BARNPORNOGRAFI PÅ INTERNET: BORTOM ALL TOLERANS växande problem som kräver nya åtgärder Per-Erik Åström
Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. ISBN 91-7321-132-X Art nr 3089 2004 Rädda Barnen Författare: Projektledare: Produktionsledare: Grafisk form: Omslagsbild: Tryck: Per-Erik Åström Karin Liljeblad Ulla Ståhl Annelie Rehnström Per-Erik Åström Partnerprint Barnet på bilden har inget att göra med barnpornografi.
Innehåll SAMMANFATTNING.................................................... 5 BARNPORNOGRAFI ETT VÄXANDE PROBLEM........................ 9 Barnpornografi ett outvecklat kunskapsområde............................. 9 Barnpornografins korta historia........................................... 9 Världskongress mot kommersiell sexuell exploatering av barn 1996............... 10 Ändringen av grundlagen................................................. 11 Barnpornografihärvan i Örebro 1999....................................... 12 Huddinge ett fall med många bottnar...................................... 13 INTERNETS KARAKTÄR OCH TEKNISKA DYNAMIK.................... 15 Strukturen............................................................ 15 Nätet utan ägare och hierarkisk struktur................................... 15 PEDOFILER OCH NÄTPEDOFILA AKTIVITETER........................ 17 BARNET PÅ BILDEN................................................... 19 Barnpornografin ur ett samhällsperspektiv................................... 20 RÄDDA BARNENS HOTLINE........................................... 23 Bakgrund och start januari 2000........................................... 23 Det dagliga arbetet...................................................... 24 Hemsidan fönstret mot Internet.......................................... 25 Hur informationen till Hotline hanteras..................................... 26 Samarbetet med rikskriminalpolisens rotel för särskilda objekt och proaktiva åtgärder direkt på nätet......................................................... 27 Ryska barnpornografiska betalsiter......................................... 28 Bilderna på ett enskilt barn avslöjar ett globalt nätverk......................... 29 Hotlines kontakter med privatpersoner, lärare och socialarbetare................ 29 Hotline i samarbete med andra nätverk och aktörer........................... 30 Omfattningen av barnpornografin tipsflödet till Hotline....................... 32 Statistisk fördelning mellan antal tips och typ mätning augusti månad under 2000 2003 33 RÄDDA BARNENS FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER.............. 39 BILAGA:TEKNISKA BEGREPP.......................................... 44 3
Sammanfattning Barnpornografin på Internet är ett växande problem. Det visar inte minst den riksomfattande aktion som svensk polis den 25 maj 2004 genomförde mot 118 män som misstänks för barnpornografibrott. Männen misstänks ha köpt barnpornografiskt material på Internetsajter och betalat on-line med kontokort. Mängden barnpornografi på Internet ökar snabbt. Volymen av barnpornografiskt material på Internet är i praktiken omöjlig att uppskatta. I Interpols bilddatabas finns i dag 200 000 barnpornografiska bilder. Interpol uppskattar att antalet barn som har exploaterats på dessa bilder är ungefär 10 000 20 000 1. Från forskningsprojektet Copine, vid universitet i Cork, vet vi att det varje vecka dyker upp mellan 4 5 nya barn i den barnpornografiska trafiken på Internet. I miljön återkommer ständigt krav på nytt material, samtidigt som äldre material fortsätter att cirkulera. Ett antal omfattande nätpedofila nätverk har avslöjats och lagförts under senare år, både i Sverige och utomlands. Den internationella samordningen i Interpol och Europol har utvecklats betydligt och olika former av spaningsverktyg anpassade för Internet har tagits fram. När innehav av barnpornografi kriminaliserades 1999 fick det stor betydelse för det brottsbekämpande arbetet. Sedan 2000 har ett drygt 80- tal barnpornografiska domar avkunnats i Sverige. Roteln för särskilda objekt hos Rikskriminalpolisen, den så kallade barnpornografigruppen, utgör ett viktigt stöd för de lokala polismyndigheternas arbete. Rädda Barnens Hotline startade i januari 2000. Två skäl låg bakom starten av verksamheten. Vi ville, utifrån barns självklara rätt till skydd mot alla former av sexuell exploatering, stoppa och störa den barnpornografiska trafiken på Internet. Vi ville också skaffa tillräcklig egen kunskap för att åstadkomma bestående förändringar av barns villkor på Internet. Sedan starten för drygt fyra år sedan har Rädda Barnens Hotline tagit emot drygt 22 000 tips via sin hemsida. En majoritet av tipsen har rört barnpornografi på world wide web, men det är tydligt att barnpornografiskt material i allt högre utsträckning också finns i andra kommunikationssystem och tekniker på Internet, som p2p, mail och chat. Vår Hotline har kunnat agera proaktivt on-line och kunnat kompletterat polisens brottsbekämpande arbete. (Se sidan 27) Tack vare inkomna tips har Hotline kunnat bidra till att flera stora svenska och internationella barnpornografihärvor avslöjats. Om det barnpornografiska materialet är bekant sedan tidigare tar Hotline kontakt med den närmast belägna punkten på Internet, där det går att nå kontakt, till exempel ett webbhotell, som oftast raderar materialet med omedelbar verkan. På detta sätt har Hotline stängt ner tusentals barnpornografiska hemsidor. Problemet är att materialet ständigt dyker upp på andra platser efter ett tag. Många privatpersoner, lärare och socialarbetare har hört av sig till Rädda Barnens Hotline, för att diskutera barns utsatthet på Internet och på grund av en konkret 1. Enligt kriminalinspektör Anders Persson vid Interpol. 5
oro för att barn i deras närhet kan vara indragna i barnpornografisk produktion. Hotline har också knutit kontakter med Internetindustrins aktörer i Sverige för att informera om hur barnpornografin sprids, men också ge utbildning i hur industrin bör förhålla sig rent tekniskt för att säkerställa loggfiler etc över trafiken. Genom vårt arbete med Hotline har Rädda Barnen fått djupgående kunskaper om om barns utsatthet på Internet, trafiken med barnpornografi och om hur de nätpedofila nätverken fungerar. Ansvaret för att bekämpa barnpornografibrott på Internet är en uppgift för polisen. Arbetet med att följa upp inkomna tips och bedöma det barnpornografiska materialet är en central del av brottsbekämpningen. En nationell, permanent Hotline bär därför utvecklas hos polisen. Rädda Barnen bidrar gärna med våra egna erfarenheter i ett sådant utvecklingsarbete. Den barnpornografiska trafiken på Internet har ställt oss inför en ny slags brottslighet och därmed nya aspekter på barns utsatthet och barns bristande rättigheter som brottsoffer. Endast en liten andel av barnen har hittills kunnat identifieras. Interpol har i maj 2004 kännedom om identiteten på ca 260 av de uppskattningsvis 10 000 20 000 barn som polisen påträffat på barnpornografiska bilder 2. Den verkliga siffran på redan identifierade barn är dock högre, beroende på att Interpol inte förfogar över, eller får in tillräcklig information från de nationella polismyndigheterna i olika länder. Detta försvårar det internationella polissamarbetet. I april 2004 hade Rikskriminalpolisen kännedom om 110 svenska barn som dokumenterats under sexuella övergrepp. 3 Det sexuellt utnyttjade barnet på den barnpornografiska bilden riskerar att försvinna i en oidentifierad barnpornografimassa, och därmed också att utsättas för fortsatta övergrepp. Barnet riskerar också att aldrig få hjälp att bearbeta sina upplevelser eller kunna få upprättelse för de kränkningar som han eller hon utsatts för. Det saknas i dag tillräckliga kunskaper, erfarenheter och rutiner för att sätta det enskilda barnet på bilden i centrum. I rapporten finns exempel som beskriver barn. Händelseförloppen är de verkliga, men alla personliga uppgifter har ändrats för att skydda barnens identitet. 2. Enligt kriminalinspektör Anders Persson vid Interpol. 3. Enligt kriminalinspektör Annethe Ahlenius vid Rikskriminalpolisens rotel för särskilda objekt. 6
Rädda Barnen presenterar avslutningsvis en rad förslag och rekommendationer: Förstärk Rikskriminalpolisens arbete mot barnpornografibrott. Utveckla en nationell, permanent Hotline mot barnpornografibrott hos polisen. Låt preskriptionstiden för barnpornografibrott börja löpa först när barnet fyllt 18 år. Se över definitionen av barn i fråga om barnpornografibrott. Tydliggör att barnpornografibrott ska vara skadeståndsgrundande för barnet. Utveckla det internationella registret för identifiering av barn. Ta fram etiska riktlinjer för information till det drabbade barnet och barnets vårdnadshavare. Utred möjligheten att inrätta en särskild brottsofferfond avseende barnpornografibrott. Inrätta ett Internetråd för att förebygga Internetrelaterad brottslighet mot barn, till exempel som en utvidgning av Våldsskildringsrådets nuvarande verksamhet och mandat. Fördjupa det internationella polissamarbetet kring barnpornografibrott. 7
Barnpornografi ett växande problem Barnpornografi ett outvecklat kunskapsområde Barnpornografi som begrepp är komplext. Främst för att själva ordet barnpornografi är ett dåligt begrepp. Ordet barnpornografi skickar signaler om att det skulle vara besläktat med vanlig pornografi, att det i någon mening skulle bygga på ett, om än aldrig så motbjudande, frivilligt deltagande för de inblandade. Denna ibland påstådda frivillighet må gälla vuxenpornografi, men frivilligheten gäller aldrig barns inblandning. Ett stort problem är bristen på verklig kunskap om barnpornografins betydelse för de inblandade barnen och den roll barnpornografin spelar för förövare och förövarbeteende. Forskningen inom detta område är fortfarande i sin linda till skillnad från andra områden av barns utsatthet. Anledningarna till detta är flera, men främst handlar det om att barnpornografi historiskt sett har varit en i det närmaste obefintlig fråga. Det är först under de senaste tio åren som frågan om barnpornografi har fått konturer. Och detta uteslutande på grund av Internets utbredning. Ytterligare en förklaring till att barnpornografin har varit en i det närmaste obefintlig fråga är de starka känslor som sexuella övergrepp mot barn väcker, inte bara hos allmänheten i vidare mening, utan även hos s k experter. Därför finns det en stark motvilja mot att syna detta område. Barnpornografin är ett nytt kunskapsområde där mycket återstår att göra. Ställda inför det faktum att mängden barnpornografiskt material i världen formligen exploderat under de senaste 7 10 åren på grund av Internet gör därför att frågan nu måste tas på allvar, inte minst inom beteendeforskningen. Barnpornografins korta historia Rädda Barnens engagemang i barnpornografifrågan härrör till början av 90-talet. Innan dess var barnpornografin bokstavligt talat en nollfråga. Barnpornografi, eller blotta misstanken om dess existens, var egentligen aldrig föremål för en mer offentlig diskussion. Under hela 80-talet återfinns också bara en enda fällande dom avseende barnpornografibrott i Sverige. Två härvor, den första i Huddinge utanför Stockholm och den andra i Norrköping, fick därför stor uppmärksamhet under åren 1992 94. I Huddingefallet dömdes två män för barnpornografibrott och fick sex, respektive fyra, månaders fängelse. Under förundersökningen uppdagades också att en av männen begått sexuella övergrepp mot barn och han dömdes därefter till fyra års fängelse för övergrepp. Vid husrannsakan hos männen fann polisen cirka 160 video- och smalfilmer med barnpornografi. 4 4. Svedin och Back, Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi, Rädda Barnen 2003 9
Huvudpersonerna i Huddingehärvan hade under några år byggt upp ett lager av barnpornografiskt videomaterial och kommunicerade via en postbox i med marknaden. I praktiken innebar detta att männen tog in önskemål från andra personer i Sverige som hade intresse av att få tillgång till delar av deras material. Därefter kopierade männen samman en filmkassett som de trodde skulle passa konsumenten. Under några års tid byggdes på detta sätt ett kontaktnät upp runtom i landet. Adresser och namn sparades i ett vanligt skrivet kartotek. Det material de förfogade över hade de inte producerat själva. Det var ofta videofilmer kopierade i andra och tredje hand. Materialet var av amatörkvalitet och ofta producerat av okända våldtäktsmän. Hur männen fått tag i materialet har aldrig blivit riktigt klarlagt vid rättegången uppgav de olika källor och ursprung. En del av materialet verkade dock vara producerat i Europa. Verksamheten var till sin karaktär i huvudsak icke-kommersiell. Visserligen fick männen betalt för kassetterna, men i egentlig mening handlade det inte om en affärsverksamhet. Dessutom skedde all handel med kassetterna utan egentlig marknadsföring. I Norrköpingsfallet, där förundersökningen hade inletts redan 1992, dömdes 1995 en 27-årig man för omfattande spridning av barnpornografi. Vid husrannsakan fann polisen 200 videofilmer och ett adressregister med 15 tänkbara kunder. Mannen anhölls misstänkt för barnpornografi och samtidigt gjordes husrannsakan på 12 olika adresser i landet. Resultatet blev ytterligare 1200 beslagtagna filmer och 13 personer delgavs misstanke om barnpornografibrott. 5 Den första egentliga barnpornografihärvan kopplad till datoranvändning under det tidiga 90-talet var den s k Bamse-härvan i Danmark. Den byggde på en gammal teknik, så kallade bbs-databaser, vilket i praktiken innebär att ett antal datorer kunde kommunicera med varandra via modem. Denna form av datakommunikation, som innebar att en eller flera datorer ringde upp varandra förebådade Internets framväxt i Sverige. Idag är bbs-kulturen sedan länge avsomnad och i princip all aktivitet uppslukad av Internet. Dessa tre händelser satte emellertid igång debatten om barnpornografin i Sverige. Världskongress mot kommersiell sexuell exploatering av barn 1996 I början av 90-talet drev Rädda Barnen en framgångsrik kampanj för att fästa uppmärksamheten på barnsexhandeln i världen och i synnerhet den barnsexturism som förekom till flera av länderna i Sydostasien. Organisationen/nätverket ECPAT (End Child Prostitution in Asian Tourism) bildades och Rädda Barnens representant i ECPAT International kom att spela en viktig roll vid tillkomsten av den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, som hölls i Stockholm i augusti 1996. Värd för kongressen var den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Rädda Barnens bidrag till kongressen var främst att sprida erfarenheterna av behandling av sexuellt exploaterade barn, utifrån erfarenheterna vid Rädda Barnens 5. ibid 10
Centrum för barn och ungdomar i kris. Rädda Barnen var också en aktiv part i det förberedande planeringsarbetet inför Världskongressen. Vid den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn höll den nuvarande norske Barnombudsmannen Trond Wauge en välbesökt workshop där konferensdeltagarna fick se hur barnpornografi de facto distribuerades över Internet, dessutom i realtid. En för kongressen okänd och anonym person i Nya Zeeland skickade nämligen tre barnpornografiska bilder i en sk IRC-chat till den person ( i praktiken den tekniker som skötte datorn vid workshopen ) som han trodde hade samma intresse. Tystnaden och häpnaden när bilderna växte fram på den stora skärmen var total. Något nytt blev uppenbart. Barnpornografi fanns tillgänglig i realtid via Internet-uppkopplade datorer. Ändringen av grundlagen De samlade erfarenheterna från arbetet med barnsexturismkampanjen, Världskongressen 1996 och Huddinge- och Norrköpingshärvorna kom för Rädda Barnens del att resultera i kravet på en ändring av den svenska grundlagen. Främst för att innehav av barnpornografi då skyddades av Yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna. Absurditeten i den dåvarande lagstiftningen fick ytterligare sin belysning när TV3 och ett antal privatpersoner i samband med att domarna i Huddinge och Norrköping meddelades krävde att få kopior av materialet. Detta hade i princip lagligt stöd enligt offentlighetsprincipen, men domstolarna beslöt att bryta denna princip och vägrade lämna ut materialet. Vilket i sin tur föranledde en häftig debatt i media. Att lagstiftningen rörande barnpornografi behövde ändras var emellertid uppenbart. Rädda Barnen startade och drev under många år därför en omfattande och långsiktig kampanj med kravet Stoppa barnpornografin. Debatten i barnpornografifrågan var intensiv och ledde fram till en grundlagsändring. Barnpornografibrottet har nu flyttats från mediegrundlagarnas tillämpningsområden och alla bestämmelser i grundlagarna som rör barnpornografi har upphävts. Barnpornografibrottet finns i brottsbalken. Ändringen trädde i kraft i januari 1999. Innehav kriminaliserades, liksom införsel och utförsel till och från landet. Enligt 16 kap. 10 a brottsbalken ska dömas för barnpornografibrott om personen: 1. skildrar barn i pornografisk bild, 2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan, 3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, 4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller 5. innehar en sådan bild av barn För barnpornografibrott döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt barnpornografibrott ska personen dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. 11
Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år. När barnpornografiutredningen presenterades konstaterade utredarna att barnpornografifrågan nu fått sin lösning. Utredarna påpekade också att problemet sannolikt var litet, och att de få svenska barn som figurerat i utredningssammanhang var lätt räknade. Huddinge- och Norrköpingshärvorna kunde nog med sannolikhet anses vara summan av den samlade mängden barnpornografiskt material i omlopp i Sverige. Utredningen presenterades i en tid då Internetanslutningen i Sverige precis lämnat startblocken. Ingen kunde riktigt ana vad som väntade. Inte heller Rädda Barnen. Bland Rädda Barnens systerorganisationer inom Save the Children Alliance var det vid den här tiden bara norska Save the Children, Redd Barna, som uppmärksammade problematiken med barns utsatthet på Internet. Redan hösten 1996, och som en följd av den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, startade de vad vi idag kan kalla en Hotline. Via Redd Barnas hemsida kunde allmänheten från och med hösten 1996 meddela om, när och hur man stött på barnpornografiskt material. Norge hade vid den tiden redan en lagstiftning som förbjöd varje form av befattning med barnpornografi, även digitalt lagrad sådan, och den norska polismyndigheten var också tidigt aktiv inom det brottsbekämpande området på Internet. När innehav av barnpornografi kriminaliserades den första januari 1999 fick det betydelse för det brottsbekämpande arbetet. Ett antal omfattande nätpedofila nätverk har avslöjats och lagförts, både i Sverige och utomlands. Den internationella samordningen i Interpol och Europol har också utvecklats betydligt och olika former av spaningsverktyg anpassade för Internet har tagits fram. Sedan 2000 har också ett drygt 80-tal barnpornografiska domar avkunnats i Sverige. Roteln för särskilda objekt hos Rikskriminalpolisen utgör ett viktigt stöd för de lokala polismyndigheternas arbete. Kunskapen om barnpornografisk trafik på Internet har också ökat bland advokater, åklagare och domare genom olika utbildningsinsatser från bland annat Riksåklagaren. Barnpornografihärvan i Örebro 1999 I april 1999 avslöjades en då 22-årig barnskötare i Örebro för sexuella övergrepp och omfattande spridning av barnpornografi via Internet. Efter tips från fransk polis, och efter åklagarbeslut om husrannsakan, kunde polisen i Örebro avslöja vad som då kom att bli det största enskilda barnpornografifallet i Sverige efter Huddinge- och Norrköpingshärvorna. Och ett fall som i hög grad byggde på den misstänktes aktiviteter på Internet. Vid husrannsakan fann polisen ett antal datorer, disketter och CD-skivor med över 47 000 barnpornografiska bilder och bildserier, samt ett stort antal videofilmer som beskrev de övergrepp den s k Örebro-pedofilen ägnat sig åt. Det visade sig snart att 22-åringen också förgripit sig på ett antal barn på den barnstuga där han arbetade. Fallet fick mycket stor uppmärksamhet och en hög prioritet hos polis och åklagare. I analysen av det beslagtagna materialet kunde 12 barn identifieras. 12
Det visade sig snart, enligt de polismän som skötte förundersökningen, att det fanns skrämmande överensstämmelser mellan det material som 22-åringen hanterat på Internet, hans videofilmer/videodagbok och hans egna övergrepp mot barnen. Via en ftp-server, i praktiken en vanlig Internetuppkopplad persondator, hade 22- åringen under ett par år agerat bytescentral för barnpornografiskt material. Denna ftp-server, som han kallade Heaven, fanns i hans hem och byggde på en bytesprincip där besökare fick möjlighet att ladda hem en viss mängd barnpornografiskt material mot att man lämnade eget material. Tack vare att servern varit välbesökt och dess existens känd i nätpedofila miljöer hade 22-åringen byggt upp ett omfattande lager av material. Hans egna bilder spreds också på detta sätt vidare ut på nätet. Enligt sin egen berättelse hade 22-åringen sedan tidiga tonår varit intresserad av datorer och ägnat mycket tid till att lära sig Internets olika möjligheter och teknik och han var under sin studietid med och byggde upp datasalen vid Vårdgymnasiet i Örebro. Redan 1995 var han aktiv på Internet och redan då hade han kommit i kontakt med barnpornografi och börjat samla på material. Han har också berättat om ett dubbelspel, om hur han gjorde till sport att gömma, kryptera och sprida materialet. Och om hur detta kom att bli hans hemliga rum på Internet. Vid daghemmet där han arbetade var han en omtyckt medarbetare, hjälpsam och av alla uppfattad som pålitlig. De videofilmer som togs i beslag vid husrannsakan ger en annorlunda bild. Bilden av en för barn i det närmaste livsfarlig person, vars övergrepp och gärningar trotsar all beskrivning. Stora delar av domen är av hänsyn till barnen och deras familjer också hemligstämplad och gärningsmannen är idag placerad på en sluten psykiatrisk anstalt med särskild utskrivningsprövning. I praktiken betyder detta att han vistas där på obestämd tid. Huddinge ett fall med många bottnar Fallet i Huddinge 2003 är av särskilt intresse, eftersom det innehåller så många aspekter. Det visar på barns utsatthet i den barnpornografiska trafiken, på framgångsrikt internationellt polissamarbete och en nära myndighetssamverkan lokalt, samt på den nuvarande lagstiftningens otillräcklighet. Den 19 november 2003 meddelade Huddinge tingsrätt en dom mot en 43-årig man. Domen löd på sju års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt utnyttjande av underårig och grovt barnpornografibrott. Mannen dömdes också att till nio barn betala skadestånd uppgående till närmare en och en halv miljon kronor för de begångna brotten. Domen överklagades, men mannen valde att i sista stund dra tillbaka sin överklagan. Under en lång följd av år hade mannens aktiviteter gäckat nationell och internationell polis och Hotlines i olika länder. Det barnpornografiska material började spridas på Internet 1997. Det växte under en följd av år i omfattning och fick allt vidare spridning. Bildserierna omfattar totalt 37 i dag identifierade barn. Materialet innehåller alltifrån allmänna nakenbilder av småflickor till bilder av grova övergrepp. Vissa av flickorna är fotograferade mer än andra, några av barnen rent sporadiskt. Efter sommaren 2000 verkade dock produktionen avstanna. Inget nytt material spreds under vintern 2000 2001, men det tidigare materialet har fortsatt att cirkulera. 13
Vid ett Interpol möte i juni 2001 åtog sig norsk polis fallet och försökte härleda materialets egentliga ursprung. Totalt hade då norsk polis tillgång till ca 1 600 av bilderna, samt en del videofilm som visade samma flickor. Videomaterialet hade också distribuerats via nätet. Ett omfattande systematiseringsarbete inleddes och norsk polis hade under det kommande året kontakter med andra polisorganisationer för att försöka kartlägga trafiken med materialet. I mars 2003 lyckades polisen identifiera den man i Huddinge som under årens lopp producerat materialet och mannen greps. Själva gripandet skedde tidigt en morgon och föregicks av en noggrann planering av såväl norsk och svensk rikspolis, socialtjänsten, barn- och vuxenpsykiatrin, skolan och den lokala polismyndigheten. Den misstänkte mannen häktades. Samtliga inblandade barn och deras familjer fick besök av polis och socialtjänsten. En krisgrupp inrättades, barnens familjer och barnen förhördes och erbjöds krisstöd. Under den efterföljande tiden hölls också ett antal möten mellan föräldrarna och myndigheterna. Sammantaget är insatserna i och kring gripandet ett gott mönster för hur det lokala samhällets myndigheter dels kan samarbeta, dels erbjuda stöd för de drabbade barnen och deras familjer. De inledande mötena var täta och fortsatte ända tills domen meddelades i november 2003. Fallet i Huddinge är unikt på många sätt, och väcker många frågor på många plan. Hur var det möjligt att mannen under flera år kunde producera och vidaredistribuera materialet utan att något av barnen berättade? Vad betydde domen för de inblandade? Är svensk lagstiftning tillräcklig i ett fall som Huddinge? Och hur kunde mannens verksamhet fortgå så länge innan han stoppades? I rättegången kunde Huddinge-mannen inte dömas för barnpornografibrott när det gällde 28 av de identifierade barnen, eftersom brottet var preskriberat. Att preskriptionsregler lägger hinder i vägen för lagföring av dessa brott är stötande. Barnen får ingen upprättelse och möjlighet att få skadestånd för de brott de utsatts för. Även dessa brott bör därför inkluderas i den särskilda preskriptionsbestämmelsen, eftersom barnet utsätts för en stor integritetskränkning och brotten har ett högt straffvärde. Bilder som sprids på Internet, finns tillgängliga för användare globalt och kommer med stor sannolikhet att finnas på Internet för all framtid. Sexuella handlingar som dokumenteras på bild kan medföra ytterligare en skadlig effekt. Att ständigt leva med vetskapen om att finnas filmad i en förnedrande situation som kan spridas över hela världen kan utgöra ett livslångt trauma. 6 Rädda Barnen anser att preskriptionstiden för barnpornografibrott ska börja löpa först från barnets myndighetsålder. 6. Svedin och Back, Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi. Rädda Barnen, 2003. 14
Internets karaktär och tekniska dynamik Den utveckling som Internet inneburit under de senaste tio åren är att likna vid en teknisk revolution. Från att ha utvecklats ur den amerikanska militärens ARPA-datasystem på 70-talet, via en begränsad användning i den internationella forskarvärlden till att bli allmän egendom har Internet dramatiskt förändrat förutsättningarna för vår kommunikation och handel. Detta beror på den tekniska strukturen, avsaknaden av egentliga ägarförhållanden till nätet och den icke-hierarkiska karaktär som kännetecknar Internet. Det är därför av värde att, oavsett tekniskt intresse och insikt, försöka förstå själva förutsättningar för nätet. Strukturen Skillnaden mellan Internet och tidigare använda nät är att Internets protokoll är icke-hierarkiskt uppbyggt. Detta innebär för användaren en fundamental skillnad. Det ger möjligheter att i varje läge kunna kommunicera med i praktiken vem som helst som är ansluten till nätet. Internet blir till sin karaktär därför också fullständigt gränsöverskridande, en lokal uppkoppling ger tillgång till en global arena. Initiativet och ansvaret för innehåll och kommunikation hamnar nästan helt hos den enskilde användaren. I Sverige räknar man idag med att cirka 80 procent av hushållen har daglig tillgång till Internet via datorer. Till detta kommer att Internets fäste i skolan och arbetslivet är betydande. En i grunden relativt enkel teknisk överenskommelse, struktur och standardisering har under de senaste tio åren därför förändrat våra liv och vardag. Och det finns inga tecken på att denna utveckling skulle stanna av. Tvärtom. Nätet utan ägare och hierarkisk struktur Internet har dragit till sig tiotusentals olika kommersiella aktörer. De traditionella telebolagen har omstrukturerat och är idag viktiga teknikleverantörer. Stora statliga och kommunala pengar har under åren använts till att skapa infrastrukturella förutsättningar för bredbandsanslutningar till invånarna i Sverige. Men fortfarande äger ingen Internet. Kostnaderna för tillgången till Internet kan därför liknas vid hamnavgifter eller vägtullar. Själva havet och motorvägen är gratis. Innebörden av detta är att teknik- och innehållsleverantörer, stora som små, lagliga och kriminella, alla spelar och agerar på samma planhalva. Internet är en till synes oändlig och expansiv marknad där kommersiella krafter lever sida vid sida vid såväl allmännytta som extremism. Kontroll och ägande är i praktiken satt ur spel. Alla agerar utifrån egna förutsättningar, behov och mål. 15
Domänregistrering och tilldelning av IP-nummer, i praktiken den tekniska förutsättningen för att kunna leverera olika tjänster till och från Internet, sköts idag av många företag och organisationer. Det finns i praktiken en oändlig mängd möjligheter, för den som vill, att sköta detta till försumbara kostnader direkt on-line. Domänen.se ( vilket är den svenska noden på Internet ) sköts till exempel av NIC- SE Network Information Centre Sweden AB, helägt av Stiftelsen för Internetstruktur. Tidigare hade universitetsdatanätet i Sverige SUNET hand om detta, men anstormningen i slutet av 90-talet blev för stor för dem. De olika kommunikationssystemen på Internet är genomgående icke-hierarkiska till sin karaktär och struktur. Visserligen krävs ofta olika former av identitetskontroll och verifiering för att till exempel kunna skapa en hemsida på en server, men den tekniskt skicklige användaren har också via nätet alla möjligheter att kringgå och forcera aldrig så omfattande säkerhetssystem. Därför läser vi dagligen om virusattacker i e-postsystem, därför skickas miljarder spam-mail varje dygn, ofta med motbjudande och oönskat innehåll. De stora tillverkarna av programvaror har också tvingats lägga betydande resurser på att åtgärda säkerhetsluckor och sprickor i sina system och produkter. Det är därför inte helt fel att likna Internets allmänna tillstånd vid ett slagfält. Eller för den delen en avbild av den verklighet som omger oss. En värld där avsikter inte alltid är goda, och där det inte finns några garantier för trygghet. Inte för någon, och allra minst för barn och ungdomar. 16
Pedofiler och nätpedofila aktiviteter Varför blir någon pedofil och utvecklar ett sexuellt intresse för barn? Och vilken roll spelar barnpornografin för en människa med sexuell dragning till barn? Begreppet pedofil används, inte minst i media, ofta slarvigt och ibland helt felaktigt. Pedofilen har därför i mångt och mycket i allmänhetens ögon kommit att bli vår tids skräckfigur. Psykiatrin ställer upp ett antal kriterier för att beteckna någon som pedofil: Personen skall under minst sex månader haft upprepade, intensiva, sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som inte puberterat (vanligtvis under 13 år). Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt. Personen i fråga är minst 16 år och minst 5 år äldre än det barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar. 7 Rent psykosexuellt kan man säga att den fixerade pedofilen aldrig uppnått en vuxen psykosexuell identitet, utan har stannat på vägen. (Kwarnmark & Tiderfors 1999) Önskan efter det oskuldsfulla, frånvaron av behåring och utsöndringar är andra drag som många pedofiler ger uttryck för när de förklarar sina fantasier och beteenden. Inte minst en rädsla och ibland avsky för den vuxna kvinnans kropp. Det är viktigt att försöka förstå att en pedofils intresse för barn inte enbart är sexuellt utan även socialt. De trivs att umgås med barn. Vad är det då hos barnet som attraherar pedofiler? Enligt flera undersökningar är det inte nödvändigtvis åldern, utan mer barnets outvecklade kroppsform som pedofilen dras till. I detta känslomässigt svårbegripliga landskap brukar man tala om att det, för att ett övergrepp skall ske, också krävs att ett antal faktorer ska vara uppfyllda. För det första måste pedofilen vara motiverad och ha övervunnit inre spärrar. Det måste också vara möjligt kontakta ett barn sexuellt, alltså att eventuellt motstånd från barnet är övervunnet. För detta krävs att yttre hinder är eliminerade. Val av plats och tidpunkt för övergreppet kan därför kräva lång och noggrann planering och barnet har ibland också påverkats under lång tid för att inte göra motstånd. I många fall har pedofilen ägnat betydande tid och energi för att skapa ett tillfälle för övergrepp. De svårigheter detta naturligtvis innebär gör att många pedofiler istället ägnar mycket energi till att fantisera om övergrepp, och det är här som bilden av det exploaterade barnet barnpornografin, spelar en viktig roll. 7. Enligt den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV. 17
Att vara pedofil, antingen man begår övergrepp eller inte, är en mycket ensam tillvaro där mötet med andra likasinnade via Internet erbjuder en känslomässig befrielse ur den egna isoleringen. Dessa möten och kontakter i praktiken att man byter bilder och filmer och delger varandra verkliga eller påstådda övergreppserfarenheter och fantasier skapar rimligtvis en förhöjd risksituation och en ökad acceptans för egna övergrepp. Men sambandet är inte tydligt eller enkelt. Det finns också exempel på aktiva pedofiler som efter att ha börjat samla och distribuera barnpornografi på Internet avhållit sig från egna övergrepp. BRÅ har gjort en kartläggning av polisanmälda och lagförda sexualbrott mot barn med inslag av sexuell exploatering 8 där de bland annat analyserat barnpornografibrott. Den visar att under perioden 1993 första kvartalet 2003 dömdes 180 personer för barnpornografibrott i Sverige, samtliga män. De flesta gärningsmännen har fällts för innehav av barnpornografi (88 procent), alltså att den dömde hade sparat material på främst egna datorer efter att ha letat upp material på nätet. En tredjedel av männen dömdes också för spridning. Innehaven varierar högst väsentligt, från innehav av två barnpornografiska filmer till cirka 140 000 bilder. En majoritet av barnpornografibrotten under perioden är relaterade till Internet. Kartläggningen visar att det finns ett samband mellan sexualbrott mot barn och barnpornografibrott. I närmare 40 procent av fallen fälldes gärningsmännen också för sexualbrott mot barn i samband med att de fälldes för barnpornografibrottet. Av dessa har en femtedel dömts för sexualbrott mot barn vid minst ytterligare ett tillfälle. 80 procent av barnen har utsatts för övergrepp av en person som de känner eller är bekant med. Nätpedofilen i Sverige har en medelålder av 36 år. Det är inte ovanligt att han också begår sexualbrott mot barn i den egna familjen eller i sin bekantskap. Han är i första hand en samlare av barnpornografi, men han sprider också ofta materialet vidare. Hans arena är i första hand Internet. Under hela 80-talet avkunnades bara en enda barnpornografisk dom i Sverige. Under de senaste tio åren rör det sig om närmare 200 domar. Om man utifrån detta kan dra slutsatsen att pedofiler blivit vanligare är dock inte enkelt att svara på. 8. BRÅs rapport Sexuell exploatering av barn- vad döljer sig bakom sexualbrottsstatistiken? 2003 18
Barnet på bilden de pornografiskt exploaterade barnens bristande rättigheter Huddingefallet där en person under flera år producerat, innehaft och spridit barnpornografi är ovanligt. Till skillnad från tidigare fall har ett stort antal barn identifierats och pågående övergrepp har kunnat stoppas. Detta skedde genom ett samarbete mellan norsk och svensk polis, där den norska polisens arbete med att identifiera barnen så småningom ledde till Sverige och Huddinge. Fallet är en av de största barnpornografihärvorna under senare år, även vid en internationell jämförelse. Inte minst eftersom den dömde producerat och spridit materialet under flera år och genom att så många barn varit inblandade. I de flesta fall där någon dömts för barnpornografibrott vet vi inte vilka barnen på bilderna är. Det är avgörande att barnet identifieras, så att barnet kan skyddas mot fortsatta övergrepp. BRÅ har i sin rapport om sexuell exploatering av barn nyligen visat att det finns ett starkt samband mellan barnpornografibrott och sexuella övergrepp på barn. I de 180 fall av barnpornografibrott dömda i svenska domstolar mellan 1993 och 2003 har 38 procent av de fällda personerna dessutom fällts för sexualbrott mot barn. Trafiken med bilder på pornografiskt utnyttjade barn på Internet ställer oss inför delvis nya frågeställningar när det gäller den hänsynslösa hantering som dessa barn utsätts för. Vi har ingen praxis, rutiner, tillräckliga kunskaper och erfarenheter att luta oss emot för att sätta barnet på bilden i centrum. Vem är hon? Vart kommer hon ifrån? Är hon i fara just nu? Är hon redan identifierad? Har hon fått hjälp? Dessa frågor är det rimligt att ställa inför vart och ett av de tiotusentals barn det handlar om. Men det görs i liten utsträckning och egentligen finns det ingenstans att vända sig för att få svar. Men även Huddingefallet, där barnen identifierats, väcker många frågor om de inblandade barnens rätt till skydd mot fortsatt spridning. Det ligger i Internets karaktär att spridningsmöjligheterna är globala och tyvärr innebär detta också att möjligheten att få bort materialet från nätet är begränsad. Det material som en gång väl hittat ut på Internet kommer därför med stor sannolikhet alltid att förbli där. Detta innebär att Huddingefallet bara blir ett, om än aldrig så viktigt, steg i kampen mot barnpornografin på Internet. Frågan om de pornografiskt exploaterade barnens rätt till skydd mot fortsatt och framtida exploatering är därför tyvärr fortfarande olöst. Detta handlar inte om förbiseende, bristande intresse eller resurser utan om att det är en ny slags brottslighet och därmed nya aspekter på offer och utsatthet. Utredare och rättsväsende är tagna på sängen av omfattningen av denna brottslighet, av den nya teknikens möjligheter, av den globala distributionen och ovana eller okunskaper när det gäller att kombinera ett barnperspektiv med den här typen av brottsbekämpning. 19
De pornografiskt exploaterade barnen utsätts för en extra belastning, dels övergreppen i sig, dels den påminnelse om övergreppet som materialets existens i sig utgör. Denna utsatthet innebär en problematik som kan försvåra behandlingsarbete, sociala insatser och annat stöd som utsatta barn har rätt till. Blotta vetskapen om materialets existens riskerar att ytterligare traumatisera det en gång redan utsatta barnet. I förlängningen finns också svåra etiska frågeställningar kopplade till detta. Vem skall, och när i barnets utveckling, berätta för barnet om materialets omfattning och spridning? Interpol har i maj 2004 kännedom om identiteten på ca 260 av de uppskattningsvis 10 000 20 0000 barn som polisen har påträffat på barnpornografiska bilder. Dessa barn finns spridda runtom i världen. Den verkliga siffran på redan identifierade barn är dock högre, beroende på att Interpol inte förfogar över, eller får in tillräcklig information från de nationella polismyndigheterna i olika länder. 9 Hur många dessa barn i verkligheten är, vet vi därför inte. Inte heller känner vi närmare till hur enskilda länder och lokala samhällen hanterat barnens rätt till stöd och rehabilitering. Och vi har ingen närmare samlad information om hur rättstillämpningen skett i dessa fall, eller hur beslagtaget material hanterats. Problemet är därför att det idag inte går att få en samlad bild över det verkliga antalet identifierade barn. Ett barn som blivit sexuellt utnyttjat och pornografiskt exploaterat riskerar därför att försvinna i en oidentifierad barnpornografimassa och att utsättas för fortsatta övergrepp. Barnet riskerar också att aldrig få hjälp att bearbeta sina upplevelser eller kunna få upprättelse för de kränkningar som han eller hon utsatts för. Barnpornografin ur ett samhällsperspektiv Rikskriminalpolisen har, våren 2004, kännedom om 110 svenska barn som dokumenterats under sexuella övergrepp 10. För några år sedan var de en handfull. Statistiskt sett handlar detta om en anmärkningsvärd, obehaglig, och ur alla aspekter oönskad utveckling. Vem äger problemet? Naturligtvis är den brottsbekämpande aspekten av barnpornografifrågan en angelägenhet för polismyndigheten i Sverige. Barnpornografibrottet är ett lokalt brott, och i ett samhälle där stora delar av befolkningen har daglig tillgång till Internet i hemmen måste självfallet den brottsbekämpande delen av arbetet göras av polis och rättväsendet. Rikskriminaltjänstens rotel för särskilda objekt har under de senare åren byggt upp central kompetens och polisiära metoder väl ämnade att hantera barnpornografifrågan. Sverige och svensk polis har också, som en följd av barnpornografigruppens arbete, kommit att spela en viktig roll i det kompetensuppbyggnad och 9. Enligt kriminalinspektör Anders Persson vid Interpol. 10. Enligt kriminalinspektör Annethe Ahlenius vid Rikskriminalpolisens rotel för särskilda objekt. 20