Örentorp på Torö, kopia av vårt Tingshus Nanna Svartz 1890-1986 Detta vackra hus finns på Torö i Nynäshamn och uppfördes i början på 1940talet av Nanna Svartz, Sveriges första kvinnliga medicinprofessor. Hon och
maken, läkaren Nils Malmberg, hade viss anknytning till södra delarna av Södertörn och hade många gånger passerat Sotholms Tingshus i Västerhaninge och fängslats av dess exteriör. Här nedan finns en berättelse, skriven av dottern Gunvor, hur byggprojektet utvecklades. Under 1930-talet sökte Nils Malmberg och hans hustru Nanna Svartz efter ett weekendställe i närheten av Stockholm, De var sedan flera år sommarboende på Syd-Koster i norra Bohuslän, men ville ha en tillflyktsort för höstar och vårar. Vartefter åren gick blev tomterna de tittade på större och större och till slut bestämde man sig år 1939 för ett torp på Torö, sju mil söder om Stockholm. Andra världskrigets utbrott och ett allt varmare intresse för den egna torvan bidrag till att det aldrig mer blev någon Kostersommar, Nils Malmberg och Nanna Svartz var båda födda 1890 och var vid den här tiden fast etablerade på var sin chefstjänst i Stockholm, han som överläkare vid Barnsjukhuset Samariten och hon som Sveriges allra första kvinnliga professor vid en statlig högskola. Hon var professor i invärtes medicin och överläkare vid Karolinska sjukhuset. Nils Malmberg hade som sexåring sörjt mycket över att bli tvungen att lämna Krusgården vid Torshälla. Hans inre förhoppning var att skapa något som mycket liknade Krusgården. Det nyinköpta torpet på Torö ligger på en sandig ås kallad ören. Namnet hade under seklernas lopp dragits ihop till ör`n och till sist till örn, men Nils Malmberg och Nanna Svartz ville återställa allt till det gamla och gav stället namnet Örentorp. På Örentorp fanns det en mindre mangårdsbyggnad. Då det visade sig att detta hus hade en källare som vattenfylldes på vårarna och en del dräneringsförsök misslyckades var det den gamle byggmästaren i Eskilstuna, Ferdinand Malmberg, far till Nils, som bestämt sade ifrån att detta hus skulle rivas och ett nytt byggas på en artificiell kulle ovanpå sandåsens krön. Ett ivrigt planeringsarbete tog sin början. Det nya huset skulle vara i stil med lokal byggnadstradition. Och så kom det sig att Nanna Svartz tog med sig sin dotter och ett tiometers måttband en trettonhelg och for med tåget till Västerhaninge där Tingshuset mättes upp. Höjden klarade man inte att mäta så det är på längden och bredden som huset på Örentorp är proportionellt med tingshuset. Nils Malmberg och Nanna Svartz gjorde själva upp planritningar och den 12-åriga dottern fick hjälpa till med
sektionsskisser. På dessa ser man kakelugnar inritade. Det ansågs nödvändigt att någon sakkunnig gjorde slutkontrollen av ritningarna och därför vände man sig till Byggnadsbyrån vid Samfundet för Hembygdsvård, numera Sveriges Hembygdsförbund. Förutom att därigenom fackmässiga planritningar jämte VVSoch elritningar m m kom till stånd blev även en del moderna idéer införda. Bl. a. ersattes kakelugnarna av öppna spisar, mycket vackra i formen men med for stora öppningar så att de ryker in. Men dottern fick rätt i att denna verksamma familj inte kunde programmeras om att införa brasstunder ens i fritidshuset, så det har aldrig varit någon som saknat brasorna. Till byggmästare valdes Albin Öhgren, Torö. Han hade böljat bygga redan vid sekelskiftet och deltog för första gången i ett sommarhusbygge på Torö redan 1906. Han var en lika erfaren som skicklig yrkesman. Liksom Jonas Malmberg, Nils Malmbergs farfar, gjorde för bygget av Walhalla så förde sonsonen noggranna anteckningar om husbygget och han hade ju även möjligheter att dokumentera med egen kamera. Albin Öhgren byggde enligt beprövade metoder och man kan säga att Stora huset på Örentorp, som det kom att kallas, är en sen exponent för gammal svensk byggnads- och hantverkstradition. Albin Öhgrens söner, Kjell och Rune, deltog i byggnadsarbetet och dessutom arbetade där några andra Toröbor och bytte med varandra när de var inkallade. Det var ju mitt under andra världskriget. Nu var det inte längre daglön, utan byggmästaren och hans söner hade 2 kr i timmen, de övriga 1:80. Husets stomme byggdes för hand på platsen. För specialändamål fanns emellertid särskilda företag att tillgå. Fönster och dörrar tillverkades t ex enligt Kjell Öhgrens ritningar hos A -B Nykvarns Såg och Kvarn i Åkersberga. Måleriarbetena utfördes av målarmästar Hagberg, VVS-arbeten av Bröderna Larsson i Nynäshamn, elektriska installationer av Abrahamssons Elektriska likaledes i Nynäshamn. Behovet att lägga huset högt men ändå ha en källare med rumshöjd gjorde att huset fick en högre grund än förebilden i Västerhaninge. Det måste ha varit Nanna Svartz arbete i Byggnadskommittén för Karolinska sjukhuset som gjorde att man klädde grund och yttertrappor med skiffer. Yttertrapporna är ganska lika huvudbyggnadens på Karolinska sjukhuset.
Interiörerna präglas av viljan att hålla en traditionell stil (rustika bjälkar men tillverkade av plank i hallens tak) dels av Nanna Svartz färgsinne och färgglädje; snickerier i ljusa lasyrfärger, som har stått sig häpnadsväckande väl. Ert antal av rummen har ljust gråvita dörrar, fönster, dörromramningar mm med färgade bårder i olika färger i de olika rummen. Ett tak är tillverkat av kvadratiska plywood-skivor inramade av profilerade lister, allt laserat i ljusblått. Nanna Svartz och Gunvor Svartz-Malmberg på verandan till det hus som revs 1942. Huset utrustades med alla dåtida moderniteter. Intressant nog ansåg man sig böra spara på rördragning och därför är toalett och badrum förlagda till ett hörn av huset ovanpå köket och inte som man kanske idag skulle ha gjort i anslutning till sovrummen. Så mycket som möjligt av det rivna husets material utnyttjades, t ex finns den gamla innetrappan kvar som källartrappa i det nya huset. Nanna Svartz var mycket noga med kökshygienen. Redan 1940 anskaffades en rostfri diskbänk med försänkt bänkdel för utslagshon, så att slaskvatten inte skall stänka upp på övriga delar av diskbänken.
Det blev aldrig något taklagsöl men väl en fest när huset blivit klart sommaren 1943. Trots ransonering var matsedeln följande: inlagd sill, nubbelåda, prinskorv, tomater med majonnäs, låda med blomkål; stek med ärter, gurka, lingon; bär med sockerkaka; kaffe med tårta. Till detta serverades snaps, pilsner eller erlanger, madeira och grawensteiner samt cognac. Ferdinand Malmberg hade kämpat hårt för att komma fram i samhället och han blev med tiden ganska njugg med beröm. Så här skriver han till festen: Framför om Lördag till Byggmästaren och hans medarbetare då Ni firar Tak-kalas mitt erkännande för ett Godt arbete om de utbyta de tvenne dörrar som var vinda GUNVOR SVARTZ-MALMBERG Denna artikel fanns i Sörmlandsbygden 1998 samt Glimtar nr 4, samma år. Flyghaverier i Hårsfjärden
Erland Österberg i unga år. Han var född 1922 i Lossa, Uppland och avled 2011 i Östersund. Västerhaningebo under många år bl.a. som verkmästare på Håga Verkstad men avslutade sin karriär som yrkeslärare i Östersund. Erland Österberg, Västerhaningebo under många år, och en bidragande person för dokumentation av av vår byggd inte minst på denna sida hade dessutom ett stort flygintresse. Under sina sista år i Östersund inledde han en serie småartiklar under rubriken Flyghaverier på Södertörn. Som den gedigna person som Erland var började han med tidigt 1900-tal, en olycka på Hårsfjärden 1922 inledde och han hann med ytterligare två inlägg innan hälsan sviktade. Du kan läsa dessa via länkarna i slutet på inlägget. Erland Österberg var också en mycket avancerad modellbyggare, vid ett besök på Sparreholms Bilmuseum i somras fann jag ett antal vackra, välbyggda flygplansmodeller signerade Erland. En av modellerna på Helge Karinens museum på Sparreholms slott. Erlands verk delar hall med ett antal Rolls-Royce och Hitler-mercor.
Här kan du läsa artiklarna: Supermarine 1922 S-5, Heinkel He 5, haveri på Hårsfjärden 1927. T-2 Heinkel He-115, haveri på Mysingen 8 aug 1944 Tragedin i Lännaskogen 1941 Den här minnesstenen över en 17-årig yngling från Bromma står i skogen väster om Länna industriområde. Den numera svårtydda texten lyder: Eleven vid Bromma Läroverk Lennart Wikholm 17 år gammal slöt här den 26 oktober 1941 sin idrottsbana.
Foto: Flickr, Kenny Lex En orienteringstävling i markerna väster om Länna hösten 1941 fick en tragisk avslutning. Den 17-årige eleven Lennart Wikholm, elev på Bromma läroverk, saknades efter avslutad tävling på söndagsmiddagen. Funktionärer och tävlande sökte igenom den mycket besvärliga terrängen utan resultat och man kallade på polis som ordnade skallgång men inte heller denna styrka lyckades finna den saknade. På måndagen uppbådades en styrka på 400 personer men inte förrän dagen därpå fann man den saknade liggande död på en klippa. Provinsialläkaren Dagulf i Huddinge kunde konstatera att han avlidit av köld och utmattning och varit död i ett dygn då han hittades. det ser ut som om Wikholm förirrat sig på ett eller annat sätt, tappat karta
och kompass, hasat nerför klipphällar och slagit sig, dock ej i huvudet, och slutligen utmattad lagt sig på berget för att vila och somnat av utmattning. Dåligt klädd som han var hade den starka kölden därefter gjort sitt. Enl, uppgift på Flickr från fotografen Kenny Lex ser koordinaterna i RT 90 ut så här: N 59 12.213 E 018 06.755 Läs här artikel i Svenska Dagbladet 1941 Viktor Pettersson, folklivsskildrare på Södertörn.
Viktor Pettersson gav 1934 ut skriften Sägner och Minnen från Södertörnsbygden Författaren till boken Sägner och minnen från Södertörnsbygden, Viktor Pettersson, var född den 30 juni 1874 på Valsjö gård i Ösmo.
En raritet, finns den i bokhyllan? Här finns många härliga skrönor! Sin tidiga barndom och ungdomstid tillbringade han på Vansta där fadern var statare. I vuxen ålder brukade han under ett par år Klockargården och bodde åren 1892-1911 på Mellanberg under Vansta. Sistnämnda år gifte han sig och flyttade då till Nynäshamn, där han verkade till sin död den 19 mars 1951. Viktor Pettersson var en äkta son av Södertörn, den bygd han älskade och vars kultur och befolkning han lärde känna kanske bättre än någon annan av sina samtida. Hans ungdom kom att sammanfalla med en intressant brytningstid mellan gamla folktraditioner och samhällets nydaning. Vad denna tid skulle
komma att betyda för den äldre kulturen stod redan tidigt klart för honom. Tanken, att försöka rädda till eftervärlden något av hembygdens gamla kulturskatter, innan dessa för alltid gått förlorade, mognade och blev ledstjärna i hans liv. Redan som barn hörde han de gamla folksägnerna berättas och folkvisorna sjungas. Som vuxen, när han under några år som gårdfarihandlare färdades mellan stugorna i bygden, nedskrev han allt av intresse som han hörde av äldre sockenbor. Så småningom blev han ägare till ett ovärderligt hembygdsarkiv, handskrivet och senare av honom sammanfört till bundna bokband. Bland dessa finner man bl. a. gårdsbeskrivningar, sägner, ordstäv, gåtor, ramsor och ett register över traktens dialektala uttryck. En del av sina uppteckningar har Viktor Pettersson utgivit i boktryck, 1932 Folklivsskildringar från Ösmo och 1934 Sägner och minnen från Södertörnsbygden. Under sina vandringar i bygden samlade han en ansenlig del äldre bruksföremål, vilka han sedermera egenhändigt katalogiserade och skänkte till Sotholms härads hembygdsförening såsom en grundplåt till bygdens eget museum. Han var initiativtagare till bildandet av Sotholms härads hembygdsförening. För sina mångahanda insatser för den gamla kulturens bevarande i sin födelsebygd tilldelades Viktor Pettersson 1939 Södermanlands hembygdsförbunds silverplakett och valdes samtidigt till hedersledamot i Sotholms härads hembygdsförening. Här kan du läsa några kortskrönor från Österhaninge. Klagomuren i Hanvedsskogen
Foto: Urban Sondell 2008 Hagelstam, Södertörns Vildhuss! Bilden ovan visar en stenmur uppe i Hanveden som är en rest av entreprenören Julius Hagelstams projekt att leda om vattenvägarna däruppe. Hans planer var att få till ett kanalsystem som via befintliga sjöar slutligen skulle mynna i Årstaviken. Detta för att föra jordbruksprodukter och virke till Stockholm. Kanalbyggen var då höjden av modernitet, jätteprojektet Göta kanal var under byggnad med allt vad det innebar av teknisk utveckling.
Otto Julius Hagelstam 1784-1870 Om vi utgår från Hagelstams Lissma Gård, som han köpt 1822, så började det tänkta systemet i det inre av hans skogar från Ådran, Öran och diverse småsjöar till Lissmasjön och vidare till Drevviken. För att få allt vatten att rinna åt sitt håll lät började han uppföra det som i dag kallas Klagomuren vilket vållade häftiga protester från bl.a. Västerhaninge där vattnet plötsligt sinade till kvarnarna. Man kan lätt förstå kvarnägarnas ilska och frustration när dammarna tömdes och vattenhjulen stannade. Kanalen skulle göras 4, högst 5 fot djup (1,2 högst 1,5 meter), 10 fots bredd i botten och 30 fots ytbredd (3 respektive 10 meter) avsedd för pråmar och båtar. De nödiga slussarna vid Årsta skulle byggas i trä. Nu lyckades han inte genomföra sitt ståtliga projekt. Han hade helt bortsett ägarinnan på Årsta gård i Brännkyrka, Märta Helena Renstierna, Årstafrun kallad. Det framgår både av hennes och hans anteckningar att han grovt
underskattat det ensamma fruntimret på Årsta. Hon hade av okänd anledning inte alls tillfrågats i förväg, märkligt med tanke på att Årsta var huvudpunkten i hela kanalsystemet. Han hade inte ens brytt sig om att kontakta henne då man började sätta ut märkkäppar för den tänkta kanalen på hennes marker och i hennes trädgård. Det framskymtar i tillgängliga fakta att det helt enkelt kunde vara så att entreprenören Hagelstam blandat ihop de två stora Årstagodsen. Han hade nämligen kontaktat godsägaren Bremer på Årsta Slott i Österhaninge i frågan. Detta Årsta hade ju inte någon som helst geografisk anknytning till kanalbygget. Märta Helena inledde en juridisk process tillsammans med ett antal adliga godsägare i trakterna, en process som hon vann och kanalprojektet föll. En pikant detalj i sammanhanget är att renlevnadsmannen Hagelstam var en stark motståndare till husbehovsbränningen vilket den storproducerande Årstafrun naturligtvis inte såg med blida ögon. Men Hagelstam var en man med vyer. Kunde man inte anlägga kanaler så kunde man i stället sänka hela sjösystemet och dika ut markerna däromkring. Det godtogs av samtliga gårdsägare vilket fick till följd att den odlingsbara arealen i mitten av 1800- talet ökade dramatiskt i de inblandade socknarna och frilade en mark som var synnerligen kraftfull. Vi kan väl tycka vad vi vill om Hagelstams kanalprojekt, undrar hur våra Södertörnssocknar sett ut om det genomförts? Läs mer om Julius Hagelstam och hans djärva projekt i en artikel av Ellert Ström, Huddinge Hembygdsförening: Hagelstam och kanalerna
När Nynäsbanan skulle byggas Redan i mitten på 1800-talet började man planera för en järnväg mellan Nynäs och Stockholm. Ett flertal projekt med utländska intressenter gick i stöpet men på 1890-talet då professor Hjalmar Sjögren, ägaren till Nynäs Gods, engagerade sig kom man igång. Gillets Tord Bolander skrev 2004 om svårigheterna att få till ekonomin. Man måste så här i efterhand beundra Sjögrens engagemang och även dåtidens förtroendemän i Södertörnssocknarna som vågade satsa stora pengar i projektet. Hur tror ni våra trakter skulle se ut idag utan denna trafikled? Läs artikeln här: Om bygget av Nynäsbanan