Torsk och horn. Osteologisk analys Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län

Osteologisk analys 2007 Torsk och horn Osteologisk analys av djurben från en mellanneolitisk palissadanläggning, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi Ola Magnell

Osteologisk analys 2007 Torsk och horn Osteologisk analys av djurben från en mellanneolitisk palissadanläggning, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län

Malmö Kulturmiljö Box 406 201 24 Malmö Tel: 040-34 44 75 Besöksadress: Malmöhusvägen 3, Grimsbygatan 24 www.malmo.se/kulturmiljo Osteologisk analys 2007 Torsk och horn Osteologisk analys av djurben från en mellanneolitisk palissadanläggning, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad. Skåne län Enheten för Arkeologi Författare: Ola Magnell Grafisk form: Anders Gutehall Sättning: Ola Magnell Omslagsbild: Fiskben och hjorthorn från A10370. Foto: Ola Magnell, Malmö Kulturmiljö Malmö Kulturmiljö 2007

Innehåll Sammanfattning 4 Inledning och syfte 4 Material 5 Metod 6 Analysresultat 7 Vilt och boskap 7 Den lokala faunan 9 Fisk och fiske 10 Säsongsanalys 18 Rituella deponeringar av djur- och människoben? 19 Diskussion 24 Indikationer på aktiviteter och funktion på Bunkeflostrand 15:1 utifrån benmaterialet 24 Utnyttjandet av havet som resurs under mellanneolitikum i Malmöområdet 26 Referenser 27 Bilagor Bilaga 1 Material Bilaga 2 Däggdjur (Mammalia) Bilaga 3 Fisk (Pisces) Bilaga 4 Fågel (Aves), kräldjur (Reptilia) och groddjur (Amphibia) Bilaga 5 Anatomisk fördelning av däggdjur (Mammalia) Bilaga 6 Anatomisk fördelning av fisk (Pisces) Bilaga 7 Åldersfördelning baserad på epifyssammanväxning Bilaga 8 Mått av däggdjursben (Mammalia) Bilaga 9 Artfördelning av fisk (Pisces) från stenåldersboplatser kring Öresund Bilaga 10 Spridning av djurben Bilaga 11 Spridning av brända djurben Bilaga 12 Spridning av fiskben Bilaga 13 Spridning av däggdjursben (Mammalia) Bilaga 14 Spridning av horn från kronhjort

Sammanfattning Benmaterialet ger indikationer om olika aktiviteter vid palissadanläggningen på Bunkeflostrand 15:1 som slakt, jakt, ben- och hornhantverk, beredning av pälsverk, fiske, torkning av fisk och rituella deponeringar. Den höga andelen fiskben och kronhjortshorn karaktäriserar benmaterialet. Även den höga andelen vilt och får skiljer ut benmaterialet från andra mer ordinära boplatser från mellanoch senneolitikum där annars boskap och då främst nötkreatur är frekvent förekommande. I några anläggningar finns depositioner av delar av får, horn och människoben som i sammansättning och fyndkontext tyder på att det rör sig om rituella nedläggelser. Säsongsindikationer visar att platsen har nyttjats under sommar och tidig höst. Det omfattande fiskbensmaterialet domineras av torskfisk som utgör 94 % av alla identifierade fiskben. De fanns spridda i 27 anläggningar över området, vilket indikerar torskfiskets betydelse på platsen. Storleksfördelningen med två koncentrationer av mindre respektive större torsk tyder på att olika fiskemetoder har använts, troligen stationära fiskeredskap nära kusten samt krokfiske på djupare vatten. Andelen ben från skuldergördeln är anmärkningsvärt låg i jämförelse med ben från huvudskelett och kotor, vilket skulle kunna förklaras av att torsk har torkats och sedan förts bort från platsen. Fisket på platsen kan ha varit ett sätt att livnära en stor grupp människor under en kortare period. Att fisket tycks ha varit betydelsefullt även under senneolitikum tyder på att platsen har varit en viktig lokal för fiske under en lång period. Det speciella benmaterialet från palissadanläggningen har i den här rapporten tolkats återspegla platsens betydelse som samlingsplats för en större grupp människor för sociala och religiösa aktiviteter samt fiske. Inledning och syfte En begränsad förekomst av osteologiskt material från en stor andel neolitiska lokaler i Sydsverige har medfört att ett viktigt källmaterial har saknats vid tolkningen av olika platsers funktion. Detta gäller inte minst för tolkningen av palissadanläggningar från mellanneolitikum. Det benmaterial som tillvaratogs vid slutundersökningen av palissadanläggningen i Bunkeflostrand 15:1 har inneburit en unik möjlighet att ge en ökad förståelse för funktion och utnyttjande av denna form av anmärkningsvärda lämningar. Analyser av osteologiskt material från förundersökningarna visade på en riklig förekomst av fiskben och en relativt frekvent förekomst av vilt (Cardell 2006; Magnell 2006a). En målsättning med den osteologiska analysen har varit att belägga ifall benmaterialet från förundersökningen var representativt för platsen och undersöka vad detta betyder för tolkningen palissadanläggningen. Syftet med den osteologiska analysen är att undersöka: aktiviteter vid palissaden som kan belysa dess funktion utnyttjandet av havet som resurs under mellanneolitikum i Malmöområdet Genom att undersöka olika aspekter på sammansättningen av benmaterialet, som artfördelning, anatomisk representation samt åldersfördelning och jämföra med neolitiska boplatser finns möjlighet att belägga en eventuell specialisering av 4 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

aktiviteter vid palissaden. Benmaterialet ger information om kost, men kan även visa på hantverksproduktion. Exempelvis har det föreslagits att palissader har haft en betydelse i boskapsskötseln (Björhem & Magnusson Staaf 2006). Om detta var fallet bör vi förvänta oss en stor andel ben från nötkreatur från störtade (självdöda unga) kalvar och eventuellt avfall från måltider av boskap. Ambitionen finns även att undersöka under vilken säsong som anläggningen nyttjades utifrån beräkning av dödssäsong av ungdjur och förekomst av migrerande djur som endast under en kortare period varit tillgängliga för fångst. Det har även föreslagits att palissadanläggningarna främst skall se som en plats för rituella aktiviteter (Nielsen 2004). Då djur spelade en central roll i rituella sammanhang under neolitikum i Sydskandinavien, så kan speciella depositioner av djurben indikera sådana aktiviteter. Den rika förekomsten av fiskben från platsen gör att det lämpar sig för att studera utnyttjandet av kust och Öresund som resurs under mellanneolitikum i Malmöregionen, vilket är något som tidigare till stora delar varit okänt. Även i ett vidare Sydskandinaviskt perspektiv finns det begränsat med publicerade studier som behandlar fisket under neolitikum. Material Analysen behandlar totalt 8,4 kg osteologiskt material från 73 anläggningar. Av detta material kommer 1 kg från tre anläggningar (A109363, A115652, A199999) som delvis grävdes ut under förundersökningen. För att få ut så mycket information om platsen som möjligt har även benmaterialet från förundersökningarna inkluderats i denna studie. Figur 1. Ben (tibia) av får (Ovis aries) från en grop (A119691) som visar på de fuktiga markförhållanden Bunkeflostrand 15:1, som medfört att osteologiskt material bevarats. Foto: Arne Sjöström, Malmö Kulturmiljö. Från 13 anläggningar kommer 229 g ben vilka har en osäker datering och dessa har därför exkluderats från de resultat som presenteras i denna rapport, men benmaterialet finns redovisat i bilaga 1. Analysen behandlar i huvudsak osteologiskt material från anläggningar daterande till mellanneolitikum B och senneolitikum, vilket utgör merparten (95 % av vikt) av benmaterialet. Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 5

Sammanlagt finns 14 C-dateringar från 13 anläggningar med identifierade djurben varav tre dateras till tidigneolitikum (TN), åtta till mellanneolitikum B (MN B) och två till senneolitikum (SN). Ytterligare 18 anläggningar med identifierade djurben har utifrån fyndmaterial dateras till mellanneolitikum B/senneolitikum. I denna studie har benmaterial från dessa anläggningar antagits komma från mellanneolitikum B då merparten av 14 C-dateringar och artefakter från platsen dateras till mellanneolitikum B. Både mängden ben liksom bevaringsgraden av benen varierar mellan olika anläggningar. Från flera anläggningar (39 st) finns endast ett fåtal benfragment (<10 g) medan det i en grop (A10370) tillvaratogs 2,2 kg osteologiskt material (bilaga 1). Benmaterialet är överlag relativt dåligt bevarat och benen är sköra med en matt eroderad yta. I flera fall har benfragment fått limmats ihop för att möjliggöra identifiering. Att fyra av fem 14 C-prover av ben och tänder inte innehöll tillräckligt med kollagen för datering visar även på att markförhållande, troligtvis fluktuerande grundvattennivåer, har medfört att benens organiska komponent har urlakats. Ifrån flera anläggningar finns dock ett omfattande benmaterial från fisk, vilket tyder på goda bevaringsförhållanden i vissa anläggningar. I dessa fall kommer benen generellt från djupa gropar och brunnar där den fuktiga miljön har bevarat fiskbenen. Metod Artbestämning har skett med samlingarna vid avdelningen för historisk osteologi och zoologiska museet vid Lunds universitet. För identifiering av fiskben har även samlingarna vid Zoologisk museum, Köpenhamns universitet använts. Ett stort tack riktas till personalen vid Zoologisk museum för deras hjälpsamhet. Ben av får och get har identifierats utifrån kriterier beskrivna av Boessneck m.fl. (1964) och Payne (1985). Då artbestämning av fiskben från flera artrika familjer är erkänt problematiskt har många fiskben endast kunnat bestämmas till familj. Av torskfisk (Gadidae) har endast vissa benelement med artspecifika drag valts ut för artbestämning; parasphenoidale, vomer, premaxillare, maxillare, dentale, quadratum, hyomandibulare, operculum, posttemporale, cleithrum, vertebrae 1. Enstaka kotor från andra torskfiskar än torsk har även identifierats utifrån karaktärer enligt Heinrich (1987). Kvantifiering av artfördelning kommer i studien att baseras på antal fragment eller NISP (Number of Identified SPecimens). Minsta antalet individer (MNI) samt vikt har beräknats och finns redovisat i bilaga 2 och 4, men har inte använts vid tolkningen bortsett från förekomst av torskfisk och vissa speciella depositioner. Orsaken är att dessa kvantifieringsmetoder är lämpliga först i mer omfattande benmaterial. Antal anläggningar där en art förekommer har använts som kvantifieringsmetod för att beskriva hur spridd och frekvent förekommande lämningar från en art var på platsen. Dessutom kan denna metod undvika att en art blir överrepresenterad på grund av en specifikt fyndrik kontext, vilken kanske inte är representativ för den undersökta lämningen. Den anatomiska fördelningen har redovisats som antal benfragment för däggdjur och fisk. Minsta antalet benelement (MNE, Minimal Number of Elements) och MAU (Minimal Animal Unit) har för torskfisk även beräknats för att underlätta tolkningen. Fördelen med dessa kvantifieringsmetoder är att de tar hänsyn till problem som att vissa benelement i större utsträckning än andra kan fragmenteras i flera identifierbara delar samt att vissa ben är mer frekvent förekommande än andra i ett skelett (t.ex. kotor). Åldersbedömning har skett genom studier av tänder och epifyssammanväxning (Silver 1969). Tandbildning, frambrott och slitage av 6 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

tänder har registrerats enligt Grant (1982) och åldersattribuering har sedan skett enligt Vretemark (1996) för nötkreatur, Jones (2006) för får samt för svin Magnell (2006b) och Carter & Magnell (under utgivning). Tafonomisk påverkan på benmaterialet har undersökts genom att undersöka; eldpåverkan (färg), gnagmärken, slaktspår och bearbetning. Däggdjursben har mätts enligt von den Driesch (1976). Beräkning av totallängd av fisk har skett med hjälp av mått och regressionsformler av följande ben och källor; torsk - premaxillare, dentale (Cardell 1995), vertebrae 1 (Enghoff 1983) och vertebrae 2 (Enghoff 1991), sill - vertebrae 1 (Höglund 1977), spättor vertebrae 1 (Enghoff 1991). Analysresultat Benmaterialet utmärker sig framför allt genom den stora mängden fiskben (3,2 kg), men även förekomsten av horn, i huvudsak från kronhjort är anmärkningsvärd. Sammanlagt utgör fiskben och horn 78 viktprocent av det osteologiska materialet. Tre anläggningar (A115858, A119409, A125702) med djurben har en datering till tidigneolitikum. De ben som identifierats kommer från nötkreatur (2 st), får/get (2 st), rådjur (1 st), orm (1 st), torskfisk (8 st), och ål (1 st). Då detta benmaterial är kvantitativt begränsat så kan inga detaljerade jämförelser eller slutsatser dras, men artsammansättningen uppvisar likheter med anläggningarna samtida med palissaden. Dock saknas horn och stora mängder fiskben, vilket karaktäriserar flera av anläggningarna från mellanneolitikum B. Förekomst av boskap, vilt och fisk indikerar dock att det på platsen och dess närhet bedrivits boskapsskötsel, jakt och fiske under tidigneolitikum. Tabell 1. Kvantifiering av däggdjursben (Mammalia) från anläggningar daterade till mellanneolitikum B. NISP= antal benfragment, MNI= minsta antalet individer. För kronhjort har horn ej inkluderats i tabellen utan återfinns som horn, för att visa artens förekomst som bytesdjur (horn kommer till viss del från fällhorn och inte jagade djur). Notera att det stora antalet hornfragment inte representerar hela horn. nötboskap (Bos taurus ) får/get (Ovis/Capra ) svin (Sus scrofa/domesticus ) rådjur (Capreolus capreolus ) kronhjort (Cervus elaphus ) horn (Cornu) - hjortdjur (Cervidae ) hund (Canis familiaris ) räv (Vulpes vulpes ) vessla/hermelin (Mustla erminea/nivalis ) ekorre (Sciurus vulgaris ) människa (Homo sapiens ) antal anläggningar 10 11 5 5 8 12 5 2 1 1 1 NISP 20 25 12 32 14 131 14 3 1 1 1 %NISP 16 20 10 26 11 11 2 1 1 1 MNI 3 3 2 2 1 6 2 1 1 1 1 Vilt och boskap I benmaterialet finns relativt få identifierade fragment från däggdjur, vilket innebär att möjligheter att dra ingående slutsatser om boskapsskötsel och jakt begränsas. De tendenser artfördelningen uppvisar är utmärkande och ger trots allt en relativt god bild av ekonomi och aktiviteter som tycks karaktärisera palissadanläggningen (se bilaga 10 14 för spridningsbilder). Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 7

Det mest slående med benmaterialet är som tidigare nämnts förekomsten av horn, men också vilt som utgör 41 % av de identifierade däggdjursbenen från mellanneolitikum B (tabell 1). Notera att i kvantifieringen har inte hornfragment räknats, vilket markant ytterligare skulle öka andelen vilt. 15 14 M1 - WA (mm) 13 12 11 10 17 18 19 20 21 22 23 M1 - längd (mm) Figur 2. Storlek (längd, bredd) på första molaren (M1) i underkäken hos svin (Sus scrofa) från Bunkeflostrand 15:1 (A115652) ( )i jämförelse med mesolitiska vildsvin från Skåne ( ). I beräkningarna har svin räknats som husdjur. Att skilja tamsvin från vildsvin är erkänt problematiskt, och då speciellt när det gäller de mellanneolitiska svinen som storleksmässigt ligger mellan typiska vilda och tama svin (Jonsson 1986). En underkäke från en grop (A115652) har tänder som är tydligt mindre än mesolitiska vildsvin från Skåne (figur 2). Ett bäcken kommer från ett svin (A118255) och är i samma storleksklass som vildsvin, men denna anläggning har inte kunnat dateras närmare än till neolitikum. Detta tyder alltså på att svinben kommer från både tamsvin och vildsvin, men att förhållandet mellan dessa är oklart. I benmaterial från neolitiska boplatser (tillhörande jordbrukande kulturkomplex, dvs. gropkeramisk kultur exkluderad) från Skåne och Danmark utgör boskap vanligen över 90 % av alla däggdjur (figur 3). Det finns dock ett fåtal platser med en större andel vilt på mellanneolitiska lokaler. På centralplatsen Hunneberget i nordöstra Skåne och palissaden från Hyllie utgör vilt 18 % respektive 12 % (Jonsson 2003; Magnell 2007). Att vilt förekommer i ett större antal anläggningar tyder på att den höga andelen ben från vilda djur inte rör sig om resultat från någon enstaka framgångsrik jakt (tabell 1). De djur som har jagats är främst rådjur och kronhjort, vilka troligtvis primärt har jagats för sitt kött. Djurens skinn samt ben och horn för redskapstillverkning har även varit viktiga, men har inte varit orsaken till att djuren jagats. Något som tyder på detta är att merparten (4:1) av hornen kommer från fällhorn och inte skallfasta horn. Ben från djur som ekorre, räv och mindre mårddjur (vessla eller hermelin) tyder även på fångst av djur som snarare har varit viktigare som pälsdjur än föda, även om köttet sannolikt inte har ratats. Anmärkningsvärt är även att nötkreatur inte varit det mest förekommande av boskapsdjuren, vilket annars är typiskt i neolitiska benmaterial. Andelen benfragment från får/get är något större än från nötkreatur, vilket även gäller förekomsten i antal anläggningar (figur 3, tabell 1). Även detta är dock ett ovanligt förhållande när det gäller neolitiska lämningar från Sydskandinavien där nöt oftast är klart vanligast förekommande art följt av svin. I benmaterialet finns inga belägg för get, men däremot flera (19 st) ben från får. 8 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

90 80 70 Nöt Får/get Svin Hund Vilt andel benfragment (%NISP) 60 50 40 30 20 10 0 Bunkeflostrand (n= 123) Hyllie pallisad (n= 178) S. Sallerup 15H (n= 473) Elinelund 2B (n= 393) Elinelund 2A (n= 147) Figur 3. Artfördelning av däggdjur i Bunkeflostrand 15:1 (MN B) i jämförelse med andra neolitiska benmaterial från Malmöområdet. Benmaterialet från Hylliepalissaden avser ben daterande till mellanneolitikum B (Jonsson 2003). Benen från Södra Sallerup 15H kommer från kulturlager daterade till TN II MN A (Nilsson 2006) medan artfördelningen från Elinelund 2A och 2B kommer från lämningar daterade till MN B SN respektive TN II MN A (Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Det är problematiskt att göra några detaljerade analyser av anatomisk fördelning och åldersfördelning på grund av de få däggdjursbenen, men några iakttagelser kan göras. Den anatomiska fördelningen av får, rådjur och kronhjort uppvisar fragment från huvud så väl som från de köttrika övre extremitetsbenen som köttfattigare delar från nedre extremiteter (bilaga 5). Åldersbedömningen visar att det från nötboskap och får både fanns ungdjur och äldre djur. Det är alltför få åldersbedömda ben från materialet för att det skall vara möjligt att dra slutsatser om produktionsinriktningen i boskapsskötseln och ifall kött- eller mjölkproduktion var viktigast. I materialet finns dock inga fynd av riktigt unga djur som dött i samband med födsel. Vid traditionell djurhållning är dödligheten hos kalvar hög i samband med kalvning och förekomst av ben från nyfödda djur kan användas som belägg för att man på en plats har fött upp djur (Vretemark 1997; Magnell under utgivning). Avsaknaden av bevis behöver naturligtvis inte betyda att det inte kan ha bedrivits hållning av djur inom palissaden. Exempelvis kan platsen nyttjats senare på året efter vårens lammning och kalvning eller att ben från störtade djur inte har bevarats eller påträffats. I de två anläggningarna från senneolitikum med osteologiskt material förekom endast enstaka fragment av hund (1 st), rådjur (1 st) och horn från kronhjort (3 st), men relativt mycket ben från får (14 st) och får/get (26 st). Fårbenen kommer från en speciell deposition av ben från två djur av möjligtvis rituell karaktär (se nedan). Då benen från senneolitikum endast kommer från två anläggningar är det problematiskt att dra några slutsatser, men karaktären på materialet känns igen från anläggningar från mellanneolitikum B med kronhjortshorn, ben från vilt och får. Den lokala faunan I benmaterialet förekommer det ben från sork (vattensork och åkersork), och groddjur samt även snäckor, vilka sannolikt är djur som levt och dött i anslutning till den fuktiga miljön vid gropar och brunnar inom området (bilaga 4). Flera av Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 9

fynden kommer sannolikt från gnagare som långt efter neolitikum har grävt ned sig och dött i kulturlager, men några sorkben ligger på ett sådant djup i vattenmättade lager att benen sannolikt är mer eller mindre samtida med anläggningarna. I benmaterialet finns endast tre fragment av fågel varav ett kommer från tätting i traststorlek. Troligtvis representerar även detta fynd den lokala faunan. Fisk och fiske I benmaterial från stenålderslokaler är vanligtvis fiskben starkt underrepresenterade i förhållande till däggdjursben trots att boplatsläge och isotopanalyser av skelett visar att fisk var stapelföda på många platser. Från Bunkeflostrand 15:1 är fiskben i klar majoritet där 93 % av alla identifierade fragment kommer från fisk, vilket visar på fiskets betydelse på platsen. Den stora spridningen av fiskben och förekomst i 27 anläggningar spridda över stora delar av området ger också intryck av att fisk utgjort ett viktigt inslag i dieten på platsen (bilaga 12). Artfördelning Det är utan tvekan torskfisk som utgjort den mest fångade typen av fisk (tabell 2). Totalt 94 % av alla identifierade fiskben kommer från torskfisk, vilken också förekommer i alla anläggningar med fiskben. Av de artbestämda benen från torskfisk kommer nästan alla (99 %) från torsk. Enstaka ben från kolja respektive gråsej eller lyrtorsk förekommer dock. Efter torsk är sill och spätta de vanligaste fiskarna. I materialet finns även andra marina arter som näbbgädda och pigghaj, migrerande fisk som ål och laxfisk samt bräck-/sötvattensfisk som abborre och gädda. Dock förekommer inte särpräglad sötvattensfisk som karpfisk, utan endast arter som kan ha fångats längs med kusten utanför Bunkeflostrand 15:1. Torskben bevaras generellt bättre än ben från fiskarter med mindre, skörare och mer feta ben som sill och ål (Enghoff 1987; Mésez & Bartosiewicz 1994). Detta betyder att det är rimligt att anta att torskfisk har blivit överrepresenterad i förhållande till exempelvis sill. Att merparten av sillbenen (94 %) kommer från två djupa anläggningar återspeglar sannolikt goda bevaringsförhållande i dessa brunnar. A199999 som delvis grävdes ut i stick under förundersökningen visar även på detta förhållande. Sill förekom endast i det nedre sticket medan torskfisk återfanns i de två ovanliggande sticken. Förekomst av sill och annan mindre fisk beror ofta också på i vilken utsträckning jordmassor vattensållats. Vid utgrävningarna av Bunkeflostrand 15:1 sållades flera av anläggningarna med 2 mm maskstorlek, men trots detta förekommer det lite sill i flera av anläggningarna. Den stora mängden ben från torskfisk visar dock att torskfisket måste ha varit omfattande och av stor betydelse på platsen, även ifall fisket av sill och ål kan ha varit betydligt mer omfattande än vad benmaterialet visar. Artfördelningen är likartad i anläggningar från mellanneolitikum B och senneolitikum (tabell 2). Fiskbensmaterialet daterat till senneolitikum kommer i huvudsak från endast en anläggning, men tyder ändå på att det vid platsen förekom ett liknande fiske som under mellanneolitikum B. 10 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Tabell 2. Artfördelning (NISP) av fiskben från anläggningar daterade till mellanneolitikum B (MN B) respektive senneolitikum (SN). MN B SN antal % antal % torskfisk (Gadidae ) 3423 76 1424 75 torsk (Gadus morhua ) 858 19 288 15 kolja (Merlanogrammus aeglefinus ) 3 <0,1 gråsej/lyrtorsk (Pollachius ) 13 0,3 sill (Clupea harengus ) 89 2 178 9 spätta (Pleuronectidae ) 93 2 7 0,4 näbbgädda (Belone belone ) 15 0,3 3 0,2 pigghaj (Squalus acanthias ) 12 0,3 abborre (Perca fluviatilis ) 5 0,1 ål (Anguilla anguilla ) 2 <0,1 1 <0,1 laxfisk (Salmonidae ) 1 <0,1 gädda (Esox lucius ) 1 <0,1 totalt 4515 1901 Andelen sill är något högre i materialet från senneolitikum, men det beror snarast på ovanligt goda bevaringsförhållande i den aktuella anläggningen än en förändring av fisket över tid. I flertalet fiskbensmaterial från senmesolitkum och tidigneolitikum från Öresund är det också torskfisk som är klart dominerande i fiskfångsterna (bilaga 9). Det tycks också som att torskfisket varit mer betydelsefullt i södra Öresund än i Vedbaekområdet, vilket troligtvis återspeglar lokala förhållanden. I Vedbaek har troligtvis mer fisk fångats i den vik som boplatserna låg invid. Den senmesolitiska/tidigneolitiska boplatsen Skjutbanorna 1A liksom en grop från Hyllie daterad till sent mellanneolitikum B tidigt senneolitikum i närheten av Bunkeflostrand 15:1 har över 97 % torskfisk som tyder på ett likartad stor betydelse av torskfiske i Malmöregionen över en längre tidsperiod (bilaga 9). Att torskfisket har varit av stor betydelse är inte förvånande med tanke på artens betydelse i nutid och historisk tid. Längs med Skånes kuster var ordet fisk förr synonymt med torsk, vilket återspeglar artens betydelse (Svanberg 2000). Ben från sill är mer frekvent förekommande i benmaterialet från Bunkeflostrand 15:1 i jämförelse med flertalet stenålderslokaler från Öresundsområdet (bilaga 9). Det är dock osäkert om detta betyder att sillfisket var mer betydelsefullt här eller ifall skillnader i förekomst av sillben beror på bevaringsförhållande och tillvaratagande. Ifrån Bunkeflostrand 15:1 har en relativt stor andel av fyllningarna vattensållats och i några av anläggningarna var det goda bevaringsförhållanden för fiskben. När det gäller övrig fisk från Bunkeflostrand 15:1 så är de så pass fåtaliga att det snarare rör sig om bifångst vid torsk- och sillfiske eller kompletterande fiske, men med relativt begränsad betydelse. Storlek och fiskemetoder I materialet finns ben från småtorsk med längder på 33 cm till storfångster av fiskar på 103 cm. Medelvärdet för totallängd av torsk baserat på första och andra kotan ligger på 56 cm (n= 109). Fördelningen av storleken på torsk har dock inte en typisk normalfördelning kring medelvärdet (figur 4). Merparten (57 %) av den fångade torskfisken ligger kring 45 60 cm med en grupp av större fisk på över 70 cm (17 %). Storleken på torsk från Stationsvej 19, Vedbaek, visar på en typisk fördelning för senmesolitiska boplatser från Öresundsregionen med en stor andel mindre torsk kring 35 50 cm (figur 4). Tolkningen av torskfisket på dessa senmesolitiska boplatser är att det i huvudsak rör sig om ett kustnära fiske med stationära fiskeredskap som mjärdar (Enghoff 1983; 1991). Historiska källor anger också att Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 11

mjärdar och andra ryssjeredskap använts för fiske av torsk på grundare vatten (Andersson 1964). Storleksfördelningen på Bunkeflostrand 15:1 med en koncentration av mindre torsk visar likheter med den från Vedbaek och respresenterar möjligtvis ett liknande kustnära fiske med stationära fiskeredskap som under mesolitikum. Den fångade torsken från Bunkeflostrand 15:1 är dock något större än den från exempelvis Stationsvej 19 (figur 4), vilket möjligtvis skulle kunna indikera ett fiske på djupare vatten. Detta är skillnader som kan bero lokala skillnader i fiskevattnen snarare än förändringar av fiskemetoder. Storleksfördelningen av torskfisk från Bunkeflostrand 15:1 skiljer sig från de mesolitiska boplatserna i Öresund genom att den innehåller en högre andel större torskar med längder över 70 cm. Sannolikt representerar den större torsken fiske på djupt vatten med krok, eftersom större torskar sällan går in på grundare vatten. Ett förarbete till en krok har hittats i en anläggning (A118470) vilket tyder på att krokfiske har bedrivits. Storleksfördelningen kan alltså tolkas bero på två olika slags torskfiske där de största fångsterna kommer från kustnära fiske av mindre torsk med stationära fiskeredskap medan de stora fiskarna är resultatet av krokfiske på djupare vatten. Att det rör sig om olika fiskemetoder som resulterat i fångster av olika storlek är tydligare när storleken i skilda anläggningar studeras (figur 5). Fördelningen av storlek på torsk varierar något mellan de anläggningar med de mest omfattande fiskbensmaterialen, vilket tyder på skillnader av fångsterna. Brunnen A10370, som har det mest omfattande fiskbensmaterialet, skiljer ut sig från övriga genom att innehålla en relativt större andel (44 %) torskar med en totallängd över 70 cm. Övriga anläggningar innehåller endast mellan 7 och 17 % av torskfisk i denna storleksklass (figur 5). Då anläggningen A10370 har en 14 C- datering till senneolitikum, medan de andra är daterade till mellanneolitikum B är det möjligt att skillnaderna i storlek indikerar en ökad betydelse av krokfiske på djupare vatten över tid. Naturligtvis är detta högst osäkert då det endast rör sig om en anläggning med senneolitisk datering och skillnaderna kan bero på andra faktorer som när på året fisken fångats eller slumpfaktorer. I en anläggning (A656) från Hyllie daterad till sent mellanneolitikum B tidigt senneolitikum finns också en relativt stor andel större torsk liksom i den yngre anläggningen från Bunkeflostrand 15:1 (figur 4). Storleksberäkningen för materialet från Hyllie är dock mer osäker och är inte direkt jämförbar då den är baserad på uppskattningar av precaudala kotor vars storlek varierar något beroende på deras plats i ryggraden samt att flera av måtten kan komma från en individ. Möjligen visar dock storleksfördelningen från de två anläggningarna från Bunkeflostrand 15:1 och Hyllie på ett skifte mot ett mer omfattande krokfiske av större torsk över tid. I storleksfördelningen av torsk från Sandeplan, Falsterbo, en lokal daterad till bronsålder, finns endast en liten andel torsk mindre än 50 cm (5 %), vilket tyder på att torskfisket på grunt vatten saknade betydelse och att merparten troligtvis fångades med krok eller möjligtvis nät på djupare vatten (Cardell 1996). Om detta beror på lokala skillnader i fiskevatten kan inte uteslutas, men storleksförändringen tyder på ett skifte från kustnära fiske med stationära fiskeredskap under mesolitikum med ökad betydelse av krokfiske under neolitikum och bronsålder i Öresund. 12 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

50 45 Bunkeflostrand 15:1 40 35 30 antal 25 20 15 10 5 0 50 45 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 TL (cm) Vedbaek - Stationsvej 19 40 35 30 antal 25 20 15 10 5 50 45 0 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 TL (cm) Hyllie (A 656) 40 35 30 antal 25 20 15 10 5 0 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 TL (cm) Figur 4. Totallängd på torskfisk (Gadidae) från Bunkeflostrand 15:1, den mesolitiska boplatsen Vedbaek och en anläggning från sent mellanneolitikum B tidigt senneolitikum (A656) från Hyllie. De två övre histogramen baseras på beräkningar utifrån mätningar av vertebrae 1 och 2 enligt Enghoff (1991) medan storleken för torsk från Hyllie baseras på uppskattningar av vertebrae precaudale. Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 13

20 A 10370 (n= 78) 15 antal 10 5 0 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 totallängd (mm) A 120020 (n= 60) 15 antal 10 5 0 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 totallängd (mm) A 119384 (n= 55) 15 antal 10 5 0 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 totallängd (mm) A 199999 (n= 41) 15 antal 10 5 0 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 105 totallängd (mm) Figur 5. Totallängd på torskfisk (Gadidae) från fyra olika anläggningar från Bunkeflostrand 15:1. De två övre histogramen baseras på beräkningar utifrån praemaxillare, dentale, vertebrae 1 och 2 enligt Enghoff (1991) och Cardell (1996). 14 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

antal 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Sill (Clupea harengus) Bunkeflostrand 15:1 Tågerup 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 totallängd (mm) Figur 6. Storlek på sill från Bunkeflostrand 15:1 i jämförelse med den mesolitiska boplatsen Tågerup (Eriksson & Magnell 2001). Beräkningar och mått enligt Höglund (1977). Sillen från Bunkeflostrand 15:1 tycks vara något mindre än den från Tågerup, men på grund av de få mätbara benen är det osäkert ifall det finns några faktiska skillnader mellan materialen. Även ifall skillnaderna är faktiska så är det relativt små skillnader som gör det svårt att avgöra huruvida det beror på en minskning av storlek på sill i Öresund från mesolitikum till senare delen av neolitikum eller skillnader i sillfisket. Då endast enstaka ben från spätta har kunnat mätas för beräkning av totallängd är det problematiskt att tolka storleken och fisket av dessa arter. Beräkningarna visar dock att spätta som fångats av fiskarna vid Bunkeflostrand 15:1 var större i jämförelse med de från den mesolitiska boplatsen Tågerup. Skillnaderna beror troligtvis på lokala förhållanden. Spätta från Tågerup har tolkats komma från strandnära fiske av framför allt skrubba i den smala vik som boplatsen låg vid. De relativt stora spättorna från Bunkeflostrand 15:1 tyder snarare på fiske på djupare vatten. Merparten av spätta från senmesolitiska boplatser från Vedbaek ligger i samma storleksklass som spätta från Bunkeflostrand 15:1 (Enghoff 1994). 7 6 5 Spätta (Pleuronectidae ) Bunkeflostrand 15:1 Tågerup antal 4 3 2 1 0 12 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 totallängd (mm) Figur 7. Storlek på spätta från Bunkeflostrand 15:1 i jämförelse med den mesolitiska boplatsen Tågerup (Eriksson & Magnell 2001). Beräkningar och mått enligt Enghoff (1991). Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 15

Anatomisk fördelning och tillvaratagande av fisk Det är endast från torskfisk som ett tillräckligt omfattande material finns för en meningsfull analys av den anatomiska fördelningen. När det gäller övriga arter som sill och spätta så utgörs merparten av benen av kotor, men enstaka kranieben förekommer även (bilaga 6). Från torskfisk är kotor det mest förekommande benslaget, men även ben från huvudregionen är väl representerade. Att kotor är frekvent förekommande är naturligt, eftersom det hos en fisk finns ett stort antal kotor. Om hänsyns tas till torskens anatomi vid beräkning av MAU är faktiskt kotor relativt mindre frekvent förekommande än ben från huvudregionen och de tre första kotorna. (figur 8). En tolkning skulle vara att i materialet finns en högre andel ben från huvudregionen och de tre första kotorna, eftersom dessa ben kommer från avskurna torskhuvud som slängts i groparna. Dock kan fiskbenen inte beskrivas som avfall från rensning, eftersom det endast rör sig om skillnader i frekvens och att kotor trots allt är rikligt förekommande. Vid tolkning av anatomisk fördelning av fisk är det vanligt att identifierade benfragment delas upp i tre kroppsregioner; huvudet, skuldergördeln och kotraden. En jämförelse har gjorts av den anatomiska fördelningen av dessa regioner av torskfisk från Bunkeflostrand 15:1 med olika andra benmaterial med torsk (figur 9). %MAU %NISP procent 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 praevomer parasphenoidale basiooccipitale praemaxillare maxillare dentale articulare quadratum hyomandibulare operculum posttemporale supracleithrum cleithrum vertebrae 1 vertebrae 2 vertebrae 3 vertebrae 4 vertebrae precaudale vertebrae caudale Figur 8. Fördelning av torskben från Bunkeflostrand 15:1 utfrån 20 ben från olika anatomiska regioner. Med %NISP avses andel benfragment i förhållande till det mest förekommande benelementet. %MAU är en kvantifieringsmetod som undviker att fragment från samma ben räknas fler gånger samt tar hänsyn till hur frekvent ett benelement förekommer i ett skelett. Som synes i figur 9 är andelen benfragmentet från huvudregionen färre än förväntat i jämförelse med om ben från hela torskar hade hittats. Detta är tvärtemot resultatet av den anatomiska fördelningen baserat på MAU, vilket kan bero på att de baseras på olika kvantifieringsmetoder. En bidragande orsak till underrepresentationen av ben från huvudregionen är att flera av de tunna och sköra benelementen från huvudet saknas eller finns i lågt antal i benmaterialet från Bunkeflostrand 15:1 på grund av bevaringsförhållanden. I figur 8 framgår det att kraftigare ben med hög densitet som praemaxillare och dentale är frekvent förekommande medan få fragment finns av tunna och sköra ben med lägre densitet som hyomandibulare och operculum (Nicholson 1992). 16 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

100 90 80 huvudregion skuldergördel vertebrae 70 andel ben 60 50 40 30 20 10 0 Bunkeflostrand Löddesborg (meso/neo) Sandeplan (BÅ) Lund (M) Schleswig (M) hel torsk Figur 9. Fördelning i procent av benfragment från torskfisk från tre olika anatomiska regioner. meso/neo= mesolitikum/tidigneolitikum, BÅ= bronsålder, M= medeltid. Baserad på uppgifter från (Hallström 1984; Heinrich 1987; Cardell 1996; Cardell under utgivning) Torskben från flera lokaler som senmesolitiska Löddesborg, Sandeplan från bronsålder samt medeltida Lund uppvisar en anatomisk fördelning som i stort återspeglar den av hela fiskar, vilket tyder på konsumtion av färsk fisk vid dessa platser. Fördelningen med en stor andel kotor från medeltida Schleswig är med som exempel på hur det kan se ut när konsumtionen till största del baseras på torkad stockfisk som inte fiskats lokalt (figur 9). Som synes skiljer sig Bunkeflostrand 15:1 från de andra lokalerna genom framför allt den låga andelen ben från skulderregionen. Figur 10. Posttemporale av torsk (Gadus morhua) med skärmärken (pilar) från A10370, Bunkeflostrand 15:1. Foto: Ola Magnell, Malmö Kulturmiljö. Figur 8 visar att posttemporale från skuldergördeln är relativt frekvent förekommande medan andra ben från skuldergördeln som supracleithrum och cleithrum är få. Totalt har exempelvis 275 fragment av dentale identifierats medan endast åtta av cleithrum (varav sju kommer från en anläggning). Det låga antalet fragment från cleithrum är anmärkningsvärt med tanke på att detta är ett av de största och hårdaste benen i torskskelettet och borde alltså vara mer frekvent förekommande (Nicholson 1992). Avsaknaden av cleithrum kan alltså inte förklaras med bevaringsförhållanden som kan vara orsaken till avsaknad av vissa andra sköra benelement. Att posttemporale är mer frekvent förkommande än andra ben från skuldergördeln beror sannolikt på att torsk har rensats på så vis att detta ben har följt med huvudet, vilket skärmärken på sex posttemporale visar (figur 10). Detta skulle också förklara varför posttemporale är lika frekvent förekommande som flera andra ben från huvudregionen, medan övriga ben från skuldergördeln är starkt underrepresenterade. En förklaring till den låga andelen ben från skuldergördeln skulle kunna vara att sidorna fileats från huvud och kotrad med dessa ben sittande kvar. Dessa delar har sedan torkats som klippfisk och har därefter förts från platsen och Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 17

konsumerats på annan plats, vilket skulle kunna förklara underrepresentationen av ben från skuldergördeln. Om denna förklaring stämmer skulle alltså det rika fiskbensmaterialet från groparna innanför palissaden indikera ett intensivt fiske och processande av torkad torsk på platsen. De fiskben från torskben som påträffats skall dock inte ses som endast avfall från hantering av fisk. Det är rimligt att anta att även torskhuvuden konsumerats då denna del fram till nutid på olika håll i Norden har betraktats som en läckerbit som inte gått förlorad (Svanberg 2000). Säsongsanalys För att undersöka när på året palissadanläggningen kan tänkas ha använts har olika säsongsindikatorer utifrån det osteologiska materialet studerats. Flera av de säsongsindikatorer som används i studien bygger på vissa antagande. Säsongsindikationer i form av förekomst av vissa fiskarter förutsätter att dessa i huvudsak fiskats under den period där det idag är som lämpligast att fiska pigghaj, sill och näbbgädda i Öresund. Detta betyder att enstaka fiskar från dessa arter kan ha fångats under andra månader, men att merparten sannolikt fångats under denna period. I nutid simmar näbbgädda under maj juni in genom Öresund för att komma in i Östersjön för att leka och på liknande sätt förekommer sill i huvudsak i vattnen utanför Bunkeflostrand 15:1 i samband med höstleken i september till oktober. På liknande sätt är det under sommarmånaderna som pigghaj kommer in i Öresund och kan bli fiskad (Andersson 1964; Pethon & Svedberg 1995). Ytterligare ett antagande är att fiskens lek och vandringar in i Öresund skett under samma tidpunkter under neolitikum som idag. Under mellanneolitikum B och senneolitikum låg havsnivån flera meter över dagens och salthalten var högre (Christensen 1995). Detta är förhållande som kan ha påverkat näbbgäddans, sillens och pigghajens förekomst i Öresund, men troligtvis stämmer det i stora drag. mars april maj juni juli aug sept okt nov dec jan feb näbbgädda (Öresund) pigghaj (Öresund) sill (Öresund) svin (5-6 m) får (6-9 m) kronhjort - skallfast horn Figur 11. Säsongsindikatorer från Bunkeflostrand 15:1. Svart indikerar kortaste period som platsen måste har nyttjats under. Ett annat antagande när det gäller säsongsanalys är att svin har fötts under våren. Svin kan få kullar året runt, men det är rimligt att anta att reproduktionen hos svin under neolitikum i stort följt det som gäller för deras vilda släktingar. Det är som gynnsammats för svinens chans att överleva vintern om kultingarna föds på våren. Idag föds 85 90 % av alla vildsvin Tyskland och Sverige under perioden februari maj (Briedermann 1986; Lemel 1999). Något som tyder på att antagande att svinen fötts under våren är korrekt är fyndet av en svinkäke från ett djur som bedömts slaktats under augusti september förekom tillsammans med sillben som troligtvis fiskats under september oktober. Med dessa antagande i åtanke så visar säsongsindikatorerna på ett huvudsakligt utnyttjande av palissadanläggningen under sommar och höst (figur 11). Den kortaste möjliga användningstiden för platsen tycks vara juni till oktober. De palaeobotaniska analyserna av makroprover med fynd av sädeskorn och hasselnötter passar väl in i detta mönster. Ett undantag är dock förekomst av frön av havtorn vars bär med fördel plockas under vinterhalvåret (Gustafsson 2007). Detta skulle betyda att säsongen skulle kunna utökas med en eller ett par månader på hösten. 18 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Som alltid med säsongsanalyser är det viktigt att beakta att de indikationer på när en plats nyttjats ofta återspeglar vissa aktiviteter som jakt och fiske, vilket inte behöver betyda att människor inte har vistats på platsen under andra årstider. Merparten av fisket och slakt tycks dock ha skett under sommar och tidig höst. Rituella deponeringar av djur- och människoben? I följande avsnitt diskuteras depositioner av ben och horn i gropar och brunnar från området som kan tolkas som rituella eller som i övrigt är anmärkningsvärda. Rituella nedläggelser i en brunn? I centrum av området påträffades i fyllnadslager i en brunn (A10370) daterad till senneolitikum ett benmaterial vars sammansättning och fyndsammanhang tyder på avsiktliga depositioner. Brunnen var 1,15 m djup och i botten låg ett vattenavsatt lager (lager 7). I efterföljande ifyllnadslager (lager 6) av lerig silt påträffades ett fällhorn av kronhjort som täcktes av en mycket riklig förekomst av fiskben, sammanlagt 1,1 kg. Ovan koncentrationen med fiskben (i huvudsak torskfisk) fanns även ett fällhorn av kronhjort. I lagret fanns i övrigt endast en hundtand (som 14 C- daterats), en benpryl av mellanhandsben från rådjur samt 40 fragment från får/get varav 14 kunde identifieras som får. Dessutom fanns ytterligare 25 fragment från får/get/rådjur, vilka troligtvis även kom från får. Figur 12. Ben av lamm (6 9 månader) från en brunn (A10370), vilka kan komma från samma djur. Överst till vänster delar av kranium (på bilden os maxillare, os occipitale), mitten till vänster underkäke (mandibula) från vänster sida, nederst till väster kotor (vertebrae thoracicae, lumbales) och till höger i bild vänster bakben (coxae, femur, tibia, astragalus, metatarsus). Benen visade sig komma från minst två individer varav ett lamm och ett ungt får. Anatomisk passform, ålder och storlek på benen indikerade att det rör sig om en deposition av ben från endast två djur. Lammet representeras av delar av kranium (os nasale, os maxillare, os frontale, os zygomaticum, os parietale, os occipitale), vänster underkäke, tio kotor Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 19

(v.thoracicae 6 st, v.lumbales 4 st) samt vänster bakben (coxae, femur, tibia, astragalus, metatarsus) (figur 12). Åldersbedömning på underkäken visar att den kommer från ett lamm slaktat vid 6 9 månaders ålder, sannolikt under hösten. Storleken på övriga ben från lamm stämmer överens med denna ålder. Figur 13. Ben från ett ungt får (12 24 månader) från en brunn (A10370). Flera av benen har anatomisk passning, vilket tyder att benen kommer från ett djur. Överst till vänster delar av fårskalle (os zygomaticum, os parietale, os occipitale), ovan till vänster kota (vertebrae lumbales) och korsben (sacrum), nedan till vänster skärmärke efter styckning på lårben (caput femoris). Nederst till vänster handlovsben (carpi radiale) med svartbränd fläck, i mitten vänster framben (scapual, humerus, radius, carpi radiale) och till höger i bild vänster bakben (coxae, femur, tibia, astragalus, calcaneus). Det unga fåret representeras även med delar av kranium (os zygomaticum, os sphenoidale, os temporale, os parietale, os occipitale), två ryggkotor (v.lumbales), korsbenet, vänster framben (scapula, humerus, radius, carpi radiale) och vänster bakben (coxae, femur, tibia, astragalus, calcaneus) (figur 13). Epifyssammanväxning tyder på att fåret varit 12 24 månader vid slakt. Ett rimligt antagande utifrån benens storlek och fyndsammanhanget med lammet är att fåret dödats vid 18 21 månader under sin andra höst. Det som utmärker fyndet är att det rör sig om ben från endast två individer, vilket indikerar en deposition under en kort tid. Även valet av kroppsdelar med huvud, delar av kotrad samt extremiteter från vänster sida från både lammet och fåret tycks också vara ett icke slumpmässigt urval Depositionen och hur benen framställs i figur 12 och 13 missleder en att misstänka att det rör sig om depositioner av hela stycken av fram- och bakben som lagts ned i brunnen. Detta är inte fallet. Skärmärken visar att leder styckats upp och att kött filéats från benen innan de deponerats. Styckningsspår finns på nackkondylerna (condylus occipitalis), proximal och distal humerus samt proximal femur från fåret. Spår efter filéing finns på scapula, v.lumbales, femur och tibia från fåret. En svartbränd fläck på den distala ledytan av carpi radiale 20 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

visar på eldpåverkan som troligtvis kommer från tillagning där den utstickande carpalbenet svetts då framläggen grillats. Dock tycks det som rörbenen inte har märgspaltats, vilket annars är normalt för större märgben från stenåldersboplatser. Fragmenteringen av humerus och femur har sannolikt orsakats under utgrävningen. Orsaken till att inte märgspalta ben skulle kunna vara att djuren var i dålig kondition med låg fetthalt i benmärgen, men de borde inte vara det med tanke på att djuren tycks ha slaktats på hösten då de vanligen är i bra skick. Den speciella art- och elementsammansättningen, avsaknaden av gnagmärken och vittring på det osteologiska materialet samt stratigrafi och fyndomständigheter tyder alltså på att benen i brunnen har deponerats under en kort period innan den fyllts igen, kanske efter en säsong. Indikationer i form av ben från näbbgädda, sill och lammet tyder på att det skett under tidig sommar till tidig höst. Det verkar alltså som att efter att anläggningen har upphört att fungera som brunn, kanske på grund av att den sinat eller vattnet blivit otjänligt, har den fyllts igen med först ben och sedan jord. Först har ett fällhorn från kronhjort lagts ned i gropen sedan har stora mängder fiskben slängts ned tillsammans med benen från får. Lager 6 var så pass rikt med fiskben att det till största delen utgjordes av ben. Mängden fiskben illustreras på omslaget till rapporten där de artbestämda fiskbenen tillsammans med de två hjorthornen från A10370 visas. Från brunnen finns 1 710 identifierade benfragment från torskfisk från minst 33 torskar. Troligtvis kommer benen från ett betydligt större antal fiskar. Genom att använda en statistisk metod för att uppskatta populationsstorlekar som kallas Lincoln Index kan det förväntade antalet torskar benen från brunnen representerar beräknas, vilket ger ett värde på 891 individer (Fieller & Turner 1982). En liknande metod av Wild & Nichols (1983) ger ett betydligt lägre värde på 475 fiskar. De intressanta är inte det exakta antalet fiskar utan att det rör sig om ben från hundratals torskar. Då fiskben sannolikt har deponerats under en begränsad period ger denna anläggning en bild av de stora mängder torsk som fångats och förts till platsen. Tillsammans med torskfisken fanns i brunnen också relativt mycket ben från sill (178 fragment) samt enstaka ben från annan fisk som spätta, ål och näbbgädda. I lagret med fiskben låg även benen från lamm och får. Det tycks alltså som ett lamm och ungt får har slaktats och konsumerats kanske i anslutning till brunnen varefter valda delar som huvud, delar av kotrad samt vänster extremitetsben har deponeras. Därefter har ytterligare ett fällhorn från kronhjort lagts i varefter jordmassor fyllt igen anläggningen genom medveten igenfyllning eller genom erosion. Att betrakta benmaterialet från brunnen som ett rent avfallsmaterial verkar inte rimligt med tanke på det som beskrivits ovan. Det ger snarare intrycket att det utgörs av utvalda delar som deponerats enligt ett uttänkt mönster. Syftet med denna rituella deposition är det endast möjligt att spekulera om. En tolkning är att det rör sig om ritualer som rör avslutandet av användandet av anläggningen som en brunn, men minst lika rimligt är att ritualerna inte har direkt med brunnen att göra. En alternativ tolkning är att det är rituella handlingar förknippade med fiskben och fiskelyckan, vilket känns rimligt med tanke på fiskets stora betydelse på platsen samt de föreställningar och ritualer kring fisket som finns beskrivet från exempelvis etnologiska källor (Svanberg 2000). Rituella depositioner i andra brunnar Det finns inga andra lika utmärkande deponeringar av osteologiskt material i brunnar och gropar som den ovan beskrivna, men flera som kan ha haft en rituell prägel. En parallell finns från en annan brunn (A199999) som delvis grävdes ut under förundersökningen (FU A1830). Brunnen låg i den östra delen av det inhägnade Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 21

området. I bottenlagret på anläggningen har delar av ett hundhuvud (os maxillare, mandibula) från en sex till sju månaders valp deponerats tillsammans med stången från ett kronjortshorn (figur 14). Det följande ifyllnadslagret är även det rikt på fiskben från i huvudsak torskfisk. Sammanlagt 796 fragment från minst 27 torskar har identifierats. Av övrig fisk är sill relativt frekvent förkommande samt enstaka ben från spätta, näbbgädda, ål och pigghaj. I benmaterialet finns inga tecken på deponeringar av valda delar av får utan istället ett bredare urval av ben från främst rådjur, men även kronhjort, svin och nötkreatur. Ett intressant fynd är ett tåben (phalanx proximalis I) från höger stortå från en vuxen människa. Hur tåbenet har hamnat i brunnen är oklart. I anläggningens närhet finns inget som tyder att benet skulle komma från störda gravar. Människoben förekommer relativt frekvent i olika former av neolitiska kontexter som inte är gravar och brukar ofta tolkas som en indikation på rituella aktivteter (Kaul 1994). I övriga anläggningar med riklig förekomst av fiskben finns det inga liknande utmärkande sammansättningar av benmaterialen. Ifrån en förvaringsgrop (A3662) vid palissadens västra avgränsning finns dock ett intressant benmaterial. Bortsett från en lös tand av rådjur återfanns i gropen tre benfragment av hund (radius, ulna och vertebrae lumbales) samt ett fällhorn från kronhjort (figur 14). Hornet var komplett bortsett från att mellantaggen hade huggits bort. Nedläggelsen av ett utmärkt råmaterial i form av ett helt horn längs med sidan på nedgrävningen tillsammans med hundben ger intryck av ett utvalt benmaterial och inte en mer slumpmässig avfallshantering. Kronhjortshorn Med fynd av hjorthorn i 14 anläggningar är horn näst efter torskfisk den mest förekommande kategorin osteologiskt material från däggdjur, mer än exempelvis ben från boskap (tabell 1). Detta tyder på att hornen har spelat en viktig roll på platsen. Fyndkontext samt hanteringen av hornen tyder på att de även kan ha haft en symbolisk betydelse utöver den rent praktiska som råmaterial till redskap. Fynden av horn varierar mellan olika anläggningar med vad det är för delar samt dess bevaringsgrad (figur 14). Flera horn är välbevarade, men merparten är mycket sköra och har fragmenterats kraftigt vid tillvaratagandet och det har i vissa fall inte med säkerhet kunnat urskiljas ifall de kommer från älg eller kronhjort. Dock finns inga säkra belägg för älghorn, men 13 fynd av kronhjortshorn. Hornen utgörs av tre hela horn med avsaknad av varierande antal taggar (A3662, A10370), ett fynd av en hornstång (FU A1830), hornkrona i två gropar (A125399, A127937), rosenstock med rosenkrans (A2538), taggar (A3495, A10385, A118824, A120711, A128616) och mindre hornfragment vilket förekom i flera anläggningar (A107935, A118470, A119691, A120412). Fynden av hornkronor, taggar och mindre fragment kan tolkas som spill från hornhantverk. På fem hornfynd finns huggspår efter kapning av taggar, stång respektive krona. Den relativt spridda förekomsten av horn (bilaga 14) kan ses som en indikation på att det skett i större utsträckning än vid vanliga boplatser, men dess omfattning och betydelse är svår att kvantifiera. Genom att beräkna andelen benartefakter och bearbetat osteologiskt material i förhållande till antal identifierade däggdjursben (NISP) har ett försök gjorts att kvantifiera frekvensen av bearbetat ben. 22 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Figur 14. Kronhjortshorn från Bunkeflostrand 15:1. Pilar visar på svartbrända områden. Foto: överst till vänster Gabriel Wall, Malmö Kulturmiljö; övriga Ola Magnell, Malmö Kulturmiljö. De 21 fragmenten med spår efter ben- och hornhantverk från Bunkeflostrand 15:1 i form av förarbete till krok (1 st), sylar eller spetsar av ben (7 st), horn (8 st) och ben med bearbetningsspår (5 st) utgör 13 %. Detta är en relativt hög frekvens i jämförelse med andra material som exempelvis trattbägarboplatserna Hunneberget och Spodsbjerg där bearbetat ben endast utgör 3 % (Nyegaard 1985). På grund av det relativt begränsade benmaterialet från däggdjur på Bunkeflostrand 15:1 bör dock inga långtgående slutsatser dras om benhantverkets omfattning på platsen, men tydligt är att viss produktion av ben och horn redskap har skett. Fragment av horn förekommer vanligen på neolitiska boplatser i Sydsverige, men sällan så frekvent som i det osteologiska materialet från Bunkeflostrand 15:1. Ett undantag är de neolitiska flintgruvorna från Ängdala utanför Malmö där just delar av kronhjortshorn förekommer frekvent. Horn har sannolikt använts som grävredskap vid brytning av flinta. Fynd av hornhackor finns, men Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 23