Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

UV BERGSLAGEN, RAPPORT 2005:4 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Skadade gravar vid Riseberga klosterruin En arkeologisk och osteologisk redogörelse Närke, Edsbergs socken, Riseberga klosterruin, RAÄ 30 Ulrika Wallebom och Agneta Ohlsson

UV BERGSLAGEN, RAPPORT 2005:4 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Skadade gravar vid Riseberga klosterruin En arkeologisk och osteologisk redogörelse Närke, Edsbergs socken, Riseberga klosterruin, RAÄ 30 Dnr 423-2923-2004 Ulrika Wallebom och Agneta Ohlsson

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406, 701 14 ÖREBRO Besöksadress: Drottninggatan 18 b Tel. 019-17 40 50 Fax 019-17 40 51 www.raa.se/uv uvbergslagen@raa.se 2005 Riksantikvarieämbetet UV Bergslagen, rapport 2005:4 ISSN 1404-1685 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3. Figur 1 och 2 godkända från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2005-05-17 (Dnr 601-2005/1040). Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm 2005

Innehåll Inledning... 4 Syfte och mål... 4 Historisk och antikvarisk bakgrund... 4 Metod och genomförande... 5 Resultat... 6 Schaktet på klostergården... 6 Kulturlagren... 6 Muren... 7 Gravarna... 7 Stenkistan i rum E... 11 Kistan... 11 Skeletten... 12 Fynd och prover... 12 Sammanfattande diskussion... 13 Referenser... 15 Administrativa uppgifter... 16 Bilagor 1. Osteologisk rapport av Agneta Ohlsson... 17 2. Skelettbeskrivningar av Agneta Ohlsson... 31 Figurförteckning... 59 Tabeller 1. Tillvaratagna fynd från Riseberga klosterruin... 13 2. Prover från Riseberga klosterruin.... 13 3. Individernas fördelning i åldersgrupper... 21 4. Ålder, kön, kroppslängd och bevaringsgrad.... 21 5. Könsfördelning... 21 6. Sjukliga förändringar... 23 7. Degenerativa ledförändringar... 24 8. Förekomsten av karies... 26 9. Förekomst av tandsten... 27 10. Rotresorption... 27 11. Genetiska variationer.... 28 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 3

I september 2004 genomförde Riksantivarieämbetet, UV Bergslagen, en arkeologisk undersökning vid Riseberga klosterruin i Närke. Undersökningen som bekostades av länsstyrelsen, föranleddes av att gravar hade skadats i samband med en pågående restaurering av klosterruinen. På klostergården påträffades 15 tätt liggande gravar av män, kvinnor och barn som gravlagts under medeltiden. Inledning Riseberga klosterruin har under de senaste åren börjat förfalla och därför har länsstyrelsen bekostat en restaurering som har pågått sedan sommaren 2003 och som kommer att avslutas under 2005 (fig. 1a, 1b och 2). Restaureringen innebär framför allt att nedfallna stenar i murarna åter muras upp och att murkrönen täcks av ett skyddande lager av grästorv och kärleksört. I samband med renoveringsarbetena under sommaren 2004 kom arbetet även att innefatta att vissa murar skulle dräneras och att ursprungliga stengolv i klostergårdens olika rum skulle tas fram. Bakgrunden till att detta till en början skedde utan antikvarisk tillsyn bottnade i att det fanns en utbredd uppfattning om att området hade grävts ut och dokumenterats redan på 1930-talet. När de ALU-arbetare som utförde arbetet sedan stötte på skallar avbröts arbetet och länsstyrelsen tillkallades. Det stod snart klart att det förmodligen var fråga om intakta medeltida gravar som skadats och som höll på att erodera sönder ännu mer. I detta skede tillkallades arkeologer från Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, som under två veckor i september 2004 undersökte en mindre yta på klostergården och en skadad stenkista i klostrets östra länga (fig. 3). Syfte och mål Syftet med undersökningen var att rädda de skadade gravarna från ytterligare erosion och att dokumentera såväl gravar som kulturlager i de skadade partierna. Dessutom efterfrågades en dokumentation och en tolkning av den blottlagda muren kring klostergården. När det sedan framgick hur många, och hur välbevarade gravar det var fråga om, utökades frågeställningarna till att inriktas mer på vad en osteologisk analys av materialet kunde ge för ny information om klostrets historia. Trots att Riseberga klosterruin har undersökts vid flera tillfällen har hittills inget skelettmaterial samlats in eller analyserats närmare. I denna rapport redovisas resultaten från utgrävningen med en ingående redovisning av den osteologiska genomgången av skelettmaterialet. Historisk och antikvarisk bakgrund Riseberga var under medeltiden ett cistercienserkloster för nunnor. Exakt när klostret grundades är inte fastställt, men i en stiftelseurkund överlåter Birger Brosa äganderätten till Riseberga till nunnorna, som till en början tillhörde benediktinerorden. Birger Brosa dog 1202, så sannolikt skedde donationen mot slutet av 1100-talet. Klostret började förmodligen byggas under tidigt 1200-tal. I Birger Brosas stiftelseurkund nämns en kyrka, och under 1800-talet har delar av tidigmedeltida så kallade Eskilstunakistor påträffats söder om ladugårdsbacken vid klostret. Detta har tolkats som att det ursprungligen fanns en stormansgård och en tillhörande gårdskyrka i Riseberga. Var gården och kyrkan ska ha legat är emellertid inte känt. Cistercienserorden härstammar från Frankrike och introducerades i Sverige år 1143 då Alvastra kloster i Östergötland och Nydala kloster i Småland grundades. Orden grundades som en reaktion mot vällevnaden i 4 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

de samtida klosterordnarna och innebar ett återvändande till fysiskt arbete som till exempel jordbruksskötsel. Från början skulle orden vara självförsörjande och idka handel med boskap och andra produkter. Nunnorna som ägnade sig åt bön och religiösa förpliktelser kunde dock inte samtidigt sköta dessa sysslor, utan i orden ingick även ett antal leksystrar. Dessa utförde arbetet på klostret och levde sida vid sida med nunnorna men hade egna regler. Leksystrarna kom till skillnad från nunnorna ofta ur de lägre samhällsklasserna. År 1546 förstördes klostret i Riseberga av en brand. Skriftliga källor visar att några av nunnorna bodde kvar i klosterruinerna i många år efter branden, och platsen har bebotts ända fram till 1700-talet (Waldén 1931:47ff; Conradi Mattson 1998:17ff). Riseberga klosterruin tillhör en av länets vackrast belägna och mest kända fornlämningar och har under lång tid väckt allmänhetens och ett antikvariskt intresse. Klosterområdet har undersökts och restaurerats vid flera tillfällen alltsedan 1830-talet, då arrendatorn på Riseberga gård, N G Roth, gjorde en storstädning i den då helt övervuxna ruinen. Vid detta tillfälle togs murrester fram samtidigt som hela terrängen planades ut. Roth konstaterade att både golvstenar och gravhällar för länge sedan blivit uppbrutna och bortförda. Kring sekelskiftet 1900 genomfördes en mer systematisk utgrävning av pastor C G Lundberg och Risebergas ägare kapten A Lenman samt fil. Dr. E Eckhoff. Vid denna utgrävning bortfördes enligt uppgift en mångfald skelettrester i samband med att murarna konserverades (Waldén 1931:50). Under 1930-talet genomfördes den senaste stora utgrävningen och restaureringen under ledning av Bertil Waldén. Waldén upptäckte att klostergården använts som begravningsplats, och konstaterade att detta var ovanligt efter som man i cistercienserkloster oftast använde korsgången som gravplats åt nunnorna. Korsgången konstaterades istället vara tom på gravar. Waldén undersökte dessutom flera stenkistor i klostrets östra länga, bland annat i kapitelsalen och i de bägge rummen närmast klosterkyrkan. Kistorna innehöll flera skelett i varje. Kistgraven i rum E rymde enligt Waldéns tolkning skeletten efter två ej fullvuxna unga flickor (Waldén 1931:56ff). Någon regelrätt osteologisk analys genomfördes dock inte av de undersökta gravarna. År 1972 gjordes en mindre arkeologisk undersökning vid klosterkyrkans norra vägg av Karin Andersson. Detta var första gången som kulturlager undersöktes och dokumenterades närmre inom klosterområdet. Dessutom gjordes en byggnadsarkeologisk analys av murverket i den norra muren, och Andersson kunde bland annat konstatera att det ursprungligen funnits en nordportal i kyrkan (Andersson 1978:71ff). Sommaren 2000 gjordes en schaktningsövervakning på området norr om klosterkyrkan av Helmut Bergold. Några arkeologiska lämningar påträffades inte vid detta tillfälle (Bergold 2000). Metod och genomförande Utgrävningen genomfördes för hand utan hjälp av grävmaskiner. Dokumentationen utfördes med handritade profil- och planritningar över samtliga kulturlager och gravar. Höjder mättes in med avvägningsinstrument mot en fiktiv höjdfix som i efterhand mättes in med GPS. Alla Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 5

gravar fotograferades med digitalkamera. Ytan grävdes ut enligt single context-principen och alla anläggningar, kulturlager och gravar inordnades löpande i en matris. Varje kontext dokumenterades på separata blanketter. När det gäller dokumentationen av gravarna ska det poängteras vilken stor fördel det är att arbeta med en osteolog redan i fält. Tack vare detta kunde en översiktlig analys av gravarna göras fortlöpande, och ofta var det till stor hjälp att kunna avgöra kur skeletten anatomiskt hänger ihop i detalj i de fall det var svårt att avgöra hur gravarna hade skurit varandra. Allt skelettmaterial togs tillvara och genomgick en grundlig analys efter fältarbetets avslutande. Vid undersökningen gjordes även en dokumentation av skelettens armställningar, som allt sedan Lars Redins typologisering från ett gravfält i Skanör som undersöktes på 1960-talet, med framgång har använts för att grovt datera medeltida skelettmaterial på flera håll i Sverige. Armställning A (armarna utmed sidorna) dateras till tidig medeltid, armställning B (händerna över bäckenet) dateras till högmedeltid, armställning C (armarna tvärs över magen) och D (händerna över bröstet) dateras till sen medeltid (Redin 1976). Undantag och förskjutningar förekommer dock i dessa typologiska serier (Jonsson & Nordström 2003:37 och där anförd litteratur). Då skelett även går utmärkt att 14 C-datera valdes också två skelett ut för en sådan analys. Resultat Schaktet på klostergården När vi kom till platsen hade ett drygt fyra meter långt och cirka 0,6 meter brett schakt grävts längs med klostergårdens västra mur. Schaktet var en meter djupt och hade blottlagt murens grundstenar. Vid en upprensning av schaktväggarna var det tydligt att schaktet hade grävt av minst fyra tydliga gravnedgrävningar, där det stack ut skadade skallar, kotor och revben. Gravarna överlagrades av matjorden och ett utjämningslager bestående av omrörda raseringsmassor. Mellan gravnedgrävningarna syntes ett mer homogent sandlager och i schaktets botten fanns den orörda grusiga moränen. I enlighet med länsstyrelsens beslut grävdes därefter en 2 2 meter stor yta ut invid de två nordligaste gravnedgrävningarna (fig. 4). Nedan beskrivs de kulturlager, anläggningar och de sammanlagt 15 gravar som påträffades inom den här ytan. Gravarna ses i denna del av rapporten ur ett arkeologiskt perspektiv samtidigt som en kort resumé av de osteologiska resultaten ges under varje gravbeskrivning. För en detaljerad beskrivning av de osteologiska resultaten hänvisas till bilaga 1 och 2. Kulturlagren Under den cirka två decimeter tjocka matjorden (lager 1) fanns ett lika tjockt utjämningslager (lager 2) som bestod av brun grusig och sandig silt med ett stort inslag av krossat kalkbruk, fragmentariska kalkbruksfogar, tegelstenar och takpannor. I detta lager hittades en hel del buteljglas av modernt snitt men även fönsterglas, spik, fajans och omrörda ben av människa och djur. Lagret tolkades till en början ha lagts ut som ett 6 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

utjämningslager i samband med de omfattande markarbetena på 1930- talet, men efter en titt på de noggranna fyndlistorna som upprättades av Waldén i samband med denna utgrävning stod det klart att även han hade hittat likartade fynd på klosterplatsen. Troligen har detta utjämningslager tillkommit i samband med någon av utgrävningarna under 1800-talet eller kring sekelskiftet 1900. Djupare än så, det vill säga cirka 40 centimeter, verkar man vid de senaste seklernas utgrävningar inte ha grävt. Under detta lager vidtog nämligen ett cirka decimetertjockt sandigt gruslager (lager 3) som troligen avsatts på platsen i samband med alla de begravningar som ägt rum här under medeltiden. Det är dock troligt att den övre delen av detta lager grävts bort i samband med utjämningsarbetena i modern tid. Lagret innehöll enstaka fynd av spik, tegelkross och fragmentariska takpannor. Endast några centimeter ner i detta lager framkom, utan några synliga nedgrävningskanter, de första gravarna. När sedan alla gravar hade grävts bort återstod några mycket små partier av den ursprungliga marknivån, som hade klarat sig mellan alla gravnedgrävningar. Dessa kulturlageröar bestod av brungrå humös sand (lager 4) som var upp till 0,3 meter tjock. På och i sanden fanns några stenar i storleken 0,15 0,20 meter. I lagret påträffades ett litet fragment av bränt ben. Muren Murpartiet invid schaktet hade under loppet av sommaren just renoverats ganska kraftigt, så att den övre delen bestod av en mängd löst lagda rundade stenar i storleken 0,2 0,3 meter (fig. 5). Stenarna var inte fogade. Den blottlagda grunden bestod av två till tre skift av kallmurade stenar i storleken 0,3 0,5 meter. I den norra delen var det tydligt att det understa skiftet vilade på och i utjämningslager 2 det vill säga det lager som förmodligen lagts ut som tidigast under 1800-talet. I den södra delen av den blottlagda stengrunden vilade dock det understa skiftet i det troligen medeltida omrörda lager 3. Att flera av de medeltida gravarna så tydligt sticker under muren tyder i varje fall på att åtminstone detta parti inte är ursprungligt. Hur gammal muren är går dock inte med säkerhet att säga, speciellt eftersom murarna vid Riseberga kloster renoverats i flera omgångar. Någon systematisk dokumentation av vad som gjorts vid de olika restaureringstillfällena och hur murverket såg ut före restaureringarna finns inte heller. Det som krävs för att få en bättre bild av murens och klostrets byggnadshistoria är en ordentlig byggnadsarkeologisk dokumentation och analys. Gravarna Gravarna i schaktet låg väldigt tätt, och hade av den orsaken ofta grävt sönder varandra. Gravarna var också nedgrävda till olika djup, allt från 0,4 till 1,3 meter under dagens marknivå. Ibland fanns tendenser till att gravarna var organiserade i rader, men oftast låg gravarna huller om buller. Gemensamt för begravningarna var att de döda begravts i enkla svepningar, endast i ett fall fanns mycket fragmentariska rester efter trä som skulle kunna utgöra resterna efter en träkista. Utöver de 15 identifierade gravarna hittades omrörda ben från ytterligare sju individer i gravfyllningarna (se även bilaga 1). Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 7

Grav 1 tillhörde det yngsta skiktet av gravarna och bestod av ett välbevarat och komplett spädbarnsskelett från ett nyfött barn. Kön gick inte att avgöra. Graven låg i schaktets mitt, endast ett par centimeter ner i lager 3. Någon nedgrävningskant eller gravfyllning gick inte att urskilja. Eftersom graven låg så pass ytligt samt det faktum att det var fråga om ett spädbarn undrade vi inledningsvis om det verkligen var fråga om en medeltida grav, eller om barnet möjligen hade begravts på platsen i sen tid. Dock påträffades snart fler medeltida gravar på samma nivå, varför graven har tolkats vara samtida med övriga gravar. Skelettet hade armställning B vilket pekar mot en datering till högmedeltid. Dessutom togs ett 14 C-prov på skelettmaterialet vilket vid analys har gett en datering till antingen 1270 1330 eller 1340 1400 e.kr. (fig. 6). Grav 2 tillhörde stratigrafiskt sett till det yngsta skiktet av gravar och bestod av ett relativt välbevarat skelett av en vuxen man i 25-årsåldern. Graven låg i schaktets sydvästra del, var minst 1,4 meter lång och 0,55 meter bred och hela 1,20 meter djup. Fyllningen bestod av grus med ett ovanligt stort inslag av uppemot 0,3 meter stora stenar. Det speciella med denna grav var dessutom att den tydligt fortsatte in under muren, så pass att skelettet endast gick att dokumentera upp till halva bröstkorgen. Resten av kroppen inklusive skallen låg under muren. Graven var alltså äldre än muren. Skelettet hade, något tveksamt, armställning A, vilket traditionellt ger en datering till tidig medeltid. Dock tyder skelettets allmänt hoptryckta kroppsställning kanske snarare på att armarna hamnat som de gjort eftersom kroppen begravts i en hårt lindad svepning. Skador på ryggraden tyder på att mannen har arbetat mycket och burit tungt (fig. 7). Grav 3 låg i schaktets sydöstra hörn och tillhörde ett av de yngre skikten av gravar. Graven bestod av ett välbevarat skelett av en vuxen individ, eventuellt en man. Personen blev drygt 30 år gammal. Nedgrävningskanten var otydlig, skelettet framkom enbart ett par centimeter ner i lager 3. Den döde var gravlagd med armställning D, vilket var vanligt under sen medeltid. Variationer i skelettets skalle tyder på att den här personen eventuellt kan ha varit släkt med kvinnan i grav 5. Individen hade dessutom en hel del tandsten (fig. 8). Grav 4 tillhörde en av de yngsta gravarna och låg i schaktets nordvästra del. Skallen och de övre delarna av bålen hade grävts sönder i samband med dräneringsarbetena längs muren. I övrigt var skelettet välbevarat och bestod av en kvinna på drygt 50 år, gravlagd med armställning B C, det vill säga under hög- eller senmedeltid. Nedgrävningen var 0,5 meter djup, 0,6 meter bred och minst 1,35 meter lång. Även nedgrävningskanten hade grävts sönder av dräneringsschaktet, men graven bör precis ha fått plats innanför muren. Fyllningen bestod av något humös grus och sand och innehöll en hel del omrörda ben av både människa och djur. I fyllningen hittades även en liten nyckel och bemålat fönsterglas. Dessutom påträffades en del tegelkross, takpannor och spik. Kvinnan var en av de äldre individerna och hade enligt den osteologiska analysen levt ett ganska hårt liv. Ryggraden var sliten efter tunga lyft och knäskålarna 8 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

hade extra benpålagringar, d.v.s. arthros ( skurgummeknän ). Ena handen var drabbad av reumatism så till den grad att fingerbenen i ett fall hade växt samman. Dessutom fanns spåren efter ett läkt benbrott på vänster underarm, något som brukar kallas för värjningsskada. Kanske har kvinnan fått skadan när hon värjt sig mot ett slag (fig. 9). Grav 5 påträffades i schaktets nordöstra del och bestod av ett välbevarat skelett av en kvinna på cirka 50 år. Skelettet låg lika ytligt som den intillliggande grav 3, och den osteologiska analysen tyder på att kvinnan dessutom kan ha varit släkt med personen i grav 3. Även om större delen av skelettet fortsatte in i schaktkanten kan överarmarnas vinklar tyda på att den döde begravts med armställning B eller C. Kvinnans tandstatus var mycket dålig, alla tänder i överkäken var borta och i underkäken fanns bara tre tänder kvar. Troligen har tandlösheten orsakats av karies och stora inflammationer i munhålan med tandlossning som följd (fig. 10). Grav 6 låg direkt under grav 4 i schaktets nordvästra del och hade klarat sig bättre från dräneringsarbetena. Skelettet var välbevarat och bestod av en person i yngre tonåren av obestämt kön. Personen hade blivit gravlagd med armställning C. Gravnedgrävningen var minst 0,65 meter djup, 0,45 meter bred och minst 1,6 meter lång. Även om skelettet gott och väl fick plats innanför muren var det tydligt att nedgrävningen fortsatte in under muren, liksom grav 2. Fyllningen bestod av brungrå sand med ett ganska stort inslag av knytnävstora stenar. Här påträffades enstaka bitar av fragmentariska takpannor samt en hel del omrörda ben, bland annat två hela skallar. Denna tonåring hade sporadiskt med karies och tandsten och hade dessutom drabbats av en svår öroninflammation som gått vidare in i benet innanför örat (fig. 11). Grav 7 låg i schaktets norra del och bestod enbart av ett vänsterben med tillhörande tår. Övriga delar av skelettet hade grävts bort i samband med yngre gravläggningar. Nedgrävningskanten var inte tydlig, men den del av nedgrävningen som fanns kvar var 0,35 0,17 meter stor. Fyllningen bestod av mörkbrun humös sand. Den osteologiska analysen tyder på att skelettet tillhörde ett barn i 3 till 4-årsåldern (fig. 12). Grav 8 tillhörde en av de yngre begravningarna och bestod av ett välbevarat skelett tillhörande ett barn i 9-årsåldern. Graven låg i schaktets nordöstra del och fortsatte in i schaktkanten. Nedgrävningskanten var otydlig, men runt skelettet syntes en oval mörkfärgning med måtten 0,55 0,35 meter. Fyllningen bestod av mörkbrun humös sand med enstaka fynd av omrörda ben. Barnet var begravt med armställning C D. Analysen av tänderna visade att detta barn hade drabbats av näringsbrist i 3 4-årsåldern. Dessutom fanns spår av karies på tänderna (fig. 13). Grav 9 tillhörde det äldre skiktet av gravar och bestod av ett välbevarat skelett efter en välväxt man som dött i 35-årsåldern. Graven låg i schaktets mitt och hade delvis skadats av yngre begravningar. Armställningen var ett mellanting mellan C och D. Gravnedgrävningen var ganska tydlig och var cirka 1,8 meter lång, 0,6 meter bred och minst 0,35 meter djup. Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 9

Fyllningen bestod av svagt humöst grus och innehöll ovanligt mycket omrörda människoben. Den osteologiska analysen visar bland annat att mannen hade slitna knän som en följd av hårt arbete. Dessutom hade han drabbats av tandsten och en svår inflammation i tandköttet som gått ner ända ner i käkbenet. Dessutom fanns vågformiga förslitningsspår på framtänderna, något som kanske bildats i samband med bearbetning av trådar eller liknande (fig. 14). Grav 10 låg i schaktets sydöstra del och innehöll det välbevarade skelettet efter en kvinna som dog strax före 50. Höger sida av skelettet och även nedgrävningskanterna var bortgrävda av yngre gravar. Runt skelettet fanns en cirka 1 0,5 meter stor mörkfärgning av humös sand och småsten. Skelettets armställning var ett mellanting mellan C och D. Även denna kvinna hade skadade knäskålar efter knäsittande arbete samt både karies och tandsten. Inflammationer som en följd av karies hade även orsakat tandlossning (fig. 15). Grav 11 bestod av ett välbevarat skelett med utpräglat manliga drag. Mannen, som blev cirka 35 år, var relativt lång och hade kraftiga muskelfästen. Han hade blivit begraven med armställning C. Graven låg i schaktets mitt. Gravnedgrävningen fortsatte in i schaktkanten men var minst 1,4 meter lång, 0,5 meter bred och minst 1 meter djup. Fyllningen bestod av mörkbrun sand och småsten. Även denna man hade spår av både tandsten och karies. Förslitningsskador på såväl nyckelben och ryggkotor visar att mannen har arbetat hårt och burit mycket tungt på ryggen. Dessutom hade knäskålarna benutväxter som tyder på mycket knästående arbete (fig. 16). Grav 12 låg i schaktets norra del och bestod av ett relativt dåligt bevarat skelett efter en eventuell kvinna som dött när hon var drygt 35 år. Graven tillhörde en av de äldsta i schaktet. Skelettets övre del var bortgrävd av yngre begravningar så att enbart bäckenet och benen hade bevarats. Trots att graven var förstörd syntes spåren efter en minst 1,2 meter lång, 0,5 meter bred och minst 0,4 meter djup som hade en fyllning av svagt humöst grus och sand. I fyllningen hittades en del omrörda ben, som till skillnad från de andra gravarna till stor del bestod av brända djurben. Eftersom det vid bäckenregionen hittades en del fingerben är det troligt att denna person blivit begraven med armställning B eller C. Vid fingerbenen hittades även en enkel fingerring, som denna eventuella kvinna burit vid begravningen (fig. 17). Grav 13 tolkades vara samtida med grav 12 och låg i schaktets östra del. Även detta skelett var dåligt bevarat, och bestod av en eventuell kvinna som blev cirka 35 år. Hon blev begravd med armställning B, vilket pekar mot en datering till högmedeltid. Gravens nedgrävning var minst 0,65 meter lång, 0,35 meter bred och minst 0,25 meter djup. Fyllningen bestod av sand som var fet och humös mot botten. Det speciella med den här graven var att det fanns svaga spår av trä ovanpå skelettet, vilket tolkades som resterna efter en eventuell träkista. Några kistspikar hittades dock inte. I fyllningen fanns en del omrörda ben. Den gravlagda hade liksom 10 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

många andra haft karies och inflammation i käken. Tänderna avslöjade också att personen lidit av näringsbrist som barn. Dessutom led denna eventuella kvinna av järnbrist (fig. 18). Grav 14 tillhörde det äldsta skiktet av gravar, låg i schaktets mitt och bestod av ett välbevarat skelett efter en vuxen individ som med sina minst 55 år var den som blev äldst. Skelettet var relativt väl bevarat, och det var tydligt att den här personen levt ett ganska hårt liv. Ryggraden var krökt och flera ryggkotor och även bröstbenen var hopväxta, vilket har orsakat en väldigt stel rygg eller kanske till och med en puckelrygg. Dessutom visade den osteologiska analysen att personen hade extremt mycket tandsten i ena käkhalvan, möjligen orsakad av partiell förlamning. Nedgrävningen var minst 1,7 meter lång, 0,47 meter bred och minst 0,2 meter djup. Fyllningen bestod av svagt humöst grus som innehöll en del omrörda ben. Personen var begravd med armställning C, vilket traditionellt borde antyda en datering till senmedeltid. Ett 14 C-prov från skelettmaterialet har emellertid visat att graven är betydligt äldre än så. Analysen ger en datering till 990 1170 e.kr., troligen 1080 1160 e.kr. (fig. 19). Grav 15 tillhörde även den det äldsta skiktet gravar och utgjordes av den övre delen av ett dåligt bevarat skelett som till största del stack in i den sydöstra schaktväggen. Graven var skadad av yngre nedgrävningar. Skelettet hörde till en man som avlidit vid ungefär 40 års ålder. Armställningen gick inte att avgöra. Nedgrävningen var minst 0,65 meter lång och 0,45 meter bred och var fylld med mörkbrun humös sand och sten. Mannen hade tandsten och extremt slitna tänder, vissa av tänderna var nedslitna ända ner till roten. Analysen visade även att han led av järnbrist (fig. 20). Stenkistan i rum E Stenkistan i rum E i klostrets östra länga markeras av tre flata kalkstenshällar i det i övrigt gräsbevuxna golvet. I syfte att leta reda på en äldre stengolvsnivå hade man i samband med restaureringsarbetet lyft bort hällarna och grävt sig ner i den underliggande jorden till dess att ett skadat kranium hade påträffats. Efter länsstyrelsens besiktning östes jorden tillbaka och hällarna lades åter på plats. Redan innan den arkeologiska utgrävningen av kistan påbörjades misstänkte vi att graven troligen var identisk med den som undersöktes redan på 1930-talet. Här hade Bertil Waldén enligt uppgift påträffat två skelett efter vad han tolkade vara två unga flickor. Vid utgrävningen framgick att fyllningen i kistan bestod av mörkbrunt humöst grus med inslag av sand och småsten. Fyllningen var av förklarliga skäl ganska lucker. I lagret påträffades omrörda ben och ett järnföremål som tolkades utgöra huvudet på en recent spik eller nubb, eventuellt från 1930-talets utgrävning. Kistan Kistan var svagt trapetsoid och var invändigt 1,3 meter lång och 0,28 0,32 meter bred, med den bredaste delen åt väster. Kistan hade inte samma orientering som de omgivande väggarna i rummet utan var Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 11

snarare svagt nordvästligt sydostligt orienterad. Kistans väggar bestod av flata kalkstenshällar som var upp mot 1,2 meter stora och som nådde ända ner till kistans botten, 0,55 meter under dagens marknivå. Kistans botten var inte stenlagd, utan bestod av grusig morän blandad med kalkbruk. I huvudändan av kistans botten fanns en liten kudde av ren lera. Hur gammal kistan är är svårt att avgöra, men dess svagt trapetsoida form tyder på att den kan ha anlagts under tidig medeltid, eller tidig högmedeltid. Studier av kistors typologiska utveckling visar att trapetsoida kistor framför allt kan dateras till 1100-tal och ett stycke in på 1200-talet, för att därefter ersättas av rektangulära kistor. Inga trapetsoida kistor förekommer efter 1200-talets mitt och inga rektangulära kistor förekommer före 1200-talets mitt (Tagesson 1990:16ff och där anförd litteratur). Troligen har kistan använts under hela klostrets livstid, så att de äldre skelettresterna skuffats undan vid varje ny begravning. Skeletten I kistan fanns resterna efter minst tre begravningar, mestadels bestående av omrörda ben. Fragmentariska delar av skeletten låg dock kvar i anatomisk ordning, vilket antydde att Waldén lämnat kvar skeletten orörda på 1930-talet. Att det var fråga om samma grav som Waldén hade undersökt stod snart utom allt tvivel, då foton över skeletten i graven från den nära 75 år gamla utgrävningen stämde väl överens med de skelettrester som grävdes fram. Den osteologiska analysen visade att de gravlagda bestod av barn, det var dock inte möjligt att avgöra av vilket kön. Det gick heller inte att utläsa i vilken ordning barnen hade begravts (fig. 21). Grav 16 bestod av de omrörda benen efter ett barn som dött i en ålder av 4 till 6 år. Enbart underkroppen och spridda delar av kraniet och övre bålen var bevarade. Barnet hade nästan alla mjölktänder kvar, endast ett par permanenta tänder hade hunnit bryta fram. Grav 17 utgjordes av omrörda ben efter ett barn i 5- eller 6-årsåldern. Spridda delar av kroppen var bevarade, men kraniet fanns inte kvar. Grav 18 bestod av de omrörda benen från ett nyfött barn eller ett foster. Fragmentariska ben från hela kroppen var bevarade, även skallen. Fynd och prover Som nämnts ovan påträffades en hel del omrörda fynd av tegelkross, takpannor, spik och glas. Av dessa sparades ett urval av buteljglaset. Sammanlagt tillvaratogs åtta fynd, av vilka samtliga utom en enkel silverring återfanns i omrörda lager och gravfyllningar. Totalt fyra prover samlades in, varav två 14 C-prover från skelettmaterial har valts ut för analys. Analyser av ben är jämförelsevis tillförlitliga eftersom felkällor är betydligt ovanligare än vid vanliga kolprover. Proverna togs från den yngsta och den äldsta graven, och visar att gravarna är avsevärt äldre än vad armställningarna antydde. Den äldsta graven (grav 14) kunde dateras till 990 1170 e.kr., troligen 1080 1160 12 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

e.kr. Den yngsta graven (grav 1) daterades till 1270 1330 eller 1340 1400 e.kr. Tabell 1. Tillvaratagna fynd från Riseberga klosterruin. Fnr Sakord Material Antal Vikt (g) Anmärkning Kontext 1 Nyckel Cu-leg 1 3 Längd 35 mm. Till ett skrin? Konserverad Fyllning i grav 4 2 Ring Culeg/silver 1 1 Diameter 22 mm. Konserverad 3 Fönsterglas Glas 1 2 Bemålat fönsterglas i två delar. Konserverat 4 Beslag? Järn/cu-leg 1 2 Ev spikhuvud från 1930- talets utgrävning. Grav 12 5 Ben Bränt ben 1 1 Lager 4 6 Bipolär kärna Kambrisk flinta Fyllning i grav 4 Fyllning, grav i rum E 1 6 Troligen äldre stenålder Lösfynd, klostergården 7 Krus Stengods 1 1 Tysk import, 1300 1400-tal 8 Buteljglas Glas 3 49 Grönt, brunt och vitt glas, ett urval. 1800-tal Lösfynd, klostergården Lager 2 Tabell 2. Prover från Riseberga klosterruin. Pnr Kontext Anmärkning 1 Grav 1 Lårben för 14 C-analys. Daterat till 1270 1330 eller 1340 1400 e.kr. 2 Grav 14 Käke och tand för 14 C-analys. Daterat till 990 1170 e.kr., troligen 1080 1160 e.kr. 3 Lager 4 Kol för 14 C-analys. Ej analyserat 4 Lager 4 Jordprov för makrofossilanalys. Ej analyserat Sammanfattande diskussion I september 2004 genomfördes en arkeologisk undersökning vid Riseberga klosterruin i Närke. Sammanlagt undersöktes cirka fem kvadratmeter, dels ett schakt i den nordvästra delen av klostergården, dels en stenkistegrav i den östra klosterlängan. Undersökningen föranleddes av att gravar hade skadats i samband med en pågående restaurering av klosterruinen. På klostergården påträffades 15 tätt liggande gravar av män, kvinnor och barn som gravlagts under medeltiden. Utöver de intakta gravarna påträffades omrörda ben efter ytterligare sju individer. Gravarna var anspråkslöst utformade, samtliga personer var med ett eventuellt undantag begravda i enkla svepningar. Gravtätheten verkade inte avta utanför schaktet, varför man kan anta att hela klostergården kan rymma upp mot 800 gravar. Denna hisnande siffra blir dock mer hanterlig om man tar med i beräkningen att dessa begravningar kan ha pågått under hela klostrets användningstid. Det skulle i så fall innebära två tre begravningar per år. Vilka är det då som blivit begravda här inne på klostergården? Den osteologiska analysen visar att de människor som begravts här många gånger har levt ett hårt liv och att de har arbetat och slitit mycket under sin livstid. De män, kvinnor och barn som ligger begravda här synes Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 13

14 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin utgöra en genomsnittlig medeltida befolkning, troligen ur de lägre samhällsklasserna. Att det inte är fråga om nunnor står alltså ganska klart, inte bara utifrån könsfördelningen, utan även från det faktum att nunnorna utan undantag kom ur de högre samhällsklasserna. Det är heller inte troligt att klostergården, där nunnorna enligt klosterreglerna skulle leva ett avskilt liv utan kontakt med omvärlden, fungerat som allmän kyrkogård för sockenborna. Återstår gör bland annat de donatorer, som mot betalning kunde köpa sig en begravningsplats på klostret åt sig och sin familj. Även dessa grupper tillhörde dock de mer välbärgade i samhället, vilket rimmar illa med de osteologiska resultaten. Den grupp som passar bäst mot de undersökta individerna på klostergården är istället de arbetare som levde sida vid sida med nunnorna i klostret. Det skulle dels kunna innebära leksystrarna, men också de lekbröder och andra så kallade familiares som var så pass fast knutna till klostret att de räknades in i klosterfamiljen (jämför Conradi Mattson 1998:47f). Denna tolkning stämmer också väl överens med tolkningar av motsvarande gravmaterial i Æbelholts kloster (se vidare i bilaga 1). Två av gravarna stack in under klostergårdsmuren, vilket betyder att de är äldre än muren. Dessutom var det tydligt att åtminstone det norra partiet av den blottlagda murgrunden var anlagd på ett utjämningslager som inte tillkommit tidigare än under 1800-talet. Detta innebär att åtminstone det norra partiet av muren har tillkommit i modern tid. Kanske ska man tolka detta som om klostergårdsmuren inte löpte här ens under medeltiden, eller att det ursprungligen kanske fanns en öppning i muren just här. Eftersom murarna vid Riseberga klosterruin upprepade gånger har restaurerats ganska kraftigt under årens lopp är det dock svårt att uttala sig om byggnadshistorien utifrån ett så litet murparti. Det som behövs är en ordentlig byggnadsarkeologisk analys av hela mursträckningen. Ett av de skelett som stack in under muren var begravd med armställning A, vilket antyder en datering till tidig medeltid. Mot denna tidiga datering talar det faktum att graven stratigrafiskt tolkades vara en av de yngre gravarna i schaktet. Vid en jämförelse med en skiss gjord av Waldén vid 1930 års utgrävning har emellertid ytterligare ett skelett som stack in under klostermurarna påträffats i Riseberga, också det med armställning A. Man kan dock fråga sig om det ändå inte finns ett äldre skikt av gravar inom klosterplatsen. Vid undersökningar vid Vreta kloster i Östergötland har skelett med samma armställning påträffats under klostergårdens mur. Detta har tolkats som gravar tillkomna i ett tidigt skede i klostrets historia, före det att klostrets stenbyggnader uppförts (Tagesson 1990:11). De 14 C-analyser som gjordes av skeletten i den yngsta och i den äldsta graven visar att gravarna på klostergården är avsevärt äldre än vad armställningarna antydde. Även om Redins typologiska schema har visat sig stämma på flera håll i Sverige har det i andra fall visat sig att metoden inte kan appliceras förutsättningslöst på kyrkogårdar i andra områden. På tidigmedeltida begravningsplatser förefaller det även råda en viss anarki i gravskicket. Bland annat har det i en nyligen genomförd undersökning i Sura gamla kyrka i Västmanland visat sig att ett ganska omfattande gravmaterial som 14 C-daterats till tidig medeltid bestod av skelett

med både B-, C- och D- armställningar (Jonsson & Nordström 2003: 36f). Att det äldsta skiktet av gravarna på klostergården i Riseberga kan dateras till 1080 1160 e.kr. ger också upphov till nya frågeställningar kring klostrets äldsta historia. Tillhör dessa gravar klostret som det såg ut före Birger Brosas donation, eller kan de tillhöra den hittills olokaliserade tidigmedeltida gårdskyrkan? Stenkistan i den östra klosterlängan visade sig redan ha undersökts av Waldén på 1930-talet. Waldén menade att kistan innehöll skeletten efter två unga flickor. Den osteologiska analysen visade dock att graven innehöll omrörda skelett efter tre barn vars kön inte gick att bestämma. Stenkistans svagt trapetsoida form tyder på att kistan eventuellt har anlagts under tidig medeltid, eller tidig högmedeltid. Referenser Andersson, K. 1978. Riseberga kloster. Några funderingar inför fortsatt forskning. Från bergslag och bondebygd. Bergold, H. 2000. Riseberga kloster. Schaktningsövervakning. Särskild arkeologisk undersökning. RAÄ UV Bergslagen. Rapport 2000:23. Conradi Mattson, A. 1998. Riseberga kloster. Birger Brosa och Filipssönerna. Vetenskapliga skrifter utgivna av Örebro läns museum 2. Örebro. Jonsson, K. & Nordström, A. 2003. En tidigmedeltida gravplats och en medeltida kyrklämning. Gravar och kyrkor i Sura 900 1800. Arkeologisk för- och slutundersökning. RAÄ 140:1 3, Sura gamla kyrka, Sura sn, Västmanland. Västmanlands läns museum. Kulturmiljöavdelningen, Rapport A 2003:A16. Västerås. Redin, L. 1976. Lagmanshejdan. Ett gravfält som spegling av sociala strukturer i Skanör. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4 O. Nr 10. Lund. Tagesson, G. 1990. Rapport. Arkeologisk undersökning samt osteologisk analys. Vreta kloster kyrka och klosterområde, fornlämning 50, Vreta kloster socken, Linköpings kommun, Östergötland 1988. Östergötlands länsmuseum. Linköping. Waldén, B. 1931. Klosterruinen och dess problem. Risebergaboken. Stockholm. Övrigt Förteckning över Risebergafynd. Bertil Waldéns undersökning år 1930. Föreningen Riseberga Redivivas arkiv. Foton från Bertil Waldéns utgrävningar vid Riseberga kloster år 1930. Foto från öster på stenkistan i rum E (dnr 95.400.50), Örebro Länsmuseum. Länsarvets arkiv. Skiss över ett skelett som sticker in under klostermurarna från Bertil Waldéns utgrävningar vid Riseberga kloster år 1930. Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Riseberga kloster (dnr 4128/1928:1). Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 15

Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 423-2923-2004. Länsstyrelsens dnr: 431-08144-2004. Projektnummer: 1810116. Undersökningstid: 13 27 september 2004. Projektgrupp: Ulrika Wallebom (projektledare), Agneta Ohlsson (osteolog), Helmut Bergold. Underkonsulter: Trimtec Karlstad. Ångströmslaboratoriet. Institutionen för Teknikvetenskaper. Avdelningen för Jonfysik. Uppsala universitet. Undersökt yta: 4,5 m 2 Läge: Ekonomiska kartan, blad 10E 1j Edsberg x 1447,8 y 6559,6. Höjdsystem: RT90 2,5 gon Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 12 planritningar i skala 1:20, 3 profilritningar i skala 1:20, 48 digitala foton med Unr 4057. Fynd: Fynd med Fnr 1 8 är inlämnade för fyndfördelning till Statens historiska museum (SHM). 16 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

Bilagor Bilaga 1. Osteologisk rapport av Agneta Ohlsson Inledning och historik Men anledning av att gravar skadats vid restaureringen av murarna vid Riseberga kloster kom en mindre utgrävning att genomföras. En yta på 2 2 meter undersöktes på klostergården i anslutning till den nordvästra muren samt en stenkista som skadats i rum E. Det visade sig att det var många fler gravar än förväntat i den på klostergården upptagna ytan och på en grund nivå. Under hösten 2004 genomfördes den osteologiska analysen av Agneta Ohlsson, UV Bergslagen. Riseberga kloster grundades i början av 1200-talet. År 1546 råkade klostret ut för en stor eldsvåda. Tidigare utgrävningar har skett under åren 1830, 1899, mellan åren 1903 1904, under 1930-talet, år 1972 och år 2000. Vid utgrävning på 1930-talet upptäcktes att klostergården använts som begravningsplats, vilket har ansetts ovanligt. Någon analys gjordes emellertid inte av de funna skeletten. Inte heller vid de övriga av de övriga undersökningarna utfördes någon osteologisk analys. Material Sammanlagt påträffades 18 gravar vid utgrävningen vid Riseberga kloster i september 2004. Det grävdes 15 gravar i schaktet på klostergården. De återstående tre gravarna påträffades i den undersökta stenkista som skadats i rum E. Benmaterialet var i stort sett välbevarat och även barnskeletten hade bevarats bra. Några gravar var i sämre skick och förföll vara eroderade. Bevarandet kan ha påverkats av genomsläpplighet av vatten, att det är äldre gravar eller att kalkhalten är lägre än i övriga gravar. Även om inte alla gravar var kompletta har en osteologisk bedömning kunnat genomföras. Eftersom den undersökta ytan var liten kom några gravar inte att tas till vara helt och hållet av den orsaken att delar av skeletten fortsatte in i schaktväggen. I gravfyllningen i några gravar påträffades rikligt med omrörda människoben tillsammans med djurben. Ett minsta individantal (mind) har gjorts för de omrörda mänskliga skelettdelarna. Minsta individantal för de omrörda skelettdelarna i schaktet på klostergården är sju individer, fyra vuxna och tre barn. En översiktlig osteologisk genomgång av djurbensmaterialet har även gjorts. I materialet har en specifik ålder erhållits genom att ta ett medelvärde utifrån de olika ålderskriterierna som gått att bedöma. De olika faserna för bäcken och kranium ger väldigt breda åldersintervaller vilket gör det svårare att bedöma riktigt gamla individer. Åldersgruppen senilis saknas i detta material men det behöver inte betyda att man inte blev riktigt gammal på Riseberga kloster. Flera individer har bedömts tillhöra åldersgruppen maturus (40 59 år) men det kan tänkas att de är äldre än så. Materialet från Riseberga kloster är statistiskt relativt litet vilket gör att medelvärden inte är tillförlitliga vad gäller medellivslängden för kvinnor och män eller den totala medellivslängden. Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 17

Metod Könsbedömning Alla könstypiska karaktärer på kraniet har bedömts efter en 5-gradig skala (Bukistra & Ubelaker 1994:20) Protuberantia occipitalis externa Processus mastoideus Margo supraorbitale Arcus superciliaris/glabella Trigonum mandibulae 1= kvinna 2= tveksam kvinna 3= tvetydig 4= tveksam man 5= man För höftbenet har följande varit avgörande för bedömning (Bukistra & Ubelaker 1994:16 17) Ventral arc Subpubic concavity Ischiopubic ramus ridge Incisura ischiadica major Arc composé Sulcus preauricularis 1= kvinna 2= tvetydig 3= man Ventral arc, Subpubic concavity och Ischiopubic ridge bedöms efter en 3- gradig skala. Incisura ischiadica major har bedömts efter en 5-gradig skala, samma gradering som för kraniet. Arc composé bedöms utifrån om den är dubbel = kvinna eller enkel = man. Sulcus preauricularis bedöms utifrån om den finns eller inte, finns den blir bedömningen trolig kvinna. Mått tagna på ledhuvud (caput) samt utbuktning vid nedre leden (epicondylen) på överarm (humerus) och lårben (femur) har även varit avgörande för könsbedömning (Krogman 1962:144f). Vid den slutgiltiga bedömningen räknas värdena av de olika karaktärerna samman. Bäcken och kranium bedöms var för sig, visar det sig vara en skillnad mellan dessa har bäckenet fått stå som avgörande vid den slutgiltiga bedömningen. Utsikten att få en så bra och riktig könbedömning är beroende av hur stor del av skelettet som finns bevarat. Bästa bedömningen görs således på ett komplett skelett. Könskaraktärerna utvecklas inte förrän vid 14 16 års ålder vilket gör det omöjligt att könsbedöma barn. Åldersbedömning Det är enklare att mer noggrant bedöma åldern på barn och tonåringar än på en vuxen individ. Bedömningen har främst utgått ifrån tandframbrott samt om och hur mycket epifyserna har vuxit fast (fusionerat). Epifyserna växer fast först vid 20-årsåldern. Fusioneringen sker dock 1 2 år tidigare hos flickor än hos pojkar (Krogman 1962). För åldersbedömning av barn där inte tänder finns med i materialet har även längden på diafysen använts (Bass 1987). De osteologiskt bedömda individerna placeras in i åldersgrupper (Arcini 1999:52). 18 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

0 9 mån foster Fetus 20 39 år Adultus 0 år Infant 40 59 år Maturus 1 6 år Intans I 60+ Senilis 7 14 år Infans II 20+ Adult 15 19 år Juvenilis Vid bedömning av kraniet hos vuxna individer undersöks sömmarnas (suturerna) sammanväxning efter metod i Standards (Bukistra & Ubelaker 1994:32 38). Graden av sammanväxning mäts på ett antal specifika punkter inom två områden på kraniets utsida. Vault Midlambdoid Lambda Obelion Anterrior sagittal Bregma Pterion Midcoronal Lateral-anterior Pterion Midcoronal Sphenofrontal Inferior sphenotemporal Superior sphenotemporal Graderingen sker utifrån en 4-gradig skala, 0= ingen sammanväxning, 1=liten sammanväxning, 2= markant sammanväxning, 3= helt sluten. Graderingen från de olika punkterna läggs ihop. Summan är kopplad till olika åldersintervaller från 18 till 60 år, med ett medeltal för varje intervall. För bedömning av bäckenbenet studeras benstrukturen på symphysis pubis det vill säga där de båda bäckenhalvorna möts samt facies auricularis det vill säga ledytan mot korsbenet (sacrum). Dessa ytor förändras mätbart med åldern. För bäckenfogen används en 6-gradig skala av förändring efter Suchey & Brook (Bukista & Ubelaker 1994:23 24). Skalorna är olika för män och kvinnor. Faserna sträcker sig från 18 till 87 år med medeltal från 19,4 till 60 för kvinnor och från 15 till 86 år med medeltal från 18,5 till 61,2 år för män. Kvinnor Fas 1 18 24 år Fas 2 19 40 år Fas 3 21 53 år Fas 4 26 70 år Fas 5 25 83 år Fas 6 42 87 år Män Fas 1 15 23 år Fas 2 19 34 år Fas 3 21 46 år Fas 4 23 57 år Fas 5 27 66 år Fas 6 34 86 år För bedömning av facies auricularis används en 8-gradig skala som är samma för män och kvinnor. Faserna bedöms utifrån förändringar i benet som vågmönster, tvärstrimmighet, kornighet, kompakthet, oregelbundenhet i kanten makro- och mikroporositet samt benpålagring (Bukista & Ubelaker 1994:24 32). Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 19

Fas Fas 1 = 20 24 år Fas 2 = 25 29 år Fas 3 = 30 34 år Fas 4 = 35 39 år Fas 5 = 40 44 år Fas 6 = 45 49 år Fas 7 = 50 59 år Fas 8 = 60+ Åldersbedömning kan även göras utifrån tandslitage. I materialet har slitaget på tuggytan (occlusalt) bedömts utifrån Brothwells metod med en 4-gradig skala (1981:72). Gradering 1 17 25 år 2 35 35 år 3 35 45 år 4 45+ Slitage på tänder kan påverkas av den kost man äter. Bäst är att använda slitage på tänder i underkäke samt kindtänder, molar 1 och molar 2 eftersom de uteslutande används till tuggning. Visdomstanden molar 3 används mindre vid tuggning och är beroende av om individen har en hel tanduppsättning. Dessutom bör man ha i åtanke vid bedömning att tandslitaget ger en lägre ålder än bedömning utifrån kranium eller bäcken. Framför allt för att graderingen av slitaget bara sträcker sig till 45+ (Brothwells gradering 1981). Kroppslängd Kroppslängdsberäkning har gjorts utifrån mått på de långa rörbenen. I det fall där mått erhållits på både vänster och höger sida har ett medelvärde av dessa tagits. Främst mått från lårbenet (femur) har använts i beräkningen eftersom detta ben ger den bästa överensstämmelsen med den verkliga längden. Finns inte lårbenet används skenbenet (tibia) och därefter överarmen (humerus) (Krogman 1962:185). Uträkningsmetoden från Trotter & Gleser har använts (Krogman 1962: 162 efter Trotter & Gleser 1959). Resultat Åldersfördelning Vid osteologisk bedömning erhålls skelettets biologiska ålder. Ju fler ålderskriterier som finns bevarade på skelettet desto mindre felmarginal samt snävare åldersbedömning kan fås. Individens egentliga ålder det vill säga den kronologiska åldern går inte att fastställa. Totalt undersöktes femton individer på klostergården och tre stycken från stenkistegraven. Alla individer gick att osteologiskt åldersbedöma. Två av individerna var dåligt bevarade men det har inte påverkat åldersbedömningen. Övriga skelett var i bra skick. I stenkistegraven låg tre barn begravda men benen var omrörda. Två av dessa var mindre barn och till- 20 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin

hör åldersgruppen infans I, den tredje individen var ett spädbarn det vill säga infant. På klostergården identifierades elva vuxna individer (73 %) sex adultus och fem maturus. Resterande individer var barn eller ungdom, en av varje i åldersgrupperna infant, infans I, infans II och juvenilis. Någon specifik dödsorsak har inte kunnat konstateras vilket kan tyda på ett kortare sjukdomsförlopp innan individen avlidit. Medellivslängden för individerna från schaktet på klostergården var 31,6 år. Medeltalet för män var 35 år och för kvinnor 44 år. Medeltal för alla vuxna är 41 år. De äldst bedömda individerna, tre stycken runt 50 år var dock alla kvinnor. Tabell 3. Individernas fördelning i åldersgrupper. Åldersgrupp Antal Infant 2 Infans I 3 Infans II 1 Juvenilis 1 Adultus 6 Maturus 5 Tabell 4. Ålder, kön, kroppslängd och bevaringsgrad. Grav Åldersgrupp Specifik ålder/medel Kön Kroppslängd Bevaring 1 Infant Nyfödd Bra 2 Adultus 25 år M 182 ± 3,94 cm Bra 3 Adultus 33,5 år M? 169 ± 4,57 cm Bra 4 Maturus 52 år K 158 ± 3,72 cm Bra 5 Maturus 49 år K 160 ± 4,45 cm Bra 6 Juvenilis 14 år Bra 7 Infans I 3 4 år Bra 8 Infans II 9 år Bra 9 Adultus 36 år M 172,5 ± 3,94 cm Bra 10 Maturus 47 år K 163 ± 3,72 cm Bra 11 Adultus 36 år M 180 ± 3,94 cm Bra 12 Adultus 37 år K? Dåligt 13 Adultus 34 år K? Dåligt 14 Maturus 55 år Obestämt 164 169 ±3,94 cm Bra 15 Maturus 43 år M Rel. bra 16 Infans I 4 6 år Rel. bra 17 Infans I 5 6 år Rel. bra 18 Infant Nyfödd Bra Könsfördelning Av de elva vuxna individerna gick tio stycken att könsbedöma. Redan i fält konstaterades det att klostergården inte kunde vara en begravningsplats endast för nunnorna på klostret. Ett av de första skeletten som hittades var ett spädbarn troligen nyfött eller runt 9:e fostermånaden, infant. Under utgrävningens gång och vid en översiktlig osteologisk analys i fält, visade det sig även vara många män som begravts inne på nunnornas klostergård. Fyra individer har med säkerhet bedömts vara män samt ytterligare en med tvekan. Tre individer har med säkerhet bedöms vara kvinnor samt ytterligare två med tvekan. För att jämföra materialet kan man titta på Vreta kloster i Östergötland som undersöktes 1988 och Æbelholt kloster i Danmark som grävdes ut mellan åren 1935 1945. Vreta kloster är också ett av Cistercienserordens nunnekloster i Sverige. Vid denna undersökning grävdes schakt i kyrkan, i korsgång, klostergård, kapitelsal och utanför östra längan. Undersök- Tabell 5. Könsfördelning. Kön Antal Kvinna 3 Kvinna? 2 Man 4 Man? 1 Obestämt 1 Skadade gravar vid Riseberga klosterruin 21