RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 29.10.2014 COM(2014) 633 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om tillämpningen av förordning (EU) nr 1007/2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter SV SV

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om tillämpningen av förordning (EU) nr 1007/2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter 2

1. INLEDNING I artikel 23 i förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter (nedan kallad textilförordningen eller förordningen) 1 anges att kommissionen senast den 8 november 2014 ska överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning, med tonvikt på ansökningar och antaganden av nya benämningar på textilfibrer. Enligt samma artikel ska kommissionen vid behov även lägga fram ett lagstiftningsförslag. I den här rapporten ges en översikt över hur textilförordningen har tillämpats i unionen mellan den 8 maj 2012 och slutet av juni 2014. Den omfattar ansökningar och antaganden av nya benämningar på textilier och andra viktiga tillämpningsfrågor som medlemsstaterna och berörda parter har framfört till kommissionen. I rapporten redogörs även för hur berörda parter ser på förordningens effekter. Avslutningsvis presenteras möjliga framtida förändringar. Rapporten har upprättats på grundval av samråd med experter från medlemsstaterna, industrin och andra berörda parter, särskilt i kommissionens expertgrupp för textilnamn och märkning (nedan kallad expertgruppen för textilier eller expertgruppen) 2. Vid sammanställningen av rapporten har hänsyn också tagits till uppgifter som lämnats som svar på de enkäter som skickats ut till behöriga myndigheter i medlemsstaterna och andra berörda parter. 2. ÖVERSIKT ÖVER FÖRORDNINGEN 2.1. Målen med textilförordningen och dess nya inslag Från och med den 8 maj 2012 upphävde och ersatte textilförordningen de tre textildirektiven : direktiv 2008/121/EG om benämningar på textilier, direktiv 96/73/EG om vissa metoder för kvantitativ analys av binära textilfiberblandningar och direktiv 73/44/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kvantitativ analys av ternära fiberblandningar. Textilprodukter som överensstämmer med direktiv 2008/121/EG och som släpptes ut på marknaden före den 8 maj 2012 får fortsätta att tillhandahållas på marknaden fram till slutet av övergångsperioden (den 9 november 2014). Förordningen har samma allmänna mål som de tidigare textildirektiven, dvs. att undanröja potentiella hinder för en väl fungerande inre marknad och att ge konsumenterna tillräcklig och relevant information. Den syftar också till att införa mer flexibilitet, så att lagstiftningen kan anpassas till den tekniska utvecklingen i sektorn. Dessutom utgjorde den ett tillfälle att förenkla och förbättra regelverket för utveckling och ibruktagande av nya fibrer, och att öka insynen i förfarandet för att föra in nya fibrer i förteckningen över benämningar på textilfibrer. 1 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter (EUT L 272, 18.10.2011, s. 1). Mer information om expertgruppens sammanträden finns på: http://ec.europa.eu/enterprise/sectors/textiles/documents/index_en.htm. 3

Vid utarbetandet av förordningen omarbetades de huvudsakliga bestämmelserna i textildirektiven i enlighet med de senaste riktlinjerna, för att underlätta dess direkta tillämplighet och se till att medborgare, ekonomiska aktörer och myndigheter lätt kan identifiera sina rättigheter och skyldigheter. De flesta bestämmelserna har inte ändrats i sak, men i vissa fall har ordalydelsen eller numreringen av artiklarna ändrats (se bilaga IX till förordningen). Förordningen innehåller emellertid några viktiga nya inslag: En allmän skyldighet att ange den fullständiga fibersammansättningen i textilprodukter och ett förtydligande av bestämmelserna om etikettering och märkning av fibersammansättning. Tekniska minimikrav för ansökningar om nya benämningar på fibrer. Krav på att ange förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung. Förtydligande av undantaget för skräddarsydda produkter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter om ändring av de tekniska bilagorna till förordningen. 2.2. Tillämpningsområde, syfte och rapporteringsbestämmelser Textilförordningen ska tillämpas på textilprodukter 3 och produkter eller textila inslag som består av minst 80 viktprocent textilfibrer 4. Den innehåller regler om följande: Etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter. Etikettering och märkning av textilprodukter som innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung. Fastställande av fibersammansättningen i textilprodukter genom kvantitativ analys av binära och ternära textilfiberblandningar. Andra typer av märkning, t.ex. storleks- eller skötselmärkning, regleras inte i förordningen. Enligt artikel 24 ska emellertid kommissionen senast den 30 september 2013 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om eventuella nya märkningskrav som ska införas på unionsnivå i syfte att ge konsumenterna tillförlitlig, relevant, begriplig och jämförbar information om textilprodukternas egenskaper. Enligt artikel 25 ska kommissionen dessutom genomföra en studie för att bedöma huruvida det finns ett orsakssammanhang mellan allergiska reaktioner och de kemiska substanser eller blandningar som används i textilprodukter. 3 4 Textilprodukt definieras i artikel 3.1 a i förordningen som en produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat, halvförädlat, förädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket förfarande som använts för deras blandning eller sammansättning. Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del i de fall deras sammansättning deklareras, ska också behandlas som textilprodukter (artikel 2.2 d). 4

Med anledning av detta antog kommissionen den 25 september 2013 en rapport 5 om eventuella nya märkningskrav för textilprodukter och om en undersökning av allergiframkallande ämnen i textilprodukter. Kommissionen konstaterade att de nuvarande märkningskraven för textilprodukter är tillräckliga. När det gäller märkning av allergiframkallande ämnen i textiltillverkningen fann kommissionen att det var viktigt att fortsätta satsningarna på forskning och utveckling av alternativa, icke-allergiframkallande ämnen och lade fram förslag till tänkbara åtgärder i detta avseende. 2.3. Delegerade akter för att ändra vissa bilagor till förordningen I artikel 21 i förordningen ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att ändra bilagorna II, IV, V, VI, VII, VIII och IX för att beakta den tekniska utvecklingen. Delegerade akter kan också antas för att ändra bilaga I för att införa nya benämningar på textilfibrer i förteckningen över benämningar på textilfibrer. Delegerade akter får antas, med förbehåll för de tekniska kriterier och förfaranderegler som fastställs i artikel 22, för en period av fem år från och med den 7 november 2011. Enligt artikel 22 ska kommissionen utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden, dvs. senast den 7 februari 2016. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med fem år, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig detta senast tre månader före utgången av perioden. Parlamentet eller rådet får när som helst återkalla delegeringen av befogenhet. 3. FÖRORDNINGENS FUNKTIONSSÄTT 3.1. Rapportens upplägg och metod Vid utarbetandet av denna rapport har kommissionen utvärderat den praktiska tillämpningen av förordningen och uppnåendet av dess viktigaste mål. Den har även försökt att ringa in områden där tillämpningen av förordningen kan förbättras. En undersökning genomfördes och riktade samråd hölls med experter från medlemsstaterna, näringslivs- och branschorganisationer, fackföreningar, konsumentorganisationer, europeiska standardiseringsorgan och andra berörda parter, särskilt via expertgruppen. Kommissionens undersökning, som syftade till att samla in strukturerad information från medlemsstaternas myndigheter och berörda parter, genomfördes med hjälp av två enkäter som offentliggjordes på kommissionens webbplats och spreds via Enterprise Europe Network och nätverk för små och medelstora företag 6. Den ena riktade sig till myndigheter och den andra till berörda parter. Svaren presenterades och diskuterades i expertgruppen 7. 5 6 7 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om eventuella nya märkningskrav för textilprodukter och om en undersökning av allergiframkallande ämnen i textilprodukter, COM(2013) 656 final, 25.9.2013. Experter i medlemsstaterna och kommissionen hade kommit överens om enkäternas utformning. En sammanfattning av enkätsvaren finns på http://ec.europa.eu/docsroom/documents/5710 och http://ec.europa.eu/docsroom/documents/5711. 5

Fullständiga eller partiella svar på den första enkäten inkom från 27 medlemsstater och Norge 8. Den andra enkäten föranledde 29 svar från 15 olika medlemsstater (och ett från Schweiz), bland annat 9 svar från företag och 14 svar från näringslivsorganisationer. Svarsnivån anses vara positiv med tanke på att det rörde sig om ett mycket specifikt ämne. Det visade sig vara svårt att samla in information om de behöriga myndigheternas eller aktörernas kostnader för genomförandet av de rättsliga kraven, antagligen på grund av att de är svåra att kvantifiera. De viktigaste resultaten av utvärderingen, som bygger på diskussioner med myndigheter och berörda parter och den information som samlats in genom de två enkäterna, inklusive kommissionens slutliga bedömning, beskrivs nedan. 3.2. Ändringar av den rättsliga ramen 3.2.1. Ändringar av nationell lagstiftning Eftersom textilförordningen är direkt tillämplig behöver dess bestämmelser inte införlivas. Medlemsstaterna måste dock se till att deras nationella rättssystem stämmer överens med den nya lagstiftningen, t.ex. genom att upphäva nationella åtgärder för införlivande av de tidigare textildirektiven. Enligt de lämnade uppgifterna har de medlemsstater som skickat in bidrag till denna rapport vidtagit åtgärder för att se till att förordningen tillämpas korrekt. I allmänhet har det inneburit att befintliga nationella bestämmelser, förordningar och beslut upphävts eller ändrats och/eller att nya rättsakter antagits. Ändringarna har främst varit inriktade på att stärka behöriga myndigheter, däribland marknadskontrollmyndigheter, och fastställa påföljder för vilseledande eller otillräcklig information i förhållande till de krav som ställs i förordningen. De flesta medlemsstater genomförde de nödvändiga ändringarna i tid. Vissa gjorde detta dock först sedan förordningen trätt i kraft (8 maj 2012). I skrivande stund var vissa medlemsstater fortfarande i färd med att anpassa sin nationella lagstiftning eller hade för avsikt att införa ändringar inom en snar framtid. 3.2.2. Spridning av information om textilförordningen Även om det enligt förordningen inte krävs några informationskampanjer, vidtogs åtgärder i de flesta medlemsstaterna för att informera berörda ekonomiska aktörer och berörda parter om dess effekter. Kampanjer anordnades av myndigheter eller av branschorganisationer, handelskammare och konsumentorganisationer, ofta i samarbete med myndigheter. Informationen spreds ofta från ministerier till branschorganisationer och därefter till deras medlemmar. Informationen spreds genom seminarier och cirkulär, bakgrundsmaterial, information på webbplatser, artiklar i facktidskrifter och nationella tidningar och radiointervjuer. Flera aktörer ansåg att det krävs ytterligare åtgärder för att förbättra kunskaperna om förordningen, särskilt bland små och medelstora företag. Ingen informationskampanj anordnades på EU-nivå. 8 Nederländerna lämnade inte något bidrag. 6

Majoriteten av de svarande i medlemsstaterna observerade att antalet förfrågningar om information, i huvudsak från företag, hade ökat sedan förordningen antagits 9. Den bestämmelse som gav upphov till i särklass flest frågor var artikel 12, i vilken det införts ett nytt krav på att ange icke-textila delar av animaliskt ursprung. Frågorna handlade inte enbart om nya bestämmelser, utan även om gamla, vilket kanske berodde på informationskampanjerna, på att berörda parter (som alla fortfarande inte är fullt medvetna om den befintliga lagstiftningen) fått ett förnyat intresse för märkningen av textilprodukter, eller på att vissa gamla bestämmelser omformulerats och omnumrerats och därför förefaller annorlunda. Det kan också bero på att det dykt upp nya aktörer på marknaden, nya produkttyper eller nya affärsmodeller och distributions- eller försäljningsstrategier, bland annat detaljhandel på nätet som enbart bedriver e-handel. Det konstaterades också att alla lagändringar leder till ett ökat antal förfrågningar, oavsett hur många bestämmelser som ändras. Kommissionen och vissa medlemsstater noterade ett sjunkande antal förfrågningar om information flera månader efter det att förordningen började tillämpas. 3.3. Identifierade konsekvenser Den direkta tillämpningen av textilförordningen bidrog till att säkerställa att företag (producenter, importörer, återförsäljare osv.) ställs inför harmoniserade och tydliga krav och att konsumenterna får korrekt information och därmed känner sig tryggare i sitt beslutsfattande. Medlemsstaterna och berörda parter var överens om att den direkta tillämpligheten i alla medlemsstater också effektiviserat det ofta tidskrävande och betungande förfarandet för att genomföra unionens lagstiftning. Majoriteten av myndigheterna i medlemsstaterna rapporterade inga större svårigheter eller särskilda problem, kanske på grund av att förordningen först nyligen börjat tillämpas. Andra medlemsstater och berörda parter framförde en rad farhågor, varav vissa avsåg oförändrade bestämmelser. En del medlemsstater och många berörda parter nämnde skyldigheten att ange icke-textila delar av animaliskt ursprung (artikel 12) och kravet på att tillhandahålla etiketteringen eller märkningen av textilprodukter på de officiella språken i de medlemsstater där produkterna saluförs (artikel 16.3) som de bestämmelser som orsakar flest problem (förvirring, onödig komplexitet och kostnader). Enligt artikel 12 ska förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i textilprodukter anges genom att frasen Innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung återges på etiketten eller märkningen av de berörda produkterna. Både kommissionen och de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna har fått flera förfrågningar från företag som har velat få svar på huruvida även mycket små delar av animaliskt ursprung, t.ex. (delar av) ben, pärlemor eller horn, måste anges (det måste de). Enligt artikel 16.3 ska etiketten eller märkningen tillhandahållas på det eller de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium textilprodukterna tillhandahålls konsumenten, om inte andra bestämmelser gäller i det landet. Ett antal berörda parter hävdade att detta ledde 9 Ett antal förfrågningar gällde frågor som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, t.ex. storleks- eller skötselmärkning. 7

till ökade kostnader, men åsikterna varierade om i vilken omfattning. Vissa hävdade att kostnaderna var omfattande, medan andra ansåg att de var ganska begränsade. Svårigheter rapporterades även när det gäller tillämpningen eller förståelsen av andra bestämmelser, bland annat följande: artikel 14.2, som ger ekonomiska aktörer inom leveranskedjan möjlighet att ersätta etiketter eller märkningar med åtföljande handelsdokument, hänvisningen till bilaga VII i artikel 19 (delar som inte ska beaktas vid bestämningen av fibersammansättningar), undantagen i bilaga V (textilprodukter för vilka etikettering eller märkning inte är obligatorisk) och de särskilda bestämmelserna för vissa textilprodukter i bilaga IV. Medan en del nya bestämmelser, i synnerhet artiklarna 12 och 16.3, betraktades som tvetydiga, besvärliga och kostsamma för berörda parter, ansågs de också vara de bestämmelser som bidrog mest till ökad konsumentinformation. Det är också rimligt att se till att konsumenterna får information på sitt eget språk. Det står även företagen fritt att lämna de ytterligare uppgifter som de anser vara till nytta, förutsatt att de inte är vilseledande för konsumenterna. 3.4. Marknadskontroll Marknadskontrollen av textilier bygger på samma principer som inom alla andra produktområden. Textilförordningen innehåller inga mekanismer för marknadskontroll utöver de allmänna mekanismer som tillämpas i medlemsstaterna. För att använda personal, utrustning, transporter och provningsresurser så effektivt som möjligt arbetar myndigheterna med utgångspunkt i årliga inspektionsprogram som anmäls till kommissionen. Inom inspektionsprogrammen tas hänsyn till tidigare erfarenheter och iakttagelser, produkter som anmälts ofta genom informationssystemet Rapex 10 och klagomål från konsumenterna. Inom programmen prioriteras de konsumentproduktgrupper som ofta är förenade med risker för konsumenternas hälsa och säkerhet, ofta på grundval av information från konsumenter, företag och andra källor. Prioriteringarna kan ändras från år till år eller när nya problem dyker upp. Vid behov (exempelvis i nödsituationer) ska medlemsstaternas myndigheter dessutom genomföra kontroller och provningar som inte nödvändigtvis ingår i deras program. Endast ett fåtal länder 11 har uttryckligen inkluderat textilier i sina nationella program för marknadskontroll. Även om marknadskontrollerna uttryckligen avser textilprodukter omfattar de i regel kompatibilitetskontroller som ligger utanför förordningens tillämpningsområde, t.ex. säkerhetsfrågor, såsom snörlängd, knappar och frigörande av små delar som kan orsaka kvävning. Vid sidan av de allmänna marknadskontrollmyndigheterna finns det även andra organ som ska skydda företag och konsumenter från illojal konkurrens och vilseledande reklam 12. Dessa organ kan kontaktas direkt av vem som helst som misstänker att sådana metoder förekommer. 10 11 12 Rapexsystemet upprättades inom ramen för direktivet om allmän produktsäkerhet (GPSD) för harmoniserade och icke-harmoniserade konsumentprodukter och utökades till att omfatta alla harmoniserade produkter genom förordning (EU) nr 765/2008. Kommissionens avdelningar offentliggör alla Rapexunderrättelser på internet varje vecka på följande adress: http://ec.europa.eu/consumers/safety/rapex/index_en.htm. Sju medlemsstater (Bulgarien, Frankrike, Kroatien, Lettland, Litauen, Portugal och Rumänien) och Norge. T.ex. Tysklands Wettbewerbszentrale, som är ett oberoende och icke-kommersiellt observationsorgan. 8

Det finns ingen enhetlig strategi för de olika inspektionstyper som förekommer enligt textilförordningen, eftersom medlemsstaterna lägger olika vikt vid olika typer av inspektioner. Resultaten av den enkät som riktade sig till nationella myndigheter visade att regelbundet återkommande inspektioner och särskilda inspektioner är de vanligaste formerna av inspektioner i de flesta medlemsstater. Direktkontakter med tillverkare och andra ekonomiska aktörer är mindre viktiga. Vid undersökningen rapporterade marknadskontrollmyndigheterna om två typer av problem i samband med tillämpningen av förordningen: Företagens bristande efterlevnad: man använder benämningar på textilfibrer som inte finns upptagna i bilaga I, fibersammansättningen anges inte på det officiella språket i de medlemsstater där produkterna saluförs, fibersammansättningen anges felaktigt på etikett eller märkning, eller etikett eller märkning saknas helt. Metoder och verktyg: de nationella myndigheternas marknadskontroll och provningsverksamhet påverkas av begränsad tillgång till både personella och ekonomiska resurser, vilket leder till färre prover. Även om det på unionsnivå saknas statistik över i vilken utsträckning textilprodukterna överensstämmer med kraven i förordningen verkar marknadskontrollmyndigheterna och tullmyndigheterna i allmänhet inte ha registrerat några allvarliga problem. Detta kan eventuellt bero på att de inte alltid betraktar textilfibrernas sammansättning som ett högriskområde som har hög prioritet. Det förefaller dock som om graden av överensstämmelse inte alltid är tillfredsställande 13. I avsaknad av tillräckliga inspektioner och kontroller av fibersammansättningen i textilprodukter finns det även en risk att konsumenterna köper produkter som enligt märkningen innehåller dyra fibrer (t.ex. kashmir eller silke) men som i själva verket är tillverkade av billigare fibrer. Kommissionen uppmanar därför medlemsstaterna att öka deltagandet i gemensamma åtgärder för kontroll av efterlevnaden som ger de nationella myndigheterna möjlighet att dela resurser, expertis och resultat och samtidigt säkerställa en samordnad och harmoniserad metod för kontroll av efterlevnaden. Kommissionen har möjlighet att medfinansiera sådana gemensamma åtgärder, även när det gäller textilfibrers sammansättning 14. 3.4.1. Påföljder för överträdelser av textilförordningen Medlemsstaterna har infört ett brett spektrum av påföljder, bland annat administrativa och rättsliga, för överträdelser av textilförordningen. Den hårdaste administrativa påföljden tycks vara att den produkt som inte överensstämmer med kraven i förordningen dras tillbaka från marknaden. Denna påföljd används uppenbarligen dock endast i undantagsfall. Hur hårda påföljderna är varierar avsevärt mellan medlemsstaterna, och vissa berörda parter föreslog att ett harmoniserat europeiskt system bör införas i förordningen. (I sitt meddelande En vision av den inre marknaden 15 tillkännagav kommissionen sin avsikt att arbeta fram ett 13 14 15 I en medlemsstat hade 35 % av de provade produkterna ett felaktigt fiberinnehåll, och omkring 33 % av de provade produkterna hade en felaktig märkning. Mer information finns på: www.prosafe.org. Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén En vision av den inre marknaden för industriprodukter (COM(2014) 25 final, 22.1.2014). 9

lagstiftningsförslag med bland annat en harmonisering av de ekonomiska påföljderna på den inre marknaden för industriprodukter.) Enligt kommissionens undersökningar har berörda parter ganska begränsad kunskap och information om påföljder. Vissa menar att påföljderna inte är tillräckligt stränga, eftersom böterna inte verkar avskräckande. 3.5. Vägledning från kommissionen Som komplement till förordningen har kommissionen upprättat en förteckning över vanliga frågor för att ge företagen svar på frågor som uppkommer i samband med förordningens tillämpning. Förteckningen uppdateras regelbundet och har offentliggjorts på kommissionens webbplats 16. Svaren utgör dock inte någon tolkning av bestämmelserna i förordningen, eftersom det endast är Europeiska unionens domstol som är behörig att göra en bindande tolkning av EU:s lagstiftning. Mot bakgrund av erfarenheterna av arbetet med förteckningen över vanliga frågor och samråden med berörda parter och medlemsstaterna är många numera överens om att förteckningen över vanliga frågor skulle kunna ersättas eller kompletteras av ett mer strukturerat och heltäckande vägledningsdokument som ger en översikt över de viktigaste frågorna om tolkningen av förordningen. Det skulle dock inte utgöra någon tolkning av bestämmelserna i förordningen, eftersom det, som nämnts ovan, endast är Europeiska unionens domstol som är behörig att göra en bindande tolkning av EU:s lagstiftning. Dokumentet skulle kunna diskuteras och utarbetas med expertgruppens hjälp. Expertgruppen spelar en viktig roll för tillämpningen av förordningen. Den övertog den tidigare arbetsgruppens arbetsuppgifter, med undantag för dem som avsåg införlivande, vilket inte längre är aktuellt eftersom förordningen är direkt tillämplig. Expertgruppen diskuterar och utbyter åsikter om tillämpningen av förordningen och samlar in information för att bättre förstå problemen och komma fram till en gemensam tolkning av dess bestämmelser. Den består av företrädare för medlemsstaterna, och berörda parters experter deltar i sammanträdena som observatörer när så är lämpligt. 3.6. Standardisering Enligt artikel 19 i förordningen ska kontrollerna för bestämning av fibersammansättningen i textilprodukter göras i enlighet med de metoder för kvantitativ analys av binära och ternära textilfiberblandningar som anges i bilaga VIII eller i enlighet med harmoniserade standarder. När det gäller den eventuella användningen av harmoniserade standarder överväger kommissionen att lämna in en begäran om standardisering till europeiska standardiseringskommittén (CEN). Denna begäran skulle preliminärt kunna omfatta följande: Bedömning av kvantifieringsmetoder (i bilaga VIII och EN ISO-standarder). Kartläggning av skillnader i fråga om krav och eventuella korrigerande åtgärder. Utveckling av harmoniserade standarder för analys av textilprodukter som består av binära och ternära fiberblandningar. 16 http://ec.europa.eu/enterprise/sectors/textiles/index_sv.htm. 10

Flera medlemsstater har påpekat att det inte finns någon etablerad metod för identifiering av fibrer. Det råder delade meningar om för- och nackdelarna med optiska, kemiska och infraröda metoder för identifiering av fibrer. 4. NYA BENÄMNINGAR PÅ TEXTILFIBRER 4.1. Förordningens bestämmelser Att lägga till en ny fiber i bilagorna till de tidigare textildirektiven var förenat med ett långdraget förfarande, från inlämnandet av den första ansökan om en ny fiber till antagandet i EU-lagstiftningen 17, som innebar att EU-medlemsstaterna därefter måste ändra sin nationella lagstiftning. Detta ledde tilltungrott administrativt arbete för myndigheterna, intäktsförluster för företagen samt förseningar vid utsläppandet av nya fibrer på marknaden, särskilt för det företag som utvecklat dem. Dessa förseningar sågs som ett hinder som påverkade innovationen negativt. Enligt textilförordningen kan benämningar på nya fibrer läggas till genom delegerade akter från kommissionen, som är direkt tillämpliga och inte behöver genomföras av medlemsstaterna. Enligt artikel 5 i förordningen får endast de benämningar på textilfibrer som förtecknas i bilaga I användas för att beskriva fibersammansättningen på etiketter och märkning av textilprodukter. I bilaga I fastställs för närvarande två grupper av benämningar på fibrer: Tabell 1 innehåller naturfibrer (nummer 1 18), t.ex. ull, silke, bomull och linne, medan tabell 2 innehåller konstgjorda fibrer (nummer 19 49) 18, t.ex. viskos, nylon, polyester och elastan. En beskrivning ges tillsammans med varje benämning. I textilförordningen infördes även en ny bestämmelse (artikel 6) som innebär att en tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benämning på en textilfiber införd i bilaga I. Ansökan ska innehålla teknisk dokumentation 19 som minst innehåller följande uppgifter: Information om den föreslagna benämningen på och definitionen av textilfibern. Identifierings- och kvantifieringsmetoder. Vissa fiberparametrar och fiberegenskaper. Produktionsprocess och relevans för konsumenten. Sökanden ska förse kommissionen med representativa prover på den nya fibern, både på den rena fibern och på de berörda fiberblandningarna, för fibervalidering och kvantifieringsanalys. 17 18 19 Enligt det tidigare systemet lades nya benämningar på fibrer till genom ett kommittéförfarande. Till följd av den första delegerade akten enligt förordningen. Minimikraven för den tekniska dokumentation som ska inkluderas i ansökan anges i bilaga II till förordningen. 11

4.2. Nya benämningar på textilfibrer Tre ansökningar om antagande av nya fibernamn tas upp i den här rapporten. Två av dem lämnades in innan textilförordningen trädde i kraft, men bedömningen av respektive tekniska dokumentation avslutades först när förordningen redan var i kraft. Dokumentationen ansågs dock innehålla tillräckligt med information för att göra det möjligt att fatta ett beslut i förhållande till kraven i förordningen. Den första ansökan rörde bikomponentfibern polypropen/polyamid och lämnades in till kommissionen under 2005 enligt de gamla textildirektiven. Benämningen fördes in i förteckningen i bilaga I enligt den nyligen antagna textilförordningen i enlighet med kommissionens delegerade förordning (EU) nr 286/2012 20. Den andra ansökan, som avsåg det generiska namnet triexta (en typ av polyesterfiber), lämnades in till kommissionen i början av 2011. Efter att ha granskat den tekniska dokumentationen i samarbete med expertgruppen ansåg kommissionen att ansökan skulle godtas. Därefter gjordes en fördjupad teknisk analys för att validera den föreslagna definitionen, kontrollera fiberns egenskaper och kontrollera de parametrar som skiljer den från andra fibrer. Resultaten av analysarbetet presenterades för och diskuterades med medlemsstaternas och berörda parters experter och är offentliga 21. Denna fibertyp, som i handelsdokument och tekniska dokument i regel betecknas som PTT (polytrimetylen-tereftalat), patenterades första gången på 1940-talet och har varit tillgänglig på marknaden som polyester. Dess kemiska egenskaper skiljer sig dessutom inte nämnvärt från andra polyesterfibrer och den kan därför betecknas som polyester. Efter den slutliga bedömningen i slutet av maj 2014 informerade kommissionen sökanden om att fibern triexta inte skulle föras in i förteckningen i bilaga I till förordningen. Den tredje ansökan, som avsåg det generiska namnet polyakrylat, mottogs av kommissionen i januari 2014, dvs. sedan förordningen antagits. Efter att ha granskat den tekniska dokumentationen ansåg kommissionen att ansökan skulle godtas. Förfarandet pågår och ett slutligt beslut har ännu inte fattats utan väntas nästa år. 4.3. Behandling av ansökningar om nya benämningar på fibrer Ingen av ovannämnda ansökningar om att få nya benämningar på fibrer antagna genomgick hela det bedömningsförfarande som föreskrivs i textilförordningen, dvs. från den första ansökan till antagandet i EU-lagstiftningen. De kan således inte ligga till grund för någon fullständig utvärdering av förordningens effektivitet och ändamålsenlighet när det gäller att förenkla och påskynda förfarandet för ändring av bilaga I för att införa nya benämningar på fibrer. Det är emellertid sannolikt att användningen av en kommissionsförordning, i stället för direktiv och ett kommittéförfarande, 20 21 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 286/2012 av den 27 januari 2012 om ändring, för att införa en ny benämning på textilfibrer, av bilaga I och, för anpassning till den tekniska utvecklingen, av bilagorna VIII och IX till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter (EUT L 95, 31.3.2012, s. 1). Undersökningen finns att läsa här: https://ec.europa.eu/jrc/sites/default/files/ptt_final_report_revision_1_v_14_03_05.pdf. 12

avsevärt påskyndat förfarandet för att införa nya benämningar på fibrer i förteckningen i bilaga I. När det gäller ansökningarna efter 2011 uppfyllde de inlämnade uppgifterna minimikraven i bilaga II. Dessutom ombads sökandena att presentera fibrernas egenskaper vid ett av expertgruppens möten och, i förekommande fall, lämna kompletterande upplysningar till kommissionen. Trots de begränsade erfarenheterna av det nya förfarandet för ansökan och antagande av nya benämningar på fibrer anser kommissionen i nuläget att både förfarandena och kriterierna är väl avvägda och relevanta. Även om gällande regelverk följs finns det fortfarande visst utrymme för praktiska förbättringar, bl.a. att skapa förutsättningar för ett mer omfattande samråd med berörda parter. 5. SLUTSATSER OCH FRAMTIDSUTSIKTER Den period som föreskrivs i förordningen för utvärderingen av dess tillämpning var begränsad (2012 2014) och otillräcklig för att man i nuläget ska kunna upptäcka alla styrkor och svagheter i lagstiftningen. Resultatet av studien och samråden med medlemsstaternas och andra berörda parters experter tyder på att förordningen har fungerat väl sedan den trädde i kraft. Den innehåller lämpliga åtgärder för att nå dess mål, nämligen att ha en väl fungerande inre marknad, att ge korrekt information till konsumenterna, att införa ökad flexibilitet för att anpassa lagstiftningen till den tekniska utvecklingen och att förenkla regelverket. Att gå från tre direktiv till en förordning har lett till mindre byråkrati och ökad säkerhet för företag och konsumenter. Praktiska frågor och frågor som rör förordningens efterlevnad, som fortfarande väcker frågor bland aktörerna, kan redas ut på olika sätt, t.ex. genom att man ger ut en teknisk vägledning. De nya bestämmelserna kan ha lett till ökade kostnader för företagen, men det bör beaktas att dessa har uppvägts av bättre information till konsumenterna. Därför har det, trots de praktiska svårigheterna i samband med tillämpningen av vissa bestämmelser i det nuvarande regelverket, inte upptäckts några större luckor, inkonsekvenser eller administrativa belastningar som skulle kräva en ändring av förordningen. Mot bakgrund av ovanstående och i syfte att förbättra det befintliga regelverket kan kommissionen tänka sig följande åtgärder: Att utfärda ett vägledningsdokument som bygger på den nuvarande förteckningen över vanliga frågor, för att klargöra olika aspekter av förordningen. Att undersöka vilka praktiska möjligheter det finns att förbättra förfarandet för att hantera ansökningar om nya benämningar på fibrer. Att överväga en begäran om standardisering från berörda europeiska standardiseringsorgan, framför allt Europeiska standardiseringskommittén (CEN). Dessutom kommer kommissionen att fortsätta att fortlöpande övervaka förordningen med stöd av medlemsstaterna och berörda parter. Medlemsstaterna kommer dessutom att 13

uppmuntras att överväga ytterligare kontroll och styrning av textilprodukter enligt deras nationella program för marknadskontroll. 14