. 8 Vid sågverk byggda de två sista decennierna av 1800-talet kom ekonomiska faktorer att dominera planeringen av samhällsstrukturen och det hierarkiska tankesättet hade fallit tillbaka. 9 Men vid sekelskiftet 1900 var socialismen och fackföreningsrörelsen på frammarsch vilket kom att mötas av ett statligt motstånd. En slags modernisering av den gamla brukspolitiken kom till stånd genom sjuk-, olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar erbjudna av staten. Detta för att bevara samhället som det var och för att skydda sig mot den socialistiska faran. 10 Det som avhandlas i denna uppsats utspelar sig i just denna brytningstid och det i skenet av detta och hur det gamla lever vidare i det nya som den studie som presenteras här skall ses. 8 Ahnlund, Mats. (1978). Norrbyskär om tillkomsten av ett norrländskt sågverkssamhälle på 1890-talet (Avhandling för doktorsexamen, Umeå Universitet). s. 179 9 Ibid. s. 183 10 Palmer, R. R., Nya tidens världshistoria II, Stockholm (1959), s. 108-110 och Åberg, Alf, Vår svenska historia, Stockholm (1993), s. 292-294 5
2. Sveriges trä- och järntillgångar I detta kapitel behandlas världsmarknaden samt Norrbottens trä- och järntillgångar översiktligt. Dessutom redogörs för Gällivare-bolagets turer, detta för att företaget var ledande i Norrbotten på området och det som senare kom att anlägga sågverket på Altappen i Luleå skärgård. 2.1 Världsmarknaden och svensk export 2.1.1 Världsmarknaden Under perioden 1830-1845 rådde internationell högkonjunktur. England var i stort behov av byggnadsmaterial på grund av den stora industritillväxten och anläggandet av järnväg i landet. Materialbehovet tillsammans med de liberala strömningarna i Europa medförde ett gradvis avskaffade av tullarna på importen vilket innebar en stor efterfrågan på järn i Sverige. 11 Den goda utvecklingen höll i sig fram till Krimkrigets utbrott 1853. Med kriget kom en viss nedgång av import bland annat i England och Frankrike. Efter krigsslutet 1856 följde en återhämtningsperiod fram till mitten av 1860-talet men sedan började priserna gå snabbt neråt i exportländerna. Depressionen blev dock ganska kortvarig och under början av 1870-talet tog en intensiv högkonjunktur vid. De goda tiderna blev dock fördröjda med några år i Frankrike och Tyskland eftersom de låg i krig med varandra 1870-1871. Högkonjunkturen följdes dock av lågkonjunktur, som tog vid i mitten av 1870-talet, och en långvarig depression. Den expansiva och spekulativa tonen ersattes av en lugnare och jämnare investeringsvilja vilket kom att hålla i sig fram till mitten av 1890-talet. 12 Perioden 1896-1914 kännetecknas i stort av en någorlunda gynnsam trend trots några tillbakagångar. 13 2.1.2 Trä Under första delen av 1800-talet exporterades trävaror från de södra och västra delarna av Sverige men man kunde då inte konkurrera med Norge som vid Atlantkusten hade ett mer förmånligt läge för export. Dels låg landet nära exportländerna och dels kunde sjöfarten gå i stort sett hela året. Här fanns heller inga svårnavigerade farvatten som på Östersjön. 14 Men 11 Hansson s. 61 12 Söderlund, Ernst. (1951). Svensk trävaruexport under hundra år. Uppsala: Almqvist & Wiksell. s. 51-56 13 Söderlund s. 141 14 Dyverfeldt, Göran. (1974) Norrbottnisk sågverksindustri. (Avhandling för doktorsexamen, Uppsala Universitet) s. 1 och Söderlund s. 14 6
Norges exportavtal med Frankrike i kombination med uttunnade skogar gjorde att Sverige äntligen fick en större plats på marknaden under andra hälften av århundradet, då främst vad gäller England. 15 När så också fraktavgifterna sjönk medförde det att de avlägsna norrländska stora skogarna blev fokus även för skogsindustrin. 16 Stora skogsområden var knutna till järnbruken för att försörja dessa med träkol. Eftersom trävaruhanteringen kom att bli mer lönsam satsade bruksägarna alltmer på denna än på järnbruken. På 1870-talet fick ångsågen sitt genombrott vilket innebar att anläggningarna nu kunde byggas nära kusten och dess hamnar vilket förenklade exporten. 17 2.1.3 Järn Sverige var under 1600- och 1700-talen framstående på världsmarknaden vad gäller järn. En förklaring till framgången var landets stora tillgångar på träkol som behövdes vid järnbearbetningen. I Sverige hade man dessutom goda kunskaper på området och malm av god kvalitet. 18 Mellansverige har under lång tid dominerat Sveriges järnhantering, men skogarna i området tunnades sakta men säkert ut vilket medförde att priset på skogsråvaran steg och delar av bruksnäringen flyttades norrut. 19 I Norrbotten upptäcktes järnfyndigheter under 1600-talet och där startades så också järnbruk. 20 I mitten av 1700-talet tog Jonas Meldercreutz och Abraham Steinholtz initiativet till bruksverksamhet i Melderstein och Strömsund utanför Råneå. Tanken var att Gällivaremalm skulle fraktas till masugnen i Strömsund för tackjärnsproduktion för att sedan bearbetas vidare i Meldersteins bruk. 21 Runt sekelskiftet 1800 tog Samuel Gustav Hermelin över, han utökade sina egendomar med Selets bruk i Luleå och Alters bruk i Piteå. 22 Den norrländska bruksverksamheten brottades dock med många problem, däribland kan nämnas de höga fraktkostnaderna mellan gruva och bruk där vädret spelade en stor roll. Stark kyla och snö medförde ofta uteblivna transporter vilket var ödesdigert för bruksägarna. 23 15 Hansson s. 61 16 Dyverfeldt s. 1 17 Hansson s. 62 18 Ibid. s. 23 19 Lundgren, Nils-Gustav. (1987). Kampen om naturresurserna. Stockholm: SNS Förlag. s. 69 20 Cederstam, Björn. (1978). Norrbotten landet annorlunda. Luleå: Norrbottens museum. s. 7 21 Hansson s. 33-34 22 Cederstam s. 7 23 Hansson s. 42 7
2.2 Gällivare-verken 2.2.1 Från kungahusets egendom till The Gellivara Company Limited Karl XIV Johan köpte under 1800-talets första decennier upp stora järnbruksegendomar i Norrbotten, dessa kom att betecknas som Gällivare-verken. Dålig avkastning och administrativa problem ledde dock till försäljning av egendomarna. 24 Gällivare-verken fick under 1850-talet nya ägare, dessa bestod av både norrmän och svenskar. Det nya bolaget fortsatte produktionen och gjorde även en del nyinvesteringar som syftade till att utnyttja det stora skogsbeståndet på egendomarna. 25 1860 köpte Viktor Kjellberg, som var en av delägarna upp de norska andelarna. Kjellberg samarbetade med Pontus Kleman som var en affärsman och mäklare bosatt i London, även han delägare i Gällivare-verken. Samma år bildades The Gellivara Company Limited i London. 26 De misslyckades dock med att locka intressenter till det nystartade bolaget bland annat på grund av att osäkerheten på marknaden gjorde att riskerna var stora. 27 Kjellberg tog dock nya tag, nu som ensam ägare efter det att Kleman överlåtit sina andelar till honom. Nu bildades Gällivare Aktiebolag som skulle tillverka stål, tack- och stångjärn samt driva sågverk. Under 1862 lades dock driften ner vid Gällivare AB:s alla järnbruk på grund av höga kostnader. Istället blev trävaruindustrin bolagets stöttepelare och en effektivisering av sågverksrörelsen följde. 28 Redan från starten på 1850-talet fanns planer på att bygga en järnväg mellan Gällivare och Strömsund i Råneå för att kunna frakta järnmalm. Från Strömsund skulle bolaget sedan exportera till England. Dessa planer blev aldrig av. Däremot vaknade en gammal idé till liv igen om en kanal förbi forsarna i Luleälv för att vattenvägen kunna frakta malmen ner till älvmynningen. 29 För att få tillgång till de statliga medel som anvisades till detta tvingades dock Gällivare AB förbinda sig att även bygga en järnväg mellan Gällivare och Lule älv. 30 Detta innebar en tung utgiftspost och på nytt vände sig Kjellberg till engelsmännen. Ett nytt bolag startades i London 1864 med samma namn som tidigare, The Gellivara Company 24 Axelson, Alf W. (1694). Gällivare-verken. Luleå: Norrbottens museum., s. 13-14 25 Ibid s. 50-51 26 Ibid s. 59-61 27 Ibid s. 69 28 Ibid s. 70-78 29 Ibid s. 87-88 30 Ibid s. 5 8
Limited. Spekulanterna var många på grund av prospektet som kraftigt överdrivits. I detta tillskrevs Henry Bessemers nya process för stålframställning en enorm betydelse för norrbottensmalmen. Det som inte nämndes var att fosforhalten i malmen var alldeles för hög för att Bessemerprocessen skulle kunna användas. 31 Kjellman och Kleman, tecknade sig för över hälften av aktieinnehavet, men pengar saknades och Giles Loder som var en engelsk långivare, blev nu betydelsefull för bolaget när han gick in i en överenskommelse med Kleman. The Gellivara Company Limited skulle dock misslyckas ännu en gång detta på grund av lågkonjunkturen inom järnhandeln och ett ödesdigert spekulerande på Londonbörsen. 32 2.2.2 Engelska kanalen Längs Lule älv påbörjades under år 1864 arbetet med det kanalbygge som Gällivare AB förbundit sig att utföra. Grävningar vid Råbäck, Hedensfors och Edefors utfördes, smedjor, kolbodar, godsmagasin och baracker för arbetarna att bo i sattes upp. Men redan från början hade man problem med ekonomin. Det fanns också motsättningar mellan arbetarna som kom från andra delar av Sverige och ortsbefolkningen vilket utmynnade i vad som kallas Edeforsupproret. Under den årliga marknaden i Edefors vändes arbetarnas missnöje med arbetsförhållandena mot boende i samhället och man fick skicka dit 50 man ur livkompaniet för att stävja oroligheterna. Under sommaren 1865 fanns inga pengar eller matförråd kvar för arbetarna som skickades hem. Bolaget fick dock utökat tillstånd för avslutandet av kanalerna till årsslutet 1868. I Norrbotten mottogs beslutet med glädje, in i det sista ville man tro att projektet skulle avslutas. Verkligheten var att förfallet av kanalen redan påbörjats genom erosion och att arbetet aldrig skulle återupptas igen. The Gellivara Company Limited bedrev under denna tid trävaruhantering precis som tidigare men företog inte några fler investeringar vad gäller nya sågverk. Planer fanns dock på ett sågverk i Lule älvs mynning så snart kanalbygget stod klart. 33 2.2.3 The New Gellivara Company Limited Under 1866 blev relationen mellan Kjellberg och direktionen i London ansträngd. Kjellberg gavs direktiv om att sälja bolagets lösa egendom samt utarrendera sågverken för att betala skulderna i Norrbotten. Detta ledde till att The Gellivara Company Limited förlorade kontrollen över de anläggningar de haft i länet. Den 30 december 1867 försattes bolaget i 31 Axelson s. 103-112 32 Ibid s. 115-119 33 Ibid s. 139-149 9
konkurs. 34 Den 19 oktober 1868 registrerades ett nytt bolag i London, The New Gellivara Company Limited. Det gamla bolagets likvidatorer startade företaget för att köpa upp Gellivare-verken och lösa skulderna samt betala likvidationskostnaderna. 35 Under 1871 såldes egendomarna till firman Giles Loder vars innehavare nu var Giles son Robert (Sir Giles avled 1871). 36 Han drev bolaget vidare under samma namn, men på grund av att bolaget var registrerat i England stötte man på onödiga hinder. Detta medförde att aktieägarna beslöt att bolaget frivilligt skulle likvideras. 1882 överfördes egendomarna på ett svenskt bolag som fick namnet Gällivare aktiebolag. För detta stod Loder som ensam ägare. 37 34 Axelson s. 154-156 35 Ibid s. 169 36 Ibid s. 193 37 Ibid. s. 278-279 10
3. Altappen I detta kapitel behandlas Altappen med dess industri, samhälle och levnadsförhållanden under sågverkstiden 1871-1908. 3.1 Bakgrund Vid årsskiftet 1870-1871 skedde ett byte av disponent i Luleå vid The New Gellivara Company Limited viket visade sig vara lyckat, den nye mannen på posten hette Norman W. Shairp. Samtidigt så påbörjades förhandlingarna om ett sågverk i Luleälvens mynning. 38 Efterfrågan på trä var stor i Europa på grund av det fransk-tyska kriget som utkämpats i början av 1870-talet. 39 Sågverket skulle anläggas på de så kallade Finnklipporna cirka 10 km sydost om Luleå. Ett annat alternativ var Strömsund i Råneå skärgård men efter en noggrann granskning sågs Finnklipporna som det bästa alternativet. I Råneå älvdal var konkurrensen större och man ansåg att det där skulle bli svårare att få fram allt timmer som behövdes. Längs Luleå älvdal däremot fanns stora kronoskogar som vid behov kunde köpas upp. Ytterligare en fördel med Finnklipporna var att man tre veckor längre hade öppet vatten än inne i Luleå hamn. Målet var att ångsågen skulle stå färdig sommaren 1872. Leveransproblem gjorde dock att man inte kunde starta i juni som det var tänkt utan först i augusti. Detta innebar att man gick miste om en stor del av säsongen. 40 3.2 Sågverket Sågverket på Finnklipporna fick sitt namn efter det nordligaste av de små skären, Altappen. När verksamheten kommit igång byggde man lastkajer av sågavfall (bakar och ribb). Man fyllde också igen och planade ut marken med samma material. 41 Det fanns innan detta gott om hål och vikar mellan skären. Man använde också jord som fraktats dit som barlast av fartyg. Detta fortgick under hela sågverkstiden och området växte. Man lämnade dock kanaler så att pråmar enkelt kunde gå in mellan brädgårdarna och frakta ut virke till väntande fartyg. Men Altappens sjuramiga ångsåg levde inte upp till den engelska ledningens förväntningar. Förseningarna i leveransen gjorde att byggnationen stressades och gick alldeles för fort, 38 Axelson s. 204 39 Hansson s. 102 40 Axelson s. 204-206 41 Sahlin, Carl. (1934) Altappen världens nordligaste valsverk. Stockholm. s. 3 11
konstruktionen höll inte för de påfrestningar det utsattes för. Redan året därpå tvingades man förstärka grunden på sågverket. Den kapacitet man eftersträvade var 200 standards 42 per vecka, verkligheten var som mest 125 stds per vecka. 43 Under 1902 moderniserades och utvidgades sågverket, den fick nu fem enkla och två dubbla ramar och produktionen ökade. Man gjorde även sågverksdrift möjlig under vintern genom att man nu med två stora lyftkranar på räls kunde lyfta timmervältor som sedan lades på upplagsplatsen bredvid sågverket. En generator kopplades även till ångmaskineriet som sedan försåg såg och samhälle med ström. Ellok ersatte plankvagnarna för transporten av virket från brädgården till sågen. Transportband försåg elektriska kapar med virke från staplarna. 44 3.3 Valsverket Loder beslutade att även ett valsverk skulle byggas på ön. Järnet skulle fraktas från bruken i Alter, Selet och Melderstein för att valsas. En anledning till detta var att sänka produktionskostnaden för järnbearbetningen genom att använda sågverkets ångmaskin och sågavfall som bränsle i valsverket. Trots att verket inte stod helt klart förrän 1879 så kunde man påbörja valsningen redan under hösten 1878. I efterhand skickade man en ansökan till Kommerskollegiet om anläggningstillstånd. Den 5 september 1879 fick man sitt tillstånd. Då registrerades också Selets bruks märke S:B: som huvudstämpel tillsammans med tre bistämplar, LANCASH:SWEDISH, MARTIN och TRÅDIERN. 45 Järnverket bestod då av: 1. Stångjärn- och finjärnsvalverk, två skilda träner, med tillhörande två vällugnar, eldade med gas från två Lundinska generatorer, i vilka sågspån och annat sämre sågavfall användes som bränsle, allt detta inrymt i byggnad av tegel och resvirke under tak av korrugerad plåt. 2. Gjuteri och mekanisk verkstad, omfattande klensmedja med fyra fristående ässjor, kupolugn samt arbetsmaskiner av olika slag, alltsammans inrymt i en med mellanväggar uppförd tegelbyggnad med yttertak av korrugerad plåt. 3. Två ångmaskiner om tillhopa 85 hkr., till vilka ånga framleddes från en mellan sågverket och järnverket i särskilt hus förlagd ångpanneanläggning, dit en sågspånsledning förde bränsle från det 7-ramiga sågverket. 42 Ett rymdmått som förr användes för sågat virke. En standard motsvarar 4,67 m 2 sågat virke. Norstedt s. 12 43 Wikström s. 12 44 Ibid. s. 42-43 45 Sahlin s. 7-12 12
4. Järnbod av resvirke under spåntak samt diverse arbetsbodar m.m. 5. Arbetarbostäder. 46 Eftersom sågningen var ett säsongsarbete och inte pågick under vintern på grund av timmerbrist, användes ångmaskinerna till arbetet på valsverket under denna period av året. 47 Valsverket, som kunde tituleras världens nordligaste, blev en sevärdhet och dit kom människor för att beskåda den nya toppmoderna industrin. 48 Där valsades runt-, fyrkant-, och plattjärn samt trådjärn, bandjärn med flera finjärnsdimensioner. 49 Gjuteriet och mekaniska verkstaden till vänster samt sågen till höger. (Fotograf: okänd) 3.4 Samhället Att Robert Loder sörjde för sina arbetares väl syntes på Altappen. 50 En artikel ur Norrbottens- Kuriren från den 17 januari 1879 citerad av Wikström berättar att arbetarna har förmånen af fri bostad, wedbrand, läkarwård och ett godt bemötande De bor i stora prydliga och rymliga arbetarebostäder och vidare att det är synbarligen wäl stäldt med arbetarnes yttre förhållanden. Artikelförfattaren lovordar även skolan på ön och menar att Gällivare-bolagets folkskolor i Norrbotten alla är föredömen. Vidare skrivs i artikeln enligt Wikström: Den fördomsfrie betraktaren av den owanliga ordning, den snygghet wid alla anläggningar, den ernergiska werksamhet i alla grenar af bolagets angelägenheter, som 46 Sahlin s. 10-12 47 Persson Filip, Altappen. Stadsarkivet Luleå, mapp Altappen. s. 3 och Sahlin s. 12 48 Sahlin s. 21 och s. 12 49 Persson, Altappen s. 3 50 Sahlin s. 17 13
röjer sig icke minst wid jemförelsen med likartade weksamhetsgrenar inom och utom Swerige, måste, om han är swensk tänka: Heder och ära ware de aktningswärda engelska män och icke minst deras swenska ställföreträdare, som på detta genlemannalika sätt werka för det kalla Nordsweriges kultur! 51 3.4.1 Bostäder för familjer De skär som industrin och samhället låg på var tre till antalet, Stora Finnklippan, Lilla Finnklippan och Altappen. På Lilla Finnklippan byggdes fyra av bostadshusen som rätt och slätt kallades Ettan, Tvåan, Trean och Fyran. De var alla tvåvåningshus. Ettan var minst och låg längst i norr, det var bara hälften så stort som de andra tre som inrymde sexton stycken en- eller tvårumslägenheter vardera. Detta område kallades för Tappen. På Stora Finnklippan, Blåsnäs som området kallades, fanns ett femte bostadshus. Detta kallades Femman och där fanns 24 lägenheter. 52 Bostadshusen 1-5, år 1904 (Fotograf: Henny Tegström & Co) Enligt förste provinsialläkarens årsberättelse år 1899 var rummen tapetserade och i allmänhet snygga, en del golf behöfde dock omläggas. 53 De hade alla trapphus som gick rakt igenom husen. På husens vindar förvarade familjerna sitt eventuella lösöre i skrubbar längs långsidorna. Vissa familjer använde vindsutrymmet som sovrum under sommaren, då fick ungdomarna flytta dit. Lägenheterna beboddes ofta av stora familjer. I köket lagades maten i den öppna spisen som också värmde upp lägenheten. Det var inte förrän senare man fick tillgång till järnspisar. 54 Elektriskt ljus fick man 1902 i och med renoveringen av sågverket. 55 51 Norrbottens-Kuriren 17/1 1879 citerad i Wikström s. 23 52 Wikström s. 25 53 Förste provinsialläkarens årsberättelse, 1899 54 Wikström s. 25-27 55 Ibid. s. 43 14
3.4.2 Bostäder för lösarbetare De arbetare som arbetade tillfälligt på ön bodde till en början i enkla baracker, en del var ombyggda uthus. 56 De räckte dock inte till utan arbetare fick inhysas hos familjer. Detta problem löstes 1899 när baracken som kom att kallas Kattaren byggdes. Denna rymde ca 100 män och hade tolv rum med plats för åtta personer i varje. Väggar och tak var boaserade och sängarne som vanligt en öfver den andra, hvardera beräknad för två sofplatser. 57 Enligt förste provinsialläkarens årsberättelse var barackerna inte speciellt rena och snygga. Eftersom det bedrevs både dag- och nattarbete och alla bodde tillsammans var det svårt att kunna städa barackerna. 58 Det rådde allmän klagan på den stora mängden ohyra som fanns i dessa bostäder vilket framkommer i förste provinsialläkarens årsberättelse för 1906. På Blåsnäs fanns även Klampargårdarna, som var förmanshus under tiden när valsverket var igång. På det som kallades Pråmbacken byggdes, tjärades och reparerades bolagets pråmar. Där fanns också två baracker för säsongsarbetare. 59 3.4.3 Skolan Samhällets skola bestod av två byggnader och låg på Stora Finnklippan. Storskolan var öns största byggnad. Den användes också som samlingslokal för olika slags evenemang. Den stora salen användes bland annat till gudstjänster. Den mindre byggnaden kallades för Lillskolan och i denna fanns småskolan. Till skolan anlades en gångbana av plank längs efter vilken barnen tillsammans med sin skollärare planterade en allé av björk. I skolträdgården lärde sig skolbarnen att odla växter i stora land och fick därmed bidra till kosthållningen. 60 En annan uppgift som tillföll pojkarna i femte och sjätte klass var att innan lektionerna startade på morgonen värma upp skolsalen genom att elda i de två kakelugnarna. 61 Förste provinsialläkaren hade i sina årsberättelser bara två synpunkter på skolan ur hälsosynpunkt, den ena var att inga fönster kunde öppnas i Storskolan vilket hade varit önskvärt på sommaren. Den andra var att Lillskolans bänkar voro för stora för småskolebarnen. 62 56 Ibid. s. 28 57 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1899 58 Ibid. 59 Persson, Altappen s. 9 60 Wikström s. 24 61 Persson, Altappen s. 10 62 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1903 15
Foto taget från skolan mot Blåsnäs (Fotograf: Henny Tegström & Co) 3.4.4 Övriga byggnader Eftersom det inte fanns några tvättstugor på ön fick man tvätta i köket eller vid stranden. Att förvara mat var ett stort problem. Speciellt sommartid var det svårt att hålla färskvaror, på vintern kunde man frysa ner det som inte saltades. Uthus inrymde utedass och vedbodar. I vedbodarna förvarades de fiskkärl man hade med strömming eller löja samt salt sill. 63 Utedassen var försedda med otäta trälådor stående på söndriga trägolf. 64 Bakom dessa uthus hade man särskilda platser att slänga sina sopor, vilket skapade en viss stank. 65 På vinden förvarades torkat hårdbröd, detta bakades under hösten i något av de två bagerier som fanns på Blåsnäs. 66 Bredvid uthusen fanns trädgårdsland där man odlade potatis och grönsaker. 67 Både på Tappen och på Blåsnäs fanns ladugårdar där familjer hade grisar, får och kor. På ön hade man inte tillgång till brunnsvatten, istället fick man ta det man behövde till hushåll och tvätt från havet vilket var en tung uppgift. Inte bara att bära det mellan strand och hem utan också för att man på vintern var tvungen att hålla ett upphugget hål i isen för att få sitt vatten. 68 Invånarna på Altappen kom och gick men varierade oftast mellan 500 och 600 personer. Vad gäller ursprung var dessa en varierad skara. På Tappen bodde till exempel dalmasar, vasafinnar, västerbottningar och norrbottningar. På Blåsnäs bodde dock i stort sett 63 Wikström s. 26-27 64 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1899 65 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1899 66 Persson, Altappen s. 8-9 67 Wikström sid. 26 68 Persson, Altappen sid. 9 16
bara västerbottningar. 69 1905 anställdes en barnmorska på ön, detta hade naturligtvis stor betydelse under höst och vår när vattnet inte var farbart. 70 Handelsboden var av samma storlek som Ettan och där bodde också föreståndaren för densamma. På övervåningen bodde maskinmästaren och sågmästaren. Handelsbodens tillhörande magasinsbyggnader inrymde de stora förråd som krävdes under de årstider som vattnet inte var farbart. Framför handelsboden anordnades marknader dit landfasta bönder kom för att sälja sina produkter. Förvaltarbostaden var förlagd till Tappen. Denna kallades allmänt för herrgården och var i två våningar. 71 Här fanns också bolagets platskontor. 72 Herrgården hade en trädgård som inte liknade någon annan. Fartyg som kom för att lasta trävaror hade ofta barlastjord med sig. Denna lastades av och blev grunden för trädgården med växter av alla de slag. Här fanns rönn, syren, sibiriskt ärtträd, vildrosor, äppelträd, smultron, krusbär och jordgubbar. Även okända växter såg dagens ljus, dessa hade medföljt den jord som ditfraktats. Herrgården hade både stall och ladugård med hästar, kor, grisar och höns, runt omkring fanns ängar för dessa. 73 Iskällare, tvättstuga och mangelbod hörde också till herrgårdens bekvämligheter. 69 Wikström s. 26 70 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1905 71 Wikström s. 29-31 72 Persson, Altappen s. 11 73 Wikström s. 31-32 17
Herrgården (Fotograf: okänd) Det fanns inga gator på Altappen, istället lades plank ut som användes som gångbanor, från Handelsboden till Blåsnäs gick en träbro över viken, denna var byggd på kraftiga stenkistor. På Blåsnäs var också byggmästarbostaden belägen, denna omgärdades av ett stort, inhägnat område. 74 1903 efterlyser förste provinsialläkaren i sin årsberättelse ett badhus, år 1907 meddelar densamme att han fått som han velat: Bolaget har i maskinhuset anordnat en varmbadinrättning med tre afdelningar, till hvarje afdelning hör 1 badrum med särskildt afklädningsrum, 1 badkar och dusch, cementgolf med trätrallor, de rappade och hvitmenade stenväggarne borde oljemålas; lokalerna voro ljusa och rymliga. Vid hamnen finnes ett mindre kallbadhus. 75 3.4.5 Föreningsliv På Altappen fanns ett förhållandevis levande föreningsliv. IOGT-logen Finnklippans väl bildades 5 augusti 1883. De hade även en ungdomsloge som bildades 1897 och kallades Klippan. 1903 ombildades denna och fick namnet Goda viljor. Man hade en skytteförening som startades 12 december 1900, en diskussionsklubb från år 1907 samt Altappens IF som bildades 18 januari 1897. Dessutom fanns Nykterhetsfolkets sjukkassa som bildades år 1900, Altappens sjuk- och begravningskassa bildat 29 december 1898 samt en avdelning av Svenska sågverksindustriarbetareförbundet, bildat 1906. På Altappen fanns även en 74 Persson, Altappen s. 9-11 75 Förste Provinsialläkarens årsberättelse, 1907 18
baptistgrupp efter att en väckelse gått fram över ön 1901-1903. Baptisterna höll söndagsskola och symöten, deras ungdomsförening Enighet bildades 26 mars 1906. 76 3.4.6 Livet på Altappen Sett till ursprunget var det som sagt en brokig skara som fanns på Altappen för att arbeta vid sågverk och valsverk. Johan Adolf Dahlroth som föddes på ön år 1879 berättar i sina nedtecknade barndomsminnen att det i början ofta förekom slagsmål mellan norrbottningar och västerbottningar. Alkohol var ett stort problem på Altappen skriver han vidare. Varje höst anlöpte ångfartyget Njord Altappen på sin väg mellan Stockholm och Haparanda. Där kunde man köpa fat med sprit inför vintern. Under tiden när vattnen var farbara tog arbetare turbåten in till Luleå för att handla sprit. Dahlroth minns hur han tillsammans med sina vänner sprang ner till kajen för att betrakta de fulla männen som kom tillbaka från staden. 77 Dahlroth var medlem i nykterhetsorden Finnklippans väl. Så var även Filip Persson, uppvuxen på Altappen. Persson började sin karriär inom IOGT i ungdomslogen Goda viljor och gick vid femton års ålder över till grundlogen. Nykterhetslogen ser ut att ha påverkat livet ute på Altappen på många olika sätt. De första årtiondena hade bolaget ganska stora problem med onyktra arbetare. I ett av logens protokoll kan man enligt Persson läsa att förvaltaren bad om hjälp med att få bukt på detta. Han ville att en kommitté skulle tillsättas för att åtgärda problemen med arbetare som uteblev från sina skift och så vidare. Detta gjorde man också med ett gott resultat. Inom godtemplarorden hölls regelbundna möten i Lillskolan och även i Storskolans lärosal. 78 På somrarna arbetade man hårt på sågverket, men samtidigt anordnades ofta av föreningarna utflykter till andra öar eller upp efter Luleälven. Dagligen seglade och rodde man, för sitt eget nöje skull men också för behovet av fisk. Man tog med sig mat och lekte och dansade mycket. 79 Storskolan användes flitigt för fester, både lärosalen och den vackra trädgården. 80 Till exempel hade man på nyårsnatten 1899-1900 en vaka och den 30 april 1900 uppfördes ett stycke som ungdomarna själva satt samman. På midsommaraftnarna anordnades av pojkarna varje år en bal som flickorna inbjöds till. På dessa förtärdes kaffe, smörgåsar och läskedryck. Ingen alkohol fick inköpas för de insamlade pengarna. 81 76 Förteckning över Altappens föreningar, Staffan Johansson, Norrbottens Minne, pärm Altappen. 77 Dahlroth Johan Adolf, Barndomsminnen. Stadsarkivet Luleå, mapp Altappen. s. 1 78 Persson, En godtemplare minns. Stadsarkivet Luleå, mapp Altappen 79 Persson, Altappen s. 7 80 Persson, En godtemplare minns 81 Dahlroth s. 1-2 19
Att sågverksarbetet var hårt kan Johan Engström intyga. Han fick som tolvåring arbete vid ångsågen som stabbribbare, då han staplade ribbor på varandra. Engström berättar i en tidningsartikel i Norrbottens-Kuriren om sin tolv timmar långa arbetsdag. Vi började arbetet sex på morgonen och arbetade till nio. Sedan hade vi en matrast och så började arbetet klockan tio igen. Det arbetspasset varade till klockan 13 då nästa entimmesrast började klockan två och slutade sex. Då gick jag till mitt rum och lagade palt eller pannkaka. Sedan läste jag någon tidning och därefter var det dags att gå och lägga sig. 82 För det jobbet tjänade Engström en krona per dag, vilket enligt honom inte var mycket pengar på den tiden heller. 83 Även kvinnor kunde arbeta vid sågen även om de var väldigt få i jämförelse med antalet män. Det var vanligare att kvinnorna skötte hem och hushåll med allt det medförde såsom tvätt, matlagning och städning. Kvinnorna skötte även fiske och spann tråd som sedan vävdes till kläder. Detta berättar Agnes Palmgren vid ett samtal. 3.5 Den första branden Den 16 december 1890 brann det på Altappen. Branden startade i ångsågen klockan halv två på natten och när den upptäcktes gick elden inte att släcka. Altappens brandkår koncentrerade sig på att hindra spridning av elden. Eftersom telefonledningen till Luleå skadats skickades en renskjuts till staden för att larma brandkåren. Cirka 200 man begav sig ut till ön för att hjälpa till med släckningsarbetet. Bostäderna klarade sig undan elden men 120 arbetare stod utan arbete när branden var släckt. Bara elva år efter att valsverket stod klart hade det brunnit ner till grunden. Likaså sågverket som genast byggdes upp på nytt. Valsverket som gått med förlust lämnades dock därhän. 84 3.6 Den andra branden Filip Persson som den 3 juli 1908 arbetade vid kapverket på Altappen beskriver hur han upplevde morgonen. 82 Norrbottens-Kuriren, 25/1 1986 83 1 krona år 1900 motsvarade ca 46 kronor år 2002, Internet 4 84 Wikström s. 36-37 20
Omkring 20 minuter över sex hörde jag kraftiga rop utifrån närbelägna Långholmen. Min första tanke var att någon båt seglat omkull i stormen eller att någon var i sjönöd. Jag sprang fram till kajbandet för att om möjligt få någon klarhet härom och upptäckte genast att väldiga rökmoln svepte upp efter ena gavelväggen på det jättestora magasinet, i vilket hyvlat virke förvarades. I kanalen alldeles intill magasinet bogserade just då ångslupen Stensborg en pråm lastad med virke tydligen på väg ut till ett fartyg, som låg förankrat och förtöjt och lastade ute på älven. Stensborg som, som hade en så kallad högtryckspanna och eldades med stenkol hade uppenbarligen i den hårda stormen haft svårigheter att få ombord bränsle från sitt upplag och föredragit att istället elda med plankknubb. Jag såg ju hur elden stod högt över skorstenen. Mängden av gnistor hade uppenbarligen av trycket i pannan kastats upp mot näraliggande magasinsväggen och slagit eld på denna. Detta var min omedelbara reflektion i det ögonblicket. 85 Elden spred sig snabbt i den hårda vinden som rådde. Brinnande sjok blåste över Sandöfjärden och antände skog på Sandön. För att släcka den elden sände man ut militär. 86 Det var omöjligt att släcka branden, ingen brandkår fanns tillgänglig och ångfärjan Trafik med pumputrustning var tvungen att vända i stormen. Altappen brinner, 3 juli 1908 (Fotograf: Henny Tegström & Co) Inte förrän senare på dagen kunde bogseraren Viktoria komma fram till ön och då begränsa brandens spridning. I denna brand klarade sig sågverket, ångcentralen och den mekaniska verkstaden utan skador. Så även skolan och byggmästarvillan, därutöver brann allt annat ner till grunden. Befolkningen räddade sig till Liggskär 87 och trots att branden fick ett så snabbt 85 Persson, Altappen s. 13 86 Norrbottens-Kuriren, 25/1 1986 87 En ö sammanhängande med Stora Finnklipporna. 21
förlopp och att det på ön fanns 1000-1200 människor skadades eller omkom ingen. Katastrofen var dock total, många var helt oförsäkrade och tid hade inte funnits att få med sig några egendomar. 88 Efter branden spreds Altapparna över Norrland. Många åkte till Kiruna och Gällivare. Vissa skaffade arbete på andra sågverk. Ägarna, Baltiska Trävaru AB ansåg att samhället skulle bli för dyrt att bygga upp igen. Man hade dessutom inte längre den åsikten att det var sågverksägarens ansvar att se till att arbetarna hade boende. 89 En annan anledning till att sågverksamheten inte återupptogs kan vara att den svenska rollen på trävarumarknaden sakta men säkert minskade. Detta hängde samman med den växande massaindustrin inom landet. Denna var helt enkelt mer lönsam. 90 Endast skorstenarna står kvar efter branden (Fotograf: okänd) 3.7 Altappens ägandeförhållanden Ägaren av Gällivare AB, Robert Loder avled 1888. Efter detta hade bolaget svårt att hitta engelska finansiärer och man fick problem att klara sig ekonomiskt. Gällivare AB upplöstes 1891. De stora egendomarna spreds till olika intressen och Altappen såldes till Aktiebolaget Bodträskfors. Det var de nya ägarna som också fick bygga upp det nya sågverket efter den första branden 1890. Genom köpet av Altappens ångsåg var AB Bodträskfors dominerande inom branschen. Sågen i Karlsvik och ångsnickeriet på Oskarsvarv bidrog till detta. 1902 slogs flera av Norrbottens sågverksföretag samman, bland dessa fanns AB Bergman Hummel & Company och AB Bodträskfors. Det nya bolaget fick namnet Nordiska 88 Persson s. 14-15 89 Wikström s.46 90 Hallberg, Annagreta (1951) Perioden 1900-1922. I Söderlund, Ernst. (Red.). Svensk trävaruexport under hundra år (pp 201-275). Uppsala: Almqvist & Wiksell. s. 220 22
Trävaruaktiebolaget. Företaget hade dock stora ekonomiska problem och kostnaderna översteg försäljningsvinsten. I början av 1908 rekonstruerade fodringsägare bolaget och det nya namnet blev Baltiska Trävaru AB. 91 91 Wikström s. 36-40 23
4. Norrbyskär Detta kapitel behandlar Norrbyskär och de förhållanden som rådde på ön under dess industritid. 4.1 Bakgrund Johan Carl Kempe grundade tillsammans med sin svåger firman Johan Wikner & Company 1823. De ägnade sig till största delen åt handel men hade också en vattensåg i Mo, i norra Ångermanland. 1836 avbröts samarbetet och sågen i Mo blev Kempes. Eftersom efterfrågan på trä ökade byggdes sågen ut och 1846 startade Kempe Mo bruk där sågavfall skulle användas vid järnframställningen. Under 1860-talet fick industrin allt större betydelse för Kempe, verksamheten moderniserades och en ångsåg togs i drift. 1872 avled Johan Carl Kempe och företaget lämnades över till de elva barnen. Av dessa var sonen Franz den som till sist fick posten som verkställande direktör. 92 Han styrde sedan firman som fick namnet Mo och Domsjö AB i över 30 år. 1889 införskaffades ännu en såg, med denna följde också stora skogsegendomar. För att kunna utnyttja dessa och hävda sig i konkurrensen krävdes en storsatsning på industrin, denna gjordes på Norrbyskär, en liten ögrupp cirka fyra mil söder om Umeå. 93 4.2 Sågverket När arbetarna flyttade till Norrbyskär var sågen fortfarande inte klar. Inte förrän den 2 mars 1895 gjordes första provsågningen. 94 Sågen bestod av tolv ramar vilka skulle drivas med hjälp av två ångmaskiner. 95 Man använde ribb och annat avfall från sågverket för att fylla upp samt byggde kajer. 96 Ett pråmskjul med vågbrytare byggdes för att man skulle kunna lasta även vid sämre väder. Redan från början använde man sig av ellok för frakten av träet. 97 92 Ahnlund, Mats. (1978). Norrbyskär om tillkomsten av ett norrländskt sågverkssamhälle på 1890-talet (Avhandling för doktorsexamen, Umeå Universitet). sid. 11-14 93 Norstedt, s. 16 och Internet 1 94 Ibid. s. 22 95 Ahnlund s. 102 96 Norstedt s. 23 97 Ahnlund s. 127-130 24
4.3 Samhället Det fanns de som tvivlade på att Norrbyskär var en bra plats för sågverket men Frans Kempe argumenterade för lokaliseringen på ön. För att människor skulle vilja bo på ön skulle han se till att det fanns tillräckligt med livsmedel till billigt pris och skapa trevnad för arbetarna. Han menade också att de på Norrbyskär skulle kunna få det lika bra eller kanske ännu bättre än på fastlandet urståndsatta som de äro att skaffa sig rusdrycker och förstöra sina pengar på dumheter. 98 Kempe hade målsättningen att bygga bra bostäder i samhället, han förde tillsammans med arkitekten diskussioner tillsammans med läkare för att hitta de bästa lösningarna ut hygienisk synpunkt. Bland annat skulle garderoberna vara självluftande och väggarna konstruerade att hålla ohyra och råttor borta. 99 4.3.1 Arbetarbostäder År 1892 påbörjades byggnationen av bostadshusen på ön Långgrundet, det största av de fyra skären. Bostadshusen var tjugo till antalet och inrymde fyra lägenheter vardera. De var i två våningar och bottenplanets två lägenheter hade egna ingångar med förstukvist och farstu. De båda lägenheterna på andra våningen var mindre men alla fyra lägenheterna bestod av ett rum och kök. 100 Från början var Kempes tanke att husen skulle inrymma två eller högst tre familjer. Dessa skulle bo på bottenvåningarna och disponera rummen på övervåningen om familjen behövde mer plats. Snart insåg man dock att man skulle bli tvungen att planera för två kompletta lägenheter även där. 101 Till varje lägenhet hörde dessutom ett mindre utrymme i källaren. 102 Uthus med vedbod och avträden lades bakom och mellan husen. 103 Redan från början hade man elektrisk belysning i husen via en generator på sågverket. 104 Bostadshusen var tänkta att målas röda men Kempe bestämde sig senare för att de skulle bli vita, rött ansåg han vara för dystert. Bredvid husen gick Långgrundsgatan som kantades av en björkallé, även detta var Kempes beslut. Man byggde sen ytterligare tolv arbetarbostäder samt kaserner som till en början var till för lösarbetare men som alltmer blev ombyggda till familjebostäder. 105 Avlopp och rinnande vatten fanns inte på Norrbyskär utan vatten hämtades 98 Ahnlund s. 32-33 99 Ibid. s. 67-68 100 Norstedt, s. 21 101 Ahnlund s. 134 102 Norstedt s. 21 103 Ahnlund s. 137 104 Norstedt s. 201 105 Norstedt s. 23-24 25