Folkpartiet liberalerna föreslår här flera nya grepp för rättsväsendet mot ungdomsbrottsligheten:

Han är i snitt 16 17 år, har begått grov våldsbrottslighet och är dömd till sluten ungdomsvård i cirka nio månader. Han har begått ett flertal brott innan och varit föremål för åtgärder inom socialtjänsten vid upprepade tillfällen. Hon är 37 år gammal, sitter på en kvinnoanstalt och är dömd för narkotikabrott och andra brott som följer av missbruket. Hon har två barn som är omhändertagna. Hon har varit dömd för olika brott 19 gånger tidigare. Så ser den genomsnittlige intagne ut på Färingsöanstalten utanför Stockholm. Människor som vid upprepade tillfällen hamnar i brottslighet har en gång begått sitt första brott, ofta i betydligt yngre år. Det första brottet borde ha varit det sista. Men i stället fastnar många i ett kriminellt liv. Av ungdomsbrottslingarna återfaller 70 procent inom tre år efter påföljden vård inom socialtjänsten. När unga människor fastnar i brottslighet har samhället misslyckats - med förödande konsekvenser för såväl den unge själv som för samhället i stort. Regeringens agerande mot ungdomsbrottsligheten har likt sagofiguren Alfons Åberg präglats av ursäkten "jag ska bara..." och utredning efter utredning har tillsatts. Allt medan flertalet rapporter visar på allvarliga brister i arbetet med ungdomsbrottslingar, inte minst gällande regeringens egen styrning av berörda myndigheter. Vi vet att problemet skär genom många olika områden i samhället. Det finns inte något enkelt recept mot ungdomsbrottsligheten men i grunden handlar det om kraftiga brottsförebyggande insatser och att vuxna människor tar sitt ansvar. Det är också hög tid att rättsväsendet kan använda alla rimliga åtgärder för att förhindra att fler ungdomar förstör sina egna och andras liv. Folkpartiet liberalerna föreslår här flera nya grepp för rättsväsendet mot ungdomsbrottsligheten: Överväg att kriminalvårdens frivård ska ansvara för unga lagöverträdare i vissa fall. Huvudmannaskapet för unga lagöverträdare kan på sikt behöva bli en statlig angelägenhet. Ungdomstjänst ska endast få användas i kombination med programverksamhet. Reparering av skadan, t. ex. klottersanering, ska kunna ingå som arbete i programmet. Domstolen ska kunna utdöma ungdomstjänst som en fristående påföljd. Pröva ett system med s.k. helgavskiljning, där domstolen kan döma den unge till ett kortare frihetsstraff, t. ex. att avskiljas från sin normala hemmiljö under några dagar eller helger för att delta i påverkans- och attitydprogram inom institutioners ungdomsvård. Socialtjänsten ska, inom ramen för påföljden överlämnande till vård, få fler möjligheter att vidta åtgärder med tvång i vissa fall, t. ex. föreskrifter om drogkontroll och deltagande i programverksamheter. Bötesstraff för unga lagöverträdare ska endast dömas ut i undantagsfall. En lagändring är nödvändig som tydliggör detta. Ett avskaffande av böter som påföljd för ungdomar under 18 år kan vara aktuellt. 2

Inrätta fler modeller runt om i landet där polis och socialtjänst samverkar för tidigt ingripande mot ungdomar i riskzonen, t. ex. genom bekymringssamtal. Polisen måste kunna arbeta i fler rånkommissioner runt om i landet. Ge polisen viss lagreglerad möjlighet att lagra bilder digitalt på misstänkta och gripna ungdomsbrottslingar. Information som finns hos socialtjänsten om en icke straffmyndig persons brottslighet, ska kunna göras tillgänglig för polisen i syfte att stärka polisens och socialtjänstens samarbete kring nödvändiga insatser för den unge. Överväg noggrant att sänka straffbarhetsåldern, som ett led i att kunna ingripa tidigt och förhindra att unga människor fastnar i brottslighet. Fler särskilda ungdomsbrottsåklagare och fler domare med specialistutbildning som arbetar vid speciella ungdomsrotlar. Inför ett system med jourdomstolar inom tingsrätterna för ungdomsbrottslingar. Kortare handläggningstider när berörda myndigheter arbetar med ärenden om ungdomsbrott. Utveckla samarbetet mellan rättsväsendet och socialtjänsten. Säkerställ att medlingsverksamheten, där unga lagöverträdare möter brottsoffren, kan erbjudas i hela landet. 3

Regelsystemet när det gäller unga lagöverträdare präglas av att det i första hand är socialtjänsten som ska kunna erbjuda insatser och stöd. När unga människor, 15 till 20 år, har begått brott finns det särskilda bestämmelser för vad domstolen ska beakta vid bestämmandet av straffvärdet. Det finns också speciella regler gällande vissa påföljder, t. ex. kan unga lagöverträdare dömas till den särskilda påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten och ungdomstjänst. Överlämnande till vård inom socialtjänsten kan t. ex. innebära samtalskontakt med socialsekreterare, att en kontaktperson utses, att den unge ska genomgå ett program gällande brottets konsekvenser samt att han eller hon placeras på familjehem eller institution. Många av ungdomarna har ägnat sig åt dold brottslighet en längre tid innan de blir dömda första gången och har ofta djupa problem i sin hemmiljö. Inte sällan tillhör de brottsliga gäng. Det behövs kraftfulla och snabba åtgärder för dessa unga människor. Den vanligaste påföljden för ungdomar i åldersgruppen 15-17 år är böter följt av just överlämnande till vård inom socialtjänsten - trots att 70 procent av de unga som döms till överlämnande återfaller i brottslighet efter tre år (Brottsförebyggande rådet, BRÅ). Folkpartiet liberalerna vill att innehållet i påföljderna för ungdomsbrottslingar skärps. Uppenbarligen är överlämnande till vård inom socialtjänsten idag långt ifrån tillräckligt för att rycka bort unga brottslingar från fortsatt kriminalitet. 1999 skärptes kraven på socialtjänstens insatser för unga som dömts till vård. Kraven innebar främst att socialtjänsten i sina yttranden till domstolen tydligt ska beskriva den vård som planeras för den åtalade. Yttrandet ska innehålla en vårdplan där vårdens art, omfattning och varaktighet beskrivs. Socialtjänsten ska också återrapportera till åklagaren om den planerade vården inte påbörjas eller om den avbryts. Åklagaren kan då begära att straffet ska omvandlas. Enligt BRÅ (rapport 2002:19) har lagens skärpningar dock långt ifrån realiserats. En majoritet av socialtjänstens yttranden hade brister när det gäller att konkret beskriva den planerade vården. Endast hälften av de fall där den unge själv avbryter vården rapporterades vidare till åklagare. De vanligaste skälen till att återrapportering inte sker var enligt socialtjänsten tidsbrist och för hög arbetsbörda. Av BRÅ:s rapport framkom också att många socialsekreterare inte hade fått tillräcklig information och utbildning om lagändringen samt att få domare och åklagare hade deltagit i gemensamma utbildningsinsatser kring ungdomsmålshanteringen. Folkpartiet menar att det är allvarligt med sådana brister i samarbetet mellan rättsväsendet och socialtjänsten kunskapen och samverkan måste i stället ökas. 1999 infördes också tilläggspåföljden ungdomstjänst till vård inom socialtjänsten (böter kan även läggas till). Ungdomstjänst kan utdömas i lägst 20 och högst 100 timmar. Påföljden kan innebära oavlönat arbete vid t. ex. idrottsklubbar, ideella föreningar eller myndigheter. Den kan också bestå av annan särskilt anordnad verksamhet som deltagande i program om brottets konsekvenser, t. ex. i samverkan med ideella organisationer som Unga Kriminellas Revansch i Samhället (Unga KRIS). 4

Enligt en undersökning från BRÅ (2002:19) kan dock endast hälften av landets kommuner erbjuda ungdomstjänst. Vilken påföljd den unge får kan alltså i praktiken bero på i vilken kommun han eller hon bor. Folkpartiet menar att det är olyckligt att samhället inte kan garantera likhet inför lagen i dessa fall. Dessutom kan innehållet i ungdomstjänsterna många gånger ifrågasättas. Folkpartiet har, via Riksdagens utredningstjänst, undersökt viken typ av ungdomstjänst som kommunerna kan erbjuda. 2003 visade det sig att majoriteten av kommunerna inte kunde erbjuda någon programverksamhet utan endast oavlönat arbete. Folkpartiet menar att det finns betydande brister i dagens system, där kommunerna genom socialnämnd och socialtjänst ansvarar för insatserna när unga människor har begått brott. När det gäller åtgärder i samband med att den unge ska slussas ut från sluten ungdomsvård och hjälpen efter institutionsvistelsen, är det tveksamt om socialtjänsten klarar av sitt uppdrag. Med tanke på de förslag till skärpningar av innehållet i påföljderna för unga lagöverträdare som vi föreslår nedan, kommer vi också att överväga om inte ansvaret för insatserna mot unga brottslingar i stället bör övergå till kriminalvårdens frivård i vissa fall. Till en början skulle Frivården kunna ansvara för åtgärderna tillsammans med institutionerna i samband med frisläppande efter sluten ungdomsvård. Vi menar också att det kan vara nödvändigt att huvudmannaskapet för unga lagöverträdare i framtiden blir en statlig angelägenhet. Folkpartiet kommer noga överväga en sådan förändring. Under tiden vill vi att åtgärderna från socialtjänstens sida skärps när domstolen dömt till ett överlämnande för vård. Den viktigaste åtgärden mot ungdomsbrottslighet handlar om att förebygga brott. I dagens Sverige brister det i en mängd brottsförebyggande åtgärder som skulle behövas bl. a. i dagis, skola, fritidsverksamheter, stödverksamhet för föräldrar samt barn- och ungdomspsykiatrin. Om en ung människa väl begår brott måste samhället ingripa omedelbart med alla rimliga tillgängliga medel. I denna rapport fokuserar vi inte på brottsförebyggande åtgärder utan på åtgärder som rättsväsendet kan använda. Folkpartiet föreslår skärpningar av innehållet i påföljderna för unga lagöverträdare. Ungdomstjänst är idag en tilläggspåföljd till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Endast hälften av landets kommuner kan erbjuda ungdomstjänst, oftast sker det genom oavlönat arbete utan programverksamhet. Folkpartiet menar att det måste ske en skärpning dels så att fler kommuner erbjuder ungdomstjänst, men också att ungdomstjänst endast ska få användas i kombination med programverksamhet som återknyter till brott. Samarbete med ideella organisationer som erbjuder program, t. ex. Unga KRIS, kan utökas. Samverkan med sjukvården kan vara bra för program där våldets effekter visas. Det ska också vara möjligt att den unge gör rätt för sig genom att i vissa fall reparera 5

skadan. Vi vill att ungdomstjänst, i kombination med programverksamhet, ska kunna utdömas som en fristående påföljd. Folkpartiet vill att ungdomstjänst endast ska få användas i kombination med programverksamhet. Reparering av skadan, t. ex. klottersanering, ska kunna ingå som arbete i programmet. Socialtjänsten ska redovisa för domstolen vilken typ av programverksamhet som kan gälla för den unge och rapportera till åklagaren om den unge själv avbryter programmet. Domstolen ska kunna utdöma ungdomstjänst som en fristående påföljd. Många unga som begår brott lever i en destruktiv miljö och ingår inte sällan i gäng i någon av våra storstäder. De brott som begås kan vara av allvarligt slag men inte så allvarligt att domstolen kan välja sluten ungdomsvård som straff. Påföljderna böter eller vård inom socialtjänsten kan också vara olämpliga i vissa fall. Vi tror att domstolarna kan behöva andra, frihetsberövande, åtgärder i valet av påföljd. Ett system där den unge kan dömas till kortare frihetsstraff i kombination med åtgärdsprogram skulle därför kunna prövas. Folkpartiet vill pröva ett system med s.k. helgavskiljning, där domstolen kan döma den unge till ett kortare frihetsstraff, t. ex. att avskiljas från sin normala hemmiljö under några dagar eller helger för att delta i påverkans- och attitydprogram inom institutioners ungdomsvård. I de fall det ändå kan vara lämpligt med påföljden vård inom socialtjänsten kan samtalskontakt vara otillräckligt, liksom de andra åtgärder som idag är möjliga. Det kanske inte heller är lämpligt med ett fullständigt omhändertagande. I de fall kommunen inte kan erbjuda ungdomstjänst väljer domstolen idag ofta att döma ut dagsböter i stället. Vi tycker att socialtjänsten borde få tillgång till fler möjligheter att vidta åtgärder med tvång i vissa fall, exempelvis deltagande i programverksamheter, föreskrifter om drogkontroll och vård för missbruk. Folkpartiet vill att socialtjänsten, inom ramen för påföljden överlämnande till vård, ska få fler möjligheter att vidta åtgärder med tvång i vissa fall, t. ex. föreskrifter om drogkontroll och deltagande i programverksamheter. Böter är idag den vanligaste påföljden för unga lagöverträdare. Vi menar att denna form av straff i princip inte är lämplig för unga människor som begår brott. Den unge kan få en avsevärd ekonomisk börda som kan släpa efter under lång tid i livet. Det är varken rimligt eller effektivt att en ung människa som ofta saknar egen ekonomi ska få denna form av straff. Risken finns också att det i stället blir föräldrarna som betalar åt den unge. Bötesstraffet kan dessutom sända helt fel signaler till den unge om att man kan köpa 6

sig fri från ett brott. Ett straff måste i stället främst ha ett pedagogiskt och avhållande syfte (när det gäller skadestånd p.g.a. brott så hänger detta direkt samman med den skada och lidande som brottet orsakat, folkpartiet vill inte ändra de reglerna). Folkpartiet vill att bötesstraff för unga lagöverträdare endast ska dömas ut i undantagsfall. En lagändring är nödvändig som tydliggör detta. Ett avskaffande av böter som påföljd för ungdomar under 18 år kan vara aktuellt. Polis och socialtjänst arbetar på flera håll i Sverige med tidiga ingripanden mot unga lagöverträdare. En modell, som utvecklats i Norge och Danmark, har börjat användas även här och kallas för bekymringssamtal samt bekymringsbrev. I korthet går detta ut på att så fort polisen, eller de sociala myndigheterna (även i samarbete med skola eller fritidsverksamhet), identifierar en ung människa i en olämplig miljö eller omgivning, kontaktas föräldrarna. Genom samtal eller brev informeras föräldrarna om var och när den unga människan befann sig i en miljö, som man bedömer som olämplig. Bekymringsbrevet eller samtalet kan alltså ske innan ett brott har hunnit begås. Åtgärden kan också vidtas i snabb anslutning till ett brott, t. ex. genom att polisen, första gången de får in en anmälan mot en ung människa, skickar anmälan till socialtjänsten som genom särskilda ungdomsteam genomför en samtalsserie med den unge och föräldrarna. Konsekvenserna av brottet diskuteras och den unges livssituation i skolan och på fritiden kartläggs. Dessa arbetsformer ställer stora krav på samarbete mellan främst polis och socialtjänst. Det kan exempelvis vara viktigt att några av socialtjänstens ungdomshandläggare har en arbetsplats på polisstationen. Detta gör att samarbetet underlättas. Fler modeller med exempelvis bekymringssamtal behövs runt om i landet. Ett annat sätt att arbeta mot grövre ungdomsbrottslighet och som visat sig vara framgångsrikt, är genom polisens rånkommissioner. I exempelvis Stockholm arbetar polisen särskilt mot ungdomsbrottslighet i bl. a. Västerort och Söderort. Sedan polisens arbete i Västerort organiserades med en rånkommission har de uppklarade fallen höjts från tidigare 7-12 procent till 35-40 procent. Det är vanligt att rån begås av unga brottslingar vid hälften av alla de butiksrån som begicks i Stockholms län 2003 var rånarna mellan 15 och 20 år. Vid nästan hälften av alla rån användes någon form av skjutvapen. Polisen måste kunna arbeta i fler rånkommissioner runt om i landet. Folkpartiet vill att fler modeller inrättas runt om i landet där polis och socialtjänst samverkar för tidigt ingripande mot ungdomar i riskzonen, t. ex genom bekymringssamtal. Polisen måste också kunna arbeta i fler rånkommissioner runt om i landet. Polisen i Malmö har haft betydande problem med ungdomsbrottslighet och unga, kriminella gäng. Polisen hade därför byggt upp en fotobank med bilder av ungdomar för att kunna använda den i kampen mot 7

ungdomsbrottsligheten. Detta orsakade att polisen blev föremål för granskning av Justitieombudsmannen (JO) som på eget initiativ beslöt att utreda frågan om den digitala fotobankens laglighet. JO kom fram till att insamlandet av bilderna hade pågått sedan mitten av 1990-talet och att bilderna var spaningsfotografier, kort från pågående utredningar eller från skolkataloger. Till en början hade fotografierna satts in i pärmar men sedan började polisen scanna in dem och lagra bilderna digitalt på cd-romskivor. JO konstaterade att fotografierna är att anse som personuppgifter och att automatiserad behandling av sådana uppgifter får användas i kriminalunderrättelseverksamhet endast under vissa förutsättningar (i en särskild undersökning om allvarlig brottslighet och i särskilda kriminalunderrättelseregister). Så var inte fallet här. JO beslöt att hanteringen av fotografierna i digital form inte varit lagenlig. JO markerade samtidigt att det är viktigt att arbetet med polisdatautredningens slutgiltiga betänkande om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet påskyndas. Folkpartiet menar att det är viktigt att polisen kan använda sig av ny teknik i spaningsarbetet. Det är inte rimligt att fotografierna var lagliga så länge de satt i en pärm men inte när de är digitalt lagrade. I polisens arbete med att kartlägga kriminella ungdomsgäng har det varit viktigt att ha tillgång till lagring av bilder så att polisens spanare och människor som utsatts för rån och andra brott lättare skulle kunna identifiera gärningsmännen. Rimliga åtgärder behövs för att underlätta polisens ingripande mot ungdomsbrottslingar inte tvärtom. Folkpartiet instämmer med JO om påskyndandet av polisdatautredningen och med Rikspolisstyrelsen om att denna fråga måste lagregleras. Rimliga åtgärder behövs för att underlätta polisens kamp mot ungdomsbrottsligheten och tidiga ingripanden, bl. a. användandet av modern teknik. Folkpartiet vill att polisen ska ges viss lagreglerad möjlighet att lagra bilder på misstänkta och gripna ungdomsbrottslingar digitalt. För att samhället ska kunna vidta åtgärder i tid när unga människor är i början av en brottslig bana, krävs det att berörda myndigheter har tillgång till nödvändig information. Det är därför inte bra att dagens system innebär att om polisen påträffar en 15-åring som begått ett brott, så kan den unge ha ett till synes helt lagligt förflutet trots att han eller hon har hunnit begå en rad brott tidigare. Information som finns hos socialtjänsten om en icke straffmyndig persons brottslighet, bör därför kunna göras tillgänglig för polisen i syfte att stärka polisens och socialtjänstens samarbete kring nödvändiga insatser för den unge. Som ett led i att kunna ingripa tidigt och förhindra att unga människor fastnar i brottslighet, kommer vi också noggrant överväga en sänkning av straffbarhetsåldern. Folkpartiet vill att information som finns hos socialtjänsten om en icke straffmyndig persons brottslighet, ska kunna göras tillgänglig för polisen i syfte att stärka polisens och socialtjänstens samarbete kring nödvändiga insatser för den unge. Vi vill också noggrant överväga att sänka straffbarhetsåldern. 8

För att rättsväsendets arbete när det gäller ungdomsbrottslingar ska vara effektivt krävs både engagemang och kunskap i dessa frågor. Specialiståklagare och domare med särskild utbildning när det gäller unga lagöverträdare behövs. Det finns idag men i alldeles för liten utsträckning. Folkpartiet vill ha fler särskilda ungdomsbrottsåklagare och fler domare med specialistutbildning som arbetar vid speciella ungdomsrotlar (sådana ungdomsrotlar finns idag vid några större tingsrätter men vi vill utöka deras verksamhet). Vi vill också att ett system med jourdomstolar införs inom tingsrätterna för ungdomsbrottslingar. För att sambandet mellan brottet och påföljden ska vara klart och tydligt, måste tiden från brott till dom vara kort. Direkt efter händelsen är både den unge och föräldrarna som mest mottagliga för påverkan. Den genomsnittliga tiden från brott till dom är, exempelvis för fordonstillgrepp och rån, tre och en halv månad för unga lagöverträdare. Behovet av korta väntetider måste ställas mot vikten av att rätten får ett bra underlag från socialtjänsten vilket i sin tur tar tid. Berörda myndigheter måste dock arbeta för att korta handläggningstiderna och samarbete mellan rättsväsendet och socialtjänsten måste utvecklas. Folkpartiet vill ha fler särskilda ungdomsbrottsåklagare och fler domare med specialistutbildning som arbetar vid speciella ungdomsrotlar. Vi vill införa ett system med jourdomstolar inom tingsrätterna för ungdomsbrottslingar. Vi vill också att myndigheterna arbetar för att korta handläggningstiderna i ärenden om ungdomsbrott samt att samarbetet mellan rättsväsendet och socialtjänsten utvecklas. Medlingsverksamheten, där i första hand unga lagöverträdare möter brottsoffren, har visat sig vara en av flera viktiga åtgärder för att klarlägga skuldfrågan och visa på konsekvenserna av den brottsliga gärningen. Sedan 2002 gäller lagen om medling med anledning av brott. Lagen reglerar förutsättningarna för medling men inte formerna för verksamheten. Det är idag inte obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla medling. Medling är en av flera viktiga åtgärder för att få ungdomsbrottslingar att förstå konsekvensen av brottet. Lika hänsyn måste alltid tas till både brottsoffret och gärningsmannen och medlingsverksamheten bör således fortsätta vara frivillig för båda parter. Det är dock viktigt att möjligheten till medling inte ska begränsas beroende på vilken kommun de berörda parterna bor i. Samtliga kommuner i landet måste kunna erbjuda medling. Det är också väsentligt med stöd till de modellkommuner som hjälper andra kommuner att etablera och utveckla medlingsverksamhet. Medling, där unga lagöverträdare möter brottsoffren, är en av flera viktiga åtgärder i arbetet mot ungdomsbrottsligheten. Folkpartiet vill säkerställa att medlingsverksamheten ska kunna erbjudas i hela landet. 9

Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och socialnämnden ska erbjuda olika former av stöd till föräldrar och barn. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), innebär däremot att vård kan ges under vissa förutsättningar utan föräldrars samtycke till vården. Efter ansökan av socialnämnden hos länsrätten, kan den unge omhändertas. Detta kan ske om det finns brister i omsorgen eller om något annat förhållande i hemmet som medför att den unges hälsa eller utveckling skadas (de s.k. miljöfallen). Det kan också ske när den unge utsätter sig själv för en sådan risk genom missbruk, brottslighet eller något annat socialt nedbrytande beteende (de s.k. beteendefallen). Oftast är det bristande hemförhållanden som gör att barn under 12 år omhändertas. För barn över 12 år är det oftast barnets eget beteende som leder till omhändertagande. Socialnämnden ska noga följa vården och beslutet om tvångsvård ska omprövas var sjätte månad. Socialnämnden bestämmer hur vården ska ordnas, t. ex. vid särskilda ungdomshem som Statens Institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för (SiS hade 636 sådana platser 2003), eller vid familjehem. Barnen som omhändertas har ofta en svår bakgrund och ett omfattande behov av olika stödinsatser och psykologhjälp. Folkpartiet vill betona vikten av barnen får den hjälp de behöver. 1999 ändrades påföljdssystemet för unga lagöverträdare, bl. a. infördes sluten ungdomsvård. Detta innebär att ungdomar mellan 15 och 17 år som begått allvarliga brott, inte ska dömas till fängelse utan till sluten ungdomsvård vid särskilda ungdomshem. Domstolen ska avgöra straffet - och alltså i praktiken vårdtidens längd - efter brottets svårhetsgrad och strafftiden kan variera mellan två veckor och fyra år. Ett av motiven till reformen var att ge förbättrade möjligheter att utnyttja verkställighetstiden till vård och behandling. Den som dömts till sluten ungdomsvård kan också vid slutet av strafftiden vid behov dömas till fortsatt tvångsvård enligt LVU. Ett sådant beslut fattas i vanlig ordning av länsrätten efter ansökan av socialtjänsten. Enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) är det SiS som ansvarar för verkställigheten av straffet på ungdomshemmen. SiS hade 75 sådana platser 2003. Socialtjänsten bestämmer i samråd med SiS var den unge dömde ska placeras, hur verkställigheten ska planeras och genomföras. Socialtjänsten i den unges hemkommun har det övergripande ansvaret för den unge och ska kunna ge ökat stöd både under utslussningskedet och efter verkställigheten. Majoriteten av de unga som tagits in för sluten ungdomsvård hade begått grova våldsbrott som mord, mordförsök, rån, misshandel, mordbrand och sexualbrott. Enligt en rapport från BRÅ 2002 (Unga lagöverträdare) är det främst storstadspojkar som begår sådana brott att de får LSU-dom och 62 procent av pojkarna hade utländsk bakgrund (med båda föräldrarna födda utomlands). Många LSU-dömda hade dessutom begått brotten under pågående vård inom socialtjänsten. Folkpartiet anser att särskilda insatser behövs för dessa personer. Här har polisen en viktig roll att spela för att kartlägga kriminella ungdomsgäng och i samverkan med socialtjänsten noga följa ungdomarnas situation. 10

2003 dömdes 113 ungdomar till sluten ungdomsvård (varav en flicka). Detta kan jämföras med 1999 då 80 ungdomar dömdes till sluten ungdomsvård. Varje år sker drygt tusen placeringar av barn enligt LVU, barn som ofta har en trasig uppväxt, är våldsamma eller redan har missbruksproblem. För flera av dessa barn väntar en framtid med en spiral av brott. Därför är det oerhört viktigt att tiden på behandlingshemmet kan utgöra början till en vändpunkt - både för de ungdomar som avtjänar ett straff och för de som är omhändertagna genom LVU. Den övervägande delen unga som av olika skäl omhändertas till institutionsvård är fortfarande pojkar. Men andelen flickor ökar, samtidigt som platserna för flickor är för få. Detta innebär att flickorna ofta får vänta längre på vård. Flickor har också en annan problembild än pojkar, exempelvis har flera varit i prostitution, har ätstörningar och i större del varit utsatta för sexuella övergrepp. Mellan åren 1998 och 2003 ökade antalet 15-åriga flickor som misstänktes för misshandel med 53 procent, från 102 till 156 flickor per år. Unga flickors behov av vård och åtgärder har dock åsidosatts i många fall. Undersökningar visar på att över hälften av alla långtidsdömda vuxna våldsbrottslingar har symptom på ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder som barn. Dessa funktionshinder innebär bl. a. överaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter. Det är mycket viktigt att ungdomsvården utvecklar tillräcklig kompetens och verksamma metoder för att tidigt upptäcka och åtgärda sådan problematik. I en rapport (2002/03:1) var Riksdagens revisorer kritiska till stora delar av SiS verksamhet som beskrivs nedan. Riksdagens socialutskott ställde sig bakom huvuddelen av revisorernas åtgärdsförslag till Riksdagen (2002/03:RR9). Regeringen gavs i uppdrag att vidta ett antal åtgärder för att förbättra institutionsvården (2002/03:SoU13). Det återstår att se hur regeringen ska genomföra dem och vilket resultat regeringens eventuella åtgärder får. För varje individ som behandlas vid SiS institutioner, ska det finnas en behandlingsplan som varje institution ansvarar för att upprätta. Riksdagens revisorer redovisade dock i sin rapport (2002/03:1) att en tredjedel av alla intagna vid behandlingshem enligt LVU saknade behandlingsplan, trots att de varit intagna i en månad eller mer. De behandlingsplaner som fanns saknade i många fall bl. a. uppgifter om uppföljning av vården. I en forskningsrapport från SiS (nr 2 2003) visade det sig att mindre än hälften av de som dömts till sluten ungdomsvård uppgav att de hade en behandlingsplan. Folkpartiet undrar varför inte SiS, vid utövandet av tillsynen över behandlingshemmen, har åtgärdat bristerna gällande behandlingsplanerna i tid? På institutionerna utgör arbetet med att förbereda de intagne för tiden efter straffet eller omhändertagandet en stor del. Det är främst socialtjänsten som har ansvaret för eftervården av de unga. När det gäller intagna på fängelser är det också socialtjänsten som ansvarar för att klienterna kan få ett någorlunda normalt liv efter anstaltstiden. Men i dessa fall spelar också frivården en stor roll när det gäller eftervården. 11

I forskningsrapporten från SiS (nr 2 2003) visade det sig att cirka 80 procent av LVU-placerade hade kontakt med socialtjänsten medan motsvarande endast var 50 procent för dem som dömts till sluten ungdomsvård. Det finns anledning till kritik gällande socialtjänstens kontakter med de unga i dessa fall. En förklaring kan visserligen vara att en del ungdomar eller deras föräldrar inte heller vill ha kontakt med socialtjänsten, eller att det många gånger är stor personalomsättning hos socialtjänsten. Men utan tillräckliga åtgärder från socialtjänsten vid utslussning och under tiden efter institutionsvistelsen, är risken stor att den unge är tillbaka i samma destruktiva tillvaro som innan. Folkpartiet menar att det måste ske en tydlig förändring och förbättring av stödet till omhändertagna ungdomar efter tiden vid behandlingshemmen. Det finns olika möjligheter som ska underlätta för den unge att komma ut från institutionen. Permissioner, möjlighet att arbeta eller gå i skola utanför behandlingshemmet, att flytta från slutna till öppnare vårdformer, eget boende eller familjehem kan vara några av vägarna till ett normalare liv. Samtliga dessa former måste fungera väl och under en oberoende, strikt kontroll. När det gäller hem för vård och boende, s.k. HVB-hem (till stor del i privat regi), så har missförhållanden konstaterats på flera håll samt att länsstyrelsen brustit i tillsynen över hemmen (Socialtjänsten i Sverige - en översikt 2003, Socialstyrelsen). Detta är helt oacceptabelt. När det gäller uppföljning av den unge efter behandlingstiden, har SiS utvecklat några gemensamma system som bygger på att de intagna intervjuas vid inskrivning, utskrivning och en tid efter utskrivning. Riksdagens revisorer konstaterade att bortfallet från utskrivningsintervjun är betydande och att bortfallet från den uppföljande intervjun är okänt. Revisorerna konstaterar (2002/03:1) att "Kunskapen om vad som händer med elever och klienter efter utskrivning är mycket bristfällig." Sekretesslagstiftningen hindrar också SiS från att följa upp vårdens resultat då SiS inte kan inhämta uppgifter om den enskilde från socialnämnden, vårdgivare som står under socialtjänstlagen eller från andra berörda myndigheter. Liksom Riksdagens revisorer betonar ska Regeringens styrning av SiS ske genom instruktion och regleringsbrev. I instruktionen framgår myndighetens uppgifter, bl. a. att svara för resultatuppföljning. Regeringen har krävt att SiS ska återrapportera hur verksamheten bedrivs och vilka insatser som gjorts för att nå olika mål. Däremot har Regeringen inte ställt några krav på att SiS ska återrapportera resultatet av sin verksamhet. Revisorerna konstaterar att Regeringen bör definiera rimliga mått på vårdresultat och kräva att SiS redovisar resultaten. Folkpartiet vill veta hur det är möjligt att regeringen inte har gjort detta tidigare? SiS utövar tillsyn över sin egen verksamhet vilket är en något märklig ordning. SiS institutioner förväntas åtgärda eventuella påtalade brister självmant och ska vid allvarliga brister rapportera vilka åtgärder som vidtagits. Enligt Riksdagens revisorer är sanktioner ovanliga och resultaten av tillsynen fanns inte sammanställt. Det är också svårt att utöva tillsynen av behandlingskvaliteten eftersom riktlinjer och normer för institutionsbehandlingen var otydliga. En viss skärpning av den egna tillsynen verkar nu ha skett när det gäller redovisningen av tillsynsbesöken. Enligt SiS (årsredovisningen 2003) har målsättningen med ett tillsynsbesök minst vartannat år uppfyllts. Folkpartiet tycker att tillsynsbesök borde ske betydligt oftare. Vi menar också att SiS inte bör ha kvar ansvaret för tillsynen av den egna verksamheten. 12

Ett vårddygn på SiS behandlingshem kostar runt 6 000 kronor - att vårda en person ett år inom ungdomsvården kostar cirka två miljoner kronor. Kostnaden för SiS verksamhet gällande sluten ungdomsvård betalas av staten, så länge ungdomarna är placerade på de särskilda ungdomshemmen. När det gäller omhändertagande enligt LVU är SiS verksamhet finansierad av statsanslag till 40 procent. Resten, 60 procent, finansieras av vårdavgifter som kommunerna betalar. Vård enligt LVU kan ske på obestämd tid men ska omprövas av socialnämnden var sjätte månad. Den som dömts till sluten ungdomsvård kan också vid slutet av strafftiden vid behov dömas till fortsatt tvångsvård enligt LVU. Detta har dock bara skett i ett fåtal fall. Här finns en uppenbar risk att kommunens ekonomi och politiska prioriteringar innebär att unga människor inte får vård under den tid de skulle behöva. SiS skriver i sin årsredovisning 2003 att Den avgjort största enskilda faktorn i omvärlden som påverkar SiS är kommunernas ekonomiska förutsättningar. Dessa är i ett hårt trängt ekonomiskt läge. Kommunerna har fått kritik för att de struntar i just vårdansvaret - något som på längre sikt kan bli mycket dyrt för både kommunen och staten om den unge fastnar i missbruk eller i brottslighet. Folkpartiet menar att samhället inte har råd - varken ekonomiskt eller mänskligt - att prioritera bort dessa barn och ungdomar. Folkpartiet konstaterar att det finns en grundläggande brist när det gäller resultat- och målstyrning av både kriminalvården och i institutionsvården av unga människor. Ingen av dessa viktiga länkar i rättskedjan är i närheten av att uppfylla själva huvudmålet för den egna verksamheten - att förhindra återfall i brott. Statskontorets rapport Effektivitetsgranskning av kriminalvården (2003:20) visar att kriminalvården inte ens har satt upp några operativa mål för att minska återfall. Det sker visserligen sedan några år en uppföljning av återfallen men den används inte för att styra verksamheten. Det finns heller ingen total återfallsstatistik för samtliga år. Dagens vetskap om att cirka 40 procent återfaller i brott inom tre år säger oss bara en del. Vi har också sett vad Riksdagens revisorer anser om bl. a. behandlingsplaner och uppföljningen av unga människor efter tiden på behandlingshem. Här finns inte heller någon sammanhållen återfallsstatistik. Hur ska samhället, under dessa förutsättningar, kunna arbeta effektivt för att förhindra att unga människor i riskzonen fortsätter att trasas sönder, begår brott och till slut fastnar inom kriminalvården? Den socialdemokratiska regeringen bär ett tungt ansvar för att under tio års tid ha brustit i ledarskapet för kriminalvården och institutionsvården av unga. 13