Hänsynsplan. Lycksele distrikt. Datum: Sammanställd av: Lars Persson, Leif Hedlund. Reviderad av: Lars Persson

Hänsynsplan Lycksele distrikt Datum: 2002-12-31 Sammanställd av: Lars Persson, Leif Hedlund Reviderad 080101 av: Lars Persson

1. INLEDNING... 4 1.1. BAKGRUND... 4 1.2. SYFTE... 5 1.3. AVGRÄNSNING AV HÄNSYNSPLANEN... 5 1.4. FÖRÄNDRINGAR MOT TIDIGARE HÄNSYNSPLAN... 6 2. ALLMÄN BESKRIVNING... 7 2.1. NATURGEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGAR... 7 2.1.1. Beskrivning av geografi... 7 2.1.2. Berggrund och jordarter... 8 2.1.3. Klimat... 9 2.1.4. Markfuktighet och vegetation... 9 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer... 11 2.2 SKOGSHISTORIA... 12 2.3. DAGENS SKOGSTILLSTÅND... 14 2.3.1. Åldersklassfördelning... 14 2.3.2. Lövbestånd... 17 2.3.3. Tall- och granbestånd... 17 2.3.4. Trädslagsblandning... 19 3. KARTLÄGGNING AV NATUR- OCH KULTURVÄRDEN... 21 3.1. INVENTERINGS- OCH PLANERINGSARBETE... 21 3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen... 21 3.1.2. Naturvärdesbedömning... 22 3.1.3 Övrigt beslutsunderlag... 22 3.2. RESULTAT... 22 3.2.1. Avsatta arealer... 22 3.2.2. Kulturmiljöer... 25 3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker... 27 3.2.4. Vandringshinder... 28 3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål... 28 3.2.6. Viktiga områden för renskötseln... 32 3.2.7. Tätortsnära områden... 32 4. BRISTANALYS... 33 4.1. ASIO-KLASSNINGEN... 33 4.2. REFERENSLANDSKAPET... 33 4.3. JÄMFÖRELSE MELLAN REFERENSLANDSKAPET OCH DAGENS LANDSKAP.... 33 4.4. PRIORITERING AV OBJEKT... 34 5. RIKTLINJER OCH MÅL... 36 5.1. AVSATTA AREALER... 36 5.1.1. Mål... 36 5.1.2. Åtgärdsförslag... 36 5.2. LÖVSKOGAR... 37 5.2.1. Mål... 37 5.2.2. Åtgärdsförslag... 37 5.3. BRAND... 37 5.3.1. Mål... 37

5.3.2. Åtgärdsförslag... 37 5.4. VÄRDEFULLA VATTENDRAG OCH VÅTMARKER... 38 5.4.1. Mål... 38 5.4.2. Åtgärdsförslag... 38 6. REFERENSER... 39 7. BILAGOR... 40 7.1. BESKRIVNING AV ASIO-MODELLEN OCH BRISTANALYSEN... 40 7.2. TEMAKARTOR... 43 7.3. RAPPORTER UR BESTÅNDSREGISTRET (TILLHANDAHÅLLES AV DISTRIKTET)... 44 3

1. Inledning 1.1. Bakgrund Naturligt förekommande växter och djur skall ges möjlighet att långsiktigt kunna fortleva i skogslandskapet. För att detta skall uppnås krävs att det kontinuerligt och på lång sikt finns olika biotoper i skogslandskapet. Vissa biotoper, som lövdominerade skogar som uppkommit efter skogsbränder, kan inte konserveras utan måste nyskapas. Många arter, t ex tjäder, kräver tillgång till flera olika typer av biotoper. Hänsynsplanen omfattar dels en kartläggning av befintliga natur- och kulturvärden och dels en bedömning av vilka miljöer som helt eller delvis saknas i dagens skogslandskap. Utifrån resultaten utformas långsiktiga mål för att naturvärdena bibehålls eller ökar genom att bristmiljöer återskapas. Natur- och kulturhänsyn kan uppdelas i tre olika skalor: detalj-, bestånds- och landskap. Naturvård på detalj- och beståndsnivån regleras genom bl.a. lagkrav (Skogsvårdslagen) och genom skogscertifieringen. Skogsbruket på Holmens skogar är sedan december 1998 certifierat enligt den svenska FSC-standarden (Forest Stewardship Council). På detalj eller beståndsnivå kan man gynna arter som är beroende av vissa miljöer eller substrat genom att exempelvis spara träd på impediment, lämna naturvärdesträd, tillskapa död ved eller genom att gynna framtida naturvärdesträd vid röjning eller gallring. Detta finns närmare beskrivet i Holmen Skog Riktlinjer för Uthålligt Skogsbruk. Naturvårdsplanering på landskapsnivå syftar till att ha en god fördelning i tid och rum av till exempel nyckelbiotoper, äldre skog, lövdominerad skog och bränd skogsmark. Denna hänsynsplan beskriver Holmen Skogs naturvårdsarbete på landskapsnivå. Ett av åtagandena i svenska FSC-standarden är att certiferade markägare frivilligt undantar 5% av den produktiva skogsmarken för att bevara eller främja den biologiska mångfalden. Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning. 4

1.2. Syfte De tre huvudsyftena med Holmen Skogs hänsynsplaner är att: - Ge ett landskapsperspektiv för natur- och kulturmiljövården - Ge underlag för avverkningsberäkningar - Fungera som hjälpmedel vid extern information. 1.3. Avgränsning av hänsynsplanen Hänsynsplanen avfattas inom distriktets gränser. Varje distrikt utformar en eller i undantagsfall flera hänsynsplaner. Hänsynsplanen kan innehålla ett eller flera hänsynplanområden. Hänsynsplanområdet avfattas utifrån vad som kan ses som en sammanhållen enhet med hänsyn till markinnehavets arrondering, naturgeografi, lokalklimat, vattenavrinningsområde. Hänsynsplanen är ett resultat av en lärande process. Hänsynsplanen skapas genom att information om våra skogar insamlas och bearbetas utifrån de kunskaper vi har idag i skogsekologi samt i skoglig natur- och kulturvård. Hänsynsplanen är ett levande dokument. Förändrade förhållanden, förbättrade inventeringsunderlag, nya forskningsrön med mera medför att hänsynsplanen ska uppdateras kontinuerligt. Denna hänsynsplan gäller som längst t.o.m. utgången av 2012. Beslut om avsättning av nya områden, som ännu ej är avsatta i hänsynplanen, görs i en samlad bedömning när hänsynsplanen uppdateras. Vägledande är beståndets befintliga naturvärden, och att naturvårdsnyttan maximeras hos avsatta bestånd. Vid uppdateringen byts bestånd ut mot sådana som har högre naturvärden, i enlighet med gällande certifieringsstandard. Kartmaterial som visar avsatta områden i hänsynplanen lämnas ut på förfrågan. I första hand hänvisas till det material som bifogas hänsynsplanen. Tag kontakt med distriktskontoret för mer detaljerade kartor.. 5

1.4. Förändringar mot tidigare hänsynsplan Inriktningen inför denna revidering av hänsynsplanen har varit att öka kvaliteten i avsättningarna genom att ta bort bestånd med lägre naturvärdeskvalitet och tillföra nyupptäckta naturområden med hög kvalitet. Ambitionen har också varit att öka medelstorleken på avsättningarna för att minska kanteffekter och därmed minska påverkan från framtida angränsande avverkningar. Det egna skoginnehavet på distriktet har ökat sedan 2002. Det som tillkommit är det egna innehavet inom Åsele kommun. Inom Åsele kommunen fanns tidigare tre planområden och har efter revideringen minskats ner till ett planområde. Hänsynsplanen omfattar fyra planområden där avgränsningarna har bestått av älvdalarna samt lågfjällsområdet som finns inom distriktet. 6

2. Allmän beskrivning Distrikt Lycksele utgörs av ca 119 900 ha produktiv skogsmark. Skogsmarken inom distriktet omfattar det egna skogsinnehavet inom Vilhelmina, Storuman, Lycksele, Vindeln och Åsele kommuner. Hänsynsplanen är uppdelat på fyra olika planområden. Distriktet har valt att kalla dem Älvskogen, Stöttingfjället, Vindelnskogen och Gideälven. Skogsbruk har bedrivits över hela innehavet i varierande antal år. Storleken på skiftena varierar från bara några ha till block på ca 20 000 ha. De mindre skiftena har ofta en likåldrig skog. Skogsmarken gränsar inte mot tätorter, men i många byar finns bolagets mark nära bebyggelse. 2.1. Naturgeografiska förutsättningar Älvskogen 2.1.1. Beskrivning av geografi Älvskogens hänsynsplanområde är beläget inom den geografiska regionen, som benämns Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter och omfattar det egentliga inlandet. Arealen är omkring 33 000 ha. Vegetationsperioden är ca 130 dagar per år. Amplituden mellan de högsta och lägsta delarna är ca 200 m, så vegetationsperiodens längd varierar här också. Inom området finns både sandhedar och berg med besvärliga drivningsförhållanden. Liderna slutar ofta mot ett vattendrag en älv eller en bäck längst ner i dalen. Stöttingfjället Stöttingfjällets hänsynsplanområde ligger inom den naturgeografiska regionen - förfjället och är det största delområdet i planen med sina 36 000 ha. Stöttingfjället är ett vedertaget namn över ett större område som omfattar sydvästra delen av Lycksele kommun, sydöstra delen av Storumans kommun, östra delen av Vilhelmina kommun och norra delen av Åsele kommun. Holmen Skog är stor markägare i området. Stöttingfjället, som avses i denna plan omfattar hela distriktets innehav innanför gränsen för svårföryngrat område samt några skiften i nära anslutning. Vegetationsperioden är omkring 120 dagar per år, men spridningen mellan åren och 7

inom området kan vara stor. Höjdskillnaderna är stora (300-600 m.ö.h.) och därmed finns också varierande expositioner, som påverkar vegetationsperiodens längd avsevärt. Utmärkande för Stöttingfjället är att liderna avslutas med en zon med fuktig skogsmark, som alltmer övergår i skogsbeklätt impediment, för att så småningom sluta mot en stor öppen myr. Drumliner, moränåsar, veikomorän och torrdalar är karakteristiska inslag inom Stöttingfället. Vindelnskogen Vindelnskogens hänsynsplanområde representerar den geografiska regionen, som benämns Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden. Vindelnskogens hänsynsplanområde är distriktets skogar inom Vindelns kommun eller med andra ord marken öster om Lappmarksgränsen. Här är vegetationsperioden ytterligare förlängt med 10 dagar i medeltal. Större delen av området är under den högsta kustlinjen. I övrigt är topografin ganska lik den på Älvskogen. Arealen är omkring 11 000 ha. Gideälven Planområdet ligger norr om Åsele utmed Gideälvens flöde. Området är beläget inom Norra Norrlands barrskogsområde med långsträckta lider med inslag av mer bruten terräng mot Västernorrlandsgränsen. Större sammanhängande myrområden finns i anslutning till älvdalen.arealen är omkring 40 000 ha. Ett större sammanhängande block som omfattar ca 20 00 ha finns i Insjö-Yxsjöområdet. 2.1.2. Berggrund och jordarter Graniten är den helt dominerande bergarten, vilket ger relativt näringsfattiga marker. På Stöttingfjället finns stråk av gabbro och diorit. Morän, och särskilt sandig-moig morän, är den vanligaste jordarten. Mjälig-moig morän är vanlig inom Stöttingfjället vilket förklarar varför tallen har svårare att etablera sig än granen. Lerhalten är oftast högre än 8 %. Sandiga och grusiga moräner finns utspridda över hela området i dalgångarna. Längs Gideälven i Yxsjöområdet har isälven svämmat ut och avsatt mäktiga, glacifluviala avlagringar. Några har karaktären an kamesbildning samt dödisgropar/gravar. Området anses vara mycket intressant ur geovetenskaplig synpunkt. 8

2.1.3. Klimat Distriktet finns inom det lokalkontinentala klimatområdet som sträcker sig över det inre av norra Norrland, vilket kännetecknas av kalla vintrar och varma somrar. Skillnaderna inom distriktet är betydande, dels för att västra delen finns i utkanten på klimatområdet och dels p.g.a. stora nivåskillnader. De högsta bergen och liderna inom Stöttingfjället har överlag kort vegetationsperiod jämfört med dalgångarna utmed älvarna. Under vissa somrar och perioder har emellertid väderleken varit mer gynnsam. Mänskliga aktiviteter går också att härleda till perioder med bättre väderlek. Snödjupet inom Stöttingfjället överstiger i allmänhet en meter och kulminerar i mars/april. Det isolerande snötäcket infinner sig under oktober månad och hindrar tjälen att gå ner i marken, vilket innebär att allt smältvatten om våren sugs upp av jorden till maximal mättnadsgrad infinner sig. Vindelnskogen, Älvskogen och Gideälven har ett mer utpräglat lokalkontinentalt klimat och således är det mer förutsägbart och jämt. Snötäcket är sällan meterdjupt och ofta tjälar marken ordentligt, särskilt i västsluttningar och i tallbestånd. Vegetationsperiodens längd d v s antal dagar per år när medeltemperaturen uppgår till mer än +6 C varierar från ca 170 dagar ner till 150 dagar. Årsnederbörden uppgår till mellan 500-600 mm/år. Lokalt kan mikroklimatet variera kraftigt mellan sydligt och nordligt exponerade branter. 2.1.4. Markfuktighet och vegetation Största delen av skogsmarken inom Lycksele distrikt är klassat som frisk mark. De torra och skarpa markerna finns längs med älvdalarna och företrädesvis utmed Öreälven, Älvskogen och Gideälven. Jämför man fördelningen av markfuktighetsklasser mellan avsatta naturområden och 9

Andel av areal bestånd framgår att andelen fuktig och blöt mark är betydligt högre i avsatta naturområden. ( se fig. 2.1). Fördelning på markfuktighetsklasser 100% 80% 60% 40% Blöt Fuktig Frisk Torr 20% 0% Bestånd Naturområden Figur 2.1 Fördelning mellan markfuktighetsklasser i avsatta naturområden och i bestånd På distrikt Lycksele utgörs majoriteten av skogsmarken av olika ristyper, framförallt blåbär som utgör 64 %. Jämför man fördelningen av olika vegetationstyper mellan avsatta naturområden och bestånd framgår det att andelen hög och lågört är högre i naturområden och att starrtyper finns i större utsträckning i naturområden (se fig. 2.2). 10

Andel av areal Fördelning på vegetationstyper 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% Låg- & högört Gräs+mark utan fältskikt Ris Starr Lav 0% Bestånd Naturområden Figur 2.2 Fördelningen mellan olika vegetationstyper i avsatta naturområden och i bestånd. 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer Vindelälven är den sydligaste av Sveriges fjällälvar, vars fallhöjd inte utnyttjats för energiutvinning. Nedanför sammanflödet med Umeälven finns Stornorrfors, som är ett hinder för laxens vandring till lekplatserna. Vindelälven är en v-formad älvdal, med många långsmala sel mellan forssträckorna. Skillnaden mellan hög- och lågvatten är mycket stor och det innebär att miljön närmast älven är instabil även under vegetationsperioden. Holmen Skogs marker i direkt anslutning till älven är ungefär 18 km. 11

Umeälven är helt utbyggd och reglerad. De forna sjöarna och selen har blivit stora vattenreservoarer och forssträckorna är torrlagda. Miljön har således blivit ganska stabil. Den sammanlagda strandsträckan är lite längre än för Vindelälven och skogarna är belägna huvudsakligen till vattenmagasinerna. Öreälven är en snabbflytande medelstor oreglerad skogsälv. Större sjöar och sel saknas nästan helt förutom Örträsket, som ligger i utkanten på distriktet. Det är också bara runt Örträsket, som bebyggelse av betydelse har ägt rum i direkt anslutning till älven. Övriga byar finns ett stycke på sidan om. Distriktet förvaltar ca 60 km av älvens strand. Gideälven vars källflöden börjar inom östra delarna av Vilhelmina kommun och tilltar i storlek österut mot Västernorrland är en reglerad älv. Älven är omgiven av många myrar där den ringlar sig fram. Yxsjömyrarna och Ludviksmyran räknas som riksintressen. Vattnet är inte speciellt näringsrikt och kvaliteten har försämrats efter att det bildats en stor vattenreservoar, Skinnmuddselet vid Fredrika. Mycket höga halter av kvicksilver har uppmätts och ph värdet är relativt lågt. Försök att kalka och selenbehandla älven görs. Gemensamt för samtliga älvar är att ingreppen för att underlätta och förbilliga flottningen har varit omfattande. Exempel på dessa är stenrensningar, stenkistor, avledare, flottrännor, avlägg och virkestippar. Det är endast rensningarna som bedöms ha en negativ inverkan på miljön. De övriga åtgärderna kommer nog att klassas som kulturminnen med tiden. Återställningsarbeten i främst biflöden till älvarna har genomförts i en del fall. Enda sättet att gardera sig för lågvatten i vattendraget som skulle flottas var att bygga spardammar. Många sådana har uppförts av mer tillfällig karaktär i bäckar. På Öreälven i änden på Örträsket blev en dammanordning för stadigvarande bruk byggt. Holmen Skogs mark finns i anslutning på södra sidan. 2.2 Skogshistoria Skogarna inom Lycksele distrikt är till stor del präglade av människan. Under århundraden har svedjebruk och bete bedrivits, skogsmark har omförts till jordbruksmark. I den glest befolkade bygden skiver Hulpers i slutet av 1700-talet Jordbruket är så ringa o osäkert att det icke kan räknas för huvudnäring (Fahlgren, 1966). Skogen hade dock betydelse, främst för virke vid byggnationer och vedbrand samt möjligheter till jakt och fiske. I och med mänsklig påverkan begränsades naturliga störningar såsom bränder och översvämningar. I Västerbotten kom två binäringar i början av 1800-talet att ha stor betydelse nämligen tillverkning av pottaska och tjärbränning. Bränning av pottaska fick stor omfattning. I mitten av 1800-talet skriver landshövdingen att pottaskebränningen hade problem eftersom nästan all björk tagit slut (Fahlgren, 1966). 12

En utpekad startpunkt för exploateringen av Norrlands skogar var när Storbritannien hävde den så kallade navigationsakten och tog andra steg mot frihandel på 1840-talet. Virke som tidigare kom från Kanada blev nu möjlig att hämta från Sverige. Ångsågar byggdes efter norrlandskusten dit virket kunde flottas på älvarna. Samtidigt med folkökningarna kom skogarna i fokus för nya ekonomiska intressen och regleringar. Staten ville nu reglera och privatisera skogarna. Genom skogsavvittringen, som var mest intensiv under 1800-talets första hälft, delades en del av allmännings- och kronoskogarna upp mellan byar, gårdar och blev privategendom. För att bolagen skulle säkra tillgången på virke till ångsågverken köptes ofta avverkningsrätter och även hela skogshemman. Avverkningsrätterna löpte på mellan 50 och 100 år och innebar att bolaget fick fälla träd över en viss dimension. I början av 1900-talet började framställningen av pappersmassa att ta fart, vilket medförde att virket fick ett annat användningsområde. För att industrin och sågverken vid kusten skulle få tillgång till råvaran skedde all transport efter flottleder. Större älvar åar och biflöden utnyttjades. Det kunde dröja ända upp till två år innan virket nådde kusten. För att effektivisera transporterna kunde trånga och grunda forsar grävas ut. På en del sträckor ledde man helt enkelt om vattnet till andra vägar. I slutet av flottningsepoken tog det ca 5 månader innan virket nådde industrin. 1979 lades flottningen ner i övre delen av Ångermanälven och försvann helt 1982. 1903 kom Sveriges första skogsvårdslag. Lagen gällde för enskild skog i hela riket med undantag för bl.a. Norr- och Västerbotten. Lagen fick endast karaktären av en återväxtlag. Den skyddade inte ungskogen mot dimensionshuggningar och uttag av bränsle. 1932 tillkom den s k Lappmarkslagen gällande skogar inom Norr- och Västerbotten. Avverkning för annat ändamål än husbehov fick inte ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Inom dåvarande Mo och Domsjö AB förkom livliga diskussioner om de framtida uttagen av egen skog. Maurits Carlgren, ansvarig för den egna skogen, påtalar riskerna med de stora uttagen. En skogstjänsteman på Anundsjö 1934 uttryckte sig drastiskt skogarna måste vila i minst 15 år (Från naturskog till kulturskog 1992). Frans Kempe, disponent inom Mo och Domsjö AB kartlade vid sekelskiftet andelen försumpad skogsmark och myr inom södra Västerbotten och norra Ångermanland. Han fann att 29 % bestod av myr och 14 % var försumpad. Kempe ansåg att undersökningarna representerade genomsnittet för Norrland. Han fann att när den försumpade markens vegetation förmultnade så blev det av stort värde för trädens tillväxt. Skogsmarkens ägare tillkommer det att påskynda förmultningen och nyttja detta värde, de skola då finna att hopandet av kvävemossorna varit mera till välsignelse än ett förstörelsens verk (Från naturskog till kulturskog). Frans Kempe fångades av tanken att genom dikning utöka bolagets skogsmarksareal. Han ansåg att detta var en angelägenhet för hela Norrland. I och med detta började en storskalig torrläggning av myrar och försumpad skogsmark i Norrland. Dessa större händelser påverkade skogstillståndet i högsta grad. Fram till 1940-talet präglades skogslandskapet av upprepade utglesningshuggningar. Under 1940- och 50- talet skedde en omsvängning. Ett omfattande program för restaurering av de successivt utglesade äldre skogarna påbörjades. Skogsbruket fick en inriktning av trakthyggesbruk. 13

Redan i början av 1900-talet hade stora förändringar skett i skogslandskapet. Jämfört med naturtillståndet har markanvändningen lett till stora förändringar. Några sådana förändringar som är särskilt negativa för den biologiska mångfalden är minskad mängd död ved och gamla grova barr- och lövträd, fragmentering av den gamla skogen, dikning av våtmarker samt begränsningen av naturliga störningar som skogsbränder och översvämningar. 2.3. Dagens skogstillstånd Aktuella sammanställningar över dagens skogstillstånd kan fås vid förfrågan på distriktskontoret. Förteckning över aktuella sammanställningar finns i rapportbilagan i slutet av detta dokument. Rapporterna tas fram ur beståndsregistret och används för att visa dagsaktuella arealer för åldersklasser, avsatta arealer, biotopgrupper, bränningar, lövskogar, bristanalys i förhållande till referenslandskapet samt en del övriga nulägesuppgifter. 2.3.1. Åldersklassfördelning Åldersklassfördelningen, exklusive naturområden, visar att distrikt Lycksele har en stor andel skogar yngre än 60 år. Andelen skog äldre än 100 år är ca 18 %, där planområde Stöttingfjället och Gideälven står för en stor areal. Vindelskogen har låg andel gammal skog (se fig. 2.3). 14

ha, planområde ha, distriktet 6500 6000 5500 5000 4500 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele kal mark 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.3. Åldersklassfördelning för Lycksele distrikt. Exklusive naturområden. Åldersfördelningen för avsatta naturområden visar att ca 90 % är äldre än 100 år. Stöttingfjället visar på en stor andel skog äldre än 110 år (se fig 2.4). 20000 18000 16000 14000 12000 10000 8000 6000 4000 2000 0 15

ha, planområde ha, distriktet Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 Figur 2.4 Naturområdenas åldersklassfördelning, Lycksele distrikt. kal mark 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 5000 4500 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 16

ha, planområde ha, distriktet 2.3.2. Lövbestånd Andelen bestånd med minst 50 % löv uppgår till ca 9427 ha. Majoriteten av lövskogarna återfinns i åldersklasserna 10-60 år. Inom Stöttingfjället finns en stor andel lövbestånd i åldersklassen 11-20 år (se fig 2.5). Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele 1800 3000 1600 1400 2500 1200 2000 1000 800 1500 600 1000 400 200 500 0 0 0-10 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 2.5 De lövdominerade beståndens åldersklassfördelning, Lycksele distrikt. 2.3.3. Tall- och granbestånd Inom distrikt Lycksele uppgår andelen talldominerande bestånd till ca 48 800 ha. Gideälven uppvisar en stor andel i åldersintervallet 11-60 år. Stöttingfjället har liten andel gammal tallskog (se fig 2.6). 17

ha, planområde ha, distriktet 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele kal mark 0-10 Figur 2.6 Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 tall. 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Utsökningen visar att det finns ca 23 300 ha grandominerade bestånd inom distriktet. I åldersintervallet 61-70 år återfinns den minsta arealen. Stöttingfjället har en stor andel i åldersklass 91 och framåt. Vindelskogen har liten andel gammal granskog (se fig 2.7). 10000 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 18

ha, planområde ha, distriktet 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele kal mark 0-10 Figur 2.7 Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 gran. 2.3.4. Trädslagsblandning 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Den totala virkesvolymen på distrikt Lycksele är fördelad på 53 % tall, 32 % gran och 14 % löv. Contortans andel står för 1 % av volymen. I planområde Älvskogen återfinns en mindre andel gran men uppvisar samtidigt en större andel tall än genomsnittet (se fig 2.8). 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 19

Tall Gran Löv Contorta 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele Figur 2.8 Trädslagsblandning baserat på volym. 20

3. Kartläggning av natur- och kulturvärden 3.1. Inventerings- och planeringsarbete 3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen Under perioden 1995-1999 genomfördes en nyindelning av majoriteten av Holmens skogar och i samband med denna utfördes även nyckelbiotopsinventeringen. På grund av markbyten med AssiDomän i norra Sverige avslutades nyindelningen först under 2001. Nyckelbiotopsinventeringen i samband med nyindelningen gjordes i tre steg. I det första steget förtolkades flygbilder med avancerade stereoinstrument. Vid förtolkningen avgränsades bestånd utifrån trädslagsblandning, ålder m.m. Områden som utifrån trädskiktets struktur och läge i terrängen misstänktes ha höga naturvärden markerades. Biotoper med hög lövandel, bäckmiljöer, raviner och branter är exempel på områden som markerades vid flygbildstolkningen. I det andra steget kontrollerades och justerades förtolkade data i fält och dessutom uppmättes kompletterande variabler. Eventuella nyckelbiotoper som markerats vid flygbildstolkningen besöktes i fält av dem som utförde nyindelningen. Dessa bedömde naturvärdet i områdena. Tydliga biotoper klassades som nyckelbiotoper medan osäkra fall kvarstod som eventuella nyckelbiotoper. Dessutom tillkom ytterligare områden som fältkontrollanten hittade i detta steg. I det tredje och sista steget besökte tjänstemän från distriktet eller anlitad personal samtliga eventuella nyckelbiotoper och bedömde om de hade tillräckligt höga naturvärden för att klassas som nyckelbiotop eller objekt med naturvärden. Metodiken innebär att den utförda inventeringen inte är helt fullständig, då all Holmens mark inte har fältbesökts. Mindre områden med höga natur- eller kulturvärden kan därför fortfarande vara oregistrerade. Vid all avverkningsplanering görs en naturvärdesbedömning för att återfinna dessa områden, som då kan undantas och registreras. På distriktet har arbetet gjorts av tillfälligt samt tidigare anställd personal. Samtliga naturområden och naturarealer har registrerats och redovisats i beståndsregistret SVEG enligt gällande riktlinjer. Beståndsgränser har vid behov justerats på skogskartorna. 21

3.1.2. Naturvärdesbedömning Holmen tillämpar skogsbiologernas metodik för naturvärdesbedömning vid all avverkningsplanering. Metodiken har också tillämpats på avsatta naturområden för att kvalitetssäkra avsättningarna och ge underlag för prioriteringar. I ett första steg naturvärdesbedömdes 20 % av alla avsättningar på vart och ett av Holmens distrikt. Bestånden slumpades ut och inventeringen gjordes genom stab skogsvårds försorg. Därefter har distriktet kompletterat med egna naturvärdesbedömningar och i dagsläget är ca 64 % bedömt. 3.1.3 Övrigt beslutsunderlag Information från lokala inventeringar av kulturvärden gjorda av fil.dr Tommy Bergström, samt lokalt kända förekomster av naturvärden gjorda av Skogsvårdsstyrelsen och SNF har tagits med i beaktning vid beslut. Vindelskogens planområde och särskilt Brattåkersberget har varit föremål för ingående studier utförda av SLU, Vindels kommun samt Västerbottens botaniska förening. 3.2. Resultat 3.2.1. Avsatta arealer Region Örnsköldsvik har som mål att avsätta 5 % av den produktiva skogsmarksarealen. Distrikt Lycksele har i genomsnitt högre naturvärden och distriktsmålet är därför satt till 6 %. För att ha en planeringsreserv inför eventuella reservatsförsäljningar utgör i dagsläget avsättningarna 7,1 % vilket motsvarar 8464 ha av den produktiva arealen ( tab 3.1 ). Många fina avsättningar finns, här under följer några exempel. Älvskogen I planområdet är 3,4% av den produktiva arealen avsatt. Det motsvarar 1146 ha ( tab. 3.1). Områderna är små men ett guldägg kan nämnas. Ett område som får representera Älvskogen är Skardaberget Det unika här är den orörda gammeltallskogen på Skardaberget. Dessa skogar är brandpräglade för länge sedan. Bestånd 7664 är mycket sevärt. Åldern är angiven till 266 år. Mängden död ved är hög och många träd har brandljud. Reliktbock är funnen. Det är en fröjd för ögat och lisa för själen att bara gå i denna typ av skog. 22

Stöttingfjället Av den produktiva arealen är 14 % avsatt vilket motsvarar 4951 ha ( tab. 3.1 ). Det som skiljer sig mot övriga planområden är att här finns stora sammanhängande avsättningar. Dom flesta är grandominerade men några större äldre brandfält har noterats. Björnabäck-Björnberget är ett ca 500 ha stort område, dock inte sammanhängande, som är starkt brandpåverkat. Åldersklassfördelningen har en spridning från ca 50 år upp mot ca 250 år och det gör området väldigt mosaikrikt. Norrvik-Araliden är ca 2400 ha stort. Den produktiva skogsmarken består av ca 1100 ha utspridd på tre områden som är omgiven av delvis dikad myrmark. Hela området består av gammal grov senvuxen gran med inslag av högstubbar, döende och döda träd. I vissa delar dominerar lövet. Vindelnskogen I planområdet är 3,6 % avsatt. Av den produktiva arealen motsvarar det 396 ha. Historiskt har området varit hårt brukat under lång tid vilket gör att det mesta har människan satt sin hand på. Gransjön-Brattåker är ett område som trots sin låga ålder har goda förutsättningar att hysa många arter. Objektet har inventerats många gånger och har gjort artlistan lång. Vid torpet har Västerbottens botaniska förening gjort många fina fynd och slår smärre fläckar för hand varje sommar. Gideälven I planområdet är 4,9 % av den produktiva arealen avsatt. Det motsvarar 1972 ha ( tab 3.1). De avsatta arealerna är spridda i landskapet och är relativt små men en del större fina områden finns och kan nämnas: Siksjö-Vackerkullen är ett ca 60 ha stort barrskogsområde 510 m.ö.h. delvis påverkad av dimensionshuggningar. Hela området består av gammal grov senvuxen granskog med inslag av högstubbar döende och döda träd. Ett visst inslag av gammalt löv finns. På lokalen har exempelvis ostticka, kötticka, ullticka, doftskinn och rynkskinn hittats. På Älgsjöskogen vid Nymyren finns ett 60 ha stort barrskogsområde delvis påverkat. Gamla stubbar visar att någon form av dimensionshuggning har förekommit. Området har spår efter bränder och insprängt i svackor finns refugier som klassats som gransumpskog. Det är i refugierna som de flesta intressanta arterna hittats; gräddticka, lappticka, ullticka och violmussling för att ge några exempel. I området i övrigt finns gammal grov tall, högstubbar, brandstubbar och lågor av tall. Trots att området har varit utsatt för mänsklig hand kan man tydligt se hur branden påverkat naturen till vad den är idag. Biotopen tillhör dom finaste inom planområdet. 23

Tabell 3.1 Avsatta arealer som ingår i regionens miljömål Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal Naturområden Naturreservat Holmenreservat 58,8 3 0,2 271,1 2 0,8 19,2 3 0,2 21,0 1 0,1 370,1 9 0,3 Nyckelobjekt 316,9 65 0,9 1152,4 177 3,3 51,3 8 0,5 505,2 76 1,3 2025,8 326 1,7 Objekt med naturvärden 541,2 141 1,6 2761,8 425 7,8 191,5 38 1,8 1053,1 216 2,6 4547,6 820 3,8 Övrigt FSC-område 227,2 46 0,7 758,5 132 2,1 129,4 32 1,2 297,4 50 0,7 1412,5 260 1,2 Sålda naturområden Delsumma 1144,1 255 3,4 4943,8 736 14,0 391,4 81 3,6 1876,7 343 17,2 8356,0 1415 7,0 Naturarealer Nyckelbiotoper 3,0 2 0,0 1,0 1 0,0 14,3 13 0,0 18,3 16 0,0 Objekt med naturvärden 2,0 2 0,0 18,3 22 0,0 20,3 24 0,0 Florahänsyn 0,1 1 0,0 0,3 1 0,0 1,0 1 0,0 1,4 3 0,0 Faunahänsyn 0,2 1 0,0 4,4 2 0,0 1,0 1 0,0 5,6 4 0,0 Övrigt FSC-område 1,2 1 0,0 62,0 22 0,2 63,2 23 0,1 Delsumma 2,3 4 0,0 7,4 4 0,0 3,5 4 0,0 95,6 58 0,2 108,8 70 0,1 Totalt 1146,4 259 3,4 4951,2 740 14,0 394,9 85 3,6 1972,3 401 4,9 8464,8 1485 7,1 24

Barrskogar Lövskogar Sumpskogar Hävd Brandpåverkat Topografi Vatten ha, planområde ha,distriktet Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele 2500 2000 1500 1000 500 0 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 Figur 3.1 Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna. Huvuddelen av den avsatta arealen återfinns i biotopgruppen barrskogar. Gruppen motsvarar ca 65 % av arealen. Biotopgruppen sumpskogar motsvarar ca 17 %. Den areal som är avsatt på grund av topografi och vatten är ungefär lika stora, ca 7 % på dem båda. Några lövskogar och brandpåverkade biotoper av större dignitet finns inte (se fig 3.1). Beroende på i vilket planområde avsättningarna finns så varierar poängen på naturvärdesbedömningarna. Inom Vindelskogen finner vi dom lägsta poängen i avsättningarna ( 5-12 poäng ). Stöttingfjällets planområde hyser dom högsta poängen ( 12-26 poäng ). Där är medelarealen på avsättningarna störst ca 6,7 ha. Övriga planområden har en variation på 4,4 ha till 4,9 ha på avsättningarna. Här infogas tabeller med distriktsjämförelser över naturvärdespoäng och storleksklasser i avsättningar Ola/Ingmar fixar 3.2.2. Kulturmiljöer Arkeologiska inventeringar av fjällbygden och skogslandskapet i Norrlands inland visar på en ansenlig mängd stenålderslämningar. De har en avsevärd spännvidd i tid. Den hittills näst äldsta av de C14-daterade boplatserna i hela övre Norrland är funnen och undersökt i Högland (Dorotea kommun). Dess tidsställning är ca: 5750 f Kr. De människor som levde här var nomader och jägarfolk. Dom flesta funna boplatserna ligger i huvudsak vid sjöar och vattendrag som åar och älvar. Egentliga huslämningar är få men rester i form av skärvstensvallar är vanligare än som tidigare antagits. Formen påminner om kåtor. I nära anslutning till dessa boplatser hittas oftast fångstgropsystem av varierande storlek och sträckning. Dessa gropar användes för älg men även i viss utsträckning för vildren. Klimatet under denna period är varm och behaglig. Mellan 2000 f Kr och fram till år 0 ändras klimatet till att bli kallare. Granen börjar växa in och redskap av olika modeller kom att användas. Arkeologerna har hittat spår efter odlingar. Dom flesta spår förmodligen från denna tid hittar vi inom distriktet på Holmen Skogs marker efter å och älvdalarna. 25

Från 0 fram till 1500 e Kr tycks människorna fortfarande i huvudsak ägna sig åt jakt och fiske. Efter 500 f Kr börjar dock odlingslandskapet ta sin form främst utmed kusterna. I inlandet etableras en ny näringsgren, tamrenskötsel. Svea rikets kung blir alltmer angelägen om att markera gränser i det avlägsna norra Sverige. Ortsnamn börjar användas och får större betydelse i beskrivningar av Norrlands inland. Under 1600-talet börjar i lappmarken lappskattelandet ta sin form när kronan sett en möjlighet till skatteintäkter. Lappskatteland var områden i lappmarken där enskilda samer och samiska familjer hade nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt och fiskerätt. Lappskattelandet kunde ärvas, säljas, köpas, arrenderas ut eller bytas bort. Arv, ägarbyten och ägogränser för landen registrerades från 1700-talet och framåt hos tingsrätten och länsstyrelsen men den svenska staten utfärdade aldrig lagfarter, som den gjorde för andra fastigheter. Lappskattelandet avskaffades slutligen av staten 1928. Trots att områdena brukades av samerna ansåg staten att markerna kunde skänkas bort till nybyggare. 1673 antogs Lappmarksplakatet. Med löfte om 15 års skattefrihet och frihet från knektutskrivning, ville centralmakten locka nybyggare att bosätta sig i de stora obrukade markerna i norr. Makthavarna trodde att nybyggarna skulle syssla med åkerbruk och samerna med renskötsel så att det skulle utan konflikter kunna samexistera på samma mark. I själva verket var båda grupperna beroende av jakt och fiske för att överleva. Konflikterna avlöste varandra. Nybyggarna började svedjebränna vilket medförde att renarnas betesmarker minskade. I gengäld betade och trampade renarna ner slåtterängarna för nybyggarna. När staten ser att skatteintäkterna från nybyggarna ökade stärks deras makt och samernas ställning blir allt svagare Skattelanden tas över av nybyggarna och börjar betala skatten till staten. De hävdade senare att de hade äganderätt till landen. Under avvittringen på 1800-talet fördelar staten markerna till nybyggarna men staten behöll även marker i egen ägo. Hemmansägarna blir till. Det är från denna tidsepok som man kan hitta rester efter kolbottnar och tjärdalar. Det som vi hittar inom distriktets planområden tycks ha samma mönster. Resterna är spridda mer i naturen i större geografiska områden. Ådalarna är inte längre det viktigaste. Det tycks ha blivit större konkurrens om att hitta dom bästa bestånden för framställningen av varan. Det odlade landskapet börjar också växa fram. Det är framförallt på höjdlägen med bördiga marker där vi på Holmens marker inom Lycksele distrikt hittar spår och rester av det odlade landskapet. I samband med att små jordbrukare ökar i antal i inlandet ökar inovationsförmågan. Man lär sig utnyttja bäckar och mindre åar för att bygga kvarnar och dylikt. Tyvärr så är de allra flesta rivna i dag men rester efter bl.a. skovelhjul finns att hitta. I och med att ägandet av skogarna förändrades i början av 1900-talet fick skogen allt större betydelse. Många fick möjligheter till fasta inkomster vilket inte var så vanligt vid den tiden. För att nyttja skogen växte det upp skogsarbetarkojor och häststallar runt om i skogarna. För att få virket till sågarna som i de flesta fall låg vid kusten nyttjades bäckar, åar och älvar som transportmedel. Dammvallar och flottningsrännor byggdes. När det gäller kojor och stallar finns några få exemplar bevarade. Inom Lycksele distrikt behandlas kulturminnen med stor noggrannhet. Innan en åtgärd utförs på beståndsnivå är distriktets personal ansvarig för att söka efter all känd information angående kulturminnen. Den information vi kan hitta är från vårat eget beståndsregister (SVEG), GIS-kartor, Skogsvårdsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Länsmuseum. Många gånger finns information från lokala intresseföreningar runt bygderna. Det som vi anser vara viktigt är att kända och nyupptäckta kulturminnen ska finns väl dokumenterat i vårat beståndsregister. 26

Finns kulturminnen i anslutning med att en åtgärd utförs ska de markeras väl i terrängen, en utförlig information ska ges till den som ska utföra åtgärden. Målet vi har är att väl förvalta kulturarvet vi fått med oss så att kommande generationer ska kunna ta del av sin historia. 3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker Vattnet och miljön runt vattendragen i skogslandskapet hyser en biologisk mångfald allt från ex mikrosvampar, större växter som alger eller träd och buskar i vattenkanten till större djur som ex fiskar, fåglar och utter. Gemensamt för de flesta av dessa arter är att de är helt hänvisade till ett liv i denna miljö. Skador på deras vattenmiljö kan vara förödande. Samtidigt som arterna är beroende av miljön är de beroende av varandra. De bildar tillsammans steg i olika näringskedjor. I den hänsynsplan distriktet har så finns ett antal större vattendrag. Gemensamt är att avrinningsområderna är geografiskt stora. Många vattenflöden har sin början långt utanför planområdenerna vilket medför att vattenmiljön kan vara påverkad i någon grad innan den passerar distriktets marker. Inom distriktet finns tre större älvar, Vindelälven, Umeälven och Ångermanälven samt två mindre, Öreälven och Gideälven. Ett antal mindre bäckar som håller fina kvalitéer finns i anslutning till dessa. Vindelälven är klassad som riksintresse. Där finns flera arter som anpassat sig till de regelbundna översvämningarna om våren. I Öreälven finns sällsynta växter som älvsallat och mandelpil. Både Vindelälven och Öreälven har en laxpopulation. I Gideälven och i Paubäcken finns flodpärlmussla. Vindelälven och Öreälven ingår i nätverket Natura 2000. Övriga vattenmiljöer som av Länsstyrelsen klassats som Nationellt värdefulla naturmiljöer är Storbacken, Tuggenbäcken och Gigån. Dikning var förr en vanlig åtgärd för att höja markens produktionsförmåga. Många dikesföretag handlade om att dika torvmarker där oftast dikena utmynnade i åar och bäckar. Vattenmiljöerna och ekosystemen blev i hög grad negativt påverkade. För att slå vakt om den biologiska mångfalden dikas ingen mark för markavvattning. Behov finns att skyddsdika för att tillfälligt underlätta för de kommande föryngringarna. I samband med att slutavverkningar eller gallringar görs runt vatten eller vattendrag lämnas kantzoner. Kantzoner har olika biologisk nytta beroende mot vilken typ av vatten den lämnas. I en sjö producerar sjön mycket autoktont material dvs, den egna produktionen i sjön på organiskt material är stor så därför är inte tillförseln på nytt organiskt material så viktig. I ett mindre vattendrag är tillförseln på alloktont material däremot av största vikt eftersom vattendragets egen produktion av organiskt material är liten. Kantzonernas effekt är av större betydelse för dom vattenlevande organismerna i ett mindre vattendrag än i en sjö. Omkring 1970 skapades ett mindre våtmarksområde på Holmen Skogs marker där Norrån rinner ihop med Öreälven och har använts av bl.a. Svenska Jägareförbundet och skolor i utbildningssammanhang. 27

3.2.4. Vandringshinder Inom distriktet finns ett stort antal skogsbilvägar och flera kommer i framtiden att byggas. Vid överfarter på fiskförande bäckar är det speciellt viktigt att vägtrummor blir riktigt ilagda så att det inte uppstår ett vandringshinder för bl.a. lekande öring. Distriktet har gjort och gör löpande inventeringar av trummor. Urvalet har i första hand varit inriktat på fiskförande bäckar och vattendrag med särskilda naturvärden. Mätningar har gjorts på vattenflöden, trummors lutning/diameter, vattendjup, hopphöjd, ansatsdjup och tröskeldjup. Inom Gideälvens planområde har Anders Johansson färdigställt inventeringsjobbet. Ett mindre antal trummor ska ses över och ändras på. Enklare fördämningar vid utloppet av trumman gör att man på ett effektivt sätt kan underlätta för fiskarnas vandring. Halvtrummor har också börjats användas där det finns behov. I dom övriga tre planområderna har inventeringar gjorts av Stefan Alenius, Linnea Forsmark och Stig Westermark. Inventeringarna är inte färdigställda men kommer att ske löpande med extern personal. 3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål Endast bestånd som har dokumenterade naturvärden eller förväntas utveckla naturvärden inom en nära framtid ingår i miljömålet. Bestånd som av annan anledning undantas skogsbruk redovisas nedan (tabell 3.2). I samband med att avverkning avsätts arealer i form av hänsynstagande som vi i dagligt tal brukar benämna 30 hänsyn. I den gruppen finns den mesta arealen inom distriktet som avsätts och inte räknas med i regionens miljömål. Det mesta består av kantzoner i olika former. Det kan vara zoner runt myrar, bergimpediment, sjöar och vattendrag. Syftet med kantzoner är att skapa funktionella övergångszoner mellan ex. myrar och fastmark. Kantzoner är ofta omtyckta habitat för smågnagare och skogsfågel. Zonerna består oftast av klenare virke med små volymer. Trots detta så räknar vi att på varje enskild trakt där kantzoner lämnas finns ca 2-5 % kvar av den avverkade volymen. Ett antal bestånd som avsätts får benämningen Landskapsvård. I den gruppen återfinns ex myrholmar, öar i sjöar och kantzoner mot sjöar. Många av de områden som avsätts för ändamålet består av estetisk hänsyn. Vid avverkningar längs rikets vägnät lämnas större sammanhängande grupper eller områden kvar för att synintrycket inte ska uppfattas negativt. I begreppet Teknisk-ekonomiska impediment återfinns områden med svåra terrängförhållanden men även små myrar som finns insprängda i skogslandskapet. I gruppen hänförs objekt som på grund av ex rasbranter är svåra att avverka. Oftast är kostnaderna vi avverkningen så höga att objektena blir ointressant av den anledningen. När virkesproduktionen understiger 1 msk/ha/år räknas det som impediment. Hällmarker och mindre myrar hör till den kategorin. Sådana områden finns överallt i landskapet och omfattas inte av avverkningar. Många av de bestånd som är avsatta håller inte några större naturvärden i dag, men i ett längre perspektiv kommer säkert vissa av dessa att utvecklas så det innebär ett lyft för den biologiska mångfalden. Runt fornminnen och kulturlämningar av ex inristningar på gammeltallar blir sällan några större sammanhängande områden lämnade kvar. Det som blir kvar är oftast en markering för 28

att göra exempelvis en markberedningsförare uppmärksam på att det finns något av värde när har ser gruppen. 29

Tabell 3.2 Avsatta arealer som inte ingår i regionens miljömål. Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal Naturområden Landskapsvård 13,7 4 0,0 29,5 13 0,1 43,2 17 0,0 Tekn. ekon. imp. 151,6 41 0,5 192,7 22 0,5 35,5 11 0,3 32,3 9 0,1 412,1 83 0,3 Fornminne Kulturlämning 1,9 1 0,0 5,9 2 0,0 5,1 1 0,0 1,2 1 0,0 14,1 5 0,0 Delsumma 167,2 46 0,5 198,6 24 0,6 40,6 12 0,4 63,0 23 0,2 469,4 105 0,4 Naturarealer Landskapsvård 16,0 18 0,0 9,1 6 0,0 15,7 8 0,0 40,8 32 0,0 Tekn. ekon. imp. 28,8 14 0,1 0,4 1 0,0 3,7 3 0,0 16,5 7 0,0 49,4 25 0,0 Fornminne 0,5 2 0,0 0,5 2 0,0 Kulturlämning 1,8 4 0,0 5,2 3 0,0 1,8 2 0,0 8,8 9 0,0 30 Hänsyn 307,1 386 0,9 328,1 311 0,9 93,1 114 0,9 564,9 408 1,4 1293,2 1219 1,1 Delsumma 353,7 422 1,1 337,6 318 1,0 102,0 120 0,9 599,4 427 1,5 1392,7 1287 1,2 Totalt 520,9 468 1,6 536,2 342 1,5 142,6 132 1,3 662,4 450 1,7 1862,1 1392 1,6 30

3.2.6. Viktiga områden för renskötseln Inom Lycksele distrikt bedriver Ran, Gran, Vapsten, Vilhelmina Norra och Vilhelmina Södra samebyar renskötsel vintertid. Samråd sker en gång per år och omfattar hela markinnehavet distriktet förfogar över. Samebyarna tar del av temakartor som distriktet tillhandahåller i god tid för samråden. Representanter från distriktet och berörd sameby träffas där verksamheter som, gödsling, markberedningar, avverkningar och vägbrytningar omfattar samrådet. Samrådet protokollförs och skrivs under av båda parter. I enstaka fall förekommer fältbesök för att få ett bättre beslutsunderlag. Önskemål från samebyarna finns att representant från Skogsstyrelsen ska närvara. Speciell hänsyn tas på viktiga och betydelsefulla betesområden. Några samebyar har upprättat renbruksplaner som distriktet använder som beslutsunderlag. Där har man möjligheter att på ett överskådligt sätt se områden som är klassade som kärn och nyckelområden och som anses ha stor betydelse för rennäringen. Det kan innefatta marker med stort inslag av lav i markvegetationen men även områden med hänglavar. Speciell hänsyn tas efter samebyarnas flyttningsvägar, runt arbetshagar och övernattningsställen som finns beskrivet i deras markanvändningskartor. Det kan handla om ändrade hyggesutformningar, föryngrings- och markberedningsmetoder eller överhållning av vissa bestånd. 3.2.7. Tätortsnära områden Holmens markinnehav inom distrikt Lycksele ligger utanför tätorterna men däremot i nära anslutning till byarna som finns runt bygderna. Närheten till bebyggelse innebär oftast ett större hänsynstagande vid exempelvis slutavverkningar. Oftast görs hyggena betydligt mindre än normalt. Hyggena får en annan utformning för att gömmas bort. Bredare kantzoner mot ex vägar och inägor snitslas ut vid planeringstillfället. Fler framtida naturvärdesträd lämnas än dom krav vi har på oss. Runt byarna finns i regel en hel del stigar. De större stigarna markeras för att minska risken med igenrisning och att vid markberedningstillfället inte köras sönder. Efter det allmänna vägnätsystem som genomkorsar markerna brukar det planeras så att hyggena inte ska bli så iögonfallande. Det hyggesrensas där markerna så tillåter för att intrycket ska bli ett städat och fint hygge. 32

4. Bristanalys 4.1. ASIO-klassningen Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på skogsekosystemen. Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i typer av mark efter hur ofta de brann: Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta. Mer information om ASIO-modellen och hur den kan användas för att skapa sig en bild av ett referenslandskap finns som bilaga till hänsynsplanen. Inom distrikt Lycksele hänsynsplan är fördelningen i dagsläget mellan A-, S-, I- och O-mark uppdelat mellan de fyra planområderna enligt följande: A-mark (%) S-mark (%) I-mark (%) O-mark (%) Älvskogen: 0,4 25,2 71,4 3,0 Stöttingfjället: 5,9 27,0 66,6 0,5 Vindelnskogen: 0,4 16,6 79,8 3,2 Gideälven: 1,6 23,8 69,8 4,9. 4.2. Referenslandskapet För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden. Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man skatta fördelningen av olika skogstyper i ett tänkt referenslandskap på distriktets olika hänsynsplanområden. 4.3. Jämförelse mellan referenslandskapet och dagens landskap. Resultatet visar att i referenslandskapet för distrikt Lyckseles fyra hänsynsplanområden utgjordes omkring 11 % av arealen av granskogar med lång kontinuitet, 14 % av lövbrännor 54 % av arealen i referenslandskapet täcktes av blandskogar med tall, gran och löv. Resterande del var en- eller flerskiktade tallskogar (se figur 4.1). Arealen tallskogar på Lycksele hänsynsplanområde är i dag något större än i referenslandskapet. Majoriteten av dagens tallskogar är dock enskiktade, medan tallskogarna i referenslandskapet ofta var flerskiktade med överståndare som överlevt flertalet skogsbränder. 33

Tallskogar Blandskogar Lövbrännor Granskogar, lång kont 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% ref nu ref nu ref nu ref nu ref nu Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele Figur 4.1 Jämförelse mellan dagens landskap och referenslandskapet. Brandfrekvensen, d v s hur stor andel av arealen som kan antas ha brunnit årligen, kan för referenslandskapet uppskattas enligt följande (efter Rülcker & Angelstam, 1994): A-mark brann i princip aldrig. S-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 250:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/250*100 = 0,4 % per år på S-mark. I-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 100:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/100*100 = 1 % per år på I-mark. O-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 50:e år, d v s brandfrekvensen var: 1/50*100 = 2 % per år på O-mark. Den totala brandfrekvensen för referenslandskapet beräknas alltså enligt följande: 0,4*(andelen S-mark) + 1*(andelen I-mark) + 2*(andelen O-mark) = 0,88 % per år för Älvskogen hänsynsplanområde, 0,78 % för Stöttingfjället hänsynsplanområde, 0,93 % för Vindelskogen hänsynsplanområde och 0,89 % för Gideälvens hänsynsplanområde. 4.4. Prioritering av objekt Prioritering av objekt som avsätts i hänsynsplanen har gjorts i följande ordning: 1. Befintliga natur- eller kulturmiljövärden (nyckelbiotoper, reservat, kulturmiljöer mm) 2. Geografisk fördelning inom distriktet 3. Bristanalys i förhållande till referenslandskapet 4. Fördelning mellan distrikt (avstämning mot regionmål) 34