ur-sinnet Önskan om ett värdigt liv Satsa på dig själv De unga vill påverka Bara vingar inga rötter

ur-sinnet Medlemstidning för Yrkesförbundet Sveriges Socialarbetare 4 2000 Önskan om ett värdigt liv Sidan 3 Satsa på dig själv De unga vill påverka Bara vingar inga rötter Sidan 4 Sidan 6 Sidan 8

2 ur-sinnet YSS Styrelseledamöter Anne-Lie Granroth, ordförande Kulgränd 11, 137 56 Tungelsta 08-500 203 73 (b), 073-655 51 21 (mobil) e-post <granroths.@telia.com> Hans Haker Lycketorp Truve, 531 70 Lidköping 0510-54 63 93 (b), 0708-24 (mobil) e-post <haker@yfb.se> Haidi Knorring Camillavägen 8, 213 63 Malmö 040-21 46 90 (b), 040-97 12 2 (a) e-post <haidi.knorring@malmo.se> Lena Wahlgren Sunnanväg 25 G, 216 17 Limhamn 040-15 82 03 (b), 040-34 58 67 (a) e-post <lena.wahlgren@malmo.se> Ulf Petersen Götagatan 18, 432 42 Varberg 0340-67 58 42 (b), 0705-43 10 71 (a) e-post <petersen.yfb@vvv.varberg.se> Raimond Carlsson Hennings Bergsvägen 7 A, 291 75 Kristianstad 044-711 16 (b), 0708-68 22 70 (mobil) Malin Johannesson Dyröd 110, 442 92 Kungälv 0303-24 40 82 (b), 0705-88 84 11 (a) Javisst är jag generös Yrkesförbundet Sveriges Socialarbetare YSS:s kongresskommitté Hans Haker, se t.v. Margaretha Hård Box 4075, 521 04 Falköping 0515-871 63 (a), 0515-200 08 (b) Fax: 0515-871 47 (a) Raimond Carlsson, se t.v. Fredrik Gustafsson Fjärilsvägen 4, 311 72 Falkenberg 0346-505 71 (a) Fax: 0346-505 71 (a) Den nordiska kommitté Torun Oskarsdottir Unglingaathvarf Keilifell 5, IS-111 Reykavik 00 354 55 75 595, e-post: <thorunnoly@islandia.is> Askell Karason Alfaheidi 8 B, IS-200 Kopavogur 00 354 55 41 543 (b) Birger Hasvik Åsebråten barnepsyk. klinik Åsebråtveien 27, N 1605 Fredrikstad 00 47 69 38 31 60 Else Plesner Thorshøjgård Pedersborgvej 20, DK-2635 Ishøj 00 45 43 99 08 93 Ingrid Lange SSBU Pav. 1 Sognsvannsveien 57, N-0372 Oslo 00 47 22 92 48 94 Ulf Petersen Behandlingshem Knorpen Träslövsvägen 132 A, 432 37 Varberg 0340-802 08, e-post: <petersen@yfb.se> Katarina Johansson Behandlingshem Torpet Torpagatan 20, 416 74 Göteborg 031-34 35 253, e-post: <katarina_json@hotmail.com> Elisabet Hakkola Barnavårdsför. i Finland Stenbäcksgatan 7, FIN-002 50 Helsingfors 00 358 9 32 94 55 04 Jörgen Winther Behandl.hjem Himmelbjerggården DK 8680 Ry 00 45 86 89 82 66, Kim Berglund Lauste Familie rehabiliteringscenter Mustiogatan 3, FIN-207 50 Åbo 00 358 2 27 42 233, e-post: <kim.berglund@lauste.finland.net> Solrun Jocobas Færøernes Børnehjem Pedda Ved Steinsgøta 10, FR-100 Thorshavn 00 29 831 23 20 Susan Johansen Gardsgóta 31, FR-160 ARGIR 00 29 31 89 14 YC$ Visst vill jag bli rik på erfarenheter och kunskap! Det här vill jag inte missa! Jag vill bli medlem i YSS och skickar in min ansökan till adresserna nedan. Medlemsskapet är gratis resten av året och kostar sedan 240:. Betala på postgiro 477 38-0 och skriv namn och adress på inbetalningskortet. och talar med en vän om detta erbjudande Klart jag vill vara med! Ansökan för YSS skickas till: Lena Wahlgren Sunnanväg 25 G, 216 17 Limhamn 040-15 82 03 (b), 040-34 58 67 (a) e-post <lena.wahlgren@malmo.se> Namn:... Adress:... Personnummer:... Facktillhörighet:... Datum:... Namnteckning:...

3 ur-sinnet Ledare: Önskan om ett värdigt liv Foto: Anki Almqvist Bästa medlemmar i Yrkesförbundet Sveriges Socialarbetare och deltagare på kongressen i Skövde. Förmodligen håller du i det, inom överskådlig tid, sista pappersnumret av Ursinnet i din hand. För mig personligen känns det oerhört vemodigt. Även om dessa ledarsidor ibland har känts som om de värkt fram ur tidspressens nödvändighet, för det är så att en ansvarig utgivare och tillika ordförande ska skriva en ledare. Nu när jag inte vet hur framtiden ser ut känns det som att jag gärna skriver ledare bara allt är som det var. Nu börjar ni ana att det är förändring på gång! Ursinnet ska finnas på nätet från och med nästa år. Förmodligen är det med detta, som med alla nymodigheter och nyordningar, att man vänjer sig med tiden och till och med glömmer hur det var. I detta nummer, som innehåller artiklar från framträdande personligheter inom det socialpolitiska området, fäster vi blicken och ordet på var och ens betydelse i ett samhällsperspektiv. När man arbetat inom vår sektor både inser och förstår man att den professionella kåren kan göra sitt och därmed inte allt. Man inser att den enskilda människans önskan om ett eget värdigt liv samspelar med en rad faktorer. Det är snarare de som avgör hur den enskilda människan kan uppfatta om det är värt mödan att se framåt i sitt eget liv. Finns det någon utbildning för alla? Finns det något arbete för alla? Finns det en bostad åt alla? Om vi, som ytterst gestaltar vårt välfärdssamhälle, inte kan se en framtid för alla människor om man får rätt stöd, hur ska de kunna se det av egen kraft? Läs och begrunda. Alla ni socialarbetare behövs i det vardagliga samtalet. Både på arbetet, i fikarummet, på släktträffen och när ni träffar vänner. Håll samtalet levande om vilken värld vi vill leva i. När det gäller miljön som vi andas och promenerar i har alla en uppfattning om att vi ska lämna efter oss en värld till våra unga som det går att leva i och som är hälsosam. Jag önskar att vi hade samma levande debatt när det gäller den solidariska generella välfärdspolitiken. Vilken värld, vilket samhälle vill vi att våra unga ska förvalta efter oss? Jag håller med Anders Carlberg när han säger att vi alla måste hålla berättelserna om livet levande. Att prata som vuxna till unga människor och att räkna med de unga. På riktigt! Min nu 19 årige son arbetar som vårdare på en gruppbostad för autistiska ungdomar. Fast jag tycker att jag nära nog hjärntvättat honom och han har fått föreningslivet och värderingarna med sig i modersmjölken vad gäller solidaritet, att man via skatten ser till att alla kan få det den behöver när den behöver det. Och att faktiskt inse att ingen av oss vet när det är dags för oss själva att behöva hjälp. Jag undrar om han tar med sig det samtalet in i sin vuxenvärld? Jag undrar när jag sitter och läser dessa artiklar om jag har nått fram till mitt eget barn? Bästa läsare i Ursinnet, jag vill föra detta samtal med er i den nya nättidningen! Det häftigaste mitt i allt detta vemod är att vi kan prata med varandra! Mina varmaste hälsningar till er alla och en Mycket God Jul och ett Spännande Ursinneår på nätet! Foto om inte annat anges: Lollo Brandt. Anne-Lie Granroth Ordförande i YSS ur-sinnet är medlemstidning för Ansvarig utgivare: Anne-Lie Granroth YSS:s hemsida: http//www.yfb.se Redaktör: Bernt Andersson, Kapitel 2, Frejgatan 62, 113 26 Stockholm, tel 08 33 08 42, e-post: bernt@kapitel2.se Layout: Diana Reybekiel, Kapitel 2 Tryck: Federativ, Stockholm Annonspriser: 1/4-sida 300:-, 1/2-sida 600:-, 1/1-sida 1.200:- Omslagsbild: Bernt Andersson

4 ur-sinnet Satsa på dig själv och tänk på andra Göran Sandell, filosofie doktor och universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, har funderat mycket kring olika utvecklingstrender, hur de påverkar välfärden och vad de får för konsekvenser. Lönsamhet tycker han är ett knepigt begrepp i samband med välfärd. När man talar om lönsamhet måste man bortse från helheten och bara titta på en liten enhet. En institution kan få pengar via skatt och bidrag och så sparar de genom att skära ner på personal och det blir pengar över. Då kan man säga att man har varit lönsam, att gå med vinst. Men detta är fel, menar Göran Sandell. Det kan inte vara lönsamt i sig att bedriva vård eller utbildning eller omsorg. Ska man använda det språket ska man betrakta det som en investering, säger han. Ta Astra Senica, som lägger ner mycket pengar på forskning och den är ju inte lönsam i sig. Men de kallar forskningen för investering. Vi måste ändra tänkandet, välfärd ska betraktas som en investering i stället för en kostnad. Till och med äldreomsorgen ser han som en investering: För om inte någon tog hand om vår gamla mamma skulle inte vi kunna sitta här nu, i alla fall inte jag. Det går inte att bedriva ett modernt samhälle om man inte har omsorgen hanterad på något sätt. Välfärd i socialt arbete utkast till strategisk vision 1. Människovärde definieras som alla människors lika värde. Det får det aldrig finnas någon tvekan om. 2. Välfärd definieras som att färdas väl genom livet. 3. Utgå från människors behov och egna resurser. 4. Brukarinflytande ska finnas i alla insatser. Inget ska göras över huvudet på någon. 5. Välfärd är en investering. Alla är ömsesidigt beroende av varandra. Med stolthet ska man kunna säga Jag jobbar på en investeringsavdelning eller Jag jobbar på förbrukningsavdelningen. 6. Tydligare roller och spelregler krävs, både i frivilliga insatser och i myndighetsutövningen. 7. Demokrati i välfärdshänseende innebär insyn, kontroll och självbestämmande. 8. Om de andra punkterna är klara och tydliga kan nya organisationsformer prövas utan problem, som samverkan med andra yrkesgrupper utgå från målgruppen och/eller behoven utnyttja kopplingar mellan familj, nätverk, frivilligorganisationer 9. Integrera utvärdering i det dagliga arbetet. 10. För att dessa punkter ska kunna genomföras krävs ökad kompetens. Göran Sandell. Om Sverige ska fortsätta och vara ledande på något område måste vi satsa på barnen, menar Göran Sandell. Det blir till exempel inga industrier om det inte finns barn som får utbildning. Utbildningen är en investering som faller ut 20 år senare. Det går inte att ha någon vidareutbildning om man inte har någon grundutbildning och då blir det heller ingen industri. Å andra sidan går det inte att ha en välfärd om man inte har ett fungerande näringsliv som finansierar detta. De är beroende av varandra. Det går att förhålla sig på olika sätt till begreppet välfärd, menar Göran Sandell. Man kan vara passiv, den yttersta formen är uppgivenhet: det är inte lönt att försöka ändra på något, jag försöker bara överleva. Eller så förlitar man sig på marknadstron: jag överlåter utvecklingen åt de fria marknadskrafterna. Man ska inte planera då går det som i gamla Sovjet. Man kan istället vara aktiv. Antingen som ego-future : jag satsar på mig själv, analyserar och planerar för min egen vinning. Som motvikt till detta tämligen snäva förhållningssätt lanserar Göran Sandell begreppet eco-future, det vill säga jag satsar på mig själv, det är inte förbjudet, men jag tar också hänsyn till andra. Foto: Bernt Andersson

5 ur-sinnet Med eco-future som förhållningssätt till välfärden som utgångspunkt, en öppen, ödmjuk och kanske lite utopisk hållning, skissar Göran Sandell upp några utvecklingstendenser: Auktoriteter, förmynderi och regler ersätts alltmer av eget ansvar, att själv bestämma, ett eget engagemang, berättar han. Det har skett en förändring i synen på organisationer och den sker också i praktiken. Måste ha kontakt Om man hade gjort en studie för 15 år sedan om vilka de mest framgångsrika organisationerna i världen var, skulle resultatet ha varit de som hade tydligast struktur och snyggast linjesystem, uttalade mål och sådant, säger han. Om man gör en likadan studie idag vinner istället de organisationer har bäst kontakt med sina kunder, kunskaper som man erhåller i flödet tas tillbaka och återanvänds. Det som tidigare var mer produktionsstyrt har blivit mer interaktivt. Förr kunde man sitta i verkstaden och hitta på vad man skulle göra och så var det den varan kunden fick köpa. Det går inte idag, man måste ha kontakt med dem som berörs, kunderna. Detta är intressant att reflektera över, det gäller numera för till exempel plåtbitar. Men det är inte alls lika självklart när det gäller människor och välfärd. Där tror vi fortfarande att vi hittar på grejer internt, påstår jag. Välja själv Göran Sandell ser en ny form av individualism växa fram. Det finns en del av individualismen som är egoism, Jag satsar bara på mig själv. Egocentrismen är väldigt tydlig i utvecklingen. Är det bra eller inte, undrar Göran Sandell? De flesta av oss tycker att egoistiskt är något negativt. Men grundtanken i socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen är att individen själv ska välja, vara självständig och klara sitt eget liv. Via urbanisering och ändrade familjemönster luckras banden upp med familj och släkt, den sociala kontrollen. Det innebär på sätt och vis en ökad frihet, självständighet och samtidigt ökad otrygghet. Var och en får klara sig själv. Men det finns även en annan individualism, som är självförvaltning: Jag klarar mig själv, jag vill ha så lite som möjligt att göra med socialbyrån. Folk börjar ta eget ansvar och då applåderar inte personalen på socialbyrån. Här ser Göran Sandell en tydlig utveckling mot autonomi, Jag vill vara fri. Detta märks tydligast bland ungdomar, de satsar inte i första hand på trygghet, de vill vara fria. Det finns studier i hela världen som visar detta. Detta är inte enbart negativt, enligt Sandell. För respekten för det egna jaget, det egna livet leder till ett ökat engagemang i omsorgssituationer. Detta bör man ta hänsyn till när man säkerställer de etiska målen. Istället för att fundera över Vad kan vi göra? ska man vända på resonemanget: Vad kan klienten klara alldeles på egen hand? Vad kan man stötta med så att de klarar sig på egen hand? Därefter kommer Vad kan vi göra så att det blir ett samarbete kring detta? Det vill säga, hur stötta för att uppnå hjälp till självhjälp. Det handlar om att hitta former för dialog och samarbete, påpekar Göran Sandell. Det tycker jag skulle vara en investering, ett mer lönsamt sätt att tänka. Anna Rask

6 ur-sinnet Ge de unga möjlighet att påverka! Malin Berggren. Kongressen började med frågan om det finns hopp eller oro inför framtiden. LSU kan stå för hoppet i det här sammanhanget. Därför borde jag prata om den ljusnande framtid som är vår. Jag kan vara både hoppfull och orolig av olika anledningar. Hos unga människor kan man se trender och tendenser innan de har nått högre upp i samhället och de unga är ju morgondagens föräldrar, arbetstagare och beslutsfattare. Det sade Malin Berggren, ordförande i Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, som samlar 94 organisationer och föreningar med totalt 1,5 miljoner medlemmar. LSU lägger allt mer tid på att bevaka ungdomars rättigheter och möjligheter till inflytande i samhället. Ungdomarna är en av de grupper som drabbades allra värst av neddragningarna under 1990-talet, fortsatte hon. Jag tror att det finns en koppling mellan maktlösheten och de nedskärningar som gjorts och den sociala situation som unga människor lever i idag. Regeringen blev nervös när den i demokratiutredningen som kom i våras kunde ana att ungdomar står utanför de kanaler som man brukar använda för att påverka. LSU fick då uppdraget att inrätta Ungdomarnas demokratikommission, vars rapport kom i somras. Den togs fram av en grupp ungdomar i åldrarna 16 till 25 år som beskriver sin syn på det svenska samhället. Det handlar om utanförskap, invandrare, homosexuella och om möjligheterna att påverka i skolan och politiken. Rapporten tittade på samhället ur en demokratiaspekt, sade Malin. Det beskriver ett samhälle där alla inte är lika mycket värda. Om alla vore lika mycket värda skulle också alla ha möjlighet att påverka och känna sig delaktiga. Ungdomar kan uppleva att kanalerna slammats igen. De blev mottagare i en struktur som de inte varit med om att bygga upp. De som beslöt om nedskärningarna på 1990- talet var manliga politiker mellan femtio och sextio år gamla. Dålig självkänsla Ny statstik visar att 96 procent av ungdomarna under 25 år tror att de kan påverka sitt eget liv, jobb, familj etcetera, men bara en dryg tredjedel av dem tror att de kan påverka Sveriges framtid. Röda Korsets ungdomsförbund har gjort en undersökning som visar att man även inom ungdomsgruppen är på väg mot ett två tredjedelssamhälle. 16 procent av ungdomarna står vid sidan av de övriga, de har dålig självkänsla och det är i den gruppen man saknar sociala kontakter och stöd utanför skolan. Där är maktlöshetens som störst. Vad blir då konsekvenserna av den här negativa orosbilden, frågade Malin? Vi är på väg mot ett samhälle där många människors liv präglas av utanförskap. De knackar på dörren och när de har försökt komma in några gånger skiter de i att försöka igen och vänder ryggen till. Jag skulle vilja se ett samhälle där alla är lika mycket värda och som präglas av mångfald, där alla grupper är resurser som tas tillvara och inte direkt bli sedd som problem att behandla. Till exempel borde ungdomar få vara en resurs här och nu och inte ständigt bara få höra att de är framtiden. De är viktiga redan idag och en del av det här samhället. De är resurser som vet hur det var att växa upp på 1990- talet inga andra vet vilka erfarenheter, tankar, känslor och kunskaper som blir resultatet av att växta upp under en tid av mobiltelefoner och IT, samma tid som den disponibla inkomsten halverades för många familjer. Det är en kunskap som vårt samhälle behöver och därför måste ungdomar få göra sina röster hörda. Malin pekade på de ungas stora behov av att bli sedda. Många vuxna pratar om individualisering: De där unga bryr sig bara om sig själva och skiter i andra.

7 ur-sinnet Jag har aldrig märkt att det skulle vara så, jag har inte sett någon skillnad mellan yngre och äldre, mellan barn och vuxna när det gäller att bry sig om andra, sade hon. Vi måste vara lyhörda därför att olika generationer väljer olika sätt att uttrycka ståndpunkter och engagemang. En av Malins favoritforskare har beskrivit skillnaderna mellan de äldre generationerna och dagens unga så här: Generationerna har olika transportmedel. Dagens generation åker inte tåg som tidigare generationer, vilka reste raka spåret från barn till ålderdom. De hade ingen möjlighet att byta spår. Dagens generation åker bil. Vissa har möjlighet att ta den vackra strandvägen från barn till vuxen. Den tar lite längre tid. Andra väljer motorvägen, raka spåret genom livet. Man kan styra själv, accelerera, bromsa in och stanna när man vill. Men det som vuxenvärlden valde att inte berätta var att vi alla har fått olika bilar. En del kör Lada, andra Porsche, och vi tror att vi har samma möjligheter. Vi samarbetar inte som tidigare generationer, går inte samman och skapar partier och strukturer för att nå förändring. Det spelar ingen roll för mig som sitter i min lilla bil. Går det åt skogen tar jag ut det på mig själv. Då ökar anorexin, bullemin och antalet självmord. För det är mitt fel! Man kan måla en mörk bild, men jag skulle också vilja ge lite hopp, säger Malin. Jag tror inte att individualismen är större bland unga än bland vuxna. Jag ser att det man gör som ung gör man nästan alltid tillsammans. De gamla strukturerna lämnas och man hittar nya former, men ingenting säger att det skulle vara fel. Man vill ta ansvar men det är inte alltid man får det. Man vill Namn: Peter Lamming Ålder: blev 55 i november Familj: Sonen Mikael 23 med flickvän Lotta. Sambo Gunnel och hennes tre barnbarn Fanny 1,5, Ebba 5 och Jesper 7. Pappa 87 på sjukhem i London, syster Anne i Frankrike och nyskild lillasyster Elizabeth i Florianopolis. Bor: Med Gunnel i Bergshamra i Nationalstadsparken mellan Brunnsviinte stå på tillväxt i 25 år utan möjligheter att påverka sin egen situation. Unga människor behöver vuxna som kan visa respekt och ärlighet, som vågar ge unga människor ett eget ansvar just därför att de är resurser. Ni som deltar i YSS-kongressen har bland de tuffaste jobben i Sverige idag. På er ligger förväntningarna att ni ska lyckas få det här samhället att vända inriktning, att få de unga människor som drabbades av 1990-talets nedskärningar att få tro och hopp om framtiden. Jag tror att man kan vända den utveckling som politikerna slog in på i början av 1990-talet. Jag tror att vi kan få en god lönsamhet på sikt, inte i pengar för på många områden förlorade man på de kronor och ören man sparade in men i människovärde och ett Sverige som består av mångfald. Bernt Andersson Lär känna en tidigt tuktad kongressmentor Vem är han egentligen, kongressens ständige mentor, den sammanhållande länken under de tre kongressdagarna, den ömsom allvarlige, ömsöm rolige, ömsom påhittige Peter Lamming? Här får du svaret. ken och Edsviken, 10 minuters tunnelbana från jobbet. Fritidsintressen: Slötitta på TV och äta chips, långfärdsskridskor, jogging (just under timmen på milen), segling med vänner, Boulespel, kultur i alla former. Livstidsmedlem i Hammarby IF. Om Stockholm: Sigtuna brann ned i början av 1200-talet och en stock skickades ut i Mälaren Där den hamnar ska vi bygga vår nya stad och den stannade på Riddarholmen, därav namnet. Stan rymmer en otrolig mängd av osedda miljöer och smultronställen. Stockholm är, som Strindberg sa, samtidigt en skärgårdsby och en världsmetropol. Bakgrund: Alltid tvåa, tidigt tuktad av storasyster Anne. Vice patrullchef i scouterna. Andre revoltgeneral 1968 efter Anders Carlberg. Två år i varje klass eftersom hans paroll var Det är rätt att göra uppror. Socialarbetare sen 1970 i Skärholmen, Barnbyn Skå, Handikappförbundet och SKTF. Numera projektledare på Regeringskansliet mot svartsprit. Uppdrag: Socionomförbundets styrelse i 16 år, fritidspolitiker (s) en mandatperiod, fick 414 röster att bli vald till EU-parlamentet, ordförande i Socialstyrelsens konstförening och är den som städar hemmet (lördag förmiddag). Aktuell: Mentor på 2:a, 3:e, 4:e, 5:e och 6:e nationella YFB-kongressen i Skövde. Aktiv i det nybildade YSS Yrkesförbundet för Sveriges socialarbetare.

Posttidning B Bara vingar, inga rötter Anders Carlberg, bland mycket annat grundaren av Fryshuset i Stockholm, tycker att ungdomar behöver vuxna som förebilder och att de vuxna berättar. Vår enda möjlighet som vuxna är att berätta om våra egna tillkortakommanden, visa att vi förstår någonting av vår egen själ för att förstå de ungas. Att se sammanhang och samband där man kan ta ställning. Det finns förebilder överallt i historierna, i religionen, i skönlitteraturen. Förr fanns vuxna förebilder för de unga. De var jätteviktiga, menar Anders Carlberg. Det fanns vuxna ute i samhället, i folkrörelserna, till exempel i idrottsrörelsen som var förebilder, kontakter. Men de finns inte kvar längre eftersom den generationen håller på att försvinna. Anders Carlberg tar ett exempel: På 1930-talet i brukssamhället fanns insiktsfulla vuxna som såg människors möjligheter. Skolans buse kunde få jobb som vakt vid bruket där han hade nytta av sina erfarenheter, ingen kunde lura honom. Efter några månader kunde han få hjälp till utbildning och kunde sluta som statsminister eller i alla fall finansminister. På den tiden var det möjligt, idag är det omöjligt, säger Carlberg. Krångliga ungdomar blir satta i Sveriges största gymnasieprogram, det individuella programmet, som det inte går att se fram eller bak på. Hur handskas vi med de unga? Har vi vuxna någonting att berätta för de unga? Och kommer de generationer som växte upp på 70- och 80-talen att ha något att berätta, frågar han? Enligt Anders Carlberg finns idag ingen som berättar berättelser om människors villkor i samhället. På Aftonbladets löpsedel har någon kändis köpt en bostadsrätt. Eller Carola är ensam. Vi berättar också om människors girighet i såpoperor. Sånt berättar vi, i övermått. Vi lever i en kultur på en hög välfärdsnivå. Men har vi hög välfärd? Har vi över huvud taget någon etik och moral? Har vi några berättelser för det växande släktet? Alla har en slags ordlös längtan efter helhet och sammanhang. Och hur får vi det av andra? I vilka sammanhang växer vi upp? Anders Carlberg åker ofta ut på skolor och håller föreläsningar för eleverna. Vid ett tillfälle frågade han en pojke från Chile: Vem var Pablo Neruda? Ingen aning, svarade pojken. Du, sade Anders Carlberg till pojken, en vecka efter kuppen i Chile dog Neruda. Han var en av de stora nobelpristagarna. Det var när han dog som en av de första protesterna mot juntan kom. Vi var 5 000 som demonstrerade och skrek Pablo Neruda. Och du vet inte vem det är? Du borde vara stolt över dina rötter, du måste ta reda på allt. Annars blir du som Ikaros, du har bara vingar men inga rötter, du flyger mot himlen men störtar mot jorden. Carlberg såg på läraren att hon tyckte synd om dessa invandrarbarn som inte har några rötter. Då frågade jag församlingen: Vem var Hjalmar Söderberg? Svaret blev: Ingen aning, som det alltid blir. Då frågar jag: Vem var Tommy Zethraeus? Då kommer en skog av händer upp. Då frågar jag igen: Och ni vet inte vem Hjalmar Söderberg var? Då räcker en kille upp handen och frågar: Var det han som körde flyktbilen? Svenska ungdomar har inga rötter, inga sammanhang, säger Anders Carlberg. Vi vuxna är skyldiga. Vi har inte skapat någon nyfikenhet. Kanske beror det på att vi inte har något att berätta. Han ser de äldre som en tillgång för ungdomarna i deras sökande efter sammanhang och rötter. Det finns 700 000 friska pensionärer Anders Carlberg. som skulle kunna ge sig ut på skolor, dagis och fritis som en hel armé och vara så där kloka som äldre alltid har varit. Tänk när man har blivit 65, när folk omkring en börjar prata högre till en eller över ens huvud, på nåt slags dagisspråk. Då måste man liera sig med ungdomen, mana dem till uppror på ett lagom, svenskt, bra sätt. Berättelsen ska vara grunden, ge insikt om hur verkligenheten faktiskt är. Inte bara i dessa fantastiska dramer och skönlitteratur, också de egna historierna, manar Carlberg. Jag tror att vi vuxna i Sverige har ett hyfsat liv, ett bra sammanhang, men vi har ingenting att berätta. Vi har så lite koll på oss själva, vad som händer i själen och i samhället och de spännande, stora sammanhangen. Ungdomar längtar efter att vi ska berätta. Och vi måste lära oss, fördjupa och utveckla oss till visa kvinnor och män och vägra förtvina i PRO. Anna Rask YFB:s (YSS ) hemsida I början av nästa år kommer hemsidan att få en ny adress för att i fortsättningen vara YSS mötesplats på nätet. Du kommer så småningom att hänvisas till den nya adressen när du går in på www.yfb.se Redan nu finns de senaste numren av Ursinnet tillgängliga.