en tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr 1 2005, årgång 23] [tillgänglig i sin helhet via www.ssi.se] Vid skelettscintigrafi injiceras hästen med ett radiofarmakum som går till skelettet, en fosforlösning märkt med det radioaktiva ämnet teknetium, Tc-99m, vilket har en halv- Nukleärmedicin för djur I princip kan alla nukleärmedicinska undersökningar och behandlingar som görs på människor också göras på djur. Vanligast är skelettundersökningar på hästar och behandlingar av katter med radioaktivt jod. Dessa undersökningar och behandlingar utförs vid sex veterinärkliniker och djursjukhus i Sverige. Foto: SSI-info, BA innehåll 1/2005 Skyddsåtgärder för människor och miljö (ledare) 2 Missöde vid tillverkning av iridiumstrålkällor i Studsvik 5 Elektroniska persondosmätare för neutroner testas 6 Förskolebarn får höga UV-doser 8 Ny rapport från SSI:s vetenskapliga råd 9 Huvudförhandling i Ringhals AB:s miljöprövning 10 SSI rekommenderar en översyn av rutiner 11 Radon inomhus och riskerna för lungcancer 12 Omgivningskontroll för de kärntekniska 14 Nordiska sällskapet för strålskydd möts i Rättvik 15 Naturlig radioaktivitet i vatten från kommunala 16 Stafettpinnen till Lars-Erik Holm 17 Lampors och lampsystems fotobiologiska säkerhet 18 Skyddet av Nordostatlanten från radioaktiva ämnen 19 Statistik över nukleärmedicinska undersökningar 2003 20 Slutlig avställning av Barsebäck 2 och 21 Välkommen till Tylösandsveckan 22 Nukleärmedicinsk verksamhet är fortfarande ovanlig på djur och metoden är inte så känd bland veterinärer. Nukleärmedicin med gammakamera finns vid Ultuna i Uppsala och i Flyinge utanför Lund. Djursjukhuset i Strömsholm utanför Västerås, är i slutfasen av sin planering för gammakameraverksamhet. Behandling av katter utförs vid Ultuna i Uppsala, Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg och Djursjukhuset i Jönköping. Upp mot 500 skelettundersökningar på hästar och ett femtiotal behandlingar med radioaktiv jod på katter utförs årligen och antalet undersökningar och behandlingar har ökat markant de senaste tio åren. För nukleärmedicinsk verksamhet inom veterinärmedicinen krävs tillstånd från SSI, precis som med all annan verksamhet med joniserande strålning. Däremot finns för närvarande inga speciella SSI-föreskrifter förutom sådana om laboratorieverksamhet, dosgränser och avfall i allmänhet som är direkt riktade mot just denna verksamhet Därför har SSI istället bland annat speciella tillståndsvillkor som reglerar verksamheten från strålskyddssynpunkt, till exempel när det gäller strålskyddskompetens i organisationen. Skelettundersökning på häst Forts. på sid 3
Foto: Ulf Lodin Skyddsåtgärder för människor och miljö Lars-Erik Holm SSI:s generaldirektör utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare britt ekman redaktör anders blixt grafisk form bosse alenius redaktion wolfram leitz, lennart lindborg leif moberg, lars-erik paulsson upplaga 2700/4 nr per år adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben 171 16 stockholm tel 08-729 71 00 / fax 08-729 71 08 hemsida www.ssi.se issn 0280-0357 Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren. SSI har synts en hel del i media i början av året, både när det gäller ickejoniserande strålning och tillsynen av kärnenergiområdet. Det nära samarbetet mellan de nordiska strålskyddsmyndigheterna har resulterat i en samsyn om risker med UV-strålning från solarier. Budskapet till allmänheten är att användning av solarier bör undvikas (gäller inte medicinska sådana). Ungdomar under 18 år ålder och personer med UVkänslig hud avråds från att använda solarier. SSI tog 2004 initiativ till en serie seminarier för att få till stånd en dialog med berörda och intresserade grupper inom området mobiltelefoni, främst med anledning av 3G-utbyggnaden. Det andra seminariet hölls 9-10 februari med temat forskningsläget för riskbedömningen. I det sammanhanget kan också nämnas att SSI:s vetenskapliga råd för elektromagnetiska fält nyligen presenterat sin senaste rapport, och rådet uttrycker där sitt stöd för myndighetens försiktighetsattityd för lågfrekventa fält och för användning av mobiltelefon. Nyligen deltog SSI i Miljödomstolens i Vänersborg förhandlingar med anledning av Ringhals AB:s ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för verksamheten vid kärnkraftverket. I januari meddelade SSI att vi anser att Ringhals AB uppfyller kravet på bästa möjliga teknik (BAT) för den befintliga verksamheten. Vi kunde däremot inte acceptera att Ringhals AB ökar utsläppen av radioaktiva ämnen när effekten på reaktorerna höjs. Vi ansåg att Ringhals AB inte hade visat att BAT kommer att användas för att begränsa utsläppen till miljön vid en effektökning. Ökade utsläpp strider också mot de internationella åtaganden som Sverige gjort. Förhandlingarna ledde till att SSI och Ringhals AB kom överens om vilka utsläppsbegränsande åtgärder som behöver genomföras under en femårsperiod. Miljödomstolens dom väntas inom tre månader. SSI:s mätningar på soptippen Risängen utanför Skövde har visat att Ranstad Mineral AB under lång tid har deponerat avfall med alltför höga halter uran. Deponeringarna har utförts på uppdrag av Westinghouse Electric Sweden AB (WSE). SSI bedömer att WSE, som haft tillstånd att deponera cirka 400 kg uran, istället kan ha deponerat ungefär 1,5 ton. Vi ser allvarligt på det inträffade, även om vår preliminära bedömning är att avfallet inte kommer att ge några konsekvenser för människor och miljö då radioaktiviteten i avfallet är mycket låg. SSI har krävt en förklaring av WSE och har därtill lämnat över ärendet till åklagare. Lars-Erik Holm generaldirektör SSI 2 Strålskyddsnytt 1/2005
Forts. från sid 1 eringstid på sex timmar. Detta preparat koncentreras mer i de delar av skelettet som har en förhöjd ämnesomsättning, vilket man får vid bl.a. inflammationer, frakturer och i vissa tumörer. Aktiviteten som injiceras är, lite beroende på hästens storlek, cirka 5 GBq per undersökning, vilket är ungefär tio gånger högre än för en människa. Två till tre timmar efter injektionen tar man bilder av skelettet. Bildfältet hos gammakameran är ca 40 cm 40 cm. Hur många bilder som tas beror på vilken del av kroppen som ska undersökas och vad som syns på bilderna. Varje bild tar 1-2 minunter då hästen måste stå stilla. Eftersom hästar är nervösa djur behöver de ofta lugnande medel. Ofta kommer hästarna för scintigrafi när man inte har kunnat ställa någon diagnos med konventionella metoder. Ofta handlar det om hältor där man inte på röntgenbilden kunnat se något och inte heller med andra metoder kunnat påvisa var hältan sitter. Foto: SSI-info, BA Radiojodbehandling av katt Katter kan precis som människor drabbas av tyreotoxikos, d.v.s. giftstruma. Sjukdomen medför att katten får en överproduktion av sköldkörtelhormon vilket gör att den blir orolig, rastlös och förlorar i vikt. Ett behandlingsalternativ är injektion med radioaktivt jod som gör att produktionen av hormonet normaliseras. Katten injiceras då med cirka 100 MBq jod-131 (I-131), som har en halveringstid på åtta dygn. Strålskyddsproblem? Aktiviteterna som hanteras av personalen vid varje arbetsmoment vid hästundersökningarna är mycket Bild på en katt som visar upptaget av radioaktivt jod i sköldkörteln på halsen och i magen. Strålskyddsinspektör Helene Jönsson, SSI, (till höger) granskar hur ansvarig sköterska Mieth Berger (i mitten) och djurskötare Anna Löfroth (till vänster) undersöker huruvida hästen har drabbats av en inflammation eller ett benbrott i den hov som har placerats på detektorn. Notera att personalen bär blyvästar. Hästen har försetts med ljuddämpande öronmuff för att göra den mindre nervös. höga. Jämfört med människosjukvård kan dock den totala mängden aktivitet per arbetsdag vara ungefär densamma eftersom man på djursjukhusen hanterar färre»patienter«. Vid undersökningen måste minst en skötare hantera hästen hela tiden så att den är lugn och stilla. Eftersom skötaren står tätt intill hästen får hon en relativt hög dos per undersökningstillfälle. Den aktivitet som inte fastnar i skelettet kissar hästen ut och radioaktiv urin kan bli ett strålskyddsproblem, beroende på hur det hanteras. Hästarna förvaras i särskilda stall, dels för att minska strålningen från hästen till skötarna och dels för att kunna begränsa kontaminationen av radioaktivt urin. Tc-99m, sönderfaller relativt snabbt och hästen får oftast stanna kvar dagen efter undersökningen, just för att det radioaktiva läkemedlet ska hinna lämna kroppen innan den åker hem, Forts. på sid 4 1/2005 Strålskyddsnytt 3
Faktaruta Nukleärmedicin Nukleärmedicinska undersökningar är vanliga för människor och ett trettiotal sjukhus i Sverige utför ungefär 100 000 undersökningar varje år. I princip alla undersökningar som görs på människor kan också göras på djur. Undersökningen går till så att patienten får ett läkemedel som är radioaktivt, oftast Tc-99m som injiceras med spruta. Vid vissa undersökningar dricker man istället en lösning eller andas in en radioaktiv gas. Sedan, beroende på vad det är för typ av undersökning, får patienten vänta en stund innan mätningen görs. Läkemedlet söker sig till ett visst organ eller vävnad. Den vanligaste undersökningen gäller skelettet för att upptäcka tumörer, inflammationer eller frakturer, men man kan också undersöka till exempel hjärna, hjärta, lungor, njurar eller Svansfraktur Bäckenbilderna är på ett sto som stegrat sig mot sargen i ridhuset och troligen vridit svansen upp eller åt sidan. Dess djurägare hade varit på ett flertal ställen med sin häst, men eftersom hon bara var fyra år trodde alla att hon bara var»dum«och inte ville bli riden. Bild ovanifrån och från sidan. Tandfraktur Hästen vägrade att röra sej framåt och man misstänkte problem i rygg eller möjligen hältor i alla ben. När bilder togs på halsryggen kom huvudet framför kameran och tandfrakturen upptäcktes. Det gör ont att hoppa och springa fint med bett i mun om man har en fraktur! Bild från sidan och framifrån. Has Diagnosen spatt (deformerande artrit i hasens glidleder, som kan ge upphov till hälta) är vanligt på islandshästar, men förekommer även på andra hästraser. Spattförändringar syns tidigare på scintigrafi än på konventionell röntgen. Bild från sidan och framifrån. sköldkörtel. Med hjälp av det radioaktiva läkemedlet tas bilder med en gammakamera. Bilderna visar hur organet fungerar och utifrån det kan man ställa en diagnos. Ibland används enklare detektorer för att registrera funktionen i ett organ över tiden eller i cirkulations- och omsättningsstudier. Med radioaktiva läkemedel kan man också utföra behandlingar. Behandlingen går ut på att oskadliggöra de sjuka delarna av det organ eller den vävnad som inte fungerar som den ska. Den vanligaste behandlingen är sköldkörtelbehandling med radioaktivt jod, I-131, där över 2 000 behandlingar ges årligen på de svenska sjukhusen. Till skillnad från röntgenundersökningar som ger anatomiska bilder, visar nukleärmedicinska undersökningar funktionen på organet. Forts. från sid 3 så att det inte blir några stråldoser till ägaren. Efter radiojodbehandlingen måste katten stanna kvar på djursjukhuset och vara isolerad under en vecka. Den radioaktiva jod som inte tas upp av sköldkörteln försvinner ut via urin och avföring. Isoleringen är till för att skydda ägaren från strålning från katten och för att kattens urin och avföring som innehåller hög aktivitet I-131 måste hanteras på korrekt sätt. Jämfört med hästundersökningen kan det tyckas att det är strängare strålskyddsregler för katter trots att det är lägre aktivitet som behövs vid radiojodbehandlingen, men det finns skäl för reglerna. I-131 har en längre halveringstid och klingar inte av lika fort som Tc-99m (åtta dygn jämfört med sex timmar). Strålningen från I-131 har också högre energi och är därför mer genomträngande. När det gäller att ta hand om den radioaktivitet som finns i urinen så är hanteringen av kattlådan ett större strålskyddsproblem än hästboxen i stallet. Svårare med katt än häst Det är svårare att kontrollera en katt än en häst. Hästen kan placeras i stallet i sin box och stanna där utan att ägaren behöver befinna sig i närheten. Katter befinner sig inne i hemmet nära familjen och ganska ofta i ägarens knä. Är katten hemma är det svårt att undvika att leka och kela med den, speciellt om den bor hos en barnfamilj. Om katten släpps ut så går det inte att kontrollera vart den tar vägen. Alla djursjukhus som har nukleärmedicinsk verksamhet har kravet på sig att ha någon med strålskyddskompetens i sin organisation. Det kan vara en radiofysiker eller att man har avtal med sjukhusfysiker på närmsta sjukhus där det finns nukleärmedicin. Den veterinär som arbetar med nukleärmedicin måste vara erfaren inom området. Det ska också finnas rutiner för hur djuren ska hanteras och vilken information djurägaren behöver ha då djuret lämnar kliniken. Helene Jönsson och Sven Richter Strålskyddsinspektörer, SSI 4 Strålskyddsnytt 1/2005
Missöde vid tillverkning av iridiumstrålkällor i Studsvik I slutet av september 2004 detekterade en mätstation hos FOI i Ursvik utanför Stockholm utan rimlig förklaring låga halter av iridium-192 i luften. FOI kontaktade SSI och med hjälp av meteorologiska data och spridningsmodeller kunde mätresultatet kopplas geografiskt till Studsviksområdet. På en direkt förfrågan från SSI bekräftade Studsvik att ett missöde inträffat med Ir-192 den 20 september och kort därefter gjordes uppskattningar på utsläppets storlek av både SSI/FOI och Studsvik. Resultaten visade dock på orimliga skillnader; SSI/FOI:s beräkningar pekade på ett utsläpp som var mellan tiotusen och hundratusen gånger större än det som Studsvik kom fram till. Därför genomförde Studsvik och SSI mätningar i omgivningen runt Studsvik utan att hitta någon aktivitet. SSI begärde samtidigt en utförlig utredning av hela händelsen av Studsvik. Vid ett laboratorium i Studsvik tillverkas slutna strålkällor med iridium-192. I tillverkningsprocessen bestrålas först inaktivt iridium i Studsviks R2-reaktor. Därefter hanteras det starkt radioaktiva ämnet i en så kallad»hot-cell«för att skydda personalen mot den höga strålningsintensiteten och för att hindra att radioaktiva partiklar i lös form sprids till omgivningen. De stora aktivitetsmängderna ställer höga krav på lokalernas prestanda, på arbetsrutiner och på personalens kompetens. Måndagen den 20 september 2004 inträffade ett missöde där aktivitet av Ir- 192 i lös form kom ut från hot-cellen och kontaminerade laboratoriet samt en avloppskulvert i anslutning till laboratoriet. Aktivitet spreds också till omgivningen via ventilationssystemet. Missödet upptäcktes då mätutrustningen för personkontamination larmade när personalen mättes efter avslutat arbete på laboratoriet. Larmet indikerade att skyddskläder och skor var kontaminerade. Sådana mätningar utförs varje gång personer lämnar ett kontrollerat område. Eftersom mätningen av yttre kontamination inte ger någon uppfattning om radioaktiva ämnen har kommit in i kroppen fick de berörda personerna också genomgå helkroppsmätning, vilket endast visade på små intag motsvarande ca en tiondels millisievert. Mätningar i lokalerna visade att hela laboratoriet var kontaminerat samt dessutom stora delar av en avloppskulvert som står i förbindelse med detta. Däremot hittades ingen kontamination i andra näraliggande laboratorier och inte heller i reaktorhallen som ligger i anslutande byggnad. Storleksordningen på kontaminationen var 10 MBq per kvadratmeter, i normala fall ska det inte förekomma någon aktivitet alls utanför hot-cellen. Beslut togs att stoppa iridiumtillverkningen. En möjlig orsak till aktivitetsspridningen identifierades dagen efter. En golvkulvert, avsedd för avloppsledningar, som är ansluten till hotcellen är också ansluten till ett annat rum i närheten. I detta rum pågick förberedelsearbeten för ett nytt laboratorium. Golvet hade öppnats upp mot avloppskulverten vilket troligen påverkade tryckförhållandet mellan kulverten och hot-cellen. På så sätt möjliggjordes en spridning av aktivitet till laboratoriet och till kulverten. Vad man inte förstod vid denna tidpunkt var att förhållandevis stora aktivitetsmängder även spridits till omgivningen. Orsaker och åtgärder Studsviks utredning bekräftar den storleksordning på utsläppet som uppskattats vid SSI/FOI, dvs. 1-10 GBq av Ir-192. SSI vill poängtera att missödet endast har gett upphov till mycket låga stråldoser i omgivningen och att ingen personal utsatts för några nämnvärda stråldoser i samband med händelsen. Av Studsviks utredning framgår också vad som orsakat missödet. Personalen som arbetat med tillverkningen har inte gjort något fel, tvärtom så har den situation med kontaminerade utrymmen som uppstod i samband med händelsen åtgärdats på ett bra sätt. Orsakerna handlar istället om brister i lokalerna och ventilationssystemet samt underhållet av dessa. Ventilationen av hot-cellen har inte fungerat som avsett, dvs. att all luft sugs ut via ett filtrerat och övervakat ventilationssystem, utan aktivitet har under vissa tryckförhållanden också kunnat spridas till en avloppskulvert. Detta har varit möjligt genom att cellen fysiskt stått i förbindelse med kulverten. Vidare har aktivitet, vid felaktigt tryckförhållande i cellen, kunnat spridas till laboratoriet, på grund av att cellen inte är helt lufttät. Dessutom har utsuget av luft från laboratoriet varit felaktigt kopplat till en del av ventilationssystemet som varken varit filtrerat eller försett med mätutrustning och därigenom orsakat det okontrollerade utsläppet till omgivningen. För att kunna fortsatta med verksamheten har Studsvik fått vidta ett antal åtgärder: Hot-cellens förbindelse med kulverten har tätats av. Undertrycket i hot-cellen har ökat genom ett filterbyte på ventilationssystemet. Ny mätutrustning för att mäta undertryck i cellen har installerats. En direktvisande luftprovtagare med larmfunktion används nu i laboratoriet. Frånluften från laboratoriet har kopplats till ett ventilationssystem med filter och mätutrustning. En annan aspekt av händelsen rör rapporteringen till SSI och där Studsvik inte anmälde missödet till SSI inom rimlig tid. SSI fick kännedom om händelsen på en direkt fråga i samband med att FOI uppmätt aktivitet i luftfilterstationen. Studsvik har efter detta sett över sina rutiner för rapportering både internt inom organisationen och till SSI av händelser som är av intresse från strålskyddssynpunkt. Slutligen kan noteras att Studsviks har beslutat att avveckla driften av R2-reaktorn (se artikel på annan plats i denna Strålskyddsnytt). En direkt följd blir att också tillverkningen av strålkällor upphör efter första halvåret 2005. Peter Hofvander Verksamhetansvarig, SSI 1/2005 Strålskyddsnytt 5
Elektroniska persondosmätare för neutroner testas Direktvisande persondosmätare är attraktiva ur flera synpunkter. Bland annat ser man direkt efter ett utfört arbetsmoment eller en arbetsdag hur stor dos arbetet har krävt. Med en direktvisande mätare kan en person lättare optimera sina arbetsrutiner eftersom han kan jämföra dosvärden för samma arbetsuppgift utförd på olika sätt. Med passiva mätare får han däremot dosbeskedet efter kanske en månad då minnet av arbetat kan ha bleknat. Om en person misstänker att han har blivit onödigt bestrålad slipper han dessutom vänta länge på besked. 6 Strålskyddsnytt 1/2005 För fotoner finns sedan flera år användbara elektroniska persondosmätare. För neutroner har däremot bra instrument saknats. EU-kommissionen stöder för närvarande projektet EVIDOS 1 (Evaluation of Individual Dosimetry in Mixed Neutron and Photon Radiation Fields), som granskar dagens och kanske morgondagens instrument. Syftet med projektet är att utvärdera särskilt nya konstruktioner av persondosmätare för blandade strålfält. Koordinator för kontraktet är Helmut Schuhmacher vid tyska PTB, Braunschweig 2. Förutom persondosmätare testas också ett antal handinstrument av vilka ett par är prototyper. Referensvärden bestäms med spektrometri (Bonner-sfärer används) i kombination med riktnings- och energifördelningar för neutronerna bestämda på fantom. Med den informationen kan sedan persondosekvivalent, effektiv dos och miljödosekvivalent beräknas. För bestämningarna av riktnings- och energifördelning på fantom används också nyutvecklad teknik. Hittills har mätningar gjorts kring en kokarvattenreaktor, en transportbehållare, en kärnbränsletillverkningsanläggning, samt en forskningsreaktor. Mätningar har också utförts vid Ringhalsverket (i november 2004), men därifrån är inte mätresultaten sammanställda. Handinstrumenten visar i allmänhet korrekta värden inom ±50 procent för miljödosekvivalenten. Det är en noggrannhet som kan accepteras i de flesta strålskyddssammanhang. Mätresultaten från mätkampanjen vid kärnbränsletillverkningsanläggningen har nyligen publicerats (Vanhavere et al, 2004) och några av resultaten därifrån återges här, fig.1-2. De två figurerna visar resultaten för de olika persondosmätarna. Den Elektronisk persondosmätare Foto: SSI-info, BA första figuren visar resultatet när MOX-bränsle ligger i ett rack och andelen termiska neutroner är mycket litet. I det andra fallet mäts utanför ett förråd av MOX-bränsle där andelen termiska neutroner är stort. Detektorerna ska förstås bestämma persondosekvivalenten, Hp(10). Detektorernas namn eller fabrikat visas på x-axeln. Apparaternas prestanda Aloka PDM-313, PTB DOS- 2002, Saphydose-n samt Siemens EPD N och N2 är elektroniska dosmätare baserade på halvledardetektorer. (Skillnaden mellan Siemens två mätare är att den förra detekterar nästan enbart termiska neutroner). PSI DISN utnyttjar direct ion storage-tekniken och utvärderas efteråt på elektronisk väg. BTI-BDT (optimerad för långsamma neutroner), BTI-PND (optimerad för snabba neutroner) samt DIMNP är bubbeldetektorer, av vilka den senare utvärderas elektroniskt. NRPB och PSI utnyttjar passiva CR-39-detektorer, som utgörs av plastfilmer i vilka partikelspår Figur 1. Resultat med persondosmätare nära oskärmat MOX-bränsle (från mätningar vid Belgonucléaire). Referensvärdena för persondosekvivalent och miljödosekvivalent anges av den streckade linjen respektive punktlinjen.
etsas fram i efterhand. Den här tekniken används rutinmässigt på många håll. Några av de elektroniska detektorerna finns kommersiellt tillgängliga medan ett par är på väg ut på marknaden. I allmänhet är resultaten mycket sämre än för handinstrumenten och standardavvikelsen ligger i allmänhet på mellan 50 och 100 procent. Figurerna visar att den etablerade passiva mättekniken med CR 39 (använda av NRPB och PSI) fungerar väl i dessa spektra. Siemens EPD N, som enbart registrerar termiska neutroner avviker kraftigt. En annan detektor som också är optimerad för termiska energier är bubbeldetektorn BTI-BDT som också mäter för låga värden. När denna detektor kombineras med en bubbeldetektor optimerad för snabba neutroner blir resultatet en överskattning (SCK- CEN PND+BDT). Bubbeldetektorkonstruktionen från DIMNP visar bra resultat i båda mätpunkterna. Från mätningar kring en kokarvattenreaktor och en transportbehållare finns liknande resultat beskrivna (Luzsik-Badhra et al, 2003). En utförligare rapportering om projektet kommer vid den europeiska mötet om persondosimetri i Wien IM2005 11 15 april, 2005 (http:// Figur 2. Resultat med persondosmätare från mätningar i ett förråd för MOX-bränsle (Belgonucléaire). Den streckade linjen och punktlinjen anger referensvärdena för persondosekvivalent respektive miljödosekvivalent. im2005.healthphysics.at). Projektet kommer att avslutas under 2005. Andra viktiga egenskaper Förutom att persondosmätare ska vara rättvisande finns andra egenskaper som är viktiga; vilken är den lägsta detekterbara dosen, hur reagerar mätarna på höga doser, tål dosmätarna en krävande arbetsmiljö med t.ex. buller och hög temperatur, vad händer om dosimetern tappas i golvet. Inga av dessa egenskaper testas i projektet. Lennart Lindborg och Jan-Erik Kyllönen Myndighetsspecialist respektive utredare, SSI Referenser: F. Vanhavere, D. Bartlett, T. Bolognese- Milsztajn, M. Boschung, M. Coeck, G. Curzio, F. d Errico, A. Fiechtner, J. Kyllönen, V. Lacoste, T. Lahaye, L. Lindborg, M. Luszik- Bhadra, C. Molinos, H. Muller, M. Reginatto, H. Schuhmacher, R. Tanner. Evaluation of Individual Monitoring in Mixed Neutron/ Photon Fields: Mid-Term Results from the EVIDOS Project. Report to the Solid State Conference Yale University, 2005. Luszik-Bhadra, M. et al. (18 authors) EVI- DOS: Optimisation of individual monitoring in mixed neutron/photon fields at workplaces of the nuclear fuel cycle. Contribution to 4th ISOE European workshop on occupational exposure management at NPPs, Lyon, France 24-26 March 2004, published on website http://isoe.cepn.asso.fr/. 1 Contract No:FIKR-CT-2001-00175, European Commission, 2001. 2 Övriga deltagande institutioner är Institut de Radioprotection et de Sûreté Nucléaire, IRSN (Frankrike) Dipartemento di Ingeneria Meccanica, Nucleare e della Produzione, DIMNP (Italien), National Radiological Protection Board, NRPB (England), Studiecentrum voor Kernenergie-Centre d étude nucléaire, SCK-CEN Belgien, Statens strålskyddsinstitut, SSI, samt Paul Scherrer Institut, PSI (Schweiz). Lars Engstedt har gått bort En trogen och högt uppskattad rådgivare och diskussionspartner för SSI och många andra organisationer har lämnat oss i och med att professor Lars Engstedt avlidit vid 84 års ålder. Lars Engstedt är säkerligen känd för de flesta av Strålskyddsnytts läsare som förste ordförande i den svenska avdelningen av Läkare mot kärnvapen (SLMK) och som sådan en gigant som bidrog oerhört till att skapa respekt för rörelsen, i Sverige och internationellt inom moderorganisationen IPPNW. Sakligheten var hans styrka därvidlag, han var mycket mån om att varje utsaga om kärnvapnen och deras effekter skulle vara vetenskapligt välunderbyggd. När han senare engagerade sig i effekter av Tjernobylolyckan och de sovjetiska utsläppen i Khyshtym och Techa-floden ställde han samma krav på sig själv och sin omgivning att varken underskatta eller överdriva strålningseffekter utan beskriva precis vad som hänt. Han hade samtidigt en imponerande förmåga att rekrytera nya medlemmar till SLMK och parallella yrkesföreningar mot kärnvapen, inte minst bland oss som då arbetade vid SSI. Många känner också till att han hade renässansmänniskans bredd han var inte bara en skicklig läkare, utan om man ville artbestämma en sällsynt blomma, eller kanske ville förhöra sig om bästa översättningen av en rysk glosa, kunde man också med förtroende vända sig till Lars Engstedt. För alla oss som träffat och känt Lars var han dessutom en underbart blid, vänlig och entusiastisk person, alltid redo att ställa sina encyklopediska kunskaper till förfogande, aldrig beredd att sätta sig på någon hög häst utan ständigt färdig att med den nyfikne vetenskapsmannens öppenhet ompröva sina erfarenheter. Livet är litet tommare utan Lars, men själv skulle denne optimistiske man antagligen hellre ha velat glädjas åt att det hela tiden kommer nya uppstudsiga doktorander med skojiga idéer. Jack Valentin 1/2005 Strålskyddsnytt 7
Förskolebarn får höga UV-doser Under perioden maj-juni exponeras svenska förskolebarn som leker utomhus i genomsnitt varje dag för så mycket sol att UV-dosen skulle kunna orsaka huderytem! Skugga, till exempel från träd, är därför ett viktigt solskydd. Flygfoton över daghemmen Nora Herrgård i Danderyd (ovan) och Visselpipan i Upplands-Väsby (nedan) visar vilka stora skillnader i skuggighet som föreligger. Dessutom rör barn sig mer på lummiga gårdar, enligt projektledaren dr Cecilia Boldeman, Stockholms läns landsting. SSI har, i samverkan med Centrum för Folkhälsa vid Stockholms läns landsting, drivit projektet SCAM- PER* för att studera hur olika förskolemiljöer inverkar på barnens UV-doser. Elva förskolor spridda i Stockholms län, från Upplands Väsby i norr till Haninge i söder, har medverkat i projektet, som är en del av ett större barnhälsoprojekt och som totalt har omfattat 199 barn. Barnens UV-doser har under tolv vardagar i perioden 24/5-9/6 2004 mätts med dosimetrar av en speciell plastfilm (polysulfon) som registrerar vilken ackumulerad UV-dos den har utsatts för. Genom att jämföra med dosimetrar utplacerade dygnsvis på taken hos några av förskolorna och vid SSI:s mätstation i Solna, där det även finns andra UV-mätinstrument, har dosimetrarnas noggrannhet kunnat verifieras. Barnens doser har satts i relation till den totala mängden UV-strålning vid varje förskola, både genomsnittligt för mätperiodens hela dagar och för barnens vistelsetid ute. Det senare har förverkligats tack vare ett annat projekt i EU:s regi (COST726), där en forskare vid EU:s Joint Research Centre i Ispra i Italien med hjälp av satellitdata har beräknat hur den globala UV-strålningen ändrats halvtimmesvis i de områden och under de dagar projektet pågick. Genomsnittlig UV-dos vid de olika förskolorna har varierat med mellan fyra och tio procent av den UVstrålning som en horisontell yta med fri horisont skulle få från morgon till kväll (»global«uv-strålning). Emellertid är förskolebarn inte ute hela dagen utan under begränsade tider på för- och eftermiddag. Uttryckt i andel av den globala UV-strålningen under barnens faktiska utevistelse varierade den genomsnittliga UVdosen vid de olika förskolorna med mellan tio och fyrtio procent. I absoluta mått varierade genomsnittlig exponering för erytemeffektiv ultraviolett strålning per dag vid förskolorna ungefär mellan 100 och 270 J/m². Utan personligt solskydd (klädsel, solhatt) kan cirka 200 J/m² medföra hudrodnad (erytem) hos känslig ljus hy. Den yttre förskolemiljöns utformning har visat sig avgörande för barnens UV-doser. På förskolor där populära lekredskap på sommaren är skuggade får barnen lägre UV-doser än på förskolor där motsvarande lekredskap står fritt och är utsatta för stark sol. Förskolegårdarnas skuggighet har dokumenterats, dels med panoramabilder av himmelsvyn vid olika lekinstallationer sett nedifrån av en kamera med fiskögonoptik och dels genom flygfotografering av förskolegårdarna från helikopter. Resultaten av studien visar tydligare betydelsen av den yttre miljöns utformning än vad en tidigare mindre pilotstudie har gjort (se Strålskyddsnytt 4:2002). Barn som vistas på»kala«dagisgårdar som saknar skuggiga miljöer får mer än dubbelt så hög UV-exponering som barn på förskolor med lummiga gårdar. Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI *SCAMPER betyder»skutta, hoppa«på engelska och står för Sunshades and Children s mental, motor and physical abilities in skillpromoting Environments. 8 Strålskyddsnytt 1/2005
Ny rapport från SSI:s vetenskapliga råd för elektromagnetiska fält SSI:s vetenskapliga råd för elektromagnetiska fält, EMF, lämnade sin rapport för 2004 till generaldirektören strax före jul förra året. Rådet har med utgångspunkt från bl.a. två WHO-symposier diskuterat dels barns känslighet för elektromagnetiska fält, dels olika typer av symtom från sådana. De har också tittat på eventuell påverkan av låga nivåer av EMF på kognitiva funktioner och gått igenom resultaten från några omfattande EU-projekt inom området. Dessutom diskuterar rådet de resultat som hittills kommit från den internationella INTERPHONEstudien. Rådet uttrycker sitt stöd för den försiktighetsattityd som SSI intagit både för extremt lågfrekventa fält och för användning av mobiltelefon. SSI:s vetenskapliga råd för elektromagnetiska fält tillkom under 2002 och har lämnat två rapporter till SSI för åren 2003 och 2004. Dessa publiceras inom kort tillsammans i SSI:s rapportserie. SSI har under januari månad diskuterat 2004 års rapport internt på myndigheten. Några av dess viktigare konstateranden följer nedan. SSI avser inte, med anledning av rådets rapport, att vidta några ytterligare åtgärder utöver vad som tidigare gjorts. Barns känslighet När det gäller barns känslighet för elektromagnetiska fält konstaterar rådet i rapporten att det i stort sett saknas relevanta studier för bedömning av om barn är känsligare än vuxna för elektromagnetiska fält. Man betonar att frånvaron av observerade effekter inte behöver betyda att exponeringen är riskfri, särskilt som studier som fokuserar på barn saknas. SSI och övriga nordiska strålskyddsmyndigheter skriver i ett gemensamt ställningstagande att onödig exponering från mobiltelefoner bör undvikas, t.ex. genom att använda handsfree som minskar exponeringen till huvudet avsevärt. Denna försiktighetsattityd, som baseras på kunskapsluckor och viss vetenskaplig osäkerhet, gäller såväl barn och ungdomar som vuxna, och det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn informeras om detta. Rådet menar också att kunskapen generellt är ganska dålig om vilka exponeringar som allmänheten utsätts för från radiofrekvent strålning från egen mobiltelefon, andras telefoner, mobilbasstationer, radio- och TV-sändare mm. De mätningar som utförts har ofta gjorts på platser med förmodat hög exponering. Särskilt saknas kunskap om vilken totalexponering som olika individer är utsatta för under t.ex. ett dygn. Rådet uppmanar SSI att studera detta för olika individer i olika miljöer. Teknik för detta har tidigare saknats, men nu finns personliga exponeringsmätare kommersiellt tillgängliga. SSI håller på att ta fram ett miljöövervakningsprogram för elektromagnetiska fält. Under 2004 gjordes mätningar av radiofrekventa fält i Ekerö och Solna kommuner, delvis på samma platser där mätningar gjorts tidigare. En sammanställning av tidigare mätningar runt om i landet pågår. Symtom Här finner rådet att det för extremt lågfrekventa fält (t.ex. magnetfält från kraftledningar) inte finns några studier som visar på orsakssamband mellan fälten och förekomsten av symtom. För radiofrekventa fält (t.ex. mobiltelefoni) är antalet studier för litet för att tillåta några säkra slutsatser, men det finns inga studier (förutom den holländska TNO-studien som antyder ett minskat välbefinnande vid exponeringsnivåer som ligger under gällande riktvärden) som tyder på något samband. Resultaten från TNO-studien behöver bekräftas innan man kan ta ställning till dem. Upprepningar pågår vid tre olika laboratorier. För kognitiva funktioner/neurofysiologi, sömn, EEG och minnesstudier finns ett antal studier som antyder olika samband. Bilden är något oklar, men rådet konstaterar att de eventuella effekter som möjligen skulle kunna förekomma knappast kan sägas innebära några skadliga hälsoeffekter. Några aktuella EU- studier REFLEX-studien har väckt en del uppmärksamhet i media. Forskargruppen bakom REFLEX har i sin sammanfattning gjort helt klart att resultaten från studien inte utgör något bevis för ett orsakssamband mellan exponering för elektromagnetiska fält och skadliga hälsoeffekter och att detta inte heller varit syftet med studien. SSI:s vetenskapliga råd menar att det är förvånande att man sett effekter av radiofrekvent strålning i ett smalt intervall av SARvärden, att man måste invänta publicering i vetenskapliga tidskrifter och att resultaten måste bekräftas i andra studier. I CEMFEC-projektet har man studerat samverkande cancerframkallande effekter mellan exponering för radiofrekvent strålning av GSM-typ och ett välkänt cancerframkallande kemiskt ämne. Slutsatsen blir att några sådana effekter inte är troliga i den här experimentella modellen. I projektet PERFORM B har studier in vitro och in vivo genomförts för att försöka reproducera resultat från tidigare studier, i enlighet med WHO:s forskningsagenda för EMF-området. Tidigare kontroversiella resultat av Lai och medarbetare kunde inte kunnat upprepas och resultaten i stort tolkas som att det inte är troligt att radiofrekvent strålning skulle kunna orsaka allvarliga störningar av försöksdjurs beteende. INTERPHONE-studien INTERPHONE är en internationell studie med 13 deltagande länder som leds av WHO:s cancerforskningsinstitut IARC (International Agency for Research on Cancer). Syftet är att undersöka eventuella samband mellan användning av mobiltelefon och några olika typer av tumörer i huvudet (tumör på hörselnerven och två typer hjärntumörer, gliom och meningiom). Den svenska delen av INTERPHO- NE-studien från Institutet för Miljömedicin på Karolinska Institutet rapporterar en ökad risk för tumör på hörselnerven för personer som använt Forts. på sid 10 1/2005 Strålskyddsnytt 9
Huvudförhandling i Ringhals AB:s miljöprövning De åtaganden om reducering av utsläppen av radioaktiva ämnen som Ringhals AB gjorde i samband med Miljödomstolens i Vänersborg huvudförhandling den 2-4 februari innebar att SSI kunde tillstyrka företagets ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för befintlig och utökad verksamhet. Ringhals AB ansökte i februari 2003 om tillstånd enligt miljöbalken för befintlig och utökad verksamhet vid Ringhals kärnkraftverk. Ansökan omfattade hela verksamheten vid kärnkraftverket, allt innanför staketgränsen. Även planerad utökad verksamhet såsom utökad vattenverksamhet och effekthöjningar vid kärnkraftblocken omfattades av ansökan. I bedömningen av ansökan har förutom det material som inkommit i ansökan och dess kompletteringar, också ingått information från samrådsmöten och syn vid Ringhalsverket. Processen avslutades med att miljödomstolen höll huvudförhandling i målet. I och med denna ska domstolen ha tillräckligt material för att kunna avkunna miljödom. SSI har granskat och yttrat sig över ansökan och ett antal kompletteringar som Ringhals AB inlämnat till domstolen. SSI har också deltagit i samrådsmöten och den undersökning på platsen som domstolen genomförde i samband med en muntlig förberedelse hösten 2003.»Bästa möjliga teknik«användande av»bästa möjliga teknik«(bat) är central i miljöbalken. Detta är också ett krav i SSI:s föreskrifter om utsläppsbegränsning från kärntekniska anläggningar. Den fråga som kom att bli avgörande för SSI:s bedömning av ansökan från Ringhals AB var om de utsläppsbegränsande system vid Ringhalsanläggningen uppfyllde kraven på BAT. I januari 2005 lämnade SSI till miljödomstolen i Vänersborg ett utlåtande som innebar att befintliga system för begränsning av radioaktiva utsläpp med nuvarande effektuttag uppfyller kraven på bästa möjliga teknik. De planerade effektökningarna kommer Ringhals kärnkraftverk. emellertid att leda till ökade utsläpp av radioaktiva ämnen. SSI ansåg att Ringhals AB inte visat att BAT kommer att användas på utsläppsbegränsande system efter en effektökning. Ökade utsläpp är inte heller förenligt med de internationella åtaganden som Sverige gjort för att reducera radioaktiva utsläpp, främst enligt OSPARkonventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten. SSI ansåg dessutom att investeringar för att öka reaktoreffekten bör inkludera kostnader för ett bättre miljöskydd. För verksamheten efter en effektökning ansåg SSI att det behövdes ett mer detaljerat underlag anpassat för den reaktor, eller reaktorer, som avses få ökad effekt. SSI tillstyrkte därför inte ansökan i sin helhet före huvudförhandlingen. Huvudförhandlingen med miljödomstolen i Vänersborg ägde rum den 2-4 februari i Varberg. Vid förhandlingen deltog förutom miljödomstol och representanter för Ringhals AB också företrädare för SSI, SKI, fiskeriverket, länsstyrelsen, kommunen samt allmänheten och närboende. SSI och Ringhals AB är nu överens Dagarna före förhandlingen presenterade Ringhals AB ett mer detaljerat förslag till vilka åtgärder man avsåg att vidta och vilka åtgärder som kommer att utredas vidare i syfte att reducera utsläppen samt åtgärder som inte kommer att utredas vidare. Under huvudförhandlingen presenterade SSI vad myndigheten ansåg vara BAT med utgångspunkt från den inlaga där Ringhals presenterat sin syn på BAT. Ringhals accepterade SSI:s förslag och under förhandlingens gång kom SSI och Ringhals AB överens om vilka utsläppsbegränsande åtgärder som successivt behöver genomföras under en femårsperiod. Med de utsläppsreduceringar som detta medför drog SSI slutsatsen att BAT kommer att vara uppfyllt. Miljödomstolens dom väntas inom cirka tre månader. Johanna Sandwall och Leif Moberg Strålskyddsinspektör resp. myndighetsspecialist, SSI Forts. från sid 9 rapport från vetenskapliga rådet mobiltelefon längre tid än 10 år. Inga samband kan ses för kortare användningstid än 10 år. Resultat från övriga delstudier som har långa användningstider, bl.a. Norge, Finland och Storbritannien måste avvaktas innan man drar några slutsatser. Den svenska studien ser inga samband mellan användning av mobiltelefon och gliom eller meningiom. Rådets sammansättning förändras SSI:s generaldirektör har nyligen förordnat rådet för ytterligare en treårsperiod. Två medlemmar av rådet har slutat, professor John Malcolm Harrington från Storbritannien och professor Eduard David från Tyskland. Ersättare för de två som slutat utses senare. Övriga medlemmar fortsätter. Lars Mjönes Verksamhetsansvarig, SSI 10 Strålskyddsnytt 1/2005
Stråldosmiljön utanför lokaler där apparater som utsänder joniserande strålning används måste vara känd och stråldoserna rimligt låga. Detta gäller för många apparater, exempelvis röntgenutrustning, inom sjukvården, hos tandläkar- och veterinärkliniker och i forskningsverksamhet. Specifika förhållanden t.ex. apparattyp, lokalens storlek, användning och accepterade stråldosnivåer bestämmer behovet av strålskärmning i väggar, golv och tak. SSI rekommenderar en översyn av rutiner kring strålskärmning i lokaler där joniserande strålning används Beräkningar av strålskärmning kräver strålskyddskunskap och utförs exempelvis av sjukhusfysiker för strålbehandlingsrum på sjukhusen. Statens strålskyddsinstituts föreskrifter SSI FS 1991:1-3 slår fast dimensioneringen av strålskärmningen i röntgenrum. I många fall betraktas stråldosnivåerna oftast som så låga att personer kan vistas utanför rummen utan restriktioner och att personalen inte alltid behöver bära persondosimeter. Detta gäller särskilt för röntgenrum. Efter en nyligen rapporterad händelse med bristfälligt strålskydd i ett röntgenrum rekommenderar SSI att alla verksamhetsutövare ser över, och vid behov förbättrar, sina rutiner för kontroll och dokumentation av strålskyddet. Rapporterad händelse om otillräckligt strålskärmad lokal Nyligen påträffades ett röntgenrum där man efter flera ombyggnationer under en lång tidsperiod, inte hade sett till att det fanns adekvat strålskydd i vissa delar av rummets väggar. Lokalen bredvid saknade tillräcklig strålskärmning och användes för att utvärdera röntgenbilder. Att rummet var otillräckligt strålskärmat upptäcktes av en slump när en av personalens rockar med persondosimeter förvarades under en lång period i den angränsande lokalen. När sjukhuset granskade personalstråldoserna kunde de upprepade gånger konstatera en för personen onormalt hög stråldos, upp till 0,4 msv per månad. Även om detta inte är någon hög stråldos för röntgenpersonal utreddes orsaken. När man gjorde mätningar utanför rummet kunde man konstatera att tillräckligt strålskydd saknades. Man utredde även konsekvensen av detta genom att kontrollera samtliga personalstråldoser under fyra år tillbaka. Ingen i personalen hade under denna period fått en årsdos över 1 msv. Konsekvensen hade naturligtvis kunnat bli en annan om lokalen bredvid röntgenrummet hade används till något annat. I detta fall har de som beslutat om ombyggnationerna inte varit medvetna om att strålskärmning behövs runt röntgenapparater och någon strålskyddsexpert hade inte tillfrågats vid ombyggnationen. Olika rum kan ha olika strålskärmning De röntgenrum som finns idag har uppförts vid olika tidpunkter med olika tillvägagångssätt för hur strålskyddet dimensionerades och därför kan de ha olika strålskärmning. För vissa rum som uppfördes före 1991 har man tagit speciella hänsyn både till vilken utrustning som fanns i rummet och hur verksamheten utanför rummet såg ut. För andra rum har man mer eller mindre standardmässigt använt en strålskärmning motsvarande 2 mm bly. Efter 1991 regleras strålskärmningen av föreskrifterna SSI FS 1991:1-3. Här anpassas kraven i någon mån till vilken typ av röntgenapparat som finns i rummet och vilka typer av undersökningar som görs. Ansökningar om dispens från föreskrifterna har förekommit, eftersom man ibland har ansett det av kostnadsskäl eller praktiska skäl finns orsaker till en lägre strålskärmning än vad föreskrifterna fastställer. När SSI har beviljat en dispens har detta skett under de förutsättningar som angivits i ansökan; det handlar då ofta om apparatspecifika detaljer eller andra speciella förutsättningar för verksamheten. Dessutom har dispensen ofta åtföljts av särskilda villkor exempelvis om röntgenrörets placering i rummet. Långt efter det att en dispens beviljats för ett rum, kan alltså verksamheten ha ändrats så att dispensen upphört att gälla. Beslutsfattare och strålskyddsexpert måste samarbeta Hur ska man undvika otillräcklig strålskärmning? Strålskyddet måste vara dokumenterat och eventuella dispenser från strålskyddsföreskrifterna bör åtfölja dessa strålskyddsritningar. Dokumentationen bör efterfrågas då man startar ny verksamhet i befintliga lokaler och mätningar av stråldosnivåer utanför rummen är i de flesta fall nödvändig för att säkerställa att man efter ny- och ombyggnationer fått den strålskärmning man beställt. Det är också viktigt att ett system för samverkan mellan beslutsfattare och strålskyddsexpert finns och fungerar. Det finns en rad olika strålskyddsfrågor som måste beaktas och det kan både vara billigast och mest praktiskt att överväga dessa innan byggnationer påbörjas. SSI kommer att vid framtida inspektioner ägna denna aspekt av strålskyddet större uppmärksamhet. Anja Almén Strålskyddsinspektör, SSI 1/2005 Strålskyddsnytt 11
Analys av sammanslagna individuella data från 13 studier Radon inomhus och riskerna för lungcancer Det var studier på gruvarbetare som exponerats för höga radonhalter som först påvisade att radon orsakade lungcancer. Dessa män var dock även utsatta för andra ämnen som påverkar hälsan och dessutom exponerade för en högre radonhalt än vad allmänheten normalt utsätts för. Hur farligt var då radon för folk i gemen? Bostadsstudier initierades på många håll i världen på 1980-talet och under 1990-talet presenterades resultat från flera enskilda epidemiologiska studier runt om i Europa. Resultaten överensstämde i de allra flesta fall med varandra, men var för sig var studierna för små för säkra slutsatser. En sammanslagning av studierna (en»poolning«) har därför pågått under ett par år och resultatet publicerades i British Medical Journal i december. Radondöttrar, det vill säga radonets sönderfallsprodukter som är skadliga vid inandning, kan fastna på olika håll i luftrör och lungor. Det är därför svårt att beräkna vilken stråldos kroppen exponeras för från dem. Riskerna med radon studeras därför genom epidemiologiska fall-kontrollstudier där man samlar individuella fakta om personer som drabbats av lungcancer. Cancerfallen matchas sedan mot kontrollpersoner med samma kön, liknande ålder och levnadsmönster. Information om personernas rökvanor är av särskild betydelse. Radonmätningar görs i de bostäder där personerna bott under stor del av sitt liv för att kartlägga vilken radonhalt de har exponerats för. I poolningsprojektet har man slagit samman individuella data från tretton fall-kontrollstudier för att få ett bättre underlag för riskbedömningar. Tre av studierna är utförda i Sverige. Projektet har letts av Sarah Darby vid Oxfords universitet med Rolf Falk från SSI samt Göran Pershagen och Frederik Lagarde från Karolinska institutet som svenska deltagare. I det sammanslagna materialet ingår endast de fall där rökvanorna varit kända. Antalet lungcancerfall i materialet uppgår till 7 148 och antalet kontrollpersoner är 14 208. Uppgifter har samlats in om radonhalt i bostäder där personerna bott i 5-35 år före lungcancerdiagnosen. I cancerfallens bostäder uppmättes en medelhalt av radon på 104 Bq/m³ (becquerel per kubikmeter) och i kontrollpersonernas 97 Bq/m³. Tidigare gruvarbetarstudier antyder att den radonhalt man utsatts för 5-14 år innan diagnos spelar störst roll, medan exponeringen längre tillbaka har något mindre inverkan. En tidsvägning av mätresultaten är därför nödvändig. Radonhalten kan variera med tiden och ger en viss osäkerhet i resultaten. Osäkerhet uppkommer också i de uppskattningar som man tvingats göra för de hus som hade rivits. Observerat samband exponering-risk När man delade in fallen och kontrollerna i sju grupper utifrån den radonhalt de hade exponerats för, kunde man se ett linjärt samband mellan exponering och risk. Detta var signifikant även vid halter under 200 Bq/m³, vilket man inte hade kunnat visa tidigare. Detta betyder att risker med radon även finns vid radonhalter som ligger under våra rikt- och gränsvärden. De flesta individer i studien hade varit bosatta i hus med radonhalter under 200 Bq/m³. Efter att korrigeringar gjorts mot osäkerhet i mätningar och detaljerad stratifiering med hänsyn till rökning kan man se att den relativa risken ökar med 16 procent per 100 Bq/m³. Detta är signifikant för både rökare och aldrig-rökare. Tittar man sedan närmare på den kumulativa absoluta risken att drabbas av lungcancer av radon så ser man tydligt att det är rökare och personer som nyligen slutat röka som är riskgruppen. Risken för en aldrig-rökare att få lungcancer av radon är liten. Det här beror på att den ursprungsrisk som rökare har att få lungcancer redan utan tillskott av radon är betydligt högre än för en icke rökare. Med ett påslag på 16 procent per 100 Bq/m³ ökar risken i snabbare takt för rökare än för icke rökare. Risken för en 75-åring som aldrig rökt att drabbas av lungcancer är vid 0, 100 och 400 Bq/m³ 0,4, 0,5 respektive 0,7 procent. Om 75- åringen däremot vore rökare ligger ursprungsrisken på 10 procent och därefter 12 och 16 procent vid de nämnda radonhalterna. Det här betyder att rökare har cirka 25 gånger 12 Strålskyddsnytt 1/2005