S C H W E D E N S T R A S S E HELMUT BACKHAUS SVENSKTIDEN I POMMERN Pommerns svensktid började under Trettioåriga kriget genom att kung Gustav II Adolf 1628 skickade en hjälpkår till Stralsund som belägrades av kejserliga trupper under Wallenstein. Två år senare- i juni 1630 landsteg kungen själv i spesten för sina trupper på Usedom och fördrev de kejserliga trupperna ur landet. På den kejserliga ockupationen följde en svensk. Den svenska närvaron reglerades närmare genom ett förbundsfördrag, den Stettinska alliansen från augusti 1630. Denna inrymde åt den svenska kungen för den tid som kriget varade Krigsdirektoriet och rätt att stationera trupper. Svenskarna erkände å sin sida de pommerska hertigdömenas ställning som del av Tysk-romerska riket och garanterade de pommerska landsordningarna, privilegierna och maktförhållandena. Militärt och utrikespolitiska stod Pommern i totalt beroende av Sverige. Under kriget led Pommern svårt under inkvarteringarna. Upprepade gånger var det också krigsskådeplats. Efter det att den sista pommerska hertigen Bogislav XIV dog 1637 blev hertigdömena i Westfaliska freden 1648 delade mellan Sverige och Brandenburg. Sverige erhöll hela Vorpommern och Rügen, floden Oders mynningsområden och en (1653 genom förhandlingar med Brandenburg närmare avgränsad) landremsa öster om Oder. Avträdelsen skede under folkrättslig garanti, men i den ålderdomliga formen av länsrätt. Den svenska kronan erhöll de pommerska områdena som ett rikslän. Den svenska kungen intog de tidigare hertigarnas plats och avlade arvstrohet gentemot kejsaren såsom länsherre. Sverige erhöll för Pommern plats och röst vid den tyska riksdagen och i obersächsischen Kreis. Fram till början av 1800-talet utgjorde Westfaliska freden den rättsliga grunden för den svenska överhögheten i Pommern. 1
Tillhörigheten till Sverige gjorde sig gällande framförallt på tre områden: utrikespolitiken, militärväsendet och finansförvaltningen. Redan under Trettioåriga kriget byggde svenskarna upp en effektiv finansförvaltning för att försörja de i Pommern stående trupperna. Den var direkt underställd regeringens organ i Stockholm och beroende av deras anvisningar. I spetsen för provinsförvaltningen fanns en generalguvernör, som på plats beslutade i alla civila och militära angelägenheter. Samtidigt kan man konstatera att Svenska Pommern åtnjöt en långtgående autonomi i förhållande till den svenska Kronan. Detta kom till uttryck i att svenska författningar, riksdagsbeslut och lagar här inte ägde någon giltighet. Såsom högsta domstol för de tyska provinserna inrättades 1653 i Wismar den så kallade Tribunalen, vars rättskipning följde den tyska riksrätten och de pommerska landsordningarna. Processer från Pommern fick inte dras inför svenska domstolar. För att lite närmare belysa Svenska Pommerns egendomliga mellanställning mellan Sverige, Tyska Riket och Brandenburg-Preussen vill vi med blicken riktad bakåt, ställa följande fyra frågor: Vilken betydelse hade tillhörigheten till Sverige för Pommern? Vari bestod värdet av Pommern för Sverige? Vad betydde Svenska Pommern för Brandenburg/Preussen? Och slutligen: Hur gestaltade sig det nationella förhållandet mellan Sverige och Pommern? För det första kan man slå fast att Pommern sedan 1648 såsom en del av det svenska Östersjöimperiet ständigt befann sig i ett utsatt läge och allteftersom rådande förhållanden kunde bli en lekboll för svensk utrikespolitik. I synnerhet under Stora nordiska kriget (1700-1721) spelade provinsen en viktig militär roll som brohuvud till kontinenten. Från Pommern lät sig Danmark och Brandenburg hållas i schack, och Polen samt Kejsarens arvländer låg härifrån inom räckhåll för den svenska krigsmakten. Samtidigt bildade Pommern en kontinental bastion inom ramen för den svenska försvarsstrategin; den svenska Kronans förmurar. Pommern hörde därför under 1600-talet till de starkaste rustade provinserna i det svenska riket. 2
Det strategiska läget borgade emellertid för en permanent risk för Pommern. Så snart som Sverige gick till militär handling på kontinenten, drogs provinsen in i svårigheter såsom miltär samlingsplats för trupper, som kvarter för fältarmén eller i värsta fall som krigsskådeplats. Utan förloppen av dessa krig tvingades Sverige två gånger 1678 och 1715 tillfälligtvis utrymma Vorpommern, och i de anslutande frederna i St. Germain (1679) och Stockholm (1720) avträda delar av provinsen till Brandenburg: 1679 områdena öster om Oder (utom Gollnow och Altdamm) respektive 1720 allt område söder om floden Peene. Sedan 1720 bestod Svenska Pommern alltså bara av Rügen och det vorpommerska området norr om Peene, det senare Neuvorpommern. Tillhörigheten till Sverige hade för det andra betydande återverkningar på det politiska systemet i Svenska Pommern, lantdagsförfattningen. Det handlade om roll- och maktfördelningen mellan den svenska kungen/ pommerska hertigen och de båda pommerska lantdagarna, adeln och städerna. Svenska intressen blev gällande framförallt inom utrikespolitiken, militärväsendet och finansförvaltningen. Westfaliska freden innehöll emellertid en garanti för den tidigare pommerska ståndsförfattningen, som blev vägvisande för de politiska förhållandenas vidare utveckling. I slutändan lyckades de pommerska lantdagarna hävda sina privilegier gentemot den svenska Kronan och under 1700-talet även utvidga dessa. Såsom pommersk landsherre var den svenska kungen i alla frågor som rörde Svenska Pommerns inre förhållanden anvisad överenskommelsen med lantdagarna. Viktiga offentliga funktioner låg i lantdagarnas hand, bl.a. uppbärandet av grundläggande skatter och särskilda skatter, övervakandet av den inre ordningen, det offentliga vägväsendet och underhållandet av sjukhus. Lokalt dominerade adliga gods- och städernas magistratöverhöghet och blockerade kraftigt alla den svenska förvaltningens intressen som gick emot ståndens intressen. Ett exempel är frågan om böndernas livegenskap, som i Svenska Pommern under 1700-talet erhöll sin mest extrema form. Uteblivandet eller misslyckandet i fråga om nödvändiga moderniseringsåtgärder under den svenska tiden visade sig bli ett svårt hypotek för Vorpommerns historia efter 1815. 3
VARI LÅG VÄRDET AV POMMERN FÖR SVERIGE? Den militärstrategiska betydelsen av provinsen såsom brohuvud och kontinentat bastion har redan omnämnts. Att nämnas här vore också universitetet i Greifswald såsom det tredje om än det minsta universitetet i det svenska riket. Vidare Pommerns roll såsom leverantör av spannmål, virke för skeppsbygge, ull och andra jordbruksprodukter. Med linjen Ystad- Stralsund hade man sedan 1683 en ständig trafikförbindelse mellan Sverige och Pommern. Utrikespolitiskt sett underströk besittningen Pommern under 1600-talet (i svensk historieskrivning vanligen betecknad som stormaktstiden ) Sveriges prestige som en militärmakt av europeiskt format och som garant för Westfaliska freden. Under 1700-talet, efter sammanbrottet för den svenska maktställningen genom Stora nordiska kriget, var allt mycket mer beskedligt. Det var inte längre de svenska vapnen som garanterade skydd åt Svenska Pommern, utan tillhörigheten till det Tysk-romerska riket och stödet från Kejsaren. Genom besittningen Pommern har man sagt att Sverige under 1700-talet såsom en av riksständerna blev trogen Kejsaren och det tysk-romerska riket. VAD BETYDDE SVENSKA POMMERN FÖR BRANDENBURG/ PREUSSEN? I förhållandet mellan Sverige och Brandenburg utgjorde Svenskia Pommern en permanent belastning. Provinsen var, som tidigare sagts, Sveriges militära brohuvud i Tyskland, ett starkt rustat område, och som sådant ett latent hot mot Brandenburg under årtiondena efter 1648. Gränsregleringen 1653 betydde dessutom att Stettin och Odermynningen förblev i svensk hand och att därmed handeln längs Oder - ur brandenburgsk sikt - blev avskuren från den direkta tillgången till Östersjön. Brandenburg företog under 1600- talet två försök att kasta ut Sverige ur dess brohuvud. Båda gångerna (trots segern vid Fehrbellin 1675) utan framgång. Först Sveriges sammanbrott under Stora nordiska kriget förde Odermynningen och området söder om Peene i brandenburgsk ägo. Därefter utgjorde inte längre Sveriges militära styrka utan växlande europeiska maktkonstellationer garantin för den svenska överhöghetens fortbestånd. 4
HUR GETALTADE SIG DET NATIONELLA FÖRHÅLLANDET MELLAN SVERIGE OCH POMMERN? VILKET VAR DET OFFICIELLA MYNDIGHETSSPRÅKET I PROVINSEN? Språkfrågor har orsakat många nationella konflikter under 1800-talet och så sent som under det sena 1900-talet. I Svenska Pommern var valet av språk ännu inte ett politiskt, långt mindre ett nationellt, utan i första hand ett praktiskt problem. En aktiv svensk språk-och nationalitetspolitik har inte funnits gentemot Pommern. Tyska var områdets officiella förvaltningsspråk och kommunikationen mellan Stockholm och Pommern ägde vanligtvis rum på tyska. Endast i finansförvaltningen vägde svenskan över och språkkunskaper i svenska krävdes. SLUTET PÅ SVENSKTIDEN Svensktiden slutade lika dramatiskt som den hade börjat, under Napolenkrigen. 1806 företog Gustav IV Adolf genom den s.k.statskuppen förgäves ett försök att ge provinsen en ny politisk och social författning. Ockupation av franska trupper följde 1807-1810 och 1812-1813, deltagande i befrielsekampen mot Napoleon och förhandlingarna under Wienkongressen där det 1815 beslutades om Svenska Pommerns vidare tillhörighet. I oktober 1815 följde i Stralsund det högtidliga överlämnandet av provinsen till Preussen. Därmed avslutades efter mer än 150 år den svenska överhögheten i Vorpommern. I Wismar varade emellertid avskedet från Sverige längre. 1803 hade den svenska kungen Gustav IV Adolf genom fördraget i Malmö pantsatt Wismar på hundra år till Mecklenburg. Först 1903 avslutades fördraget och därmed utströks det sista svenska överhöghetsanspråket i Tyskland. Helmut Backhaus (övers. L-G Larsson) 5