Ansvarsutredning avseende avhjälpandeåtgärder för föroreningar vid Gadderås glasbruk, Nybro kommun

ANSVARSUTREDNING Ansvarsutredning avseende avhjälpandeåtgärder för föroreningar vid Gadderås glasbruk, Nybro kommun Postadress: Nybro Kommun, Samhällsbyggnad, 382 80 Nybro Besöksadress: Dunderbergsgatan 2, Nybro Telefon: 0481-450 00 E-post: samhallsbyggnad@nybro.se Webbsida: www.nybro.se

ANSVARSUTREDNING 1 (19)

ANSVARSUTREDNING 2 (19) Innehåll 1. Inledning... 3 2. Bakgrund... 3 2.1 Förorening och omgivningspåverkan... 3 2.2 Planerade åtgärder... 4 2.3 Verksamhet och verksamhetsutövare... 5 3. Förorenade områden, miljöbalken... 6 3.1 Lagstiftning allmänt... 6 3.2 Verksamhetsutövaransvar lagstiftning... 7 3.3 Verksamhetsutövaransvar bedömningar... 8 3.4 Fastighetsförvärvsansvar lagstiftning och bedömning... 8 3.5 Förvaringsfall - lagstiftning och rättspraxis... 8 3.6 Värdeökning & nytta lagstiftning och bedömningar... 15 3.7 Behov av åtgärd... 16 4. Sammanfattning... 16 Bilaga 1. Delområden för åtgärder (från Huvudstudien 2015)... 18 Bilaga 2. Foton... 19

ANSVARSUTREDNING 3 (19) 1. Inledning Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län genomförde i ett samarbetsprojekt under åren 1999 och 2000 en inventering av glasindustrin i länen enligt MIFO fas1. Målet med inventeringen var att kartlägga förekomsten av tänkbara förorenade områden i länen som uppkommit på grund av glasbruksverksamhet. En uppföljande studie enligt MIFO fas 2 genomfördes 2006-2007 (Höglund m.fl. 2007). I Kalmar län riskklassades 14 områden till riskklass 1 (d.v.s. mycket stor risk för människors hälsa och miljön). Under 2014-2015 genomfördes huvudstudier för Gadderås i Kalmar län och Björkå i Kronobergs län med SGU som huvudman. Projekten ingår i det övergripande projektet Sanering av glasbruk ett samverkansprojekt i glasrikekommunerna. Huvudstudierna visar att det finns ett åtgärdsbehov. Denna ansvarsutredning behandlar Gadderås glasbruk. Syftet är att utreda huruvida det finns ett ansvar att åtgärda och hur långtgående detta eventuella ansvar är för de föroreningar som uppkommit till följd av glasbruksverksamheten. I slutet finns en sammanfattning. 2. Bakgrund Gadderås glasbruk är beläget i samhället Gadderås som ligger i Madesjö socken i Nybro kommun. Ursprungligt namn på samhället Gadderås var Gislatorp by. Glasbruket startade 1875 och är beläget på fastigheten Gislatorp 1:43. Avfall från glasbruket berör delvis även fastigheterna Gislatorp 1:42, Gislatorp 1:44 sam Sigislaryd 1:13. Se bilaga 1 Karta över glasbruksområdet. Riksantikvarieämbetets benämning på glasbruket är RAÄ-nummer Madesjö 192:1. 2.1 Förorening och omgivningspåverkan Avfall från glastillverkningen i form av glaskross och mängspill m.m. har lagts i områdets västra, norra och nordöstra del. Marken är utfylld omblandat med jord och sten. Jordfyllningen på området innehåller mycket höga halter arsenik, barium, koppar, bly och zink. Det förekommer akuttoxiska halter av arsenik på området, halter på 1700-4900 mg/kg TS förekommer ytligt. På del av området framträder en deponi. Deponin är till stora delar inte täckt. Grundvattenundersökningar visar mycket höga halter av arsenik, bor, fluorid och uran. Spridning av föroreningarna kan ske både med ytvatten och i grundvatten. Spridningen i grundvattnet bedöms som långsam men indikeras främst för de mest lättrörliga (fluorid och bor). Höga halter fluorid har mätts upp i närliggande brunnar. I våtmark och dike NV om glasbruket förekommer mycket höga halter barium, fluorid och

ANSVARSUTREDNING 4 (19) koppar. Från våtmark och dike till Landsgöl indikeras pågående tillförsel arsenik, antimon, bly och kadmium. Vid riklig nederbörd och högt vattenstånd i bäcken som leder vatten från våtmarken till Landsgöl riskeras ökad spridning. Som en temporär åtgärd inhägnades glasbruksområdet år 2010 för att minska de akuta riskerna det innebär då människor exponeras. Inne i byggnaden har mycket höga halter arsenik uppmätts i löst material. 2.2 Planerade åtgärder Övergripande åtgärdsmål som tagits fram för området är: F.d. glasbruksfastigheten ska i framtiden kunna nyttjas på liknande sätt som idag, d.v.s. för industriell och/ eller kommersiell verksamhet Föroreningar i byggnader, jord/fyllnadsmassor, grundvatten, sediment och ytvatten inom glasbruksfastigheten, och som härrör från den fd glasbruksverksamheten, ska inte innebära olägenheter eller oacceptabla risker för människors hälsa (såväl boende, yrkesverksamma som besökare) eller miljö. Spridningen av föroreningar från glasbruksfastigheten och den f.d. glasbruksverksamheten ska inte ge upphov till olägenhet eller oacceptabla risker för människors hälsa eller miljön till följd av förorening av mark, inom- och utomhusluft, ytvatten, grundvatten och vattentäkter i glasbruksobjektets omgivning. Områdets kulturmiljövärden ska vägas in vid planeringen av eventuella åtgärder. I huvudstudiens åtgärdsutredning har en rad olika åtgärdsmetoder utretts. Bland dessa har metoder som är lämplig och effektiva för förhållandena i Gadderås valts ut. För dessa har en bedömning gjorts om de uppfyller de övergripande åtgärdsmålen. De åtgärdsalternativ som bedöms ha förutsättningar att uppfylla detta är urschaktning av förorenade jordmassor och deponering på en extern mottagningsanläggning för avfall, vissa jordmassor med högt organiskt innehåll kan kräva omhändertagande med förbränning. Bedömningen av saneringsbehovet för huvudscenariot baserar sig på uppmätta halter i enskilda provpunkter och att hela mäktigheten som karakteriseras av glasinslag åtgärdas. I åtgärdsförslag A-B ingår sanering av stoft och rivningsmassor i huvudbyggnadens källare. Följande åtgärdsalternativ har tagits fram: Åtgärd Beskrivning av åtgärd Massor omhändertas Alt A-1 Urgrävning av alla förorenade massor Extern deponi + förbränning med inslag av glas, samt som överskrider platsspecifika riktvärden. Bedöms motsvara både ett max-och BAT-alternativ. Alt A-2 Urgrävning av alla förorenade massor med inslag av glas, samt som överskrider platsspecifika riktvärden. Bedöms motsvara både ett max-och BAT-alternativ. Extern deponi

ANSVARSUTREDNING 5 (19) Alt B Som Alt A, men två mindre delområden Extern deponi (öster om staket respektive söder om vägen) lämnas utan åtgärd, samt minimal urgrävning längs våtmark och dike. Nollalternativet Ingen åtgärd. - Kostnad för åtgärdsalternativ A och B uppskattas till 7-15 Mkr (exkl sanering av huvudbyggnadens källare). Vilket åtgärdsalternativ som förespråkas är inte klarlagt ännu (2016-02-29). 2.3 Verksamhet och verksamhetsutövare Glasproduktion har bedrivits i Gadderås mellan åren 1875 och 1967. Periodvis har dock tillverkningen legat nere. Tillverkningen har avsett flaskor, fönsterglas, glödlampskolvar och i mindre omfattning även konstglas och servisglas. Slipning av ändar på belysningsglas, etsning, mängblandning har bedrivits på området. Det har även funnits oljetank på området. Under 1960-talet ingick Gadderås glasbruk tillsammans med glasbruken i Flygsfors och Målerås i Flygsforsgruppen Lokalerna har stått tomma sedan slutet av 1960-talet och konkursen i Flygsfors glasbruk. Nuvarande fastighetsägare har använt byggnaderna som lagerlokaler. Tabell 1. Verksamhetsutövare glasbruksområdet Namn Org. nr. Verksamhetsid Kommentar Gadderås Fönsterglasbruk 1874-1898 Brönnlyche & Thruöe, 1898-1924 Malmö, Gadderås Glasbruk Gadderås Fönsterglasfabrik 1924-1932 AB AB Madesjö glasbruk 1932-1934 Arrende Svenska Glödlampshyttan 1934-1947 Arrende AB Gadderås Glasbruk 1947-1959 Gadderåshyttan AB 556022-9030 1959-1967 Nedlagt 1967, likvidation avslutad 1974-11-08 2.3 Fastighetsägare Ursprunglig beteckning på fastighet där glasproduktion bedrevs var Gisslatorp 1:6. Avstyckning skedde 1971-07-01 till bland annat Gisslatorp 1:43 som är det huvudsakliga glasbruksfastigheten. De fastigheter som omgärdar själva industrifastigheten är Sigislaryd 1:13, Gislatorp 1:42 respektive Gisslatorp 1:44 berörs också delvis av glasavfall enligt de utredningar som genomförts. Fastigheten Gislatorp 1:43 förvärvades av Bo Karlson 1985.

ANSVARSUTREDNING 6 (19) Tabell 2. Nuvarande fastighetsägare glasbruksområdet Namn Ägare Fång Kommentar Gislatorp 1:42 Marianne Hirt 1995-09-29 Berörs endast i mindre del Gislatorp 1:43 Bo Karlsson 1985-02-07 Gislatorp 1:44 Nybro kommun 1973-08-14 Berörs endast i mindre del Sigislaryd 1:13 Ivan Kullin 1978-10-01 Mycket stor fastighet, berörs endast i mindre del 3. Förorenade områden, miljöbalken 3.1 Lagstiftning allmänt 3.1.1 Tillämplig lagstiftning Reglerna om ansvar för förorenade områden finns i 2 kap. 8 miljöbalken och 10 kap. miljöbalken. I 2 kap. 8 miljöbalken anges att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. 10 kap. miljöbalken genomgick omfattande ändringar år 2007 (SFS 2007:660). Enligt övergångsbestämmelserna till lagändringen ska dock äldre bestämmelser tillämpas när det gäller utsläpp före den 1 augusti 2007 eller verksamhet som avslutats före denna tidpunkt. Vad som återges nedan från 10 kap. miljöbalken avser därför kapitlet i dess äldre lydelse. 3.1.2 Förorening; tillämpning av 10 kap. miljöbalken I 10 kap. 1 anges att detta kapitel ska tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I detta fall rör det sig om förorenande glasbruksverksamhet som bedrivits av flera olika verksamhetsutövare. Deponeringsverksamheten har ingått som en integrerad del av verksamheten. Det är fråga om föroreningar av bl.a. arsenik, kadmium, bly, krom, koppar, nickel och zink i deponierna och bl.a. av arsenik i bruksmarken. Halterna är så höga att 10 kap. miljöbalken måste anses vara tillämpligt.

ANSVARSUTREDNING 7 (19) 3.1.3 Ansvarsformer I detta fall aktualiseras tre tänkbara former av ansvar för föroreningen; - verksamhetsutövaransvar enligt 10 kap. 2 miljöbalken, - fastighetsförvärvsansvar enligt 10 kap. 3 miljöbalken samt - ansvar för pågående miljöfarlig verksamhet i form av förvaring. Den sistnämnda ansvarsformen kan endast avse deponier och kan då i vissa fall inte medföra ansvar enligt 10 kap. miljöbalken utan ett eventuellt ansvar enligt 2 kap. miljöbalken (de s.k. allmänna hänsynsreglerna). Nedan redogörs för lagstiftning, rättspraxis och bedömningar avseende dessa tre ansvarsformer. Dessutom görs en kort bedömning av om fastighetsägare kan krävas på ersättning för värdeökning på grund av efterbehandlingen eller för den nytta fastighetsägaren kan ha av undersökningarna (avsnitt 3.7). 3.1.4 Tillsynsmyndighet Eftersom glasbruket är nedlagt före 1 juli 1969 är det enligt 2 kap. 31 miljötillsynsförordningen (2011:13) kommunen som är tillsynsmyndighet för det förorenade området. 3.2 Verksamhetsutövaransvar lagstiftning I 10 kap. 2 anges att ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller har vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare). Om det finns flera verksamhetsutövare som har bidragit till föroreningen är de solidariskt ansvariga, se 10 kap. 6 miljöbalken. Enligt 8 lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (MP) är bestämmelserna om verksamhetsutövares ansvar begränsat till att avse miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har förorsakats av verksamheten. Verksamhetsutövaransvaret är primärt. I andra hand kan ansvar för fastighetsägare komma ifråga (se nedan).

ANSVARSUTREDNING 8 (19) 3.3 Verksamhetsutövaransvar bedömningar Glasbruksverksamheten har innefattat bidrag till förorening genom att verksamheten bedrivits på ett sådant sätt så att mark- och vattenområden förorenats. Samtliga verksamhetsutövare har bedrivit verksamhet som i olika omfattning bidragit till föroreningarna. Deponeringen har medfört bidrag av förorening till omgivande mark genom utläckage även efter det att aktiv deponering upphörde. Ansvar kan endast uppkomma för de verksamhetsutövare som har bedrivit verksamhet efter den 30 juni 1969 (se 8 MP). I detta fall har den faktiska driften av glasbruksverksamheten upphört år 1967, vilket innebär att denna regel utesluter ansvar för verksamhetsutövarna. Frågan om eventuellt ansvar enligt 10 kap. 2 miljöbalken för ägaren av fastigheten Gislatorp 1:43, behandlas i avsnitt 3.5. 3.4 Fastighetsförvärvsansvar lagstiftning och bedömning Om det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta det avhjälpande som ska ske enligt 10 kap miljöbalken, är var och en ansvarig som förvärvat den förorenade fastigheten och vid förvärvet kände till föroreningen eller då borde ha upptäckt den (se 10 kap. 3 ). Detta ansvar är dock begränsat så att det inte avser förvärv som skett före miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999 (se 15 MP). De aktuella fastigheterna förvärvades före den 1 januari 1999. Fastighetsförvärvsansvar enligt 10 kap. 3 miljöbalken är därmed uteslutet. 3.5 Förvaringsfall - lagstiftning och rättspraxis 3.5.1 Begreppet förvaringsfall I 1 miljöskyddslagen (1969:387) avseende miljöfarlig verksamhet återfinns formuleringen användning av mark vilken numera återfinns i 9 kap. 1 MB. En vid tolkning av begreppet markanvändning innebär således att om mark används för förvaring som medför risk för föroreningar eller omgivningsstörningar så utgör detta en miljöfarlig verksamhet på vilken miljöskyddslagens regler, och senare miljöbalkens hänsynsregler, är tillämpliga. En markanvändning i form av förvaring som utgör miljöfarlig verksamhet föreligger således då man på en bestämd fastighet förvarar ämnen som kan leda till föroreningar av mark eller vatten eller omgivningsstörningar (Naturvårdsverkets rapport 5242 Om ansvar för miljöskulder i mark och vatten, Miljöbalkens regler om skyldigheter och ansvar för förorenade områden, s. 44).

ANSVARSUTREDNING 9 (19) Mark- och miljööverdomstolen har i ett flertal avgöranden behandlat frågan avseende förvaringsfall. I mark- och miljööverdomstolens dom MÖD 2010:10, den s.k. Exidedomen har domstolen gjort ett mer generellt uttalande om begreppet förvaringsfall enligt följande: I de så kallade förvaringsfall som förekommer i praxis enligt miljöskyddslagen och miljöbalken har ansvaret gällt att vidta försiktighetsmått vid förvaring av avfall eller annat material som skulle kunna påverka omgivningen. Förvaringen har setts som en sådan pågående användning av mark eller byggnader som omfattas av definitionen av miljöfarlig verksamhet. Det är den som haft rådighet över förvarings-verksamheten - ofta fastighetsägaren - som betraktats som verksamhetsutövare. Gemensamt för förvaringsfallen enligt både miljöskyddslagen och miljöbalken har varit att det förvarade avfallet eller materialet har varit väl avgränsat från omgivningen. Det har varit inneslutet i tunnor (Miljööverdomstolens dom 2009-03-03 i mål M 7733-08), legat i en urinbrunn (RÅ 1997:12) eller i cisterner (Koncessionsnämndens beslut B 31/91) eller det kan ha varit upplagt i väl avgränsade högar. I kommentaren till miljöbalken (Miljöbalken. En kommentar, Bengtsson m.fl.) används begreppet renodlade förvaringsfall (se t.ex. s. 10:5, stycke 3, s. 10:13 stycke 2). Med detta uttryck får också förstås en fysiskt avskild förvaring av detta slag. 3.5.2 Om renodlade förvaringsfall jämfört med förvaringsfall enligt 10 kap. MB Så kallade renodlade förvaringsfall (fysiskt avskild förvaring) omfattas inte av bestämmelserna om förorenade områden i 10 kap. MB i dess äldre lydelse och de utgör inte föroreningsskador enligt kapitlets nya lydelse. Det har ju i dessa fall (ännu) inte uppstått någon förorening. Det är däremot fråga om en pågående miljöfarlig verksamhet för vilken krav kan ställas på preventiva skyddsåtgärder enligt hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Kraven kan ställas på den som äger fastigheten eller annars förfogar över deponeringen. Om förvärv skett som senare gett upphov till ett utläckage av miljöfarliga ämnen till omgivningen är det dock inte fråga om ett s.k. renodlat förvaringsfall. Av miljöbalkens förarbeten framgår att sådana förvaringsfall, d.v.s. förvaringsfall som har medfört förorening, ligger inom tillämpningsområdet för 10 kap. MB (se prop. 1997/98:45, del 2, s. 118). Detta gäller således för deponier med utläckage av föroreningar men även när förorenade massor i en deponi har sammanblandats med kringliggande mark, eftersom de förorenade massorna då inte är väl avgränsade från omgivningen. Den som utövat den miljöfarliga verksamhet som gett upphov till deponin

ANSVARSUTREDNING 10 (19) är alltså i sådana fall ansvarig för att åtgärda den när ansvaret inte avhänts till annan, även om någon annan nu äger och förfogar över själva deponifastigheten. Ansvaret gäller även att utreda deponier och föroreningar från dem (se bl.a. MÖD 2010:10, 2010:11 och 2010:17). Domen om sandmagasinet Tillsynsmyndigheten har ombetts att i sina ansvarsutredningar om glasbruk beakta kommande dom om sandmagasinet i Mark- och miljödomstolen, som nu har meddelats (dom den 24 februari 2015, Mål nr M 5022-14). I domen behandlas frågor om vilket ansvar en fastighetsägare kan ha för deponier som ligger på fastigheten. Nedan görs vissa kommentarer om denna dom och om vilken betydelse den kan ha för den aktuella ansvarsutredningen. Beslut och domar Bergslagens Miljö- och byggnämnd hade förelagt Bergvik Skog Väst AB (nedan Bergvik ) att (1) ta fram förslag till åtgärder för att förbättra den långsiktiga stabiliteten för dammvallarna runt det nya sandmagasinet på Yxsjöbergs gruvfält, (2) att ta fram förslag till åtgärder för att förebygga igensättning av utloppet från det nya sandmagasinet och (3) att ta fram förslag till kontrollprogram för fortsatt övervakning av utlakningen av metaller från det nya sandmagasinet till Sandjöbäcken och till Nittälven. Beslutet anges vara taget med stöd av 26 kap. 9 och 21 och 2 kap. 2 och 3 miljöbalken. Bergvik överklagade nämndens beslut till länsstyrelsen, som avslog överklagandet. Bergvik Skog Väst AB överklagade till mark- och miljödomstolen, som biföll överklagandet och upphävde föreläggandet, detta eftersom domstolen ansåg att det inte kunde anses vara rimligt att göra bolaget ansvarigt för den miljöfarliga verksamheten. Bergslagens Miljö- och byggnämnd överklagade domen till Mark-och miljööverdomstolen, som ändrade mark- och miljödomstolens dom och fastställde nämndens föreläggande såvitt gäller p. 3 (ang. kontrollprogram). I sitt överklagande argumenterade nämnden bl.a. för att det var fråga om en pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken och att fastighetsägaren, i egenskap av utövare av denna verksamhet, därför kan vara adressat för krav enligt 2 kap. miljöbalken.

ANSVARSUTREDNING 11 (19) Bergvik invände att det inte var fråga om ett förvaringsfall eftersom avfallssandens utbredning inte hade en tydlig gräns. Bolaget invände även att det var AB Statsgruvor som gett upphov till den aktuella föroreningen i form av ett upplag av gruvavfall. AB Stagruvor likviderades visserligen år 1994, men dess moderbolag LKAB hade haft ett avgörande inflytande på drift och efterbehandlingsåtgärder. LKAB borde därför ha ett kvarstående ansvar. Bergvik har inte haft något organisatoriskt samband med gruvverksamheten men har enligt gruvlagstiftningen varit tvingade att avstå mark till förmån för denna verksamhet. Bergvik har alltså inte haft möjlighet att förhindra eller påverka föroreningen. Naturvårdsverket yttrade sig i målet. Naturvårdsverket anförde att det i första hand är den verksamhetsutövare som har deponerat anrikningssanden i sandmagasinet som har ett ansvar för utredningar och åtgärder enligt 10 kap. miljöbalken. I de fall det inte går att utkräva något ansvar av den primärt ansvarige verksamhetsutövaren har bolaget (Bergvik) ett ansvar för förebyggande åtgärder enligt 2 kap. och för avhjälpande enligt 10 kap. miljöbalken, då bolaget är verksamhetsutövare enligt 9 kap. 1 miljöbalken. Naturvårdsverket framhöll att det var AB Statsgruvor som deponerat anrikningssanden på fastigheten och som primärt ska ansvara för utredning och åtgärder. Detta bolag har likviderats. Naturvårdsverket anger att verket inte har tillräcklig information för att kunna ta ställning i frågan om LKAB haft ett sådant avgörande inflytande över AB Statsgruvor att LKAB kan anses vara ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap 2. miljöbalken. Naturvårdsverket bedömer att avfallsmassorna är placerade inom ett väl avgränsat område och att det därmed är fråga om en förvaring som utgör miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 miljöbalken. Naturvårdsverket framhåller även att Bergvik inte har vidtagit några skyddsåtgärder trots kännedom om ett pågående utläckage från sandmagasinet. Med hänvisning till kommentaren till miljöbalken anger Naturvårdsverket att den som äger en fastighet med en deponi kan vara adressat för både förelägganden om försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 som avhjälpande enligt 10 kap. miljöbalken för den eventuella förorening som utläckaget från deponin kan ha förorsakat.

ANSVARSUTREDNING 12 (19) Mark- och miljööverdomstolens domskäl Mark- och miljööverdomstolen har inledningsvis påpekat att nämnden fattat sitt beslut med stöd av 26 kap. 9 och 21 miljöbalken med hänvisning till 2 kap. 2 och 3 samma balk. Domstolen anger att den första frågan i målet är om bolaget (Bergvik) är ansvarigt på ett sätt som innebär att det är adressat för ett sådant föreläggande. Mark- och miljööverdomstolen finner att Bergvik i egenskap av fastighetsägare är verksamhetsutövare med avseende på den pågående miljöfarliga verksamhet som sandmagasinet utgör. Mark- och miljööverdomstolen hänvisar till 2 kap. 3 och 7 miljöbalken och för ett resonemang som leder till att domstolen anser det rimligt att ålägga Bergvik ett visst ansvar. Domstolen finner att p.3 i föreläggandet om kontrollprogram för fortsatt övervakning av utlakning av metaller bör kvarstå. Punkterna 1 och 2 i föreläggandet anser domstolen snarast ha karaktären av förberedande åtgärdsutredningar inför kommande behov av en efterbehandling av området. Bolagets ansvar bör enligt domstolen begränsas eftersom man inte skapat deponin och inte kunnat motsätta sig uppläggningen av avfall. Slutsatser om domen Rättsfallet bekräftar praxis sedan lång tid tillbaka som innebär att deponier kan ses som pågående miljöfarliga verksamheter och att ägaren kan bli adressat för krav enligt 2 kap. miljöbalken. Det hade varit av intresse att i målet få belyst hur domstolen sett på hur förelägganden enligt 2 kap. miljöbalken förhåller sig till förelägganden enligt 10 kap. miljöbalken. I en situation med dubbla förelägganden hade det varit intressant att veta domstolens inställning till om principen att förorenaren betalar ( PPP ) hade föranlett att föreläggandet enligt 10 kap. miljöbalken på något sätt hade haft företräde (jfr Naturvårdsverkets yttrande i målet, samt vad som anges om dessa frågor i B. Bengtsson). Miljöbalken. En kommentar. 10:5 f). Domstolen har dock funnit att processramen varit begränsad så att frågor om krav enligt 10 kap. miljöbalken inte kunnat behandlas. Vad gäller själva skälighetsavvägningen enligt 2 kap. 7 miljöbalken är det mycket svårt att dra några generella slutsatser av de resonemang som förs. De får anses vara

ANSVARSUTREDNING 13 (19) mycket specifika för det konkreta fallet och är klart påverkade av den ovanliga omständigheten att fastighetsägaren i detta fall enligt lagstiftning har varit tvingad att ha avfallet på sin fastighet. Domstolen har angett att föreläggandets p. 1 och 2 har karaktär av förberedande åtgärdsutredningar inför kommande behov av efterbehandling och att det inte är rimligt att bolaget som verksamhetsutövare enligt 9 kap. miljöbalken föreläggs att ta fram åtgärdsförslag enligt dessa punkter. Vad domstolen angett kan tolkas både som om man anser att dessa typer av förelägganden normalt sett höra hemma i ett föreläggande enligt 10 kap. och att de kraven därför inte kan ställas här, men även så att det enligt 2 kap. 7 vore orimligt att ställa dessa krav. Förmodligen bör domskälen tolkas så att båda delarna avses. Oavsett vilket så kan det konstateras att domstolen har hänvisat till åtgärdsutredningar inför efterbehandling har en specifik karaktär jämfört med andra utredningskrav. I miljöbalkskommentaren förs resonemang om de reparativa (avhjälpande) krav som kan ställas enligt 2 kap. 8 och 10 kap. miljöbalken jämfört med de förebyggande krav som kan ställas enligt 2 kap. 3 miljöbalken (B. Bengtsson. Miljöbalken. En kommentar. 10:13 f.). Vad Mark- och miljödomstolen har angett i sina domskäl synes vara kopplat till denna distinktion. Det får i vart fall anses stå klart att domstolen har hänvisat till ett det finns en åtskillnad mellan krav enligt å ena sidan 2 och 9 kap. miljöbalken och å andra sidan 10 kap. miljöbalken och att domstolen inte har frångått vad som anges i kommentaren. Resonemang om betydelsen av domen om sandmagasinet för denna utredning finns i nästa avsnitt. 3.5.3 Förvaringsfall - bedömning Avfall från glasbruksverksamheten har lämnats på flera platser i glasbrukets närmiljö. Det är dock endast på ett ställe där avfall lämnats för kvittblivning under lång tid och som är att beteckna som deponi. Det har konstaterats att det sker ett utläckage av miljöfarliga ämnen från deponin, bland annat av arsenik (se avsnitt 2.1). Denna spridning tycks vara långsam men förorenar marken utanför deponierna. För att hindra sådan uttransport från glasbruksdeponier torde krävas att de anläggs på rätt plats och att de anläggs med rätt skyddsåtgärder i form av barriärer, bottentätningar och topptätningar. Deponeringen, som troligtvis påbörjades redan i slutet av

ANSVARSUTREDNING 14 (19) 1800-talet, har en dålig lokalisering och inga skyddsåtgärder för att förhindra spridning har utförts. Detta innebär att det knappast kan ha funnits någon tidpunkt i historien då deponin har varit helt intakt; utläckage av miljöfarliga ämnen bör ha skett i stort sett från början då deponeringen påbörjades. Deponin har då aldrig varit s.k. renodlade förvaringsfall. Det finns även ytterligare avfall utlagt på området men dessa är inte väl avgränsade; avfallsmassorna är delvis sammanblandade med omgivande jordmassor. Det ovan sagda innebär att det bör anses uteslutet att betrakta deponin på fastigheten Gislatorp 1:43 som pågående miljöfarliga verksamheter i form av renodlade förvaringsfall. Fastighetsägarna kan då inte bli ansvarig för att åtgärda eller utreda denna förorening utan deponierna ingår då i den förorening som de tidigare verksamhetsutövarna orsakat. De krav som hade kunnat ställas hade då dessutom endast kunna avse preventiva åtgärder för att förebygga skada och inte behövliga reparativa åtgärder. Den som äger en deponi som läckt ut miljöfarliga ämnen och därigenom gett upphov till förorening skulle kunna anses vara ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 miljöbalken, eftersom man då skulle ha bidragit till förorening. I ett flertal avgöranden verkar dock Mark- och miljödomstolen ha ansett att verksamhetsutövaransvaret helt åvilar den som bedrivit den verksamhet som gett upphov till deponin och inte avhänt sig ansvaret, även när det gäller en läckande deponi som numera ägs av annan (se främst MÖD 2010:24, men även 2008:11, 2010:10, 2010:11 och 2010:17). Fastighetsägarna bör därför inte heller anses bära ansvar enligt denna bestämmelse. I det här fallet saknas ansvarig verksamhetsutövare eftersom faktisk drift av glasbruket ej pågått efter 31 juni 1969. Den som äger en deponi med ett kontinuerligt utläckage av miljöfarliga ämnen anses bedriva miljöfarlig verksamhet. Det skulle alltså kunna vara aktuellt med ett delansvar för fastighetsägaren till Gislatorp 1:43 för åtgärder enligt 2 och 9 kap. miljöbalken. Detta ansvar innefattar även alla tänkbara krav på skyddsåtgärder som hade kunnat ställas med stöd av 2 kap. miljöbalken. Det är knappast aktuellt med skyddsåtgärder i form av barriärer m.m. annat än som en dellösning inför en urschaktning för vidare transport till slutlig förvaring av avfallsmassorna. Den lösning på miljöproblemet som är aktuell avser då sådana krav på avhjälpande som endast kan ställas på den som bär ett ansvar enligt 10 kap.

ANSVARSUTREDNING 15 (19) På grund av spridning av förorening från deponin finns ansvar för deponin enligt 10 kap. Med hänsyn till att fastighetsägarens reparativa ansvar endast omfattar tiden efter den 31 december 1998 och med antagande att deponin anlades i samband med att glasbrukets verksamhet startade 1875 samt att deponin gett upphov till föroreningar jämt fördelade över tiden så kan fastighetsägaren anses vara ansvarig för 17/141 av föroreningarna från deponin motsvarande 12 % av totala verksamhetstiden. Den totala yta som avses efterbehandlas är beräknad till 7000 m 2. Deponins utbredning uppskatttas till ca 300 m 2 d.v.s. 4,3 % av den totala åtgärden. Det innebär att fastighetsägarens ansvar begränsas till 0,5 % av den totala åtgärdskostnaden. Beräknat på en åtgärdskostnad motsvarande 15 Mkr blir fastighetsägarens ansvar 77 000 kronor. Med hänsyn till att fastighetsägaren är en privatperson som köpt fastigheten för länge sedan och att dennes kännedom om de miljöproblem som fastigheten orsakar bedöms vara mer sentida anser tillsynsmyndigheten att skäligheten är mycket låg att utkräva ansvar för förvaringsfall. 3.6 Värdeökning & nytta lagstiftning och bedömningar Enligt 10 kap 5 miljöbalken kan den som om äger en fastighet som efterbehandlas, trots frihet från ansvar, förpliktas att i skälig omfattning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför. En fastighetsägare kan enligt 10 kap. 8 även, trots frihet från ansvar, förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt. Gadderås behandlas inte särskilt i den kommunala översiktsplanen. Det har inte heller i övrigt framkommit att det skulle finnas några särskilda planer för fastigheten Gislatorp 1:43 med omnejd, vad gäller framtida markanvändning. Den verksamhet som bedrivs på platsen skulle, såvitt man nu kan bedöma, oförändrat bedrivas vidare på samma sätt oavsett om det sker en sanering eller inte. Uppgifter om fastigheternas försäljningspris finns för Gislatorp 1:43 som nuvarande ägare köpte 1985 och Gislatorp 1:42 som köptes 1995. Det finns inget som tyder på att försäljningspriset för fastigheten varit särskilt nedsatt på grund av förväntade föroreningar, utan den får då förmodas vara förvärvad till ungefärligen marknadsmässigt pris. Taxeringsvärdet för själva glasbruksfastigheten (Gislatorp 1:43) är 322 000 kr (2013), köpeskillingen år 1985 var 65 000 kr och taxeringsvärdet 40 000. Gislatorp

ANSVARSUTREDNING 16 (19) 1:42 köptes 1995 för 90 000, taxeringsvärdet är nu 291 000 kr (2015) Samtliga berörda fastigheter har överlåtits för länge sedan. Vidare bör man vid denna bedömning beakta det faktum att värdeutvecklingen på fastigheter i denna del av landet inte är som övriga fastighetsmarknaden. Det är endast Gislatorp 1:43 som i sin helhet berörs av sanering. De övriga fastigheterna i endast mycket liten del. Någon ersättningsskyldighet för en sådan värdeökning som avses i 10 kap 5 miljöbalken torde således inte uppstå för ägarna till fastigheterna Gislatorp 1:42, 1:43 och 1:44 samt Sigislaryd 1:13. Det kan heller inte antas uppstå någon särskild nytta för ägarna av dessa fastigheter avseende de utredningar som genomförts. 3.7 Behov av åtgärd Åtgärder är nödvändiga i glasbruksområdet så att det inte ska innebära olägenheter eller oacceptabla risker för människors hälsa eller miljö. Akuttoxiska halter arsenik finns ytligt på området. Mycket höga föroreningshalter har uppmätts i mark och i grundvatten. Spridning av förorening från området sker mestadels långsamt och om åtgärder inte vidtas kommer spridningen att fortgå under mycket lång tid. 4. Sammanfattning Verksamheten vid glasbruket bedrevs under åren 1874-1967. Den som primärt har ansvar för att sanera en förorening är den eller de som bedrivit den verksamhet som förorenat (verksamhetsutövare). Av miljöbalkens övergångsregler följer att endast den som bedrivit verksamhet efter den 30 juni 1969 kan bli ansvarig verksamhetsutövare. Eftersom glasbruket lades ned år 1967 kan ingen av de som bedrev glastillverkning bli ansvarig. I vissa fall kan den som har förvärvat en förorenad fastighet bli ansvarig för att utreda och sanera föroreningen. Denna form av fastighetsförvärvsansvar är begränsat enligt miljöbalkens övergångsregler så att det inte avser förvärv som skett före den 1 januari 1999, då miljöbalken trädde i kraft. Nuvarande fastighetsägare förvärvade fastigheterna innan detta datum och kan därför inte bära något sådant ansvar. På fastigheten Gislatorp 1:43 finns en deponi som skulle kunna klassas som förvaringsfall, d.v.s. pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap MB. Eftersom spridning sker från deponin kan 10 kap tillämpas och fastighetsägaren kan bedömas som verksamhetsutövare Ansvaret bedöms i detta fall vara så lågt att det bör jämkas till noll. I 10 kap. 5 och 8 miljöbalken finns speciella regler om s.k. värdeökningsansvar och nytta för fastighetsägare. Något sådant ansvar bedöms inte uppstå.

ANSVARSUTREDNING 17 (19) Det finns alltså inte någon som nu är ansvarig för föroreningarna vid Gadderås glasbruk. Åtgärder måste därför bekostas genom statliga medel, om dessa åtgärder ska komma till stånd. Om nya uppgifter tillkommer kan bedömningen komma att ändras.

ANSVARSUTREDNING 18 (19) Bilaga 1. Delområden för åtgärder (från Huvudstudien 2015)

ANSVARSUTREDNING 19 (19) Bilaga 2. Foton Glasbruket samt del av utfyllnad NO om bruket Nordväst om hyttan