Nytt från Europadomstolen 7/11

1 Nytt från Europadomstolen 7/11 Redaktör: F.d. kammarrättsrådet Margaretha Ericsson Kontaktperson på Sveriges domstolar: John S. Panofsky, Förvaltningsrätten i Göteborg INNEHÅLL Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 juni - den 12 juli 2011. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets startsida under Vägledande avgöranden som Du hittar under rubriken Genvägar på Sveriges domstolars webbsida, www.domstol.se. I månadens nummer har även medverkat Philip Mielnicki, doktorand i civilrätt vid Stockholms universitet. I månadens nummer är redovisningen av vissa domar på grund av sjukdom kortfattad och saknar hänvisningar. Redaktionen beklagar detta. REGISTER På Sveriges domstolars webbsida finns också ett register över domar som har refererats i tidigare nyhetsblad, från och med nr 1/01. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består av sju olika kolumner. Registret kan sorteras efter bl.a. part, svarandestat eller avgörandedag. Sortering efter artikel har vissa brister men fungerar huvudsakligen bra. På samma sida finns vidare en lathund med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller söker i registret. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i registret till Nytt från Europadomstolen. UPPLYSNING Nyhetsbladet publiceras numera som en pdf-fil. Det innebär att det inte längre finns länkar från innehållsförteckningen direkt till de olika referaten. Ett enkelt sätt att hitta direkt till det referat man vill läsa är att markera namnet på den klagande i målet och sedan klicka på Redigera och vidare på Sök samt på Sök nästa. Man kan naturligtvis också via Redigera gå till Sök och skriva in hela eller del av namnet på den klagande och sedan klicka på Sök nästa.

2 FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER EUROPADOMSTOLENS DOMAR Domar mot andra länder Pascaud mot Frankrike, 2011-06-16 Nationell domstol vägrade att erkänna en mans verklige biologiske far och upprätthöll därvid inte någon rimlig jämvikt mellan de motstående intressena i målet. Vägran var därför inte berättigad och det skedde en kränkning av artikel 8. Adamov mot Schweiz, 2011-06-21 En rysk man, som tidigare var minister för kärnenergi, berövades friheten under ett besök i Schweiz, dit han kommit dels för att vittna i ett brottmål mot sin dotter, dels för att göra affärer. Regeln om att bl.a. ett vittne som, oavsett nationalitet, inställer sig inför rätten i en stat, inte skall åtalas eller frihetsberövas ansågs inte tillämplig i hans fall. Domstolens majoritet fann därför att det inte skedde någon kränkning av artikel 5.1, när mannen frihetsberövades i avvaktan på utlämning. Shimovolos mot Ryssland, 2011-06-21 En människorättsaktivist registrerades som potentiell extremist i ett av det ryska transportministeriet upprättat personregister, vilket automatiskt gav myndigheterna meddelande om varje gång en registrerad person köpte en tåg- eller flygbiljett. Registret ansågs inte uppfylla de minimikrav som gäller för personregister, varför registreringen innebar en kränkning av artikel 8. Vidare fråga om kränkning av artikel 5.1 c) pga. att klaganden tagits in till förhör sedan polisen underrättats genom registret och då tagit in honom till förhör utan misstanke om ett konkret brott. Mader mot Kroatien, 2011-06-21 En brottsmisstänkt förvägrades mat och sömn i polisarresten, vilket utgjorde en kränkning av artikel 3. Vidare fråga om bristande utredning av detta samt om bevisvärdering av påståenden om misshandel i arresten av polismän. Den brottsmisstänkte förhördes även utan tillgång till ett juridiskt ombud, varför en kränkning av artikel 6.3 c) i förening med artikel 6.1 uppstod. Sufi och Elmi mot UK, 2011-06-28 Utvisning av två somaliska asylsökanden till Mogadishu i Somalia skulle innebära en kränkning av artikel 3, konstaterade Europadomstolen i en vägledande dom. Endast personer som på ett säkert sätt kan ta sig till nära släktingar i de södra eller centrala regionerna av Somalia kan bli föremål för utvisning. Association Les Témoins de Jéhova (Assoc. of Jejovah s Witnesses) mot Frankrike, 2011-06-21 Gåvor till Jehovas vittnen beskattades enligt en lag som inte var tillräckligt förutsebar. Det skedde därför en kränkning av artikel 9. Avram m.fl. mot Moldavien, 2011-07-05 Hemlig filminspelning av fem kvinnor i en bastu tillsammans med fem poliser visades i nationell TV och kvinnorna tillerkändes därför visst skadestånd. Då skadeståndet borde ha varit avsevärt högre kränktes artikel 8. Hellig mot Tyskland, 2011-07-07 En fånge hölls i isoleringscell under en vecka helt utan kläder. Detta innebar en hård och förnedrande behandling. Det skedde därför en kränkning av artikel 3. Ianos mot Rumänien, 2011-07-12 När en lagakraftvunnen dom upphävdes genom ett extraordinärt överklagande av åklagaren och det inte förelåg några sådana allvarliga fel som kan berättiga ett extraordinärt förfarande, kränktes artikel 6.1. Upphävandet avsåg en fällande dom mot en polisman för misshandel och när detta inte var berättigat eller det i övrigt visats att uppkomna skador orsakats på annat sätt än av polisen kränktes även artikel 3. Domar och beslut i Grand Chamber Sabeh El Leil mot Frankrike, 2011-06-29

En man som anställts som bokförare vid en ambassad i Paris avskedades och kunde inte överklaga det beslutet. Han omfattades inte av statens immunitet och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. Al-Skeini m.fl. mot U K, 2011-07-07 Personer, som dödades under brittiska styrkors operationer i Basraområdet under invasionen i Irak, omfattades av brittisk jurisdiktion enligt artikel 1. När de utredningar som gjordes inte var fullständiga och effektiva eller helt oberoende kränktes artikel 2. Stummer mot Österrike, 2011-07-07 Enligt den nationella lagstiftningen var arbetande fångar inte anslutna till ålderspensionssystemet, eftersom deras arbete inte räknades som försäkringsperioder. Den aktuella lagstiftningen låg inom statens utrymme för sitt handlande. En fånge som inte fick pension utan endast fick socialbidrag var ändå inte utan socialt skydd. Mot den bakgrunden skedde det inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. Det skedde inte heller någon kränkning av artikel 4. Bayatyan mot Armenien, 2011-07-07 Fällande dom för vapenvägran och fängslande av en man tillhörande Jehovas vittnen, som av samvetsskäl vägrade göra militärtjänst men som var villig utföra annan alternativ tjänst, svarade inte mot ett trängande samhällsbehov och var därför inte nödvändiga åtgärder i ett demokratiskt samhälle. Det skedde därför en kränkning av artikel 9. Al-Jedda mot U K, 2011-07-07 Ett beslut av brittiska trupper, att under tre år hålla en person internerad pga. en misstänkt säkerhetsrisk men utan åtal, föll inte under FNs ansvar utan inom brittisk jurisdiktion enligt artikel 1. Säkerhetsrådets resolution tog inte över artikel 5.1 och när frihetsberövandet inte var berättigat skedde en kränkning av artikel 5.1. Revision SC Placebo Consult SRL mot Rumänien, 2011-06-21 När ett bolag likviderats och dess ende aktieägare avlidit innan Europadomstolen meddelade sin dom i målet, förelåg förhållanden av sådan art som kunde ha haft ett avgörande inflytande på den meddelade domen. När det inte heller fanns andra skäl för en fortsatt prövning beslöt domstolen att avskriva klagomålet. Mosoiu och Pasarin mot Rumänien, 2011-06-28 Två parter, som tvistat om egendom som tillhörde dem båda, träffade innan Europadomstolen meddelat sin dom ett avtal som innebar att den ena parten överlät sin andel av egendomen till en andra, vilken därefter kvarstod som ensam ägare. Förhållandena var av sådan art som kunde ha haft ett avgörande inflytande på den meddelade domen. Domstolen reviderade därför sin tidigare dom och tillerkände den kvarvarande ägaren hela den tidigare beslutade ersättningen. Karanfilli mot Turkiet, 2011-07-12 Sedan klaganden i målet avlidit reviderade domstolen domen i målet och tillerkände hans tre arvingar tillsammans det belopp som tidigare beslutats som ideellt skadestånd till den klagande. 3 ALLMÄNT Den 21 juni 2011 valde Europarådets parlamentariska församling André Potocki till ny domare för Frankrike i Europadomstolen. André Potocki valdes på nio år med tillträde den 4 november 2011. Han har en lång imponerande meritlista och har bl.a. varit Frankrikes domare i EUs Förstainstansrätt i Luxemburg samt domare i den franska kassationsdomstolen. Europadomstolen har den 4 juli 2011 valt en ny president att efterträda Jean-Paul Costa som slutar den 3 november 2011. Domstolen valde vid en sluten omröstning bland de 47 ledamöterna den brittiske domaren Sir Nicolas Bratza som alltså tillträder som president den 4 november 2011. Sir Nicolas har bl.a. varit ledamot i kommissionen för mänskliga rättigheter under 1993-1998 och

domare i den nya domstolen sedan den 1 november 1998. Han har varit sektionspresident sedan 2001 och sedan januari 2007 har han även varit vice president i domstolen. Enligt domstolens pressrelease den 8 juni 2011 (nr 101) har domstolen den 28 juni 2011 förklarat två mål mot Schweiz, gällande en ändring i konstitutionen som förbjuder byggande av minareter, för inadmissible. Domstolen framhöll att för att ett klagomål skall kunna förklaras admissible krävs att den klagande kan göra gällande att han/hon är ett offer för en kränkning av konventionen, dvs. att han/hon direkt påverkas av det förhållande som påstås utgöra en kränkning. Domstolen konstaterade att de klagande hade hävdat att deras religiösa trosuppfattning påverkades men att de inte hade påstått att förbudet haft någon praktisk effekt för dem. Domstolen fann således att de klagande inte hade påverkats vare sig direkt eller indirekt av det ifrågasatta förbudet. Frågan var då om de kunde anses som potentiella offer och domstolen noterade att ingen av de klagande påstått att de inom en nära framtid avsåg att bygga en moské med en minaret. Klagomålen avsåg därför ett allmänt ifrågasättande av det aktuella förbudet. Domstolen betonade att de schweiziska domstolarna fortfarande kan pröva om ett vägrat tillstånd att bygga en minaret är förenligt med konventionen. Målen är Ouardiri./. Schweiz (nr 65840/09) och Ligue des Muselmans de Suisse m.fl../. Schweiz (nr 66274/09). Besluten finns endast på franska. Enligt domstolens statistik per den 30 juni 2011 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 35 600 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 21 % i förhållande till föregående års 29 350 klagomål för motsvarande period. 2 624 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en minskning med 43 %. 21 531 klagomål har avgjorts, 837 genom dom, en minskning med 7 %, och 20 694 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 6 500 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 30 juni till 152 800 mål vilket är en ökning med 9 % från den balans om 139 650 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 46 500 på avgörande i kammare med sju domare, 10 000 har lottats på kommitté med tre domare och 96 300 mål är lottade på ensamdomare. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 30 juni till 19 750, en minskning med 10 % från de 21 950 mål som förelåg vid årsskiftet. Enligt domstolens pressrelease den 12 juli 2009 (nr 108) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen: Scoppola nr 3 mot Italien (ansökan nr 126/05), dom den 18 januari 2011, jfr nr 2/11) Mouvement Raëlien Suisse mot Schweiz (ansökan nr 16354/06, dom den 13 januari 2011) Herrmann mot Tyskland (ansökan nr 9300/07, dom den 20 januari 2011, jfr nr 2/11) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Domstolen har vidare beslutat att avslå 48 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via Recent press releases och Search. 4 LÄNKAR Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

5 Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/ Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter: Engelska: Search the Case-Law - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr EUROPADOMSTOLENS DOMAR Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen. DOMAR MOT ANDRA LÄNDER Pascaud mot Frankrike (Ansökan nr 19535/08, dom den 16 juni 2011) Domen finns endast på franska. Nationell domstol vägrade att erkänna en mans verklige biologiske far och upprätthöll därvid inte någon rimlig jämvikt mellan de motstående intressena i målet. Vägran var därför inte berättigad och det skedde en kränkning av artikel 8. P föddes i februari 1960. Dessförinnan hade hans mamma haft ett förhållande med W, som var son till en granne, ägaren till en vingård. Kort därefter träffade hon en annan man, C, som i april 1961 erkände P som sin son. Modern gifte sig samma månad med C. Enligt P uppträdde C aldrig som hans far och han tillade att han på ett mycket tidigt stadium fått veta att hans riktige far var W och att detta var allmänt känt. Modern skildes från C 1981. Enligt P träffade han under många år W i största hemlighet och han uppgav att W lovat honom att se till att deras förhållande blev ordentligt erkänt när Ps mor avlidit. Under 1993 fick W en allvarlig hjärnskada. Genom en notariathandling förklarade W i augusti 1998 att han överlät hela sin kvarlåtenskap till kommunen Saint-Emilion och några veckor senare, i september 1998, donerade han till kommunen resterande avkastning av vingården. Som motprestation skulle kommunen ta hand om honom och ge honom vård. Vid den tidpunkten kunde Ws tillgångar värderas till ca 1,16 miljoner EUR. Kommunen tog emot donationen. I oktober 2000 väckte P talan mot sin mors förre make, C, och försökte få dennes erkännande av faderskapet upphävt och ett beslut som angav att W var hans far och en motsvarande notering i hans födelsebevis. Det beslöts att genetiska prov skulle tas. I juli och augusti 2001 kallades W till provtagning vid tre tillfällen men han uteblev. I september 2001 sattes W under rättsligt skydd och den ansvarige domaren, som noterade att W inte hade några kända släktingar, förordnade vice borgmästaren i Saint-Emilion att företräda honom. Under ett möte med borgmästaren i Saint- Christophe-des-Bardes berättade W om sitt beslut att officiellt erkänna P som sin son. Borgmästaren begärde råd från statsadvokaten och avstod under tiden från att formellt registrera erkännandet av faderskapet. Sedan W gett sitt tillstånd togs DNA-prover som med 99, 999 % sannolikhet visade att W var far till P. I november 2001 beslöts att sätta W under förmyndare och domaren förordnade de förenade familjeorganisationerna i området som Ws förmyndare. Den 6 december underrättades borgmästaren i Saint-Christophe-des-Bardes om att han inte var behörig att upprätta en handling över erkännandet av faderskapet, trots det erkännande av faderskapet som W lämnat, så

länge som det ursprungliga faderskapserkännandet inte hade upphävts. W avled i mars 2002. Domstolen avskrev den talan som väckts av P men i augusti 2002 väckte P en ny talan mot C och kommunen Saint-Emilion och begärde att 1961 års faderskapserkännande skulle upphävas, att Ws erkännande av faderskapet 2001 skulle förklaras giltigt och att motsvarande notering skulle göras i hans eget födelsebevis. Han ifrågasatte också Ws testamente med kommunen som testamentstagare. I juni 2004 upphävde domstolen 1961 års faderskapserkännande och bekräftade det expertutlåtande som angav att C inte var far till P. Domstolen avslog emellertid Ps begäran om att faderskapet skulle fastställas, eftersom tidsfristen för en sådan talan löpt ut. Appellationsdomstolen i Bordeaux avslog Ps överklagande i alla delar. Domstolen fann, efter en undersökning av Ws mentala tillstånd och en analys av hans namnteckning, att W inte hade gått med på DNA-provet och att detta därför skulle förklaras ogiltigt. Domstolen konstaterade vidare att P inte hade erkänts formellt av W, som bara uttryckt en avsikt att erkänna honom som sin son. Kassationsdomstolen förklarade Ps begäran om laglighetsprövning för inadmissible. I början av år 2008 underrättades P av kommunen Saint-Emilion, i samband med försäljningen av Ws vingård, om att han kunde få ett skadestånd mot att han gick med på att avbryta alla processer mot kommunen. Han underrättades också om att han skulle få vissa av Ws personliga tillhörigheter. Kommunen sålde egendomen på auktion. I Europadomstolen åberopade P artikel 8 och klagade över att han inte hade fått möjlighet att få ett rättsligt erkännande av sitt riktiga förhållande till sin biologiske far. Europadomstolen konstaterade att trots att de genetiska proverna hade visat att W med 99,999 % sannolikhet var far till P hade denne inte kunnat få Cs ställning som far ändrad eller fått sin biologiska släktskap med W fastställd. Detta hade otvivelaktigt inneburit ett intrång i hans rätt till respekt för sitt privatliv och för att kunna avgöra om intrånget skett i enlighet med artikel 8 måste domstolen pröva om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan å ena sidan Ps rätt att få faderskapet fastställt och å andra sidan andras rätt att inte behöva genomgå ett DNA-test och det allmänna intresset av att skydda rättssäkerheten. Domstolen konstaterade att när den vägrade erkänna Ps riktige biologiske far, hade appellationsdomstolen tagit hänsyn till Ws personliga rättigheter och intressen och särskilt avsaknaden av ett uttryckligt samtycke till DNA-proven. Däremot hade det inte tagits någon hänsyn till Ps rätt att få veta vem som var hans far eller till hans rätt att få faderskapet fastställt en rätt som inte avtog med åren utan snarare tvärtom. Skyddet för den förmodade faderns intressen räckte inte i sig för att frånta P hans rättigheter enligt artikel 8. Domstolen noterade vidare att det rättsliga skydd som getts W inte hade fråntagit honom rätten att ge sitt samtycke till att det togs DNA-prov och att han gett uttryck för sin avsikt att erkänna P som sin son till myndigheterna. Dessutom hade resultatet av det prov som visad att W med 99, 999 % sannolikhet var far till P inte någon gång ifrågasatts i de nationella domstolarna. Till sist konstaterade domstolen att sedan appellationsdomstolen förklarat DNA-provet för ogiltigt hade den domstolen funnit att Ps biologiska far inte kunde fastställas. Inhemsk lag gav honom inte heller rätt att begära att fler DNA-prov togs på kvarlevorna efter den förmodade fadern, eftersom denne enligt appellationsdomstolens mening inte hade gett sitt samtycke när han levde och han inte efterlämnat några kända släktingar. Vid sådant förhållande fann Europadomstolen att det inte hade upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. HÄNVISNINGAR Artikel 8 admissibility Jäggi./. Schweiz, dom 2006-07-13 (jfr nr 8/06) Haas./. Nederländerna, dom 2004-01-13 (jfr nr 1/04) Rasmussen./. Danmark, dom 1984-11-28 Mikulić./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02) Odièvre./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03) 6

7 Artikel 8 i sak Mikulić./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02) Odièvre./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03) Hokkanen./. Finland, dom 1994-09-23 Backlund./. Finland, dom 2010-07-06 (jfr nr 7/10) Grönmark./. Finland, dom 2010-07-06 (jfr nr 7/10) Phinikaridou./. Cypern, dom 2007-12-20 Jäggi./. Schweiz, dom 2006-07-13 (jfr nr 8/06) Adamov mot Schweiz (ansökan nr 3052/06, dom den 21 juni 2011) Domen finns endast på franska. En rysk man, som tidigare var minister för kärnenergi, berövades friheten under ett besök i Schweiz, dit han kommit dels för att vittna i ett brottmål mot sin dotter, dels för att göra affärer. Regeln om att bl.a. ett vittne som, oavsett nationalitet, inställer sig inför rätten i en stat, inte skall åtalas eller frihetsberövas ansågs inte tillämplig i hans fall. Domstolens majoritet fann därför att det inte skedde någon kränkning av artikel 5.1, när mannen frihetsberövades i avvaktan på utlämning. A är rysk medborgare och bosatt i Moskva. Under år 2004 inledes ett förfarande mot honom i USA på grund av en anklagelse om att han förskingrat medel som Ryssland fått från USA under den tid då han var rysk minister för kärnenergi. Den 11 februari 2005 fick han ett fyra månaders uppehållstillstånd i Schweiz, som han ansökt om för att kunna besöka sin dotter som var bosatt i Bern. Den 21 februari 2005 inleddes ett brottmålsförfarande mot As dotter med misstanke om penningtvätt. Misstankarna avsåg huvudsakligen pengar som hon påstods ha fått från sin far. Genom dotterns advokat lät A meddela att han var beredd att förhöras i Schweiz av undersökningsdomaren och han angav en period under vilken han under alla förhållanden skulle befinna sig i Schweiz. Undersökningsdomaren underrättade dotterns advokat om två lämpliga tillfällen för ett förhör: den 1 eller den 2 maj 2005. A föredrog den 2 maj och begärde att domaren skulle bekräfta den dagen. Domaren utfärdad omedelbart en kallelse som levererades till dotterns privata bostad med en kopia till hennes advokat. Den 28 april 2005 kontaktade den schweiziske undersökningsdomaren åklagarmyndigheten i Pennsylvania för att få upplysningar som kunde använda mot As dotter. Det amerikanska justitiedepartementet översände till Schweiz en begäran om att A skulle arresteras enligt utlämningsavtalet mellan Schweiz och USA och ett beslut om att A skulle arresteras sändes till den aktuelle undersökningsdomaren. A inställde sig inför undersökningsdomaren den 2 maj för att vittna i förfarandet mot dottern. Tillfrågad uppgav han att han besökte Schweiz av såväl privata skäl som affärsskäl. Efter förhöret underrättade undersökningsdomaren honom om att han arresterats och han fördes av polisen omedelbart till fängelset i Bern. Den 3 maj beslöts att A skulle vara frihetsberövad i avvaktan på utlämning. A delgavs det beslutet påföljande dag. Den 17 maj begärde även Ryssland att A skulle utlämnas dit. Samma dag överklagade A till den federala brottmålsdomstolen. I en artikel i tidningen Izvestija uppgav A att han rest till Schweiz för att följa upp två affärsprojekt, ett rörande export av energi från Ryssland och det andra rörande tekniskt samarbete. De amerikanska myndigheternas formella begäran om utlämning, daterad den 2 juni, kom emellertid inte in till de schweiziska myndigheterna förrän den 24 och den 27 juni 2005. Den federala brottmålsdomstolen biföll As överklagande och upphävde frihetsberövandet samt fann att A kommit till Schweiz för att vittna i ett brottmål och att det därför var förbjudet att begränsa hans frihet enligt bestämmelsen om fri lejd. Domen överklagades av myndigheterna med framgång och den ändrades därför. Domstolen fann att principen om fri lejd inte var tillämplig. A hölls frihetsberövad fram till den 30 december 2005 och utvisades därefter till Ryssland enligt ett beslut av den federala domstolen som fann att den ryska framställningen

skulle ges företräde. I december 2007 avslog den federala brottmålsdomstolen As begäran om ersättning för det påstått olagliga frihetsberövandet. I Europadomstolen åberopade A artikel 5.1 och klagade över att frihetsberövandet i avvaktan på utvisning hade varit olagligt, eftersom de schweiziska myndigheterna felaktigt hade vägrat att tilllämpa principen om fri lejd. Han tillade att även om den bestämmelsen inte hade ansetts tillämplig i hans fall, hade de schweiziska myndigheternas effektsökeri stridit mot principen om god tro. Europadomstolen noterade att A berövats friheten i avvaktan på utvisning och att detta förhållande föll inom ramen för artikel 5.1 f). Det förhållandet att A frihetsberövats i avvaktan på utvisning till USA och att han senare utvisades till Ryssland saknade betydelse och gjorde ingen skillnad. När det gällde frågan om A kunde stödja sig på bestämmelsen om fri lejd konstaterade domstolen att han inte hade rest till Schweiz särskilt för att vittna i målet mot sin dotter. Tvärt om hade han uppgett till undersökningsdomaren i Bern att han valt att resa till Schweiz för att besöka sin dotter och för affärer. Dessa uppgifter fick stöd av artikeln i Izvestija. Han hade inte heller fått någon kallelse från de schweiziska myndigheterna om att infinna sig till förhör till sin bostadsadress. Den kallelse han fick att inställa sig den 2 maj 2005 hade han fått i dotterns hem vid en tidpunkt då han redan befann sig i Schweiz. Vidare hade han inte själv åberopat principen om fri lejd. Domstolen godtog därför regeringens argument att A, som ofta reste utanför Ryssland och hade tillgång till advokater, måste ha varit medveten om de risker han tog genom att resa utomlands. När det gällde As argument att de schweiziska myndigheterna ägnat sig åt att bluffa i syfte att beröva honom hans immunitet fann domstolen att A rest till Schweiz av privat och affärsmässiga skäl. Undersökningsdomaren hade därför inte lurat honom till Schweiz och den omständigheten att schweiziska myndigheter upplyst de amerikanska myndigheterna om att A var i Schweiz hade inte heller inneburit ett bedrägligt beteende gentemot A utan endast att den mellan länderna träffade överenskommelsen följdes. Sammanfattningsvis hade frihetsberövandet av A, vilket hade grundats på ett giltigt arresteringsbeslut som fattats i syfte att främja mellanstatligt samarbetet för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet, inte inkräktat på principen om fri lejd eller stått i strid med principen om god tro. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1. Skiljaktiga meningar Ordföranden, den belgiska domaren Tulkens, den ungerske domaren Sajó och den portugisiske domaren Pinto de Albuquerque lämnade en gemensam skiljaktig mening. Där framhöll de bl.a. följande. De schweiziska myndigheterna hade fått A att komma till Bern för att vittna i målet mot dottern. Huvudfrågan enligt artikel 5 gäller tillämpningen av principen om fri lejd så som den anges i artikel 12 i Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (European Convention on Mutual Assistance in Criminal Matters*) av den 29 april 1959 som undertecknats av både Schweiz och Ryssland. De kunde inte dela majoritetens uppfattning att det nära åtta månader långa frihetsberövandet i avvaktan på utvisning hade beslutats i den ordning som lagen föreskriver i den mening som avses i artikel 5. En person som underrättas informellt borde enligt deras mening åtnjuta samma skydd som den som underrättas i enlighet med tillämpiga formella bestämmelser. De fel som svarandestaten begått när det gällde tillämpning av 1959 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål kunde inte frånta den klagande hans konventionsenliga rätt till frihet. Den klagande kunde inte placeras i en sämre ställning pga. att han godtagit begäran om rättslig hjälp. Att han frivilligt ställt upp som vittne den 2 maj 2005 hade uppenbart underlättat det mellanstatliga samarbetet enligt 1959 års konvention. Innebörden av fri lejd vilar på sambandet mellan ett vittne som godtar att samarbeta med rätten och den tillfälliga immunitet som han tillerkänts oberoende av omständigheterna i samband med kallelsen. Detta samband har brutits när svarandestaten inte respek- 8

terade den klagandes immunitet. Mot den bakgrunden fann de skiljaktiga att det skett en kränkning av artikel 5.1. *Article 12 1 A witness or expert, whatever his nationality, appearing on a summons before the judicial authorities of the requesting Party shall not be prosecuted or detained or subjected to any other restriction of his personal liberty in the territory of that Party in respect of acts or convictions anterior to his departure from the territory of the requested Party. 2 A person, whatever his nationality, summoned before the judicial authorities of the requesting Party to answer for acts forming the subject of proceedings against him, shall not be prosecuted or detained or subjected to any other restriction of his personal liberty for acts or convictions anterior to his departure from the territory of the requested Party and not specified in the summons. 3 The immunity provided for in this article shall cease when the witness or expert or prosecuted person, having had for a period of fifteen consecutive days from the date when his presence is no longer required by the judicial authorities an opportunity of leaving, has nevertheless remained in the territory, or having left it, has returned. HÄNVISNINGAR Saadi./. U K, dom (GC) 2008-01-29 (jfr nr 2/08) Amuur./. Frankrike, dom 1996-06-25 K. F../. Tyskland, dom 1997-11-27 Conka./. Belgien, dom 2002-02-05 D.G../. Irland, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02) Baranowski./. Polen, dom 2000-03-28 Minjat./. Schweiz, dom 2003-10-28 Winterwerp./. Nederländerna, dom 1979-10-24 Chahal./. U K, dom 1996-11-15 Witold Litwa./. Polen, dom 2000-04-04 Bozano./. Frankrike, dom 1986-12-18 Bouamar./. Belgien, dom 1988-02-29 O Hara./. U K, dom 2001-10-16 Öcalan./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05) Soering./. U K, dom 1989-07-07 Guiorgui Nikolaïchvili./. Georgien, dom 2009-01-13 9 Shimovolos mot Ryssland (Ansökan nr 30194/09, dom den 21 juni 2011) Domen finns endast på engelska. En människorättsaktivist registrerades som potentiell extremist i ett av det ryska transportministeriet upprättat personregister, vilket automatiskt gav myndigheterna meddelande om varje gång en registrerad person köpte en tåg- eller flygbiljett. Registret ansågs inte uppfylla de minimikrav som gäller för personregister, varför registreringen innebar en kränkning av artikel 8. Vidare fråga om kränkning av artikel 5.1 c) pga. att klaganden tagits in till förhör sedan polisen underrättats genom registret och då tagit in honom till förhör utan misstanke om ett konkret brott. Den ryske medborgaren S är ledare för en rysk människorättsorganisation. Han kom att registreras som potentiell extremist i ett av det ryska transportministeriet upprättade personregister. Registret syftade till att registrera personer som av myndigheterna ansågs vara potentiella extremister, för att kunna varna transportministeriet varje gång en registrerad person köpte en tåg- eller flygbiljett. Bland de personer som ansågs utgöra potentiella extremister fanns skinheads och människorättsaktivister. Pga. att S fanns med i registret, blev han stoppad för kontroll av sina identitetshandlingar vid tre tillfällen under en resa till ett EU-toppmöte i Ryssland, dit han åkte för att delta i en demonstration. Under tågresan blev han utfrågad av tre polismän om syftet med resan. Efter ankomsten blev han även intagen till en polisstation för förhör, i syfte att söka förhindra ho-

nom från att delta i s.k. extremistisk verksamhet under toppmötet, baserat på information om att han innehade litteratur av extremistisk natur. Han hade dock inget baggage med sig. Han kvarhölls i 45 minuter på polisstationen. I Europadomstolen klagade S över att frihetsberövandet, dvs. då han fördes till polisstationen, inte var förenligt med artikel 5.1 samt att registreringen av hans resor stod i strid med artikel 8 liksom artikel 14 i förening med artikel 8. Europadomstolen prövade först om kvarhållandet av S vid polisstationen för förhör under 45 minuter utgjorde ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5. Med hänsyn till att han togs in till polisstationen under hot att tvingas dit medelst våld samt att han inte hade möjlighet att lämna polisstationen, var det fråga om frihetsberövande. Vidare var det fråga om det fanns grund för frihetsberövandet enligt artikel 5.1, närmast enligt punkten c). S hade inte tagits in pga. misstanke om att ha begått ett brott, utan för att förhindra honom från att begå brott av extremistisk natur. Europadomstolen fastslog dock att detta inte var en tillräckligt preciserad misstanke om brott, som kan föranleda att ett frihetsberövande i preventivt syfte anses nödvändigt enligt artikel 5.1 c). Den enda uttalade specifika misstanken myndigheterna hade mot S var att han innehade viss litteratur. Europadomstolen kunde endast dra den enligt domstolen oroväckande slutsatsen att myndigheternas enda reella misstanke mot S, grundade sig på den omständigheten att han var medlem i en människorättsorganisation. Domstolen inskärpte att medlemskap i en människorättsorganisation inte kan utgöra grund för frihetsberövande. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 c). När det gällde registreringen och lagringen av uppgifter om S användning av tåg- och flygtrafiken, konstaterade Europadomstolen att detta utgjorde en inskränkning av rätten till privatliv enligt artikel 8. Vidare prövade domstolen om registreringen kunde anses ha stöd i lag, i enlighet med artikel 8.2. Detta kräver att det med tillräcklig tydlighet framgår av lag vilken omfattningen och under vilka omständigheterna myndigheterna i hemlighet kan inhämta och lagra information om enskilda. Vidare har domstolen uppställt några minimikrav på lagstiftning som reglerar hemlig registrering av personuppgifter. Det fordras att sådan lagstiftning fastlår karaktären, omfattning och långvarigheten av sådan registrering; förutsättningarna för att registreringen skall genomföras, vilka myndigheter som kan utföra detta, samt vilka rättsmedel en enskild har. I förevarande fall grundade sig personregistret på ett ministerdekret som inte var offentligt. Således framgick inte omfattningen och förutsättningarna för registreringen för allmänheten och inte heller de minimikrav som domstolen uppställt. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. Europadomstolen beslutade även att ex officio uppmärksamma svaranderegeringen på att den aktuella registreringen kunde strida mot artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 4 om rätten att röra sig fritt. Domstolen fann dock att en särskild bedömning av den frågan inte var erforderlig med hänsyn till dess bedömning enligt artikel 8. Likaså lämnande Europadomstolen klagandens klagomål enligt artikel 14 i förening med artikel 8 utan en separat bedömning. HÄNVISNINGAR Artikel 5.1 (c) - frihetsberövande Guzzardi./. Italien, dom 1980-11-06 H.L../. U K, dom 2004-10-05 (jfr nr 9/04) Gillan och Quinton./. UK, dom 2010-01-12 X../. Österrike, kommissionens beslut 1979-12-03 Iliya Stefanov./. Bulgarien, dom 2008-05-22 Foka./. Turkiet, dom 2008-06-24 10

11 Giulia Manzoni./. Italien, dom 1997-07-01 Vasileva./. Danmark, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03) Ciulla./. Italien, dom 1989-02-22 Artikel 8 personregistrering Niemietz./. Tyskland, dom 1992-12-16 Halford./. U K, dom 1997-06-25 Perry./. U K, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03) Peck./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03) P.G. o. J.H../. U K, dom 2001-09-25 Amann./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16 Rotaru./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04 Uzun./. Tyskland, dom 2010-09-02 (jfr nr 9/10) Kruslin./. Frankrike, dom 1990-04-24 Lambert./. Frankrike, dom 1998-08-24 Association for European Integration and Human Rights o. Ekimdzhiev./. Bulgarien, dom 2007-06-28 Liberty m.fl../. U K, dom 2008-07-01(jfr nr 7/08) S. o. Marper./. U K, dom (GC) 2008-12-04 (jfr nr 11/08) Mader mot Kroatien (Ansökan nr 56185/07, dom den 21 juni 2011) Domen finns endast på engelska. En brottsmisstänkt förvägrades mat och sömn i polisarresten, vilket utgjorde en kränkning av artikel 3. Vidare fråga om bristande utredning av detta samt om bevisvärdering av påståenden om misshandel i arresten av polismän. Den brottsmisstänkte förhördes även utan tillgång till ett juridiskt ombud, varför en kränkning av artikel 6.3 c) i förening med artikel 6.1 uppstod. Den kroatiske medborgaren M greps av polis på morgonen den 1 september 2004 och sattes i polisarrest, utan att detta registrerades av polisen förrän nästa dag. På morgonen därpå riktades formella anklagelser mot honom om misstanke för ett mord. Enligt polisens rapporter tillkallades ett juridiskt ombud under kvällen den 3 juni och förhöret med M påbörjades efter midnatt den 4 juni, sedan ombudet anlänt till polisstationen. Under detta förhör erkände M formellt mordet, varpå han anhölls misstänkt för mord och ställdes inför en undersökningsdomare som beslutade att häkta honom. Senare samma dag hördes M av undersökningsdomaren i närvaro av en advokat som han själv valt. Under det fortsatta förfarandet representerades M av en offentligt förordnad försvarare. Vid den första huvudförhandlingen förklarade sig M vara oskyldig till brottsanklagelsen och anförde att han först i efterhand uppfattat vad han påstått under polisförhöret. Han förklarade att han vid förhöret lidit av diabetes och högt blodtryck samt att han inte fått någon mat på 20 timmar i arresten samt inte fått sova under tre dagar. Han påstod även att han inte fått förhörsprotokollet uppläst, trots att han inte kunde se något utan sina glasögon. Vid en senare domstolsförhandling anförde M att han erkänt brottet utan närvaro av sitt ombud. En polis bekräftade detta vid vittnesförhör, men påstod att ombudet varit närvarande när förhörsprotokollet lästes upp. Ms ombud sökte under domstolsprövning få rätten att bortse från förhörsprotokollet som bevisning i målet, vilket även kom att prövas av Högsta domstolen, dock utan framgång. I januari 2006 dömdes M till fängelse för mord, vilket sedermera upprätthölls av Högsta domstolen. M hade inte heller någon framgång med sitt klagomål till författningsdomstolen. Han avtjänar numera ett 28 år långt fängelsestraff. I Europadomstolen klagade M enligt artikel 3 över behandlingen i polisarresten, pga. att han misshandlats, förvägrats mat och sömn samt tvingats sitta upp under mycket lång tid på polisstationen. Vidare anförde han klagomål enligt artikel 6.1 och 6.3 c) över att hans rätt till en rättvis rättegång kränkts med hänvisning till att han saknat juridiskt biträde vid polisförhör samt över att hans of-

fentligt förordnade försvarare vid rättegången varit bristfällig. Slutligen klagade han över att häktningen stod i strid med artikel 5. Europadomstolen fann när det gällde Ms påstående om att han misshandlats vid polisstationen, att det enligt dess praxis föreligger en stark presumtion enligt artikel 3 för att skador som den enskilde åsamkats under ett frihetsberövande, har orsakats av staten. I förevarande fall förelåg det dock ingen dokumentation eller övrig bevisning om att M över huvudtaget tillfogats kroppsskada, varför domstolen förklarade klagomålet i den delen som manifestly ill-founded och inadmissible. Beträffande Ms klagomål i övrigt avseende behandlingen av honom på polisstationen fann Europadomstolen att flera omständigheter styrkte Ms påståenden. Domstolen hänvisade till att han förhörts utan ombud samt att polisens dokumentation om hans vistelse i arresten varit mycket bristfällig och att dess riktighet kunde ifrågasättas. Således konstaterade Europadomstolen att han utsatts för omänsklig och förnedrande behandling, när han förvägrats mat och sömn samt tvingats sitta upprätt under nästan tre dygn. Vidare konstaterade Europadomstolen att någon utredning av dessa missförhållanden inte inleddes, trots att M uppfyllt sin skyldighet att informera myndigheterna om detta. Detta innebar en kränkning av den processuella rättigheten enligt artikel 3 till en effektiv utredning av påståenden om förhållanden i strid med artikel 3. Europadomstolen fann enhälligt att det skett två separata kränkningar av artikel 3. Angående Ms rätt till försvarare enligt artikel 6.3 c) kunde Europadomstolen konstatera, baserat på polisens egen dokumentation, att M varit utan en försvarare under de inledande förhören. Han hade även erkänt mordet utan en sådan och erkännandet kom att användas som ett avgörande bevis mot honom vid rättegången. Han kunde inte heller anses uttryckligen ha avsagt sig rätten till försvarare. Att han sedermera kom att representeras av en försvarare vid rättegången samt de efterföljande domstolsprövningarna kunde inte bota bristen att han lämnats utan försvarare vid förhöret på polisstationen. Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.3 c) i förening med artikel 6.1. Europadomstolen fann dock att det inte kunde riktas invändningar mot Ms offentliga försvarare enligt artikel 6.3 c), avseende dennes insatser under rättegången mot M. Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.3 c) avseende rätten till försvarare under rättegången. Europadomstolen avvisade Ms övriga klagomål. HÄNVISNINGAR Artikel 3 bevisning av misshandel Selmouni./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28 Satık m.fl../. Turkiet, dom 2000-10-10 Salman./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27 Dedovskiy m.fl../. Ryssland, dom 2008-05-15 (jfr nr 5/08) Assenov m.fl../. Bulgarien, dom 1998-10-28 Labita./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Muradova./. Azerbajdzjan, dom 2009-04-02 Artikel 3 behandling vid polisförhör Avşar./. Turkiet, dom 2001-07-10 Ülkü Ekinci./. Turkiet, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02) Costello-Roberts./. U K, dom 1993-03-25 A./. U K, dom 1998-09-23 Labita./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Hurtado./. Schweiz, dom 1994-01-28 Wieser./. Österrike, dom 2007-02-22 (jfr nr 3/07) Artikel 3 rätt till utredning Assenov m.fl../. Bulgarien, dom 1998-10-28 12

13 Mikheyev./. Ryssland, dom 2006-01-26 (jfr nr 2/06) Petropoulou-Tsakiris./. Grekland, dom 2007-12-06 Artikel 6.3 c) rätten till försvarare under polisförhör Salduz./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-27 (jfr nr 11/08) med hänvisningar Kwiatkowska./. Italien, beslut 2000-11-30 Sejdovic./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr 3/06) Kolu./. Turkiet, dom 2005-08-02 Colozza./. Italien, dom 1985-02-12 Artikel 6.3 c) rätten till försvarare under rättegång Artico./. Italien, dom 1980-05-13 Daud./. Portugal, dom 1998-04-21 Tuzinski./. Polen, beslut 1999-03-30 Rutkowski./. Polen, beslut 2000-10-19 Cuscani./. U K, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02) Imbrioscia./. Schweiz, dom 1993-11-24 Goddi./. Italien, dom 1984-04-09 Staroszczyk./. Polen, dom 2007-03-22 (jfr nr 4/07) Siałkowska./. Polen, dom 2007-03-22 (jfr nr 4/07) Ebanks./. UK, dom 2010-01-26 Sufi och Elmi mot UK (Ansökan nr 8319/07 o. 11449/07, dom den 28 juni 2011) Domen finns endast på engelska. Utvisning av två somaliska asylsökanden till Mogadishu i Somalia skulle innebära en kränkning av artikel 3, konstaterade Europadomstolen i en vägledande dom. Endast personer som på ett säkert sätt kan ta sig till nära släktingar i de södra eller centrala regionerna av Somalia kan bli föremål för utvisning. De två somaliska männen S och E hålls för närvarande i förvar av den brittiska migrationsmyndigheten. S anlände till Storbritannien under 2003 och ansökte om asyl med hänvisning till att han tillhörde en minoritetsklan och riskerade att dödas av en milisgruppering. Hans ansökan avslogs då hans berättelse inte bedömdes som trovärdig. E är född i staden Hargeisa, som numera är huvudstad i Somaliland som förklarat sig självständigt. Han anlände i Storbritannien 1988 och erhöll först tillfälligt uppehållstillstånd och sedan 1993 obegränsat uppehållstillstånd. Efter att såväl S som E sedermera fällts till ansvar för flera allvarliga brott, fastslogs det slutgiltigt i början av 2007 att de båda skulle utvisas från landet till Mogadishu. Strax därpå biföll Europadomstolen deras begäran om att utvisningsbesluten skulle inhiberas. I Europadomstolen klagade S och E över att en utvisning till Mogadishu i Somalia skulle utsätta dem för en påtaglig risk att dödas eller för att bli utsatta för omänsklig behandling i strid med artiklarna 2 och 3. Därtill klagade de över att utvisningen skulle komma att strida mot artikel 8. Europadomstolen behandlade samtliga klagomål enligt artikel 3. Europadomstolen presenterade först en omfattande utredning av läget i Somalia, med talrika hänvisningar till landsrapporter från flera olika länders myndigheter samt frivilligorganisationer, liksom flera brittiska domstolsavgöranden och ett avgörande från den svenska migrationsöverdomstolen. Europadomstolen framhöll inledningsvis att artikel 3 innehåller en absolut rättighet, varför det förhållandet att klagandena fällts till ansvar för allvarliga brott inte kunde beaktas vid bedömningen av om de riskerade behandling som stod i strid med artikel 3 efter en utvisning.

Det var ostridigt, enligt brittisk migrationspraxis, att Mogadishu sedan 2008 inte var en säker plats att leva på. Enligt denna praxis hade det fastslagits att personer med goda kontakter till högt uppsatta personer i Somalia dock kunde återvände utan nämnvärda risker. Vidare hade det i brittisk praxis fastslagits att personer som kunde förflytta sig till de centrala eller södra delarna av Somalia även kunde utvisas till Somalia. På denna grund hade besluten om att utvisa S och E fattats. För det första, bedömde Europadomstolen riskerna förenade med situationen i Mogadishu. Domstolen noterade att situationen ytterligare förvärrats under 2010 och 2011 med många skadade och interna flyktingar. Domstolen konstaterade att det med hänsyn till det omfattande våldet i Mogadishu förelåg en påtaglig risk för att omänsklig behandlig i strid med artikel 3 drabbade personer som vistades i staden. Europadomstolen fastslog vidare att endast personer med kontakter på högsta nivå i Somalia kunde garanteras säkerhet i Mogadishu. Personer som inte befunnit sig i Somalia under en längre tid kunde antas sakna sådana kontakter. För det andra, bedömde Europadomstolen förutsättningarna för utvisade personer att förflytta sig till säkerhet i landets centrala eller södra regioner. Domstolen konstaterade att det helt saknades sådana förutsättningar för personer som inte har några nära släktingar i dessa regioner. Om sådana närstående befinner sig i dessa regioner, kan det endast finnas förutsättningar för utvisning om det föreligger grund för att den utvisade kan nå dessa regioner. Europadomstolen anförde att det finns möjligheter att ta sig från den internationella flygplatsen i Mogadishu till Somalias södra och centrala regioner, utan att utsättas för risker som står i strid med artikel 3. Domstolen konstaterade dock att en återvändande flykting som inte vistats i Somalia under en tid kunde utsättas för risken av omänsklig behandling om hans/hennes hemort, eller område som han/hon skulle vara tvungen att passera för att nå sin hemort, kontrollerades av den islamistiska milisen al-shabaab. Europadomstolen drog slutsatsen att personer som saknade kontakt med släktingar i en region som inte kontrollerades av al-shabaab-milisen eller personer som inte på ett säkert sätt kunde ta sig till ett sådant område, riskerade att hamna i ett flyktingläger. Domstolen fastslog att förhållandena i flyktinglägren i Dabaab och Afgooye-korridoren var tillräckligt allvarliga för att utgöra en kränkning av artikel 3 för en person som tvingades söka sin tillflykt dit. Beträffande S, konstaterade Europadomstolen att denne endast hade släktingar i det al- Shabaabkontrollerade området Qoryoley. Om han utvisades till Somalia skulle han sannolikt hamna i ett av ovan nämnda flyktingläger. Således skulle en utvisning av honom komma att utgöra en kränkning av artikel 3. Vad gällde E, var denne visserligen född i den numera mindre riskfyllda staden Hargeisa, numera en del av Somaliland. Europadomstolen ifrågasatte dock svaranderegeringens påstående om att E skulle kunna lyckas nå Hargeise. Det ansågs föreligga en motsägelse i svaranderegeringens bedömning, eftersom flyktingar tidigare kunnat utvisas direkt till Somaliland men att detta inte längre var möjligt. Då det saknades grund för att tro att E hade nära släktingar i andra delar av södra eller centrala Somalia, fastslog domstolen att även E skulle hamna i ett av ovanstående flyktingläger med undermåliga förhållanden. Europadomstolen fann enhälligt att utvisning av klagandena skulle innebära kränkningar av deras rättigheter enligt artikel 3. HÄNVISNINGAR Artikel 3 Üner./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06) Abdulaziz, Cabales o. Balkandali./. U K, dom 1985-05-28 Boujlifa./. Frankrike, dom 1997-10-21 Salah Sheekh./. Nederländerna, dom 2007-01-11 14

15 Chahal./. U K, dom 1996-11-15 Saadi./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08) Mamatkulov o. Askarov./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05) Hilal./. U K, dom 2001-03-06 H.L.R../. Frankrike, dom 1997-04-29 N../. Finland, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05) Vilvarajah m.fl../. U K, dom 1991-10-30 N.A../. U K, dom 2008-07-17 (jfr nr 8/08) Jabari./. Turkiet, dom 2000-07-11 T.I../. U K, beslut 2000-03-07 M.S.S../. Belgien o. Grekland, dom (GC) 2011-01-21 (jfr nr 2/11) A./. U K, dom 1998-09-23 Association Les Témoins de Jéhova (Assiciation of Jejovah s Witnesses) mot Frankrike (Ansökan nr 8916/05, dom den 30 juni 2012) Domen finns endast på franska. Gåvor till Jehovas vittnen beskattades enligt en lag som inte var tillräckligt förutsebar. Det skedde därför en kränkning av artikel 9. Klaganden är en sammanslutning, nedan kallad föreningen, som påfördes en tillkommande skatt för åren 1993-1997. Skattemyndigheten genomförde en taxeringsrevision och på grund av det erhållna resultatet uppmanades föreningen att deklarera de gåvor som den erhållit åren 1993-1996. Föreningen skönstaxerades och påfördes ca 45 miljoner EUR inklusive skattetillägg och dröjsmålsränta. Alla föreningens klagomål var förgäves. År 2010 uppgick det totala skattekravet till drygt 57,5 miljoner EUR. I Europadomstolen åberopade föreningen särskilt artikel 9 och klagade över att det ifrågasatta taxeringsförfarandet hade kränkt dess religionsfrihet. Europadomstolen erinrade om att den redan tidigare har funnit att artikel 9 skyddar Jehovas vittnens rätt att fritt utöva sin religion. Domstolen konstaterade att den tillkommande skatten gällde samtliga gåvor som förening erhållit, trots att de utgjorde föreningens hela inkomst. Resurserna för verksamheten hade således skurits ned och föreningen kunde inte längre garantera att medlemmarna fritt kunde utöva sin religion. Det hade därför skett ett intrång i föreningens religionsfrihet. För att intrånget skulle kunna godtas krävdes att det var föreskrivet i lag. Domstolen fann att den tillämpliga lagen inte varit tillräckligt förutsebar. Intrånget hade därför inte varit föreskrivet i lag i den mening som avses i konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9. Skiljaktig mening Den franske domaren Costa lämnade en särskild mening. HÄNVISNINGAR Se domen Avram m.fl. mot Moldavien (Ansökan nr 41588/05, dom den 5 juli 2011) Domen finns endast på engelska.

Hemlig filminspelning av fem kvinnor i en bastu tillsammans med fem poliser visades i nationell TV och kvinnorna tillerkändes därför visst skadestånd. Då skadeståndet borde ha varit avsevärt högre kränktes artikel 8. Klagande i målet är fem kvinnor som klagade över att ett intimt fotoreportage om dem och fem män, alla poliser, i en bastu hade sänts i den nationella TV-kanalen. Fotoreportaget användes i ett program om korrumperade journalister. Kvinnorna hävdade att poliserna filmat i hemlighet och att filmen använts för utpressning, för att få dem att inte publicera en artikel om det moldaviska inrikesministeriet. De klagande hade ingen framgång i sina försök att få poliserna fällda i ett brottmål. Däremot tillerkändes de i ett tvistemål var och en motsvarande 214 EUR i skadestånd från det nationella TV-företaget. I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 8 och klagade över att de inhemska myndigheterna hade brustit när det gällde att utreda den hemliga filminspelningen och över att det skadestånd de fått inte var proportionerligt i förhållande till det allvarliga brottet mot deras rätt till respekt för sitt privatliv. Europadomstolen konstaterade att kärnfrågan i målet gällde om tillerkänt skadestånd hade varit proportionerigt i förhållande till den skada de klagande lidit och om den moldaviska Högsta domstolen hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 8, när den tillämpade en nationell lag som begränsade det skadestånd som kunde betalas ut till offer för förtal. Domstolen var inte övertygad om att Högsta domstolen inte haft någon valmöjlighet när det gällde att bestämma skadeståndet. Tvärtom fanns det flera exempel på att Högsta domstolen stött sig på Europadomstolens praxis för att gottgöra brott mot konventionen. I vart fall hade de utdömda skadestånden varit för låga för att vara proportionerliga i förhållande till ett så allvarligt intrång i de klagandes rätt till respekt för sina privatliv. De klagande kunde därför alltjämt hävda att de var offer för en kränkning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och höjde skadeståndsbeloppen till mellan 4 000 och 6 000 EUR. Skiljaktig mening Den moldaviske domaren Poalelungi lämnade en skiljaktig motivering. HÄNVISNINGAR Se domen. 16 Hellig mot Tyskland (Ansökan nr 20999/05, dom den 7 juli 2011) Domen finns endast på engelska. En fånge hölls i isoleringscell under en vecka helt utan kläder. Detta innebar en hård och förnedrande behandling. Det skedde därför en kränkning av artikel 3. H, som avtjänade ett straff i fängelse beordrades i oktober 2000 av fångvårdsmyndigheten att flytta från den cell han haft för sig själv till en cell för tre interner, där det inte fanns någon form av avskärmning som skilde toaletten från resten av cellen. H vägrade flytta och det uppkom en skärmytsling mellan honom och vakterna. H fördes därefter till en säkerhetscell om 8 kvm utrustad med endast en madrass och toaletten var bara ett hål i golvet. Han blev avklädd och utsattes för en kroppsvisitation. H satt i säkerhetscellen en vecka och fördes därefter till sjukavdelningen. H klagade över den enligt honom olagliga isoleringen men utan framgång. Ett åtal mot den fångvårdspersonal som varit inblandad i förflyttningen av H lades ned av åklagaren i brist på bevis.

I Europadomstolen åberopade H artikel 3 och klagade över att han sparkats och över placeringen i isoleringscell. Europadomstolen fann att Hs klagomål över den påstådda misshandeln saknade grund och det förklarades därför i den delen för inadmissible. När det gällde placeringen i isoleringscellen konstaterade domstolen att cellen inte var lämplig för en längre tids vistelse. Hs placering var emellertid inte avsedd att vara en långvarig åtgärd. Personalen hade försökt övertala honom att lämna cellen och han flyttades senare till sjukavdelningen. Handlingarna i målet visade inte tydligt om H förblivit naken under hela tiden i isoleringscellen och det framgick inte heller att H uttryckligen hade klagat över att han inte fått sina kläder. Domstolen fann emellertid att regeringen hade uppgett att det var rutin att fångar som placerades i isoleringscell fråntogs sina kläder för att de inte skulle kunna skada sig. Även fängelseprästen hade påstått att H varit naken. Domstolen fann att det kunde orsaka fruktan, oro och underlägsenhet att en intern fråntogs sina kläder och att han därigenom kände sig förnedrad. Även om placeringen i isoleringscell i och för sig var berättigad hade det inte visats att det fanns tillräckliga skäl för en så hård behandling som att under hela tiden i isoleringscell frånta H hans kläder. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3. HÄNVISNINGAR Se domen. 17 Ianos mot Rumänien (Ansökan nr 8258/05, dom den 12 juli 2011) Domen finns endast på engelska. När en lagakraftvunnen dom upphävdes genom ett extraordinärt överklagande av åklagaren och det inte förelåg några sådana allvarliga fel som kan berättiga ett extraordinärt förfarande, kränktes artikel 6.1. Upphävandet avsåg en fällande dom mot en polisman för misshandel och när detta inte var berättigat eller det i övrigt visats att uppkomna skador orsakats på annat sätt än av polisen kränktes även artikel 3. På kvällen den 12 maj 2001 grep en grupp poliser, som sökte efter misstänkta brottslingar, I och fyra andra personer som färdades i en bil. Poliserna drog med våld ut personerna ur bilen och höll dem mot marken samt försåg dem med handbojor. Enligt I slog en av poliserna, som han kände igen, honom bakifrån med knytnäven. När poliserna insåg att de gripna inte var de eftersökta brottslingarna släpptes de så fort de kommit till polisstationen. Dagen efter klagade I över smärtor i magen och han opererades två dagar senare för spräckt mjälte. I anmälde misshandeln och den ifrågavarande polisen dömdes. I tillerkändes skadestånd med ca 2 600 EUR. Sedan åklagaren överklagat i extraordinär ordning upphävdes den fällande domen mot polisen och en ny utredning inleddes. I en ny rättegång blev polisen helt frikänd. I Europadomstolen åberopade I artikel 6 och klagade över upphävandet av domen genom extraordinärt överklagande. Han åberopade också artikel 3 och klagade att den polis som misshandlat honom förblivit ostraffad. Domstolen erinrade om sin tidigare praxis enligt vilken ett förfarande utan allvarliga rättsliga fel, felaktig rättstillämpning, allvarligt maktmissbruk eller allvarliga formella fel inte kunde anses bristfälligt enbart på grund av en ofullständig utredning. Det hade inte kommit fram några nya omständigheter mot den polisman som I klagat över, utan åklagaren hade snarare haft en annan uppfattning än domstolen när det gällde polisen som angripit I. Detta hade inte varit tillräckligt för

att berättiga att en lagakraftvunnen dom upphävdes genom ett extraordinärt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. I hade till följd av en skada, som kunde ha orsakats på det sätt som han hävdade, förlorat ett av sina organ. De rumänska domstolarna hade dömt polisen för misshandel och för att ha skadat I. Domstolen hade själv funnit att upphävandet av den fällande domen stred mot konventionen. Slutligen hade den rumänska regeringen inte kunnat göra tillräckligt sannolikt att Is skador uppkommit på annat sätt. Is skador hade således varit en följd av misshandel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3. HÄNVISNINGAR Se domen. 18 DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER Domstolen har under perioden meddelat fem domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och på franska. Sabeh El Leil mot Frankrike (Ansökan nr 34869/05, dom den 29 juni 2011) En man som anställts som bokförare vid en ambassad i Paris avskedades och kunde inte överklaga det beslutet. Han omfattades inte av statens immunitet och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. S är fransk medborgare och han anställdes 1980 vid Kuwaits ambassad i Paris som bokförare. År 1985 befordrades han till kamrer. I mars 2000 sades han upp av ekonomiska skäl. S överklagade till arbetsdomstolen i Paris, som i en dom i november 2000 tillerkände honom skadestånd motsvarande 82 224,60 EUR. S överklagade och appellationsdomstolen upphävde den överklagade domen om skadestånd med motiveringen att hans yrkande var inadmissible, eftersom staten Kuwait hade juridisk immunitet och därför inte kunde bli föremål för en talan i Frankrike. I Europadomstolen åberopade S att han förvägrats tillgång till domstolsprövning i strid med artikel 6.1. Den kammare i Europadomstolen på vilken målet lottades hänsköt prövningen till domstolen i stor sammansättning. Europadomstolen erinrade om att staterna är berättigade att få möjligheten att gottgöra kränkningar av mänskliga rättigheter innan de måste försvara sin inställning i en internationell domstol. S hade hävdat att Kuwait inte kunde göra gällande immunitet, eftersom han inte officiellt hade handlat för staten Kuwaits räkning eller utövat en funktion i diplomatins intresse. S hade inför de nationella domstolarna klagat över att han inte fick tillgång till domstolsprövning. Klagomålet förklarades därför för admissible. Europadomstolen konstaterade nu att S hade yrkat skadestånd för att han sagts upp utan skälig anledning och att hans arbetsuppgifter på ambassaden inte kunde berättiga en inskränkning av hans rätt till domstolsprövning. Domstolen fann att artikel 6.1 var tillämplig i Ss fall. Domstolen framhöll att begreppet statlig immunitet härrörde från internationell rätt som syftade till att främja goda relationer mellan stater. Den absoluta immuniteten hade emellertid försvagats under åren särskilt genom antagandet av FNs konvention år 2004 om staters rättsliga immunitet.

Där angavs ett betydande undantag genom införandet av principen att immunitet inte gällde för anställningsavtal mellan stater och personal inom deras diplomatiska verksamhet utomlands. S hade inte varit diplomat eller konsulatstjänsteman för Kuwait och inte heller medborgare i det landet. Han hade inte varit anställd för att handla på Kuwaits vägnar. Frankrike hade visserligen ännu inte ratificerat konventionen men hade undertecknat den och ratificeringsfrågan var föremål för behandling i parlamentet. Domstolen fann dessutom att konventionen var en del av sedvanerätten och som sådan tillämplig även på stater som inte ratificerat konventionen. Domstolen fann sammanfattningsvis att franska domstolar hade avvisat Ss klagomål utan att lämna relevanta och tillräckliga skäl. Därigenom hade själva kärnan av rätten till domstolsprövning skadats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. HÄNVISNINGAR Se domen 19 Al-Skeini m.fl. mot U K (Ansökan nr 55721/07, dom den 7 juli 2011) Personer, som dödades under brittiska styrkors operationer i Basraområdet under invasionen i Irak, omfattades av brittisk jurisdiktion enligt artikel 1. När de utredningar som gjordes inte var fullständiga och effektiva eller helt oberoende kränktes artikel 2. Klagande, A, är sex irakiska medborgare. Sex av deras nära anförvanter dödades i Basra år 2003, när de brittiska trupperna kontrollerade området. I Europadomstolen hävdade A att släktingarna befunnit sig inom brittisk jurisdiktion enligt artikel 1 när de dödades genom de brittiska truppernas agerande. De åberopade artikel 2 och klagade över underlåtenheten att genomföra en fullständig och oberoende utredning av omständigheterna kring dödsfallen. Europadomstolen konstaterade att huvudfrågan i målet var om Europakonventionen var tillämplig på dödandet av irakiska medborgare som brittiska soldater ansvarade för under tiden maj till november 2003. Domstolen måste därför pröva om de klagandes släktingar omfattades av brittisk jurisdiktion i den ening som avses i artikel 1. Domstolen hänvisade till sin tidigare praxis och erinrade om att extraterritoriella handlingar faller inom en stats jurisdiktion endast under exceptionella förhållanden. Ett sådant förhållande är när en stat utövar offentlig makt på en annan stats territorium. Från Baath-regimens fall till den irakiska interimsregeringens tillträde hade U K tillsammans med USA tagit över utövandet av en del av den offentliga makt som skall utövas av en suverän stat. U K hade särskilt tagit makten över och ansvaret för att säkerheten upprätthölls i sydöstra Irak. Detta innebar ett sådant undantagsförhållande som medförde att det uppstod ett jurisdiktionsband mellan U K och individer som dödats under säkerhetsoperationer som brittiska soldater genomförde under perioden maj 2003 till juni 2004. As anhöriga hade dödats under säkerhetsoperationer under den perioden och det krävdes därför av U K att det gjordes en utredning av dödsfallen. Domstolen fann därför enhälligt att de klagandes anhöriga omfattades av brittisk jurisdiktion i enlighet med artikel 1. Domstolen erinrade om att enligt dess praxis kräver skyldigheten att skydda liv att det görs en effektiv offentlig utredning när enskilda individer dödas till följd av att statens soldater använder våld. Domstolen medgav att det med hänsyn till omständigheterna fanns stora praktiska problem som tillsammans med den civila infrastrukturens sammanbrott medförde en brist på lokala patologer och obduktionsmöjligheter. Detta tillsammans med omständigheter som språkliga och kulturella missförstånd mellan ockupationsmakten och den lokala befolkningen samt den fara som varje

aktivitet i Irak vid den tiden medförde innebar att den formella skyldigheten enligt artikel 2 att utreda måste tillämpas på ett realistiskt sätt. Trots det innebar det förhållandet att UK var en ockupationsmakt också att om en utredning skulle bli effektiv var det särskilt viktigt att den utredande myndigheten var oberoende från den militära befälskedjan. Så var inte fallet beträffande samtliga anhöriga som avlidit. Fråga var i varje fall om den soldat som skjutit hade följt de militära regler som gäller för användande av våld (ROE, Rules of Engagement). I samtliga fall hade det varit avgörande att få ögonvittnesberättelser så snart efter den aktuella händelsen som möjligt. Särskilt borde den påstådde förövaren och andra vittnen ha förhörts av en expert och helt oberoende utredare. Alla ansträngningar skulle också ha gjorts för att identifiera irakiska ögonvittnen och att övertyga dem om att de inte utsatte sig själva för fara genom att träda fram. Det var klart att utredningen i det första, andra och tredje fallet inte uppfyllde kraven enligt artikel 2. När det gällde det fjärde och femte fallet fann domstolen att de utredningar som gjorts där inte uppfyllde kraven på oberoende enligt artikel 2. Däremot hade den utredning som gjorts i det sjätte fallet hade varit fullständig och offentlig. Mot den bakgrunden kunde den sjätte klaganden inte längre anses vara ett offer för ett brott mot utredningskravet enligt artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av kravet på en effektiv utredning enligt artikel 2 i det första till femte fallet och att klaganden i det sjätte fallet inte längre kunde anses som offer. Skiljaktiga meningar Den grekiske domaren Rozakis och den maltesiske domaren Bonello lämnade var sin skiljaktiga motivering. HÄNVISNINGAR Se domen. 20 Stummer mot Österrike (Ansökan nr 37452/02, dom den 7 juli 2011) Enligt den nationella lagstiftningen var arbetande fångar inte anslutna till ålderspensionssystemet, eftersom deras arbete inte räknades som försäkringsperioder. Den aktuella lagstiftningen låg inom statens utrymme för sitt handlande. En fånge som inte fick pension utan endast fick socialbidrag var ändå inte utan socialt skydd. Mot den bakgrunden skedde det inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. Det skedde inte heller någon kränkning av artikel 4. S är en österrikisk medborgare som tillbringat många år i fängelse, där han under långa perioder arbetat i köket eller bageriet. Som arbetande fånge var han inte ansluten till ålderspensionssystemet enligt den allmänna socialförsäkringslagen. Ss ansökan om ett förtida pensionsuttag avslogs av Arbetarnas pensionsförsäkringsanstalt i mars 1999. I beslutet noterades att han inte hade lyckats samla det minimiantal försäkringsmånader som krävdes för att han skulle kunna få pension enligt lagen. S överklagade utan framgång ända till högsta instans. Sedan han frigivits från fängelset i januari 2004 fick han arbetslöshetsförmåner under några månader och därefter fick han ett nödbidrag enligt arbetslöshetsförsäkringslagen om 720 EUR per månad inklusive bostadsbidrag. I Europadomstolen klagade S över att det förhållandet att arbete i fängelse undantogs från ålderspensionssystemet var diskriminerande och att det hindrade honom från att erhålla pensionsförmåner. Han åberopade artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. Han åberopade också artikel 4 med förbud mot slaveri och tvångsarbete. Den kammare på vilken målet lottades hänsköt målet till prövning av domstolen i stor sammansättning.