Biotopkartering av Almaån Naturvärden och behov av restaureringsåtgärder i ett biflöde till Helge å

Biotopkartering av Almaån 2009 Naturvärden och behov av restaureringsåtgärder i ett biflöde till Helge å

Titel: Biotopkartering av Almaån 2009- Naturvärden och behov av restaureringsåtgärder i ett biflöde till Helge å Utgiven av: Författare: Projektägare: Beställning: Copyright: Länsstyrelsen Skåne Karin Almlöf och Marie Eriksson (Calluna AB och Länsstyrelsen Skåne) Pernilla Olsson Länsstyrelsen Skåne Länsstyrelsen Skåne Miljöenheten 205 15 Malmö Telefon 010-224 10 00 Länsstyrelsen Skåne ISBN: 589-48391-09 Rapportnummer: 2014:45 Layout: Tryckeri, upplaga: Länsstyrelsen Skåne Länsstyrelsen Skåne, 25 ex Tryckår: 2014 Omslagsbild Almaån, vattendragssträcka 79, öppen strand. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB.

Förord Denna rapport beskriver resultaten från en biotopkartering av Almaån, 2009. Almaån rinner genom Hässleholms och Östra Göinge kommuner och tillhör Helge å:s avrinningsområde (088). Åns huvudfåra börjar i Finjasjöns utlopp och rinner i huvudsak genom ett jordbrukslandskap med inslag av lövskog, för att slutligen mynna i Helge å, strax nordost om Hanaskog. Almaån är ett av de större biflödena till Helge å och utgörs av fem vattenförekomster: Almaån: Hörlingeån-Finjasjön (SE622815-136974), Almaån: Farstorpsån-Hörlingeån (SE622899-137257), Almaån: Lillån-Farstorpsån (SE623185-137699), Almaån: Fjärlövsån-Lillån (SE623251-138203) och Almaån: Helge å- Fjärlövsån (SE622893-138841) vilka ansluter till vattenförekomsten Helge å: Bivarödsån-Almaån (SE622692-139622). Rapporten har kommit till som en del i arbetet med miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag, inom vilket Almaån är utpekad som ett nationellt särskilt värdefullt vatten med avseende på både natur- och fiskevärden. Resultaten beskriver bland annat identifierade nyckelbiotoper och restaureringsbehov och kommer att ligga till grund för framtida skydds- och eventuella restaureringsåtgärder av vattendraget. Biotopkarteringar av vattendrag utgör även viktiga kunskapsunderlag inom arbetet med EU:s ramdirektiv för vatten där utgångspunkten är att god ekologisk status i sjöar och vattendrag ska upprätthållas eller uppnås senast år 2015. Resultaten från denna biotopkartering har legat till grund vid framtagandet av fiskevårdsplan för Almaån, 2009, som utfördes av Calluna AB på uppdrag av Länsstyrelsen Skåne. Fältarbete, datasammanställning och rapportskrivning utfördes under år 2009 av Calluna AB, på uppdrag av Länsstyrelsen Skåne. Karin Almlöf, Calluna AB har varit projektledare och är huvudförfattare till rapporten. Pernilla Olsson har varit projektägare och har tillsammans med Marie Eriksson lett projektet på Länsstyrelsen samt granskat och gett synpunkter på rapporten. Marie Eriksson har dessutom fungerat som stöd i arbetet beroende på överlämnande av biotopkarteringsansvaret till Pernilla Olsson. Projektet har bekostats med medel från Naturvårdsverket inom ramen för arbetet med miljökvalitetsmålen och restaurering av vattendrag. Marie Eriksson har korrigerat, kompletterat och skrivit om delar av texten samt tillsammans med Alice Nicolle, Länsstyrelsen Skåne, gjort den slutliga layouten. Malmö december 2014 Marie Eriksson Miljöavdelningen

Innehållsförteckning FÖRORD... 3 SAMMANFATTNING... 7 INLEDNING... 9 Vattendrag... 9 Biotopkartering... 9 Syfte... 9 Områdesbeskrivning... 10 METOD OCH BERÄKNINGAR... 12 Genomförande och avvikelser... 13 Flygbildstolkning och kartstudier... 13 Fältkartering... 13 Lagring och bearbetning av data... 14 Beräkningar... 14 Digitala nätverk... 15 ETT NATURLIGT VATTENDRAG... 16 RESULTAT... 18 Omgivning/Närmiljö... 18 Omgivning... 18 Närmiljö... 19 Skyddszoner... 20 Vattennära zon... 21 Buskskikt... 22 Vattenbiotopen... 23 Strömförhållanden... 24 Bottensubstrat... 25 Vattenvegetation... 25 Skuggning av vattenytan... 27 Död ved... 28 Rensning... 28 Öringbiotoper... 29 Strukturelement... 29 Nyckelbiotoper... 31 Kulturmiljöer... 34 Påträffade arter... 34 Tillrinnande diken och vattendrag... 35 Vandringshinder... 35 DISKUSSION OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG... 36 Skydd av värdekärnor... 36 Öringbiotoper... 37 Skyddszoner... 38 Bättre skuggning... 40 Död ved... 41 Vandringshinder... 41 5

Vh 1 och vh 2... 41 Vh 3... 42 Vh4... 43 Vh 5 och vh 6... 43 Vh 7 och vh 8... 44 Vh 9... 44 Skyddszoner till tillrinnande biflöden... 45 Avlopp och vattenuttag... 46 Vägpassager... 46 Återmeandring... 47 Almaån som musselbiotop... 47 LITTERATURFÖRTECKNING... 49 KARTOR... 50 TIDIGARE BIOTOPKARTERINGSRAPPORTER VID LÄNSSTYRELSEN I SKÅNE51 BILAGOR... 55 Bilaga 1. Ordlista... 55 Bilaga 2. Nyckelbiotoper... 56 Bilaga 3. Biflöden... 59 Bilaga 4. Vandringshinder... 61 Kartor... 63 Bilaga 5 A-D. Markanvändning Bilaga 6 A-D. Skyddszoner och skuggning av vattendraget Bilaga 7 A-E. Dominerande strömtyper, nyckelbiotoper och rensning Bilaga 8 A-E. Öringbiotoper Bilaga 9 A-B. Vandringshinder 6

Sammanfattning Under juli månad 2009 biotopkarterades Almaån, i Helge å:s vattensystem (088) i Hässleholm och Östra Göinge kommuner, med syftet att ta fram åtgärdsförslag inom ramen för vattenförvaltningsarbetet och för att stärka och bevara befintliga naturvärden. Att genomföra en biotopkartering av ett vattendrag är ett mycket bra sätt att få en sammanfattande bild av vattendraget vad gäller exempelvis naturvärden, skyddsvärda miljöer, omgivande markanvändning, dominerande strömhastighet, påverkan från rensning etc. Almaån är ett vattendrag som kan delas in i fyra områden av olika karaktär. Den övre delen rinner genom en varierande miljö bestående av omväxlande lövskogar, jordbruksmark och artificiell mark förbi Hässleholm. Vattendraget rinner därefter i nordlig riktning och norr om Hässleholm tar ett område med åkermark vid som fortsätter fram till vattendragets nordligaste punkt strax öster om Algustorp. Här tar nästa område vid där vattendraget rinner söderut genom ett lövskogsparti. I den här delen är inte Almaån rensad i lika hög grad som ån är från Finjasjön fram till Algustorp. Lövskogspartiet varar i ca 2,5 km innan jordbruksmarken återigen tar vid och vattendraget viker av och rinner österut fram till sammanflödet med Helge å:s huvudfåra, strax nordost om Hanaskog. Liksom området uppströms lövskogspartiet är vattendraget även nedströms kraftigt rensat och omgrävt. Från vattenkraftverket i Spånga och fram till sammanflödet har vattendraget fått behålla sitt naturliga, ringlande lopp. I princip hela vattendraget är lugnflytande och fungerar dåligt som öringbiotop. Vid de fem lokalerna Spånga, Sinclairsholm, Laxbro, Brittedal och ett omlöp strax nedströms utloppet vid Finjasjön, finns högre vattenhastighet och bättre öringlokaler. Totalt pekades så mycket som 31 vattenanknutna nyckelbiotoper ut, varav 26 är noterade som potentiella. Nyckelbiotoperna består av två sammanflöden, en brink, 13 kulturmiljöer, två öppna stränder, en forssträcka, fyra strömvattensträckor, en lugnflytande sträcka, två kvillområden, fyra korvsjöar och en hävdad mad. En biotopkartering belyser inte bara ett vattendrags karaktärsdrag och värdekärnor, utan identifierar också hot och åtgärdsbehov. Under biotopkarteringen identifierades nio vandringshinder. Två finns vid Spånga, ett vid Laxbro, ett vid Ekmöllan, två vid Brittedal, ett vid Strömsfors, ett vid Almgården och ett vid Finjasjöns utlopp. Samtliga hinder är åtgärdade genom att fiskvägar har skapats i form av omlöp eller att delar av gamla stendammar öppnats upp. De båda kraftverksdammarna vid Spånga och Brittedal bör ses över så att vattenföringen hålls på en nivå med relativt naturlika flödesförhållanden s.k. ekologiskt anpassade flöden, för att undvika att fårorna nedströms torrläggs och undvika för höga flöden vid ökad tappning. 7

Ytterligare åtgärder som behövs vid Almaån är att etablera/ bredda befintliga skyddszoner mot vattendraget. Vid ett flertal sträckor kantas vattendraget av åkermark utan tillfredsställande skyddszon. Skyddszonerna bör ses över intill de tillrinnande diken och vattendrag som kantas av åkermark eller som riskerar att erodera och därmed bidrar med ökad, onaturlig partikeltransport från biflödet till vattendraget. En väl fungerande skyddszon mellan åker och vattendrag skulle förhindra onödigt näringsläckage till Almaån, som i sin tur förs vidare till Helge å. Under biotopkarteringen identifierades fem avloppsrör och sju vattenuttag som bör åtgärdas för att minska negativ påverkan på vattendraget. Förhoppningsvis kan dessa åtgärdsförslag bidra till att nödvändiga åtgärder kan genomföras för att den biologiska mångfalden i Almaån bevaras och förbättras. 8

Inledning Vattendrag Rinnande vatten erbjuder en stor variationsrikedom av biotoper både i och i anslutning till vattendragen. Denna omväxlande miljö resulterar i en stor artrikedom och bidrar till en betydande del av den biologiska mångfalden i landet. En artrikedom som utarmats till följd av mänsklig aktivitet framför allt i samband med vattenkraftsutbyggnad, jordbruk och skogsbruk. Exempel på aktiviteter som ger negativ påverkan på vattendragen är dikning, avverkning med körskador som följd, rensning, vägbyggen mm (Halldén et al. 2002). Ett led i att nå miljömålen Levande sjöar och vattendrag och Ett rikt växt och djurliv är att se till att dessa artrika biotoper får ett fullgott skydd och att fysiskt påverkade vattendragssträckor restaureras med målet att uppnå ekologisk funktionalitet. Biotopkartering Den 6-21 juli 2009 genomförde Calluna AB en biotopkartering av Almaån, på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län. Biotopkarteringen är utförd enligt metodiken Biotopkartering-vattendrag, metodik för kartering av biotoper i och i anslutning till vattendrag (Halldén et al. 2002). Metoden är framtagen av Länsstyrelsen i Jönköpings län och syftar till att lokalisera och kvantifiera olika biotoper i vattendragen och dess närmiljö, samt att beskriva dess påverkansgrad. Fältarbetet genomfördes av Anna Bergkvist tillsammans med Caroline Svärd som assistent. Databearbetning och digitalisering gjordes av Anna Bergkvist medan Karin Almlöf har varit projektledare och huvudförfattare till rapporten. Syfte Huvudsyftet med denna biotopkartering var att inom ramen för vattenförvaltningsarbetet och miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag ta fram specifika åtgärdsförslag, som gynnar vattenbiotopen och dess växt- och djurliv. I detta ingår att ta fram specifika åtgärdsförslag för arter och livsmiljöer med åtgärdsprogram. Den erhållna kunskapen och särskilt de specifika åtgärdsförslagen ska kunna användas som underlag för beslut om restaureringsåtgärder som rör exempelvis vandringshinder, rensning, skyddszoner mm. Resultaten ska dessutom utgöra underlag i en kommande fiskevårdsplan för Almaån. Syftet är också att finna och peka ut vilka naturvärden och skyddsvärda miljöer som finns kopplade till vattendraget. 9

Områdesbeskrivning Almaån tillhör Helge å:s Faktaruta Almaån avrinningsområde (088) och rinner Vattendragskod 088-7 genom Hässleholm och Östra Avrinningsområdets storlek 883 km2 Göinge kommuner (figur 1). Åns Vattendragets totala längd 42332 m huvudfåra startar vid Finjasjöns Biotopkarterad vattendragslängd 44184 m utlopp strax väster om Hässleholm Biotopkarterad strandlängd 87247 m och slingrar sig sedan österut tills Fallhöjd biotopkarterad sträcka 27 m den rinner samman med Helge å vid Hanaskog. Almaåns karaktär är ett Lutning biotopkarterad sträcka 0,06 % lugnflytande vattendrag i Medelbredd biotopkarterad sträcka 15,9 m jordbrukslandskap. Från utloppet i Medeldjup biotopkarterad sträcka 0,85 m Finjasjön rinner vattendraget i nordostlig riktning förbi Hässleholm, genom jordbruksmarker fram till Almås öster om Algustorp. Här byter vattendraget riktning och rinner söderut till Laxbro där det återigen byter riktning österut till sammanflödet med Helge å. Omgivningarna domineras av jordbruksmark men i avrinningsområdet finns även en hel del artificiell mark och skogsmiljöer. Biotopkarteringen började vid sammanflödet med Helge å (X: 622802, Y: 139460) och avslutades vid Finjasjön (X: 622727, Y: 136916). Almaån är utpekat som ett nationellt särskilt värdefullt vatten, med avseende på både naturvärden och fiskevärden. Figur 1. Almaåns avrinningsområde markerat med rosa och den biotopkarterade huvudfåran markerad med blått. 10

Almaån är ett unikt vattendrag då alla sju inhemska stormusselarter finns i vattensystemet och sex av dem finns i Almaåns huvudfåra, varav den tjockskaliga målarmusslan (Unio crassus) finns med ett reproducerande bestånd (muntligen Marie Eriksson Länsstyrelsen i Skåne län, Nekoro & Sundström 2005, Ljungberg, P. & Svensson, M. 2010). Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera), tjockskalig målarmussla (Unio crassus) och flat dammussla (Pseudanodonta complanata) är rödlistade, även äkta målarmussla (Unio pictorum) kom in i rödlistan 2010 (U. Gärdenfors (ed.) 2005 & 2010). De två förstnämnda stormusselarterna är upptagna i separata åtgärdsprogram (Lundberg, S., Bergengren, J. & von Proschwitz, T. 2007) och utpekade som Natura 2000-arter. Fågel- och fiskarter som kan påträffas i och i närheten av ån är strömstare, forsärla, kungsfiskare, grönling, sandkrypare, färna, ål och lax. Kungsfiskaren (Alcedo atthis) är upptagen på rödlistan och är också utpekad som Natura 2000-art. Av fiskarna är sandkrypare (Gobio gobio) och ål (Anguilla anguilla) rödlistade. Almaån fungerar också som ett viktigt rekreationsområde genom framför allt fiske och paddling. Historiskt sett har Almaån genomgått omfattande hydromorfologiska förändringar. Almaån har tidigare varit ett meandrande vattendrag men är i dag kraftigt fysiskt påverkat genom att det har rätats och rensats (figur 2). Almaån har på flera håll utnyttjats för vattenkraft, tidigare genom exempelvis kvarnanläggningar och i dag genom vattenkraftverk. Även detta har medfört stor påverkan på vattendraget i och med fördämningar och omgrävningar. Finjasjön har tidigare varit en av få sjöar i Skåne som haft naturliga flöden men under 2008/2009 uppfördes en reglering av Finjasjöns yta vid utloppet till Almaån (noterat som vandringshinder nr 9). Ur naturvårdssynpunkt bör man eftersträva ett så naturligt flöde som möjligt i ett vattendrag, men införandet av en reglering av Finjasjöns yta innebär ett steg tillbaka i den strävan. Ytterligare ett problem vid Almaån är att man har byggt bostäder i närheten av ån, trots en uppenbar översvämningsrisk. Man har försökt minimera denna risk genom att kontinuerligt rensa vattendraget, men i och med en klimatförändring med ökade flöden kommer översvämningsrisken troligtvis att öka och problemet kvarstår. Figur 2. Almaån vid Sinclairsholm är omgrävd och rätad, tidigare meanderslingor finns fortfarande kvar i landskapet. Lantmäteriet Geodatasamverkan GSD Ortofoto. 11

Metod och beräkningar Utförande av biotopkartering enligt metodiken (Halldén et al. 2002) sker i fem steg. Steg 1: Förberedelse av fältstudier med hjälp av befintligt kartmaterial och flygbildstolkning. Landmiljöerna kan redan i detta steg avgränsas och beskrivas med hjälp av IR-flygbilder. Steg 2: Fältstudie. Vattendraget fotvandras i sin helhet, nedifrån och upp dvs. motströms och sträckavgränsningar görs så att biotopen inom varje sträcka är så homogen som möjligt. Uppgifter om vattendraget och dess närmiljö noteras i fem olika protokoll (figur 3). Protokoll A beskriver vattenbiotopen och parametrar som noteras är bl a bottensubstrat, strömförhållande, skuggning, död ved och öringbiotop. Protokoll B beskriver vattendragets Figur 3. Metod för biotopkartering. 5 olika protokoll används under fältkarteringen, A- vattenbiotop, B- närmiljö och omgivning, C- tillrinnande diken och vattendrag, D- vandringhinder och E- vägpassager- (Från Halldén et al. 2002) närmiljö (0-30 m från vattendraget) och omgivning (30-200 m från vattendraget) med avseende på bl a marktyp, skyddszon, vattennära zon och buskskikt. Protokoll C beskriver tillrinnande diken och vattendrag. I protokollet noteras exempelvis uppgifter om flödeshastighet, bredd och djup. I protokoll D görs noteringar om påträffade vandringshinder med detaljerad information om dess storlek och förslag till åtgärder. Protokoll E beskriver vägpassager med avseende på passerbarhet för utter och fisk. Steg 3: Informationen från samtliga protokoll matas in i en databas i Access där det också finns möjlighet att, utifrån inmatad data, göra beräkningar och sammanställningar av resultaten. Steg 4: Insamlad data digitaliseras i ArcGIS 9.2 och till de olika objekten kopplas attributdata som hämtas direkt från databasen. Steg 5: Informationen görs tillgänglig genom digitala nätverk. Utförligare beskrivning av metodiken finns i Halldén et al. (2002). Avvikelser från metoden redovisas nedan. 12

Genomförande och avvikelser Flygbildstolkning och kartstudier Förberedelserna i metodikens steg 1 har inte genomförts enligt metoden, eftersom ingen flygbildstolkning gjordes. Detta beroende på att Länsstyrelsen Skåne har övergått till att använda ortofoto som stöd vid själva fältinventeringen, och därmed inte längre flygbildstolkar omgivning/närmiljö. Sträckavgränsningar och beskrivning av närmiljö och omgivning genomfördes enbart i fält av Calluna AB. Då det är svårt att se och kartera all omgivning i fält, kontrollerades beskrivningen av omgivningen mot ortofoto efter genomfört fältarbete. Fältkartering Arbetet i fält utfördes i enlighet med metodiken men med vissa undantag och tillägg. Vid varje sträckavgränsning, vandringshinder, dike/ biflöde samt vägpassage togs i fält en GPS-punkt som antecknades på respektive protokoll. Momentet utfördes i stället för att rita in varje objekt på fältkartor. GPS av märket Garmin GPSMAP 60CSx användes och noggrannheten i fält var alltid minst +/- 10 m. Vid sträckor som var bredare än ca 20 m gick karterarna på båda sidor om vattendraget för att inte missa några biflöden. Vattendragets djup och bredd uppskattades i fält. Med jämna mellanrum kontrollerades djupet med hjälp av en pinne i vattendraget och uppskattningen av bredden kontrollerades med måttband vid vägpassager för kalibrering. Två beteckningar lades till för marktyp i närmiljön, Å3 och VK4. Å3 står för bär- och fruktodlingar samt energiskog/ salixodlingar medan VK4 står för öppet vatten i form av damm/ sjö i närmiljön. Forssträckor som var kortare än 30 m men längre än 10 m avgränsades som egna sträckor vilket avviker från metodiken där alla sträckor ska vara minst 30 m för att utgöra en egen sträcka. Utöver de parametrar som ingår i metoden noterades även vattenanknutna nyckelbiotoper och kulturmiljöer på protokoll A. Klassificeringen av olika typer av nyckelbiotoper följer beskrivningar och definitioner i Liliegren et al. (1996) och Naturvårdsverket (2003). Fältkarteringen dokumenterades med hjälp av digitalkamera. Varje närmiljösträcka har fått en löpande numrering (bilaga 5). Öar som är bredare än 30 m har noterats som egna sträckor, enligt metodiken, och numrerats med det närmaste löpnumret. Vid vattendragssträcka 57 och 58 genomfördes karteringen delvis med kanot för att få en säkrare bedömning av vattenbiotopen. Sträckorna är 150 respektive 100 m breda och det är därför omöjligt att från land bedöma samtliga parametrar. För att uppskatta dominerande bottensubstrat användes paddeln där det inte var djupare än att den nådde botten. 13

Bedömningen av skyddszoners bredd ska enligt metoden göras om det i närmiljön finns skog (med förkortningarna S, G, R), hygge (K), åker (Å, Å1) eller artificiell mark (A1-A5) (Halldén et al. 2002). Åkermark som just nu inte brukas men som sannolikt kan komma att brytas upp betecknas som Å2. Som beskrivits ovan nämns inte Å2 i metodiken som en marktyp som kräver skyddszon och därför har vi (Calluna AB) inte bedömt skyddszon mot Å2. Intill åkermark som brukas (Å1) finns ofta en, av jordbrukaren avsatt, skyddszon som stämmer in på definitionen av Å2 (ex figur 4) och där har Å2 noterats som skyddszon. I omgivningen betecknas åkermark bara som Å oavsett vilken typ det är (Å1 eller Å2) och i de fall vi sett att åkermarken i omgivningen består av Å2 har vi inte bedömt förekomsten av en skyddszon mot denna. Figur 4. Närmiljösträcka 74 där skyddszonen mot energiskog består av marktypen Å2. Foto: Caroline Svärd, Calluna AB. En bedömning av den befintliga skyddszonens bredd, vid de sträckor som domineras av Å2 i närmiljön, skulle bli smalare om man bedömer en skyddszon mot Å2. I kartbilaga 5 kan det finnas sträckor som domineras av åker i närmiljön och/eller omgivningen men som i bilaga 6 har en Skyddszon mot övrig mark i stället för Skyddszon mot åker, kalhygge samt artificiell mark, detta gäller alltså då den dominerande åkern i närmiljön och/eller omgivningen är Å2. Lagring och bearbetning av data Informationen från samtliga protokoll matades in i en Access-databas framtagen av Länsstyrelsen i Jönköpings län. Informationen har också digitaliserats i ArcGIS 9.2 som digitala shape-filer där attributdata i varje kartskikt hämtats ur databasen. I den digitaliserade kartan finns speciella skikt, utarbetade för biotopkartering i Skåne, för nyckelbiotoper, vandringshinder, tillrinnande diken och vattendrag, korsande vägar, vattenuttag och nackar/höljor. Beräkningar I ArcGIS 9.2 har längden på varje karterad sträcka räknats ut. För att kunna mäta längden på närmiljösträckorna har varje närmiljöpolygon omvandlats till ett linjeobjekt som sedan mättes. Vattenbiotopsträckornas längd räknades ut genom att arean på varje vattenbiotopsträcka delades med bredden så länge denna var konstant längs hela sträckan. Om bredden varierade inom en sträcka mättes längden manuellt. 14

Utifrån de data som matats in i databasen gjordes en sammanställning i tabellform, som sedan användes för att skapa förklarande figurer i Excel. Ett flertal parametrar i biotopkarteringen bedöms enligt en fyrgradig skala, 0-3. Den används för att beskriva täckningen av något, t ex skuggning (0=saknas, 1= <5%, 2= 5-50% och 3= >50%) eller graden av något, t ex bredd på skyddszon (0= <3 m, 1= 3-10 m, 2= 11-30 m och 3= >30 m). I de fall den fyrgradiga skalan används för att beskriva täckningen av något är det fördelningen mellan de dominerande parametrarna som visas i figuren. En företeelse dominerar när den utgör >50% av vattendragssträckan dvs. klass 3. När den fyrgradiga skalan används för att beskriva graden av något, t ex förutsättningar för öring, beskrivs fördelningen mellan de olika klasserna i figuren. För vattenvegetation finns sällan ett dominerande alternativ. Då presenteras i stället ett längdviktat medelvärde som räknas ut enligt figur 5. Varje sträckas längd multipliceras med klassningsvärdet (0-3). Summan av dessa uträkningar divideras sedan med den totala vattendragslängden för att få det längdviktade medelvärdet. Värdet saknar enhet och tar hänsyn till andelen av en viss parameter på Figur 5. Förklaring till hur längdviktat medelvärde räknas ut. Från Halldén et al. 2002. alla vattendragets delsträckor, oavsett om fraktionen är dominerande eller inte. Det längdviktade medelvärdet används när man vill ha endast ett värde som beskriver hela vattendraget och är jämförbart med värden från andra vattendrag. För en del parametrar som alltid har ett dominerande alternativ presenteras det längdviktade medelvärdet som jämförelse. Detta ger en bredare bild av förekomsten av t ex olika marktyper. Digitala nätverk Informationen har matats in i den nationella biotopkarteringsdatabasen. 15

Ett naturligt vattendrag För att kunna arbeta med restaurering och åtgärder för att återställa ekologisk funktionalitet i vattendrag krävs god kännedom om naturtypens naturliga tillstånd och vilka faktorer som bidrar till dess artrikedom och karaktär. Nedan följer ett avsnitt om rinnande vattens ekologi där informationen grundas på Zinko (2005) och Halldén et al. (2002). Biotoper i och i anslutning till vattendrag erbjuder stor variationsrikedom och utgör därmed habitat för en mängd olika organismer som alla är anpassade till att leva under specifika förhållanden. Vattenhastighet och bottenstruktur är två faktorer som tillsammans ger upphov till olika typer av biotoper i vattenmiljön, från lugnflytande vatten med finkornigt bottensubstrat till kraftiga forsar med blockiga bottnar. Många känsliga organismer är knutna till strömmande och forsande partier med grovkornigt bottensubstrat. Öringen är ett exempel på en art som lever i framför allt strömmande till forsande partier med god syresättning och är beroende av denna typ av biotop för sin fortlevnad. Vattendragets strandzoner är områden som ofta skiljer sig från den omgivande miljön då de påverkas starkt av den fuktiga luften och den hydrologiska kontakten med vattendraget. En bred vattennära zon ger exempelvis upphov till sumpskogar och fuktängar vilka bidrar med en art- och variationsrik miljö. Strandzonens rotsystem fungerar även som filter mellan omgivning och vattenmiljö samt bidrar till minskad erosion då vegetationen stabiliserar strandkanten. Vegetationens struktur har också stor betydelse för vattenbiotopens organismer då en god skuggning av vattendraget stabiliserar temperaturen och minskar graden av primärproduktion. Vegetationen utgör också en betydande näringskälla i form av organiskt material från nedfallande löv, barr och kvistar etc. Den diversitet som finns kopplad till vattendrag har tyvärr utarmats under de senaste hundra åren främst till följd av vattenkraftsutbyggnad och påverkan från jord- och skogsbruk. Vatten- och strandbiotopen förändras kraftigt i samband med vattenkraftsutbyggnad då de naturliga biotoperna försvinner helt i och med exempelvis torrläggning av vattenfåran. Jordbruksnäringen har också haft en betydande påverkan på vattendragen i och med invallningar, dikningar, rensningar och sjösänkningar. Dessa ingrepp förändrar vattendragets lopp vilket i sin tur resulterar i att viktiga biotoper försvinner. Skogsbrukets påverkan på vattenbiotop och närmiljö består främst av avverkning och körskador i strandzonen. Negativ påverkan förekommer även i samband med vägbyggen, kalhyggesbruk och dikningar. Förutom dessa ingrepp påverkas även vattendragen negativt av introduktion av främmande arter och via förorenande utsläpp i anslutning till vattendragen.

För att minska negativ påverkan på vattendraget bör exempelvis skyddszoner anläggas vid kalhyggen, åkermark och annan riskfylld markanvändning. Ytterligare en åtgärd för att återställa vattnets naturliga biotoper är att se över de vandringshinder som finns anlagda i vattendraget i form av dammar, vägpassager eller dyl. 17

Resultat Omgivning/Närmiljö I närmiljön (0-30 m) och omgivningen (30-200 m) har ett antal parametrar bedömts på vardera sidan av vattendraget, t ex markanvändning, vattennära zon och förekomst av buskskikt. Den totala karterade strandlängden är ca 87,2 km (motsvarande närmiljöns längd), men ca 0,9 km av sträckan består av öbiotoper utan omgivning så den totala karterade längden av själva omgivningen är ca 86,4 km. Omgivning Almaån rinner från Finjasjöns utlopp norrut genom omväxlande lövskog, åkermark och öppen mark. Efter ca 3 km passerar vattendraget i utkanten av Hässleholm för att sedan fortsätta sin väg norrut. Ån rinner genom ett starkt jordbrukspräglat landskap fram till Furutorpet, öster om Algustorp. Här byter vattendraget riktning och rinner söder ut genom ett lövskogsparti. Nedströms detta lövskogsparti tar jordbruksmarken återigen vid, och som omger vattendraget hela vägen fram till sammanflödet med Helge å, sånär som på ett litet lövskogsparti vid Spånga drygt 3 km uppströms sammanflödet (Bilaga 5). Omgivningen kring Almaån domineras av åkermark (figur 6). Efter åkermark är det lövskog och öppen mark som är vanligast som dominerande marktyp och de dominerar längs ungefär lika stor del (knappt 20%) av vattendraget. Ser man till det längdviktade medelvärdet som även inkluderar de sträckor där marktypen inte är dominant ser man att lövskog är vanligare än öppen mark. Även artificiell mark är betydligt vanligare i omgivningen, när ett längdviktat medelvärde beräknas. Våtmarker i omgivningen finns vid Finjasjöns utlopp och vid ett par sträckor uppströms och nedströms Brittedal. Alla marktyper som förekommer i omgivningen är också dominerande någon gång. Hällmark är den enda av de bedömda marktyperna som inte förekommer i Almaåns omgivning. Figur 6. Markanvändning i omgivningen (30-200 m). Grå staplar avläses mot vänster axel som visar det längdviktade medelvärdet. Svarta staplar avläses mot höger axel som visar dominerande marktyp i procent av vattendragets längd. 18

Närmiljö Närmiljön kring Almaån domineras till lika delar av lövskog (32%), åkermark (30%) och öppen mark (30%) (figur 7, 8 och 9, bilaga 5). Det är också de marktyper som är absolut vanligast, även när man ser till det längdviktade medelvärdet och även om åkermark då är lite mindre vanligt än lövskog och öppen mark. Övriga marktyper förekommer nästan inte alls och hällmark saknas helt i närmiljön kring Almaån. Fördelningen mellan lövskogsmiljöer och jordbruksmark följer samma mönster som omgivningen, beskriven ovan. Närmiljösträckor med öppen mark som dominerande marktyp finns framför allt i den östra delen av vattendraget, nedströms Laxbro. Sträckor med artificiell mark som dominerande marktyp i närmiljön finns spridda efter vattendraget och de flesta består av tomtmark (närmiljösträcka 10, 52, 56, 98, 102, 103, 112, 136, 142, 155, 159, 198, 197, 214 och 241). Det finns också Figur 7. Markanvändning i närmiljön (0-30 m). Grå staplar avläses mot vänster axel som visar det längdviktade medelvärdet. Svarta staplar avläses mot höger axel som visar dominerande marktyp i procent. Figur 8. Närmiljösträcka 200 som består av hävdad öppen mark, Ö1. Foto: Caroline Svärd, Calluna AB. Figur 9. Närmiljösträcka 213 som består av åkermark som just nu inte brukas, Å2. Foto: Caroline Svärd, Calluna AB. 19

närmiljösträckor som domineras av väg (nr 145), industri (nr 133) och övrig artificiell mark (nr 243). Våtmark och artificiell mark är ungefär lika vanliga i närmiljön. Skyddszoner En bedömning av skyddszonens befintliga bredd görs vid alla närmiljösträckor där riskfylld markanvändning förekommer i närmiljön och/eller i omgivningen. Till riskfylld markanvändning räknas produktionsskog, ungskog, kalhygge, åker och artificiell mark (Halldén et al. 2002). Längs Almaån krävs en skyddszon mot totalt ca 80% (70,2 km) av vattendragets totala närmiljölängd. Av den strandlängd som kräver skyddszon har 60% en skyddszon som är mer än 30 m bred (figur 10). Längs en fjärdedel av sträckan är skyddszonen 11-30 m bred och vid 6% är den endast 0-3 m. Figur 10. Procentuell fördelning av skyddszoners befintliga bredd mot riskfylld markanvändning i närmiljön och/ eller omgivningen. De riskfyllda marktyperna som kräver skyddszon delas enligt metodiken in i två grupper. Den ena gruppen utgörs av produktionsskog och den andra gruppen utgörs av kalhygge, åker och artificiell mark. Den totala sträckan som kräver skyddszon mot artificiell mark är betydligt längre (68,6 km) än den sträcka som kräver skyddszon mot produktionsskog (5,1 km). Tittar man på de två olika grupperna av riskfylld markanvändning i figur11 och 12 ser vi att skyddszonerna mot artificiell Figur 11. Procentuell fördelning av skyddszoners befintliga bredd mot produktionsskog i närmiljön och/ eller omgivningen. Figur 12. Procentuell fördelning av skyddszoners befintliga bredd mot artificiell mark i närmiljön och/ eller omgivningen. 20

mark i allmänhet är bredare än de mot produktionsskog. Vid denna biotopkartering noterades ingen skyddszon mot marktypen Å2 (mer detaljerad info finns i metodikdelen). Om en skyddszon noterats mot Å2 skulle bedömningen av de befintliga skyddszonerna mot artificiell mark blivit smalare. Närmiljösträckorna 204 och 260 utgör tillsammans 10% av den sträcka som kräver skyddszon mot produktionsskog och de är båda klassade med en nolla men ingen av dem saknar skyddszon helt. Av den strandlängd som kräver skyddszon mot artificiell mark är 5% klassad med en nolla. Dessa 5% består av totalt 16 sträckor där närmiljösträckorna 56, 98, 102, 112, 155, 159, 195 och 214 saknar skyddszon helt. Dessa närmiljösträckor består alla av tomtmark som går ända ner till vattendraget. Vattennära zon Den vattennära zonen längs ett vattendrag är den del av strandmiljön som tydligt påverkas av eller i sig påverkar vattendraget, exempelvis betade mader som regelbundet svämmas över. Längs Almaån saknas en sådan vattennära zon vid 96 % av vattendragets strandlängd (figur 13). Närmiljösträcka 269 (figur 14), som består av öppen hävdad våtmark, utgör 1 % av den totala strandmiljön och är den enda som har en vattennära zon som är bredare än 30 m. En lika liten andel av vattendraget, bestående av fem närmiljösträckor, har en vattennära zon som är mellan 11-30 m. Dessa sträckor finns alla vid Furutorpet (närmiljösträcka 148, 149, 152, 158 och 161). Figur 13. Den vattennära zonens bredd presenterat som andel av den totala strandlängden. Figur 14. Närmiljösträcka 269 vid vattendragets utlopp ur Finjasjön. Närmiljön består av betad våtmark och har en vattennära zon som är bredare än 30 m. Foto: Caroline Svärd, Calluna AB. 21

Buskskikt Till buskskiktet hör buskar och träd med en stamdiameter som är mindre än 5 cm vid 1,3 m höjd (Halldén et al. 2002). Vid varje närmiljösträcka görs en bedömning om det finns ett buskskikt utefter < 5% (sparsamt), 5-50% (måttligt) eller > 50% (rikligt) av sträckans längd eller om det saknas helt. Buskskiktet längs Almaån är mestadels rikligt eller måttligt (figur 15). Längs 11% av den total strandlängden saknas ett buskskikt helt medan det utefter 18% är sparsamt. Figur 15. Almaåns buskskikt längs med Almaåns strand. 22

Vattenbiotopen Den inventerade vattendragssträckan i Almaån är drygt 42 km. Vid ett flertal ställen rinner vattendraget i mer än en fåra och var och en av fårorna har bedömts som en egen sträcka vilket gör att den egentliga längden som har inventerats är ca 44 km. Större delen av vattendraget har en medelbredd som varierar mellan 5-20 m (tabell 1). Samtliga sträckor med en medelbredd smalare än 8 m är skapade fåror i form av omlöp eller kanaler i samband med kraftverk eller kulturmiljöer. Endast några enstaka sträckor har en medelbredd som är större än 20 m. Vattendragssträcka 57 och 58 har en medelbredd på 150 respektive 100 m. De utgörs av dämda sträckor uppströms ett vattenkraftverk vid Brittedal och är också de sträckor som har det största medeldjupet. Dessa Tabell 1. Fördelning på vattendragets medelbredd och medeldjup angivet som procent av vattendragets längd. Bredd (m) % Djup (m) % 1 till 5 2 0 till 0,25 1 >5 till 10 29 >0,25 till 0,5 5 >10 till 15 32 >0,5 till 1,0 82 >15 till 20 21 >1 till 1,5 11 >20 till 25 12 >1,5 till 2,0 1 >25 till 30 3 100 till 150 1 sträckor inventerades delvis med kanot för en säkrare bedömning av exempelvis bottensubstrat. Medeldjupet i Almaån varierar inte lika mycket som medelbredden då hela 82 % av vattendraget har ett medeldjup mellan 0,6 och 1,0 m. Utseendet på vattendragets lopp är till 10 % meandrande, drygt hälften av vattendraget är ringlande och 39 % är rakt (figur 16). De sträckor som har ett meandrande lopp finns vid mynningen (vattendragssträcka 1), vid Sinclairsholm (sträcka 27 och 28) och vid Fjärlöv (sträcka 34 och 35). Figur 16. Fördelning av vattendragets lopp angivet som procent av vattendragets längd. 23

Strömförhållanden I biotopkarteringen noteras de olika strömtyperna lugnflytande, svagt strömmande, strömmande och forsande. En sammanställning av den totala längd som de olika strömtyperna dominerar i Almaån visas i figur 17. Här kan vi se att nästan hela vattendraget domineras av lugnflytande förhållanden (39 km). Forsande vatten är dominerande vid vattendragsträcka 12 och 18 vid Spånga samt 39 och 41 strax nedströms Laxbro. Tittar vi i stället på det längdviktade medelvärdet i figur 18 ser vi att fördelningen mellan de olika strömtyperna ändras något. Det längdviktade medelvärdet inkluderar även de sträckor där respektive strömtyp förekommer men inte är dominerande. Figuren visar framför allt på att andelen svagt strömmande vatten ökar men även andelen strömmande och forsande vatten ökar. Lugnflytande vatten är fortfarande den strömtyp som är klart vanligast i Almaån. Figur 17. Fördelningen av olika strömtyper i Almaån angivet som sammanlagd vattendragslängd som domineras av respektive strömtyp samt procentuell fördelning mellan dessa. Figur 18. Strömförhållanden i Almaån angivet som längdviktat medelvärde (0-3). 24

Bottensubstrat Fördelningen av olika typer av bottensubstrat i Almaån presenteras i figur 19. Större delen av Almaåns botten domineras av lera (63%), medan findetritus och sand dominerar längs ca 11% vardera och sten och block var för sig längs ca 7% av vattendraget. Ser man till det längdviktade medelvärdet som även inkluderar sträckor där substrattypen inte täcker mer än 50% har fördelningen ändrats något, men lera är fortfarande den vanligaste substrattypen. Det är framför allt andelen findetritus som förändras jämfört med fördelningen av dominerande substrattyper. Även fördelningen av grovdetritus och grus blir en annan i och med att dessa aldrig förekommer som dominerande bottensubstrat. Findetritus och lera är de substrattyper som bör betraktas som vanliga, då de har ett längdviktat medelvärde som överskrider 1,0 (Halldén et al. 2002). Block dominerar på vattendragssträckor vid Spånga (nr 16, 18, 20 och 22), vid Sinclairsholm (nr 30 och 32), vid Laxbro (nr 39, 41 och 47), vid Ekemölla (nr 49), vid Brittedal (nr 51, 54, 55 och 56), vid Furutorpet (nr 62, 63, 65 och 69) och vid ett omlöp strax nedströms utloppet ur Finjasjön (nr 86). Häll förekommer framför allt på vattendragssträckorna 35-39 och är dominerande på sträckorna 35 och 37. Figur 19. Fördelningen av bottensubstrat i Almaån. Grå staplar avläses mot vänster axel som visar det längdviktade medelvärdet. Svarta staplar avläses mot höger axel som visar dominerande marktyp i procent. Vattenvegetation Förekomsten av vattenvegetation i Almaån är generellt sett liten (figur 20). Vid 1% av vattendraget är vegetationstäckningen obetydlig eller saknas helt och 63% av vattendraget har en vegetationstäckning som är mindre än 5% av ytan. De sträckor där vegetationstäckningen är större än 50% har alla en vegetation bestående av fontinalis-liknande mossor, utom sträcka 19 som domineras av trådalger, sträcka 46 25

Figur 20. Vegetationstäckning av vattendragets yta angivet som procentuell andel av vattendragets längd. Figur 21. Safsa vid vattendragssträcka 19. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. som domineras av övervattensvegetation och sträcka 64 som domineras av undervattensvegetation. Det längdviktade medelvärdet visar att övervattensväxter, flytbladsväxter och fontinalis-liknande mossor är de vanligaste vegetationstyperna i vattendraget (figur 22). Under biotopkarteringen noterades löpande arter av vattenvegetation i en artlista. Arter som påträffades och noterades vid karteringstillfället presenteras i tabell 2. En av de arter som noterades var den sällsynta ormbunken safsa (Osmunda regalis), (Figur 21). Tabell 2. Påträffade växtarter under biotopkarteringen i Almaån Påträffade växtarter i Almaån Blomvass Butomus umbellatus Mannagräs/ skånskt Glyceria sp. mannagräs Fackelblomster Lythrum salicaria Missne Calla palustris Fräken Equisetum sp. Näckmossa Fontinalis spp. Gul näckros Nuphar lutea Rörflen Phalaris arundinacea Gäddnate Potamogeton natans Safsa Osmunda regalis Hampflockel Eupatorium cannabium Skogssäv Scirpus sylvaticus Igelknopp Sparganium sp. Slinga Myriophyllum sp. Jättegröe Glyceria maxima Starr Carex sp. Kabbeleka Caltha palustris Svalting Alisma plantagoaquatica Kalmus Acorus calamus Säv Schoenoplectus lacustris Kaveldun Typha latifolia Vass Phragmites australis Klolånke Callitriche hamulata Vattenklöver Menyanthes trifoliata Krusnate Potamogeton crispus Vattenmärke Sium latifolium Kråkklöver Potentilla palustris Vattenskräppa Rumex hydrolapathum Lånke Callitriche sp. Ålnate Potamogeton perfoliatus 26

Figur 22. Förekomst av olika vegetationstyper i Almaån presenterat som längdviktat medelvärde. Skuggning av vattenytan Skuggningen av Almaåns yta har klassats som måttlig längs 53% av vattendragets längd och mindre god längs 44% (figur 23 och 24). Vid de fyra vattendragssträckor 5, 53, 56 och 85 är skuggningen obefintlig. De kantas alla av öppen mark på ena eller bägge sidor av vattendraget. Bäst skuggning finns vid vattendragssträckorna 13, 17, 22, 23, 46, 54 och 64 där mer än 50 % av vattenytan bedöms vara skuggad. Figur 23. Skuggning av vattendraget presenterat som procent av vattendragets längd. Figur 24. Skuggningen är bitvis god på vattendragssträcka 20, som i sin helhet har bedömts till att ha måttlig skuggning. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. 27

Död ved Förekomsten av död ved innefattar stockar som har en diameter som är större än 10 cm och är mer än 1 m långa. Större delen av Almaån (68%) saknar helt förekomst av död ved (figur 26). Längs med 32% av vattendraget är förekomsten liten, dvs mindre än 6 stockar/ 100 m. Måttlig förekomst av död ved, 6-25 stockar/ 100 m, finns vid 1% av vattendraget. Alla sträckor som har död ved i eller i anslutning till vattendraget finns i den nedre halvan av vattendraget. I figur 25 ser vi ett exempel på hur det ser ut vid ett flertal vattendragssträckor. Många alar längs med vattendraget har drabbats av något slags angrepp och dött och enligt en närboende vid vattendragssträcka 1 har man under 2008 rensat bort fallna döda alar tillsammans med även annan död ved från vattendraget. Hur lång sträcka som rensats på detta vis framgick inte men denna typ av rensning är en bidragande orsak till den dåliga förekomsten av död ved i Almaån. Figur 25. Döda alar i strandkanten vid vattendragssträcka 6. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Figur 26. Förekomsten av död ved i Almaån fördelat som procentuell fördelning av vattendragets längd. Rensning En dryg tredjedel (36%) av Almaån har kvar sitt naturliga lopp och är inte synligt rensad (figur 27) medan en ungefär lika stor del av vattendraget (38%) är klassad som omgrävd. De sträckor som inte är synligt rensade finns mestadels i den nedre delen av vattendraget och de längsta sammanhållande avsnitten är vattendragssträcka 1-11 (5,2 km), 27-31 (2,4 km), 34-41 (2,3 km) och 48 (2,7 km). 8% av vattendraget är kraftigt Figur 27. Graden av rensning i Almaån presenterat som procentuell fördelning av vattendragets längd. 28

rensat och 18% är försiktigt rensat. De rensade partierna finns spridda längs med vattendraget. Från Finjasjöns utlopp och 10,4 km nedströms är samtliga sträckor antingen klassade som omgrävda eller kraftigt rensade. Den längsta sammanhängande sträcka som är omgrävd är de översta vattendragssträckorna 81-85, som tillsammans är drygt 7 km. Öringbiotoper Tillgången på lämpliga områden för öringens lek, uppväxt och ståndplatser är dålig i Almaån (figur 28, 29, 30, bilaga 8). De sträckor som är klassade med något annat än en nolla (ej lämplig) för någon av de tre parametrarna finns vid Spånga (figur 31), Sinclairsholm, Laxbro, Brittedal och ett omlöp strax nedströms utloppet vid Finjasjön. Vattendragssträcka 30, 41 och 49 har klassats med en trea för ståndplatser vilket utgör ca 0,5 % av vattendragets yta. Figur 28. Förekomst av lekområden för öring i Almaån presenterat som andel av vattendragets yta. Figur 29. Förekomst av uppväxtområden för öring i Almaån presenterat som andel av vattendragets yta. Figur 30. Förekomst av ståndplatser för öring i Almaån presenterat som andel av vattendragets yta. Figur 31. Tämligen bra biotop för öringens lek, uppväxt och som ståndplats på vattendragssträcka 16 i Almaån. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. 29

Strukturelement Strukturelement är viktiga parametrar som noteras Tabell 3. Strukturelement i Almaån. längs ett vattendrag. Det kan vara t ex vattenuttag, avlopp, korsande vägar eller kvillområden. Under Strukturelement Antal biotopkarteringen noterades 79 strukturelement Avloppsrör 5 (tabell 3), varav de flesta är korsande vägar. De Vattenuttag 7 strukturelement som kan ha negativ påverkan på vattendraget är avloppsrör, vattenuttag och Korsande väg 20 korsande vägar. Avloppsrören påträffades vid Sjöutlopp 1 vattendragssträcka 2, 33 och 82 (3 st)(figur 33), Sammanflöde 5 vilket innebär att Almaån har 0,11 avlopp/km. Korvsjö 4 Vattenuttag finns vid vattendragssträcka 73, 74, 79 (3 st) (figur 32), 80 och 81 (0,16 vattenuttag/ Kvillområde 2 km). De korsande vägarna finns vid Nipa, brink, skredärr 1 vattendragssträcka 2, 15, 20, 33, 48, 53, 54, 56, Stenbro/rest av stenbro 7 63, 64, 71, 74, 77, 81, 82, 83 och 84 (0,32 Dammbyggnad av sten 4 vägpassager/ km). De strukturelement som är noterade som annat består av fem Annan stensättning 9 cykelbroar/gångbroar, tre järnvägsbroar, fem gamla militärbroar och en trumma. Annat 14 Strukturelement kan också vara positiva för ekosystemet i och med att de bidrar med en variationsrikedom till biotopen. Exempel på positiva strukturelement är strandbrinkar, höljor, nackar och sammanflöden. Figur 32. Vattenuttag vid vattendragssträcka 79 i Almaån. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Figur 33. Avloppsrör vid vattendragssträcka 82 i Almaån. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. 30

Nyckelbiotoper Under biotopkarteringen noterades förekomst av vattenanknutna nyckelbiotoper och totalt påträffades 31 nyckelbiotoper, varav 24 är noterade som potentiella. Samtliga nyckelbiotoper presenteras mer detaljerat i bilaga 2 och på karta i bilaga 7. Den vanligaste typen av nyckelbiotop i Almaån är Kulturmiljö i anslutning till vattendrag. Denna biotoptyp kännetecknas av någon typ av mer eller mindre raserad gammal kvarn, stensättning, bro etc. I vissa fall utgör de viktiga biotoper i form av häckningsplatser och födosöksområde för fågel (Liliegren et al. 1996). Kulturmiljöer som utgör nyckelbiotoper finns vid vattendragssträcka 16, 19-20 och 54 medan kulturmiljöer som endast är potentiella nyckelbiotoper finns vid sträcka 2, 21 (figur 40), 46, 47 (figur 34), 54, 66, 72, 77, 82 och 84. Sammanflödet där Almaån möter Helge å (vattendragssträcka 1) och sammanflödet där Hörlingeån flyter samman med Almaån (vattendragssträcka 82) är båda noterade som potentiella nyckelbiotoper av typen Sammanflödesområden. Dessa har ofta vinteröppet vatten vilket ger möjlighet för sjöfågel, utter och strömstare att finna föda under vintern (Liliegren et al. 1996). Vid vattendragssträcka 1 finns även en potentiell nyckelbiotop av typen Strandbrink (figur 35). Denna biotoptyp kännetecknas av ett brant strandavsnitt där finkornigt material blottats i och med att en del av stranden rasat. Strandbrinkar fungerar som häckningsplats för fåglar som backsvala (Riparia riparia) och kungsfiskare (Alcedo atthis). Enligt uppgift från länsstyrelsen i Skåne län finns det strandbrinkar med en mängd bohål och minst ett par kungsfiskare på sträcka 34-45. Av någon anledning har dessa strandbrinkar missats i fält och någon bedömning av om de är nyckelbiotoper eller ej har inte gjorts. Hela vattendragssträcka 1 är potentiell nyckelbiotop av typen Lugnflytande Figur 34. Stenvalvsbro vid Laxbro, vattendragssträcka 47, som utgör potentiell nyckelbiotop av typen Kulturmiljö i anslutning till vattendrag. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Figur 35. Brink vid vattendragssträcka 1 som utgör potentiell nyckelbiotop av typen Strandbrink. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. 31

vattendragssträcka i större vattendrag i jordbrukslandskapet. Biotoptypen har inte varit utsatt för omfattande fysisk påverkan och närmiljön består till övervägande del av naturlig mark. Sådana orörda sträckor är ovanliga i jordbruksmark och de fungerar som refugie och uppehållsplats för exempelvis kungsfiskare och utter. Flödesdynamiken bör dock inte ha ändrats från det naturliga i vattendraget för att nyckelbiotopen ska hålla god kvalitet (Liliegren et al. 1996). Sträckan är därmed endast utpekad som potentiell nyckelbiotop. Vid vattendragssträcka 4 och 6 finns nyckelbiotoper av typen Öppna stränder orsakade av ishyvling, vattenståndsvariation eller bete (figur 36). Biotopen består av flacka stränder med naken jord eller glest bevuxen mark inom översvämningsområdet. Denna biotop skapar goda förutsättningar för flera konkurrenssvaga växter som missgynnas av igenväxning och är också en gynnsam miljö för många bottenfaunaarter (Naturvårdsverket 2003). Hela vattendragssträcka 16, 20 (figur 37) och 21 är potentiella nyckelbiotoper av typen Strömvattensträckor i större vattendrag i skogslandskapet. Biotopen fungerar bl a som refugie för fiskar och som födosöksområde för fågel (Liliegren et al. 1996). De utpekade sträckorna finns vid Spånga i den nedre delen av vattendraget och är också utpekade som tämligen bra öringbiotoper. Två av dessa vattendragssträckor (nr 20 och 21) är också utpekade som potentiella nyckelbiotoper av typen Kvillområde. Biotoptypen kännetecknas av stenig och blockig terräng där vattendraget delas upp i ett nätverk av bäckar. Även kvillområden är ofta bra öringbiotoper (Liliegren et al. 1996). Vattendragssträcka 39 är utpekad som potentiell nyckelbiotop av typen Forsar och vattenfall då den är mer än 50 m och har en vattenhastighet som överskrider 0,7 m/s som är definitionen av biotoptypen. Den har heller inte utsatts för Figur 36. Strand vid vattendragssträcka 4 som utgör nyckelbiotop av typen Öppna stränder orsakade av ishybling, vattenståndsvariation eller bete. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Figur 37. Vattendragssträcka 20 är klassad som potentiell nyckelbiotop både som typen Strömvattensträckor i större vattendrag i jordbrukslandskapet och som Kvillområde. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. 32

omfattande fysisk påverkan utöver att flödesdynamiken är reglerad vilket gör att den endast är en potentiell nyckelbiotop. Vid sådana forssträckor kan ex forsärla, strömstare och utter förekomma (Liliegren et al. 1996). Vattendragssträcka 54 består av en liknande biotop. Den är utpekad som potentiell nyckelbiotop av typen Strömvattensträckor i större vattendrag i skogslandskapet. Biotoptypen fungerar exempelvis som födosök, häckningsplats och vinteruppehälle för fågel och som reproduktionsplats och uppehållsplats för fisk (Liliegren et al. 1996). Vid vattendragssträcka 33 och 78 finns korvsjöar, 3 respektive 1 stycken (figur 38), som utgör nyckelbiotoper av typen Korvsjöar och andra småvatten i anslutning till vattendrag. De vid sträcka 33 är klassade som potentiella. I de fall sådana småvatten saknar fisk, så kan dessa utnyttjas som livsmiljöer av grod- och kräldjur och en speciell insektfauna kan utvecklas (Liliegren et al. 1996). Figur 38. Korvsjö vid vattendragssträcka 33 som utgör potentiell nyckelbiotop av typen Korvsjöar och andra småvatten i anslutning till vattendrag. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Figur 39. Vattendragssträcka 85 där betade mader utgör potentiell nyckelbiotop. Foto: Anna Bergkvist, Calluna AB. Vattendragssträcka 85 finns närmast utloppet från Finjasjön. Här består närmiljön på den västra sidan av vattendraget av hävdad öppen våtmark och vattendraget utgör därför potentiell nyckelbiotop av typen Vattendragssträckor med anslutande hävdade madmarker (figur 39). Biotoptypen kännetecknas av vidsträckta, fuktiga marker som regelbundet svämmas över och som regelbundet hävdas. Denna typ av miljö är viktig för fågellivet som rastplats och häckningsplats samt gynnar även växter som är hävd- och översvämningsberoende (Liliegren et al. 1996). 33