3/12 Årgång 34 Höjdpunkt på Göteborgsfestivalen - Marilyn Keller med New Orleans Delight och Adrian Cox
2 Trefor Fingers Williams sjunger Baby Face Pider ger järnet som vanligt!
3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 121201 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:- Junior (under 30 år) 30:- Pg 91 60 23-5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Hemsida: www.classjazz.se Epost: info@classjazz.se Dags att betala medlemsavgift! Avgiften är oförändrat 200:- för vuxna och 30:- för juniorer (under 30). Använd bifogade inbetalningskort eller betala på Internet. Tack på förhand! Fotona i detta nummer har tagits av Tommy Eliasson, Per Ekander, Hans Wessterström och Bosse Alftenius Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal
4 Redaktörens spalt Har just kommit hem från genrepet på Galenskaparna/After Shaves show som firar deras 30-årsjubileum. En helt fantastisk föreställning, som varmt rekommenderas! Mycket i showen har jazzförtecken: sålunda avslutade man med en försmak av nästa show - en fenomenal vokalversion av Woody Hermans Four Brothers som inte stod Manhattan Transfers långt efter! Sommaren har varit rik på regn men också på bra jazz både nära och fjärran. I det här numret hittar du reportage från tre jazzfestivaler - Göteborg, Silkeborg och Djangofestivalen i franska Samois. På hemmaplan har föreningens olika arrangemang varit välbesökta och uppskattade. Samarbetet med Kulturförvaltningen (Villa Belparc) och Göteborg & Co (Kulturkalaset) har både vi och resp motpart varit mycket nöjda med, vilket bådar gott för framtiden. Nu drar vårt höstprogram igång (se sid 23) med Danmarkskryssningar, s/s Marieholm och sist men inte minst Kapellet. Vår förening firar 35-årsjubileum i år, och det kommer vi att fira med ett större evenemang på Stora Teatern den 18 november. Mer om detta finner du på mittuppslaget i tidningen. Det har alla förutsättningar att bli en kväll att njuta av och minnas långt efteråt. Boka redan nu in detta datum i din kalender, analog som digital! Det går inte att göra en tidning som denna utan en stab av skribenter som förser enmansredaktionen med material. Låt mig därför tacka er alla som på olika sätt bidragit till detta och tidigare nummer! Utan er blir det inget Jazzblad! Keep up the good work; jag tackar på förhand! Med förhoppning om en bra jazzhöst Bosse Alftenius Glöm inte bandledarmötet på s/s Marieholm torsdag 27.9 kl 17.00! Öl och macka om du anmäler dig senast 3 dagar innan till info@classjazz.se.
5 Ordförandens spalt Hej alla jazzvänner. Nu är den förbannade sommaren slut som det står i visan. Skämt åsido så har sommaren på många sätt varit underbar. Vi fick vara med och visa upp våra orkestrar på Göteborgs kulturkalas och även på Göteborgs jazzfestival. Vi har också fyllt tältet i slottsskogen med trevliga lyssnare hela sommaren och det har varit knökat varje vecka. I dag den 6 september är det en strålande dag med en klarblå himmel och ett hav som ligger dawn blekt som man säger här ute på öa. Hunden sover middag och husse (jag) försöker få ihop några rader innan hon vaknar. Nu drar hösten igång med allt vad det innebär av spelningar och lyssnande och möjligheten att träffa alla jazzfans. Det ska bli en riktig höjdare när vi träffas på gamla Storan eller vad man nu ska kalla den. En storartad konsert med Louis Armstrong som tema. Sedan pågår ju redan planering för vinterns stora begivenhet - årets jazztävling. Jag minns inte riktigt men det måste väl vara tionde gången? I år är även Malmö med på banan och skall, precis som vi i Göteborg och Stockholm, ha lokala tävlingar och regionfinal för att utse en vinnare som skall representera Staden. I vårt fall vill vi ju att Göteborg skall fortsätta att bära titeln Sveriges Jazzhuvudstad. Så kom an alla musiker och ställ upp i denna härliga battle. Riksfinalen kommer nästa gång att äga rum i Stockholm, vilket ju gör det hela ännu mer spännande. Så jag hoppas att vi snart ses igen. Och glöm inte att skrattet är din flytväst i livets ocean. Vrångö den 6 september i nådens år 2012. Lennart Mysto Werdell
Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 6 Återblicken 5 år sedan Efter lumpen sökte han till Spårvägens musikkår i Göteborg, där man på den tiden kombinerade spelandet med halvtidsjobb som busschaufför och/eller spårvagnsförare. Vid provspelningen fanns det en sökande till. Denne spelade upp före Einar, och när Einar hörde honom, tänkte han att det är ingen idé att jag spelar upp, för den andre var så bra att han säkert skulle bli anställd. Men eftersom Einar nu hade rest så långt spelade han ändå upp. Det visade sig då att den andre var färgblind, så han fick inte köra buss och spårvagn utan Einar fick jobbet I Spårvägens musikkår träffade Einar en annan försynt musiker, klarinettisten och saxofonisten Peter Hallgren, och de två levde i flera år under slutet av 1970-talet ett glatt ungkarlsliv tillsammans. (Bert Slättung om trumpetaren Einar Persson under rubriken Omslagspojken ) 10 år sedan Till sist hamnade vi på KAPELLET där vi fick, och får, en mycket god support, och det visade sig bli en lyckosam verksamhet. Vår policy under årens lopp har varit att ingen skall hindras att besöka jazzklubben av för hög avgift. Detta tycker jag vi har lyckats med. För närvarande kostar medlemskapet hundra kronor per termin vilket motsvarar ca fem kronor per gång! Tyvärr innebär dessa inkomster blygsam ersättning till musikanterna. Klubben är dock ett ställe för musikanter att träffas och jamma. Jazzlivet i Göteborg hade nog varit fattigare utan klubben i väster. Stamgästerna är många och stämningen har prägel av kamratlighet. Ingen har varit full, ingen har varit våldsam. Den enda stölden som skett var när en kvinna fick med sig fel påse skor och fann ett par herrskor nästa dag! (Morgan Rudolfson under rubriken West Side Jazz Club 10 år ) 15 år sedan Och så till Second Line. [Klarinettisten] Niclas Karlsson var i sta n och gick med i paraden, och vi var nog en och annan som såg fram emot att han skulle hoppa in i och förenas med sitt gamla gäng. Så blev det nu tyvärr inte, men att höra Örjan Kjellin bland gossarna var naturligtvis inte heller det sämsta Niclas Karlssons sorti ur Second Line har vi ju haft anledning att lamentera över. Nu gäller det den andre rörblåsaren, den fenomenale den superlativen är jag beredd att stå för Klas Lindquist, som försvinner till USA. Gratulerar och good luck, Klas! Men vad blir kvar kan man fråga. Jodå, Niklas C[arlsson] har med bravur övertagit sin namnes estradöregenskaper, och spela trombon det vet vi ju verkligen att han kan. Jespers sångliga kompetens har ökat för varje gång man hört honom. Kompet är också särdeles habilt (Esbjörn Jansson under rubriken Göteborgs jazzfestival 22-24 augusti 1997 )
7 20 år sedan Melodin är mycket riktigt skriven av Giacomo Puccini (1858-1924) och förekommer i början av tredje akten av hans opera Tosca Tosca hade urpremiär den 12 januari år 1900 och spelades snart över hela världen. 1920 knyckte sångaren Al Jolson och kompositören Vincent Rose Puccinis melodi och gav ut den under sina egna namn med titeln Avalon, uppkallad efter nöjesfältet Avalon playground på Santa Catalina-ön utanför Los Angeles Det blev rättegång om upphovsrätten och Puccini hade inga svårigheter att bevisa att det var han som var upphovsmannen. Domstolen bestämde skadeståndet som förläggaren fick betala till $ 25.000, en stor summa år 1920. Dessutom bestämde den att alla samtida och framtida inkomster av Avalon skulle tillfalla Giacomo Puccini och hans arvingar. (Jürgen Schöbel under rubriken Puccini skrev Avalon! ) 25 år sedan Den 14-17 maj var det jazzfestival i Dresden, en stad något större än Göteborg. 18 band från olika länder deltog Utöver Mysto s var Bent Persson ende svensk (men som vikarie i De Norske Rytmekongerne). De två konserterna i Kulturpalatset är en av de stora attraktionerna Fullsatt och fantastisk stämning. Tidningarna skrev att Mysto s var konsertens höjdpunkt. Pider Åvall, vår trombonist, blev som vanligt publikfavorit. Vi gottade oss i den ovana rollen som idoler, blev fotograferade och skrev autografer i flera timmar. Tänk att en gång i livet får känna sig som Bruce Springsteen! (Lennart Mysto Werdell under rubriken Mysto s Hot Lips i Dresden ) 30 år sedan Det var härliga tider, gosse, härliga tider! Man kunde köpa en kagge öl för en dollar och en säck full med käk för lika mycket och sen ställde man till med en cowein [= kalas]. Killarna nu för tiden kan inte konsten att balla! Snacka om Vilda Västern! Det fanns två tusen registrerade luder och minst tie tusen oregistrerade och alla var som galna i klarinettister! (Klarinettisten Alphonse Picou, 1878-1961, i Shapiro/Hentoffs bok Jamsession )
8 Leifs skivtips 3/12 Den här dåliga sommaren är det skönt att sitta inne och lyssna på god musik, när regnet skvalar ute samtidigt som gräsklipparen får vila sig. Detta skivtips kommer att innehålla en hel del gamla godingar och något helt obekant. Till en början en riktigt bra Count Basie(1904-84)-CD från 1958 nämligen Chairman of The Board (fyra stjärnor i Down Beat). Skivmärke Jazz Classics, EJC55518. Nästa CD är en riktig motsats till Basies storband, en duo-skiva från 1988 med Claes Crona (1940-) piano och Niels-Henning Örsted Pedersen (1946-2005) bas. Och vilken bas sen. Skivan heter With a little help from my friend(s), Skivbolaget SBCD 503. Lyssna på Olle Adolfsson-tolkningarna. En riktig klassiker är kvartettskivan med Duke Ellington (1899-1974) och John Coltrane (1926-67) från 1962. Ett på den tiden märkligt och lyckat möte mellan två olika epoker. Mötet heter bara Duke Ellington & John Coltrane, Impulse AS-30. Ytterligare en CD med en framträdande pianist. Keith Jarrett (1945-) spelar på denna CD från 1974 märkligt nog sopransax på en låt (alla låtar utom en komponerade av Jarrett). CD:n heter Treasure Islands, Impulse ASD-9274. Nästa artist hade jag aldrig hört talas om tidigare. Kristin Korb, basist, tog en baslektion för Ray Brown och berättade för honom att hon även sjöng, och på den vägen är det. På denna CD ackompanjeras hon av Ray Brown Trio plus tenorsax, trumpet och gitarr. Skivan heter bara Introducing Kristin Korb with the Ray Brown Trio. TELARC, CD- 83386. En bild av gubben Rosenbom pryder omslaget till nästa CD med inspelningar från Karlskrona (min födelsestad). Violinisten Gunnar Lidberg (1932-) UNIT med gästsolisterna Hacke Björksten, Lars Erstrand, Jan Allan och Nisse Sandström framträdde under jazzdagar i Karlskrona sommaren 2003. Skivmärke J.A.M. Produktion, JAMCD 010. En gammal vokalistfavorit, Carmen McRae (1920-94), sjunger Billie Holiday-klassiker på nästa CD. Inspelningarna är från 1954-61. Skivmärke Essential Jazz Classics, EJC55543. Barytonsaxofonisten och pianisten Gerry Mulligan (1927-96) har alltid varit en stor favorit både i små- och storbandssammanhang. Denna CD är från Mulligans första egna storband 1960. Fem stjärnor i Down Beat. Naturligtvis heter skivan Gerry Mulligan, The Concert Jazz Band, The First Album, Poll Winners Records PWR 27264.
9 Här är ett Quadromania-album (fyra CD) från åren 1951-54 med still going strong Sonny Rollins (1930-). Inspelningarna omfattar kvartett-, kvintett- och sextetter med idel välkända medmusikanter. Albumet heter Sonny Rollins, Swingin For Bumsy, Membran 222474-444/A-D. En klarinettepok har gått i graven i och med att Putte Wickman (1924-2006) har slutat spela. CD:n Putte 80 är en sammanställning av nummer från olika inspelningar under åren 1981-2004. Underrubriken på CD:N är Putte Wickman på Gazell. GAFCD-1080. Mitt sista skivtips denna gång är ytterligare ett Quadromania-album med Teddy Wilson (1912-86). De 81 olika inspelningarna är från 1934-46 med allt ifrån enbart piano till storband. Albumet heter Teddy Wilson, Don t Blame Me, Membran 222497-444/A-D. Leif Wockatz Presstopp: Rickard Podgorski ny trumpetare i Sir Bourbon Just som jag skulle skicka iväg Jazzbladet till tryckning ringde en något andfådd Stig Nilsson med det glädjande beskedet att problemet med efterträdare till Pelle Wetterlundh fått sin lösning - ny trumpetare i Sir Bourbon blir den välkände och välrenommerade trumpetaren Rickard Podgorski. Rickard Podgorski är en mästare på sitt instrument med mångårig bakgrund som professionell musiker. Hans sköna ton i instrumentet och hans eleganta solon väcker alltid berättigad beundran. Rickard har en gedigen musikerutbildning från sitt hemland Polen och har spelat jazz sedan 1950-talet. Han har bott i Göteborg sedan 1982. Göteborgspubliken har kunnat njuta av Rickards lyriska spel i konstellationer som Tubakvartetten/sextetten, Tant Bertas och numera avsomnade Carnegie. Vi gratulerar Sir Bourbon till ett musikaliskt kap och ser fram mot att få höra bandet live med Rickards trumpetlead! Bosse Alftenius
10 Tjugofjärde Göteborgsfestivalen - still going strong! Jazz Connection - publikfavoriter! Den tjugofjärde göteborgska jazzfestivalen invigdes med traditionell parad, Sweet Feet och invigningstal av Bert Slättung: Nu är det fest! Nu börjar den helg som jag tycker är bäst. Nu kommer folk hit från nord, syd, öst och väst. Dom kommer per bil, tåg, flyg, moppe och häst. Ja, nu är det fest! För nu blir det jazz! Det svänger om saxar, det smattrar om brass, Musik som är våldsam och till och med vass, Musik som är smeksam och söt som melass, Med tonprestationer av finaste klass På scener och även på denna terrass. Ja, nu blir det jazz! Och nu blir det sväng! Det sjuder och kokar om vart spelegäng, Det ljuder från munstycke, rörblad och sträng. Kom hit, folk, och lyssna och sorgerna släng Och gå inte hem till er väntande säng! Det är inte dyrt och är värt varje peng. För nu blir det sväng! Och nu blir det drag! Ja, nu blir det tradjazz av renaste slag Och swing med synkoper och blues med behag. Och jammen de pågår intill ljusan dag. Ja, nu blir det drag! Nu kör vi igång! Nu fyller vi strax varje kónsertsalong Och stämningen stiger som én blå ballong När Niklas trombon går som én het pistong. Nu kör vi igång!
11 Solen sken under invigningsceremonin senare under festivalen visade sig dock Göteborgsvädret från sin sämsta, och dessvärre alltför vanliga sida! Efter en fransysk visit på Park och härligt mainstreamtenorspel av legendaren Hacke Björksten styrde jag kosan till den för året nya spellokalen på Hotell Opalen. Här gjorde holländska Jazz Connection spektakulär Sverigedebut. Iklädda elegant vita kostymer tog bandet andan ur publiken med sin Jumpin Jive- musik. Louis Prima skulle ha varit impad! Fina sånginslag, framförallt av basisten Bart Wouters, och tight stämsång imponerade. Det här var väl inte så mycket jazz, sa en god vän i publiken. Nä, det är möjligt, men professionell, svängig och fartfylld underhållning var det verkligen! Nästa konstellation ut var danska New Orleans Delight med sångerskan Marilyn Keller. Bandet har drabbats av tragedier: basisten Stefan Kärfve avled i vintras, och klarinettisten Kjeld Brandt har nyligen drabbats av svår sjukdom. På bas har välkände skåningen Karl Kronkvist ersatt, och för kvällen medverkade den under festivalen allestädes närvarande Adrian Cox på klarinett. Vilken musikalisk höjdpunkt det blev: Marilyns varma stämma kompletterades av Adrians klarinett har aldrig hört så innerligt och varmt New Orleansklarinettspel! På lördagen var det dags att ånyo ställa kosan till Opalen där Second Line som vanligt överträffade förväntningarna det numera något övermogna ungdomsbandet kombinerar högklassig musikalitet med rivig show på ett närmast kongenialt sätt. Jag har öst lovord över Second Line åtskilliga gånger dom gäller i hög grad fortfarande! Second Line avlöstes av de ärrade veteranerna i Gentleman Jim McIntosh s Jazzaholics. Kompetenta musiker med plus för den fine klarinettisten Roger Myerschough, som vi tidigare hört på klarinett och barytonsax med Phil Mason. Kapellmästare Gentleman Jim och basisten Trefor Fingers Williams har också ett förflutet hos Mason. Fingers har en otrolig teknik på gammaldags basspel; en teknik som tyvärr ofta blir självändamål. Kapellmästare Jim presenterade trevligt under ett set som väl hade lite av en vanlig dag på jobbet över sig. Efter paus kom Adrian Cox in på scenen och gjorde sitt bästa för att spela ut den ordinarie klarinettisten, vilket han f. ö.senare under kvällen gjorde i såväl Jesses New Orleans Band och Max Lagers. Något omoget! Snabb omgruppering i ösregn till Park. Jesse s New Orleans Band är alltid lika trevliga att lyssna på. Denna kväll ersattes ordinarie klarinettist Bengt Bomull Behmer (han var visst ute och seglade) av den fine altsaxofonisten Göran Eriksson, känd bl a från Kustbandet. Eriksson hade f ö
tidigare under kvällen vickat på banjo med Foggy Bottom! I det utmärkta kompet fanns som alltid Sven Ståhlberg på trummor, Tomas Ekström med sitt energiska, pumpande basspel, alltid lika pålitlige Göran Stachevsky på banjo och gitarr och sist men inte minst Lars Tidholm på piano. För dagen medverkade också sångerskan Isabella Lundgren fin röst och en tjej vi kommer att få höra mer av framöver. Plats så på scen för festivalgeneral Albrektson själv med Max Lager s New Orleans Stompers. Härligt gungande New Orleansjazz när den är som bäst, kryddat med Ulfs personliga sånginslag. 12 Ingemar W om sången Walking with the King Refrängen till denna populära sång publicerades första gången i tryck 1957 i Melodies Of Praise och upphovsmannen betecknas där som Unknown. Jag har inte sett tryckta versioner av verserna. Låten är sannolikt tämligen modern; det finns inga kända tidigare gospelinspelningar. Det handlar alltså inte om någon urgammal spiritual, men ändå är bakgrunden okänd. Prof. Alex Bradley, som var inspirationskälla för bl.a. Little Richard, gav 1959 ut en LP Walking with the King. En av melodierna har titeln Everyday I m Walking with the King, Att bandet spelat ihop sedan urminnes tider hörs verkligen på det mycket tighta samspelet. Som vanligt hanns inte allt med. Enligt samstämmiga uppgifter gjorde Larry Franco Trio succé med sin Nat King Cole-influerade musik något som jag missade, liksom flera göteborgsband. Nåväl, årets jazzfestival får trots frånvaro av mer spektakulära affischnamn med beröm godkänt! Kanske dom riktiga dragplåstren plockas fram ur arrangörernas rockärmar till nästa år, då festivalen ju firar 25-årsjubileum? Vi får se. Bosse Alftenius men även om det finns smärre melodiska och harmoniska likheter är det inte samma låt. (Det finns åtminstone fem låtar med samma titel men helt olika text/melodi.) Vid en konsert i Bakersfield, Calif. 28 maj 1954 spelade George Lewis in låten, som senare blev ett standardnummer. Det var dock inte första gången; på Book CD No10 som följde med Brian Harvey s bok om Kid Howard, The Hottest Trumpet, finns en tidigare outgiven inspelning från N.O. Museum of Fine Arts, hösten 1953. På båda inspelningarna spelas både vers och refräng med samma harmonier och i stort sett samma melodi.
13 På andra inspelningar, t.ex. med Sammy Rimington, börjar refrängen på subdominanten (dvs Ab i Eb dur.) Texten i Melodies of Praise börjar Hallelujah, I m walking with the King, d.v.s. utan det inledande Sing som såvitt jag vet förekommit i alla vokala jazzversioner. Bakersfield-konserten är bl.a. utgiven på en CD från 1996 med titeln Walking with the King (Giants of Jazz CD 53186). 1991 kom en CD med samma titel, inspelad i Örgryte nya kyrka med Carnegie Jazzband och kyrkokören (IGCD023). Även Gregg Stafford och The Easy Riders Jazz Band har givit ut en CD med samma titel (Jazz Crusade #3048), liksom också John Petters New Orleans Allstars (Rose CD1007) och French Preservation New Orleans Jazz Band (FPCD10). Följande textvariant är hämtad från Night Blooming Jazzmen s Hymn-A-Long-book Chorus: Sing Hallelujah! I m walking with the King. Praise His Holy name! Walking with the King; Sing Hallelujah! I m walking with the King; I m walking with the King Verses: My friends talk about me cause I m walking with the King. Praise His Holy name, walking with the King My friends talk about me cause I m walking with the King. Ev ry day I m walking with the King. The Devil tried to get me but I was walking with the King, Praise His Holy name, walking with the King The Devil tried to get me but I was walking with the King, Ev ry day I m walking with the King. Walking with the King är en av c:a 450 melodier / sånger som beskrivs i min kommande bok Jazz at Vespers Jazz och Religion. Jag tar tacksamt emot bindande beställningar för att säkerställa urgivningen. Detaljer finns på www.jazzhistoria.se. Ingemar Wågerman
14 FCJG Föreningen Classic Jazz 35-årsjubilerar Det har redan gått 5 år sedan föreningens 30-årsjubileum som firades med konserthusfestivalen. Nu är det dags igen! Jubileerna duggar tätt. Förra året uppmärksammades Peoria Jazzband 50 år, Swing Brothers 5 år och Vintage J.B.B 30 år och nästa år firar Tant Bertas Jasskapell 50 år och Jula 2 år i Sisjön alltid är det något att fira.. Men, nu tänker vi slå på stort.. Vad sägs om att mötas på anrika STORA TEATERN och låta den störste av våra jazzlegender LOUIS ARMSTRONG stå i fokus och och presenteras i ord, bild och ton av 12-mannabandet VINTAGE JAZZ BIG BAND??!! Så blir det. Så boka redan nu söndagen den 18 november 2012.
15 Baren: öppnar redan kl 17.00. Då möts vi alla, Louis fans, musiker, diggare, unga, gamla. Mingla, mys träffa gamla vänner över en öl eller ett glas vin. Föreställningen börjar: kl 18.00 och beräknas sluta vid 20.30 tiden. ½ tim paus. Priser: för medlemmar i Föreningen Classic Jazz Göteborg 150:- och för icke medlemmar 200:-. Biljetter: köper du på Stora Teatern, vardagar mellan 12-18 och lördagar 10-14. Du kan också köpa dem på Kapellet. Varmt välkomna till Storan den 18 november 2012 och Louis Armstrong tolkad av Vintage Jazz Big Band! Foto: Peter Claesson
16 Åter dags för Djangofestival i Samois Samois består i stort av en kyrka, tre barer, en liten livsmedelsbutik och ett bageri. Mitt i den stenbelagda backen från byns centrum, visar en oansenlig metallskylt det hus där Django levde sina sista år. Fortsätter man ytterligare ett stycke ser man Seine flyta stilla mot Paris och vidare mot Engelska kanalen. Bebyggelsen längs stränderna består av stora villor av sten som omväxlande är obebodda och förfallna eller mycket prydliga. Däremellan en lummig grönska som sträcker sig ända ner till vattnet. Trafiken på Seine är livlig. Tungt lastade flodpråmar samsas med roddbåtar från den lokala roddklubben. Många fraktpråmar har byggts om till fritidsbåtar och förtöjer i flerdubbla led längs kajerna när festivalen närmar sig. De mest attraktiva förtöjningsplatserna är vid festlön Ilie de Berqau. Strax intill ligger den lilla krogen Chez Ferdinand på vars uteservering man kan se och höra manouchens mästare sitta och jamma. Vill man inte gå in, kan man alltid sätta sig inom bekvämt hörhåll, plocka upp medhavd matsäck med lämplig dryck och avnjuta en gratiskonsert.
17 I nära anslutning till festivalområdet finns campingplatser där man kan bo om man inte är beroende av lugn och ro på nätterna, där spelas det dygnet runt. En majoritet av musikanterna är unga, sannolikt ofta musikutbildade med tanke på den musikaliska kvaliteten. Men det råder varken ålders- eller skicklighetsdiskriminering, alla är välkomna att spela. Världsstjärnor blandas med amatörer. Vid ett tält sitter Wawa Adler och spelar med några yngre förmågor och vid ett annat finner en annan av manouchens moderna mästare, Lolo Meier som knäpper fram melodiösa solon för den som vill höra på. Som vanligt stöter vi också på vår gamle bekant Hank Marvin som alltid befinner sig på eller invid festivalområdet. I år fanns han på en av campingplatserna trots att han säkert har råd med mer exklusivt boende. Festivalen i år bjöd i år i motsats till i fjol på en rejäl dos manouchemusik. Öppningsdagen innehöll på namn som Rosenberg trio, Birelli Lagrene och en ung argentinare, Gonzalo Bergara, en angenäm bekantskap. Han och kompgruppen från USA (Hot club de San Fransisco) bjöd på spelglädje, och melodiös swing. Manouchegrupper från USA tycker jag ofta har en svag anstrykning av bluegrass, vilket kanske inte alla är så förtjusta i, men som inte är helt fel. Birelli Lagrene söker sig nya vägar och experimenterade med klangfärger och distad gitarr a la John Scofield. Men Django finns kvar i hans hjärta, en ovanlig version av Djangos mästerverk Nuages framfördes med ny och spännande harmonik. Om det inte längre går att säkert placera Lagrene, är det en helt annan sak med Rosenberg trio som avslutade första kvällen. De viker inte från sitt koncept, manouche i sanslöst tempo. Tekniken är fulländad, men just därför på gränsen att bli ointresssant. Solisten Stochelo staplar arpeggion på varandra som om det gällde att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, medan kusinen Nousch på kompgitarr byter ackord fyra gånger per takt i halvminutlånga passager. Eftersom en amatör som jag vill suga åt mig så mycket som möjligt sitter jag nära scenen. Därför ser jag att Nousch efter dessa passager ger ifrån sig en suck av lättnad. Även en mästare är mänsklig. Rosenbergarna gästades av den i Frankrike mycket populäre gitarristen och sångaren Thomas Detronc som framförde några i Frankrike välkända sånger. Det var klokt av Rosenbergsarna eftersom det gav en ny dimension till deras musik, speciellt som Detronc också var en helt okej gitarrsolist.
18 Följande fyra kvällar bjöd på ett varierat utbud av swing, blues, soul och olika slags världsmusik, kletzmer, arabisk och afrikansk jazz. Festivalen bjöd på världsstjärnor som Doktor John, Al de Meola och souldrottningen Sharon Jones. Det mesta av detta litet utanför den musik som omhuldas av vår förening, men inte desto mindre innebar ett av festivalens sista framträdanden den säkerligen största musikupplevelsen jag haft. Det var Göteborgs egen världsgitarrist Ulf Wakenius som stod för den tillsammans med den koreanska sångerskan Youn Sun Nah. Denna späda varelse har en röstbehandling och omfång som man inte tror är möjligt. När hon framförde en (för den franska publiken) välkänd chanson var det dödstyst på hela festivalområdet. Tårar trillade nerför kinderna på mig och mina bänkgrannar. Wakenius som vad beträffar fingerfärdighet skulle spela skjortan av vilken som helst av de machobetonade gitarristerna på festivalen nöjde sig med en sparsmakad harmonik. Men i den dramatiska Breakfast in Bagdad där han med gitarren illustrerar hur bomberna faller över staden, kände man igen honom. Han har förutom sin virtuositet, utvecklat ett stort mått av showmanship och publiken var vild av förtjusning. Några nummer återstod av denna 33:e festival, men eftersom det inte kunde bli bättre var det lika åka hem till den hyrda lägenheten i Fontainebleau och följa EM-finalen i fotboll. Tommy Eliasson
19 Lars Ljungströmer in memoriam Min gode vän och trogne SeaSidebatteristen Lars Ljungströmer har lämnat oss. En riktig kämpe som under många år fick se det ena organet efter det andra, bit för bit, förlora sin kapacitet. I grund var det hans diabetes som ställde till det för honom. Efter en fjärde lunginflammation under knappt ett år, förmådde han inte syresätta sig längre. Lasse avled på Borås Lasarett lördagen den 13 augusti kl 07 45 där hans hustru Monica fanns vid hans sida. Det är en stor sorg och saknad som vi delar med Monica och hans övriga familj. Lasse fyllde 75 år i somras och de hade ett stort kalas i Ulricehamn. I hans välkomsttal ingick det som vid många andra tillfällen att som han sa Jag lever på övertid, bara så ni vet. Om det nu var så, var det mycket tack vare Monica, som såg till att han tog sina mediciner o.s.v. så han fick just den övertiden. Lars Ljungströmer var en av oss tre i bandet som var med när SeaSide Jazzband bidades 1983. Att spela tyckte han nog var något av de roligaste stunderna i livet. Han missade aldrig en spelning eller träning. Han kunde glatt åka 20 mil en måndagskväll, från Ulricehamn, ner till Amundön för att vara med och träna i 2 timmar. Under dessa 29 år som Lasse var med, hann vi ändå uppleva väldigt mycket roligt tillsammans i samband med spelningar, resor o.s.v. Det är många fina minnen vi har av dig Lasse som vi gläds åt och det är en stor sorg att du nu har lämnat oss Lasse vi saknar dig Hans Brusewitz
20 Classic Jazz på Kulturkalaset Ungdomarna samlar sig innan stormning av scenen Även i år har Classic Jazz medlemsband fått visa upp sig under kulturkalaset 14-19 augusti för en bredare allmänhet. Vi får väl därmed betraktas som en del i det göteborgska kulturutbudet och det känns ju bra. I år tog vi steget upp från Gustav Adolfs Torg till Kungstorgets stora scen. Imponerande storlek, loge för orkestrarna och ljudtekniker som tillhör Sveriges toppskikt. Bruce Springsteen-stuk om ni förstår vad jag menar. Solen sken mest varje dag och publiken strömmade till och förutsättningarna kunde inte varit bättre. En av dagarna hade en massa ungdomar slagit sig ner framför scenen intill kravallstaketet och de var alla kvar när bandet slutade. Det finns hopp!! Vi hade fem orkestrar som alla gjorde mycket bra ifrån sig. Först ut var Swingbrothers följt av Max Lagers New Orleans Stompers. Det var lite av försmak av nästföljande helgs stora begivenhet, Göteborgs Jazzfestival, och också en fin möjlighet att sprida information om den från scenen och genom foldrar. Flera av orkestrarna fann ett visst nöjebi att konstatera att det var första gången man spelade med kravallstaket framför scenen och det känns ju tryggt. Torsdagens band var Peoria Jazzband där Johan Johanson till publikens och alla danskars stora förtjusning sjöng sommersolen skinner (inslaget kan höras på You tube).
21 Bautaförstärkare -precis som Springsteen! Fredagens jazztimma underhöll Sir Bourbon Dixieland Band med för dagen på trumpet Klas Nilsson. Det lät riktigt bra och bandet fick en inbjudan att avnjuta gratis förtäring hos en restaurang. På lördagen underhöll Gothenburg Swing Society, svängigt, proffsigt. Jag vill också här rikta ett stort tack till såväl Kulturkalasets Kungstorgspersonal, Jenny Ollila med crew för ett mycket härligt och positivt bemötande och också till våra egna medlemsvärvare och informatörer Inger Rignell och Pelle Persson. Vi ses på Kulturkalaset 2013 i någon form! Hans Westerström
22 Swing Ambience - nytt medlemsband som håller Djangos gryta kokande! Violin: Ulrich Schmidt, Högerhänt-gitarr: Peter Sundin, Vänterhänt-gitarr: Richard Morris Bas: Varierande! (Elin Engberg i bild) Swing Ambience är en konstellation som växt fram sedan april 2012 då volinisten Ulrich Schmidt betogs av nyfikenhet kring ett utannonserat kulturprojekt på Göteborgs musikhögskola. Väl på plats i ovan nämnda lokaler möter han en vital grupp ynglingar, med Peter Sundin i spetsen, som energiskt och envist jammar loss på den ena Django Reinhardt-låten efter den andra. Efter ett par musikaliska veckor så befinner sig Ulrich och Peter på en bilfärd söderut mot Samois utanför Paris för att delta i Europas främsta Django Reinhardt-festival. Åter på plats i Götet, inspirerade till tusen och med instrumenten i högsta hugg, antas det musikaliska projektet att projicera den akustiska gypsyjazzen över hela Västra Götaland i alla former som festivalspel, bröllop och en och annan café/ restaurangockupation. Dessa tankar får gensvar i den vänster-gitarristade Richard Morris, från de brittiska öarna, och där mina damer och herrar har vi startskottet för Swing Ambience! Django Reinhardt lever! Peter Sundin
23 Classic Jazz-aktiviteter hösten 2012 s/s Marieholm 4.10 Seaside Jazzband 1.11 SWINGX 6.12 Sir Bourbon Dixieland Band Stena Danmark 12.9 Peoria Jazz Band 10.10 Tina Rahm Quintet 14.11 Instant Swing 12.12 Red Wing Restaurang Kapellet 12.9 Max Lager s N.O Stompers 19.9 Sweet Six 26.9 Skoogzsällskapet 3.10 The Novelty Band 10.10 Papa Pider s Jazz Band 17.10 Foggy Bottom Classic Jazz Band 24.10 Dixieland Rednecks 31.10 Tina Rahm Quintet 7.11 Stolbandet 14.11 Happy Jazzband 21.11 Soft & Swing 28.11 The Red Wing Band 5.12 Peoria Jazz Band 12.12 Gothenburg Swing Society 19.12 Swingbrothers Stora Teatern 18.11 JUBILEUMSKONSERT! (se sid 14-15)
24 Trumpettrio spelar läcker kammarjazz Trio con tromba är latin och betyder Trio med trumpet och det var namnet på en svensk kammarjazzgrupp som bestod av tre mästare på sina instrument, Jan Allan (1934-) på trumpet, Bengt Hallberg (1932-) på piano och Georg Riedel (1934-) på bas. Gruppen existerade bara under några korta år i början och mitten av 1980-talet, hade stora framgångar, spelade flitigt i radio och på konsertscener och gav ut fem LP-skivor men är idag ganska lite uppmärksammad, som grupp alltså, för de tre enskilda musikerna är ju i högsta grad verksamma och välkända. Därför är det en välgärning när skivbolaget Vax Records i Vaxholm i sommar har gett ut en box med Trio con tromba på fyra CD-skivor som innehåller musik från 80-talet som aldrig tidigare funnits på skiva, högklassiga studioinspelningar som allt för länge legat i gruppmedlemmarnas gömmor. På den första CD:n, där f ö även stråksextetten Uppsala Chamber Soloists medverkar, spelas verk av Riedel, Hallberg och några andra kompositörer, den andra innehåller enbart verk av Riedel, den tredje av Hallberg, och på den fjärde finner man 14 mer eller mindre kända jazzstandardlåtar. Boxen rymmer också ett mycket informativt och prydligt formgivet häfte med text av Jan Olsson om gruppen och dess medlemmar och intressanta svartvita foton från tiden då det begav sig. Häftets omslag och cd-boxen pryds av suggestiva trio- och instrumentbilder av Vaxholms-konstnärinnan Kristina Bjuhr. Musiken då? Ja, trots att musikerna är desamma och de har sina lätt igenkännbara sätt att frasera och improvisera, har de fyra CD:na har ganska olika karaktär beroende på låturvalet. Den mest lättillgängliga är naturligt nog nr 4, den med standardmelodierna, där man återfinner verkliga klassiker som I fall in love too easily, What is this thing called love, Django och Lady be good. CD nr 2 och 3 innehåller 16 kompositioner av Georg Riedel resp. 10 av Bengt Hallberg, och jag häpnar över de många vackra melodier, de flesta helt okända för mig, som finns här och som bildar underlag till spännande och njutbara solon och ensembler. CD nr 1, den med stråksextetten, är för mig den minst jazziga, den mest stramt återhållsamma, och jag märker att jag förfaller till ett mera förstrött lyssnande när den snurrar. Men jag piggnar till och lyssnar med verkligt gillande på sista spåret, Star dust i en magisk version.
Det låter verkligen alldeles oväntat fräscht och bra tyckte Bengt Hallberg enligt CD-boxens häfte, när han fick höra musiken på skivorna igen efter många år. Jag håller helt och hållet med och hoppas att många musikälskare får tillfälle att lyssna på denna grupp av världsklass, som tyvärr 25 alltså inte existerar längre och inte verkar ha några planer på att återförenas. Boxen kostar 359 kr inkl porto om man beställer den direkt från Vax Records, Rådhusgatan 14, 185 31 Vaxholm, E-post lasse.zackrisson@ telia.com tfn 08 541 308 75, hemsida www.vaxrecords.nu Bert Slättung Vår flygande reporter rapporterar från Silkeborgs jazzfestival Riverboat Jazz Festival i jylländska Silkeborg var den 46:e i ordningen! Som vanligt bjöds det på ett överdåd av orkestrar (mer än 70!) och solister. Dessa spelade för fler än 40.000 besökare detta torde göra festivalen till Nordens klart största gammaljazz-festival. Fast inte bara gammaljazz: det bjöds också rock och r&b, vilket nog är orsaken till att det fanns fler ungdomliga inslag i publiken än vad som brukar vara vanligt på den här sortens festivaler.. Man blir matt när man öppnar den späckade programbroschyren: hur ska man hinna med en bråkdel av allt som bjuds under de fyra dagarna? Det är bara att bita ihop och köra på! Som tur är, är det mesta som bjuds i konsertväg gratis bryggerier, banker och sist men inte minst Silkeborg Kommune sponsrar festivalen mycket generöst! De jazzmässiga inslagen dominerades numerärt av danska band (av varierande standard!) i revivalgenren à la Barber, Bilk och Bue. Dessa kommer vi inte att ägna oss åt i det följande; istället blir det ett litet axplock bland det enligt min uppfattning bästa på festivalen. Gamla välkända Kustbandet (som väl är ungefär årsbarn med Silkeborgfestivalen) förekom i två olika skepnader. Dels förgyllde man gator och torg med brassbandsmusik, dels konserterade man med sin storbandsmusik från sent 20-tal i Fletcher Hendersons och Luis Russels efterföljd. Som vanligt var det trombonisten Jesse Lindgren som med den äran fungerade som konferencier. Ett ungdomligt inslag stod Björn Ingelstam Band,som förutom kapellmästaren Björn på trumpet mönstrade
göteborgaren Björn Cedergren på sax, Mathias Nilsson på piano, Marcus Anderberg bas och Henrik Holst Hansen på trummor. Bandet har en mycket varierad repertoar, allt från funk till swingbetonade nummer från the American Songbook Blåsarna är mycket skickliga solister som trots den moderna framtoningen står stadigt på jazztraditionens grund. Milano Jazz Gang bestod av fem elegant smokingklädda italienare. Man bjöd på klassiska jazzrytmer från 20/30-tal - strama arrangemang och utmärkta improvisationer. Den unge pianisten imponerade mest - han visade sig också behärska trumpet och klarinett. United Nations All Stars var en kosmopolitisk samling yngre musiker, där vi kände igen Niklas Carlsson från Lerum och den danskaustraliske (?) klarinettisten Chris Tanner. Musik av högsta klass framförd av unga (nåja) och mycket drivna musiker, som verkligen inte lät tekniken ta överhanden utan lät svänget sitta i högsätet! 26 Vi sparar det bästa till sist: klarinettisten Dr Michael White och hans Liberty Jazz Band. White kommer från New Orleans och har vigt sitt liv åt att bevara den klassiska New Orleansjazzen som den spelades då det begav sig. Vid sin sida hade han två andra N.O.-musiker, trumpetaren Greg Stafford och trombonisten Lucien Barbarin (från den kända musikerfamiljen med samma namn). Dessa tre understöddes av ett dansk/tyskt komp med banjo, bas och trummor. Dessa fantastiska musiker gav den mycket talrika publiken ståpäls - ovationerna ville aldrig ta slut! Bandets klassiska New Orleans-sound var helt enkelt oförglömligt! Just a closer walk with thee blev i all sin enkelhet kanske den största höjdpunkten på en mycket lyckad festival., som verkligen gav mersmak. Per Ekander
27 Up a lazy river i Silkeborg Milano J