katolskt magasin # 12 Tiden inne för Jesu ankomst Syrier behöver vår solidaritet Religionen i integrationen Porträtt: Henrik Roelvink

# 12 7 december 2012 Pris 40 kr Tiden inne för Jesu ankomst Syrier behöver vår solidaritet Religionen i integrationen Porträtt: Henrik Roelvink katolskt magasin

# 12 katolskt magasin 7 december 2012 Årg 87. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: 018 13 61 40 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 40 eller 070 321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel. 021 12 73 20 eller 0708 659 333 Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel. 070 771 12 95 Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 41 eller 0733 500 168 Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 42 Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr 1 2013 utkommer 11 /1 2013. Manusstopp 16/12 2012. För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: jungfru maria och jesusbarnet, det centrala partiet i en 1700-talskrubba från neapel (se elisabeth stengårds artikel på sidan 34). foto: bayerisches nationalmuseum, münchen Ur innehållet Biskopen: Stiftet måste spara pengar sidan 4 Tiotusentals nya flyktingar i Sverige: Katolikers solidaritet sätts på prov sidan 5 Nya kardinaler visar på universalitet sidan 6 Rätt till surrogatmödrar? sidan 8 Spanskspråkiga missionen i serien om nationell själavård sidan 9 Församlingsreportage från 150-årsfirande Kristus Konungen i Göteborg sidan 12 Vykort från Alina Maric i Liberia sidan 17 Tema Polen: Helgedom vigd åt Guds barmhärtighet sidan 20 Henrik Roelvink, präst, franciskan, ekumen, fängelsesjälavårdare sidan 23 Kroppens teologi, sista avsnittet sidan 28 Anders Piltz ser på Andra Vatikankonciliet 50 år efter dess inledning sidan 30 Stiftets körsatsning ger resultat sidan 36 Bok- och musiktips inför julen sidan 40 Cordelia Edvardson in memoriam sidan 43 Kryssa och gissa i Km:s jultävlingar sidan 47 Anna Dunér om julen i barnböcker sidan 50

ledare sid. 3 Kardinal Luis Antonio Tagle om avgudar och Gud En av de sex nya kardinaler som presenteras på sidan 6 är Luis Antonio Tagle, ärkebiskop av Manila. I en artikel i Km 2/2012 skrev vi om Tagle som en man med starkt engagemang för miljöfrågor och utsatta: Han hade ingen bil utan tog bussen varje dag, han inbjöd tiggarna framför domkyrkan att äta lunch med honom Nedanstående betraktelse, som vi återger i utdrag, skrev han i oktober, kort tid innan han utsågs till kardinal. Här får orden fungera som ledare i advent. Den som vänder sig till avgudar tappar lätt medkänslan med de svaga. Kyrkan som förmedlar Kristi liv, och som bär fram hans offer, kan inte fly undan uppgiften att driva ut de falska gudar som tillbes av världen. Alltför många människor har ersatt den sanne guden med avgudar: med ocker, inflytande, oskäliga nöjen, kontrollbehov. Men om vi tillber falska gudar lägger vi samtidigt våra liv i deras händer. Falska gudar tjänar i själva verket egot. Genom att tillbe dem sätter vi egna prioriteringar framför andra människors liv och nonchalerar själva skapelsen. Hur många fabriksarbetare är det inte som går miste om en försvarbar lön för arbetet de utför, därför att andra gör sig oskäliga vinster? Hur många kvinnor faller inte offer för gudar som dominerar och tyranniserar? Hur många barn för andras lusta? Hur många träd, floder och höjder har inte skövlats för att tillfredsställa framåtskridandets gud? Hur många förblir fattiga till följd av andras lystnad? Hur många försvarslösa människor offras för nationers säkerhet? Vi vet att det finns de som använder religionen för egna syften och som därmed i själva verket vänder sig bort från sin Herre. Vi är alltför ofta blinda för både Gud och människor eftersom vi först och främst ser till oss själva. Kanske drivs vi av ett andligt högmod och låter andra möta ett avvisande beteende rigida uttalanden när de borde få möta Gud. Jag störs av att det finns människor som inte alls känner mig men som likafullt menar att det faktum att jag är biskop automatiskt gör att jag står närmare Gud än vad de någonsin kommer att göra. Det är som om mina ord skulle vara Guds ord, som om mina önskningar vore Guds, min vrede Guds, mina handlingar liktydiga med Guds handlingar. Om jag inte aktar mig kan jag börja att själv uppleva mig på samma sätt: förutsätta att jag ska utspisas med första klassens mat och dryck, tjäna en hel del pengar, ha bil, ett hus, bemötas med underdånighet och smicker. Och så blir jag Gud. Jag kan bli så tillfreds med min status, och de fördelar som hör dit, att jag blir okänslig för andras nöd och för vad ett värnande om skapelsen innebär. Jag vill dela med mig av vad jag upplevde i samband med torghandeln i Imus, vår stiftsstad. En lördagsmorgon gick jag dit. Jag ville veta vad varorna kostade och jag ville ta kontakt med försäljarna. Då mötte jag en kvinna med frukt och grönsaker i sitt stånd. Hon var en av dem som regelbundet brukade komma till mässan. Klockan var inte mer än tio men hon höll redan på att packa ihop och stänga och jag frågade henne varför. Hon sa: Jag är med i en bönegrupp och vi möts i kväll. Jag ansvarar för en del av förberedelserna och jag vill komma i god tid. När jag hörde det tog min pragmatiska sida över: Vår Herre förstår om du blir kvar här ett tag till. Du har en familj att försörja, inkomsterna är viktiga för dig. Du kan vara förvissad om att Herren begriper. Hon log och svarade: Herren har hjälpt mig så många gånger. Vi är inte förmögna i min familj men vi har tillräckligt att leva av. Varför skulle jag oroa mig? Hon tittade kärleksfullt på mig och sa: Är inte du biskop? Är det inte din uppgift att ge mig mod och stödja mig i min tro? Jag kände mig besvärad. Men genom denna kvinna fick jag erfara vad sann tillbedjan är. Jag, den i vår kultur, som anses representera Gud, hade misslyckats med att förmedla vem Gud är. Kvinnan bar fram sig själv som ett offer och hon var förvissad om att Gud älskade henne och hennes familj. För mig kom hon att manifestera Guds närvaro. Hon hade tagit med sig det eukaristiska offret, och närvaron av Jesus, från den storslagna katedralen till avskrädet på torget. Jag är övertygad om att Gud gladde sig. Översättning: Margareta Murray-Nyman Advent och jul står för dörren och vi vill gärna tillönska alla läsare en god helg. Vi vill också tacka er som på olika sätt bidragit till tidningens innehåll under året som varit. Vi hoppas att vi får upprätthålla kontakten med er och nya Km-läsare under år 2013. Margareta Murray-Nyman Birgit Ahlberg-Hyse Mattias Lindström Sofia Wahlstedt

sid. 4 aktuellt Kännbar sparplan i stiftet Byggprojekt läggs på is och anslag till församlingarna krymper. Det är följden av stiftets ansträngda ekonomi. Vi har ibland varit lite väl generösa, säger biskop Anders Arborelius. I ett brev till stiftets församlingar och organ skriver biskopen att kostnaderna har skenat iväg för reparationer, kyrkbyggen och köp av nya kyrkor. Många projekt har blivit mycket dyrare än vad de har budgeterats för, förklarar han för Km. Eftersom stiftsledningen har haft som policy att inte belasta församlingarna med lån har merkostnaderna hamnat här. Det har spritt sig en uppfattning att stiftet automatiskt går in och betalar alla kostnader men så blir det inte längre, framhåller han. Som traditionen bjuder kommer Livets söndag att uppmärksammas i stiftets kyrkor Tredje söndagen i Advent. Kollekten tas då upp till Livets fond som administreras av Respekt, och som sedan 2002 delat ut över 1,7 miljoner till ändamål och organisationer som arbetar för livets okränkbarhet. I år har 186 000 kronor fördelats på 14 ändamål. Till dem som beviljats bidrag hör Tro och Ljus, ekumenisk rörelse för personer med förståndshandikapp, S:ta Eugenia och Caritas S:t Lars, de senare för besöksverksamhet på Malmskillnadsgatan och flyktingförvar. I samband med gudstjänsterna kommer listor för underskrifter, som stöder ett upprop för att stoppa EU-finansiering av forskning på mänskliga embryon, att finnas tillgängliga. Om minst Det går inte heller att räkna med att kyrkoavgiften ska täcka allt. Intäkterna ökar inte som de borde. Det beror på att många katoliker inte är registrerade trots att de tillgodogör sig församlingarnas tjänster. Ett exempel på projekt som ligger på is ett tag framöver är kaldéernas påbörjade kyrkbygge i Södertälje. Byggkostnaderna tycks bli dubbelt så stora som ursprungligen projekterades. Nybyggen och köp av kyrkor hör också till det som skjuts på framtiden. Biskopen vet att det har framförts kritik mot höga kostnader för biskopsämbetet. Även där måste vi naturligtvis se över alla kostnader och vara sparsamma, säger han. Alla måste spara de närmaste åren för att vi ska få balans i ekonomin. Birgit Ahlberg-Hyse Livets söndag kollekt och upprop Upprop. Ett upprop för att stoppa forskning på mänskliga embyron kommer att uppmärksammas på Tredje söndagen i Advent. 1 miljon människor i Europa (15 000 i Sverige) senast 10 maj 2013 skriver under uppropet kommer EU-kommissionen att tvingas behandla initiativet. Margareta Murray-Nyman Sveriges kristna råd firar 20-årsjubileum 20 år har gått sedan Sveriges kristna råd, SKR, bildades och Svenska ekumeniska nämnden, SEN, upplöstes. Fyra kyrkofamiljer ortodoxa och österländska kyrkor, lutherska kyrkor, frikyrkofamiljen och Romerskkatolska kyrkan är medlemmar av SKR. En viktig uppgift för rådet har alltsedan starten varit att uppmärksamma när enskilda människor kommer i kläm. Ett exempel på detta är när kyrkorna, tillsammans med ytterligare 64 organisationer, under fasteoch påsktiden 2005 tog initiativet till Påskuppropet för en humanare flyktingpolitik. Vi frågar biskop Anders vad medlemskapet i SKR betytt för stiftet, Under dessa 20 år har det byggts upp ett gott och familjärt förhållande mellan kyrkorna och samfunden. Även om det kan råda stora skillnader i trosfrågor och etiska ställningstaganden har vi bevarat en öppenhet och respekt för varandra. De årliga kyrkoledardagarna betyder mycket. Även om vi inte alltid kan gå ut gemensamt i känsliga frågor så förs samtalen internt. Inför jubileet släpps skriften Kyrkorna tillsammans 20 år med Sveriges kristna råd där företrädare för medlemskyrkorna delar med sig av drömmar och visioner Margareta Murray-Nyman Fotnot: I styrelsen för Sveriges kristna råd sitter, för Katolska kyrkan, biskop Anders Arborelius och handläggaren för ekumenik pater Fredrik Emanuelson. Det rullande ordförandeskapet innehades 2011 av biskop Anders. Ordförande från och med 2012 är Pelle Hörnmark.

aktuellt sid. 5 Tiotusentals flyktingar söker hjälp i Sverige Situationen för flyktingar i Sverige är mycket allvarlig. Bristen på bostäder och arbete är större än någonsin. Det säger George Joseph, stiftets och Caritas ansvarige i flykting- och migrationsfrågor, och menar att både församlingars och enskilda katolikers solidaritet sätts på prov. För varje dag som går förvärras flyktingsituationen. När Km talade med George Joseph, före pressläggningen för någon vecka sedan, hade Migrationsverket ärenden som gällde cirka 45 000 personer. Men dagligen kommer flera hundra nya asylsökande, framför allt från Syrien. Ständigt får vi rapporter i media om det allvarliga läget i Syrien. För närvarande snabbhanterar Migrationsverket ansökningar från syrier, berättar George Joseph. De flesta flyr till grannländerna Libanon, Jordanien och Turkiet. Men även Sverige känner av inbördeskriget. Hittills har cirka 6 000 syrier kommit hit. Alla får uppehållstillstånd, permanent eller tillfälligt för tre år. De flesta som kommer är kristna eller tillhör andra minorieter. Tittar man på den totala mängden flyktingar i Sverige är en akut uppgift för Migrationsverket att skaffa tak över huvudet för alla. Man hyr allt för att erbjuda tillfälliga bostäder: campingplatser, stugbyar och statliga anläggningar. Ett grundläggande problem är den minskade tillgången på lägenheter. År 2000 fanns det cirka 65 000 lediga lägenheter. I år finns det bara omkring 12 000. George Joseph vill vädja till landets katoliker att tänka efter om de kan hjälpa dem som kommer. Någon kanske har ett fritidshus som inte används nu och som skulle kunna upplåtas en kort tid för flyktingar innan de får en permanent bostad. Men inte alltid behövs stora insatser. Det räcker långt med att vara öppen för de flyktingar man möter, kanske bjuda hem Tänkvärd affisch. George Joseph, stiftets och Caritas ansvarige för flykting- och migrationsfrågor, framför en affisch som säger mycket om vårt ansvar för dem som hemsöks av krig. dem på ett mål mat och lyssna på deras berättelse, helt enkelt visa medmänsklighet. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Insamling i Sverige Syriernas situation engagerar många i Sverige. Och årets adventskollekt i vårt stift ska gå till dem som flyr från Syrien till Libanon, Jordanien och Turkiet. I Km nr 11 sade msgr Stjepan Biletic, ansvarig för stiftets karitativa arbete, att en kvarts miljon människor har flytt till Syriens grannländer och är beroende av hjälp utifrån för att klara sig i de nya miljöerna. Stiftets katoliker har i dagarna fått ett brev om adventsinsamlingen. Stiftets insamlingskonto: Bg. 5810 1312 Km rättar om gåvor till Haiti I artikeln om Haiti, som var införd i Km nr 11, var informationen felaktig beträffande gåvor till det jordbävningsdrabbade landet. Det är inte så att diakon Björn Håkonsson har skänkt cirka 90 000 kronor från försäljningen av sin senaste bok. I ett mail till redaktionen skriver han: Det är bokens läsare som frivilligt har inbetalat så mycket till Caritas på min uppmaning. I övrigt blev det roligt nog ytterligare 12 000 kronor som ungdomar fick in, bland annat genom att framföra två av teaterpjäserna i boken. Och Björn Håkonsson har mer positiv information: Utöver vad som sägs i artikeln har S:ta Maria folkhögskola direkt bidragit med flera hundra tusen kronor och också skickat personal och volontärer till skolan Nôtre Dame d Altagrace fem gånger sedan 2010.

sid. 6 aktuellt Nya kardinaler från världskyrkan Det händer ytterst sällan att påven utnämner nya kardinaler flera gånger på ett år. Den 19 februari i år utökade han kardinalskollegiet med 22 nya namn, mestadels representanter för den romerska kurian, främst européer och bland dem flera italienare. Den 24 november tillkom ytterligare sex nya namn, som Benedikt XVI hade tillkännagivit i oktober. De sex skulle komplettera och fullfölja utnämningsomgången från i våras. Nu gällde valet en grupp stiftsbiskopar från Afrika, Asien och Latinamerika, plus två representanter för de katolska orientaliska kyrkorna samt en kurial ämbetsman. Detta skall synliggöra att kyrkan är en gemenskap av alla folk och talar alla språk, som påven sade vid biskopssynoden. Likaså skall det vara ett tecken inför nyevangeliseringen som nu har inletts, betonade han. Den maronitiske patriarken Bechara Boutros Rai residerar i Libanon och var påvens gästgivare då han besökte Beirut tidigare i höst. Den utnämningen kan ses som en påvlig solidaritetsförklaring med en trängd kyrka i en region som hemsöks av kriser. Detsamma gäller för indiern Baselios Cleemis Thottunkal, ärkebiskop av Trivandrum och överhuvud för de syromalankariska katolikerna i Indien. De troende i hans kyrka utsätts gång på gång för våldsamma angrepp från radikala hinduer. Den tredje är ärkebiskop John Olorunfemi Onaiyekan, i Nigerias huvudstad Abuja. Han är en av Afrikas viktigaste kyrkoledare och mångårig ordförande i den afrikanska biskopskonferensen SECAM. Hans land, Nigeria, har det näst största antalet katoliker i Afrika. Bechara Boutros Rai Baselios Cleemis Thottunkal John Olorunfemi Onaiyekan Ärkebiskopen av Manila, Luis Antonio Tagle, är överhuvud för de 75 miljonerna katoliker på Filippinerna och en av de ledande bland de asiatiska biskoparna. Landet har det tredje största antalet katoliker i världen. Tagle, med sina 55 år yngst i kardinalskollegiet, väckte uppmärksamhet på synoden med sina krav på en ödmjukare och enklare kyrka med större förmåga till tystnad. Onaiyekan fick beröm för sin balanserade syn på islam. Trots de ständiga attackerna från den islamistiska rörelsen Boko Haram betonade han att de kristna i Nigeria inte ser sig utsatta för massivt förtryck från muslimerna. De två betraktas av många som tänkbara efterträdare på påvestolen. Ärkebiskop Rubén Salazar Gómez i Bogota blev den tredje kolombianen i kardinalskollegiet och den ende som får Luis Antonio Tagle Rubén Salazar Gómez James Michael Harvey rösta vid ett påveval. Hans landsmän har redan passerat åldersstrecket 80 år. Den stora överraskningen var James Michael Harvey, prefekt för det påvliga hushållet sedan 24 år tillbaka. Harvey, vatikandiplomat från USA, fick titeln ärkepräst vid den påvliga basilikan San Paolo. Med de sex nya namnen har kardinalskollgiet nu uppnått den traditionella övre gränsen om 120 medlemmar som har rätt att rösta vid ett påveval. 89 kardinaler har passerat åldersgränsen 80 år. I övrigt har kardinalerna rådgivande uppgifter vid biskopssynoder, kabinettssammanträden med påven och konsistorier som påven sammankallar. Kaj Engelhart

aktuellt inrikes sid. 7 Från statskyrka till religionsfrihet Visst spelar religionen roll i migranternas integration. Det kunde ingen förneka när studieförbundet Bilda i slutet av oktober inbjöd till ett seminarium i Sankta Eugenia som handlade om det nya Sverige. Frågan gällde snarare om religionen tillåts vara en positiv kraft. Samtalet utgjorde den tredje delen i den seminarieserie om religionens roll i samhället som arrangerats av Bilda, Sändaren, Katolskt Forum, Signum, Religion & Samhälle, Uppsala Universitet, EU och Newmaninstitutet. Fyra panelexperter gav varsin insyn i ämnet. Fram till 1950-talet var Sverige ett enhetssamhälle med bara enstaka katoliker och muslimer, nu finns det minst 100 000 praktiserande i båda religionerna. Det är dags för nytänkande i gamla Svedala. Professor Klas Borell betonade att Sverige är ett i stort sett tolerant land som under de senaste 50 åren anpassat sig väl till migranterna. De flesta nya församlingar samarbetar också själva med stat och kommun i ett internt integrationsarbete enligt gammal svensk folkbildningstradition. Varje tendens till islamofobi eller extremism är inte ens förhandlingsbar, sa Borell. I stället måste vi ta vara på allt gott arbete och ge människor frihet att utöva sin religion. Jag tror inte på informationsinsatser utan på möten på gräsrotsnivå. Integration gäller lika mycket den som kommer som den som tar emot, sa doktoranden Lisa Pelling. Det är ett möte mellan det nya gamla och det nya. Vi måste förstå att människor kan ha flera hemländer på en gång och att en religion med internationell utsträckning är ett värdefullt transnationellt band. Nyanlända finner stöd och självrespekt i sin kyrka, sin moské. Även om man socialt får en lägre status i sitt nya Immigrantreligioner. Kunniga panelsamtalare i Sankta Eugenia, från vänster Klas Borell, Lisa Pelling, Anders Mellbourn och Önver Cetrez. Ahre Hamednacas lämnade mötet tidigare eftersom han omgavs av livvakter efter mordhot. hemland kan man få betyda mycket i sin församling. Pelling gjorde en intressant jämförelse mellan det religiösa USA och det sekulära Sverige. I USA har man vant sig vid att olika typer av religion präglat landet under lång tid. Men i många länder i Europa har en statskyrka dominerat och tagit assimilering för given. I denna tid behöver vi nya identiteter i stället för gamla, vi behöver både accep tera kontinuitet, och förändra, sa Önver Cetrez, lektor i religionspsykologi. Risken finns att vi infödda svenskar överordnar oss själva, ser oss som själva normen. Religion har en stor, stor betydelse, sa Ahre Hamednacas. Men risken finns att vårt sekulära samhälle skrämmer de nyanlända. Hamednacas strider mot hedersrelaterat våld och är socialdemokratisk riksdagsman. Han är också motståndare till friskolor, som han anser har en isolationistisk effekt, och fick på så sätt i gång en av kvällens diskussioner bland åhörarna. En publikfråga gällde samhällets religionsrädsla, till exempel när det gäller bidrag till ungdomsverksamhet. Och vem har monopol på att representera ett land eller en kultur? Däremot väckte det inga frågor när seminariets ordförande Anders Mellbourn berättade att många svenska frikyrkor vitaliserats genom invandringen, bland annat en stor missionskyrka som berett plats åt många nyanlända migranter från Irak. Text och foto: Kerstin Elworth

sid. 8 aktuellt inrikes Surrogatmoderskap mänsklig rättighet? Samtalskvällen Att hyra en livmoder arrangerades av Respekt på Lunds stadsbibliotek 31 oktober, då frågan om legalisering av surrogatmoderskap, när en kvinna bär ett barn åt ett annat par, är aktuell sedan riksdagen beslutat att tillsätta en utredning. Att ämnet berör var uppenbart. Nils- Eric Sahlin, professor i medicinsk etik i Lund, tyckte sig se hur surrogatmoderskap vittnar om ett race to the bottom inom fertilitetsindustrin, alltså tävlingen om att vinna genom att erbjuda mest utan etisk reflektion. Han menar att surrogatmoderskap bygger på exploatering av kvinnor även om man hämtar hem företeelsen till Sverige och förbjuder betalning. Vi kommer aldrig att kunna få bukt med Porschen i garaget, det vill säga risken för inofficiell betalning. Publiken höll med om att det inte alltid är rätt att legalisera något för att få bukt med exploatering utomlands, och det drogs bland annat paralleller till prostitution. Sahlin talade även om reklamationsrätt, om föräldrarna ångrar sig eller om barnet bär på en sjukdom. Han berättade om den bestörtning det väckt efter att en dansk spermiedonator visat sig ge en ärftlig sjukdom vidare. De kvinnor som fått barn från honom upplevde att de blivit lurade, eftersom de menade att en viss kvalitet förväntas när man köper en produkt. Slutligen talade Sahlin om de miljontals barn som dör i svält varje år, och att det är vårt uppdrag att fixa de problem vi har, inte skapa nya. Kerstin Hedberg Nykvist, docent i pediatrisk omvårdnad i Uppsala, talade om anknytningen mellan mamma och barn på fosterstadiet. Nyfödda har separerats från sin mamma i alla tider, men med surrogatmoderskap planerar man aktivt separationen, trots att forskning visat att nyfödda som tas omhand av främlingar Panel i het fråga. Respekt bjöd in till samtal om surrogatmoderskap. I panelen satt (från vänster) Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik i Lund, Kerstin Hedberg Nykvist, docent i pediatrisk omvårdnad i Uppsala, Anders Åkesson, regionråd i Skåne och Axel Carlberg, doktor i etik. Foto: Benedicta Lindberg visar tydliga tecken på att vilja dra sig undan. Sedan ställdes följande frågor: Vem bestämmer vilken fosterdiagnostik som ska göras? Vad sker om fostret har en sjukdom? Om barnet föds för tidigt och behöver vård, vem tar ansvaret? Vad gör man om det blir tvillingar? Hur hanterar man de ekonomiska konsekvenser graviditeten kan få för kvinnan? Hedberg Nykvist påminde om att varje graviditet kan vara livshotande, och att surrogatmoderskap är en klassfråga: kvinnor bidrar till familjens försörjning genom att hyra ut sin kropp. Man verkar även frångå barnperspektivet, och talar om rätten till barn. Anders Åkesson, regionråd i Skåne (mp), framhöll att det grundläggande är att skydda barnet, och ser utredningen som nödvändig. Surrogatbarn är önskade och välkomna, och har inte sämre förutsättningar än andra adopterade barn, och då ensamstående män och homosexuella har svårt att adoptera kan detta vara deras enda möjlighet. Åkesson menade att om företeelsen legaliseras här, flyttar vi ifrån att använda andras livmödrar. Axel Carlberg, doktor i etik, gav en översikt över olika trostraditioners hållning till genetik, det ofödda livet och människans roll i skapelsen. Han förklarade hur människolivets värde blivit ett infekterat ämne i kristen etik och visade, hur katoliker och ortodoxa framhåller ofödda som en person i vardande med attribut och rättigheter, medan protestanter ofta är mer pragmatiska. Hedberg Nykvist sammanfattade kvällen: man kan inte anse det vara en mänsklig rättighet att få barn, det kommer att ta pengar från lidande med verkliga vårdbehov, och politiker kommer att behöva mod och vara beredda på att inte kunna vara alla till lags. Helena D Arcy ordförande i Respekt

missioner i stiftet sid. 9 nationell själavård Undervisning, mässor och mat i spanskspråkiga missionen Snart 60 år gammal och fortfarande mycket livaktig är stiftets spanskspråkiga själavård som samlar katoliker från ett 15-tal länder, de flesta i Latinamerika. Men i Stockholm märker missionen av de sämre ekonomiska förhållandena i Spanien. Många invandrar därifrån nu och de kan få svenskundervisning, mässor och mat i missionen som också hjälper till att hitta bostäder. På Skånegatan 65 har den spanskspråkiga missionen övertagit SUK:s gamla lokaler som har fräschats upp och fått andra ändamål. Den nye rektorn Cristian Vargas har inrett det stora samlingsrummet som kapell. Små korsvägsbilder hänger på väggarna och vid bortre kortväggen finns ett nybyggt litet kor. Mässa firas varje tisdag och fredag. En skjutdörr kan dras för när rummet ska användas till missionens övriga aktiviteter. Här har vi fester för helgon som betyder något speciellt för oss, till exempel Vår Fru av Guadalupe, berättar syster Yolanda, en av de fyra karmelitsystrar som arbetar inom missionen. Nytt kapell. Den snart 60-åriga spanskspråkiga missionen i Stockholm har fått nya lokaler där det största rummet används flitigt, bland annat för mässor. Här ordnas också ungdomssamlingar, trosundervisning, bibelstudium, vidareutbildning för kateketer och möten för missionens bönegrupper. En stor verksamhet, som fyller lokalen två gånger i veckan, är svenskundervisningen för nyanlända. Dit har flera anslutit sig den senaste tiden och det är ett tecken på att många som kommer från det ekonomiskt krisdrabbade Spanien söker sig till kyrkan för att få hjälp. Men alla vill inte bara lära sig det nya språket. Många har mer basala behov, nämligen att äta sig mätta och få någonstans att bo. Vi har svårt att ordna bostäder men flera gånger i veckan bjuder vi på mat. Medan Km är på besök kommer ett gäng glada volontärer med matkassar för att hjälpa systrarna att laga en måltid. Karmelitsystrar har funnits i spanska missionen i Stockholm i elva år. Syster Yolanda är den enda som är kvar från starten. De andra tre, Elsa, Aquilina Forts.

sid. 10 missioner i stiftet Systrarna håller ihop missionen Två av fyra. I elva år har karmelitsystrar från Latinamerika arbetat i missionen i Stockholm. Här är syster Yolanda Padrón och syster Melania Garcia. och Melania, har kommit vid olika tillfällen under de senaste fem åren. Syster Aquilina är från Peru, de övriga från Mexiko. Vårt sociala arbete är viktigt och det märks tydligt just nu, säger syster Yolanda. Men i vårt uppdrag finns också evangelisation. Målet varje dag är att hjälpa människor att hålla sin tro levande för att de ska göra med sina liv vad Gud vill. Så tillsammans med fader Cristian reflekterar vi över hur vi ska göra i liturgi och i religiös utbildning för att hjälpa på olika nivåer, vuxna, ungdomar och barn. Och så lägger hon till: Jag älskar mitt arbete i Sverige! Systrarna är mycket viktiga. De är prästernas händer och håller ihop hela missionen. Det säger msgr Andrés Bernar som har varit den spanskspråkiga missionens rektor i Stockholm i flera år. Missionen har fått sina präster från olika länder under årens lopp. I mitten av 1990-talet gick pater Andrzej Konopka OFMCap in som rektor. Andrés Bernar började hjälpa till i missionen 2004, samma år som han flyttade från Spanien för att tjänstgöra inom Opus Dei. Jag hade ingen aning om hur en mission fungerade men arbetet blev mycket givande. 2006 blev han rektor för missionen och det uppdraget hade han, bredvid Opus Dei, fram till för drygt ett år sedan då en präst från Colombia, fader Cristian Vargas, anlände. Denna höst är dock fader Cristian på långsemester i hemlandet och fader Andrés har gått in som ersättare. Så när Km gör reportaget om missionen blir det honom vi träffar. De fyra karmelitsystrarna nämner han först. De gör ett ovärderligt arbete för att hålla ihop den stora gruppen spansktalande katoliker som kommer från ett 15- tal olika länder, mest från Mellan- och Sydamerika men nu också från Spanien. Arbetslösheten driver dem hit. De lockas till Sverige som de tror är paradiset men vet inte att Caritas och den katolska församlingen inte har resurser att ge särskilt mycket materiell hjälp. Men i nöden blir det ännu viktigare att missionen fungerar som katolsk gemenskap och så småningom som en sluss in i det svenska samhället, menar fader Andrés. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: En viktig grupp i missionen är MEC som är en rörelse för äkta par. MEC presenteras i nästa nummer av Km. Konfirmationsminne. 15 ungdomar konfirmerades i den spanskspråkiga missionen i våras. Av dem ser vi, tillsammans med prästerna, från vänster Nelson Reyes, Victor Manuel Osinaga, fader Andrés Bernar, Mariana Suarez, biskop Anders Arborelius OCD, fader Cristian Vargas, Patricia Oliveira och Karenn Guerra Alvarez. Nästa vår ska 25 ungdomar konfirmeras.

missioner i stiftet sid. 11 Engagerade medhjälpare. Vid konfirmationen i våras träffade vi två unga kvinnor, Yenny Lopes och Karina Betancourt, som stöttar syster Yolanda i hennes arbete med konfirmanderna. Båda är mycket duktiga. Yenny går i gymnasiet och Karina arbetar och ändå engagerar de sig i missionen, både som kateketer och i ungdomsgruppen, säger syster Yolanda. Yenny, till vänster, kommer från Bolivia och Karina, till höger, är ursprungligen från Equador. Missionen behövs för att hjälpa folk att stanna i Katolska kyrkan. Annars försvinner de till lutherska kyrkor. Varje söndag firas mässa på spanska i domkyrkan och uppåt 600 personer brukar komma. Samtidigt vet fader Andrés att tusentals med spanskspråkig bakgrund inte har någon kontakt med Kyrkan. Vid bröllop, dop och begravningar kommer många som annars inte deltar i mässan. Men varje gång brukar det vara någon ny som stannar kvar och går in i missionens verksamhet. Då är det viktigt att det finns en struktur för den spanskspråkiga missionen med mässor, präster och systrar. Han beskriver olika kategorier inom missionen: De som kommer hit när de är under 40 lär sig det nödvändiga för att skaffa jobb och klara sig. Somliga lämnar missionen men de låter döpa sina barn i Katolska kyrkan och många vill att barnen ska ha trosundervisning på spanska så vi har stora konfirmandkullar. Ungdomarna är hemmastadda i Sverige men många stannar ändå kvar i missionen eftersom vi har en bra verksamhet för dem. Ett exempel är uppföljningen för dem som har konfirmerats, Jovenes de Teresa de Lisieux. Blandäktenskapen blir allt vanligare. De vigs katolskt men den svenska parten konverterar sällan, åtminstone inte under de första åren. Det måste man respektera och lita på att Gud kan ge tron till dem. Det stora bekymret kan vara de gamla. De medelålders tar hit sina föräldrar för att de ska få en bra ålderdom. De kan ingen svenska och har svårt att komma in i det svenska samhället. Risken blir att de hamnar i sociala ghetton. Därför har vi svenskundervisning och trosundervisning för alla åldrar. Den spanskspråkiga missionen kommer att leva vidare. Vi kan inte uppmana folk att börja gå i mässa på svenska. De måste vilja det själva, säger fader Andrés. Och det handlar inte bara om språket utan om hur man gestaltar liturgin. Man har ofta processioner och man sjunger mycket, och på ett mer populärt sätt, i en mässa på spanska och då känner folk sig hemma. Andrés Bernar citerar vad biskop Anders har sagt flera gånger: Latinamerikanerna ger oss glädje. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Älskad helgonbild. Vår Fru av Guadalupe firas av latinamerikaner den 12 december. Motivet härrör från en uppenbarelse som indianen Juan Diego fick 1531 i Guadalupe i Mexico. Han blev uppmanad av Jungfru Maria att bygga en kyrka på den plats där hon visade sig för honom flera gånger. Denna bild hänger i Domkyrkan. Juan Diego helgonförklarades 2002 och firas den 9 december. Fotnot: I nästa nummer av Km besöker vi den spanskspråkiga missionen i Göteborg. Spanskspråkiga missionen Grundades i Stockholm 1954. Då kom invandrare från Spanien och med egna präster. Oroligheter i Latinamerika förde många flyktingar och invandrare till Sverige, på 1970-talet från Chile och Uruguay, på 1980-talet från Peru, Bolivia och El Salvador. Senare har människor kommit från hela Sydoch Centralamerika och missionen omfattar ett 15-tal länder. Under det senaste året har invandringen från Spanien ökat markant på grund av den ekonomiska krisen där. I dag finns spanskspråkig mission även i Göteborg och Malmö.

sid. 12 vår församling Egna rosenkransar. Femåringarna Emmanuel Hana, Francisco Dinh och Paula Decaro bekantar sig med sina rosenkransar tillsammans med kateketen Maria Collinder. Kristus Konungen i Göteborg 150-åring med unga medlemmar Kristus Konungens församling i Göteborg är landets näst äldsta, 150 år, men kyrkoherden Tobias Unnerstål ansvarar inte för någon åldrig hjord. Av församlingens drygt 5 000 medlemmar är 2 000 under 18 år. Vi inleder vårt församlingsbesök hos trosundervisningens yngsta. Söndagsundervisningens förskolegrupp har vuxit bara sedan starten i höstas och är nu uppe i 18 barn. Det är fint att också de yngre barnen tycker det är roligt att komma till söndagsundervisningen, säger kateketen Maria Collinder som till sin hjälp i gruppen har maken Torbjörn och Fabiana Alfaro. När Km hälsar på har fader Mariusz Porebski, kaplan i Kristus Konungen, just firat en familjemässa i kyrkan där barnvagnarna trängdes utefter långväggarna. Men inte bara barnfamiljer deltog utan lika mycket de som såg ut att vara mor- och farföräldrar. Den här söndagen är speciell eftersom fader Tobias kommer och välsignar små rosenkransar som barnen har gjort själva, med tio glaspärlor och ett kors, att bäras runt handleden. Eget skapande är viktigt, säger Maria som själv är konstnärligt verksam. I många år har jag arbetat med konsthantverk, bland annat med keramik och tovning av ull från egna får. Jag har samlat på mig bibliska figurer i naturmaterial och rekvisita med hus, träd, skogar, berg och mycket annat som kommer väl till pass nu.

vår församling sid. 13 Hon tänker låta barnen använda figurerna och bygga miljöer kring dem för att gestalta söndagarnas teman och kyrkoårets högtider. Då får vi en gemensam upplevelse och en egen erfarenhet av budskapet. När det passar spelar vi upp ett enkelt drama för varandra på söndagens tema. Maria vet att arbetssättet är givande. Hon har praktiserat det hemma i många år med sönerna som nu är elva, nio och fem år. Aktiviteterna med att gestalta söndagens tema gör att barnen lär känna varandra och upplever en gruppkänsla. Samma intention har bönerna som inleder och avslutar varje samling. I inledningen ber vi för varandra och nämner allas namn. I avslutningen ber vi för våra familjer, vänner, präster och hela församlingen. De läser även Fader Vår och, så här i början av terminen, en Var hälsad Maria med en kula i barnens egna rosenkransar. Efterhand ökar vi med en kula i taget tills vi får med alla tio. Maria och Torbjörn togs upp i församlingen i våras. Och vid höstterminens början frågade fader Tobias Maria om hon ville bli kateket. Jag fick frågan mycket tidigare än jag hade förväntat mig och det kändes som en stor ära och glädje. Att man i Katolska kyrkan kan vara kallad till att vara kateket har fascinerat henne länge. Det som står i Riktlinjer för Katekesundervisningen, "Ge som gåva vad ni har fått som gåva", har inspirerat mig mycket och jag har i flera år hoppats på och längtat efter att få tjäna kyrkan med just detta uppdrag. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: I Km nr 1/13 träffar vi barn i Theresias Katolska Montissoriförskola där Kristus Konungens församling är huvudman. Mässa för alla åldrar. I familjemässan går många barn och deras föräldrar men också de som kan vara mor- och farföräldrar. I koret ser vi kaplanen, fader Mariusz Porebski. Från Washington till Göteborg Sedan 2007 är fader Tobias Unnerstål kyrkoherde i Kristus Konungens församling. Längre fram i reportaget får vi en intervju med honom men redan här kommer en skiss av honom som person. Tobias Unnerstål är stockholmspojken som fick sin kallelse som tonåring via kyrkomusiken i S:ta Eugenia, läste filosofi och historia på universitetet, blev antagen som novis hos jesuiterna men fick av biskop Brandenburg rekommendationen att bli stiftspräst. Han prästvigdes i Rom 1992, gjorde sitt pastorala år i Örebro och var kaplan i Göteborg i tre år. Efter ytterligare studier i Rom, som resulterade i en licentiatexamen i ecclesiologi, var han riksungdomspräst i fyra år. Därefter bar det av till USA och Washington där han siktade på en doktorsexamen inom sitt ämne. Men så en dag ringde biskop Anders: Kan du ta Kristus Konungen? Jag hade kunnat stanna i Washington. Men man säger alltid ja till biskopen. Forts.

sid. 14 vår församling Konfirmander med angelägna frågor Vad var svårast att avstå ifrån när du blev munk? Vilket fotbollslag håller du på? Har det funnits tider då du har haft svårt att tro? Dessa frågor och många andra får biskop Anders Arborelius när han träffar konfirmander i Kristus Konungen. Konfirmandgruppen, en av församlingens två, har skrivit frågor av varierande slag, från vardagsfrågor till dem som bottnar i existensens djup. Biskopen svarar med stor respekt för de unga och med en sådan ton att atmosfären blir varm och vänskaplig. Samtalet skulle lätt platsa på en församlingsafton under Trons år. Svårast att avstå ifrån, säger han, var att inte få göra vad man ville. Lydnaden var svårast i början. Han håller på Bajen eftersom han numera är stockholmare, fast han erkänner att han inte är någon stor fotbollsfantast. Och visst har det funnits tider då han har haft svårt att tro. Men när vi har som svårast att tro fördjupas tron. Vi behöver inte vara rädda för trossvårigheter. Frågan om vilka hobbies biskopen har besvaras utan krumbukter: Det är svårt för en biskop att hinna med hobbies, men jag tycker om att simma och när jag bodde i klostret i Skåne gillade jag att jobba i trädgården. Och så kommer frågan om vad som är det bästa med att vara troende. Svaret blir att Gud har en förkärlek för var och en av oss. Det är viktigt att veta det. Och ni väljer Gud medvetet genom att ni låter er konfirmeras. Jag beundrar alla konfirmander för det. Vidare handlar det om det obegripliga lidandet, om meningen med livet, om Konfirmander i trängsel. Från vänster Richard Karlsson, Tora Cavallin, Elin Andersson, Miranda Brander, Kristoffer Guachatta Cortez och Aleksej Jaruta. vikten av personliga böner och om biskopens favorithelgon. Han nämner två helgon, Edit Stein och Maximilian Kolbe. Båda finns i bild på väggen och det visar sig att de är högt värderade även av konfirmanderna. Frågestunden slutar när någon påminner om att mässan börjar om fem minuter. Biskopen försvinner med ett par av pojkarna som ska ministrera. Efter mässan träffar vi sex av konfirmanderna. Richard, Tora, Elin, Miranda, Kristoffer och Aleksej tränger fnittrande ihop sig i pastorsexpeditionens soffa. Och de konstaterar att det var kul att träffa biskopen. Det är torsdag kväll och alla berättar om aktiviteter som de avstår från för att gå i undervisning: klättring, dans, musik, landhockey och läxor, fyller någon i. Ja, dagen är redan full när de kommer hem efter undervisningen. Men ingen av dem skulle vilja avstå från den. Då är konfirmationen alltså något ni väljer frivilligt? De kommer fram till att man kanske tvingas först men att man sedan vill själv. Men Kristoffer bestämde själv för länge sedan att han skulle konfirmeras. Mitt namn betyder Kristusbärare. Han visar ett krucifix som han har i en kedja om halsen. Jag har det alltid på mig. Vi pratar om att vara katolik utanför församlingen. Alla utom Elin är ensamma katoliker i klassen, Aleksej i hela skolan. Retas de med dig? Nej, jag låter mig inte bli retad! Tora säger att hon har så bra argument att ingen vågar sätta sig på henne. Det tycks som om vi har träffat ett gäng med stor självkänsla. Ingen far illa på grund av sin tro. Snarare tycker de att de har något att tillföra omgivningen. Många ungdomar lämnar ett aktivt liv i kyrkan efter konfirmationen. Blir det så för er också? Alla ser förvånade ut:

vår församling sid. 15 Vaddå? Vi har gått i kyrkan i hela vårt liv. Det är klart att vi ska fortsätta! Vi har kompisar i andra katolska familjer och håller ihop. Men man ska gå av egen vilja. Aleksej sammanfattar: Jag tycker att det skulle vara konstigt om jag inte gick i kyrkan. Utan kyrkan ett konstigt liv. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Kristus Konungens församling Grundad 1862. Tillhör Göteborgs dekanat. Antal församlingsmedlemmar: Drygt 5 000, fördelade på 3 000 hushåll. 2 000 är under 18 år, endast 325 över 65 år. Omkring 100 dop om året. Största nationella grupper: Polsk, kroatisk, spansk, arabisktalande. Mässor firas, förutom i Kristus Konungen, på Johannesgården i Tynnered och i Gamlestaden (spansk). Mässa firas dagligen på svenska, men också regelbundet på svenskt teckenspråk, polska, kroatiska, slovenska, spanska, latin enligt den extraordinarie formen samt maronitiska, kaldeiska och gheez. Kyrkoherdar: Jean Claude Lichtlé 1864 1866 Johannes Jurzick 1866 1875 Albert Bitter 1875 1885 Julius Lohmeyer SJ 1885 1913 Johan van Gijsel SCJ 1913 1916 Theodor van Heugten SCJ 1916 1926 Georg Kuipers SCJ 1927 1936 Frans Krijn 1937 1941 Willem Meijerink 1941 1959 Paul Müller 1959 1961 Sigfrid van Pottelsberghe de la Potterie 1961 1975 Frans Zielinski 1976 1979 Victor Doran CP, tillförordnad 1/2 15/7 1979 Eugene Dyer, tillförordnad 16/7 31/12 1979 Rafael Saráchaga 1980 1986 John McCormack CP 1986 1993 Göran Degen 1993 2006 Lars Cavallin 2006 2007 Tobias Unnerstål 2007 Husvälsignelse. Renoveringen av Församlingshemmet var klar precis till jubileumsfirandet den 6 juni då biskop Anders Arborelius medverkade. Här välsignar han den nya pastorsexpeditionen, assisterad av kyrkoherden, fader Tobias Unnersål. Renovering, jubileum och massor av ungdomar! Jag kan inte tänka mig en roligare församling att jobba i! Det säger fader Tobias Unnerstål om Kristus Konungen. Och han verkar fullständigt uppriktig. Ja, det går inte att ta miste på hans äkta förtjusning över sin församling, trots att han inte har haft en sammanhängande ledighet under de fem åren han har varit här och trots att den nyss avslutade renoveringen har inneburit ett lån på flera miljoner. Dessutom är Kristus Konungen inne i ett dubbelt jubileum som kräver mycken energi. I år fyller församlingen 150 år och nästa år fyller kyrkobyggnaden 75 år. Så visst har vi anledning att fira, säger fader Tobias när han bjuder på frukost i den nyrenoverade prästgården. Här har det blivit mera plats sedan pastorsexpeditionen flyttade över till församlingshemmet, som även det har fått en ordentlig upprustning, vilket inte Forts.

sid. 16 vår församling Statistiskt sett borde vi ha 900 i undervisning! Verkligheten ser annorlunda ut. Polska och kroatiska missionen har sin egen undervisning. Konfirmandundervisningen på svenska har i år 50 ungdomar. Fader Tobias har en särskild vurm för ungdomar, efter sina fyra år som riksungdomspräst, en befattning som numera heter stiftsungdomspräst. Det var då han arrangerade den första stiftsungdomsdagen i Vadstena med 2 000 deltagare. Numera kommer inte så många. Det borde vara ett enklare arrangemang. Ingen förhandsanmälan, bara komma över dagen, en pilgrimsvandring med egna ledare. Personalen. Olga Urbanska har varit församlingssekreterare sedan 1990 och hyllas av fader Tobias för sin effektivitet. Själv kallar hon sig ett avskrivet inventarium. Assistent på pastorsexpeditionen är Marian Sareck. bara gagnar församlingens och stiftets anställda utan även hyresgästen, S:ta Elisabets folkhögskola. Jubileet inleddes på nationaldagen. Km var där och rapporterade om en festmässa i en stor kyrka, hyrd av Svenska kyrkan, och ett hejdundrande party hemma på gården med mat och dryck, körsång och folkdans. Firandet ska pågå till 25 augusti 2013 då biskop William Kenney CP kommer och konfirmerar församlingens unga. Jubileumsåret sammanfaller delvis med Trons år, som påven har proklamerat, och det uppmärksammar vi på olika sätt, genom kurser, konserter, gudstjänster och föredrag. Under året kommer också flera av församlingens tidigare kyrkoherdar, eller präster som på annat sätt har anknytning till församlingen, att gästpredika. Och vissa söndagar ansvarar nationella grupper för måltider i samband med högmässan, där den aktuella gruppens präst är huvudcelebrant och predikar. Med detta hoppas fader Tobias att de nationella grupperna knyts närmare församlingen. På nationaldagen ställde de alla upp kring serveringen och visade ett fint exempel på samarbete. Så ska vi ha det i fortsättningen också. Han är inte den ende kyrkoherden som vill stärka sammanhållningen mellan grupperna. Men det är svårare i en stor församling, säger han. Här är det till och med svårt att hålla reda på dem som rimligen ska gå i mässan på svenska. Han jämför fenomenet med Svenska kyrkan: Det är många medlemmar men bara en liten grupp är aktiv. Men man ser alltid nya ansikten och det är hoppingivande. Och de som är församlingen trogna är att lita på. Fader Tobias har stor hjälp av frivilliga, inte minst inom undervisningen som är så viktig med tanke på det stora antalet barn och ungdomar. Han tycker att samarbetet med SUK, Sveriges Unga Katoliker, fungerar bra men önskar att arbetet i varje församling kunde öka. Problemet är att det blir för lite aktiviteter mellan första kommunionen och konfirmationen. Och det är just under de åren som ungdomarna skaffar sig en massa andra fritidsintressen. Så även om du är nöjd med dina kateketer skulle du vilja ha flera ledare? Ja. Ungdomsarbete är inte svårt men tidsödande. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Kristus Konungens fest Den sista söndagen under kyrkoåret är Kristus Konungens dag och då firar församlingen i Göteborg sin patronatsfest. Km:s reporter var där och upplevde samtidigt en julmarknad i jätteformat. Tre etage i Församlingshemmet och hela gården togs i anspråk för försäljningar och serveringar. Oräkneliga församlingsmedlemmar var engagerade. Resultatet blev cirka 260 000 kronor som huvudsakligen ska gå till församlingen och Katolska skolan av Notre Dame i Göteborg.

aktuellt utrikes sid. 17 Körövning. Under mangoträdets skugga framför Mariastatyn övas sång, dans och trummor inför söndagens mässa i Sacred Heart Cathedral i Monrovia. Ett vykort från Liberia Det stora Boeingplanet nuddar marken i Monrovia och plötsligt hörs en Louis Amstrong-liknande hes röst från min närhet: Thank you Jesus! Flera passagerare svarar omedelbart: Praise the Lord! När planets dörr öppnas slår hettan och fukten emot oss. Vi är i regn perioden, en av de två årstiderna som finns i landet. Regnperioden varar från maj till oktober och under den här tiden kan det regna upp till 5 000 mm! Sedan kommer torrperioden och den sandmättade harmattan-vinden blåser in från Sahara. Klimatet är alltså tropiskt. I februari gråter alla för att alla våra vattenkällor har sinat, säger min liberianske assistent. Det lilla landet som ligger i Västafrika är extremt fattigt beroende på dålig inrikespolitik och två inbördeskrig som har förstört väldigt mycket av ekonomin och infrastrukturen och krävt över 200 000 liv. Tidigare har Liberia producerat och exporterat timmer, gummi, järnmalm och diamanter. Diamanterna är belagda med handelssanktioner, likaså timmern. Landet tål inte mer skövling. Redan nu betalar man för avverkningen av den tropiska regnskogen med jorderosion, minskad biodiversitet samt förorening av vattnet på grund av orenade avlopp och oljeutsläpp. Forts.

sid. 18 aktuellt utrikes Det finns de som varit trogna landet i många år, oavsett krig och elände. En av dem är Katolska kyrkan som i Monrovia driver flera skolor på olika nivåer. Katedralen, Sacred Heart Cathedral, är omgiven av ett flertal katolska skolor, biskopsgården och en radiostation. Radio är bra att ha här i landet, alla lyssnar på mediet. Det finns ett flertal katolska kyrkor och institutioner i både huvudstaden och utanför: Don Bosco, Moder Teresa, Stella Maris universitet, flera missionsinstitutioner alla arbetar de med fattigdomsbekämpning. När jag letar efter kyrkan (jag fann den på nätet, men har svårt att orientera mig i en het stad som saknar kartor) hamnar jag mitt i förberedelserna inför morgondagens mässa. Trummor och sjungande dansare under mangoträdets skugga framför Mariastatyn! Det är väl vad vi kallar körövning? Runtom dem springer små snabba ödlor, fåglar är som galna i både sång och nektarinsamling. Idag är det en dag utan regn, alla passar på. Jag måste ha sett lite vilsen ut, för genast dyker det upp en man som visar sig vara kateket och vi blir snabbt vänner. Det är lätt att få vänner i det här landet. Jag får veta att katedralen brukar vara full om söndagarna och vid alla högtider och att det ibland saknas platser. Alltså har man förberett med 200 plaststolar som plockas fram då. Sacred Heart Cathedral. Sammanlagt cirka 1 100 personer närvarar vid de tre mässorna en vanlig söndag. Minst 80 procent av befolkningen är mycket fattig. Medellivslängden är knappt 50 år, spädbarnsdödligheten är nästan 14 procent och analfabetismen drygt 40 procent. Till det positiva hör dock att det äntligen blivit fred och att politisk stabilitet börjar anas. Hela samhället är starkt beroende av internationellt stöd och nu har den liberianska regeringen tagit ett helhetsgrepp, vilket gör att pengarna framför allt kommer att gå till att bygga upp infrastrukturen och den sociala infrastrukturen man vill ha koordinerade insatser i stället för spridda sådana, då risken för att samma sak görs om och om igen därmed minskar och på så sätt kan resurserna användas bättre. Alla internationella insatser välkomnas, men de ska nu vara samordnade och ha en mening, säger man. Hittills har det skett många punktinsatser och värdet av dem har inte alltid varit vad man hoppats på. Nu måste man arbeta enligt metoden ge inte fisk, utan lär ut hur man fiskar. På söndagen går jag i den tidiga mässan (en av tre varje söndag). Det är redan hett. Mässan celebreras av en gästande präst från Nigeria. Kören tar plats. Den kommer under mässan att elda upp oss och få oss att delta i både sång och handklappning. Kören har en försångare med basröst och ett tiotal kvinnliga medlemmar. Man sjunger och spelar på traditionella instrument som ser ut som träklossar, bongotrummor av olika slag, fyllda kalebasser etcetera. Och sedan deltar ju vi, de levande instrumenten, ibland som bakgrund, ibland som ledande stämma. Och så rör både kören och församlingen på sig i takt med psalmerna.

aktuellt utrikes sid. 19 Predikan är enkel, kärnfull och församlingen visar under den att vi är med genom att nicka, stöna och utropa oh yeah Lord! Vid offergången bärs gåvor fram och både huvudcelebranten, medcelebranten och de sex ministranterna möter upp framför altaret. Gåvorna välsignas och bärs mot bord bakom altaret. De är av allehanda slag: den uppsamlade kollekten, en bricka läskburkar, en trave skrivböcker, vatten i påsar (här köper man vatten i flaska om man har råd men annars oftast i plastpåsar), en säck ris (huvudföda), nyfångad fisk och ett stort paket grillkol. Allt detta och mycket mer behövs, kyrkan föder så många... Kyrkan är nästan full och när vi kommer ut efter mässan ser jag att vi var många, många som deltog. Enligt bulletinen närvarar cirka 1 100 församlingsbor en vanlig söndag, omkring 400 tar emot nattvarden. Under en vanlig vecka (man firar mässa varje dag) är det bara 600 mässbesökare. Just nu är det lov för eleverna och studenterna, så kyrkan är ovanligt tom säger de församlingsmedlemmar som vill prata med mig, den nya. Jag berättar lite om min kyrka i Uppsala. Man undrar om alla är vita där och jag säger att vi är en brokig skara som kommer från världens alla hörn. Sjunger ni som vi? En flicka frågar. Då får jag tänka till: är det melodin eller innehållet de är nyfikna på? Jag bestämmer mig för att säga att vi sjunger till Guds ära, fast med andra melodier och att vi använder andra instrument vid våra mässor. Ber ni som vi? Ja, det gör vi. Och återigen känner jag en glädje över att tillhöra en världskyrka, där vi visserligen skiljer oss åt beroende på land, språk och seder, men tillhör en och samma kyrka som är vårt hem även om/trots att vi inte alltid förstår det språk som talas i ett gästande land. På väg till hotellet passerar jag många bilar med dekaler. Jesus är min Herre har någon klistrat över kofångaren. Alla Försäljning av rosenkransar i anslutning till domkyrkan. skavankerna (vägarna är usla, liksom en och annan förare) täcks upp av Lord eller Herren vakar över mig. Också många mopeder har religiösa budskap på sina registreringsskyltar. Även vår Radio Veritas-bil har en dekal med budskap, men det är väl som det ska vara... Jag utbildar lärare och rektorer i Liberia och varje dag startas med morgonbön och välsignelse som sköts av frivilliga. Ibland ber vi, ibland sjunger vi en bön. I en av mina grupper har jag en superkändis i västra Afrika, han vill ta hand om en morgonbön. Han väljer en av de psalmer som kom till som tack för att kriget äntligen avslutades. ALLA sjunger för full hals i stämmor! I en annan grupp vill en av deltagarna ta hand om bönen vid dagens slut (jag fick en reprimand vid ett tillfälle då jag glömt att avsluta dagens program med gemensam bön). Han hade övat med sina vänner kvällen innan jag råkade under min kvällspromenad gå förbi och hörde lite av övningarna, och i klassrummet lät det mäktigt! Just nu förbereder man sig för skördefesten. Församlingen har tryckt upp Lappa. Särskilt upptryckt tyg för skördefesten, att användas till kjolar och klänningar. vackra tygstycken (lappa) som alla skall bära i november man knyter sig en kjol eller den som har råd syr upp en lyxig klänning av tyget. Jag kan se framför mig hur det kommer att se ut: alla kvinnorna i Sacred Heart-tyg runt om sig och med mycket vackra huvudbonader av samma tyg... Fakta: Liberia Text och foto: Alina Maric S:t Lars, Uppsala Huvudstad: Monrovia Språk: engelska Statsskick: republik Självständighet: 1847 Yta: 111 369 km 2 (Sverige 449 964 km 2 ) Befolkning: 4,1 miljoner Religion: kristna (85 %), muslimer (12 %) (Källa: Wikipedia)

sid. 20 tema: Polen Skeppssymbolen. Den Gudomliga Barmhärtighetens helgedom är formad som ett skepp, en symbol för Kyrkan. Och som på en kommandobrygga står påven Johannes Paulus II staty, en garant för att Kyrkan ska nå målet. Km:s reportageserie tema Polen avslutas med tre artiklar om kyrkor som ligger i eller nära staden Krakow och som är förknippade med påven Johannes Paulus II. Om honom sägs det att han förblev polack i hela sitt liv. Han föddes som Karol Wojtyla i Wadowice sydväst om Krakow där han var ärkebiskop innan han utnämndes till påve. Denna första artikel handlar om en helgedom som han invigde 2002. Helgedom vigd åt Guds barmhärtighet Under hösten har Den Gudomliga Barmhärtighetens helgedom firat 10-årsjubileum. Den byggdes intill det kloster där syster Faustyna Kowalska tillbringade de sex sista åren av sitt liv. Hon dog i tuberkulos 1938, 33 år gammal. I klostret fick hon flera uppenbarelser där Jesus uppmanade henne att påminna hela världen om Guds rika barmhärtighet. Hon såg honom stå med handen mot sitt hjärta där två strålar strömmade ut, en ljust röd som blod, en vit som vatten. En konstnär anlitades för att gestalta hennes vision och efter många försök lyckades han fånga en bild som hon ansåg motsvara hennes vision. Den bilden är i dag känd över hela världen. Barmhärtighetens rosenkrans, som växte fram ur de ord som Jesus sade till syster Faustyna i uppenbarelserna, läses varje dag av miljontals människor. Och helgedomen med barmhärtighe-